30. Utsigt af Lovisa

30. Utsigt af Lovisa.

1 (O. Kleineh.)original: O. Kleineh).

2 När Kymmene elf år 1743 hade blifvit Finlands och Svenska monarkins gräns mot Ryssland, anhöllo några köpmän i de af Sverige afträdda städerna Fredrikshamn och Willmanstrand att få flytta sin handel till en i Perno socken på sydkusten inskjutande hafsvik, halfannan svensk mil vesterom Kymmene. Svenska regeringen fann det nyttigt att här anlägga en gränsstad, inköpte för 300 daler kopparmynt Degerby sätesgård af lektor Kraftman i Borgå och utfärdade den 26 Juni 1745 fundationsbref för den nya staden Degerby.

3 Sverige och Finland voro visserligen då en republik, som kallades konungarike, men »naturen gick framför konsten», och aldrig har man ödmjukare bugat sig för ett kungligt namn, än just under frihetstiden. Det ansågs alltså för en öfvermåttan stor ära, när konung Adolf Fredrik under sin finska resa 1752 besökte|90| den nya staden och behagade kalla densamma Lovisa efter sin gemål, drottning Lovisa Ulrika, väl bekant i 18:de seklets historia. Drottningens namnfrände ansågs såsom ett lyckans skötebarn och bestämd för någonting stort. Staden erhöll genast den då så högt afundade stapelrätten, försågs med donerad jord och andra förmåner, blef residens för landshöfdingen i Kymmenegårds län och fick en garnison af 500 man till gränsens beskydd.

4 Lovisa stad var också i början bestämd till en gränsfästning. Man finner spår af vallar på östra och nordöstra sidan; kaserner och exercisplats vittna om ortens krigiska barndomstid. Sedan förändrades planen: Svartholmen befästades vid inloppet till viken, men uppfyllde icke landets förhoppningar i de följande krigen. Dess korta historia slöts i Mars 1808 med en oväntad kapitulation.

5 Emellertid uppblomstrade staden hastigt och räknade vid början af detta århundrade 2 700konsekvensändrat/normaliserat invånare; en hög ziffra den tiden. Lovisa öfverlefde krigshändelserna och sammansvärjningarna i dess granskap under 1788 års krig, hurrade för Gustaf III, sysslade med frimureri, exporterade jern och träd, fick sin egen historieskrifvare, Henrik Backman 1776, men befann sig 1809 oförväntadt på ryska sidan om riksgränsen. Vid den tiden hade stadens korta blomstring redan skådat sin höst. Drottning Lovisa var längesedan död,|54| förbi var nyttans tidehvarf, förbi Gustaf III, och snart lågo Kymmenegårds län och Kymmene gräns begrafne i häfdernas gömma. Landshöfdingen bortflyttade redan 1779 till Heinola, hamnen uppgrundades, inloppet blef besvärligt, handeln led af skeppsbrott och tynade af. Från den tiden har drottningens namnfrände varit frihetstidens anspråkslösa enka i Finland, ung nog likväl, för att kunna sällskapa med en nyare tid och dela dess verksamhet. Hon är agent för en tättbefolkad och välmående landsort, pryder sig med blommor och älskar skön konst. Berndt Lindholm är en af hennes söner, men har, af fruktan att alltför partiskt skildra sin moders behag, öfverlemnat denna omsorg åt O. Kleineh.

6 Taflan framställer staden från landsidan, omgifven af trädgrupper och med den dominerande kyrkan i midten. Det är en liten vacker stad, som embellerat efter sednaste brand natten mellan den 5 och 6 Juli 1855 och som alldeles icke liknar ett vissnadt blad från förgångna somrar. Så lummiga lönnar finnas icke mångenstädes i Finland. Drottning Lovisa Ulrika skulle vara stolt öfver dem, och de äro den gröna kransen omkring hennes minnesvård.