4. Bal och Nederlag
Kommentar
Kommentar
Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).
Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.
År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)
Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.
I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.
Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.
Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.
Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)
Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.
Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.
Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.
Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.
Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.
Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.
Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.
Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.
Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.
Bibliografi
Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 generalguvernören Pehr Brahe Riksrådet, greve Per Brahe (1602–1680) var generalguvernör över Finland 1637–1640 och 1648–1651.
1 Boyarne ätten Boije af Gennäs.
1 reglering här motsvarande stadsplanering.
1 restitueradt satt i stånd.
1 corps de gardet (stads)vakten.
1 packhuset tullen.
1 spinnhuset kvinnofängelset eller arbetsinrättningen (huvudsakligen för kvinnor).
1 presidenthuset residenset för presidenten (ordföranden) i hovrätten.
2 Yxkull Otto Reinhold Yxkull (1670–1746), landshövding i Åbo och Björneborgs län 1722–1746.
2 långt för detta långt tidigare.
2 politicipolitiker.
2 paketbåtar snabbseglande fartyg som transporterade passagerare, post och fraktgods.
2 fältmusik militärmusik.
3 krigstheatern krigsskådeplatsen.
4 artig framstående.
4 en stor vän af könet svag för kvinnor.
4 nåderna de adliga damerna.
4 seigneur adelsman.
4 lägenhet tillfälle till avresa.
4 välboren adlig.
4 högvälboret högadligt.
4 sedoläran sedeläran, moralreglerna.
5 gjorde mycken furore väckte stormande bifall.
5 gratiös graciös.
6 gorån sött bakverk som gräddas i mönstrat därtill avsett järn och kan formas till en rulle innan det har kallnat.
6 de största snillen [...] sexstyfversslantar En anspelning på Dalins Ouvrage à la mode eller historia om en loppa och sexstyfver.
7 var nu å bane pågick nu.
9 partigångare på salongernas fält Löjtnanten är van att göra erövringar bland damerna.
11 mademoiselle (fra.) fröken, som enbart adelsdamer tilltalades med.
25 limonad parallellform till lemonad.
25 dekontenanserad bragt ur fattningen.
25 inklination tycke.
25 inklinationer här med betydelsen planer.
31–33 derföre att det ej går an.» [...] omdöme! Om diskret anspelning på Det går an, se inledningen, stycke 64.
35 öfverste Lewenhaupt möjligen fiktiv, har inte gått att identifiera.
35 prinsen regentens Philippe II Orléans (1674–1723), förmyndare för Ludvig XV och beryktad för ett utsvävande liv.
35 kärleksförklaring [...] en komedi af Molière ingående av äktenskap, av kärlek eller av beräkning, är ett vanligt motiv i Molières komedier.
35 bandros prydnadsros tillverkad av band.
37 ma foi (fra.) på min ära.
45 »I min ungdom» [...] dagen...» Jfr textstället i kap.»Den gamla goda tiden», stycke 16.
47 Stjernhjelms dikter [...] skämt Vid sidan av Hercules och text till barockbaletter skrev Georg Stiernhielm (1598–1672) en handfull korta dikter och gåtor med skabröst eller skenbart skabröst innehåll, som i många andra av epokens tillfällesdikter (Samlade skrifter I; länk till faksimil i Litteraturbanken).
47 en flicka [...] baldrägt Resonemanget visar på de tidsbundna konventionerna, som Topelius flera gånger återkommer till och som avspeglas i modet. Troligen är det litterärt inspirerat; Scott säger i förordet till Waverley att läsarna varken kommer att möta »a romance of chivalry, nor a tale of modern manners; that my hero will neither have iron on his shoulders, as of yore, nor on the heels of his boots, as is the present fashion of Bond Street; and that my damsels will neither be clothed ’in purple and in pall,’ like the Lady Alice of an old ballad, nor reduced to the primitive nakedness of a modern fashionable at a route» (Waverley, Chapter I. Introductory).
48 rullar af sockergryn Med sockergryn menas konfekt i grynform överdragna med en torr och hård skorpa av socker, här avses tydligen konfektmassan.
49 pappersrimsa pappersremsa.
52 denna proposition detta förslag.
58 som Sandels, att midt under krigets dåfva åskor prisa en dåb på gås Anspelar på Runebergs dikt »Sandels», där denne rekommenderar gåsaladåben vid fältfrukosten (Fänrik Ståls sägner, 1848; länk till faksimil i Litteraturbanken).
58 Tafelmusik (ty.) taffelmusik, musik till maten.
65 förlägenhet villrådighet.
66 Martis gunst krigslyckan.
67 »Godt franskt hattevin!» upprepade spefullt Mössorna Jfr kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 74.
77 expedierad avfärdad, d.v.s. ivägskickad efter fullgjort uppdrag.
88 bon plaisir (fra.) höga nöje.
90 Egard (fra., égard) hänsyn, aktning.
90 skickligt lämpligt, passande.
4. Bal och Nederlag.
1 Åbo var fordom ytterst trångt och illa bygdt, med små tomter och krokiga gator, intill dess generalguvernören Pehr Brahe år 1640 tillbytte staden Mettäkylä och Huikoila hemmans egor af Boyarne och sedan allt fortfarande utvidgade den, isynnerhet åt slottssidan, görande dervid hvad han kunde för dess reglering tillika. Vid början af 1700-taletoriginal: af1700 talet var staden för sin tid ganska väl bebygd med|162| inemot 150 stenhus och andra ståtliga byggnader, men stora ofreden anställde der så förfärliga härjningar, att, enligt samtida författares vitnesbörd, knappt ett fönster eller en dörr funnos i staden oskadade. Många de skönaste husen uppbrunno eller på annat sätt ödelades, en del begagnades till stall, andra nedrefvos till bränsle. Ännu år 1741 voro spåren af denna ödeläggelse icke utplånade, ruinerna ännu icke till fullo bortröjde eller ersatte af nybyggnader; antalet af stenhus hade minskats till hälften. En af de ruiner, som mest föll i ögonen, men för hvilken icke kriget kan skyllas, var det högresta, år 1685 uppförda domkyrkotornet. Det hade år 1738 afbrunnit genom åskeld och var ännu icke restitueradt. Kring domkyrkan stod ännu det gamla akademiehuset med bibliotheket och skolan,|103| samt i närheten deraf landshöfdingeresidenset. Vid stora torget såg man hofrätten och på dess östra sida det nybygda rådhuset med dess torn och urtaflor, corps de gardet, packhuset och spinnhuset. På norra sidan om ån låg presidenthuset, längre ned i Nystaden prest- och fattighusen samt hospitalskyrkan. Folkmängden utgjorde vid pass hälften af den nuvarande, eller något öfver 6 000konsekvensändrat/normaliserat personer.
2 Den 25 Augusti 1741 hade gamle landshöfdingen Yxkull i Åbo till nämnda sitt residens inbjudit en talrik mängd af stadens anseddaste invånare, för att fira krigets utbrott och åtskillige högre officerare, som under genomresan från Sverige en kort tid qvardröjde i Åbo. Man gjorde sig i sanning icke brådt, ehuru nära än faran stod för dörren; här sågos icke få både militärer och civile, hvilkas post långt för detta hade bordt vara vid gränsen.|163| Många af dem hvilade sig här veckotal efter den besvärliga resan till sjöss och lands under rumlande och kurtiserande, men alla hade någon undskyllan. Somliga väntade på manskapet, somliga på befälet, somliga på fartyg, andra på hästar; många hade fått ordres, som kunde tolkas efter deras egen beqvämlighet. Och i Åbo var man så temligen lugn; fienden var ju så långt borta, och alla stora politicispråk: latin voro derom ense, att han ingenting vågade företaga, tvärtom med ängslan afbidade Svenskarnes besök i Petersburg. Hattepartiet var nu på höjden af sin makt och sitt sjelfförtroende, dess säkerhet hade bragt mången, som nyss förut förbannat krigets utbrott, på andra tankar. Här var ett muntert och rörligt lif, stor kommers i följd af krigets behofver, vinning på många händer. Hamnen hvimlade af skepp och paketbåtar med resande och nyheter; genomtågande trupper höllo granna parader och utströdde penningar, medan deras fältmusik gaf åt alla baler lif och glans. Icke under att man af landshöfdingens bal väntade sig mycket nöje och mycken fägnad både för ögon och öron.
3 Kl. 1 hade de förnämste resande och öfrige honoratiores varit bjudna på middag; der hade flödat både vin och tal, men isynnerhet politik och kurage; de, som ansågo sig ligga djupast i affärerna, förmenade att generallöjtnanten Buddenbrock, som förde befälet öfver operationskorpsen vid Fredrikshamn, nog skulle veta att begagna tiden, innan general Lewenhaupt anlände, och af lutter afund mot denne skynda sig att åtminstone intaga Wiborg. Men deri instämde alla, att man nu dagligen,|164| ja stundligen hade att bereda sig på nyheten om någon stor och lysande vapenbragd från krigstheatern.
4 Sedan middagen varat i fulla tre timmar och borden ändtligen voro undanröjda, anlände klockan mellan 5 och 6 på aftonen de öfriga gästerna|104| af båda könen. Detta var annars i Åbo en ny sed, hvilken af gammalt folk betraktades som en osed och en lättfärdighet; ty ännu ett godt stycke in på 1700-taletkonsekvensändrat/normaliserat såg man aldrig herrar och fruntimmer tillsammans i större samqväm, så framt det icke gällde ett bröllop, eller ett sådant litet lustparti, som t. ex. det till Runsala. Konung Fredrik I, som var en artig sällskapskarl och isynnerhet en stor vän af könet, hade likväl föregått med goda exempel härutinnan, och så hände sig, att landshöfdingen, som gammal hofman, införde den nya seden äfven i Åbo. Men det syntes nog att seden var ny. Det finska lynnet, som aldrig varit rätt skapadt för salongerna, var det ännu mindre nu. Der sutto damerna i strängaste rangordning, från nåderna i sina högkarmade fåtöljer från Carl XI:s tid, ända ned till de finska borgarefruarna på de gulmålade bänkarna, alla för sig under en ärbar trumpenhet och en anständig tystnad, medan herrarne dels packade sig in i sidorummen, dels stodo i en klunga i den åt deras sida belägna delen af salen. Stundom hände, att från denna brokiga klunga af hvitpudrade peruker, sharlakansröda vestar och svarta silkesstrumpor en meteor sköt fram och genomkorsade salen; man kunde då hålla tjugu mot ett, att det var en ung seigneurspråk: franska, som med sednaste lägenhet återkommit från en resa till Frankrike, eller en välboren fänrik, som med hela den stolta sjelfkänslan af sina nya|165| epåletter djerfdes öfverstiga det trånga, men af alla respekterade mellanrum, som skilde herrarne från damerna. Bland de få studenter, som på grund af förnäm slägtskap eller informators befattning i något högvälboret hus voro hit inviterade, fanns väl knappast en, som icke skydde att sätta sin fot på det fruktade mellanrummet. Huru olika här emot hvad det var på Runsala! Här gick man på nålar mellan förnämiteterna; hvarje steg kunde vara ett felsteg mot rangordningen, hvarje högt ord en förolämpning mot höge förmän i sällskapet, hvarje förtrolighet ett brott mot sedoläran. Och likväl passerade detta under »frihetstiden», då Sveriges rike var så godt som en republik med en kunglig docka i skylten.
5 Militärmusik var placerad i ena ändan af salen och spelade långdans d. v. s. polonäs. Denna dans, som icke är någon dans, var i det närmaste densamma som ännu i dag: måhända voro krokarna något mera krumbugtande och sättet att hålla damen i hand något ceremoniösare än nu. Man såg en del af de äldste herrarne efter rangordning framträda och föra nåderna kring salen, mest under tystnad, ty i hvad vi kalla konversation var man här i norden, om möjligt, ännu mycket efter en sednare tid. Derefter framträdde fyra eller sex par, som i Stockholm inhemtat blomman af tidens eleganta bildning, och uppförde under samtliga öfrigas tystnad och stora beundran|105| en menuett, som dåförtiden var alldeles ny i Finland, af få sedd och af ännu färre dansad. Denna dans, som så väl motsvarade tidens afgjorda fallenhet för det ceremoniösa och cirklade, gjorde mycken furore, och i sjelfva verket bör erkännas, att den, väl utförd, är både|166| gratiös och konstrik i all sin enformighet. Sällskapet hade således deraf mycken ögonfägnad, och det dröjde icke länge, innan menuetten utbredde sitt välde i Åbo och derifrån småningom öfver hela landet, der den bibehöll sitt anseende ett halft århundrade igenom, men sedan föråldrades, glömdes och blef en antiqvitet, hvaraf man ännu stundom får se en karrikatur på bondbröllopen, beskrattad af det unga slägtet, som icke har någon aning om dess ursprungliga behag.
6 Mellan danserna bjöds vin, konfekt och gorån i största ymnighet och af de vidlyftigaste dimensioner. Konfekterna voro försedda med lustiga deviser och gåtor, mest på tyska eller franska; tyvärr har historien icke ännu hunnit utreda den vigtiga omständighet, huruvida den svenska vitterheten ännu år 1741 kommit så långt, som till karamelldeviser. Nästan kan man förmoda, att den då redan tagit detta jättesteg i fullkomning. Skulle icke en tid, när man förtjente sysslor genom infall och när de största snillen gjorde sin lycka med att skrifva biografier öfver loppor och sexstyfversslantar, skulle icke en sådan tid vara klippt och skuren till karamelldeviser?
7 Den andra menuetten var nu å bane och lyckades utomordentligt väl. Den dansades af fem af ortens förnämsta fröknar med deras kavaljerer, för det mesta officerare; sjette paret, som i skönhet, behag och ledighet öfverstrålade alla andra, var dock till rangen vida underlägset de öfriga. Man kunde icke se något på en gång ledigare, lättare och värdigare, än detta par; hvarje gest var en grace, hvarje min hade ett uttryck. När den sköna flickan utsträckte armen mot den unge smärte offi|167|cern, var det som hade man sett en drottning räcka handen åt den förste af sina riddare, och när de sedan åter skildes med afmätta steg, var det som hade man sett en prinsessa med hög värdighet försaka den hon evigt älskar.
8 Detta unga förtjusande par var Eva Merthen, den sköna rymmerskan på Runsala, och Agathon Silfversköld, löjtnant vid lifgardet, sedan fyra veckor dröjande i Åbo, dels för sjukdom, dels för att, som det hette, exercera efterhand kommande rekryter bestämda för kriget.
9 När menuetten var slut, väckte det allmän uppmärksamhet, att löjtnant Silfversköld, långtifrån att med de flesta öfriga retirera tillbaka till herrarnes krets, ledde sin dam till hennes plats bland de öfriga fruntimmerna och der ogeneradt intog en ledig stol vid hennes sida. Hvilken annan flicka som|106| helst på den tiden i Åbo skulle hafva råkat i dödlig ångest öfver en sådan förtrolighet, och ganska naturligt intogos Evas mor och syster vid denna syn af förfäran. Men Eva sjelf hade starka anlag för den frihet och sjelfförtröstan i sitt sätt att vara, som äro raska och eldiga lynnen egna och som blott då äro tadelvärda, när de icke hejdas af qvinnans naturliga takt och värdighet. Hon syntes alldeles icke märka de förvånade och nästan tvetydiga blickar, hvarmed hon från alla håll betraktades; fri och otvungen, som hade hon sutit på en gräsbänk i Runsalas parker, besvarade hon löjtnantens tilltal och förstod likväl att ingifva denne djerfve partigångare på salongernas fält så mycken respekt, att hans ord fingo ett uttryck midtemellan vördnad och beundran, hvilket borde hafva lugnat dem, som häraf befarade några vådor för Evas rykte.
|168|10 »Er blessyr är då alldeles läkt?» frågade den unga flickan med deltagande. »Närkonsekvensändrat/normaliserat man ser er dansa menuett, skulle man icke tro att ni för fyra veckor sedan stormat en fästning och räddat tvenne menniskolif. Tillåt mig säga er, löjtnant Silfversköld, att det ärr ni på pannan bär af den brinnande taksparren oändligt kläder er.»
11 »Och jag, mademoisellespråk: franska, är förtjust af att icke se på er fina hy det minsta spår af rök och brand. Sjelfva elementerna skona skönheten. Min Gud, hvarföre finnes det menniskor obarmhertigare än de!»original: de!
12 »Jag skall aldrig glömma, herr löjtnant, att jag har er att tacka för mitt lif. Den stackars professor Scarin var alldeles yr af röken, och jag sjelf väntade att se taket instörta, då ni så modigt hastade till vår räddning.»
13 »Upphör, min nådiga, att nämna en slump, hvilken jag anser som den lyckligaste i mitt lif, men hvaraf jag ej kan tillegna mig någon ära. När den slup kantrade, med hvilken jag ville återvända till kuttern, och jag med knapp nöd kom simmande i land, föreföll det mig förträffligt passande att genast finna en brasa färdig att torka mina kläder. Jag skyndade till den brinnande stugan, hörde derinifrån en gammal mans nödrop, stötte åt sidan en vederstygglig figur, som skrek sin rotvälska i alla fyra väderstrecken, och kom i lagom tid, innan detta eländiga ruckel hann beröfva Åbo dess dyrbaraste perla. Det var min lyckliga stjerna, och det är allt.»
14 »Måtte den följa er i kriget, följa er öfverallt!»
15 »Med denna önskan af er, mademoisellespråk: franska, skall jag vara oöfvervinnerlig.»
|169|16 »Akta er! Man säger att Ryssarne äro tappra fiender.»
17 »Tappra måhända, men icke så farliga, som de, hvilka med ett ögonkast eröfra de hårdaste hjertan.»
|107|18 »Ert är naturligtvis ointagligt?»
19 »För fyra veckor sedan trodde jag detsamma.»
20 Enoriginal: »En fin, nästan omärklig rodnad for vid dessa ord öfver den sköna flickans kinder. Men så hastig den var, bemärktes den likväl af löjtnantens öfvade blick, och dristig blefven af framgången, vågade han sänka sin röst ända till hviskning, i det han sade: »Ja, mademoisellespråk: franska, den eld, som hotade att förtära er, har i detta hjerta qvarlemnat en outsläckelig glöd, en flamma som bränner hela min själ till aska ...»konsekvensändrat/normaliserat
21 »Är löjtnantens själ af fnöske?»
22 »Mademoisellespråk: franska, denna förtärande låga ...»konsekvensändrat/normaliserat
23 »Var god och kantra en gång till med slupen och dyk litet djupare, så blir löjtnanten släckt.»
24 »Ni vill då min död?»
25 »Nej ett glas limonad, om jag får be.» Löjtnant Silfversköld blef för ett ögonblick dekontenanserad. Han kunde ej begripa ... »Jag ryckte för hastigt fram på öppna fältet»,konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf. »Detkonsekvensändrat/normaliserat bär sig ej; dessa finska småstadsflickor måste ha tid att behörigen väga en inklination, liksom de väga en bytta smör. Smör? Åhja, den liknelsen passar icke så illa till mina inklinationer.»
26 Och derpå skyndade han efter limonaden.
27 Borgmästarinnan Merthen begagnade denna paus, för att tillhviska sin dotter några varnande ord. »Eva,original: Eva, Eva,|170| det passar sig inte att du på detta sätt tillåter en ung officer att taga plats vid din sida, ja att säga dig saker dem ingen annan hör. Kära barn, du exponerar ditt rykte.»
28 »Är det något ondt i det att min kavaljer i dansen händelsevis är litet artigare, än de öfriga timmerstockarna, och leder mig till min plats? Och om han tilltalar mig, är det så nödvändigt att Pehr och Pål skola höra oss?»
29 »Men, kära barn, allt det der passar sig inte.»
30 »Hvarföre ej det, min goda mamma?»
31 »Derföre ... jo ser du, derföre att det ej går an.»
32 »Och hvarföre går det ej an?»
33 »Eva, Eva, lek inte med menniskors omdöme! Du har alltid haft en böjelse att sätta dig öfver hvad du kallar fördomar i umgänget, men mins att din mor förstår den saken bättre.»
34 »Var lugn, goda mamma! Nog sköter jag en löjtnant, ... vore det också en hel öfverste.»
35 Dessa sednare ord undföllo Eva Merthen vid anblicken af öfverste Lewenhaupt, en slägting till landtmarskalken, och som med en förmans|108| nedlåtenhet nalkades vid löjtnantens sida. Öfversten hade vistats flera år i Frankrike vid prinsen regentens lättsinniga hof och tog, trots sina 40 år, en kärleksförklaring lika lätt som en förste älskare i en komedi af Molière. Således efter att hafva ryckt fram med en försvarlig mängd i alla möjliga blomster utstyrda artigheter, förklarade han rent ut, att han vore dödligt förälskad i mademoisellespråk: franska och anhöll om en liten bandros från hennes hår, för att göra honom osårbar i kriget.
|171|36 Härtill svarade Eva: »Jag ville icke lägga band på öfversten, icke ens om det vore en simpel ros. Obunden skall öfversten ofelbart med sin vältalighet drifva hela ryska armén på flykten, och jag, jag vill ej binda en man, som gör fäderneslandet en så stor tjenst.»
37 »Men, ma foispråk: franska, mademoisellespråk: franska, ni är lika elak, som jag är kär. Jag skjuter mig för pannan.»
38 »Öfversten? Åh, det vore det första mål, som öfverstens kula träffat. Dessutom har jag ett förtroende att göra öfversten. Får jag vara uppriktig?»
39 »Tala fritt, förtjusande dame!»
40 »Nåväl, jag får då tillstå, att öfversten har för stora anspråk. Öfversten är bara en simpel grefve; det är för litet. Är jag, som öfversten behagade uttrycka sig, en drottning i skönhetens rike, så antager jag endast prinsar till mina tillbedjare.»
41 »Hahaha, ni har stora pretentioner, min sköna vän!» utropade öfversten med skallande löje och svängde sig om. Han visste väl att Lewenhauptarne i denne Hattarnas välmakts tid hade mera att betyda, än mången prins, och han kände sig i hemlighet stucken. »Ma foispråk: franska», yttrade han till Silfversköld, i det han gick, »den lilla provinsrosen har taggar; akta er!» Men Silfversköld anslog nu en annan taktik; han spelade icke blott den glödande, utan äfven den aktningsfulle älskaren; han prisade Runsala, Åbo, Finland, och lät endast fint den mening framskymta, att Runsala, Åbo och Finland vore förutan mademoisellespråk: franska en vild ödemark. Äfven detta ville ej rätt lyckas; Eva var nu i sitt spotska lynne; hon vände de finaste artigheter till löje; hon syntes ej begripa det|172| ringaste; det var omöjligt att komma till rätta med henne.
42 Men om hon vetat hvad de lössläppta tungor rundtomkring i salen hade att säga om dessa förtroligheter, hvilka ej utan skäl ingåfvo hennes mor så stora bekymmer!
43 »Det är en skandal utan like!»
44 »Ett lättsinne utan gräns!» inföll en annan.
45 »I min ungdom»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte en tredje, »skulle man icke i sitt umgänge|109| ha tålt en så stor oanständighet! Den gamla goda tiden, när ungdomen ännu hade seder, är nu förbi. Verlden blir allt värre och sedelösare. Stackars våra barn, hvad skola de upplefva? Jag frågar kusin, när detta kan ske på ljusa dagen ....»konsekvensändrat/normaliserat
46 »Månne det kan vara sannt, att Eva Merthen för några veckor sedan nattetid stämt möte med Silfversköld i skogen på Runsala?» frågade spetsigt en ung dam, fröken Mina Seyton, som sjelf förgäfves sökt att fånga den vackra gardeslöjtnanten i sina nät.
47 »Den som kan ett, kan ett annat.» Och så fortforo hviskningarna. Om allt detta gift, hvarmed man så utan förskoning fläckade hennes rykte, för en frihet i umgänget, som femtio, ja tjugu år derefter med rätta ansågs som temligen oskyldig, var den sköna Eva fullkomligt okunnig. Arma barn, hon visste icke, hon kunde icke ana, att det smygande förtalet nu redan spann på de trådar, hvarmed det en dag skulle snärja, martera, hetsa henne, lik ett jagadt rådjur, ända till förtviflan .... Dock, så utan fel var hon icke. Det ofta skefva, förvända och fördomsfulla reglemente, hvilket vi kalla konvenans,|173| huru mycket det än må vara skal och tomhet, får, genom sina anspråk att gälla som sed, en betydelse, hvilken den unga flickan minst af alla kan med trots öfverskrida. Huru olika gestaltar sig icke i olika tider begreppet om anständighet! Stjernhjelms dikter, dem sextonhundratalets flickor utan rodnad hörde som ett oskyldigt skämt, skulle nu ej kunna läsas i ett stadgadt sällskap af gamla fruar. Och omvändt, en flicka från nittonde seklet skulle omöjligt hafva vågat visa sig på sextonhundratalet i sin nuvarande baldrägt. Men denna olikhet måste respekteras. Det kan synas orättvist och grymt, att Eva Merthen fick lida så hårdt för ett sätt, hvilket en liten tid derefter blef gällande icke blott som tillåtligt, utan som sjelfva den goda tonen; men hon delade öde med mången i historien lysande personlighet, som gått under i kampen mot det som deras tid ansåg för det riktiga. Och må vi ännu engång erinra: det är icke en flicka, som skall reformera verlden.
48 Nu kringbjöds åter konfekt. När betjenten stadnade med sin bricka framför Eva Merthen, vände han, likasom händelsevis, mot henne den sidan af brickan, på hvilken tvenne ofantligt stora rullar af sockergryn lågo skilda från de öfriga. Eva tog dem båda; hon var en passionerad älskarinna af sockergryn.
49 Knappt höll hon dem i sin hand, innan hon märkte att båda, i stället för den vanliga devisen, voro omlindade med en fin pappersrimsa. Utan betänkande uppvecklade hon den ena och läste följande med blyertspenna skrifna ord:
|174||110|50 Skönaoriginal: »Sköna Eva, om ni icke vill att jag skall dö af förtviflan, så bevilja mig ett ögonblicks samtal i morgon kl. 4 e. m., då ni passerar bron under er vanliga promenad till den fattiga gumman vid slutet af slottsgatan.
51 En som tillber er.original: er.»
52 Ett stolt löje spelade kring den sköna flickans läppar. Hvad skulle hon svara på denna proposition? Hon hade blott ett svar, som var hennes lynne likt: hon räckte biljetten åt en af de närmast stående damerna och lät den cirkulera kring hela sällskapet.
53 Hvilket välkommet ämne för sqvallret och skandalen! Långtifrån att häruti skåda oskuldens naiva förakt för en den tiden oerhörd näsvishet, trodde man sig här se ett nytt bevis på Eva Merthens obegripliga lättsinne, och en hviskning gick som en löpeld genom damernas krets: »hon tar emot biljetter af officerarne! Den som är i stånd till ett, är också i stånd till ett annat.»
54 Obekymrad och leende uppvecklade Eva den andra pappersrimsan. Den innehöll blott följande devis:
Näroriginal: »När rosen stolt och skön sin doft i rymden sprider,
Hon ser ej afunds orm, som rundt kring henne skrider.original: skrider.»
56 Ett ögonblick blef Eva tankfull. Denna devis skickades henne af en vän, hon insåg det. Men hon var för stolt att mottaga en varning, der hon trodde sig ingen behöfva. Hon räckte äfven denna biljett åt de kringstående. Den gjorde mindre effekt än den förra, men den retade mer. »Afund? Hvem skulle afundas henne, och hvad? Åh, hon kan vara säker uppå att ingen afundas hennes eröfringar!»
|175|57 Eva såg ej ett par ärliga blåa ögon, som ur herrarnes hop betraktade henne med det innerligaste deltagande. – Det var studenten Alanus, som med hela svartsjukans skarpblick hade följt Silfverskölds steg. När han märkte att löjtnanten tryckte en penning i betjentens hand och lade på brickan sin förrädiska sockerrulle, var han icke sen att i trängseln ditsmyga en annan med devisen. Förgäfves, hans ord studsade maktlösa tillbaka från säkerhetens och sjelfförtroendets mur kring den unga flickans hjerta.
58 Det led inemot midnatt, och soupern dukades upp vid sittande bord. Den var kräslig, den var rundelig, men våra läsarinnor måste förlåta att vi gå den förbi. Vi äga icke det mod som Sandels, att midt under krigets dåfva åskor prisa en dåb på gås. Således: soupern var läcker. Det tvång, som hela aftonen förut hade tyngt på umgängessättet, lossade något litet|111| här. Stekar och rangordning förlikas ej rätt. Tafelmusik spelades upp. Man skämtade, man log, man var upprymd. Förstås att man ock politicerade. Nu steg landshöfdingen upp och höll ett tal, fullt af kongl. majestät och kriget. Allt ginge förträffligt. Svenska armén droge mot Wiborg. Före vinterns inbrott vore den måhända i Petersburg. Systerbäck vore gränsen, ifall den ej utsträcktes längre. Gustaf Adolfs tider skulle återkomma. Svenska vapnen skulle betäckas med ära. Hvar stund väntades segerbudskap. Ljus måtte anskaffas till illuminationerna. De sköna damerna skulle få en lysande bal ...
59 I detta ögonblick anmäldes en kurir från Fredrikshamn.
|176|60 Det klack i allas hjertan. Sorlet tystnade strax.
61 Men gamle landshöfding Yxkull utropade gladt: »Låt den gode mannen träda in och dricka ett glas med oss, till lön för de budskap han medför!»
62 Allas ögon vändes åt dörren, och in trädde en ung man höljd af dam och blod, med sönderrifna kläder, förstördt utseende och dyster blick. Stillatigande räckte han landshöfdingen ett bref. Denne läste och bleknade, och läste åter och bleknade än mera. Och alltefter som färgen vek från den höge chefens kinder, vek den äfven från alla öfrigas, hvilka på honom fästade blickar af ångest och förfäran, som intogo hvarje hjerta, innan man ännu visste hvad depeschen innehöll.
63 Ändtligen hördes i den djupa graflika tystnaden gamle Yxkulls röst, entonig, dyster, som en korpalåt midtibland småskogens tystnade fåglaqvitter.
64 »Det är ingenting, – sade han med låtsadt lugn, men detta ingenting fick af hans darrande röst det obestämda uttrycket af ett fruktansvärdt någonting – det är ingenting, en liten affär, som aflupit mot förväntan, men som innan kort skall aftvås i fiendens blod.»
65 De äldre herrarne trängdes kring landshöfdingen, som med förlägenhet blickade på den oroliga, tätt sammanpackade cirkeln. Etikettens band voro upplösta: framför det spensliga hofrättsrådet trängde sig den korpulente rådmannen, och öfverstens korta figur sökte förgäfves att bana sig väg mellan fänrikar långa som gärdsgårdsstörar. »Så säg då för Guds skull,»konsekvensändrat/normaliserat ropade bakom cirkeln de ängsligaste bland fruarna, »ärkonsekvensändrat/normaliserat Ryssen redan i antåg mot Åbo?»
|177|66 »Mina nådiga damer ha alltför klena tankar om vår tappra armé»,konsekvensändrat/normaliserat sade landshöfdingen, i det han bjöd till att le. »Martiskonsekvensändrat/normaliserat gunst har ett ögonblick svikit oss, vi ha förlorat Willmanstrand, och general Wrangel har lidit en liten förlust, men fienden har förlorat vida mera, och general Buddenbrock|112| anrycker, för att drifva honom tillbaka öfver gränsen. Se der alltsammans; den nyheten är så god som en seger. Jag hoppas den ej skall störa vår glada sammanvaro. En skål för vår hurtiga armé; måtte den väl gå!»
67 Några de närmast stående togo sina glas, men glömde att dricka. »Godt franskt hattevin!» upprepade spefullt Mössorna i sällskapet.
68 »Och Wrangel sjelf?» frågade en af generalens personliga vänner i sällskapet.
69 Landshöfdingen teg.
70 »Han har stupat!» utropade en.
71 »Stupat med hela sin korps!» genljöd det i salen.
72 »För ingen del, mina vänner!»konsekvensändrat/normaliserat återtog Yxkull. »Hankonsekvensändrat/normaliserat är endast fången.»
73 »Endast fången!» genljöd det ånyo.
74 »Redlige tappre Wrangel!»
75 »Man vet ännu icke,»konsekvensändrat/normaliserat fortfor landshöfdingen, »mankonsekvensändrat/normaliserat gissar blott. Det är möjligen en krigslist; törhända har han på omvägar fallit fienden i ryggen.»
76 »Hvar är kuriren?»
77 »Redan expedierad.»
78 »Såg han ut som ett segerbudskap, han?»
79 »Allt är förloradt.»
|178|80 »Dertill äro de fördömda Hattarne skuld.»
81 »I galgen med de landsförrädarne!»
82 »Mina herrar, hvad ord!»
83 »Här äro inga ord, här är fäderneslandet.»
84 »Äro vi icke frie svenske män?»
85 »Det skulle bättre anstå ryttmästaren att kommendera sin sqvadron på slagfältet, än att fyrtio mil derifrån föra ordet i danssalongen.»
86 »Här kommenderar ingen.»
87 »Intet gräl: fäderneslandet är i fara!»
88 »Derhän vilja Hattarne ha det, för att regera efter sitt bon plaisirspråk: franska!»konsekvensändrat/normaliserat
89 »De ha kokat soppan så het: nu skola de sjelfva få skålla sig uppå den.»
90 »Egardspråk: franska för damerna! Är detta skickligt?»
91 Denna anmärkning kom för sent.
92 De sista läckra faten uppå landshöfdingens bord hade förblifvit orörda, och större delen af sällskapet, isynnerhet fruntimren, hade redan skingrat sig under en obeskriflig villervalla. Snart följde de öfriga deras exempel, den ena häftigt ordande gruppen efter den andra försvann, och om en stund såg man gamle Yxkull med rynkad panna ensam vandra af och an i sin ödeblifna sal.
|113|93 Men nyheten spriddes i Åbo med vindens hastighet ännu samma qväll; det ena ryktet jagade det andra och vexte under farten i allt kolossalare dimensioner. De få ofullständiga notiser man uppfångat från kurirens mun antogo snart gestalten af detaljerade berättelser om förfärliga olyckor. Ryssarne, sade man, vore i full marsch|179| mot Fredrikshamn, och Buddenbrock hade förbundit sig att innan vintern spela hela Finland i deras händer. Armén vore kringränd, landet hvimlade af förrädare, allt vore förloradt, allt, ända till hoppet om en lycklig utgång af detta osälla krig!
94 En så stor nedslagenhet var den naturliga följden af så många orimliga förhoppningar nyss förut. Men den besynnerligaste, den märkvärdigaste företeelsen under allt detta var, att olyckan, långtifrån att förena alla spridda viljor och olika åsigter till endrägtig ansträngning för fäderneslandets räddning, tvärtom söndrade ännu mer de redan förut åtskilssträfvande sinnen. Partihatet frodades som svampar på nederlagets blodbestänkta mark, och det syntes, som hade försynen slagit allas ögon med blindhet, så att de i det hotande allmänna skeppsbrottet voro mera betänkta uppå att kasta hvarandra öfver bord, än att med samfält kraft återvinna räddningens strand. Det är så, som välden förgås och stora krafter förstöra sig sjelfva.