1. Huru två riddare redo i skogen
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 Söderom [...] i minnet. Här panorerar Topelius landskapet och gör en historisk-demografisk-sociologisk snabbskiss av det på tjugo rader. Han hade redan i Hertiginnan af Finland framhållit att terrängen är lätt att försvara (jfr kap. »Fredrikshamn», stycke 27 f. och »Den stora reträtten», stycke 3 med meningen här).
1 Saima [...] Päjänä Topelius kombinerar här, möjligen utan att vara medveten om det, den finska namnformen Saima för Saimen och den svenska namnformen Päjänä (som inte längre används) för Päijänne.
1 en fordom mäktig adel [...] händer Adelns avtagande samhälleliga betydelse, här bara tangerad, återkommer som tema och motiv hos Topelius i »Gamla Baron på Rautakylä» (1849), Fältskärns berättelser, och senare i »Gröna kammarn på Linnais gård» (1859) och »Tant Mirabeau» (1863).
1 Wrede, Armfelt, Creutz, De Geer, Boye De här grevliga och friherrliga ätterna ägde stora gods i landsändan, från socknen Elimä i öster till Pernå i väster.
2 landåsen landryggen, fi. Maanselkä; se Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, kap. »Landet» där Topelius utreder åsformationerna i Finland.
2 Filppula och Ithis socknar, fi. Vilppula resp. Iitti, sv. Itis.
2 ginväg genväg.
2 snarare snabbare.
3 Talltrasten taltrasten.
3 förklaring ljus, glans.
5 löje skratt.
5 torndyfvel tordyvel.
6 infama avskyvärda.
10 bofällig skröplig, bristfällig.
10 bondost färskost.
11 näfverrifva mindre skål eller ask av björknäver.
12 Jacques Bonhomme! (fra.) Uttrycket är personifikation av den franska bonden; bonhomme här: hedersknyffel, hygglig typ.
12 kommissariatets skinnerier Liksom i Hertiginnan af Finland och »Häradshöfdingen» återkommer Topelius här till att leverantörerna och intendenturen skodde sig på leveranserna till armén, vilket ledde till att mat och uniformer var av dålig kvalitet och det drabbade manskapet.
12 konspirationer, tyranner, frimurare, stalldrängar Anspelningar på frågor för dagen och skvaller: adelsoppositionen mot Gustav III, beskriven som tyrann, d.v.s. envåldshärskare; frimureriet var utbrett och kungens bror hertig Karl var inbiten frimurare. Stalldrängar anspelar möjligen på hovstallmästaren Munck som påstods vara far till kronprinsen.
12 tropligtig förpliktad till trohet.
12 mitt sköte min ända.
12 Er mitt famntag, myriader! Dig min kyss, du vida verld! »Seid umschlungen, Millionen! / Diesen Kuß der ganzen Welt!» Schiller, »An die Freude» i Thalia. Erster Band från 1786.
14 hedersplanta hedersknyffel.
14 räcker når (finlandism).
14 vi börjat likasom svärma litet i politik anspelar på adelsoppositionen mot Gustav III (se även följande komm.) och ger inledningsvis en uppfattning av Göran Ros som en ung man utan fasta principer.
14 storfurstlig krona [...] finskaFinland som ett mer eller mindre självständigt furstendöme nämns i kejsarinnan Elisabeths manifest 1742 (se Hertiginnan af Finland, kap. »Fredrikshamn», stycke 21). Göran Magnus Sprengtporten (1741–1819) konspirerade för en regentledd adelsrepublik i mitten på 1780-talet (Rein, Föreläsningar öfver Finlands historia.Sednare delen 1871, s. 440 ff.).
14 lyckan, den nyckfulla damen jfr (fru) Fortuna, lyckans och slumpens gudinna i romersk mytologi.
15 skada på dig [...] en Lidner En folkligt formulerad anspelning på skalden Bengt Lidners (1757–1793) sentimentalitet och dryckenskap.
16 Raillerie à part (fra.) skämt å sido.
16 ro skull som tidsfördriv, i brist på annat (att göra).
16 par depit (fra.; pro dépit) i förtreten.
16 rysse formen hade neutralt stilvärde på Topelius tid.
16 någon [...] i grön jacka någon rysk soldat; de ryska uniformerna var gröna.
19 vädrat saltvatten i toppseglen misstänkt rörelse, tårar.
20 Parbleu av (fra.) par Dieu, här: för tusan.
21 kyttande pyrande.
24 Ollon, öppna dig! Jfr Sesam, öppna dig; Topelius använder uttrycket, t.ex. i brev till förläggaren Bonnier (31/1 1880).
26 invikning inbuktning.
26 front-espice (fra. frontispice) frontespis.
26 täck prydlig, vacker.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
Vernas rosor.
Novell.
1. Huru två riddare redo i skogen.
1
Söderom de stora, af åsar genombrutna dalar, i hvilka 
Saima, Puulavesi och Päjänä
utbreda sina klara vattenspeglar, smyger sig från öster till vester en vacker höjdsträckning, omvexlande med tallbevuxna sandåsar, mäktiga massor granit och täcka, med löfskog klädda kullar, der björken trifves godt uppå sluttningen af fordna svedjemarker. Söderom dessa höjder, som utgöra den gamla historiska gränsen mellan Nyland och Tavastland, sänka sig östra Nylands och vestra Gamla Finlands slätter långsamt mot hafvet, likväl ej utan intrång af täta kullar och vattendrag, som i krigstider blifvit ryktbara genom militäriska positioner, der en ringa styrka med lätthet kunnat försvara landet mot en anryckande fiende. Landet är vackert, med bördig lergrund, och derföre tätare befolkadt, än de flesta andra nejder af Finland. Det är också rikare än de flesta orter på betydande frälsegods, der 
en fordom mäktig adel var bosatt och derifrån berömlige män gått ut. Men seklernas mal och rost ha tärt uppå adelns stora jordagods; de mesta bland dem ha förskingrats eller halkat bort ur de gamla familjernas händer
, och krigens vexlingar ha ömsom dragit skiljemuren af en riksgräns emellan fordna bröder, ömsom åter kullstörtat muren. Mycket är annorlunda nu än förr, men ännu qvarlefva i dessa trakter namnen 
Wrede, Armfelt, Creutz, De Geer, Boye
, m. fl., som stadnat qvar i lifvet eller i minnet.
2 I dessa nejder, i en af skogstrakterna norrom Elimä kyrka, der
landåsen
förlorar sig uti en angenäm vexling af höjder och dalar, sågos sent på en afton i Juni månad år 1788 tvenne ryttare mödosamt bana sig väg genom en oländig och obebodd vildmark. De hade i det längsta följt vägen, som går åt 
Filppula och Ithis
, men sannolikt velat taga en 
ginväg
, som 
snarare
förde dem till målet för deras färd, och derunder hade de efterhand råkat vilse. Det gick likväl an, sålänge de ännu hade en gångstig att följa, trampad af|196| vandrare, hvilka haft samma afsigt som de. Men slutligen förlorades äfven denna ledning, och de båda ryttarne sågo sig i det brydsama val, att antingen vända om, eller riskera att än längre fördjupa sig i okända skogstrakter.
3 Vid denna årstid var natten alldeles ljus och skulle under andra förhållanden anslagit sinnet med de ljufvaste intryck.
Talltrasten
sjöng outtrötteligt sina melodiska visor i skogen och parodierades på afstånd af kornknarrens hesa stämma i det daggiga gräset. En mild 
förklaring
, efterglansen af en sjunkande sol, dröjde ännu öfver björkarnas ljusgröna löf och spelade öfver den glänsande fjärden af en liten skogssjö, hvars strimma blänkte emellan trädens stammar. En lätt dimma steg lik ett tunnt hvitt moln från fuktiga ställen i skogen. Stundom uppflög en tjäder, skrämd af ryttarnes ankomst, tätt framför hästfötterna. Oräkneliga svärmar af myggor dansade i luften och skingrades stundom som rök för en pust af den somnande nattvinden.
4 »Låt oss vända om, Jacques!»konsekvensändrat/normaliserat sade otåligt den ene af ryttarne, en knappt tjuguårig yngling, insvept i en vid kappa, under hvilken framskymtade en uniform, som den tiden bars af Nylands dragoner. »Vikonsekvensändrat/normaliserat rida åt öster i stället för vester och ha kommit till skogs på denna ginväg. Hör du icke likasom ett brusande på afstånd? Var säker derpå, det är Anjala fors.»
5 Den andre ryttaren, en solbränd och skäggig man om vidpass 40 år, i samma uniform, men utan kappa, höll stilla ett ögonblick och utbrast derefter i ett buttert
löje
. »Anjala fors!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade han med stark finsk brytning. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är icke forsen du hör, Göran, vi äro minst fyra mil derifrån. Det är en 
torndyfvel
, som surrar dig omkring öronen.»
6 »Men jag säger dig att vi rida åt öster»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Göran förtretad. »Märkkonsekvensändrat/normaliserat huru himmelen rodnar der i sydvest. Vi få storm och regn öfver oss, innan vi komma ut ur denna
infama
ödemark, och det är allt ditt fel.»
|3|7 »Var det icke du sjelf som föreslog att lemna stora vägen, för att komma fortare fram?»konsekvensändrat/normaliserat genmälde den andre saktmodigt. »Litetkonsekvensändrat/normaliserat har du ridit i skog förut, när du ej utan solen till vägvisare kan leta dig fram. Jag vill lära dig något till en annan gång. Gif akt på furorna; märker du att en sida af stammen är nästan utan grenar, medan motsatta sidan har desto flera? Ingenting är enklare: den kala sidan är den som vändes mot norr; den greniga sidan vändes mot söder. Förstår du nu att vi rida åt vester och att himmelen rodnar i nordost före soluppgången?»
8 »Öster och vester ger jag d–n, bara vi komma ut ur detta vargboet. Jag är hungrig, törstig och trött som en utpiskad trosshäst. Jag får bestämdt katarrh af den gemena nattkylan; det blir skönt att kommendera i morgon och gala som en hes tuppkyckling.»
|197|9 »Håll en minut stilla. Jag tycker mig höra en koskälla derborta vid sjöstranden. Någonstädes träffa vi till sist på menniskor.»
10 »Förmodligen åter en torndyfvel, du vise profet! Men det är detsamma. Jag är färdig att bortskänka alla Helsingfors kaserner mot en
bofällig
torparekoja, alla Stockholms pastejer mot en försvarlig bit 
bondost
...»konsekvensändrat/normaliserat
11 »och hela arméns punschbålar mot en
näfverrifva
med rent vatten ur bäcken derborta. Drick, min son, det vare dig väl unnadt.»
12 »Nej så långt går ej min filosofi, broder
Jacques Bonhommespråk: franska!
Skaffa mig en bit mat, ett stop mjölk, en sängvrå, en halmkärfve, en fårskinnsfäll, och jag vill glömma fältlifvets mödor, 
kommissariatets skinnerier
, mina rekryters oefterrättlighet, – jag vill platt förgäta riksdagar, 
konspirationer, tyranner, frimurare, stalldrängar
och hela rikets välfärd och som en beskedlig narr och 
tropligtig
undersåte lägga mig först på det ena, sedan på det andra örat, för att drömma om min flicka – eller rättare mina flickor, Jacques, – legio, ty de äro många. Ack – och talet afbröts af en oerhörd gäspning – en fårskinnsfäll är nu min enda ärelystnad. Med den under 
mitt sköte
är jag färdig att sjunga: ’
Erkonsekvensändrat/normaliserat mitt famntag, myriader! Dig min kyss, du vida verld!
’»konsekvensändrat/normaliserat
13 »Men så tig då. Nu hör jag ej mera koskällan.»
14 »Nej, nu vill jag prata. Tanken på den der delikata bondosten har gifvit mig åter mitt briljanta humör. Vet du, Jacques, lifvet är dock en underlig komedi. En sådan lyckans pilt, som jag är, hittad nästan på landsvägen och tagen till nåder af dig, gamla
hedersplanta
, har jag dock ännu för tre timmar tillbaka haft mina ärelystna drömmar om en lysande framtid. Fältmarskalksstafven har ofta tyckts mig så nära som denna rönn här i skogen; en grefvinnas hjerta har synts mig lättare att taga, än denna häggblomma, som jag 
räcker
med handen, och sedan 
vi börjat likasom svärma litet i politik
, har jag icke ansett en 
storfurstlig krona, såsom den finska
, hänga särdeles högre än denna tallkott, som jag kan fånga med spetsen af min sabel. Nu deremot, Jacques, (ny gäspning) synes mig lifvet likna en ljungmosse och 
lyckan, den nyckfulla damen
, hon klingar i våra öron med ljudet af en veritabel koskälla – än här, än der, än nära, än fjerran, beständigt svekfull, gäckande, oupphinnelig ...»konsekvensändrat/normaliserat
15 »Det är
skada på dig, Göran, att du ej super. Du hade då blifvit minst en Lidner
.»
16 »
Raillerie à partspråk: franska
, Jacques, jag börjar ledsna vid lifvet. Jag har ännu intet annat gjort, än druckit för 
ro skull
, duellerat för ro skull, älskat för ro skull och konspirerat för ro skull. Det är så futtigt att konspirera; jag blir konungs|198|vän 
par depitspråk: franska
. Få vi ej snart slåss, så går jag ensam mot Fredrikshamn, skjuter ihjäl den första 
rysse
jag möter och säger sedan till 
någon ärlig själ i grön jacka
: var så god och skjut mig – det der har jag också gjort för ro skull.»
17 »Skulle naturen kanske ha ämnat dig till filosof?»
18 »Jag vet icke. Men det vet jag, att länge härdar jag ej ut med att lefva för ro skull. Andra ha far och mor och syster och bror och en sådan riktig hjertevän, som jag aldrig har haft – och jag har ingen. Jag ser ut som den der bruna mossen borta vid skogsbrynet. Ingen enda grön qvist vexer uti mig. Och vet du, det är fatalt.»
19 »Är jag då alldeles ingenting för dig, Göran?» sade den andre med den buttra stämman så ovanligt mjuk, att en sjöman skulle ha
vädrat saltvatten i toppseglen
.
20 »Nej, förlåt mig, Jacques»,konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen i något vekare ton, också han. »Dukonsekvensändrat/normaliserat är det strå, som håller mig vid lifvet, ja, en vidja är du, en riktig seg och knottrig enrisvidja, som binder mig fast. Se så, var ej ond nu, jag pratar bara dumheter, som jag alltid gör.
Parbleuspråk: franska
, der ha vi vår idylliska skälla alldeles nära.»
21 I sjelfva verket öfverraskades de båda ryttarne med anblicken af icke en, utan femton eller tjugu kor, som fredligt tillbragte sin sommarnatt vid den
kyttande
röken af en hög fuktiga rötter, itända på en inhägnad trädesåker med öppet gärde. I detsamma ljusnade utsigten, skogen glesnade och lemnade rum för en liten vacker dal af ängar och åkerfält. Men ännu syntes endast här och der en lada eller en ria och ingen menniskoboning. Ej heller syntes något vallhjon vaka vid hjordens sida.
22 »Lyder allt detta under ett torp, så ville jag vara torpare»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den pratsame Göran. »Påkonsekvensändrat/normaliserat min ära, Jacques, jag känner en försmak af något annat än bondost och fårskinnsfäll. Rida vi litet längre, så passa på – ett slott vexer ur jorden inför våra ögon!»
23 I fall unge herr Göran på allvar väntade sig ett slott, eller åtminstone en stor herregård i den obekanta nejden, fann han snart sin villfarelse. När båda vännerne ridit ett stycke längre, smalnade dalen ånyo, skogen tog åter vid, och icke den minsta koja, icke en enda menniskovarelse kunde vidare upptäckas så långt ögat nådde.
24 »Böfvelen! äro vi då i en förtrollad nejd?»konsekvensändrat/normaliserat utbrast ynglingen sömnigt och otåligt. »Slottetkonsekvensändrat/normaliserat har sjunkit i jorden, och hvar är den trollformel, Jacques, som bringar det åter i dagens ljus?
Ollon, öppna dig!
»
25 »Jag tycker mig höra en hund skälla», genmälde kamraten, alltid uppmärksam. Man hörde verkligen en ovanligt grof bandhundsstämma ljuda|199| inifrån skogen. Ryttarne följde ljudet, ehuru med någon tvekan, ty det ledde dem betydligt åt sidan.
26 Denna gång redo de icke förgäfves, ty efter att ha ledt sina hästar uppför en hög kulle och genom en tät björkdunge, sågo de under sina fötter en smal
invikning
af dalen, genomfluten af en klar bäck och på alla sidor omgifven af betydliga höjder, mellan hvilka ett smalt pass ledde ut till den något större dalen utanföre. I denna gömda nejd stod, skymd för verldens blickar, en boning af den tiden mindre vanligt byggnadssätt. För liten att anses för en adelig herregård, var den likväl för stor, för att vara en simpel bondgård. En façad af sex med omsorg tillbommade fönster, en 
front-espice
deröfver med tre fönster utan luckor, en 
täck
balkong, ett slags galleri med helt små fönster mot gårdssidan, ett par tillbyggnader, likaledes väl reglade och bommade, en trädgård, en hundkoja, ur hvilken den grofva stämman fortfor att ljuda – sådan var anblicken af den boning, som utgjorde våra trötta resandes sista förhoppning. Var huset bebodt? Var det öfvergifvet? Och hvilken varelse, skygg för menniskor, hade här sökt en fristad? Ingen svarade. Utom hunden syntes ej heller här något lefvande väsen.