3. Helsingfors hamn

3. Helsingfors hamn.

1 (B. Reinhold.)

2 Vid den tiden, när Martin Luther ryckte spiran ur Leo X:s händer och Carl V kämpade med Frans I om Europas tyglar, regerade i norden en konung, benämnd Christian II, af Svenskarne kallad Christian Tyrann. Han var en svekfull och våldsam man, befläckad med mycket blod, men tillika ett glänsande snille med vidsträckta vyer för nordens framtid. Till dessa hörde, att han ville frigöra sina riken från Hansestädernas tryckande handelsmonopol, och fördenskull uppgjorde han en plan att anlägga befästade hamnar vid Östersjön och draga den indrägtiga handeln på Ryssland till dessa nederlagsplatser.

3 Innan detta hann utföras, snafvade kung Christian öfver sina egna schavotter, och Gustaf Wasa, som tog hans svenska krona, ärfde med densamma, bland mycket annat, äfven hans handelspolitik. Reval, dåförtiden en medlem af Hanseförbundet, blomstrade genom sin ryska handel, och Gustaf Wasa beslöt att gifva denna stad en medtäflare på den motliggande finska kusten. Han upptäckte der en förträffelig hamn, begränsad i öster af en ö, kallad Sandhamn, och denna ö skulle nu blifva hvad Reval dittills varit och hvad Petersburg framdeles skulle blifva, – en stapelort för handeln på hela det stora österlandet. Detta var år 1550.

4 Konungar, sådane som Gustaf Wasa, förmå mycket, men att upprita vägar för handeln, står icke alltid i deras makt. Förgäfves slösades lockande privilegier, förgäfves påbjöds, att hälften af Finlands dåvarande få städer skulle utrymmas och deras borgare flytta till det nya Sandhamn. Ön förblef öde och ligger der öde än i dag, med sin sand, sina barrskogar och sina klippor vittnande om vanmakten af ett kungligt förmynderskap öfver den fria samfärdseln folken emellan.

5 Icke långt derifrån, på fasta kusten af Nyland, utfaller en liten å, benämnd Wanda, i Finska viken. Här nedsatte sig efterhand några borgare, sålunda kringgående det kungliga påbudet, och här uppstod en köping, som efter den närliggande forsen kallades Helsingfors. Namnet är ett minne af Helsingarne, hvilka utgjorde kärnan af Erik den heliges korshär och från hvilka en del af Nylands svenska befolkning antages härstamma. Reval gaf sig kort derpå under svenskt välde, och när dåmera ingen anledning fanns att förskaffa det konkurrenter, erhöll den finska köpingen, som djerfts att trotsa en konungs vilja, sina första privilegier år 1569.

6 Den nya staden blef vittne till en storartad tilldragelse. Det var här den unge konung Gustaf II Adolf år 1616, under kriget mot Ryssland och Polen, talade till Finlands församlade ständer och erhöll det manliga svar, att Finland ville strida till sista blodsdroppen för sin hjeltemodige konung. Denna tilldragelse invigde Finlands framtida hufvudstad.

7 Men om Gustaf Wasa misstagit sig, när han ville grunda ett nytt Tyrus på en ofruktbar klippö, fann man snart, att borgare kunna missräkna sig icke mindre än konungar. Nittio år hade knappt förflutit, sedan det första lilla Helsingfors grundlades vid Wandas utlopp, och redan befanns den närmast staden belägna inre delen af hamnen uppgrundad, till följd af kustens fortgående höjning. Finlands sjöstäder hafva mer än engång funnit för godt att maka sig efter det bortilande hafvet, och Helsingfors flyttades år 1639, under Christinas regering, en half mil längre åt vester till djupare vatten. Det var klokt att denna gång följa naturens vink, ty den fordna hamnen är numera till hälften bevuxen med grönskande vass, der Wandas grumliga bölja mödosamt plöjer sin väg mot hafvet.

8 Det nya Helsingfors hade knappt rest sig på sina klippor, innan det förstördes af en eldsvåda år 1657. Det uppstod ur askan genom drottning Hedvig Eleonoras frikostiga understöd, men förblef i hundrade år en småstad utan betydelse, om också ej utan historia. Hungersnödens fasor år 1697, pesten 1710 och två fientliga angrepp, åren 1712 och 1713, stå antecknade i dess tideböcker. Vid det sednare antändes staden, en söndagsmorgon den 12 Augusti, af de retirerande finska trupperna och nedbrann för andra gången. I åtta år|37| låg Helsingfors öde och öfvergifvet af sina invånare; dess gator voro betäckta af grushögar och öfvervuxna af högt gräs. Efter fredsslutet år 1721 återvände invånarne, staden bebyggdes ånyo och blef 1742 den 23 Augusti vittne till svenska härens kapitulation i kriget mot Ryssland.

9 Hvarför skulle denna stora, djupa, sköna hamn, som är nog vid att inrymma alla Östersjöns krigsflottor, ligga öppen och obevärad|24| mot fientliga infall? Sverige och Finland ägde då ett snille af första ordningen: amiralen grefve Augustin Ehrensvärd. Han murade, 1749 och följande år, Sveaborgs fästen på de klippor, som beherrska de trånga inloppen till Helsingfors hamn, och under skydd af »nordens Gibraltar» vexte den lilla staden hastigt, så att den i sednare hälften af 18:de seklet räknades för den andra i Finland. De fientliga flottorna höllo sig på ett vördnadsfullt afstånd under 1788 års krig; Gustaf III firade här sjöslaget vid Hogland, och här begrofvos de tappraste fallne. Men år 1808 i Mars månad intogs staden från landsidan af ryska trupper, fästningen belägrades och kapitulerade, oförväntadt för alla, den 3 Maj. Två månader sednare utbrast en vådeld, som lade Helsingfors för tredje gången i aska. Krig och brand hade alla gånger följts åt.

10 Med detta trefaldiga eldsdop var staden invigd åt framtidens makter. Christian II:s ofullbordade tanke, Gustaf Wasas förfelade plan, Gustaf II Adolfs mötesplats med Finlands folk, Christinas och Hedvig Eleonoras kungliga väntjenster, den carolinska tidens segrar, sorger och olyckor, frihetstidens mörkaste fläck och Gustaf III:s mest glänsande illusioner, alla dessa profetiska aningar, varningar och minnen hade tryckt sina spår på denna plats, när Alexander I år 1812 den 27 Mars förklarade Helsingfors för Finlands hufvudstad. År 1819 hitflyttade Finlands senat och de centrala embetsverken. År 1828 emigrerade universitetet och sånggudinnorna från askan af Åbo till den nya hufvudstaden. Statens understöd föll som ett guldregn öfver de ofruktbara klipporna, offentliga byggnader af förut i Finland okända dimensioner restes vid torgen; staden reglerades, utvidgades och förskönades med allmänna promenader; invånarnes antal sjufaldigades inom förloppet af femtio år. Allt hvad styrelsens, folkrepresentationens, förvaltningens, kommunikationernas, bildningens och penningens centralisation förmådde i Finland slösades på detta den nya tidens skötebarn, och naturen var icke mindre frikostig med sina gåfvor. Hafvet utbredde sina vattenspeglar och sina farvägar kring den klippiga halfö, der Helsingfors torn blicka öfver mot Reval på den motsatta kusten; bugtande hafsvikar, sund, uddar, och öar öppna på tre sidor herrliga utsigter. Bergens naturliga vallar af granit stå här gentemot Ehrensvärds fästen; de stormiga vindar,|38| som tränga sig mellan smalaste passet af Finska viken, rensa luften och upprifva isarna. Af Finlands naturprakt saknar Helsingfors icke ens ödemarkens enslighet. Hvad en fransk författare*)X. Marnier, Lettres sur le Nord, 1843. för 30 år sedan yttrade, att »i Helsingfors är blott ett steg mellan civilisationen och ödemarken»,original: ödemarken,» har sin tillämpning ännu i dag. Här finnes något af allt hvad detta land har att erbjuda, utom insjöarnas lugn, utom folklifvets enkelhet, utom gammaldags sed och minnen ifrån en grå forntid. Helsingfors är icke heller kyrkans, icke handelns, icke industrins, icke den finska folkandens hufvudstad. Det är, med sin tre sekler gamla historia, dock en nutidens skapelse, gäsande af nya, blandade, ännu oförsonade elementer, som icke hunnit antaga en bestämd karakter och som vackla mellan olika inflytanden från öster, vester, söder och norr. Det är massor af hvitt skum, som hafsvindarna uppdrifvit på klipporna och som på afstånd likna en stor stad.

11 För nära Petersburg, för att icke indragas i dess hvirfvel, för nära Östersjön, för att icke genomilas af europeiska vindkast, och dock fastvuxet vid Finland, hvars alla hjertslag kännas i denna punkt på dess periferi, synes Helsingfors af skickelsen bestämdt att mäktigt inverka på sitt lands framtid. Efter hundrade år skall man veta, om denna inverkan är stärkande eller hotfull. I nuvarande tid är Finlands hufvudstad blott ett nybygge på framtidens mark, en tummelplats för Östersjöns och Maanselkäs korsade vindar, en täck villa på hafskusten, der ett litet folk, i sin oerfarenhet och sin unga lifskraft, drömmer sig vara stort.

12 Helsingfors utbreder sig öfver en halfö, som från Nylands kust sträcker sig åt söder mot Finska viken och med sin skapnad påminner om halfön Grekeland. Grunden är öfverallt granit, som än höjer sig i sammanhängande vallar, än uppstiger i enstaka höjder, mellan hvilka alluvialjord och lera aflagrat sig uti dälderna. Hafvet har inskurit många vikar och bugter i denna halfö. En skärgård af talrika öar, holmar och nakna klippor bekransar dess kuster, hotande fientliga flottor med undergång. Två stora hafsvikar intränga på båda sidorna: i vester Esbo vik med dess sommarvillor vid kusten, i öster den vidsträckta fjärd, som begränsas af Sandhamn,|25| som försvaras af Sveaborg och vid hvars innersta kust det äldsta Helsingfors var beläget.

13 Hit leda tre trånga inlopp under kanonernas mynningar. Den nuvarande (yttre) hamnen delas af en framspringande udde – Skatudden – i tvenne delar, den norra och den södra. B. Reinholds tafla framställer en del af södra hamnen närmast stadens medelpunkt. Tilloriginal: Til venster ett mindre inlopp, till höger den stora segelleden. Sveaborg ligger längre till höger bortom ramen af taflan.

14 Utsigten är tagen från en af dessa små holmar, som skräpa i förgrunden mellan fästningen och staden och på hvilka Ryssarne placerade några af sina batterier vid belägringen 1808. Vore Helsingfors hvad Gustaf Wasa menat, skulle dessa holmar hafva som upplagsplatser en annan betydelse.

15 Till venster synes en del af de bergshöjder, som efter drottning Ulrika Eleonora blifvit kallade Ulrikasborg och der fordom en svensk skans försvarade inloppet. Nu höjer sig der ett astronomiskt observatorium och bortom detta en förstad, en park, ett badhus och en anstalt för helsovatten. Af de många villorna synes på taflan endast »Kalliolinna»,original: Kalliolinna,» bergslottet. Staden utbreder i fonden en af sina vackraste linier, öfver hvilken man urskiljer tornen af Helsingfors största kyrkor, i midten en luthersk med dess blandade byggnadsstil och till höger en grekisk med dess rena byzantinska former. Om denna vackra anblick af Helsingfors från södra hamnen yttrade för trettio år sedan en spetsig resande: »skön utsida och ingenting der bakom!» Uttrycket var då till en viss grad berättigadt; numera dölja sig ett icke ringa antal monumentala byggnader och intagande promenader bakom den långa, hvita linien af de från sjösidan synliga esplanaderna.

16 Hamnens trafik af ångare och segelfartyg erbjuder en snarare tarflig, än imponerande anblick vid sidan af Europas större sjöstäder. När den resande landstiger direkt från ångbåten i centern af staden och blickar tillbaka på den djupa, vida, åt alla håll skyddade bassin, hvilken likasom utsträcker sin öppna, trygga famn för att inbjuda all nordens sjöfart, säger han till sig sjelf, att geografin här blifvit bortfuskad af historien, att Gustaf Wasa haft rätt och att tre sekler haft orätt. Är det så, kan man möjligen svara, att Ryssland behöfde 840 år, för att upptäcka Nevans betydelse, och Sverige letade i tusen år, innan det upptäckte Stockholm.

17 Reinholds tafla är för artistiskt begränsad, för att gifva en hel bild af den finska hufvudstaden, men bjuder oss en angenäm landningsplats, från hvilken vi kunna företaga vidare ströftåg.