Hertiginnan af Finland. 1. Den gamla goda tiden.

Hertiginnan af Finland. 1. Den gamla goda tiden

Lästext

[111]|72|

Hertiginnan af Finland.


1. Den gamla goda tiden.

1 Jag mins så väl min gamla mormor, hvars ungdom inföll vid pass under lemma start88 års krigkommentar; hon brukade, med all sin godsinthet, lemma startbannas ibland påkommentar hvad hon kallade nutidens förvända seder, och glömde då aldrig att prisa den gamla goda tiden, då allt var mycket bättre och gladare, mycket enklare och trefligare än nu; då man steg upp klockan 5, åt middag klockan 12, gick på kaffe klockan 2 och skildes klockan 7, för att, efter en stadig aftonvard vid sittande bord, gå klockan 8 till hvila i sängar med lemma startsparlakankommentar. Ack ja, då visste man ej af lemma startnattlopp, polkor och sodavattenkommentar; vakade man, så skedde det i all anständighet en midsommarnatt; kom man till dansgille, så turade man om med den lemma startgrandiösakommentar menuetten och den raska polskan; drack man, så – ja, då drack man lemma startsötölkommentar och lemma startkaffe på bit, hälften på råg och en fjerdedel på cichoriakommentar .....

2 »Åh prat, att lemma startkusinkommentar kan säga!»konsekvensändrat/normaliserat inföll vid sådant tal den gamle Bäcken, som var vän i huset. »Omkonsekvensändrat/normaliserat qvinfolket|112| drack sötöl och kaffe, så är det ej derföre sagdt att karlarne nöjde sig med mindre än lemma startrostocker öl och pontakkommentar, nej förbanke mig, om de det gjorde! Ack, sådan genever får man ej nuförtiden!»

3 »Att kusin kan tala så der i ungdomens närvaro! Jag medger att det fanns fyllebultar då som nu, ehuru gubevars kusin ej hörde till deras antal; men det får kusin tillstå, att unga personer af både det ena och det andra slaget i allmänhet voro mycket sedesamare och måttligare än nuförtiden. I stället att svänga sig i lemma startoanständiga polkorkommentar eller sitta hvar för sig, herrarne med pipan och korten, fruntimmerna med sina evighetslånga romaner, muntrade sig den tiden de gamla med brädspel och politik, de unga med pantlekar ...»konsekvensändrat/normaliserat

|73|

4 »Ja, och dervid pussades de, så att det small om öronen», inföll gamle Bäcken skrattande.

5 »Nå än sen? Det var väl inte något ondt i det, när det skedde i all ärbarhet. Här i vår finska enkelhet, der stora och förmögna familjer af lemma startmedelklassenkommentar sällan bodde vidlyftigare än i sal och två kamrar, och der man så ofta sof lemma startsyskonsängkommentar, när långväga främmande kommo i huset, visste man ej ännu af den sorts anständighet, som sätter ärbarheten i yttre åthäfvor och låter hjertat vara huru styggt och förderfvadt som helst. Ungkarlarne den tiden voro artiga och hyggliga, men alldeles inte så påflugna, som nutidens lemma startlejon och tigrar och andra salongernas vilddjurkommentar; flickorna voro muntra och okonstlade, alldeles icke pryda i somt och efterlåtna i annat, som – nå nå, jag säger ej mer, hvar tid har sin sed.»

|113|

6 »Mins kusin den der lilla pudrade kammarjunkaren i sina skor med så stora spännen, att han kunnat lemma startklafvaskommentar i dem, och med sidenstrumporna uppå de uppstoppade vadorna; han som icke kunde tala fyra ord med lemma startett fruntimmerkommentar, utan att deri lemma startinblanda alla Olympens gudarkommentar, och som skrek uppå hjelp, när han råkade stiga i en lemma startvattputtkommentar? Det fanns ju inte lejon den tiden?»

7 »Men min söta kusin, jag talar ju inte om hofvet, af hvilket vi sågo föga mer än en skymt – fast det får jag säga, att en söt karl var lemma startkungenkommentar; Gud förlåte lemma startden otäcka menniskan, som tog lifvet af honom.»

8 »Det sades att han en gång kysst kusin – på hand förstås.»

9 »Ankarströmkommentar? Gudbevare!»

10 »Åh nej, kungen menar jag.»

11 »Kusin är en skalk ännu på gamla dar. Vi tala nu blott om den tidens ungdom; det var ett mycket friare sätt då än nu, och ändå ett mycket tadelfriare, det får kusin medge.»

12 »Friare? Åh ja, huru man tar det. Det var också ett friaresätt att fria med lemma starttalmankommentar och klädd i lemma startmessingsperukkommentar och lemma startstångpiskakommentar. Mins kusin huru många gånger steken kallnade vid bordet, derför att ingen ville börja, och huru många gånger rummen utkyldes vintertid, derför att två fruar i den öppna dörren krusade och komplimenterade om hvem som skulle stiga först in? Och lemma startstyfkjortlarnakommentar, och lemma startjernplanchetternakommentar sen, hörde också de till det friare sättet?»

13 »Kusin letar fram skuggsidorna.»

|114|

14 »Och kusin dagrarna. Mins kusin gamla faster, som bodde i vindskammaren hos lemma startForbuseskommentar

15 »Hon som hade sex fingrar på ena handen? Ja.»

|74|

16 »I mina yngre dagar för vidpass femti år sedan hörde jag henne ofta klaga på den tidens ungdom och påstå att den gamla goda tiden under salig lemma startkung Fredriks tidkommentar, och så der omkring 41 års krig, var i alla afseenden mycket bättre och mycket anständigare. Tror kusin intet att de funnos, som i hennes ungdom satte den gamla goda tiden ännu längre tillbaka? Tror intet kusin att våra barn och barnabarn i sin tur komma att prisa sin ungdomstid som mönster för ett kommande slägte? Och så har det varit ifrån verldens begynnelse, och så skall det blifva till verldens slut, att hvar tid har sina skuggor och dagrar, men alla förgångna dagar öfverskattas af de gamla och underkännas af de unga, och förbanke mig det har funnits mer än två menniskor, som icke hört den sagan i sin ungdom upprepas, nemligen fader Adam och hans fru, vår lemma startoldtmammakommentar i paradiset.»

17 »Kusin kan ha rätt i allt det der, men att seder och vanor stundom varit bättre, stundom sämre, lärer kusin ej neka. Jag vill gå så långt, att min ungdom i kung Gustafs tid hade sina många svagheter, när man ser på det stora hela, ty nog inkom då i riket mycken flärd, om hvilken man ej hört talas förr, fastän föga hann den sprida sig här i Finland. Men ser man litet längre tillbaka, t. ex. till gamla fasters ungdomstid, så medgif att det då rådde en enkelhet och en sträng dygd i sederna, som med rätta kan uppställas som mönster för en kommande tid.»

|115|

18 »Men min bästa kusin, låt mig göra kusin en fråga ännu, blott en enda. Känner kusin historien om Eva Merthen i Åbo

19 »Hm ja, skulle jag ej känna en historia, som ännu i min ungdom var i hvar mans mun och hvilken alla mödrar brukade berätta som ett varnande exempel för sina lemma startlättsinnigakommentar döttrar? Den historien väckte på sin tid en så oerhörd skandal, att väl dess like i Finland ännu icke funnits. Men just en sådan skandal, som genljöd öfver hela landet från mun till mun, hvad bevisar väl den .....»konsekvensändrat/normaliserat

20 »Hvad annat, än att det i alla tider finns icke blott fyllebultar, som kusin nyss behagade uttrycka sig, utan också qvinlig svaghet; ehuru visst icke alla, nej gubevars, icke engång de flesta, fela i detta afseende.»

21 »Jag ber att kusin låter mig tala till slut»,konsekvensändrat/normaliserat inföll gamla mormor något stött. »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat bevisar väl Eva Merthens historia annat, än att sederna då måste ha varit mycket enkla, mycket rena, emedan det som i andra tider och på andra orter skulle efter någon veckas sqvaller ha blifvit glömdt, här gjorde ett så ofantligt uppseende och ännu många år efter händelsen qvarblef i allas minne?»

22 »Kusin glömmer taga i beräkning, att det var ungefär vid den tiden kaf|75|fet kom i bruk här i landet. När man nu vet hvilket inflytande denna ädla vara har på fruntimmernas språklåda, så kan kusin deraf förklara den effekt, som ett så kärkommet ämne måste göra på alla dittills så godt som oslitna lemma startmunredenkommentar. Får jag bjuda lemma starten priskommentaroriginal: pris?’

23 »Goda bästa mormor, berätta för oss historien om Eva Merthen», skreko nu alla barnen med en mun, i det de|116| skockade sig kring den gamla och af nyfikenhet uppspärrade ögon, öron och alla lemmar.

24 »För er! Nej mina vänner, den historien är icke för er. Sätten er nu här i ring, så skall jag berätta för er om lemma startCarsus och Moderuskommentar, eller kanske om lemma startLunkentuskommentar

25 »Ja Lunkentus, den är ändå den bästa!» Och derpå satte sig alla barnen i ring vid brasan, och gumman berättade Lunkentus för tjugonde gången. Men ur mitt sinne gick ej det lilla jag uppsnappat om den fatala historien i Åbo. Jag bråkade mitt hufvud med att utgissa hvad det kunnat vara, som väckt en så förfärlig skandal; jag tänkte på mord, röfvare, spöken och allt det värsta jag visste, samt beslöt att, kosta hvad det kosta ville, ha reda derpå. När mormor i det afseendet förblef tvärt obeveklig, vände jag mig till gubben Bäck. Förgäfves: »var du nöjd med Lunkentus och lemma startgrammatica latinaspråk: latinkommentar!» blef svaret. Men jag lät icke afspisa mig. Ständigt antastad af min enträgenhet, medgaf gubben slutligen att jag skulle få del af historien – efter tio år. Omöjligt att komma vidare.

26 När inga böner hjelpte, beslöt jag att angripa den gamle från hans ömtåligaste sida. Af allt i verlden älskade han intet högre än en god middagslur, och hatade heller ingenting så gränslöst som positiver. I staden fanns då som bäst en skojare med markattor och lemma startgyckelskåpkommentar. Honom skickade jag hvar eftermiddag ackurat klockan 3 att uppstämma sin infernaliska musik nedanför gamle Bäckens fönster. Ut rusade gubben i vredesmod en dag, två dagar, tre dagar, och jagade sin plågoande för tusen böflar. Men ständigt kom han tillbaka: jag lemma starthus|117|sadekommentar honom dit. En dag var jag grym nog att besöka den gamle klockan 3, för att njuta af hans förargelse. »Hvad vill du här, pojke?» röt han, likasom hade han anat sammanhanget. – »Jag skulle bara fråga om farbror vill höra lemma startWitgensteins marschkommentar.» – »Ut med dig!» skrek han i raseri, och med en lemma startsitoppkommentar från 88 års krig kom jag utför trapporna. Derpå var vår vänskap slut för hela åtta dagar.

27 Men under dessa åtta dagar hade den hederlige gubbens hand varit nästan lika svullen som mitt kindben, och hans goda hjerta, som alltid hyst ett slags favoritskap för mig, förebrådde honom hans hårdhändta medfart. »Nå,»konsekvensändrat/normaliserat sade han, likasom ingenting hade passerat oss emellan, »tänkerkonsekvensändrat/normaliserat|76| du ännu på den der historien från Åbo?» »Ja, farbror,»konsekvensändrat/normaliserat svarade jag, som också fann för godt att kasta en slöja öfver det förflutna; »jagkonsekvensändrat/normaliserat tänker ej på någonting annat.» – »Slå det der ur hågen du.» – »Jag kan ej, farbror, jag drömmer derom hvarenda natt.» – »Du är en narr.» – »Det är väl möjligt, farbror!» – »Nå för att skaffa dig åtminstone nattro, så se här har du historien skrifven, sådan jag uppsatte den på en ledig stund i min ungdom. Jag har kallat den Hertiginnan af Finlandoriginal: »Hertiginnan af Finland.»

28 Papperet var urblekt, svårläst och skrifvet med lemma startden knottriga svenska stil, som förr var i allmänt brukkommentar. Jag tillbragte en natt med dess genomläsning; lefvande stod för mitt öga den tid af splittring, intriger och ofärd, om hvilken berättelsen talade; jag kunde icke förgäta denna sköna förskjutna flicka, ett mål för sina samtidas beundran och stolthet, och ett ögonblick derefter ett mål för deras smädelse och djupaste förakt. Denna historia|118| rörde mig djupt: så mycken skönhet och olycka hos den ena, så mycken ädelhet och storhet hos den andra af hufvudpersonerna syntes mig underbara, ovanliga. Jag tänkte på menniskors dom, på hopens gunst, på smädelsens makt, på försynens ledande hand och det godas slutliga seger, som dock allt försonar och allt förklarar, och min unga själ fäste sig darrande, men tjusad, vid dessa drag från förgångna dagar.

29 Sent på morgonen kom sömnen öfver mina ögonlock. Min första tanke, när jag vaknade, var manuskriptet. Men det var försvunnet, borta utan spår! Sannolikt hade min gamla mormors försigtiga hand ryckt undan detta farliga ämne för en gosses inbillning, ehuru hon icke låtsade veta något deraf. Jag sökte det sedan ofta, men fann det aldrig. Och det var dock skada, ty jag hade unnat läsaren en bättre, fullständigare och lemma starti kostymen mera detaljerad skildringkommentar, än den jag nu förmår gifva ur minnet. Ack, tänkte jag ofta, hvarföre har icke denna historia fallit i händerna på lemma startförfattaren till Kenilworth och Wawerleykommentar? Här hade han funnit tvenne personligheter värda att af hans penna tecknas för efterverlden, och den ena var hans landsman till börd och högsinthet; Keith hade sett dagen på Skottlands jord och lemma startkämpat vid Dumblain med Wawerleys hjeltarkommentar. lemma startVackra ämne till en stor tafla, huru illa att det icke råkat under en mästares hand!kommentar Tag det likväl sådantoriginal: sådan det är, du hulda läsarinna – ty till dig dedicerar jag det – och döm icke Eva Merthen så hårdt, som hennes samtid dömde henne!

30 Bakom oss stå redan det skymfliga dystra kriget, partiernas spel och hvälfningar, nederlagen, olyckorna,|119| nöden, förräderiet, vanäran och döden; – det sorgliga, som måste sägas, är sagdt, men det får icke ännu förgätas, det ingriper med sin hotande mörka skugga i hela berättelsens gång, det hvilar|77| öfver den som ett öde, hvars fina trådar af stål omsnärja lemma startfamiljernas husligakommentar sällhet, samlefnadens ro, de enskildas lycka, ända intill sjelfva samvetets frid.

31 Icke sannt, min läsarinna, det är dock vida intressantare att gå från de stora bullrande arméerna till de spensliga lemma startläspande löjtnanternakommentar, från den lemma starthårklyfvande politikenkommentar till den lemma startartigakommentar och allmänt begripliga kärleksintrigen, från fäderneslandet till danssalongen, från kanondundret till älskandes hviskningar, från kulorna till karamellerna, från kejserliga och kungliga manifester till oskyldiga lemma startfägnerimkommentar och lemma startsockerdeviserkommentar? Nåväl, jag lofvar dig att du skall få allt detta, men inom krigets och olyckans stora, svarta, dystra ram, som står lik en mörk åskhöljd himmel öfver de ljufva blommor och älskeliga dofter på ängen. Har du någonsin stått i det lilla täcka lusthuset, omsusadt af rönnars och aspars lätta löf, med en älskande vän vid din sida, lemma startjollrandekommentar, leende, skämtande, och derunder på afstånd sett hotande moln urladda sina blixtar öfver fälten och skördarna digna under slagregnet – har du sett detta och sett det med känsligt hjerta, då skall du förstå dessa taflor från 1741 års krig. Men solen, som frambryter genom de skingrade molnen, hvar finner du den? I kärlekens eviga ljus, som stundom fördunkladt, städse åter skimrar genom skyarna fram och lyser ännu, en stjerna likt, öfver grafvarna ....

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).

    Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.

    År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)

    Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.

    I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.

    Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.

    Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.

    Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)

    Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.

    Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.

    Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.

    Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.

    Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.

    Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.

    Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.

    Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.

    Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.

    Bibliografi

    Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 88 års krig Kriget 1788–1790, Gustav III:s krig.

    1 bannas [...] klandra.

    1 sparlakan sängomhängen

    1 nattlopp, polkor och sodavatten rännande ute på gatorna nattetid, dansen polka, pardans i 2/4-takt, och kolsyrat vatten som tecken på moraliskt förfall; Topelius har ändrat följetongens »thevatten» till den nyare företeelsen sodavatten.

    1 grandiösa grandiosa, ceremoniösa (jfr kap. »Bal och Nederlag», stycke 5).

    1 sötöl enklare, sött (överjäst) öl, svensköl.

    1 kaffe [...] cichoria Kaffebönorna drygades ut med rostad råg och rostad rot av cikoria.

    2 kusin här: artigt tilltalsord till person, ofta av motsatt kön, som man inte var släkt med men umgicks med.

    2 rostocker öl och pontak öl från Rostock, Tyskland och rött bordeauxvin, ursprungligen från Pontacq, Frankrike.

    3 oanständiga polkor Polkan slog snabbt och effektivt igenom i mitten av 1840-talet och kunde då betraktas som vågad (Topelius nämner upprepade gånger »polkaraseriet» i Helsingfors Tidningar). Med hänsyn till de andra tidsmarkörerna i kapitlet verkar det anakronistiskt att låta mormor ondgöra sig över polkan.

    5 medelklassenKlassbegreppet var nytt och aktuellt för såväl historiker och samhällsengagerade skriftställare som skönlitterära författare i mitten av 1800-talet (se Klinge i inledningen, stycke 17). Att lägga ordet ’medelklass’ i gamla mormors mun verkar dock malplacerat.

    5 syskonsäng Syskonsäng bäddades på golvet för flera personer, också av olika kön, och man sov påklädd.

    5 lejon och tigrar och andra salongernas vilddjur salongslejon, SAOB har ett belägg hos Blanche, Döden fadder från 1850.

    6 klafvas bindas fast (som en ko; de hade ofta klave runt halsen som fäste för rep eller koskälla).

    6 ett fruntimmer en dam.

    6 inblanda alla Olympens gudar De grekiska gudarna bor på berget Olympos. I kapitlet »Helena-dagen på Runsala» ger Topelius exempel på det mytologiserade bildspråket.

    6 vattputt vattenpöl.

    7 kungen Gustav III (1746–1792).

    7–9 den otäcka menniskan, som tog lifvet af honom [...] Ankarström Kaptenen Jacob Johan Anckarström (1762–1792) sköt Gustav III 1792.

    12 talman person som förde friarens talan.

    12 messingsperuk peruk av tunn mässingstråd.

    12 stångpiska mansfrisyr där håret samlas till en fläta i nacken och omviras med band.

    12 styfkjortlarna (Under)kjolarna byggdes ut över höfterna med ståltråd eller fiskben under rokokotiden.

    12 jernplanchetterna skenorna i korsetten.

    14 Forbuses Forbus är ett historiskt namn, ätten dog ut på 1650-talet.

    16 kung Fredriks tid 1720–1751.

    16 oldtmamma urmoder, jfr da. oldemor: mormorsmor.

    19 lättsinniga sorglösa, flyktiga.

    22 munreden munnar; talegåvor.

    22 en pris en nypa snus.

    24 Carsus och Moderus folkbok av osäkert ursprung om den onde och den gode brodern. Utkom på svenska redan på 1600-talet.

    24 Lunkentus sagofigur i populär svensk folkbok som går tillbaka på utländska förebilder och trycktes första gången 1785. Trollet Lunkentus hjälper en soldat att rädda tre bortrövade prinsessor.

    25 grammatica latina latinsk grammatik, en antydan om att pojken skulle gå den lärda vägen.

    26 gyckelskåp tittskåp.

    26 hussade här: skickade.

    26 Witgensteins marsch populär rysk sång komponerad av Daniil Nikititj Kasjin (1769–1841) till minne av segern över Napoleon 1812. Marschen, uppspelad i en speldosa, förekommer i Topelius novell »Kringelflickan» från 1842.

    26 sitopp örfil.

    28 den knottriga svenska stil [...] allmänt bruk den svenska eller tyska handstilen, baserad på frakturstilen; ’knottrig’ står för kantig, spretig, den antikvabaserade skriften är mera avrundad.

    29 i kostymen mera detaljerad skildring mera detaljerad tidsskildring.

    29 författaren till Kenilworth och Wawerley Romanförfattaren Scott (1771–1832) uppträdde länge anonymt, som »Författaren till Waverley». Denna hans första roman utkom 1814, handlingen utspelar sig under det jakobitiska (Stuartvänliga) upproret 1745. Formen Wawerley tyder på att Topelius hade läst romanen på tyska. Handlingen i Kenilworth (1821) är förlagd till den elisabetanska epoken.

    29 kämpat vid Dumblain med Wawerleys hjeltar Jfr kap. »Krigets slut. Freden», stycke 3: »Nitton år gammal, deltog han 1715, jemte sin äldre broder, i det misslyckade försöket att sätta pretendenten Jakob Stuart på Skottlands och Englands throner». Slaget vid Sheriffmuir stod i närheten av Dunblane i november 1715. Keith medverkade inte i striderna 1745.

    29 Vackra ämne [...] mästares hand! Jfr Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland: »Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.» (HT 15/6 1850 och nedan, stycke 3)

    30 familjernas husliga familjelivets.

    31 läspande löjtnanterna löjtnanterna som talar tillgjort.

    31 hårklyfvande politiken anspelar dels på fördomar om politiken som spetsfundig och spekulerande, dels på unga kvinnors förmodade ointresse för samhällsfrågor och politik.

    31 artiga intagande.

    31 fägnerim glädjerim, dikter som uttrycker glädje.

    31 sockerdeviser rim eller motsvarande i eller omkring bakverk, se kap. »Bal och nederlag», stycke 54 f.

    31 jollrande pjollrande.

     

    Faksimil