24. Utsigt af Tammerfors

24. Utsigt af Tammerfors.

1 (J. Knutson.)original: J. Knutson).

2 Kala granithällar, oregelbundna rader af låga hus, en kyrka, en björk, två höga skorstenar, vikarna af en sjö och i bakgrunden en sträcka af höjder, som i ojemna linier afteckna sig mot horizonten, – är detta allt? Är detta det Tammerfors, till hvilket resande vallfärda, för att skåda ett stycke af Finlands inre och bada i glansen utaf dess tusen sjöar?

3 Nej, detta är icke allt. Målaren har roat sig att framlägga en bildgåta, der något storartadt döljer sig bakom det skenbart obetydliga. Vidga synkretsen öfver en stor, glänsande vattenspegel, så långt ögat kan nå; drag derifrån den breda, hvitskummande fåran af en mäktig fors, som dricker hundrade sjöars vatten och dock beständigt törstar; res på dess strand kolosser af sex våningar höga hus, i hvilka dånet af ångan, vattenhjulen och maskinerna i rastlös äflan dag och natt öfverröstar den brusande forsen; omgärda denna tafla med branta, skogbekrönta åsar och vida utsigter öfver bördiga dalar; detta är Tammerfors. Taflan visar oss endast rockskörtet af en jätte.

4 Staden Tammerfors (på finska Tamperi) är en skapelse af Gustaf III, men tanken tillhör det nästföregående »nyttans tidehvarf». Vattnets omätliga arbetskraft hade här, som annorstädes i Finland, strömmat obegagnad förbi, och när man såg den väldiga forsen här och der kringsvänga hjulet uti en fattig mjölqvarn, tyckte man sig se den finska mythens Kullervo – en titan i styrka – tvungen att röra ett barns vagga.|82| Nyttans tidehvarf kom på den tanken att bättre använda hans obändiga kraft, och staden Tammerfors anlades den 1 Oktober 1779, under medverkan af en bland hattpartiets chefer i Finland, presidenten baron Boije, som till staden afstod högra stranden af forsen, medan den venstra ännu tillhör Hattanpää gård.

5 Åren 1821 och 1824 erhöll Tammerfors fristadsrättigheter, medan stränga skyddstullar öfverallt nedtryckte konkurrensen. Fabrikerna begynte med engelska kapitaler, men hvarje beskydd förslöar industrins sporre, den fria täflan. Först under inverkan af en friare handelslagstiftning såg man fabriksrörelsen lyfta sig till jemnhöjd med tidens fordringar. Forsen bortsopade millioner i sitt svalg, men uppkastade andra som guldsand på stranden. Nu stå dess arbetskrafter i tjenst hos spinnerier och väfstolar för ull, bomull och lin, pappersbruk, mekaniska verkstäder och andra inrättningar. En befolkning af mer än 6 000konsekvensändrat/normaliserat invånare lyssnar på arbetsklockornas ringning; skolorna uppsamla dess barn, ångfartygen och segelbåtarna hitföra beständigt nya skaror till den vexande staden. Det har fordrats tid, för att vänja ett frihetsälskande, i ensliga skogar uppvuxet folk vid fabrikernas folkträngsel och qvalmiga enformighet. Men det tålmodiga, ihärdiga, läraktiga finska lynnet har småningom funnit sig äfven deri, och från Tammerfors har ett nytt kulturelement – fabriksindustrin – utbredt sig öfver södern och vestern af landet. Fabrikaterna gå för det mesta till Ryssland; men hemma i landet hör man alltmera sällan spinnrockens trefna surrande, väfspolen faller ur husmodrens flitiga hand, döttrarna köpa det fordom hemväfda tyget i handelsboden, och fabriken uppköper linet, medan det ännu vexer på åkern. Allt detta medför en tyst, men genomgripande revolution uti folkseden: mekanikens tidehvarf har flyttat sin jernålder in i hjertat af Finland. Maskinen är herre, och mellan dess larmande kugghjul röra sig fabrikens arbetare, stumma och bleka, som skuggor i gasskenet.

6 Af allt detta vet taflan intet. Utsigten är tagen från norr; alltså ligger det stora Näsijärvi nedanför taflans ram, och derifrån utströmmar, lika osynlig, den mäktiga forsen längst till höger vid sidan af dessa fabriksbyggnader, som röja sin tillvaro endast igenom ett par skorstenar. Vattenstrimman i bakgrunden tillhör det med gröna höjder, uddar och öar rikt bekransade Pyhäjärvi, – centralsjön, hvilken i sig upptager Näsijärvi-systemets vattenmassor från olika håll och leder dem genom det praktfulla Nokia och de vestliga sjöarna ned till utloppsrännan i Kumo elf. Så döfvadt är icke Tammerfors af fabrikernas dån, att det skulle vara blindt för sin sköna natur. Herrliga trädgårdar bada sig i forsens stänkande vattendimma, och långt från dånet hvilar den trötte vandrarn på Pyynikkö höga ås vid anblicken af de i fjerran glimmande vattenspeglarna.