Ragnörn

Lästext

|110|

Ragnörn.

Hel dig, älskliga fors, som i silfverglimmande hvirflar

Tömmer i ungdomsyrande mod den mäktiga elfvens

Fjerrankommande våg i hafvets öppnademodersfamnen af hafvet.

Ofta emot ditt brus, när floden svällde om hösten,

5Brottades hårdt min arm, och segrande rodde jag uppför,

O hur tyckte jag då mig stark, som kufvat den starke,

Stolt min blick flög nedför igen, när höjden jag vunnit.

Men du brusade stark som förr; hvad brydde dig klena

Ynglingaarmars jollrande plask i hvirflande fåran.

10Jemn, okufvad, fyllde du rask ditt medlareyrke.

Floden, runnen ur fjerran sjö, af bäckarna lemma startdäggadkommentar,

Tröttad af hundra forsande fall och bruten af klippor,

Samlar engång ännu den splittrade kraft och bestormar

Grånade stenar mossomkransade berg, de sista i vägen.

15Sedan sjunker i saktadt svall dess jemnade fåra

Stilla som gubbens lif mot strandlös evighet neder,

Speglar strändernas löf och himlens vexlande skyar.

Tills förgäten och lugn den gömmer lefnades oro,

Lefnadens fröjder och qval i det verldsomfamnade hafvet.

20Du, den sista bedrift, den sista bragd uti flodens

Än ringaktade, än hugstora lefnadshistoria,

Kär du var ifrån barndomsdar du var för det brusande sinnet,.

Vid din fåra ännu, när solen sjunker i norden,

Sitter med spö i hand den fjerranblickande gossen,

25Ser utiRycker sprattlande id och smaklig abbor ur böljan,

Skådande qvällens lugn och gyllne skyarnas skimmer

Borta mot silfverfåran utaf den lugnade floden.

Dig han diktar en sång, der ensligvid hans ensliga hydda

Än en ljuflig augustinatt ditt sorl han förnimmer,

30Stilla, susande, lent, som vindens smek uti löfven.

Hel dig älskliga fors, du evigtsömnlös brusande Ragnörn!

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Manuskriptet är daterat 20/7 1846; dikten har inte publicerats.

    Ragnörn är namnet på forsen nedanför Topelius hemgård Kuddnäs i Nykarleby. Dikten är en av många där Topelius låter ett vattendrag utgöra ledmotiv (mest genomarbetat i »Islossningen i Uleå elf», 1856). I »Ragnörn» speglar forsen, i romantikens anda, människans liv (vers 16–19). Naturens storhet kontrasterar människans litenhet.

    Versmåttet är hexameter, sällan använt av Topelius, men ofta av Runeberg, t.ex. i Elgskyttarne (1832), Hanna (1836) och Julqvällen (1841).

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    11 däggad diad.

    Faksimil