4. Fredrikshamn

4. Fredrikshamn.

1 Slaget vid Willmanstrand var ett okufligt ödes första vink om utgången af 1741 års krig; man gaf icke akt derpå, man sade till sig sjelf: ett slag är förloradt, men icke äran. Enda och sorgliga tröst – den var dock mer än man kunde säga om de följande olyckorna19)Det är den enda strid under hela detta krig, der Svenskarne visat mod, säger Manstein..

|36|

2 Samma olyckliga 23 Augusti, när Wrangel blef slagen, gick general en chefspråk: franska grefve Lewenhaupt till segels med en jakt från Stockholm till Finland och ankom den 3 September till Qvarnby. Samtidigt ankommo nu alla dagar nya trupper, så att armén vid Oktober månads slut bestod af 15 000konsekvensändrat/normaliserat man friskt utvaldt manskap, utan att räkna 2 000konsekvensändrat/normaliserat sjuka och sårade samt 3 000konsekvensändrat/normaliserat vakante, dels sotdöde, dels fångne, dels stupade vid Willmanstrand. Dessa trupper förlades dels i Fredrikshamn, dels i nejden deromkring och ganska långt åtskilda, emedan lägren vid Qvarnby och Martila förtärt den mesta tillgången af både proviant och foder, så att förråderna i Fredrikshamn voro från början otillräckliga.

3 På hösten uträttades ingenting vidare af vigt. Kapten Brandt gick med 280 man på parti till Wilajoki, men öfverrumplades af Ryssarne, så att blott få man undkommo. Små ströftåg, några tagna fångar, några brända byar, det var allt, och så gick man å ömse sidor i vinterqvarter. Men Lewenhaupt företog den 18 November i regn och rusk ett ströftåg öfver ryska gränsen|28| med 6 450konsekvensändrat/normaliserat man och några fältkanoner. Uppgifna ändamålet var indrifvandet af furage på fiendens område;original: område: det verkliga, utspridandet af ett tryckt och från Stockholm medfördt manifest, hvari det heter att svenska armén i ingen annan afsigt ryckt i fält, än att förskaffa Sveriges krona satisfaktion för de oförrätter densamma lidit af det i Ryssland rådande »främmande ministerium»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket jemväl i långlig tid förtryckt och plågat Ryssarne sjelfve; hvarföre svenska armén nu ville medverka till deras befrielse|37| och förskaffa dem fritt val af laglig och rättmätig öfverhet, i hvilken Sverige kunde hafva »en förtrolig granne». Skolande kongl. majestät nedlägga sina vapen, såsnart detta ändamål vore vunnet, och emellertid tillförsäkra alla ryske undersåter, som ville härtill medverka, ett nådigt skydd.

4 Direkte för kriget hade detta tåg intet annat resultat, än att nära hälften af de 6 000konsekvensändrat/normaliserat, efter 14 dagars köld, regn och strapatser, återvände för att befolka lasaretterna. Men strax derpå, eller natten efter den 24 November, skedde i Petersburg den snabba och blodlösa revolution, som upphöjde storfurstinnan Elisabeth på sina fäders thron. Hade ock storfurstinnan derförinnan sökt i Sverige ett stöd för sitt parti, så kan man dock antaga, att svenska arméns demonstration föga, om något, medverkat till denna i Ryssland populära omhvälfning. Men Lewenhaupt smickrade sig med en motsatt tanke och insöfdes derigenom i en säkerhet, som blef hans förderf.

5 I sjelfva verket skickade den nya kejsarinnan den fångne kapten Didron med försäkran om sina vänskapliga tänkesätt samt förslag om en vapenhvila till den 1 Mars. Lewenhauptoriginal: Levenhaupt fordrade som underpant Wiborgs och Kexholms utrymmande; hvarpå icke genast afslag följde. Regeringens ordres att genast (d. v. s. till julen) med hela sin styrka rycka mot Wiborg och Petersburg, ansåg Lewenhaupt,original: Levenhaupt, törhända med skäl, omöjliga att efterkomma, och månader förgingo med kurirer och underhandlingar utan resultat: med öfverdrifna fordringar å ena och afsigtlig tidsutdrägt å andra sidan.

|38|

6 Emellertid hade, samma 24 Nov., drottning Ulrika Eleonora aflidit i Stockholm. Sällsama slump: Peter den stores dotter uppsteg på thronen i samma ögonblick, som Carl XII:s syster derifrån nedsteg. Förebud nog till hvad som komma skulle.

7 Knappt hade krigsoperationerna afstadnat, innan en ny och vida fruktansvärdare fiende, lik dödsengeln i Sanheribs läger, nedslog hela rotar och leder. En smittosam sjukdom härjade bland flottans matroser och utbredde sig derifrån till armén. Hvari denna förskräckliga farsot bestått, är ännu outredt. Får man tro mäster-fältskären Rubeners uppgift, så var det ingen bestämd sjukdom, utan ett sammanhopande af alla möjliga, såsom bröstfeber,|29| stygn, vattusot, inflammationer, dysenteri m. m. Men mäster-fältskärens utsago är icke mycket att lita på: både arméns och flottans största olycka var bristen på kunnige läkare, ty denna vetenskap stod ännu i Sverige ytterst lågt, så att tyska barberaregesäller och de uslaste qvacksalvare, med dem värdiga apotheker, voro de enda man hade att tillgå. Sannolikt var sjukdomen från början dysenteri, ådragen under sommarhettan genom förkylningar och dåligt dricksvatten, men som sedan urartade och förvärrades genom salt och osund föda, usla qvarter och en sträng årstid. Lägg härtill den moraliska nedstämningen i följd af krigets olyckliga början, drottningens död, stillaståendet, oenigheten och harmen i många sinnen. En seger hade varit det bästa medikament, men de doktorer, som bordt tillreda detta, voro äfven i sin genre – barberaregesäller.

|39|

8 Den skönaste trupp i svenska armén var lifgardet. Nymunderad, frisk och 1 500konsekvensändrat/normaliserat man stark hade den för kriget bestämda kommenderingen embarkerat i Stockholm till Helsingfors och derifrån marscherat till Fredrikshamn. På Wiborgssidan om denna stad var högländ sandmark, ganska tjenlig till läger, men gardets öfverste Otto Reinhold Wrangel ville både hafva närmare till förstaden, för officerarnes och manskapets rekreation, samt skydda sitt garde för öfverrumpling20)Tiburtius påstår att han med flit ville ruinera gardet och att man aldrig såg honom så nöjd, som då regementet var i sitt allrauslaste skick. Häri talar enskild harm, men visar dock hvad man trodde.; – osaliga skrämsel, som då redan bragte ofärd åstad! Derföre – och törhända för att öka tullens profit, hvari Wrangel var intressent – placerades gardet utmed den sanka stranden af saltsjön, der luften var osund och stanken odräglig af illa nedgräfda båtsmän, som redan begynte hoptals dö uppå flottan. Än en fot, än en arm syntes här sticka upp ur mullen. Oktober kom med snöslask och regn; soldaterne måste gräfva sig gropar i jorden, för att der kampera, men dessa voro så fuktiga, att kläderna möglade på kroppen. Provianten var derunder ganska knapp, så att regementerna i flera månader måste lefva med knallar, ärter och dålig ströming, utan bränvin – ja kokad råg! Snikne kommissarier förknappade det knappa. Nu begynte sjukdomarna – våldsama dödande febrar, som på illa försedda lasaretter ingen bot funno. Det var ett elände utan gräns; hoptals och hastigt dogo soldaterne, som väl icke förut va|40|rit bortklemade med ett vekligt lif. Slutligen såg man jordkulorna begagnas till grafvar. Kymmenegårds bataljon tillredde för de sina en graf, som var 100 alnar lång, 6 alnar bred och 4 alnar djup. Nakna ditkastades liken, icke|30| sällan rifna af hundar, hvilka smugit sig in i de dörrlösa uthus, der de döda hopsparades, tills man af dem fick en tillräcklig mängd. Soldaterne knotade högt öfver majoren Pfeiffs ordres, att icke visa de döda den ringaste militäriska hedersbevisning. Regementerna sammansmulto förfärligt; de flesta till en tredjedel och mindre. Den 18 Jan. 1742 räknade gardet af sina förra 1 500konsekvensändrat/normaliserat man blott 700 tjenstbara; d. 9 Febr. hade dessa 700 minskats till 400; slutligen i Maj voro föga mer än 200 i tjenstbart skick.

9 Detta dödens skräckvälde verkade högst ofördelaktigt på den vidskeplige soldaten, som begynte anse sig sjelf och alla tillspillogifna.original: tillspillogifna Allt fruktansvärdare härjade farsoterna, och det båtade ringa att samma sjukdomar förödde ryska armén i Wiborg. I detta elände dog d. 4 Sept. flottans högste och mycket saknade chef, amiral Rayalinoriginal: Raijalin, och hans manskap hade så glesnat, att 1 000konsekvensändrat/normaliserat man landtrupper måste reqvireras till flottans försvar. Dessa tusen voro lika många offer kastade i dödens gap; ty der sjövane matroser ej kunde uthärda, der bortdogo hoptals de vid skeppskost och stinkande underdäck ovane landsoldaterne.

10 I båda arméerna gingo dessutom dåfva rykten om förräderi. Med en infödd kejsarinna på thronen, begynte reaktionen mot utlänningarnes stora inflytande i Ryssland. Så hände sig i lägret vid Wiborg, att generalmajoren|41| Liewen mottog i sitt tält tvenne parlamentärer från svenska armén. Några gardessoldater blefvo detta varse, och strax spridde sig det rykte, att Liewen stod i hemlig komplott med fienden. Tre till fyrahundrade soldater af preobraschenska och semenoffska gardesregementerna sammanrotade sig under ropet att man borde skaffa ur vägen alla utländska förrädare, grepo Liewen och Svenskarne, samt misshandlade dem. General Keiths energi kufvade detta myteri. I spetsen för de öfriga trogna trupperna kringrände han de upproriske och arresterade hufvudmännen; en kommission nedsattes, en underofficer mistade högra handen och skickades till Siberien, de öfrige anstiftarne fingo knut, och dermed var ordningen återställd.

11 Finnarne åter utforo i de gräsligaste förbannelser mot Buddenbrock, hvilken de kallade »Kurvilan Herra», efter den by, hvarest han vistades under korrespondansen med sin broder, kommendanten i Wiborg. En omständighet gaf fart åt dessa misstankar. I slutet af November infann sig den tappre partigångaren Stefan Löving, känd och berömd genom många djerfva kupper redan under stora ofredens tid och som noga kände alla lägenheter i och omkring Wiborg. Samme Löving erbjöd sig att, derest general en chefspråk: franska ville bevilja honom 2 000konsekvensändrat/normaliserat man frivillige, under dåvarande starka yrväder nattetid bestiga Wiborgs vallar på träsksidan och utan blodspillan|31| lefverera fästningen i Svenskarnes händer. Detta djerfva förslag, som med Lövings raskhet och lokalkännedom hade all utsigt till framgång, afböjdes af Lewenhaupt på Buddenbrocks inrådan, under förklaring att general en chefspråk: franska aldrig kunde försvara’t, om han lemnade så mycket|42| folk i en partigångares händer, »isynnerhet om företaget misslyckades».konsekvensändrat/normaliserat – Svårt är att säga, om ej denna vägran dock var klok. Ty det synes afgjordt, att hemliga förbindelser exsisterade mellan de båda arméerna. Den 1 Febr. arresterades borgaren Castens i Fredrikshamn för korrespondans med fienden; det är också nämndt, att Keiths bästa spioner voro borgare i Wiborg.

12 Vänta faran, ana nederlaget, fly båda och ändock af båda öfverrumplas, sådan var Lewenhaupts olyckliga taktik. Och Ryssarne under modiga och kloka chefer läto ej heller vänta på sig. D. 25 Febr. uppsades stilleståndet, emedan hennes ryska majestät förgäfves väntat fullmäktige från Sverige, för att underhandla om fred. Lewenhaupt föll som från skyarna, han som denna gång så visst hade väntat fred! Nu kom det ena ryktet efter det andra att Ryssarne voro i antågande med öfver 50 000konsekvensändrat/normaliserat man. Strax affärdades ordres till de vidt kringspridda regementerna att i största hast förfoga sig till Fredrikshamn. Allt kom i rörelse; qvinnor och barn tillsades att flytta ur staden; kanoner uppfördes på vallarna. Ingen tänkte uppå att snön var så djup som längsta karlen lång, och att Ryssarne dock ej voro mer än menniskor. Att under sådana förhållanden anfalla en fästning, huru dålig och fegt försvarad den än var, gick öfver det möjligas gräns.

13 Men nu kom den annars så kloke Löving med rapport, att han sett Ryssarne tåga i file genom Wiborg och att deras avantgardespråk: franska den 1 Mars skulle stå i Wilajoki. Nu blef förvirringen utan gräns. Krigsråd hölls och plu|43|raliteten förenade sig i öfverste Lagercrantz21)Denne Lagercrantz, en af Lewenhaupts hätskaste personliga fiender, misstänktes icke utan skäl för stämplingar och missnöjes utsående inom armén. Sedermera ställd under åtal för sitt här citerade votumspråk: latin, blef han dock af kommissionen frikänd. votumspråk: latin, hvilket för sin utomordentliga feghet förtjenar att komma till efterverlden och var af följande lydelse.

14 Efter att hafva förklarat, det han aldrig befunnit sig i så svåra omständigheter och att man måste adorera Guds hand och dermed vara nöjd, »finner öfversten bäst att med det allraförsta abandonera ett illa flanquerat retrenchement, hvars 6 polygoner fordra åtminstone 6 000konsekvensändrat/normaliserat mans besättning».konsekvensändrat/normaliserat Man bör söka att »amusera fienden» och tvinga honom till att »arretera sina operationer, till att dermed draga riket ur en total undergång», samt oför|32|dröjligen begära förhållningsordres af kongl. majestät och rådet22)General Lewenhaupt hade full makt att göra, låta och underhandla, men denna svaghetens utväg att, med budskickningar på 100 mils väg, under flera veckors tidsutdrägt, när hvar timma var dyrbar, vilja hvälfva all skuld ifrån sig, praktiserades ena gången efter den andra. Regeringens misstroende, röjdt i den nu ankomna befallningen, att hålla krigskonseljer, »derest någon särdeles entreprisespråk: franska skulle företagas», förlamade mycket Lewenhaupts myndighet som högste chef och tillintetgjorde alldeles hans anseende.. Skulle fienden »mot förmodan» ej bevilja ett stillestånd,23)Hvad rimliga skäl hade fienden dertill? vore det öfverstens »oförgripligaoriginal: oförgripliga (!) tanka, att innan aftonen alla de en mil häromkring liggande byar uppbrännas, örlogsskeppen antändas, galerflottan|44| med alla här liggande transportskepp sänkes, det grofva artilleriet spränges, fältartilleriet förespännes, de härvarande trupper marschera och landet ända till Anjala bro brännes och ödelägges, staden antändes och hvad här är ruineres».konsekvensändrat/normaliserat

15 Med detta nesliga och vildsinta yttrande förenade sig 16 chefer af närvarande 18, och bland dem Hrr Lewenhaupt och Buddenbrock. Endast öfverste Wrede och den tappre veteranen generalmajor Bousquet, kommendant i Fredrikshamns fästning, förklarade frimodigt, att armén lika litet kunde vinna på att retirera, som på att qvarblifva, hvarföre man väl borde proponera fienden fred; men derest han det refuserade, »är bäst att vi slåss här inom murarna och som redlige män försvara oss till sista man».konsekvensändrat/normaliserat

16 »Den 2 Mars», säger Tiburtius, »glömmer jag väl aldrig så länge jag lefver. Ty ehuru ännu icke något visst spordes om Ryssarne, så gick dock galenskapen till sin högsta grad, så att enhvar gick sin väg och frågade hvarken efter generaler eller ordres. En magasinsskrifvare, som med bränvin velat stärka sitt nedslagna sinne, lät i fylleri hvar och en som kom taga hvad han ville, hvaraf ryktet utkom att magasinet gafs till spillo, och det plundrades verkligen. Alla stycken kring fästningen voro vända uppåt vädret, och talades att styckena skulle sprängas och fästningen öfvergifvas. Mest alla invånare flyktade ur staden, och dock visste ingen visst om fienden var i anmarsch eller ej.»

17 Det löjliga uti hela denna förfärliga villervalla var att den saknade all verklig grund. Ryska armén låg i|45| god ro vid Wiborg och hade endast dragit åt sig förstärkningar, under afbidan af en praktikablare årstid. Löving rättade genast sitt fel genom att upplysa detta. Men då han dervid nog frimodigt yttrade sig öfver befälets usla anstalter och ringa kunskap om fiendens företag, förgrymmades Lewenhaupt, lät arrestera den käcke mannen och skickade honom fången till Tavastehus. I viss mening kunde man|33| säga att Lewenhaupt härigenom, lik kejsar Valentinianus, med sin venstra hand afhuggit sin högra. Ty i hela armén fanns ingen man, som så kände hvarje stig, hvarje buske, som Löving, och som, rätt använd, hade kunnat göra kommenderande generalen så vigtiga tjenster. Såg Lewenhaupt före denna händelse skumt, så kan man säga att han efter den blef slagen med en fullkomlig blindhet.

18 Sedan man i fyra eller fem dagar förgäfves väntat Ryssarne till Fredrikshamn, begynte man fatta mod, och hvad som var mer, man begynte blygas. Tusen berättelser kommo nu i svang om alla de dårskaper man begått under den paniska förskräckelsen. Så blef det bekant att major Pfeiff under värsta skrämseln utbett sig att blifva kommenderad efter trosshästarna, men den tappre majoren, som visat sig så barsk mot de döda, hade så stor respekt för de lefvande, att han lät det bära af i en sträcka ända till Orimattila, hvarest han ändtligen stadnade och lät efterhöra huru det stod till i Fredrikshamn. I Mendolaks hade man den 1 Mars, vid ryktet om fiendens ankomst, så brådt att uppbränna ett magasin, att uppbördsskrifvarens alla saker dervid blefvo lågornas rof. Vid samma tid hade länsman Guzeus varit utskickad att|46| bränna kronomagasinet i Wederlaks med all dess spanmål; det syntes dock Guzeus för argt; han lät magasinet stå och utdelade spanmålen bland bönderna.

19 Undertiden hade öfverste Lagercrantz blifvit skickad till Petersburg och derifrån till Moskva med proposition om stillestånd, hvartill han på eget bevåg fogade fredsanbud; båda delarna utan allt resultat. Modlös och uppskrämd återkom han den 20 Mars till Fredrikshamn med nya berättelser om fiendens antåg. Lewenhaupt lät arrestera den obefogade fredsunderhandlaren och skickade honom till Stockholm, der han dock snart frigafs. Knotet mot general en chefspråk: franska blef vid denna händelse högljudt, ty Lagercrantz hade många vänner vid armén.

20 Åter fingo de aflägsnare regementerna uppbrottsordres; förra gången hade de fått kontraordres, när skrämseln var förbi; denna gång fingo de marschera till 2 à 3 mil nära fästningen. Utslitna och trötta kommo de fram; isynnerhet voro allmogens med våld borttagna hästar vidt och bredt omkring ruinerade af transporterna. I Tavastland och Savolaks fanns knappt en enda häst i behåll för bondens plog. Många och svåra excesser föreföllo i qvarteren och på marscherna. I rättegången mot Didron förekommer, att hans kock låtit spänna gästgifvaren i Mörskom för lasset; en beskyllning, hvilken ej synes hafva blifvit på ett tillfredsställande sätt vederlagd.

21 Midt i den stora och allmänna förbittring, som i landet väcktes af denna|34| krigets nöd och öfvervåld, kom kejsarinnan Elisabeths ryktbara manifest af den 18 Mars 1742. Hennes Majestät talar här om det orättrådiga och af Gud med nederlag straffade krig, som svenska kronan|47| begynt emot Ryssland; om sitt eget fredälskande sinnelag; om de olyckor månge oskyldige, och i synnerhet Finlands inbyggare, måste lida för några ilvillige personers samvetslösa företag. Fördenskull och emedan Hennes Majestät icke har för afsigt att göra eröfringar, ej heller af Sverige åstundar det ringaste, annat än god vänskap, vill H. M. härom underrätta Finlands inbyggare samt tillförsäkra dem fullkomligt skydd till person och egendom, så framt de visa allvar att med Ryssland lefva i god sämja och svenska armén i intet afseende understöda. Och då H. M. icke åstundar en fots bredd främmande land sig att tillegna, vill H. M., – »såframt Furstendömet Finland sinnadt vore, sig utur Sveriges välde och jurisdiktion att befria och lösgöra», »såsom ett fritt och af ingendera delen dependerande land, under deras egen, sig emellan etablerande regeringsform», samt med alla privilegier och immuniteter efter egen åstundan – så vill H. M. Finnarne vid denna deras nya inrättning på allt sätt bistå och dem till beskydd gifva så många trupper de sjelfva önska. Härigenom kan Finland, under egen författning och regeringsform, framdeles utgöra en barriere mellan de ryska och svenska gränserne, hvarföre ock svenska kronan, som härigenom blefve betagen den fruktan och oro granskapet med Ryssland medfört, »efter billigheten och så framt densamma till framdeles konservation af en fast vänskap med Ryssland en rätt allvarlig inklination hafver, denna proposition ej ogilla kan. Skulle dock, mot förmodan, H. M:s goda benägenhet af Furstendömet Finland icke antagas, utan inbyggarne af otidig egensinnighet sig mot H. M:s trupper fiendtligt bruka|48| låta, så finner sig H. M. mot sin vilja nödsakad att låta förhärja detta landet med eld och svärd.»

22 Nu tänke man sig ett land som Finland, eröfradt – visserligen för lång tid sedan, men dock eröfradt – af ett främmande folk, väl i mycket befryndadt, men äfven i mycket skildt: i språk, seder, lynne; – ett land, som ett halft årtusende igenom lidit och blödt som Sveriges förmur, och som ännu för en oberäknelig framtid icke hade annan utsigt, än att fortfarande lida och blöda, så ofta lystnad eller afund komme de båda makterna att sammanstöta; ett land, som derföre aldrig var säkert, att icke de skördar, som grodde i dag, skulle i morgon nedtrampas af krigshärarna, och som ständigt byggde nya hyddor ur askan af de förstörda, utan att veta om vän eller fiende der skulle gästa, innan solen gick ned. Till detta land säger en mäktig furstinna: blif fritt, blif sjelfständigt, upphör att vara en tummelplats|35| för främmande intressen och blif för alla tider ett fredens land, vid hvars gränser den främmande krigaren drager sitt svärd endast till skydd mot främmande inbrotts våld! Men landet tillsluter sina öron för den mäktigas maning och säger till sig sjelft: tvunget har jag ingått fostbrödralag, fritt vill jag hålla det. Det förbund jag i sekler beseglat med mitt blod vill jag icke för egen fördel bryta. Må jag fortfarande lida, om min lott är sådan: den finska troheten, ärfd af fäder, skall utan fläck blifva kommande slägtens arf.

23 Den vederläggning Kongl. Majestät lät utgå d. 27 April samma år behöfdes icke. Det enda märkliga resultatet af kejsarinnan Elisabeths manifest var fröet till ett fåtaligt parti bland adeln och tjenstemännen, hvars|49| planer mer än 40 år sednare förlorade sig i det politiska trassel, som är kändt under namn af Anjalaförbundet.

24 Eländet och dödligheten tilltogo i Fredrikshamn. Hvar 14:de dag måste garnisonen ombytas för sjuklighet. Men Lewenhaupt, som gjorde allt för att hindra privat korrespondans från armén, rapporterade i underdånighet gång efter gång: såsnart rekryterne och flottan ankomma på våren, kan kongl. majestät sina vilkor sjelf determinera och behöfver intet af sina pretentioner efterskänka. Konungen, som hade all anledning att tvifla på dessa försäkringar, skickade öfversten Marks von Würtemberg i slutet af April till armén, för att göra sig noga underrättad om dess tillstånd, hvilket då befanns vara rätt bedröfligt. Denna beskickning på sidan om general en chefspråk: franskakonsekvensändrat/normaliserat skadade än mera Lewenhaupts anseende inom befälet. Officerarne begynte att affektera både otidighet och sidvördnad i generalens närvaro. En afton drucko de på stadskällaren hos Teschen; i botten af bålen funno de en thronföljare, hvarom då var mycket tal, nemligen Carl Peter Ulrik af Holstein; hvarpå de ordentligen skickade en deputation till general en chefspråk: franska och läto helsa att de nu drucko Carl XIII:s skål.

25 Ändtligen kom våren och man begynte åter andas. Väl var det ännu ganska sjukligt och luften så förpestad på stadens gator, att der måste rökas, och vid alla vägar dessutom begynte de under vintern i drifvorna löst nedgräfda döda att smitta hela nejdens luft. Men det var ändå vår – en frisk vind från hafvet rensade tidtals den förpestade athmosferen; böljan slog åter mot stranden,|50| proviantskeppen ankommo med sina förråder, nya rekryter i mängd tillströmmade från alla håll. Så stort var tilloppet, att Lewenhaupt vid slutet af Maj åter hade en här af 15 000konsekvensändrat/normaliserat man friskt och väl försedt folk under sitt befäl.

26 Gick man nu framåt? Nej, man väntade, oupphörligt väntade – under ett anfallskrig!

|36|

27 En och en half mil österom Fredrikshamn ligger ett slätt lågländt fält, betäckt af höjder, som åt Wiborgska sidan äro ganska branta, men åt Fredrikshamn nog långsluttande, så att från den sidan artilleri utan stor svårighet kan uppföras. Öster om denna slätt rinner en liten sank bäck, öfver hvilken landsvägen den tiden gick på en smal och med pallisader befästad bro, och öster om denna bro var åter en förhuggning gjord af fälld skog, öfver hvilken en militärtrupp endast med största möda och tidspillan kunde passera. Norr om samma slätt hade man en vidlyftig sträcka af sanka kärr, som för än större säkerhet nu voro uppdämda och oöfverstigeliga, och i söder utbredde sig Finska vikens stora blanka vattenyta.

28 Detta var det ryktbara Mendolaks pass,konsekvensändrat/normaliserat hvilket naturen gjort vida starkare än Fredrikshamns fästning, så att det väl knappt kunnat forceras med 10 000konsekvensändrat/normaliserat mans förlust, om det modigt försvarats af 2 000.konsekvensändrat/normaliserat Dessa 2 000konsekvensändrat/normaliserat man ditskickades ock verkligen under öfverste Fröbergs befäl, med ordres att der afbida fiendens attack och mota den, såframt icke en alltför öfverlägsen styrka med kanoner ryckte an deremot.

29 Nu, i början på Juni 1742, begynte det åter blifva hett i nejden af Fredrikshamn. Hela nejden genomsvär|51|mades af kosacker, som med pilens hastighet visade sig och åter försvunno. Tavastehus och Savolaks regementen samt Kymmenegårds bataljon stodo i läger vid Husula och voro så litet på sin vakt, att de d. 16 Juni skickade sitt mesta manskap utan gevär till Fredrikshamn efter proviant. Om aftonen kommo kosackerne till Qvarnby, nedgjorde utan åtskilnad alla, som kommo i deras väg, och bland dem generalqvartermästaren Nordencreutz. Vid denna villan sprang en bonde i Qvarnkärret och kom så med knapp nöd öfver till Husula. Här blef en förfärlig uppståndelse, ty lägret stod i full ordning med tält, fanor och gevär, men – manskapet var borta! Klockan 2 om natten sprängde kosackerne genom byn; på dem som qvarblefvo i husen gick ingen nöd, men en fru Björnram, som ville springa öfver byagatan, blef tvärt genomstungen. Lägret hade varit förloradt, om icke major Krabbe med 30 man hade fattat posto vid bäcken och gifvit salva på salva, tills major Delvik med fältvakten gjorde min af att taga fienden i ryggen och så förmådde honom till återtåg24)Tiburtius, som i brådskan flydde till Högfors, fann dervarande läger i stor bestörtning. Man sade att Fredrikshamn var omringadt och att Ryssarne voro öfverallt. När T. försäkrade officerarne att det blott varit en svärm kosacker, som redan blifvit fördrifna, utropade öfverstlöjtnanten baron Mörner: »bed Gud att ni aldrig får se någon kosack!». Så begyntes åter den hufvudlösa förskräckelsen. Den 21 Juni berättades att dammen, som uppdämde kärren|37| vid Mendolaks, var hemligen genomstucken. S. d. klockan 10 om aftonen kom öfverste Palmstruch – densamme som vid Husula affären hållit|52| sig gömd bakom en tallbacke, – och förklarade mycket ifrigt att Ryssarne inom en half timma skulle kasta posteringen vid Mendolaks öfverända samt att armén genast borde retirera. Så oerhördt poltroneri väckte både löje och medömkan; armén förblef stilla, och ingen fiende visade sig den dagen.

30 Men snart kom en oväntad hjobspost från Mendolaks. Sjelfva midsommarnatten utskickades från Fröbergs postering öfverstlöjtnant Aminoff med 300 dragoner på rekognoscering. Denne behjertade officer avancerade genom fiendens alla förtrupper, ända under hans högqvarter, och återkom, efter en liflig skärmytsling och 20 mans förlust, med säkra underrättelser om fiendens ställning. Nu tyckte sig den gamle och försagde öfverste Fröberg lukta krut; tusende faror spökade i hans inbillning: förhuggningen,original: förförhuggningen, torr af sommarvärmen, kunde brännas, kärret genomvadas, han kunde blifva kringgången. Förbryllad af dessa föreställningar, glömde öfverste Fröberg soldatens första pligt att lyda ordres, helst när dessa ordres, hvad annars sällan hände under detta olyckliga krig, lydde på strid. Midsommardagen om aftonen drog han sig i all tysthet undan till Fredrikshamn, lemnande så nesligt den starkaste position, utan svärdslag, i fiendens våld25)Fröberg blef sedermera ställd under tilltal för detta högst förderfliga steg. Han åberopade mundtliga ordres af Lewenhaupt, och sällsamt nog hade han ej det ringaste blifvit af chefen antastad för sitt fega återtåg. General Lewenhauptsoriginal: Levenhaupts biograf (i Handl. rör. Skandinav. historia, 2 del., sid.original: Sid. 219 ff.) uppgifver, att Öfverste Ridderschantz, som till generalen hyste gammalt agg, öfvertalt Fröberg till detta steg och att generalen i första förbittringen öfver Fröbergs återtåg velat låta skjuta på honom från fästningen. Dock finner man Fröberg sedan obehindradt votera i krigskonseljerna – naturligtvis för reträtt. Han dömdes af riksens ständers kommission att mista tjensten.. Först aderton timmar derefter anryckte|53| ryska armén. Hur stor var ej fiendens öfverraskning, när han fann passet öfvergifvet! Utan att möta det ringaste motstånd, behöfde han dock flera timmar för att rödja sig väg genom förhuggningen. Ju mera man undersökte denna position, säger Manstein, desto mera förvånades man att finna den öfvergifven. Den befanns utomordentligt stark, och alla voro derom ense, att 7 000konsekvensändrat/normaliserat man med 20 kanoner der hade kunnat mota, ja hejda hela ryska armén. En god del af ryska infanteriet skulle der ha gått till spillo. Man skickade för ro skull några grenadierer att bestiga retranchementet i fronten; dessa behöfde mer än en timma för att klättra upp. Man föreställe sig hvad det hade varit, om de der emottagits af en väl underhållen eld från kanoner och musköter.

|38|

31 Nu gällde det Fredrikshamn på fullt allvar. Man hade väntat så länge, nu kom det man väntat, – och dock förlorades nu all besinning.

32 Fredrikshamns fästning har på ena sidan saltsjön, på den andra Bamböle träsk, och mellanrummet var 1742original: 1743 befästadt med vallar af torf, dock icke bättre, än att flera famnar deraf nedrasade under långvarigt regn. Grafvarna voro mest torra, utan spanska ryttare; fästningens portar af plankor, utan raveliner. Dessa skrala fäst|54|ningsverk, som dock voro så stort tilltagna, att de för sitt fullständiga försvar behöft 10 000konsekvensändrat/normaliserat man, hade kostat riket 23 tunnor guld, och general Lewenhauptoriginal: Levenhaupt hade i åtta månaders tid uttröttat manskapet med deras iståndsättande. Midt i staden stod ett stort tyghus af träd med ett dubbelt förgylldt F på gafveln, som blänkte på en half mils afstånd, så att en fiende naturligtvis skulle välja detta till sin första skott-tafla.

33 Dessa olägenheter blefvo dock till stor del uppvägda af naturförmåner. För insjöns skull kunde fästningen blott med svårighet kringrännas; kommunikationen med hafvet var fri, och i ryggen, i lägret vid Summa, stod svenska armén, som hvarje ögonblick kunde sekundera garnisonen. Terrängen var dertill på Wiborgska sidan ganska oländig, och när man dessutom visste, att fästningen var väl försedd med kanoner, ammunition och alla förråder, tvekade Marskalken Lascy om han borde våga ett anfall. Slutligen beslöt han sig dock dertill; men svenska armén gick honom i förväg med samma utomordentliga artighet, som nyss förut vid Mendolaks.

34 Den 18 Juni hölls krigsråd med 16 närvarande chefer och beslöts, ehuru med svag och vacklande pluralitet, att försvara staden. Midsommardagen, när nyheten kom om Fröbergs oväntade reträtt, beslöts i nytt krigsråd med 6 chefer, att öfvergifva Fredrikshamn, som »intet meriterar att defenderas och derigenom exponera hela Finland»konsekvensändrat/normaliserat26)Öfverste Otto Reinh. Wrangels uttryck. Det förtjenar anmärkas, att hela taktiken under detta besynnerliga anfallskrig gick ut uppå att »conservera» och »intet exponera»,konsekvensändrat/normaliserat hvarigenom hände, att intet conserverades, men allt exponerades. Lewenhauptsoriginal: Levenhaupts nämnde biograf – som man tror, hans egen son – hvars uppgifter ej synas särdeles pålitliga, anmärker, att generalen vid detta tillfälle velat lemna befälet i Buddenbrocks händer, alldenstund han, Lewenhaupt, numera vore bunden af krigskonseljerna. Cheferne hade då med många böner förmått honom att afstå från denna föresats.. Denna gång var det Buddenbrock, som en|55|sam röstade för motvärn, likasom sedan flera gånger under reträtten. Gjorde han det blott för att sauvera sin ära, efter han, som voterade sist, dock såg att en afgjord pluralitet var för den motsatta åsigten?

35 Dagarna efter midsommar uppstod då och då något larm, i det små hopar af ströfvande kosacker visade sig utanför fästningen. En löjtnant Holm|39| vid artilleriet affyrade på dem en kanon, hvaraf en störtade af hästen; Holm blef då straxt arresterad, emedan han skjutit utan ordres.

36 Nu lemnades generalmajor Bousquet med 500 Finnar i fästningen, för att rädda hvad räddas kunde och spoliera det öfriga. Högt knotande förnummo Finnarne det värf man ålagt dem. Förgäfves begärde den tappre veteranen förstärkning: han ville försvara stad och fästning i det yttersta. Lewenhaupts förra ordres upprepades, och den 28 Junioriginal: Juli kl. 10 om aftonen, innan Ryssarne ännu hade gjort min af att angripa, blefvo staden och magasinerna af de borttågande trupperna itända, medan lägret vid Summa bröts neder och hela svenska armén satte sig i marsch. Vid pass kl. 11 sprungo krutkällrarna i luften, den ena efter den andra, under förfärliga knallar. Strax|56| derpå såg man staden samt tyghuset stå i ljusan låga. Kanonerna på vallarna sprängdes, bomber och granater kreverade i tyghuset, så att det var ett grufligt smattrande. Ryssarne stormade till; de ansågo en så stor feghet omöjlig, de trodde att man endast ville afbränna förstäderna. Snart funno de sitt misstag. De sökte nu berga och släcka; det lyckades dem, sedan tre fjerdedelar af staden voro lagda i aska. Man fann der som byte 10 grofva bronzkanoner samt 120 jernkanoner af olika kaliber, till en del nedsänkta, men utan svårighet återuppfiskade, ett icke antändt magasin med 400 centner krut och annan ammunition. Flera sjuka, som ej kunnat följa de aftågande, tillfångatogos. Så stor var brådskan vid detta återtåg, på hvilket man syntes hafva förberedt sig i nio månader, att Österbottens regemente der hade qvarglömt en af sina fanor.

37 Bland andra byten i Fredrikshamn, funnos i det af elden skonade posthuset en mängd till Sverige adresserade bref från officerare i armén och flottan. Man förmodar att Ryssarne här erhållit upplysningar af icke ringa vigt; bland annat nämnes ett bref af major Lagercrantz till hans fru i Stockholm af det ungefärliga innehåll: »vi lefva i en ömkelig tid och hafva usla generaler, dumma hufvuden, hvilka göra allt godt och käckt folk injusticespråk: franska, sätta pojkar till officerare och tänka icke uppå att försvara landet, utan när fienden kommer, hålla de aldrig stånd ända till Helsingfors, och der rymma de till sjöss öfver till Sverige»27)Tiburtius, sid. 134.. Detta bref, påstår man, hade be|57|stämt Lascy att rycka framåt. Det var icke det enda dokument, som upplyste marskalken om Svenskarnes ställning. I alla de sedan öfvergifna lägren funno Ryssarne hela buntar med förslager rörande svenska armén och detaljer om dess styrka.

|40|

38 Vidpass en mil ifrån staden gjorde de finska trupperna halt, för att ett ögonblick rasta efter sina ansträngningar. Det var en sval juninatt; skymningens lätta flor hade vid midnatt bredt sig öfver den grönskande nejden. I skogen qvittrade talltrasten; på afstånd hördes det enformiga mäktiga brusandet af fallet vid Högfors. Men ingen gaf akt på naturens stilla frid, ingen andades med vällust de svala vällukter, dem nattvinden förde från ängarnas blommor rundt omkring. Alla blickar voro riktade tillbaka mot den öfvergifna staden, der man under höst, vinter och vår kamperat under mycket elände, det är sannt, men med det ständiga hoppet, att allt dock till slut skulle få en ärofull utgång. Nu var detta hopp på det grymmaste besviket. Der såg man i öster himmelen färgas röd som blod af det brinnande Fredrikshamn; – stundom skakades jorden af en knall, som öfverröstade vattenfallets brus och kom nattens alla sångfoglar att tystna. Det var ett krutmagasin, som exploderade, och af hvilket man såg det hvita blänkande skenet nära en minut innan man kände marken under sina fötter skälfva af knallen. Man hade för sina ögon ett förskräckande uppträde, hvars hemskhet ökades af tanken på fäderneslandets fara: var det icke Finland, som störtade samman i de glödande ruinerna af Fredrikshamn?

|58|

39 Denna tanke uppfyllde den finska soldaten med en namnlös förbittring och sorg. Han, som utgått från bondens pörten, der stora ofredens fasor lefde friska uppå de gamlas läppar, han hade icke gått med glädje till detta krig; han visste för väl hvad landet led, och han trodde icke godt om det svenska befälet, som engång förut retirerat och oupphörligt retirerat. Men nu när kriget brutit löst, nu ville han slåss på fullt allvar, – slåss innan han öfvergaf sin fädernehydda i fiendens våld – och när han nu, efter långa månader af väntan och otålighet, fick ordres att spoliera, retirera, icke exponera, då brast hans annars oböjliga tålamod, och han utfor i förbannelser mot Lewenhaupt, Buddenbrock och allt hvad befäl hette. Fanorna, dem man skändat, hade förlorat för honom sin helgd; gick han med, så gick han tvungen och högt knotande, men han gick icke alltid; ej sällan hände att man såg honom bortkasta geväret och i alla kamraternas åsyn desertera till skogs. När då befälet kommenderade desse att förfölja desertören, gjorde de det motvilligt och för syns skull: när hela armén springer efter ordres, sade de, så må väl soldaten, som har hus och hem i fiendehand, få engång springa utan kommando!

 

 

1. 19)Det är den enda strid under hela detta krig, der Svenskarne visat mod, säger Manstein.
2. 20)Tiburtius påstår att han med flit ville ruinera gardet och att man aldrig såg honom så nöjd, som då regementet var i sitt allrauslaste skick. Häri talar enskild harm, men visar dock hvad man trodde.
3. 21)Denne Lagercrantz, en af Lewenhaupts hätskaste personliga fiender, misstänktes icke utan skäl för stämplingar och missnöjes utsående inom armén. Sedermera ställd under åtal för sitt här citerade votumspråk: latin, blef han dock af kommissionen frikänd.
4. 22)General Lewenhaupt hade full makt att göra, låta och underhandla, men denna svaghetens utväg att, med budskickningar på 100 mils väg, under flera veckors tidsutdrägt, när hvar timma var dyrbar, vilja hvälfva all skuld ifrån sig, praktiserades ena gången efter den andra. Regeringens misstroende, röjdt i den nu ankomna befallningen, att hålla krigskonseljer, »derest någon särdeles entreprisespråk: franska skulle företagas», förlamade mycket Lewenhaupts myndighet som högste chef och tillintetgjorde alldeles hans anseende.
5. 23)Hvad rimliga skäl hade fienden dertill?
6. 24)Tiburtius, som i brådskan flydde till Högfors, fann dervarande läger i stor bestörtning. Man sade att Fredrikshamn var omringadt och att Ryssarne voro öfverallt. När T. försäkrade officerarne att det blott varit en svärm kosacker, som redan blifvit fördrifna, utropade öfverstlöjtnanten baron Mörner: »bed Gud att ni aldrig får se någon kosack!»
7. 25)Fröberg blef sedermera ställd under tilltal för detta högst förderfliga steg. Han åberopade mundtliga ordres af Lewenhaupt, och sällsamt nog hade han ej det ringaste blifvit af chefen antastad för sitt fega återtåg. General Lewenhauptsoriginal: Levenhaupts biograf (i Handl. rör. Skandinav. historia, 2 del., sid.original: Sid. 219 ff.) uppgifver, att Öfverste Ridderschantz, som till generalen hyste gammalt agg, öfvertalt Fröberg till detta steg och att generalen i första förbittringen öfver Fröbergs återtåg velat låta skjuta på honom från fästningen. Dock finner man Fröberg sedan obehindradt votera i krigskonseljerna – naturligtvis för reträtt. Han dömdes af riksens ständers kommission att mista tjensten.
8. 26)Öfverste Otto Reinh. Wrangels uttryck. Det förtjenar anmärkas, att hela taktiken under detta besynnerliga anfallskrig gick ut uppå att »conservera» och »intet exponera»,konsekvensändrat/normaliserat hvarigenom hände, att intet conserverades, men allt exponerades. Lewenhauptsoriginal: Levenhaupts nämnde biograf – som man tror, hans egen son – hvars uppgifter ej synas särdeles pålitliga, anmärker, att generalen vid detta tillfälle velat lemna befälet i Buddenbrocks händer, alldenstund han, Lewenhaupt, numera vore bunden af krigskonseljerna. Cheferne hade då med många böner förmått honom att afstå från denna föresats.
9. 27)Tiburtius, sid. 134.