8. Spöke eller verklighet?

8. Spöke eller verklighet?

1 Jack uppstod ånyo, vred sina händer och sade oupphörligt: »Göran, min Göran, hvarför har du gjort mig detta? Ack jag narr, jag svage eländige narr! Sålänge du ännu lefde, min Göran, fanns der ännu ett svagt hopp i det innersta af min själ, att du en dag skulle komma tillbaka och säga: allt det der är icke sannt! Allt det der ha de ljugit på mig! Men nu är det förbi. Nu är du borta, min Göran, för evigt borta, men fläcken är qvar, och ingen kan mera aftvå den ifrån dig – och jag är bara en trasa af mig sjelf, sen du är borta, min stackars Göran! Aldrig, aldrig kommer du mera tillbaka sådan du var, med de der glada blå ögonen och det der spotska löjet, som klädde dig så väl, och det ärliga goda hjertat, och den der muntra och ändå så kärliga tonen, med hvilken du brukade säga: gräla|3| icke nu, Jack! Du är en gammal tok och jag är en ung tok, det är hela skillnaden mellan oss båda!»

2 »Det var tusan till godt minne! Just precis så var det, och hade jag ej rätt kanhända?» sade i detsamma den glada och välbekanta stämman af en person, som helt tyst öppnat dörren och troligen hört de sista orden. »Ja, är det ej så som jag alltid har sagt?»konsekvensändrat/normaliserat fortfor den nykomne. »Ålderdomenkonsekvensändrat/normaliserat är en dålig kur mot ungdomens dårskap; han gör den mången gång bara värre.»

3 Jack, Verna, Rebecka, alla stirrade på den inträdande med blickar så förfärade, så hemska, att Göran – behöfva vi säga att det var Göran? – med ett friskt och godt löje, som skar dem alla i hjertat, utropade: »se huru de gapa på mig, likasom skulle jag plumsat ned ifrån mån! Nå ja, icke stort bättre heller! Jag har trefvat en qvart timme i den infama mörka farstun. För tusan, nog tycker jag att man förtjenar åtminstone ett godafton, när man är stadd uppå rymmarestat och uppsöker sina vänner uti ett sådant vargaväder! Eller huru, Verna?»

4 Och dermed steg ynglingen hurtigt fram och kyssteoriginal: kyste systern. Verna hajade häftigt till ochtillagt av utgivaren betraktade honom skyggt tvekande, men blott ett ögonblick. Derefter slog hon båda armarna ömt kring hans hals och uttalade det enda lilla barnsliga ordet »bror»,konsekvensändrat/normaliserat som af gammalt ljöd uti Görans öron med en så förunderlig musik.

|275|

5 »Nej, låt bli det der, syster lilla!»konsekvensändrat/normaliserat fortfor Göran i samma muntra ton. »Serkonsekvensändrat/normaliserat jag ut som jag vore värd en så förtjusande omfamning? Jo vackert! Rör icke vid mig, jag är våt som en sylta. Bort med skräpet!»original: skräpet;”

6 Och derpå kastade han af sig en grå kappa af vadmal och framstod derunder för de närvarandes häpna blickar – i kosackuniform.

Avsnittet ingår i HT 24/5 1856:|2|

7 Denna åsyn bragte ändtligen Jack till besinning. Han hade ju redan, af gammal vana, tummat sin vestknapp, stigit ett steg framåt, utsträckt sin hand; det gamla buttra torroliga löjet hade redan bosatt sig under hans gråa mustacher, han stod färdig att säga som fordom: hvar har du varit så länge, din slyngel? – och nu – denna uniform! Den gamle kornettens drag förvredos så vidunderligt, att han för hvar och en, som ej visste hans känslor och hade medlidande med hans smärta, måste förefalla som en grimaserande karrikatyr. Göran, vid det bästa lynne i verlden, brydde sig ej heller om att från en annan sida uppfatta den gamle vännen. »Hör på, Jack»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »omkonsekvensändrat/normaliserat du grinar så der, när doktor Ekströmer ser dig, så akta dig, gamla gosse, han låter bestämdt stoppa upp dig och skicka dig till något konstmuseum för roliga saker i Stockholm. Hvad tusan, tycker du ej att jag ser bra ut så här? Det är den förnuftigaste uniform jag sett i mina dar; icke tränger den och icke paltar den; adjö, stångpiske, och farväl, frack! Nej, då är vår uniform bara komedi mot den här. Men så skratta då litet, du gamla mossbelupna vindfälle, och bliga ej på mig som en sotarpojkeoriginal: sotarpoike på kungen! Jag har ju sagt dig att jag är stadd uppå rymmarstat, och det borde du begripa utan lexikon, gamla patrontaska!»

8 Jack behöfde, som våra läsare minnas, god tid för att reda sina känslor och åhörde ynglingens tal med en nästan dum häpnad. Men slutligen fann han sig, stötte tillbaka Görans framräckta hand, ryckte bort Verna, som åter närmat sig brodren, och sade med en röst som nästan qväfdes af smärta och vrede : »flicka, rör icke vid honom, du rör vid en orm!»

9 Göran studsade. Han kände sin gamle vän; han visste att Jack aldrig brukade skämta på det viset. Derför steg Göran ett steg tillbaka med en förlägenhet, som Jack tyvärr fann alltför naturlig, och frågade med blicken mer än med orden: »hvad går åt dig, Jack?»

10 Men Jack kunde ej svara. Så tungt var honom det ordet, som ville fram från hans läppar, att det nästan ville qväfva honom.

11 Rebecka hade emellertid hunnit öfvertyga sig, att framför henne stod, icke en vålnad, utan hennes lifslefvande lille Georg i egen person. Det var också allt hvad hon begärde. Hon trädde derföre hurtigt fram, tog Görans hand, tryckte den handfast mellan sina knotiga fingrar och lät förnimma ett|276| pustande ljud, likasom hade en sten fallit från hennes hjerta: »Gudskelof att det riktigt är han, herr Göran! Åhå ja ja, jag trodde honom redan vara död och begrafven. Bry sig icke om den der gamla token, herr Göran. Icke är herr Göran någon landsförrädare.»

12 »Hvad? Landsf...?konsekvensändrat/normaliserat Jaså, derföre? Nu förstår jag!» Och vid dessa ord brast Göran ånyo ut i ett omåtteligt löje, under hvars pauser han svängde Rebecka tre hvarf omkring, medan han gnolade ett par strofer af en gammal soldatvisa:

Bortaoriginal: ”Borta vid grinden så mötte jag kosacken;

Han tog min flaska, men fick sig på frackenoriginal: fracken” ...

14 »Och nu frågar jag eder, god’ vänner»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Göran i samma ton, »omkonsekvensändrat/normaliserat icke karlen, som gjort den visan, ljuger som en ärlig skälm. Hade han någonsin sett en veritabel kosack i hvitögat, – så som ni sen mig till exempel – så hade han bordt veta, att en kosack aldrig rider i frack. Men det var väl för rimmets skull, kan jag tro. Nå Jack, så skratta då, ditt nöt, och säg: har jag ej rätt?»

15 Jack blef endast allt rödare i synen.

16 »Men hvarför bär herr Göran den der fasliga uniformen?» inföll Rebecka, i sin tur orolig.

17 »Hvarföre? Ja, se deri ligger knuten, som Jack ej begriper, och derföre gapar han på mig som en nyss fångad girs. Jag tycker ändå att jag sagt det tydligt nog. Jag har lurat dem. Jag har rymt.»

18 »Och det kan herr Göran säga så frimodigt, att han rymt från sin egen kung och gifvit sig in med landsens fiender?»

19 »Hut, käring! ...konsekvensändrat/normaliserat det vill säga, tag inte illa upp, kära Rebecka, det der var dumt sagdt af er. Sitt ned, skall jag berätta er hela historien. Men först en mugg öl. Jag är lika torr invärtes, som våt utvärtes. Hvad? Ämnar du gå din väg, Jack? Vänta litet, jag borde kurera dig. Jag borde beskrifva huru ståtligt emottagen jag blef uti Viborg.»

20 »Förrädare! Usle förrädare!» utbrast Jack, ur stånd att hejda sig, och slog näfven i bordet.

21 »Håll din mun, åsna, och tacka din lycka att jag är vid så godt lynne i qväll. Annars kunde jag kalla in mina kosacker, som posta vid trappan, och hänga dig vid takrännan. Du skulle då sluta din bana med mindre torr mun än du lefvat.»

22 Rebecka märkte ej att Göran blinkade med ögonen. Den gamla blef i sin tur högröd af häpnad och vrede. »Hvad är det han säger?»konsekvensändrat/normaliserat utbrast|277| hon. »Ärkonsekvensändrat/normaliserat det sannt hvad man säger om honom? Har han fört fienden till sin egen faders gård?»

23 Göran upphörde att skratta. »Jag står ej längre ut med er»,konsekvensändrat/normaliserat sade han misslynt. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat kastar åt er ett skämt, och strax sluken I det med både horn och klöfvar. Odrägliga menniskor!original: meniskor! Begripen I då intet att kosackuniformen har hjelpt mig på flykten?»

24 »Och det vågar du ännu säga mig!» inföll Jack, blek utaf harm.

25 »Vågar? visst tusan vågar jag det. Det vore en annan sak, om jag ännu sutte inom glas och ram i ryska högqvarteret. Och så ser du ännu ut som hade du sväljt en stoppnål. Du förtjenar knappt att jag talar om för dig min vackra historia. Men får gå, jag vill antaga att du pryglat i dag ett dussin dragoner mer än vanligt. Nå ja, till Fredrikshamn fördes jag först och sedan till Viborg. Här gjordes mig flera sköna anbud. Jag höll god min och skulle mått som en prins, om jag ej tänkt på allt det stora man nu kunde uträtta mig förutan. Tiden blef mig lång. Jag bodde i en kasern. Till slut flyttades jag i en kasematt, när det blef för trångt i kasernen. Du skall tro att jag hade ögonen öppna. Lita på det: vi kunna taga Viborg. I morgon far jag till kungen, för att säga honom det.»

26 »Far du till kungen?»

27 »Far eller rider, lika godt. Viborg är så godt som vårt. Knappt blef jag öfvertygad derom, innan jag beslöt att rymma med första görliga. Blef alltså för hvar dag intimare vän med kosackerne isynnerhet, och jag kan försäkra dig, Jack, att det är ett godsint och gladlynt folk, allsinga menniskoätare,original: meniskoätare, som vi bruka föreställa oss. Nå godt, det gick så långt, att man tillät mig rida ut på deras hästar, naturligtvis med eskort. Sjelfve äro de flinka ryttare, derföre tyckte de om mig. En vacker aftonqvist pokulerade jag tillsamman med vakten. Skill|3|naden var att jag slog i åt dem rena rhummen, och sjelf drack jag färgadt vatten. Till slut blefvo gossarne tunga i hufvudet och somnade ovaggade der de sutto. Genast föll det mig in att byta rock och mössa med sotnikenspråk: ryska, och jag kan försäkra dig, Jack, att han ej förlorade på bytet, ty min var så godt som ny, och den här ...»konsekvensändrat/normaliserat

28 Göran visade ett hål på armbågen.

29 »Och sedan?» inföll Jack, mot sin vilja lifvad att höra slutet på äfventyret.

30 »Och sedan gick jag till stallet, som jag noga kände, valde ut den qvickaste hästen, som jag också kände, och red ut genom porten. I början helt sakta, det förstås. Vakten såg något långt på mig, hvarpå jag höll stilla, vände mig om och mumlade mellan tänderna något som efter behag kunde|278| tagas för ett ’godkonsekvensändrat/normaliserat afton’konsekvensändrat/normaliserat eller ett ’dragkonsekvensändrat/normaliserat åt fanders!’konsekvensändrat/normaliserat Det gjorde förträfflig verkan. Jag kom helskinnad förbi alla utposterna, och sedan – katajspråk: ryska!»

31 »Och – du blef ej förföljd?»

32 »Jo, vasserra. Det här var om aftonen. Lyckligtvis blef det mörkt. Men jag kände ej de fördömda vägarna, utan red vilse. I stället att rida åt Säkkjärvi, som jag ämnade, fastän vägen hvimlade af trupper, kom jag norrut på vägen till Villmanstrand, och knappt begynte det dagas, innan jag hade hela svärmen af mina saknande och sörjande vänner i hälarna på mig. En vandrande tiggare, hvilken de anhållit och frågat, berättade mig, att min besynnerligen gode vän Pugatjoff – densamme af hvilken jag lånade rocken – lofvat spetsa mig, bara han fick öga på mig i småskogen. Nå, dermed var ingen nöd, jag hade ändock försprång och skulle nog ha narrat dem, om jag ej varit rädd för hästen. Du bör veta Jack, att kosacken och hans häst äro som själ och kropp, som betsel och mun, som fot och stigbygel. Få de det minsta korn på mig, tänkte jag, så prrr hio da piu! då hvisslar karlen, och hästen gnäggar till svar, om det ock vore i sträckgalopp, eller kastar han tvärt om och för mig, oaktadt sporrar och tygel, rakt tillbaka till mina förföljare. Derföre, ser du, fann jag för godt att stiga af och låta honom löpa. Löddrig var han som ett skum, nog mins han den ridten. I kosackens ficka fann jag en half kaka bröd; hin hårde frestade mig, ty jag var hungrig, men jag tog kakan, matade min Pugatjoff, klappade honom på halsen ochtillagt av utgivaren ropade: da hio! Strax vände han om åt Viborgska sidan.»

33 »Sedan fick du marschera till fots?»

34 »Ja visst. Jag gaf mig ut för en beskickning från Viborg och svor och regerade att jag måst lemna min häst, som fått spatten. Om dagarna sof jag i skogarna, nattetid gick jag; men nätterna voro ännu så gement korta. Så drog det på tiden, och det skulle bli långt att omtala, huru jag ofta gick vilse, fastnade i morasen, sam öfver sund och vikar, stal en båt för att komma öfver Saima, och slutligen kom, efter hundrade nödlögner, öfver Valkiala till gränsen. Der var jag säker från ena hållet, men illa ut från det andra. Man tog mig för en rysk spejare, satte efter mig, skjöt på mig, och de menniskorna togo ingen reson, de blefvo vilda och galna, bara de sågo skymten af min rock. Ingen militär af de våra var jag i stånd att få tag i, men ändtligen fick jag i Ithis en länsman, som trodde mitt ärliga ansigte och gaf mig skjuts. Nu gick allt bra, ända till dess att jag kom vidpass en qvart mil härifrån.»

35 »Nå?» inföllo på engång Jack och Rebecka.

36 »Jo, då begynte det hällregna och blef stickmörkt, hvarpå jag lät skjutshästen och pojken vända om och begaf mig till fots på den eländiga gång|279|stigen hitåt. Piff, paff, då smällde ett par skott, och när de ej hade äran att träffa mig, framrusade hastigt ett halft dussin karlar och lyste mig med facklor i ansigtet. Här är bäst att se arg ut, tänkte jag, och röt åt kanaljerne en af de mustigaste eder jag lärt mig i Viborg. Och hvad tron I de svarade?»

37 »Hvad svarade de?»

38 »Knappt fingo de se min barska min, innan de blefvo som slagne af åskan, kastade sig på knä, svuro och himlade sig, bedyrande, att de icke väntat mig från det hållet, att de tagit mig för en kringströfvande länsman, samt bådo mig för alla helgons skull att skona deras lif, de skulle aldrig i verlden göra så mera. Nå bra, tänkte jag, de der karlarne äro icke så dumma, de ha respekt för en ärlig karl – ehuru, sanningen att säga, Jack, jag kan ej begripa hvad hin som kom åt dem, ty de voro sex mot en. Likagodt, jag rynkade ögonbrynen som en furste åt sina torpare, befallte dem draga för tusan, jag ville för denna gången förlåta dem, endast de lemnade mig i fred. Hvilket de också ganska riktigt gjorde och lyste mig till på köpet öfver de sumpigaste ställena i skogen, tills jag kom vidpass ett par stenkast härifrån.»

39 »Nej, hvad säger herr Göran! Röfvare! Och bara ett par stenkast härifrån!» utbrast Rebecka.

40 »Hvad det folket gick för, kan jag ej så noga säga»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Göran. »Emellertidkonsekvensändrat/normaliserat är det bäst att se efter lås och dörrar. Det kan vara så godt att Jack och jag äro här i natt.»