21. Utsigt af Nådendal

21. Utsigt af Nådendal.

1 (B. Lindholm.)original: B. Lindholm).

2 I förra hälften af 15:de seklet styrdes Finlands kyrka af Magnus Olai Tavast, biskop i Åbo. Han var en mäktig och glänsande kyrkofurste; aldrig förr och aldrig sedan har katholicismen uppträdt så storartad och så inflytelserik i Finland. Han lät år 1443 flytta ett tio år förut anlagdt brigittinerkloster till hafskusten i Reso socken, en och en half mil från Åbo, och byggde sig sjelf en gård i dess närhet. Här tillbragte den mäktige biskopen sina sista dagar i ro och dog 1452 i sitt 95:te år, mätt af ålder och ära, med den slocknande blicken riktad mot hans älskade kloster.

3 Klostret kallades Vallis Gratiæ, Nådens Dal, och blef snart det rikaste och mest ansedda kloster i Finland. Nunnor och dominikanermunkar bodde der i deras skilda konventer och lydde stränga ordensreglor efter mönstret af Wadstena kloster i Sverige. Man vet intet ondt om klostret i Nådens Dal, men väl mycket godt, ty det var i hög grad välgörande, det vårdade alla nejdens fattiga, sjuka och blinda, det mottog pilgrimerne i sina gästfria herbergen, det hade en klosterskola, jemte en skön trädgård med fruktträd och många sällsynta vexter; dess jordagods räknades bland de bäst skötta i landet. Snart uppstod vid klostret en marknadsplats, emedan många vallfärdade dit för ställets helighets skull, för att få aflat för sina synder. En stad uppreste sig på den fridlysta marken, vexte hastigt och hade i 15:de seklet två borgmästare. Men staden blomstrade och vissnade med sin moder klostret, och blomstringstiden var kort.

4 Reformationen kom tyst, nästan ljudlös i Finland, och det fruktansvärda året 1527 störtade, plötsligt såsom en jordbäfning, den katholska kyrkan i norden. Nådendals kloster delade sina likars öde; dess gods indrogos, dess skatter plundrades, och dess fromma, numera fattiga invånare tolererades en tid bortåt af gunst och nåde. År 1569 anhöll den sista abbedissan i Nådendal, Brigitta Kurk, hos konung Johan III för Guds skull om någon hjelp för de få ålderstigna, af alla öfvergifna systrar, som då ännu lefde qvar i konventet. Konung Johan villfor denna rörande bön; han återskänkte åt klostret inkomsterna från ett litet gods, iståndsatte kyrkan och lät förstå, att han icke ogerna såge, om åldriga enkor eller jungfrur ville ånyo antaga slöjan. Men nunneslöjornas tid var förbi. År 1577 dog Brigitta Kurk, och efter henne qvarlefde blott tre nunnor, som erbjödo sig att utlemna klostrets återstående klenodier mot en gård i utbyte. År 1581 återstod endast en nunna, som tyckes ha lidit förfång af girige|77| fogdar, ty konungen hotar med sin högsta vrede och onåd dem, som förhöllo »den ensama nunnanoriginal: nunan» i Nådendal hennes del. Ännu år 1590 upprepas samma hotelse: »Man skulle ändtligen låta nunnan i Nåndal Elin Knutsdotter få hvad henne tillkomme.» Huru länge denna katholicismens enka i Finland ännu qvarlefde, är icke bekant; men så fattig, så värnlös, så ensam, så öfvergifven dog med henne den fordom så rika och mäktiga katholska kyrkan i Finland. Nådendals kloster har betecknat dess högsta glans och dess djupaste förödmjukelse.

5 Lutherdomen ansåg sig skyldig att utplåna hvarje spår af den papistiska vantron. Klostrets byggnader ha jemnats med jorden, men den fordna klosterkyrkan, numera luthersk, reser ännu i dag sina väldiga, långt utåt fjärden synliga murar öfver den klippiga stranden. Helgonbilder, skrudar, altarkläden, kalkdukar, som undgått förstörelsen, och två (numera jordade) mumier i grafvarna under kyrkan ha intill sednare tider visats den nyfikna efterverlden. Sägner om hemlighetsfulla hvalf och underjordiska gångar ha icke saknats; den nyktra forskningen å sin sida har aftäckt och uppritat klostrets grundvalar. Ett arf af nunnornas flitiga slöjd har qvarstadnat uti de yllestrumpor och ylledockor, som tillverkas uti den lilla staden.

6 En jägare förföljde en fågel, som sökte sin tillflykt på kyrkans fridlysta tak. Jägaren aktade icke den heliga Brigittas frid; han skjöt, och fågeln störtade död till marken. Men skottets brinnande förladdning antände kyrkans tak, kyrkan brann, jägaren såg det, och – säger traditionen – från den stunden blef han blind. Detta skedde 1628 den 4 Mars. De massiva murarna motstodo branden, kyrkan iståndsattes åter och har nyligen blifvit restaurerad på allmän bekostnad. Tornet är tillbyggdt år 1797.

7 Staden Nådendal, der hvarje gård behållit sitt egna familjenamn, har mödosamt bergat sin anspråkslösa tillvaro genom seklerna och ständigt varit nedtryckt af konkurrensen med Åbo. I våra dagar strömma ånyo talrika pilgrimer till den fordna vallfartsorten, men de anropa icke mera den heliga Brita, de anropa den hedniske vattenguden och Nådendals helsobringande gyttja om bot för sina krämpor. Badanstalten är nu den mest besökta i Finland, och på de kala klipporna samlas hvarje sommar många hundrade gäster från alla delar af landet, för att andas Östersjöns hafsluft och betrakta ångbåtarnes rök på farleden till Åbo.

8 Lindholms tafla visar oss den klippiga udden, det blå hafvet, vägen med promenerande badgäster, den lilla staden och den mäktiga kyrkan, men af badanstalten synas endast några svaga konturer till venster. Finland har många skönare uddar, men icke mången så minnesrik. Befolka dessa stränder med den romerska kyrkans praktfulla processioner; låt standarterna fladdra,|78 | helgonbilderna, de förgyllda reliqvieskrinen och klostrets målade fönsterrutor glänsa i solskenet; låt luften uppfyllas af rökelsekarens doft; låt klockorna ringa; låt dominikanerne i deras svarta kåpor med röda kors och repgördlar om lifvet, låt brigittiner nunnorna i deras grå drägter med de svarta slöjorna långsamt tåga förbi, medan chorgossarne sjunga sitt jubilate och andäktiga skaror till tusendetal knäböja för den heliga jungfruns eller helgonet Britas bilder; omgif allt detta med ett strålande haf, betäckt af tusende hvita segel, och du ser med minnets blickar Nådendal, sådant det var. Låt sedan all denna herrlighet dunsta bort som en rök; sopa det ståtliga klostret med alla dess herbergen och invånare bort ifrån jorden; ställ på deras plats några låga boningar med blommande trädgårdar, blommor i fönstren, strumpstickande gummor och godmodige, ekonomiserande borgare; låt här och der en badgäst på sin bestämda timma befolka de nakna, med glesa granar bevuxna bergen; låt öfver allt detta en mulen himmel se ned på ett tomt haf, en stor kyrka, en liten, fattig, stillsam, förgäten stad, – och du har taflans Nådendal, sådant det är. Finlands Avignon har icke ens begrafvat sin korta prakt i stolta ruiner. Det liknar »den ensama nunnan», försjunken i sina minnen och med häpna blickar betraktande från sin klippa ett annat tidehvarf.