Inledning

1 En resa i Finland utkom i tolv häften, det första i februari 1872 och de sista vintern 1874. Varje häfte omfattade tre stålstick och mellan ett och fem kapitel, författade av Topelius. De tre första kapitlen »Landet», »Folket» och »Resor i Finland» är översiktligt hållna och har inga illustrationer. Efter dem följer 36 korta numrerade kapitel under den övergripande rubriken »Bilder af land och folk». Texten i varje kapitel anknyter till en illustration, förutom i kapitlen 31 och 32 med tillhörande illustrationer som har en gemensam text. Motiven är i första hand hämtade från södra Finlands kusttrakter, men Tavastland, Karelen och Savolax är också representerade. I verket ingår också en statistisk översikt av chefen för Statistiska centralbyrån, K. E. F. Ignatius. Avsikten var att ge ut ytterligare häften om de nordligare delarna av landet, och den inbundna utgåvan försågs därför med undertiteln Första serien. Eftersom antalet prenumeranter var för litet för att göra utgivningen lönsam, utkom inga fler serier. Hela verket utgavs samtidigt på både svenska och finska. Översättningen till finska (Matkustus Suomessa) gjordes av docenten, sedermera e.o. professorn i finska språket och litteraturen Julius Krohn. Översättningar till tyska och ryska utkom 1874 respektive 1875.

2 Topelius hade blivit e.o. professor i Finlands historia vid universitetet i Helsingfors 1854 och utnämndes till ordinarie professor i finsk, rysk och nordisk historia 1863. I En resa i Finland kunde Topelius dra nytta av sina universitetsföreläsningar, eftersom han tangerade samma ämnen i dem. I kapitlen »Landet» och »Folket» återkommer teman som Topelius behandlade i föreläsningarna höstterminen 1871. Det gäller bl.a. Finlands geologiska uppkomst, landhöjningen, skogsskövlingen, folket och den historiska översikten. Särskilt i avsnitten om folket och historien återanvänder Topelius ofta ordagrant formuleringar i föreläsningarna.1Föreläsningarna höstterminen 1871, 244.130, Nationalbiblioteket. Till material i Topeliussamlingen i Nationalbiblioteket hänvisas med arkivkapselns signum, här 244.130. På motsvarande sätt har han utnyttjat andra föreläsningsserier, exempelvis återfinns i kapitlet »Utsigt af Wiborg» innehåll ur föreläsningarna från höstterminerna 1863 och 1865.2Föreläsningarna 1863 och 1865 i 244.126 resp. 244.128. Eftersom målet var att anpassa texten i En resa i Finland till en bred publik formulerade Topelius ibland om innehållet i föreläsningarna. De naturvetenskapliga företeelserna gav han t.ex. en mer skönlitterär form.

3 Topelius fortsatte sitt engagemang som talesman för en inhemsk bildkonst efter utgivningen av bildverket Finland framställdt i teckningar (1845–1852). Han var sekreterare för Finska konstföreningen 1847–1869 och därefter medlem i styrelsen. Konstföreningen var då landets enda institution för samlingar, utställningar och konstutbildning. Topelius var också långvarig ordförande för det 1864 stiftade Konstnärsgillet, en klubb där konstnärer, litteratörer och konstvänner diskuterade frågor av gemensamt intresse.

4 En resa i Finland har ofta jämförts med Finland framställdt i teckningar. Uppläggen är i princip liknande, med en introduktion till landet och folket, som följs av kapitel där texten utgår från illustrationerna. Texterna i En resa i Finland är ändå mindre omfattande och delvis av annan karaktär. I motsats till det äldre verket följer framställningen i En resa i Finland noggrant illustrationerna. En del av texterna fokuserar på samma historiska och etnografiska element som i Finland framställdt i teckningar, och Topelius har på vissa ställen mer eller mindre ordagrant återanvänt texten, exempelvis i kapitlet »Utsigt af Nådendal». Andra kapitel är däremot snarare essäistiska betraktelser över illustrationerna, där Topelius tolkar bildernas budskap i ord. Där människor avbildas handlar det främst om vardagliga och folkliga göromål, såsom fiske, skogsbruk, kortspel och hembränning. Boken är inte uppbyggd kring de geografiska landskapen, som Finland framställdt i teckningar. Bilderna och kapitlen kommer i skenbart slumpmässig ordning|IX| och boken innehåller få beskrivningar av landskapens, städernas och socknarnas särdrag.

5 Topelius mest inflytelserika verk på det historisk-geografiska området är Boken om Vårt Land. Den användes som läsebok fram till 1950-talet och har utövat ett stort inflytande på flera generationer finländares historiesyn. Boken om Vårt Land har många likheter med En resa i Finland. Läseboken utkom visserligen först 1875, men arbetet hade Topelius inlett långt tidigare. Ett konkret exempel på likheterna och på återanvändningen av texter är beskrivningen i kapitlen »Imatra» i båda verken. Kapitlet »Ladoga» är ett annat exempel, och beskrivningarna av den finska folkvisan och runomelodierna i »Bengt Lyytinen sjunger i Savolaks» ett tredje. Mycket som Topelius i En resa i Finland nämner i all korthet, bl.a. granitbrotten i Pyterlax, marmorbrottet i Ruskeala och guldet i Lappland (stycke 43 i kapitlet »Landet»), har ägnats hela kapitel i Boken om Vårt Land.3Se Zacharias Topelius, Boken om Vårt Land 1875. Eftersom Boken om Vårt Land riktade sig till unga läsare, behövde Topelius inte sträva efter vetenskaplighet i framställningen utan kunde använda de stora perspektiven, inte minst i beskrivningen av folket.4Allan Tiitta, »Maamme kirja 130 vuotta – voiko 2,5 miljoonaa ihmistä olla väärässä?», Topelius elää – Topelius lever, red. Satu Apo & Märtha Norrback, 2005, s. 22. Även detta drag återkommer i En resa i Finland.

6 Det som karakteriserar En resa i Finland i jämförelse med Topelius andra historisk-geografiska arbeten är ett mer skönlitterärt grepp, och textlånen. De bidrar till intrycket att han här summerar sina tidigare uppfattningar. Topelius har återanvänt också sina skönlitterära verk i En resa i Finland. Exempel på detta är beskrivningen av sjösystemen och vattnens väg längs floderna ut i havet (stycke 24 i kapitlet »Landet»), som följer dikten »Islossningen i Uleå elf» från 1856.5Zacharias Topelius, »Islossningen i Uleå elf», Ljungblommor, utg. Carola Herberts under medverkan av Clas Zilliacus, ZTS I, 2010. Mera om dikten i inledningen av Clas Zilliacus; ibid. stycke 53. Det korta omnämnandet av trettioåriga kriget (stycke 18 i kapitlet »Folket») återgår på dikten »Finska rytteriets marsch i trettioåriga kriget», som Topelius skrev vid samma tid, 1872.6Zacharias Topelius, »Finska rytteriets marsch i trettioåriga kriget», Ljung 1889, s. 156 f. Topelius personliga kopplingar till de olika platserna skymtar också fram ibland. Han beskriver ingående och levande ljudupplevelserna vid Imatra fall (stycke 5 ff. i kapitlet »Imatra»), som han hade besökt under en resa till Karelen och Savolax med hustrun Emilie 1851. Somrarna 1871 och 1872 tillbringade familjen Topelius i den västnyländska skärgården och man kan ana att Ekenäs stod levande framför honom när han skrev texten till »Utsigt af Ekenäs».

Återkommande teman

7 Trots det begränsade formatet tog Topelius i En resa i Finland upp flera av de ämnen som han återkom till genom decennierna. Till dem hör bl.a. Finlands utsatta nordliga läge, landhöjningen, skogsskövlingen, djurskyddet och framstegen inom kommunikationerna. Också i beskrivningarna av det finska folket följer han genomgående sina tidigare upplägg.

8 Topelius var en av de mest framträdande anhängarna i Finland av klimatläran och i ett bredare sammanhang environmentalismen. Enligt environmentalisterna påverkar naturförhållandena och speciellt klimatet folkets historia. Landskapsbeskrivningarna i de stora bildverken har starkt bidragit till skapandet av en gemensam och allmän bild av folket och av enskilda orter i de olika landskapen. Bildverken medverkade till att speciellt inlandet med tiden blev det finska ideallandskapet.7Jfr t.ex. Maunu Häyrynen, »Topeliaaninen maisemakuvasto ja sen muutos» och Allan Tiitta, »Maamme kirja 130 vuotta – voiko 2,5 miljoonaa ihmistä olla väärässä?» i Topelius elää – Topelius lever. Imatra vattenfall hörde till de populäraste motiven och fick hela två kapitel i En resa i Finland.

9 Topelius underströk i många sammanhang Finlands nordliga läge och positionen mellan öst och väst, vare sig det gällde den fysiska geografin, floran, faunan eller folklynnet. Finland »får genom samma sitt förmedlande läge en omätlig betydelse. geografin stadnar vid detta faktum och lemnar dess resultater åt historien».8»Trettonde Föreläsningen 4/4 55», 244.125. I En resa i Finland beskriver han landets förmedlande ställning mellan de germanska och slaviska områdena, och lyfter fram inslagen av både den skandinaviska och den ryska naturen i Finland. Han framhåller, liksom i många andra sammanhang, hur Finlands geografiska läge med dess naturliga gränser vid Östersjön inverkat på Finlands historia (stycke 26−29 i kapitlet »Landet»).

10 Ett återkommande tema hos Topelius är folklynnet. Han ansåg att det finska folket har ett gemensamt drag: ett lugn, en långsamhet och envishet som gränsar till »tjurskallighet».9»Fyrtionde Föreläsningen 7/12 1871», 244.130. I föreläsningarna 1871 beskriver han hur geografin inverkar på folklynnet: »Öppna, fritt liggande slätter eller kustnejder, der sol och vindar hafva sitt fria spel, fostra en rörligare, frimodigare, tillgängligare, men också ostadigare befolkning, än djupa skogstrakter och svårt tillgängliga bergstrakter. På stranden af|X| ensliga sjöar vexer ett mera begrundande, inåtvändt, allvarsamt, nästan sorgbundet folk, än vid den öppna och fria hafskusten.»10»Andra föreläsningen 22/9 1871», 244.130. Jfr också med Zacharias Topelius, Finland framställdt i teckningar, utg. Jens Grandell och Rainer Knapas, ZTS XII, 2011, stycke 8 i kapitlet »Allmän öfversigt». Topelius påverkades sannolikt av J. L. Runeberg i synen på klimatläran och på folket, jfr t.ex. Runebergs artikel »några ord om nejderna, folklynnet och lefnadssättet i Saarijärvi socken», Helsingfors Morgonblad 6, 13 och 16/7 1832 (Samlade Skrifter av Johan Ludvig Runeberg VIII:2, utg. Pia Forssell, SFSV XVI, SSLS 433:2, 2003, s. 31−44). I En resa i Finland betecknar Topelius själva landet som »hälften stridande, hälften begrundande» (stycke 10 i kapitlet »Landet»). Han beskriver de regionala skillnaderna, inte bara i fråga om karaktärsdragen (tavasterna anses »styfva, tröga, slutna och ytterst envisa» och karelarna »öppna, rörliga, tillgängliga», stycke 9 i kapitlet »Folket»), utan också när det gäller utseendet. Speciellt den österbottniska kvinnan lyfter han gärna fram som särskilt vacker. I Finland framställdt i teckningar framhåller han att »qvinnorna [i Närpes] äro, jemte dem i Wörå, de vackraste svenskor i Finland.».11Topelius, Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, stycke 24 i kapitlet »Österbotten». I föreläsningarna hösten 1871 säger han att »det finnes trakter af vårt land, såsom i en del af det nordligaste Tavastland, i det sydligaste och det nordligaste Österbotten, der qvinnan enligt regeln är vacker».12»Trettionionde Föreläsningen 13/11 1871», 244.130. Också i En resa i Finland, i kapitlet »Landtfolk från Wasa trakten», lyfter han fram den österbottniska kvinnans skönhet.

11 Landhöjningen hade debatterats sedan slutet av 1700-talet. De s.k. neptunisterna ansåg att landhöjningen beror på att vattenmängden minskar, medan vulkanisterna ansåg att landet höjer sig. Topelius hörde till de senare och menade att landhöjningen beror på jordskorpans ojämna avsvalning efter underjordiska vulkanutbrott. Louis Agassiz teori om istiden fick sitt internationella genombrott först på 1870-talet.13Se komm. till stycke 3 i kapitlet »Allmän öfversigt», Topelius, Finland framställdt i teckningar, ZTS XII. I föreläsningarna hösten 1871 tar Topelius ställning mot istidsteorin och för Nils Gustaf Nordenskiölds teori att jordytans och åsarnas former berodde på att en havsflod, inte ismassor, hade rört sig över jordytan. Jättegrytorna skulle till största delen ha bildats genom att en vattenvåg svallade fram och tillbaka och medföljande stenar efterhand svarvade fram grytorna.14»Fjerde föreläsningen 26/9 1871», 244.130. Han redogör också för denna teori i Boken om Vårt Land 1875, s. 17−20. I En resa i Finland ger Topelius ett starkt uttryck för både den vulkanistiska traditionen och teorin om havsfloden i motsats till istidsteorierna, exempelvis i kapitlet »Landet», där han redogör för Finlands geologiska uppkomst (stycke 19−24 i kapitlet »Landet»), och i kapitlet »Imatra», där han beskriver uppkomsten av jättegrytorna (stycke 9).

12 Skogen är ett centralt motiv i En resa i Finland. Topelius engagerade sig aktivt i skogsfrågor och ansåg att man slösade med skogsresurserna. Skogsskövlingen hade personlig relevans för Topelius medan han arbetade på En resa i Finland, eftersom barndomshemmet Kuddnäs i Nykarleby skulle säljas efter modern Catharina Sofia Topelius död 1868 och han oroade sig för hur det skulle gå med gårdens skog. Det visade sig emellertid att de nya ägarna inte hann börja hugga ner skogen förrän stockhandeln började gå nedåt.15Problemen i anslutning till försäljningen av Kuddnäs skog framkommer ofta i brevväxlingen med systern Johanna Sofia och svågern Lars Wilhelm Schalin, och efteråt skriver Topelius: »Är det sannt, att Nordman öfvertagit allt på arrende mot 1500 mark med rättighet att efter 15 år få inlösa det hela för 20,000? – Här funderas styft på antingen export-tull, eller utförselförbud för rundstock, pitprops m.m. Något bör göras – ty skogssköflingen har gått ända till raseri. Hvar dag nedflötas på Kymmene 15,000 stock. Leopold T[oppelius] ligger in i stora affärer. Vi ha varit i heta dispyter, men det löjliga är, att jag är som slagen för mun, när han säger: du har ju sjelf sålt skog! – Jag får lof att beskedligt tiga, när det kliar mig i fingrarna att skrifva härom», Topelius–Lars Wilhelm Schalin 4/10 1873, 309.7, Nationalbiblioteket. I de flesta bevarade brev från tiden 1868−1874 nämner Topelius skogen, diskuterar dess värde och försäljningen av den. I ett brev daterat 31/10 1874 konstaterar han att människor gjort förluster och att »Skogssköflingens tid tyckes nu lyckligtvis vara förbi tillsvidare». Breven finns i den Schalinska samlingen, kapsel 309.6 och 309.7, Nationalbiblioteket. Men redan långt tidigare hade Topelius engagerat sig i skogsfrågan. Han konstaterar 1855 i artikeln »Skogens värde» att »skogen – der den ännu finnes – behandlas i vårt land ej bättre än fäderne gjorde för tusen år sedan, då dess minskande var en välgerning och ett vilkor för odlingen. Låtom oss icke upprepa hvad som ofta blifvit sagdt om tjäran, om sågarne, om gärdandet, om svedjandet m.m. Deras missbruk äro alla blott följder af samma föreställning, som ligger så djupt rotad i folklynnet – den, att ett vexande träd intet värde har».16Zacharias Topelius, »Skogens värde», Helsingfors Tidningar 13/10 1855. I föreläsningarna hösten 1871 behandlar Topelius skillnaden mellan det historiska behovet och det samtida utnyttjandet av skogen.17»Tjuguåttonde Föreläsningen 13/11 1871», 244.130. Samma tema återfinns också i den tidsmässigt nära dikten »Skogssköflingen» från 1874 (Ljung, s. 51−56) och i Boken om Vårt Land 1875, s. 91. Samma sak betonar han på flera ställen i En resa i Finland, exempelvis i kapitlen »Landet» och »Svedjeland i Idensalmi». När sågverksnäringen hade blivit fri 1857−1861 och man på 1860-talet började framställa mekanisk trämassa steg skogarnas värde. Det här ledde till att mer skog såldes än någonsin tidigare. I artikeln »Skogens förstöring är Finlands förderf» tar Topelius 1857 upp frågan och utvecklar resonemanget, bl.a. genom att betona skogens betydelse för att mildra årstidsväxlingarna.18Zacharias Topelius, »Skogens förstöring är Finlands förderf», Helsingfors Tidningar 24/10 1857. Också i En resa i Finland spekulerar han över om klimatet har förändrats och om nedhuggningen av skogarna har bidragit till det (stycke 49 i kapitlet »Landet»).

13 Topelius förespråkade inte enbart skogsskydd, utan också djurskydd. Troligen inspirerad av svensken Onkel Adams (C. A. Wetterbergh) barntidning Linnea instiftade han den första djurskyddsföreningen i Finland, Majföreningen, 1870. Dess främsta mål var skyddet av småfåglarna.19Allan Tiitta, Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maatiede 1994, s. 211. I En resa i Finland räknar Topelius upp utrotade djur (stycke 59−62 i kapitlet »Landet»), men det är främst i kapitlet »Hemkomst från jagten» han lyfter fram den situation fågelskyddet uppstod i under andra hälften av 1800-talet. Topelius förhållande till de stora rovdjuren var däremot påverkat av samtidens syn och han ansåg att de borde utrotas helt och hållet.20Allan Tiitta, »Johdannoksi», Zacharias Topelius, Luonnonkirja. Ala-alkeiskouluin tarpeeksi 2009, s. XI. Björnen behandlade han med en viss respekt, men vargen, som|XI| »jagas som landets arffiende» (stycke 59 i kapitlet »Landet»), var han särskilt negativt inställd till. I läseboken Naturens bok, som utkom första gången 1856, beskriver Topelius skillnaden mellan björnen och vargen: björnen »gör ej illa åt barnen» och »gör ej illa åt modren», medan vargen går »i stora flockar på rof. Akta då de små barnen, som springa öfver gården».21Zacharias Topelius, Läsebok för de lägsta läroverken i Finland. Första kursen. Naturens bok, tredje upplagan 1860, s. 27. I föreläsningarna 1871 beskriver Topelius hur man förgäves försökte utrota vargen, eftersom den ansågs som en landsplåga: »Så älskad, som björnen varit, så hatad är vargen».22»Trettionde föreläsningen 16/11 1871», 244.130.

14 Saima kanal och järnvägarna var aktuella när En resa i Finland utkom. Saima kanal invigdes den 7 september 1856 och den första järnvägen i Finland öppnades mellan Helsingfors och Tavastehus den 17 mars 1862. Tidigare hade resenärer fått ta sig fram med häst och kärra, vintertid med släde. Topelius hade lång personlig erfarenhet av obekväma färdmedel, efter de många resorna mellan Helsingfors och barndomshemmet i Nykarleby. År 1851 hade han också rest genom östra Finland, till Karelen och Savolax. I novellen »Simeon Levis resa till Finland» (1860) lyfter han på olika sätt fram de nya färdmedlens betydelse, men dömer där ut järnvägarna som dyra och ålderdomliga, trots att tågen inte ens börjat gå när novellen publicerades.23Topelius, Zacharias, »Simeon Levis resa till Finland», Noveller, utg. Pia Forssell, ZTS IV, 2012, stycke 19 och 113. Mera om kommunikationerna i »Simeon Levis resa till Finland» står att läsa i kommentarerna av Pia Forssell. I En resa i Finland ger han i kapitlet »Resor i Finland» en målande beskrivning av resandets vedermödor, men nämner där bara i förbifarten de nya kommunikationerna som småningom underlättade resandet. Däremot återkommer han ständigt i andra sammanhang i verket till de förändringar kommunikationerna innebar för handeln och för orternas utveckling. I regel ställde sig Topelius positiv till utvecklingen. I Boken om Vårt Land säger han: »Emedan välfärd och bildning så väsentligen bero af en sådan förbindelse, brukar man bedöma ett lands framsteg efter de bättre eller sämre kommunikationer det lyckats förskaffa sig.»24Topelius, Boken om Vårt Land 1875, s. 450. Men i En resa i Finland, i kapitlen »På vägen till Jääskis kyrka» och »Utsigt af Ekenäs», påminner han också om att yrkesgrupper och hela samhällen drabbas, när järnvägen flyttar tyngdpunkten inom handel och transporter till andra orter.

Den statistiska översikten

18 Den statistiska översikten av Karl Emil Ferdinand Ignatius (1837−1909) publicerades i det sista häftet av En resa i Finland. Ignatius var docent i historia 1865−1870 och anställdes vid Statistiska centralbyrån i Finland, när den inrättades 1865. Han var chef för byrån 1868−1885 (från 1875 med titeln direktör). Under en resa till bl.a. Stockholm, Köpenhamn, Paris, Florens och Berlin 1867 samlade Ignatius in uppgifter om statistiska byråer och deras verksamhet. Därefter organiserade han den nya byrån och utvecklade den statistiska forskningen i Finland med förebilder från utlandet. Ignatius blev senare uppmärksammad som statistiker också internationellt.32Georg Luther, Statistikens historia i Finland till 1970 1993, s. 69 och 71−72.

19 Den officiella finska statistikforskningen inleddes när den Statistiska centralbyrån inrättades, befolknings- och länsstatistik förnyades, enhetliga formulär fastställdes och löpande statistik över bl.a. skolväsendet och järnvägar upprättades. Statistiska uppgifter nådde mera effektivt ut till en bredare publik – även en utländsk – i och med byråns verksamhet; referat publicerades i tidningar och tabeller i almanackor.33Ibid., s. 71−75 och 138. den omfattande statistiska översikten i En resa i Finland ger inte bara värdefull kunskap om förhållandena i Finland vid denna tid, utan utgör också en viktig del av den nya statistikforskningen.

20 Topelius tog in statistiska uppgifter även i Boken om Vårt Land, i kapitlet »Framsteg i välstånd». Senare utgav Ignatius, troligen inspirerad av Topelius, Finlands geografi. Handbok för medborgare (1881–1890), som var en viktig källa för Topelius bidrag i Finland under 19:de seklet 1893. Den utkom samtidigt på finska under namnet Suomen maantiede kansalaisille (1880–1890).

Tillkomst och utgivning

21 Det var troligen litografen och förläggaren Ferdinand Friedrich Christoph Tilgmann (1832–1911) som tog initiativet till ett nytt bildverk om Finland. Den tyskfödde Tilgmann flyttade till Finland 1862 via Sverige. Han var först anställd som teknisk direktör på stentryckeriet F. Polén & co och blev delägare redan 1863. Efter att F. Polén & co hade gjort konkurs grundade han 1869 ett eget stentryckeri på Norra Esplanadgatan 39, och flyttade det till hörnet av Andréegatan (sedermera Lönnrotsgatan) och Annegatan 1871. Tryckeriets verksamhet utvidgades till boktryck. Tilgmann hade de modernaste pressarna i landet och kunde framställa högklassiga tryckprodukter. Redan 1864 fick han i uppdrag att trycka en generalkarta över Finland för lantmäteristyrelsen, ett arbete för vilket han premierades med medalj vid en utställning i Wien 1873.34Ström, Tilgmann 100 år. En återblick på traditionen bakom ett modernt tryckeriföretag 1869−1969 1969, s. 8−20.

22 Det är inte mycket man känner till om förberedelserna för verket. I Tilgmanns arkiv finns nästan inget material om En resa i Finland, förutom en sammanställning av utgifter från 1874.35Hufvudbok 1875−1881, kapsel 104:4, OY Tilgmann AB:s arkiv, Centralarkivet för Finlands näringsliv. den kända existerande korrespondensen mellan Topelius och Tilgmann innehåller ingenting om tillkomsten av En resa i Finland.36Korrespondensen förvaras i Topeliussamlingen, 244.53, Nationalbiblioteket. Manuskript eller andra korrespondenser där Topelius diskuterar En resa i Finland är inte kända av forskningen. För utomstående omnämner Topelius arbetet med verket helt flyktigt i brev vid enstaka tillfällen.37Topelius–Albert Bonnier 6/10 1872, Bonniers förlagsarkiv, Stockholm. Uppgifter om upplagornas storlek har inte heller påträffats i arkivmaterialet, varken för originalupplagan eller för översättningarna. Det finns endast några brev till Ignatius, där Tilgmann bl.a. diskuterar|XIII| arvodet och tidtabellen för den statistiska översikten.38Ferdinand Tilgmann–K. E. F. Ignatius 30/4, 21/9 och 25/10 1873, kapsel 5, K. F. Ignatius samling, Riksarkivet. Därmed är det svårt att få en heltäckande och klar bild av tillkomsten.

23 Den 28 maj 1871 presenterades bildverket i Helsingfors Dagblad. Planen för »Finland framstäldt i taflor» beskrevs som »något annan än det bekanta verket Finland framställdt i teckningar», utan närmare precisering än att det nya verket illustreras med stålstick. Valet av Topelius som skribent och av artisterna lyftes fram: »Här är således sörjdt för att åstadkomma något af det bästa, vårt land kan frambringa i denna väg». Också det utlovade moderata priset och översättningen till finska antogs kunna locka en större allmänhet.39»Ett nytt inhemskt artistiskt företag», Helsingfors Dagblad 28/5 1871.

24 Bilderna beställdes av inhemska konstnärer. Det har tillsvidare inte framkommit källmaterial som fullständigt skulle klarlägga de olika aktörerna – Tilgmann, Topelius, konstnärerna själva – och deras roller vid beställningen av målningarna, besluten om vilka verk som skulle väljas som förlagor för gravyrerna och om den övriga teknisk-praktiska proceduren vid reproduktion och tryck. De flesta målningarna gjordes enkom för En resa i Finland, endast tre var kopior av redan existerande verk. Dessa är Werner Holmbergs »Landskap i Birkala», Robert Wilhelm Ekmans »Bengt Lyytinen sjunger vid kantele» och Karl Emanuel Janssons »Under stiltje uti en åländsk kajuta».40Topelius redogör för dem på stycke 3 i slutordet. Tilgmann bekostade konstnärernas resor för att måla de nya vyerna. Resorna gjordes somrarna 1871−1873 och när målningarna var färdigställda sändes de till August Wegers »Graphische Kunstanstalt», ett grafiskt konstinstitut med en känd stålsticksverkstad (»Stahlstecherei») i Leipzig. När Weger hade framställt plåtarna sände han dem tillbaka till Tilgmann, som tryckte bilderna. Under varje bild trycktes konstnärens och gravörens namn samt titeln på konstverket på finska, svenska och franska, med tanke på framtida översättningar. Planscherna försågs också med texten »Helsingfors F. Tilgmann, Éditeur». Texten trycktes på Finska Litteratursällskapets tryckeri.41Mera detaljer om målningarnas tillkomst kan läsas i avsnittet »Beställning, urval, reproduktion och tryck» nedan.

25 Det första av de tolv häftena utkom den 29 februari 1872, med text till kapitlet »Landet» samt stålsticken »Landskap från Savolax» av Berndt Lindholm, »Landtfolk från Wasa trakten» av Adolf von Becker och »Helsingfors Hamn» av Bernhard Reinhold. Häftesomslaget pryddes av Reinholds titelvinjett. Varje häfte skulle, enligt Helsingfors Dagblad, innehålla tre »karakteristiska eller historiskt märkvärdiga bilder från Finlands natur och folk». Samtidigt meddelades att ett titelblad till hela serien, tecknat av Carl Eneas Sjöstrand, skulle utkomma efter första seriens slut och att den statistiska översikten av K. E. F. Ignatius skulle utges senare.42»Af det nya plancheverket», Helsingfors Dagblad 29/2 1872. Ignatius levererade den statistiska översikten till Tilgmann först i oktober 1873. Han var då kraftigt försenad, eftersom Tilgmann hade bett honom sända in den redan till sommaren. Det framgår inte vad som styrde tidtabellerna. Ferdinand Tilgmann–K. E. F. Ignatius 30/4 1873 och 21/9 1873, kapsel 5, K. F. Ignatius samling, Riksarkivet.

26 I samband med utgivningen av det första häftet erbjöds läsarna genom annonser i pressen möjlighet att prenumerera på serien eller köpa enskilda häften av En resa i Finland. Prenumerationsavgiften kunde betalas i två omgångar, 12 mark när det första häftet hade utkommit och ytterligare 12 mark när det sjunde häftet förelåg.43»En resa i Finland», Hufvudstadsbladet 29/2 1872. Häftena kunde också köpas styckevis, för prenumeranter var priset för det första häftet 2 mark, för andra personer 3 mark.44»I Waseniuska bokhandeln», Morgonbladet 29/2 1872. Efter att hela verket hade utkommit kunde man köpa färdigt inbundna exemplar för 36 mark.45»Planschverket», Helsingfors Dagblad 21/12 1876. Till en början annonserade Tilgmann att en tysk, en fransk och en engelsk upplaga skulle utges.46»En resa i Finland», Hufvudstadsbladet 29/2 1872. I verkets slutord, daterat den 25 november 1873, meddelar Topelius: »Efter den svenska och finska texten följa bearbetningar på fransyska, tyska, ryska och måhända engelska språken» (stycke 4 i slutordet).

27 Alla tolv häftena i serien med 36 bilder blev klara före slutet av 1873. Beställarna hade möjlighet att låta binda in texthäftena och sticken i klotpärmar särskilt framställda för utgåvan, dekorerade med ett motiv taget från C. E. Sjöstrands titelvinjett med apostroferingar av Kalevala och Fänrik Ståls sägner. I det här skedet talade författaren och förläggaren fortfarande optimistiskt om »första serien», i förhoppningen att flera serier skulle följa.47Pertti Koistinen, »Matkustus Suomessa – rohkea yritys», Zacharias Topelius, Matkustus Suomessa, julk. Pertti Koistinen & Rainer Knapas, 1998, ickepaginerad. Projektet blev dock, som tidigare nämnts, alltför kostsamt och någon fortsättning följde inte.

28 I ett brev till Ignatius skriver Tilgmann i oktober 1873 att Topelius arvode för texten var 200 mark per ark. Ignatius fick 250 mark per ark, eftersom hans avsnitt sattes avsevärt tätare.48Ferdinand Tilgmann–K. E. F. Ignatius 25/10 1873, kapsel 5, K. F. Ignatius samling, riksarkivet. Också i Självbiografiska anteckningar nämner Topelius arvodet 200 mark per tryckark (Zacharias Topelius, Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg, 1922, s. 279). Konstverken representerade också en stor utgiftspost, vilket Topelius hänvisar till: »Man torde erinra sig att hvarje bild är graverad i stål efter enkom för densamma målad originaltafla i olja» (stycke 3 i slutordet). Av den bevarade sammanställningen över utgifter|XIV| får man en tydligare bild av kostnaderna och det framgår hur olönsamt verket blev. Försäljningen hade i slutet av 1874 inbringat 37 330,48 mark. Dessutom hade Tilgmann utestående fordringar: hos förläggaren T. O. Weigel i Leipzig 2 300 mark,49Förläggaren och bokhandlaren Theodor Oswald Weigel (1812−1881) var förläggare för den tyska översättningen av En resa i Finland i Leipzig. hos bokhandeln Samson & Wallin i Stockholm 4 452 mark och i Finland ytterligare 3 000 mark. Sammanlagt skulle verket alltså inbringa 47 082,48 mark under 1874. Men utgifterna översteg inkomsterna. Vid utgången av året hade Tilgmann betalat 53 799,84 mark för »diverse arbeten», där också arvodena till Topelius och Ignatius ingår, 7 500 mark till August Weger i Leipzig, 1 005 mark till bokbindaren J. R. Herzog i Leipzig50Trots att både texten och bilderna trycktes i Finland tycks inbindningen ha skett i Leipzig, åtminstone för en del av upplagan. I ett exemplar av den ryska översättningen (från 1875), som utgivaren har haft tillgång till, har klotpärmens insida en pålimmad lapp försedd med texten: »J. R. Herzog. Buchbinderei. Leipzig». Lappen kan sannolikt dateras till 1870-talet. (Seven Roads. Gallery of Book Trade Labels http://sevenroads.org/Labels/H.html, läst 23/4 2012). och till Herzog i Stockholm 782,60 mark. De sammanlagda utgifterna uppgick därmed till 63 087,44 mark och förlusten i slutet av 1874 till 16 004,96 mark, vilket var nästan en fjärdedel av de sammanlagda kostnaderna.51Hufvudbok 1875−1881, kapsel 104:4, OY Tilgmann AB:s arkiv, Centralarkivet för Finlands näringsliv. Trots att några stålsticksplåtar redan hade framställts för följande serie blev Tilgmann tvungen att ge upp planerna på en fortsättning. Han hade inte fått tillräckligt med prenumerationer, och de separata häftena hade inte heller sålt i önskad mängd.52Koistinen, »Matkustus Suomessa – rohkea yritys», ickepag. Tilgmanns ekonomiska situation i stort kan också ha haft en viss inverkan. Eftersom det fanns mycket arbete för tryckeriet hade han gjort stora investeringar. I praktiken innebar det att såväl inkomsterna som utgifterna hade mångfaldigats och även om det var vanligt att man hellre värderade vinsterna i underkant än skulderna, redovisade Tilgmann i vilket fall som helst för ett underskott under början av 1870-talet.53Ström, Tilgmann 100 år. En återblick på traditionen bakom ett modernt tryckeriföretag 1869−1969, s 15.

29 År 1875 uppstod frågan om illustrationerna i En resa i Finland till någon del fick återanvändas i Boken om Vårt Land, vilket Tilgmann motsatte sig.54Ferdinand Tilgmann–Topelius 30/9 1875, 244.53. Topelius förhöll sig, i ett brev till Albert Bonnier i december 1875, positiv till idén och hade svarat Tilgmann att kalendrar och läseböcker »i mer än 20 år aftryckt bitar af mina arbeten utan mitt samtycke».55Topelius–Albert Bonnier 28/12 1875, Bonniers förlagsarkiv, Stockholm. Topelius tillägger i brevet att »I den lag till skydd för artistisk och literär eganderätt, som skall framläggas för 1877 års finska landtdag och hvari jag har någon del, är också infördt ett stadgande, som, i likhet med andra länders lagstiftning, reserverar, i bildningens allmänna intresse, åt skolböcker rättigheten att aftrycka profstycken och afbildningar ur för öfrigt skyddade arbeten». Tio av bilderna kom trots Tilgmanns protester med i Boken om Vårt Land, och flera bilder användes också i andra verk. Bokhandlaren och förläggaren Gustaf Wilhelm Edlund meddelade 1886 att han skulle ge ut En resa i Finland med originalillustrationerna och ny text, eftersom den tidigare upplagan var slut i bokhandlarna. Texten författades denna gång av författaren och översättaren Karl Gustaf Samuli Suomalainen och fick namnet Suomi. Kuvia Suomen maasta ja kansasta etevimpäin kotimaisten taiteilijain maalausten mukaan. Den 56 sidor långa texten utkom 1888 i sju häften, som trycktes hos Tilgmann. Verket översattes till svenska av Ellen Nervander och försågs med titeln Suomi. Teckningar af Finland och dess folk efter de förnämsta inhemska målares taflor. Illustrationerna är inte exakt de samma som i En resa i Finland och vissa är i tvåfärg, s.k. tonlitografier. Illustrationen av S:t Michel medtogs inte, Reinhold målade en helt ny vy från Helsingfors och Albert Edelfelts verk byttes ut mot ett annat. Bildernas ordning och titlar ändrades likaså. Tjugo av bilderna i En resa i Finland ingår också i den ryske geografen och statistikern Pjotr Petrovitj Semjonov-Tjan-Sjanskijs stora bildverk Zjivopisnaja Rossija, otetjestvo nasje v jego zemelnom, istoritjeskom, plemennom, ekonomitjeskom i bytovom znatjenii (1881−1885), i delen som behandlar nordvästra Ryssland.56Koistinen, »Matkustus Suomessa – rohkea yritys», ickepag.

30 Andra exempel på hur En resa i Finland senare återanvändes finns också. År 1886 kunde man i Helsingfors Dagblad läsa att en Imatraguide utgivits i S:t Petersburg av »hr Assonow». I guiden, som beskriver vägen från S:t Petersburg till Imatra vattenfall längs Saima kanal, ingår en redogörelse för kanalbygget. Denna beskrivning är i själva verket hämtad ur En resa i Finland.57»En Imatra-guide […]», Helsingfors Dagblad 8/5 1886. guiden ifråga var Imatra. Putevoditel. Opicanie Sajmenskogo kanala, g. Vilmanstranda, oz. Sajmy, gg. Nisjlota, Sen-Michelja i Kuopio, r. Vuoksy vodopada Imatra, av författaren och vetenskapsmannen Vasilij Ivanovitj Assonov.

Den samtida kritiken

34 Utgivningen av det första häftet av En resa i Finland uppmärksammades på många håll i den inhemska tidningspressen, även om de regelrätta recensionerna lät vänta på sig. Den liberala och svensksinnade Wiborgs Tidning, som redigerades av Gabriel Lagus, låter förstå att det inte kunde finnas en bättre skildrare av naturen och det historiska kulturlivet än Topelius. Bokens »syskontycke» med Finland framställdt i teckningar uppmärksammas, men skribenten noterar också skillnaderna. En resa i Finland har »mer än det förra kallat den konstnärliga inspirationen till hjelp, genom att lägga redan färdiga taflor till grund för gravyrerna, och det har äfven inryckt folklifvet i sin krets». Kritik framförs dock mot att Topelius inte har inlagt en tillräckligt stark reservation mot Hwassers tanke om Finlands historiska bestämmelse och att detta inte skulle komma att förbises av den utländska publiken.62»Litteratur», Wiborgs Tidning 20/3 1872.

35 Helsingfors Dagblad hoppas att företaget inte avstannar p.g.a. bristande publikintresse.63»Af det nya plancheverket […]», Helsingfors Dagblad 29/2 1872. Tidningen Björneborg framhåller att verket är det enda i sitt slag, »näst det gamla redan utdömda Finland framstäldt i teckningar» och att det därför inte kommer att »lemnas utan uppmärksamhet, hvarken hemma i eget land eller i utriket». Björneborg önskar ändå att formatet hade varit något större för att vissa tavlor bättre skulle komma till sin rätt, t.ex. »Helsingfors Hamn».64»En resa i Finland», Björneborg 22/3 1872.

36 Efter att det tredje häftet hade utkommit i början av november 1873 blev mottagandet mer blandat. Tidningen Vikingen tar i en omfattande recension upp likheter och skillnader mellan Finland framställdt i teckningar och En resa i Finland. Den främsta skillnaden anser man ligger i bildmaterialet; litografierna i den förra återger den »fosterländska naturen», medan stålsticken i den senare också försöker visa det »fosterländska folklifvet». Det förra verket kopierar Finland och det senare representerar. En resa i Finland försöker snarare »gifva en antydan om den allmänna karakteren af vårt fosterland och det lif, som inom detsamma rör sig», i stället för att genom trogna kopior »framställa ett slags mosaikbild af allt hvad Finlands natur för betraktaren kan erbjuda sevärdt». Skribenten berömmer planscherna i En resa i Finland, men påpekar också att stålsticken borde ha gjorts i större skala och att stålstickstekniken inte gör alla målningar rättvisa.65»Konst och literatur», Vikingen 16/11 1872.

37 I följande nummer av Vikingen går recensenten in på själva texten. Topelius får beröm för sin personliga stil och för att han nu tillåter sig en större poetisk frihet än i Finland framställdt i teckningar. Men den starkt svensksinnade Vikingen är också kritisk. Recensenten är i första hand oense med Topelius om de två språkgruppernas betydelse för Finland. Författaren »synes nämnl. fortfarande vara insnärjd» i den förlegade uppfattningen »hvilken först i senaste tider delvis börjat gifva vika för ett redigare och naturligare betraktelsesätt». Topelius inser inte, menar skribenten, att den svenska befolkningen har sina egna »nationela egendomligheter och sitt särskilda åskådningssätt», utan anser att enbart den genuint finska befolkningen har gett nationen dess allmänna karaktärsdrag. Enligt skribenten har Topelius inte beaktat att den svenska och finska befolkningen skiljer sig från varandra till såväl lynne som levnadssätt, och att en »lifligare, mera praktisk själsriktning måste väl erkännas såsom utmärkande för våra svenskar» jämfört med »den finska befolkningen, för hvilken åter det långsama sättet och det för meditation fallna sinnelaget äro utmärkande».66»Konst och literatur», Vikingen 20/11 1872.

38 I Helsingfors Dagblad betvivlade skriftställaren och intendenten för Finska konstföreningen Berndt Otto Schauman utgivaren Tilgmanns möjligheter att hinna färdigställa alla planscher inom 1873. Speciellt oroade sig Schauman för att den konstnärliga kvaliteten skulle bli lidande. Liksom Vikingen påpekar Schauman att reproduktionerna delvis är misslyckade. Han nämner att K. E. Jansson inte hade haft möjlighet att personligen godkänna stålsticket, eftersom han befann sig utomlands. Helhetsomdömet är ändå att En resa i Finland i artistiskt avseende är överlägset alla andra tidigare utgivna planschverk i Finland, även Finland framställdt i teckningar. Den finsksinnade Schauman kommenterar texten med att dess »rikhaltighet [är] sådan man kan vänta af en nationell skald och en professor i Finlands historia». Schauman kommenterar också de planerade översättningarna. Han anser att det, förutom den finska översättningen, skulle räcka med att översätta texten till tyska eftersom Finland och finska konstnärer är så föga kända i resten av Europa.67B. O. S., »Anhåller ödmjukast om plats i Helsingfors Dagblad […]», Helsingfors Dagblad 24/11 1872. Tilgmanns genmäle följer ungefär en vecka senare. Han korrigerar Schaumans uppfattning om tidsplanen genom att meddela att »verket i denna stund disponerar öfver 10 landskap, 11 stadsvyer och 9 genrebilder, hvaraf 4 original aqvareller, 2:ne kopior i olja, en fotografi och 23 originalmålningar», och att de återstående sex originalen är beställda och påbörjade. Han försvarar stålsticket och understryker att det är mer hållbart och användbart vid tryckningen av »populära bilderverk» än det kostsamma kopparsticket. Tilgmann framhåller också att flera konstnärer som han rådfrågat hade varit av den åsikten att de misslyckade partierna i stålsticket av Janssons målning delvis beror på »brister med afseende å belysningen» i tavlan, vilket sedan i stålsticket framträtt tydligare än i originalet.68Ferdinand Tilgmann, »Till redaktionen af H:fors Dagblad», Helsingfors Dagblad 1/12 1872.

39 I samband med utgivningen av de fjärde och femte häftena, som utkom samtidigt i slutet av januari 1873, väckte stålsticket av R. W. Ekmans »Bengt Lyytinen sjunger vid kantele» uppmärksamhet, eftersom det inte finns någon kantele på bilden. En kåsör i Finlands Allmänna Tidning menar att konstnären troligen inte stått för namnet på tavlan och att bilden knappast föreställer Bengt Lyytinen. Kåsören framhåller att Lyytinen borde ha haft en talrikare publik än den på bilden, eftersom han var så berömd. Kåsören anser också att bilden »snarare häntyder på en skrifkunnig klockare än på en improviserande folkskald», då personen på bilden har papper, bläck och penna, och att åhörarnas miner snarare tyder på en viktig familjeangelägenhet än på ett musikframförande, eftersom det inte finns någon kantele. Dessutom menar skribenten att de utlänningar som ser bilden kan få ett »ganska besynnerligt begrepp om det finska kantele». »om finska sångens förmåga att locka åhörare» skulle man inte heller få så höga tankar.69»Causerie», Finlands Allmänna Tidning 29/1 1873. Ekman själv avled 19/2, några veckor efter att recensionen publicerats. Han har veterligen inte kommenterat kåseriet. Här kan påpekas att Bengt Lyytinen (1783–1871) i första hand var diktare, inte sångare som spelade kantele. Han var skrivkunnig och skrev själv ner flera av sina runor, vilket har bidragit till att så många av hans dikter bevarats. Se t.ex. Kustavi Grotenfelt (toim.), Kahdeksantoista runoniekkaa. Walikoima Korhosen, Lyytisen, Makkosen, Kymäläisen, Puhakan, Räikkösen y.m. runoja ja lauluja 1889, s. 189 f. Också i Helsingfors Dagblad tar man fasta på den frånvarande kantelen och framför lite skämtsamt att den tyska gravören hade spelat utgivaren ett spratt genom att förvandla kantelen till papper, penna och bläck.70»Kuriöst misstag», Helsingfors Dagblad 31/1 1873.

40 Verket fick en viss uppmärksamhet i finskspråkig press, även om det mestadels var frågan om korta berömmande anmälningar. I Kirjallinen Kuukauslehti säger man däremot att försöket är gott, men att texten inte tål någon närmare kritik; vad som var|XVII| orsaken till missnöjet diskuteras inte.71»Kirjallisia tarkastuksia ja ilmoituksia. Jälkikatsahdus menneen vuoden kirjallisuuteen», Kirjallinen Kuukauslehti 1/1 1874. Tidningen Karjalatar säger i januari 1875 att verket redan förmedlar kunskaper om Finland utomlands.72»Muutamia sanoja suomen-riennoista ja suomenkielisestä kirjallisuudesta», Karjalatar 29/1 1875. I december 1874 hade verket uppmärksammats också utomlands. Finlands Allmänna Tidning återger en recension i »ett utländskt blad», icke namngivet. Den tyskspråkiga översättningen hade utkommit strax före jul, så det kan ha varit frågan om en tysk tidning. Recensenten framhåller att verket »lofvar att genom sin eleganta utstyrsel utmärka sig framför andra liknande verk».73»Icke-Officiela Afdelningen», Finlands Allmänna Tidning 29/12 1874.

41 I de ryska tidningarna Moskovskije Vedomosti och S:t Peterburgskij Vedomosti ingick också recensioner, som Hufvudstadsbladet och Morgonbladet senare återgav. Hufvudstadsbladet refererar recensionen i Moskovskije Vedomosti i juli 1875: verket får kritik för att vara alltför patriotiskt på »sanningens bekostnad och i strid med fakta». Hänvisningen till Hwasser får, som Wiborgs Tidning hade förutsett, mycket kritik och den ryska skribenten påpekar att Topelius åsikter är speciellt upprörande med tanke på att han är professor i ryska historien. Skribenten kritiserar samtidigt Topelius för att han inte kan ryska och föreläser efter utländska källor. Skribenten framför att Ryssland nu, liksom förr, har andra förbindelser och »broar» till Europa som inte leder genom den »fattiga, aflägsna och glest befolkade norra gränsmarken, utan genom de rika och Europa närmare belägna Östersjö- och Weichselprovinserna».74»En resa i Finland», Hufvudstadsbladet 26/7 1875. Det kritiska tonfallet hänger delvis samman med att Moskovskije Vedomosti under Michail Nikolajevitj Katkovs tid som chefredaktör 1863–1887 profilerade sig som en konservativ slavofil tidning i Moskva-anda och blev något av ett halvofficiellt språkrör för regeringen. Tuomo Polvinen, Riket och gränsmarken. N. I. Bobrikov. Finlands generalguvernör 1898–1904 1988, s. 33 f.

42 I Morgonbladet refereras S:t Peterburgskij Vedomosti två gånger, eventuellt är det fråga om samma artikel. Den första gången ingår referatet i samband med en längre rapport om den ryska tidningen i juli 1875 och den andra gången som en egen artikel i oktober 1876. Referatet återger den ryska skribentens kritik av Topelius för att han låter »hänföra sig af en bornerad patriotism, på sanningens bekostnad och i strid med fakta». också här tar man fasta på hänvisningen till Hwasser och det är särskilt det första kapitlet, »Landet», som får kritik för att vara alltför idealiserande.75»En korrespondens från Helsingfors», Morgonbladet 23/7 1875. Kritiken i den första artikeln återkommer i den andra. Den S:t Petersburgska tidningen kritiserar också dispositionen av verket, eftersom boken inte är uppbyggd som en resa. Dessutom menar skribenten att det inte går att känna igen orten på bilderna från S:t Michel, Tammerfors och Kuopio. Morgonbladet kommenterar att man inte skall »förtycka den ryske anmälaren» att han inte förstår finnarnas patriotism och Topelius uttryck eftersom han inte är finne, och att han ser allt från den ryska synpunkt enligt »hvilken det vore bäst, att den lilla finska nationen uppginge i den ryska».76»Det af hr Tilgmann utgifna planschwerket En resa i Finland», Morgonbladet 10/10 1876. Recensionerna i de två ryska tidningarna gällde uppenbarligen den svenskspråkiga originalversionen av En resa i Finland. Moskovskije Vedomosti skriver att man har »för afsigt att utgifva arbetet på […] ryska» (Hufvudstadsbladet 26/7 1875) och S:t Peterburgskij Vedomosti nämner att den ryska översättningen ännu inte har publicerats (Morgonbladet 23/7 1875). Eventuellt var det t.o.m. frågan om samma recension i båda tidningarna. Den tidigare liberala S:t Peterburgskij Vedomosti, som opponerat sig mot det konservativa Moskva, började 1875 småningom orientera sig högerut och också den kom under Michail Katkovs inflytande. (Sankt-Peterburgskije Vedomosti, Kratkaja istoritjeskaja spravka http://www.spbvedomosti.ru/history.htm, läst 23/4 2012). De ursprungliga artiklarna har inte varit tillgängliga vid utgivningen, och vem recensenten eller recensenterna var förblir här en öppen fråga.

43 När de sista häftena av En resa i Finland utkom verkar intresset för verket ha avtagit i tidningspressen och man hittar enbart anmälningar och korta omnämnanden av de nya häftena och senare av de inbundna upplagorna.

Forskningsöversikt

44 I motsats till många andra av Topelius verk uppmärksammas En resa i Finland i forskningen ofta enbart i en bisats. En resa i Finland överskuggas av Boken om Vårt Land, som utkom 1875. om samtiden gärna jämförde En resa i Finland med Finland framställdt i teckningar (1845–1852) så har det äldre verket för eftervärlden och senare forskning varit betydligt intressantare. Forskarna har också ägnat föreläsningarna från samma tid eller om samma ämnen större uppmärksamhet. En starkt bidragande orsak är att Finland framställdt i teckningar och föreläsningarna har en större faktamässig och vetenskaplig tyngd, medan Topelius i En resa i Finland använde en mer skönlitterär och målande stil för att nå en bred publik.

45 Clas Zilliacus tar upp Topelius sätt att återge konstverk i ord i artikeln »Till löjtnant Leopold i Grusien» i Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland (1985). Zilliacus jämför stilen i En resa i Finland med Topelius presentation i Helsingfors Tidningar av R. W. Ekmans målning »Bengt Lyytinen läsande sina runor i en finsk bondstuga» från 1848.77»Från Helsingfors», Helsingfors Tidningar 1/4 1848. Zilliacus tar fasta på hur textens samstämmighet med målningen sträcker sig långt in i själva stilen i vilken tavlan återberättas. Eftersom tavlan inte kunde återges i tidningen skulle många läsare aldrig få se den, och beskrivningen blev därför ett substitut. Topelius utförde bildavläsningar också när läsaren kunde se bilden, som i En resa i Finland, där Topelius trots det »läser» bokens bildinne|XVIII|håll på samma sätt.78Clas Zilliacus, »Till löjtnant Leopold i Grusien», Clas Zilliacus & Henrik Knif, Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland 1985, s. 159 f. Det är främst här En resa i Finland skiljer sig från de övriga historisk-geografiska verken.

46 En resa i Finland aktualiserades 1984 med Aarni Krohns utgåva av den finskspråkiga översättningen Matkustus Suomessa. Utgåvan är anspråkslös med endast en kort inledande presentation av verket. Den statistiska översikten – betecknad som »rätt föråldrad» – ingår inte.79Zacharias Topelius, Matkustus Suomessa, toim. Aarni Krohn, 1984, s. 8. År 1998 utkom en faksimilupplaga av Matkustus Suomessa med åtföljande artiklar av Pertti Koistinen och Rainer Knapas. Artiklarna belyser främst tillkomsthistorien, bildmaterialet och konstnärerna. Matkustus Suomessa ingår även i den tredje delen av Maakuntien Suomi, också 1998, med ett kort efterord av Allan Tiitta. I Maakuntien Suomi publiceras också Hannu Vallas fotografier från 1990-talet av de platser som är avbildade i En resa i Finland, med bildtexter och kommentarer av Kai Linnilä.

47 Paul Nyberg kommenterar En resa i Finland på ett par sidor i Zachris Topelius. En biografisk skildring (1949). Han lyfter fram tidsstämningen genom ett exempel i kapitlet »Landsväg till Tammerfors». I en skjutskärra sitter en »arrendator eller mindre jordägare» sida vid sida med en skjutskarl, vilket enligt Topelius visar på att ståndsfördomarna inte sträcker sig till »landsvägen». Nyberg framhåller att man på 1870-talet hade uppfattningen att det finska samhället var »byggt på en bred grundval av demokrati». Nyberg tar också fasta på Topelius skildring av de österbottniska kvinnorna och anekdoten om hur de unga männen var en kvarleva av »norrmanniskt chevaleri» (stycke 64 i kapitlet »Landtfolk från Wasa trakten») i sin tävlan om flickan. Utan att gå in på detaljer menar han att detta stycke kan ha en viss koppling till Topelius ungdomssvärmeri Greta Mattsdotter från Kahra.80Paul Nyberg, Zachris Topelius. En biografisk skildring 1949, s. 427 f. Topelius använde ofta Greta som motiv. För mer om detta, se inledningen av Clas Zilliacus i Topelius, Ljungblommor, ZTS I, stycke 22–28.

48 Nyberg lyfter också fram Topelius egen förklaring till att boken inte är uppbyggd som en resa (vilket bl.a. den ryska skribenten i S:t Peterburgskij Vedomosti kritiserar). Resan skulle, som Topelius säger, likna »en nyckfull dröm» (stycke 1 f. i kapitlet »Resor i Finland») och slå ned som en örn på ett ställe värt uppmärksamhet, i stället för att ta det närmaste först och det avlägsnare sedan.81Nyberg, Zachris Topelius. En biografisk skildring, s. 427. Topelius garderar sig mot kritik av den nyckfulla kompositionen genom att framhålla att nedslagen i olika miljöer skenbart saknar sammanhang, i slutändan framträder ändå en helhetsbild. Angående den geografiska fördelningen skriver Topelius visserligen också att konstnärerna först tecknade »de närmare eller lättare tillgängliga delarna af landet» (stycke 2 i slutordet). Vilken betydelse detta haft för upplägget och »resan» förblir oklart.

49 Maija Lehtonen påpekar i artikeln »naturen och människan hos Topelius» (1997) att Topelius hade goda förutsättningar att skriva en reseskildring från Finland, eftersom han kände till en stor del av landet genom sina resor. Lehtonen framhåller att man känner »hans upptäckarglädje när han ger landet en litterär gestalt och ställer det framför de häpna läsarnas ögon».82Maija Lehtonen, »Naturen och människan hos Topelius», SFV-kalendern årg. 111 1997, s. 16 f. Johan Wrede konstaterar i artikeln »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» i Finlands svenska litteraturhistoria (1999) att Topelius låter »det sedda och upplevda ge färg och liv åt sakupplysningar och historia».83Johan Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland», Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400–1900 1999, s. 322.

50 Yrjö Varpio presenterar reselitteratur i Matkalla moderniin Suomeen. 1800-luvun suomalainen matkakirjallisuus (1997) och kommenterar det rätt lama samtida mottagandet av En resa i Finland. Han påpekar att verket utkom tio år innan någon turism att tala om förekom i Finland. Dessutom anser han att bildverkets olika målsättningar är motstridiga och att bilderna, som presenterar landet, inte på ett naturligt sätt kunde kombineras med en reseguide.84Yrjö Varpio, Matkalla moderniin Suomeen. 1800-luvun suomalainen matkakirjallisuus 1997, s. 109.

51 Den enda forskare som mer ingående och systematiskt redogör för En resa i Finland är Allan Tiitta i avhandlingen Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maatiede (1994). Han jämför En resa i Finland med Topelius andra historisk-geografiska verk och föreläsningarna. Tiitta noterar särskilt Topelius återkommande geografiska teman, från Finlands geologiska uppkomst och geografiska placering till folkets särdrag.

52 En resa i Finland är ett i raden av viktiga verk i Topelius strävan att bygga upp en nationell självkänsla. Tiitta anser att Topelius mål var att förmedla en uppfattning av Finland som reflekterar såväl tidigare generationers arbete som naturens inverkan. Topelius bild av Finland som ett nordiskt land mellan öst och väst har i mycket påverkat finländarnas uppfattningar om landet och svarade i ett längre perspektiv, anser Tiitta, dessutom|XIX| på den beställning som samhället och den politiska utvecklingen skapade.85Tiitta, Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maatiede, s. 161 ff.

53 Topelius ständiga återkommande till Hwasser och civilisationens införande till Ryssland och Asien via Finland sammanfaller med uppfattningen om det avlägsna Finland som civilisationens utpost. Tiitta anser att Topelius troligen hade inhämtat denna tanke i bildverket Meyer’s Universum (1835), där Finlands historiska betydelse sägs ligga i att folket är fritt trots att det lever inträngt mellan två stora stammar och dessutom måste kämpa mot en hård natur.86Ibid., s. 313 f. Tiitta framhåller att Topelius växande tillit till Finlands möjligheter att inta sin plats bland andra nationer kan utläsas i den mytologiska berättelsen i det inledande kapitlet »Landet», där Topelius placerar in Finland i Europa och världen.87Ibid., s. 316. Gunnar Castrén säger i artikeln »Finlands folk i Topelius’ verk» (1918) apropå Topelius syn på Finlands »världshistoriska mission» att Topelius på kulturens område drömmer »sina djärvaste storhetsdrömmar» om vilken hög kultur som skall uppstå här, och att han låter sina drömmar »svälla ut till områden långt utom de gränser Finlands folk nu äger».88Gunnar Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk», FU 31 1918, s. 359.

54 Pirkko Alhoniemi noterar i avhandlingen Isänmaan korkeat veisut. Turun ja Helsingin romantiikan runouden patrioottiset ja kansalliset motiivipiirit (1969) Topelius syn på Finland som ett kallt, avlägset land längst uppe i norr. Hon jämför meningen »Det är denna Europas sistfödda, armaste, längst förgätna dotter, som tecknas på dessa blad» i En resa i Finland (stycke 10 i kapitlet »Landet») med andra motsvarande ställen i Topelius verk, i dikterna »Vår enda arfvelott» och »I Finlands vinter» samt i sagospelet »Prinsessan af Cypern».89Pirkko Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut. Turun ja Helsingin romantiikan runouden patrioottiset ja kansalliset motiivipiirit 1969, s. 106. Maija Lehtonen tar fasta på samma mening. Hon anser att Topelius var en av tidens mest kosmopolitiska författare i Finland och att han ville »hjälpa den unga nationen till självförståelse, men han ville också att Finland skulle inta sin plats i de europeiska nationernas krets».90Lehtonen, »Naturen och människan hos Topelius», s. 22.

55 I artikeln »Maamme kirja 130 vuotta – voiko 2,5 miljoonaa ihmistä olla väärässä?» (2005) påminner Tiitta om att Topelius bild av Finland och finländarna var avsiktligt positiv och idealiserande, eftersom det goda exemplet ingår i Topelius uppfattning om uppfostran och upplysning.91Tiitta, »Maamme kirja 130 vuotta – voiko 2,5 miljoonaa ihmistä olla väärässä», s. 25. På samma sätt framhåller också Gunnar Castrén att Topelius ville visa på det finska folkets goda egenskaper och inge sina landsmän stolthet över att tillhöra detta folk.92Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk», s. 360. Castrén menar ändå att Topelius nationella »entusiasm» tycks ha dämpats något efter 1840-talet och snarare ha övergått i en mer allmän frihets- och kulturkärlek.93Ibid., s. 352. Johan Wrede beskriver Topelius som en naturens, landets, folkets och nationens tolk. Han jämför den »patriotiska naturstämningen» i En resa i Finland med en rad andra verk av Topelius: Finland framställdt i teckningar, läseböckerna för skolan, dvs. Naturens bok och Boken om Vårt Land, samt diktsamlingarna Ljungblommor I–III (1845–1854) och de tre samlingarna Sagor (1847–1852).94Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland», s. 322.

Landskaps- och genremåleriet åren 1870 −1873

56 Bildmotiven i Finland framställdt i teckningar (1845–1852) kan karakteriseras som patriotiskt-romantiska och pittoreska och deras konstnärliga utförande som provinsiellt och halvt amatörmässigt. En resa i Finland står redan på en högre nivå och återspeglar en akademisk konstutbildning och samtida skandinaviska strömningar.95En kort sammanfattning av det konstnärliga innehållet i En resa i Finland: Aimo Reitala, »Matkustus Suomessa», Ars Suomen taide 3, päätoim. Salme Sarajas-Korte, 1989, s. 125. Reproduktionernas motiv är nu betydligt mångsidigare än vyerna, de historiska minnesmärkena och porträttlandskapen i det föregående, statiskt-idylliska verket från 1840-talet.

Noter

Konstnärsöversikt och förteckning över bildmotiven

80 Adolf von Becker (1831–1909) tecknade till en början vid Finska konstföreningens ritskola och universitetets ritsal. År 1856 inledde von Becker studier vid Köpenhamns konstakademi och 1858 begav han sig till Düsseldorf, men bytte snart studieort till Paris. År 1869 tillträdde von Becker som lärare i teckningskonst vid universitetet i Helsingfors. Sommaren 1870 reste han i Österbotten och Tavastland för att göra skisser. Följande år fick han sitt genombrott och blev mest känd för sina österbottniska genrebilder. von Becker premierades med en guldmedalj och blev medlem av Konstakademin i S:t Petersburg 1873. Samma år vann han en tävling om statens pris tillsammans med skulptören C. E. Sjöstrand. Han vann också statens porträttävling några gånger. Enligt fransk modell grundade von Becker en privatakademi för teckning och måleri i Helsingfors 1873. Den fick stor betydelse för den kommande konstnärsgenerationen.

81 2. Landtfolk från Wasa trakten, s. 75

82 29. Laxdamm vid Wuoksi (med Berndt Lindholm), s. 129

83 Albert Edelfelt (1854–1905) är den yngsta av konstnärerna i En resa i Finland. Han väckte tidigt uppmärksamhet som tecknare och började vid sidan om skolgången ta lektioner vid Finska konstföreningens ritskola för C. E. Sjöstrand 1869. Följande år var han privatelev hos porträttmålaren Bernhard Reinhold. År 1871 skrev Edelfelt in sig vid universitetet och blev där elev hos Adolf von Becker. Samma sommar hade han anlitats som tecknare, när Finska fornminnesföreningen företog sin första konsthistoriska forskningsexpedition till sydvästra Finland och Åland. Efter att Edelfelt hade avbrutit sina universitetsstudier fortsatte han att teckna i ritsalen och målade också vid von Beckers privatakademi. Hösten 1873 fick han ett statligt stipendium och började studera vid konstakademin i Antwerpen. Ett halvår senare reste han till Paris för vidare studier.

84 35. Hemkomst från jagten. (Nyländsk stuga), s. 141

85 Robert Wilhelm Ekman (1808–1873) är den äldsta konstnären i En resa i Finland. Efter konststudier i bl.a. Stockholm och Paris kom Ekman till Finland hösten 1844. Han började undervisa på ritskolan i Åbo 1846 och engagerades bl.a. för att utföra två stora fresker för Åbo domkyrka. Samma år började han samla material för målningar med folklivsmotiv i det inre av Finland. Ekman intresserade sig också för Kalevala och illustrerade hela verket. Upplagan utkom 1866, men Ekman blev tvungen att bekosta tryckningen själv. Efterhand fick Ekman utstå alltmer kritik. Under sina sista år försökte Ekman få upprättelse genom sina folklivsmålningar. Flera av de mest lovande eleverna kom också till ritskolan i Åbo för att gå i lära hos honom.

86 8. Somero socken: En vinterqväll, s. 87

87 11. På vägen till kyrkan; Jääskis socken, s. 93

88 14. Bengt Lyytinen sjunger vid kantele. (Stuga i Savolaks), s. 99

89 17. En smedja i närheten af Åbo, s. 105

90 Gustaf Werner Holmberg (1830–1860) var den första bildkonstnären från Finland som nådde internationell nivå. Redan 1842 eller 1843 fick han privatlektioner i teckning av Pehr Adolf Kruskopf. Senare studerade han för bl.a. Magnus von Wright i universitetets ritsal. Sommaren 1850 assisterade han R. W. Ekman vid målningen av freskerna i Åbo domkyrka. Samtidigt började han göra egna landskapsmålningar. Sommaren 1853 åkte Holmberg, uppmuntrad av bl.a. sin historielärare och vän Topelius, till Düsseldorf och blev den första finländaren som studerade konst i staden. År 1855 blev han Hans Gudes privatelev. Sommaren 1857 tillbringade Holmberg på lantställen i Birkaland och åstadkom närmare 40 akvarellstudier. Flera av tavlorna han målade på hösten i Düsseldorf var så trogna skisserna att de anses höra till den begynnande realismen. Tavlorna innebar att Holmberg fick sitt internationella genombrott, kritiker hyllade honom som en av de främsta landskapsmålarna i Tyskland och han utnämndes till titulär konstnär vid Konstakademin i S:t Petersburg. I september 1860 avled Holmberg i tuberkulos.

91 10. Landskap i Birkala, Satakunda, s. 91

92 Karl Emanuel Jansson (1846–1874) var född på Åland och väckte tidigt uppmärksamhet med sina teckningar. Finska konstföreningen beviljade Jansson ett litet understöd så han kunde studera för R. W. Ekman vid ritskolan i Åbo 1860–1862. Därefter flyttade Jansson till Stockholm för att studera vid Konstakademien. Han målade några av sina mest betydande verk med åländska allmogemotiv 1867–1868. Hösten 1868 reste han till Düsseldorf för att studera. Hösten 1871 insjuknade Jansson svårt, men han färdigställde ändå några tavlor. År 1873 fick han en medalj vid världsutställningen i Wien och blev invald i Konstakademin i S:t Petersburg. Han återvände till Åland och utförde några mindre målningar innan han avled i tuberkulos i juni 1874.

93 5. Under stiltje uti en åländsk kajuta, s. 81

94 Oscar Kleineh (1846–1919) började som elev vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors 1863. Eftersom han inspirerades av landskapsmålare, speciellt av Werner|148| Holmberg, reste han hösten 1866 till Düsseldorf för att studera vid konstakademin där. Han trivdes ändå inte och åkte redan följande vår till Karlsruhe för att studera för Hans Gude. När fransk-tyska kriget började fortsatte Kleineh hösten 1870 sina studier vid Konstakademin i S:t Petersburg, där han stannade i fyra år. Han är den enda finländska målaren som fick en grundlig utbildning i S:t Petersburg under 1870-talet. Kleinehs intresse för finska naturmotiv ökade genom att han medverkade i En resa i Finland. Han blev särskilt berömd för sina marinmålningar och stadsvyer, men hamnade i skuggan av landskapsmålarna Berndt Lindholm och Hjalmar Munsterhjelm på 1870-talet.

95 15. Utsigt af Ekenäs från syd-vest, s. 101

96 30. Utsigt af Lovisa från öster, s. 131

97 Johan Knutson (1816–1899) var född i Sverige. Efter studier i bl.a. Köpenhamn och Stockholm kom han till Finland 1840 för att göra illustrationer för Finland framställdt i teckningar (1845–1852). År 1844 blev han teckningslärare i Borgå gymnasium. Knutson är känd för sina burleska folklivsskildringar. Under 1860-talet blev han emellertid inspirerad av den svenske målaren Marcus Larson, som hade besökt Borgå, och började också måla färgrika romantiska landskap.

98 9. Utsigt af Borgå från nord-vest, s. 89

99 24. Utsigt af Tammerfors från norr, s. 119

100 36. Utsigt af S:t Michel från söder, s. 143

101 Berndt Adolf Lindholm (1841–1914) hör till de viktigaste landskapsmålarna i Finland. Som ung studerade Lindholm för både Johan Knutson och R. W. Ekman. Vid Finska konstföreningens utställning i Åbo 1859 gjorde Werner Holmbergs landskapsmålningar stort intryck på honom och han började kopiera dem. Magnus von Wright och Fredrik Cygnæus uppmanade honom att söka sig till Düsseldorf, dit han åkte 1863. Två år senare reste han till Karlsruhe för att studera för Hans Gude. Åren 1866–1867 delade han ateljé med Hjalmar Munsterhjelm innan han begav sig till Paris. Lindholm blev en hängiven anhängare av den franska konsten och tog intryck av impressionismen. Under fransk-tyska kriget vistades Lindholm i Finland och blev huvudillustratör för En resa i Finland. Även om han var erkänd som konstnär kritiserades han för »franska manér». I den första allmänna tävlingen i landskapsmåleri i Finland 1874 utsågs Munsterhjelm till segrare före Lindholm, som tog nederlaget hårt, bröt kontakten med Munsterhjelm fram till 1890-talet och flyttade till Sverige.

102 1. Landskap från Savolax, s. 73

103 7. Imatra fall, s. 85

104 13. Svedjeland i Idensalmi, Savolaks, s. 97

105 21. Utsigt af Nådendal från syd-vest, s. 113

106 23. Lönnbränneri. Scène från Lovisa skärgård, s. 117

107 25. Imatra. Fallets början, s. 121

108 29. Laxdamm vid Wuoksi (med Adolf von Becker), s. 129

109 31. Strömmingsfiske i Nylands skär, s. 133

110 32. Strömmings insaltning. Nylands skär, s. 135

111 34. Utsigt af Ladoga, s. 139

112 Hjalmar Munsterhjelm (1840–1905) började studera konst för den redan svårt sjuke Werner Holmberg i Düsseldorf sommaren 1860. Samma höst skrev han in sig på konstakademin och redan 1861–1862 fick han börja studera för Hans Gude. Munsterhjelm blev 1865 den första finländaren som genomgått hela kursen vid konstakademin i Düsseldorf. Åren 1865–1870 studerade Munsterhjelm på nytt för Gude, nu i Karlsruhe. Tack vare den långa studietiden fick Munsterhjelm god teknisk skicklighet, men präglades också av en viss osjälvständighet. År 1870 återvände Munsterhjelm till hemlandet p.g.a. fransk-tyska kriget, och tävlingen med Berndt Lindholm om ställningen som Finlands ledande landskapsmålare inleddes. Både Lindholm och Munsterhjelm premierades i olika omgångar av Konstakademin i S:t Petersburg i början av 1870-talet. Munsterhjelms karriär nådde sin kulmen i mitten av 1870-talet.

113 4. Fiskarläge i Ekenäs skärgård, s. 79

114 16. Skogstrakt i Hauho, Tavastland, s. 103

115 18. Tavastehus slott och en del af staden, s. 107

116 19. Landsväg till Tammerfors, s. 109

117 22. En fjärd af Roine (Kangasala), s. 115

118 27. Nyslotts fäste och en del af staden, s. 125

119 28. Warkaus bruk, s. 127

120 33. Utsigt af Kuopio från syd-vest, s. 137

121 Bernhard Reinhold (1824–1892) var född i Bremen och kom till Finland 1869. Han bodde huvudsakligen i Helsingfors 1869–1874 och besökte landet regelbundet flera gånger 1874–1878. Reinhold hade fått en gedigen konstutbildning, och i Finland arbetade han framför allt som porträttmålare. Under denna tid fanns det få bra inhemska porträttmålare i landet. Reinhold avbildade speciellt universitetslärare och högre tjänstemän. Topelius styrde som professor, prorektor och rektor för universitetet flera porträttbeställningar till honom. Näst Lindholm och Munsterhjelm bidrog Reinhold med flest bilder i En resa i Finland, bl.a. med omslagsbilden till de enskilda häftena. Reinhold kan ses som en av representanterna för den tyska influensen i finskt konst- och kulturliv under 1800-talet.

122 omslagsbild till häftena, s. 71

123 3. Helsingfors Hamn, s. 77

124 6. Åbo slott och Auras mynning, s. 83

125 12. Utsigt af Wiborg från nord-ost, s. 95

126 20. En afton på Aura, s. 111

127 26. Slussen vid Juustila, s. 123

128 Carl Eneas Sjöstrand (1828–1906) var en svenskfödd skulptör som kom till Finland 1856, när man behövde en yrkeskunnig skulptör för H.  G. Porthans minnesstod. Sjöstrand hade rört sig i den finska konstnärskolonin i Stockholm och genom diktaren Emil von Qvanten bekantade han sig med Kalevala, som var en inspirationskälla genom hela karriären. I Finland kom Sjöstrand snabbt in i kretsen av inflytelserika kulturpersoner och speciellt Topelius blev en förtrogen vän. År 1863 erbjöds Sjöstrand en plats som lärare vid Finska konstföreningens ritskola, där han stannade i sammanlagt 18 år. Han var också lärare i modellering vid Centralskolan för konstflit 1871–1875 och 1865–1904 undervisade han vid Tekniska realskolan, senare Polytekniska skolan/institutet.

129 vinjett, s. VI

Grundtexten

130 Texten har etablerats efter ett exemplar (F34721), tillhörande Svenska litteratursällskapets bibliotek. Exemplaret är med största sannolikhet inbundet i ett senare skede, eftersom klotpärmarna inte är de samma som utgivaren Ferdinand Tilgmann erbjöd prenumeranterna. Den statistiska översikten av K. E. F. Ignatius är inbunden i början av boken.

131 Grundtexten har kollationerats mot två exemplar, som tillhör Topeliussamlingen i Svenska litteratursällskapets bibliotek, med signum F35872 respektive F5418. Det ena kollationeringsexemplaret (F35872) är inbundet i de klotpärmar som Tilgmann erbjöd prenumeranterna. Här har den statistiska översikten blivit inbunden i slutet av boken och den ordningen har också valts för denna utgåva, trots att kapitlet i grundtextexemplaret kommer först. Den statistiska översikten utkom ursprungligen i samband med det sista häftet.

132 Textdelen består av 14 ark i tvärkvartformat. Kollationeringsformeln för grundtextexemplaret är 4:π2 π41–124132. 4 innebär kvartformat, här tvärkvartformat. Först ligger ett osignerat (π) halvark (två blad, π2), därefter ett osignerat ark (π) med fyra blad (π4) och till sist tolv signerade ark med fyra blad i varje (1–124) och ett ark (13) med två blad (132). Det första osignerade arket saknar paginering och omfattar titelbladet och bladet med innehållsförteckningen. Därefter följer den statistiska översikten på ett osignerat ark, paginerat I – V III , och Topelius text på de signerade arken, paginerade 1–100. Kollationeringsformeln för kollationeringsexemplaret F35872, där den statistiska översikten ligger sist, är 4:π21–124132 π4. Stålsticken är tryckta ensidigt och infogade i inlagan vid inbindningen. Manuskript har inte påträffats.

133 Texten är satt i två spalter och omfattar alltså 100 sidor. Därtill tillkommer den statistiska översikten på åtta sidor som är paginerade med romerska siffror. De tre exemplaren för grundtexten och kollationeringen har formatet 24,1 × 31,2 cm (höjd × bredd). Den statistiska översikten är satt med mindre punktstorlek än den egentliga texten. De 36 stålsticken är tryckta på tjockare papper än inlagans och inbundna inne i texten, nästan genomgående vid kapitlet om respektive stålstick. I kollationeringsexemplaret F5418 har omslagen till de olika häftena också bundits in. Illustrationerna från det sistnämnda kollationeringsexemplaret har skannats och använts för denna utgåva.

134 Tryckvarians förekommer på två ställen i det ena kollationeringsexemplaret (F35872). På s. 37v i originalet står inlnppet i stället för grundtextens inloppet och ztaden i stället för staden.

Textetablering

135 Bristfällig eller felaktig interpunktion har kompletterats av utgivaren. T.ex. i textstället »Imatra. är ett af de sistnämnda.» har den överflödiga punkten efter Imatra tagits bort. Citattecken och interpunktion vid citat har normaliserats enligt nuvarande praxis, t.ex. har „Kalliolinna,” bergslottet ändrats till »Kalliolinna», bergslottet.

136 Återgivningen av sekel och årtal är typografiskt konsekvensändrade så att t.ex. formen 1300 talet har ändrats till 1300-talet samt formerna 1596 och 97 ändrats till 1596 och 1597. Återgivning av siffersekvenser med fyra siffror eller fler är likaså konsekvensändrade, t.ex. 6,723,48 till 6 723,48.

137 Texten på bildplanscherna, som egentligen bara benämner motiven, avslutas oftast, men inte genomgående med punkt. Denna punkt har konsekvent utelämnats i utgåvan.

138 I den digitala utgåvan (www.topelius.fi) är det möjligt att se utgivarens ändringar i ett visningsformat. Ett faksimil av exemplaret med grundtexten ingår i den digitala utgåvan.

139 Interna sidhänvisningar i grundtexten har ändrats i enlighet med pagineringen i denna utgåva. Dessa har inte upptagits i förteckningen över utgivarens ändringar.

Utgivarens ändringar gentemot grundtexten

140 Sida, spalt, rad ZTS ← originalupplagan

Kommentarer

Förkortningar

Otryckt material

Lauri och Lasse Reitz stiftelses samlingar , Helsingfors

      Inventarienr V 026

Nationalbiblioteket, Helsingfors

Schalinska samlingen

      Kapsel 309.6 Brev från Zacharias Topelius till Johanna Sofia Schalin
      Kapsel 309.7 Brev från Zacharias Topelius till Lars Wilhelm & Johanna Sofia Schalin

Topeliussamlingen (Coll. 244)

      Kapsel 244.53 Brev till Zacharias Topelius från Ferdinand Tilgmann
      Kapsel 244.125 Föreläsningar. Finlands Geografi Wårtermin 1855
      Kapsel 244.126 Föreläsningar i Finlands Historia Hösttermin 1863
      Kapsel 244.127 Föreläsningar. Wårtermin 1864; Höst-termin 1864
      Kapsel 244.128 Föreläsningar. Höst-termin 1865
      Kapsel 244.130 Föreläsningar. Höst-termin 1871; Wårtermin 1872

Riksarkivet, Helsingfors

K. F. Ignatius samling

      Kapsel 5 Brev från Ferdinand Tilgmann till K. E. F. Ignatius

Centralarkivet för Finlands näringsliv, S:t Michel

OY Tilgmann AB:s arkiv

      Kapsel 104:4 Hufvudbok 1875−1881

Bonniers förlagsarkiv, Stockholm

      Kapsel 055 Brev från Zacharias Topelius till Albert Bonnier
      Kapsel 071 Brev från Zacharias Topelius till Albert Bonnier

Elektroniska resurser (2011 och 2012)

Dalin, Anders Fredrik, Ordbok öfver svenska språket I−II, Stockholm 1850−1853, https://spraakbanken.gu.se/karp/

Helsingfors universitets studentmatrikel 1640−1852, http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/

Helsingfors universitets studentmatrikel 1853−1899, http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/1853-1899/

Kansallisbiografia, http://www.kansallisbiografia.fi/

Kuvataiteilijamatrikkeli, http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/

Nationalbiblioteket, Historiska tidningsbiblioteket, http://digi.kansalliskirjasto.fi/index.html

Nationalencyklopedin, http://www.ne.se

Nordisk familjebok. Konservationslexikon och realencyklopedi, första och andra upplagan, http://runeberg.org/nf/index.htm

Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, 2002

Sankt-Peterburgskije Vedomosti, Kratkaja istoritjeskaja spravka, http://www.spbvedomosti.ru/history.htm

Seven Roads. Gallery of Book Trade Labels, http://sevenroads.org/Labels/H.html

Svenska Akademins ordbok, http://www.saob.se

Uppslagsverket Finland, http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/WebHome

Zacharias Topelius Skrifter, http://topelius.sls.fi

Tryckt material