|124|

Berättelse öfOm en fjäril och ett nattfly.x)När man i ville finna högförräderi uti några verser om »Våren», tryckta den 29 April 1857.

Han flög en dag i den vackra Våren,

Att suga doften och kyssa tåren

Från gröna gräset och blomsterkalken,

Och ingen brydde sig om den skalken.

5Men efter våren var något kulen

Och fjäriln ej var nog karlavulen,

Tog han sig före att litet träta

På vårn, som tycktes sin sol förgäta.

Och sådant händer visst alla dagar.

10Men i en vrå af de gröna hagar,

Der satt ett nattfly, som ej fördrager

Att fjärlar tycka om sol och dager.

Nattflyet flög till ett lejon. »Herre,

Säg, har man nånsin hört något värre?

15Hör hvilket skrän! Kan det någon gläda?

Man vågar eder, herr lejon, smäda!

Och skogens konung gick ut att skåda

Hvad larm, som satte hans makt i våda,

Men fann ej annat, som fara bringar,

20Än suset utblott af en fjärils vingar.

Då skrek vårt nattfly med nit alltmera:

Att sådant ofog skall här passera!

DenMärk hvilken gadd! Han vårt välde röfvar:

Den besten har ju båd horn och klöfvar!

25Nu är den mening väl icke mångas,

Att fjärlar bruka med lejon stångas;

Men somdå ett nattfly ej kan se miste,

Så lydde domen, som hvar man visste:

|125|

Enär en fjäril med horn och klöfvar

30Förgripit sig mot ett lejon, pröfvar

Skogsrådet rättvist, att han skall klippas,

På det slikt ofog må framgent slippas.

Dock som han torde bli svår att fånga

Och det är utredt, att luftens ånga

35Behjelplig var att hans vingar bruka,

Skall luften stoppas uti en kruka.

– Sagdt o. Och belagdt. Nu manman fången i krukan stoppar

Och hvarje läcka man noga stoppar.

Ogörligt! Luften kan ingenär svår att tvinga,

40Den läker ut genom minsta springa.

Det blef ett surrande högstså besvärligt,

Att rådet svettades högst förfärligt;

Man trDet sads att hål man på krukan stuckit,

Men så befanns det, att krukan spruckit.

45Hvad var att göra? Hvem kan väl orka

Ett universum på flaskor korka?

Som saken icke var af de lätta,

Blef sens moralen utaf allt detta:

När man härnäst i sin vishet pröfvar

50Att någon fjäril har horn och klöfvar,

Må fågelfri man den narrn förklara

Och låta himmelens väder vara.

1857.

 

 

1. x)När man i ville finna högförräderi uti några verser om »Våren», tryckta den 29 April 1857.