Till Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon
Kommentar
Kommentar
Dikten utkom som separattryck och avtrycktes i Finlands Allmänna Tidning 17/3 1854, Morgonbladet 20/3 1854 och Åbo Underrättelser 21/3 och 24/3 1854.
Topelius skrev verserna till den avskedsmiddag som hölls på societetshuset den 16 mars för gardets officerskår som utkommenderats till Ryssland. Finlands Allmänna Tidning ger en entusiastisk rapport från festen. Då professor Immanuel Ilmoni »i gripande och minnesvärda ord proponerade en skål till Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon [...] och dervid för tillfället, af professor Topelius författade, verser afsjöngos, fanns ej ett hjerta, som icke slog af hänryckning, icke ett töga utan tår» (17/3 1854).
Verserna sjöngs förmodligen till Gustaf Idestams (f. Idman) »National-marsch», skriven ca 1820; Topelius apostroferar de inledande verserna: »Ännu på tidens mörka vågor / Det nya seklets ande går. / Dess röst är storm, dess blick är lågor» (jfr komm. till »Johan Jacob Tengström», ZTS I).
Klinge påpekar att Topelius i denna dikt och i den följande ger fullt utlopp för sina lojalistiska känslor, och att han här för första gången smälter samman den svenska tidens och den innevarande tidens fosterländskhet till ett – något som Runeberg inte hade gjort. Denna sammankoppling (vers 9–16) var av stor betydelse med tanke på publiken i Sverige, menar han (s. 169 f.).
Bibliografi
Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik», Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918 1918, s. 266; Klinge, Finlands historia 3 2004, s. 169 f.; Mörne, »Studier i Finlands press 1854–1856», Förhandlingar och uppsatser 26 1913, s. 148 f.
Till Lifgardets Finska Skarpskyttebataljonoriginal: Skarpskyttebataljon.
den 16 Mars 1854.
Re’n uppå tidens mörka vågor
Den nya stormens ande går,
Och Österlanden stå i lågor,
Och bäfvande Europa står.
5Den tid, som ur kanonens sköte
Skall blixtra fram, vet ingen än;
Dock må vi bida tryggt dess möte
Som redlige, som tappre män.
Det var vår sed, att aldrig svika
10Vår furste och vårt fosterland;
Vi kunde falla, men ej vika
Från ärans och från pligtens band.
Vi stodo fast, i slutna leder,
På Lützens blodbestänkta mark;
15Vi kunna stupa än med heder
För Finland och för vår Monark.
[2]Män af vårt folk! Män af vår kära,
Vår dyra finska fosterjord!
Gån ut med seger! Gån med ära,
20Ehvad till söder eller nord!
Hvart hjerta uti våra dalar
Skall fråga ryktet om er färd;
Ty det är Finland, som betalar
Sin hedersskuld med edra svärd.
25Välan, till afsked för oss alla
Sitt hjerteblod må drufvan ge!
Klang för de tappre män som falla!
Och klang för dem vi återse!
Få eller många ... segerrika
30Välkomne se’n till hemmets strand!
Det Finska Gardet skall ej svika
Sin ära och sitt fosterland!