Inledning

|XI|

1 Prosaisten Topelius blev främst känd som författare till vad vi idag kallar historiska romaner och noveller. Vägen till dem var förhållandevis lång, trots att han tidigt strödde ut habilt skrivna samtidsnoveller i Helsingfors Tidningars spalter – han var tidningens redaktör mellan 1842 och 1860 och länge den enda anställda. När Topelius väl hade kommit in på de historiska motiven författade han noveller som utspelade sig i historisk miljö och samtidsnoveller växelvis. De s.k. historiska novellerna hör alltså inte till ett separat skede i författarskapet, och själv använde Topelius inte genrebeteckningen roman eller historisk roman om sina verk.1Se Maija Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, s. 155 och Topelius, Noveller, utg. av Pia Forssell, ZTS IV, Inledningen, stycke 23 f.

2 Trots romanens obestridliga framgång under 1800-talet hade genren länge dåligt rykte. Walter Scott, som förnyade den historiska romanen och gjorde den salongsfähig, ansåg romanen som genre underlägsen poesi och dramatik, och i första hand ägnad för underhållning. Det här framgår inte minst av förorden i romanerna, som publicerades anonymt i halvtannat decennium, av »the Author of Waverley». Scott höll envist fast vid sin anonymitet, av rädsla för att hans rykte som skald skulle bli lidande om det framgick att han också skrev romaner. Scotts epigoner, som kopierade hans fel men inte hans förtjänster, tillfredsställde länge läsarnas behov av underhållning men inte kritikernas förväntningar.2James C. Simmons, The Novelist as Historian. Essays on the Victorian Historical Novel 1973, s. [7] f. Simmons konstaterar att »the historical romance underwent a sharp artistic depreciation,» i händerna på epigoner »although it continued to remain a most profitable field for its innumerable practitioners», och citerar kritikeromdömen från 1830-talet. Osäkerheten om romangenrens litterära värde var uppenbar i Sverige på 1830-talet, där författarna ofta publicerade sig anonymt, och Topelius uttalade den upprepade gånger på 1840-talet.3Om genrens osäkra status: Åsa Arping, »’Men vi måste nödvändigt ha ett företal’. Författare och förord i svensk 1830-talsprosa» 2001, s. 81. Om Topelius ambivalenta inställning till romangenren: Inledningen till Noveller ZTS IV, stycke 23 och artikeln »Romanen och Romanvurmen», Helsingfors Tidningar (HT) 13 och 17/9 1845 samt en recension (HT 6/5 1846), där han skisserar genrens historia: »Romanen, vår tids mest egendomliga diktart, har sedan början af detta århundrade gradvis genomlefvat alla fyra verldsåldrarne. Den har börjat med herdediktens guldålder, sedermera genomgått silfveråldern i riddareromanen, kopparåldern i den historiska romanen och slutligen järnåldern i röfvareromanen, tills den hamnat utom alla fyra i dess sjelfständigaste form: tendensromanen.» Det här avspeglar samhällsutvecklingen, historien har gått från kungarnas och adelns hjältesaga till »folkets fria och brokiga verksamhetskretsar», sammanfattar Topelius. Han hade redan i tonåren skaffat sig en omfattande beläsenhet i romangenrens arter och avarter, och den färgade säkert hans åsikter.4Se avsnittet »Förutsättningar för författarskapet» i inledningen till Noveller ZTS IV. Topelius motvilja mot att kalla sina verk romaner ska ses mot den här bakgrunden. I likhet med Scott värderade han poesi och dramatik högre än prosa – hans arkiv innehåller ett fåtal manuskript till prosaverk, medan både förarbeten och manuskript till dikter och skådespel har bevarats i betydande utsträckning. En positiv effekt av Topelius föga respektfulla och pragmatiska inställning till prosan är hans experiment med form, tilltal, varierande stilarter och stilnivåer i följetongerna.

3 |XII|Topelius förhållande till genrerna präglas också av den programmatiska anspråkslöshet han odlade. Han gjorde t.ex. inga anspråk på att kallas historiker av facket, tvärtom. När han nämnde Hertiginnan af Finland var det som novell. Bokupplagan från 1850 består av två separata delar, en om kriget i Finland 1741–1743 och en om »hertiginnan» Eva Merthen – Topelius kallade den »romantiserad berättelse». I samband med omarbetningen av verket 1880 strök han helt sonika den första delen, om kriget, med motiveringen att senare utkommen litteratur hade gjort hans »specialskildring af 1741 års krig» överflödig.5Topelius, Vinterqvällar II:1 1881, fotnot på s. 81. I den nationella litteraturhistorieskrivningen har den omarbetade versionen länge betraktats som historisk roman, och en sen och konsekvent genomförd tolkning av Mari Hatavara utgår från att båda delarna i Hertiginnan af Finland är fiktiva.6Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 45. En viss nyansering kan utläsas av att hon anser att skillnaderna i framställning mellan de två delarna kan tolkas som att författaren eftersträvat att åtminstone implicit skilja historiskt och fiktivt också formellt. I utgåvan behandlas den historiska delen som sakprosa, präglad av sin tids formella och stilistiska paradigm.

4 Topelius började använda historiska motiv under sina fördjupade studier i historia. Han var länge osäker på hur han skulle fortsätta studierna efter kandidatexamen i maj och magisterpromotionen i juli 1840. På senhösten – den 6 november – meddelade han professorn i historia Gabriel Rein att han tänkte läsa vidare på licentiaten. Den avlade han i november 1844, och disputerade våren 1847 med en avhandling om fornfinnarnas giftermålsseder.7Licentiatexamen utgjordes av tentamina och ett skrivprov. För detta använde Topelius föredraget som han hade hållit vid Österbottniska avdelningens (studentnationens) årsfest i november 1843: »Äger Finska Folket en Historie?», och lade ner stor omsorg på redigeringen (Topelius–Emelie Lindqvist 16/6 1845, 244.98). Föredraget trycktes i Joukahainen 1845. Avhandlingen från 1847 omfattar 52 sidor i liten oktav och är traditionellt utformad. – Till material i Topeliussamlingen vid Nationalbiblioteket (tidigare Helsingfors universitetsbibliotek) hänvisas med signum, där 244 är numret på Topeliussamlingen och de följande siffrorna numret på ifrågavarande arkivkapsel. Han meriterade sig för ett gymnasielektorat i historia 1845 och undervisade i svenska och historia vid det privata läroverket Helsingfors Lyceum 1846–1850. Allt detta skedde samtidigt som han var Helsingfors Tidningars redaktör från 1842 och t.f. kurator för först den ena, sedan den sammanslagna österbottniska studentavdelningen mellan 1843 och 1847.

5 Förläggaren Öhmans beställning på text till det ambitiöst upplagda bildverket Finland framställdt i teckningar bidrog troligen effektivt till att leda in Topelius på de historiska motiven.8Topelius textdel till det historisk-geografiska bildverket är omfattande. Initiativet till verket togs 1843 och det utkom i häftesemission 1845–1852. Se Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, och utgivaren Jens Grandells redogörelse för tillkomsten samt litteraturförteckningen. Nu läste han systematiskt artiklar i Tidningar utgifne af et Sällskap i Åbo, Mnemosyne m.fl. och de topografiska, ekonomiska och historiska dissertationerna från 1700-talet vid akademin i Åbo.9Avhandlingarna, både pro exercitio för kandidatexamen och pro gradu för magistergraden, skrevs ofta av professorn som också var preses vid disputationen, d.v.s. ledde ordet. Om avhandlingarna och disputationsinstitutionen under 1700-talet, se Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden 1997, s. 32. Artiklar i den samtida tidskriften Suomi. Tidskrift i fosterländska ämnen använde han också, både för Finland framställdt i teckningar och för senare verk.

6 Topelius visade inte utpräglad målmedvetenhet som student, men kommentarerna i dagboken till Reins föreläsningar i historia tyder på både inlevelse och intresse: »Under en tid af 600de år stå Finlands minnen i nära förening med Sveriges och visar en räcka af ärofulla bedrifter. Trogna Finland, hwi blef du så grymt slitit från din syster Sveas hjerta?!»10Dagboken, 27/11 1834. Två år senare anser han att den ryska ockupationen av Finland under stora nordiska kriget är den intres|XIII|santaste perioden »i hela Finska historien», men anklagar förtrytsamt Rein för partiskhet: »Men han sminkade [krigets] mörka colorit med feg skonsamhet i omtalandet af Ryssarnes förfarande. Flere wigtiga händelser omnämnde han högst lösligt emedan de kastade skugga på Czar Peter eller hans oficerare. – Hwad deremot som man kunde lägga R.ne till beröm der glömde han icke den minsta småsak. – Jag satt och war ond af hjertans grund.»11Dagboken, 7/3 1836.

7 Topelius österbottniskt färgade patriotism och starka övertygelse om finnarnas lojalitet syns inte bara i dagböckerna utan går som en röd tråd genom författarskapet. Redan i föredraget »Om Österbotten» från 1841 framhåller han – här är det givetvis fråga om österbottningen – att ledd med mildhet är denne »den trognaste undersåte».12Topelius, Z., »Om Österbotten. Tal, hållet vid Österbottniska Afdelningens Årsfest den 9 November 1841» 1843, s. 47.

Topelius historiesyn växer fram

8 Topelius viktigaste akademiska lärare Gabriel Rein utnämndes till professor i historia våren 1834, alltså under Topelius första studentår. Rein förändrade helt historieämnets status genom sin ungdomliga entusiasm (han var årsbarn med 1800-talet), sina övertygande kunskaper och inte minst sin välvilliga inställning till studenterna.13Rein hade fram till utnämningen varit kurator för wiborgarna och blev avdelningens inspektor 1835. Topelius följde med Reins föreläsningar under hela sin studietid, både de publika och, under några terminer, de privata (kollegierna). När Rein föreläste om franska revolutionen 1837 antecknar Topelius att han hade skildrat avrättningen av kungen på ett så målande sätt, att denna »uprörande historia» fick studentens hjärta att fyllas »af medlidande».14Dagboken, 28/2 1837. Beträffande Finlands historia noterade Topelius dock kritiskt: »Reins method att behandla Finska historien är att gå kors och twärs öfver till grannländerna och mäst till Sverige.»15Dagboken, 26/5 1837.

9 Rein kom från Karelen, som hade anslutits till Ryssland redan 1721 och därmed räknades till det s.k. Gamla Finland. För honom var det en central strävan att se Finlands historia i förhållande till såväl Sveriges som Rysslands intressen och politik. Han hade redan 1831 utkommit med Finlands forntid i Chronologisk öfversigt åtföljd af de förnämsta händelser ur Rysslands och Sveriges historia I–III, som går fram till 1520-talet.16Matti Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys. Historiankirjoitus ja historiakulttuuri keisariaikana 2010, avsnittet »Reinin Kronologia» s. 39 ff. Verket (Ett finskt och europeiskt förflutet. Historiografi och historiekultur under kejsartiden) har utkommit i engelsk översättning av Malcolm Hicks: A History both Finnish and European. History and the Culture of Historical Writing during the Imperial Period, The History of Learning and Science in Finland 1828-1918 16, Helsinki 2012. Man får en god bild av Reins historieuppfattning och lärargärning genom den kurs i Finlands (Sveriges) historia fram till 1809, som på basis av hans anteckningar utkom postumt som Föreläsningar öfver Finlands historia I–II (1870–1871). Rein bearbetade och utvidgade sin kurs flera gånger under årens lopp; hans kunskaper är gedigna och framställningen flytande. Innehållet omfattar politisk och militär historia – det gäller i synnerhet 1600- och 1700-talen, de århundraden som |XIV|Topelius senare gjorde till sina – men sannolikt gjorde han kulturhistoriska exkurser under föreläsningarna.

10 Rein visade öppet sina värderingar; han var, som senare Topelius, ytterst kritisk till frihetstidens styrelseskick. Han förhöll sig lika kritiskt till personen Gustav III som till propagandan mot kungen. Om planer på att lösgöra Finland från Sverige säger han att de »vunnit ringa anklang och spridning» och att ingen hade hört om dem på en mansålder, när de »under partistriderne mot Gustaf III af ett inskränkt antal personer åter upptogos. De upplystare i landet kunde det icke undfalla, att Finland såsom sjelfständig stat, på båda sidor omgifven af mäktigare, i öster af en öfvermäktig granne, ofelbart endast till namnet skulle komma i åtnjutande af sjelfständighet».17Gabriel Rein, Föreläsningar öfver Finlands Historia II 1871, s. 88 f.

11 I jämförelse med många senare historiker behandlar han däremot de ryska ockupationerna av Finland 1710–1722 och 1742–1743 återhållsamt. Detta förvånade 1836 den unge österbottningen Topelius, som från barnsben hade fått höra och läsa om förskräckliga episoder under »stora ofreden» respektive »husaråren». Topelius följde här en österbottnisk linje, redan Franzén och senare Forsman (Yrjö-Koskinen) lyfte fram det ryska förtrycket, som sedan blev centralt i den nationalistiska finska historiebilden. Rein och hans enda docent, Fredrik Cygnæus, var båda Topelius gynnare och båda representerade en östfinsk och, om man så vill, mera ryssvänlig tradition. Topelius, som tidigt hade utvecklat ett intresse för geografi, anslöt sig till Reins syn på Finlands geopolitiska läge. Han övertygades om att den ryska expansionen västerut under stora nordiska kriget och hattarnas krig var en uppenbar bakgrund till det läge som uppstod 1808–1809. Det här framgår också i Hertiginnan af Finland.18Om 1700-talets krig säger Topelius: »För land och folk beteckna dessa blodiga hvälfningar icke blott hvilan efter striden och striden efter hvilan skiftesvis med två och fyra decenniers mellanskof, utan fastmer den ryska maktens ständigt säkrare, ständigt mera annalkande steg mot vester» (se kap. »Sverige och partierna. Krigsförklaringen», stycke 1). Topelius hade inte minst genom Reins inflytande och sina geografiska studier övertygats om att det var naturligt för Finland att höra till det ryska imperiet, men å andra sidan tilltalades han av de frihetsrörelser och sociala idéer som livligt debatterades på kontinenten och i Sverige på 1840-talet. Men när revolutionen bröt ut och man började se konsekvenserna ändrade han åsikt.19Se t.ex. dikterna »Morgonstormen i våren» (1846), »Den blåa randen på hafvet» (1845), »Våren 1848» och »Finlands namn», de sistnämnda från 1848; alla i Ljungblommor, utg. Carola Herberts, ZTS I 2010.

12 I fråga om hattarnas krig 1741–1743 beskriver Rein klart och översiktligt händelseförloppet och de många motgångarna, men utan moraliska ställningstaganden – till skillnad från Fredrik Cygnæus värdeladdade framställning i det tunna disputationshäftet Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742. Första Stycket.20Ingår även i Cygnæus Samlade Arbeten. Historiska arbeten I:1(1881). Det verkar som om Cygnæus ville signalera intresse för temat med häftet, han disputerade inte för grad eller tjänst. Det är säkert därför som Topelius i Hertiginnan af Finland behandlar Cygnæus som den verkliga experten och artigt hänvisar till dennes planerade verk.21Något sådant såg inte dagen, men på sätt och vis återkom Cygnæus till temat om det av Sverige övergivna men kämpande Finland, i skrifterna om general H. H. Gripenberg 1852 och om J. Z. Duncker 1858.

|XV|

Akademisk meritering och beläsenhet

13 Under studietiden läste Topelius mycket, däribland Fryxells Berättelser ur svenska historien som hade börjat utkomma 1823, Geijers Svenska folkets historia och Friedrich Rühs Finland och dess innevånare. För licentiatexamen hade han bl.a. studerat A. L. Schlözers Allgemeine nordische Geschichte, Heimskringla och Porthan.22Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 72.

14 Efter licentiatexamen den 8 november 1844 skrev Topelius till fästmön: »Nu har jag att arbeta på min disputation, som på engång skall bana oss wäg i Åbo och här wid universitetet».23Topelius–Emilie Lindqvist 11/11 1844 (244.98). Med disputation menade han troligen ett docentspecimen och med Åbo avsåg han lektoratet i historia vid gymnasiet i Åbo. I juni 1845 lediganslogs lektoratet och Topelius redogör för sina planer:

15 får jag ej lektoratet, […]då docenterar jag, om Gud vill, bestämdt i höst eller vinter […] – nog hade det stått i min makt att med rastlöst arbete få min docentur i ordning redan denna vår – men det har nu ej blifvit – min esel, hade jag så när sagt – jag har förspillt mycken tid på den der uppsatsen i Joukahainen – emedan jag, skam att säga, sjelf anser den vigtigare än mången latinsk disputation – så att för sakens skull ansåg jag den meritera något arbete – ehuru den för min utkomst ej just mycket gagnar, om icke medelbarligen, ifall den duger till något, som jag dock hoppas.24Topelius–Emilie Lindqvist 16/6 1845 (244.98). Uppsatsen i Joukahainen är alltså »Äger Finska Folket en Historie?»

16 Citaten är belysande, dels för Topelius ambitioner ifråga om karriär, dels för hans intellektuella ambitioner. Han ville ha en fast tjänst för att kunna gifta sig, och sökte därför gymnasielektorat i landsorten – trots att han egentligen inte var intresserad av dem. En docentur hade betytt en fot inne på universitetet, men inget att leva på. Rein var, som nämnts, i sin krafts dagar. Fredrik Cygnæus var docent i historia och Carl Wilhelm Törnegren i lärdomshistoria. Varken det sistnämnda eller latinet – vältaligheten och skaldekonsten – var i praktiken aktuella för Topelius. De filologiska ämnena representerades vid universitetet av romersk, grekisk och orientalisk litteratur. Utvecklingen gick vid den här tiden mot en mera språkvetenskaplig inriktning, vilket ledde till att den lingvistiskt orienterade E. af Brunér efterträdde poeten och översättaren J. G. Linsén som eloquentiæ & poëseos professor 1851.25Professuren hette ursprungligen eloquentiæ & poëseos, från 1853 romersk litteratur. Topelius hade fått mediokra vitsord i litteraturämnena i kandidatexamen och valde att för licentiatexamen fördjupa sig i historia, naturalhistoria och filosofi.26I kandidatexamen fick han »approbatur cum laude» i både grekisk litteratur och romersk, approbatur i lärdomshistoria och bara admittitur i orientalisk litteratur (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 115).

17 Det är svårt att veta i vilken utsträckning Topelius läste utländsk historisk litteratur, eftersom han sällan hänvisar till den. Men 1840-talet var |XVI|hans formativa år, och debatten om historiens och historieskrivningens väsen och riktning var livligare då än någonsin senare. Topelius kan inte ha varit oberörd av aktuell forskning och utgivning, när inte bara han själv, utan också Snellman, J. J. Nordström, F. Cygnæus och Rein bevisligen läste mycket. 1840-talet upplevde en dittills icke skådad litterär aktivitet kring politikens och ekonomins grundfrågor, alltid med hänvisningar till historien. En nyhet var den centrala roll som begreppet (samhälls)klass intog. Klassfrågor diskuterades inte bara i politiska termer, utan också i romanlitteraturen. Balzacs romaner – och därmed också hans kritiska behandling av klasserna – var enligt Snellmans utsago välkända i 1840-talets Finland, tack vare svenska översättningar.27J. V. Snellman, »Modern fransk litteratur», Samlade arbeten VI 1996, s. 254. Artikeln ingick ursprungligen i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1848. I sig var tanken om historiska motsatsförhållanden varken ny eller främmande, men den aktualiserades just den här tiden när A. Granier de Cassagnacs socialhistoriska arbeten Arbetsklassens historia och Adelsklassens historia utkom i svensk översättning 1843.28Topelius ägde översättningarna (Museiverkets förteckning över hans boksamling). Originalupplagorna Histoire des classes ouvrières et des classes bourgeoises och Histoire des classes nobles et des classes anoblies utkom 1837 resp. 1840. Snellman efterlyste, i Granier de Cassagnacs efterföljd, familjens, religionernas, handelns, jordbrukets, förvaltningens och lagstiftningens historia.29Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, avsnittet »Nelikymmenluvun historiadebatti» s. 107–110. Snellman om Granier de Cassagnac i Saima 1844.

18 I debatten representerade Cygnæus och Snellman den syntetiska ståndpunkten. Cygnæus är ställningstagande och anlägger moraliska perspektiv, medan Snellman har en ytterst kritisk inställning till den faktasamlande och detaljorienterade historieskrivningen. Topelius framhöll ofta, redan i brev till fästmön, att han var syntetiker – detta i motsats till den kritiska skolan, som för honom representerades av urkundsutgivarna.

19 1840-talet var en period av intensivt historieintresse överallt i Europa, och debatten om vad historieskrivningen borde befatta sig med var livlig. Intresset riktade sig mot kulturhistoria, ekonomisk historia och samhällsklassernas historia.30Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, kap. »’Uusi historia’, narratiivisuus ja luokkakonflikti». När Topelius ägnade sig åt fördjupade studier i historia på 1840-talet sökte han i denna anda förstå historien i ett dialektiskt perspektiv. Tydligast kommer detta till uttryck i recensionen av första delen av urkundsutgivaren Edvard Grönblads Handlingar rörande Klubbekriget (1843). Här analyserar Topelius konflikten i hegelianska dikotomier: 1. Hertig Carl mot Sigismund 2. Svenska intressen (Österbotten) mot nationellt finska (Egentliga Finland, Tavastland) 3. Protestantism mot katolicism 4. Folkmakt mot militärmakt 5. Folkmakt mot adelsvälde.31Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, s. 134 ff.; Topelius, »Literatur. Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd», HT 16 och 20/3 1844. Topelius kritiserar Grönblad för att denne grundar periodindelningen på krigen och inte på den fredliga samhällsutvecklingen. En annan central fråga för Topelius rör nationalkaraktärerna, också på landskapsnivå. På samma sätt som tidevarv, klasser och seder förutsätter de typer och beskrivningar av det typiska.

20 |XVII|Stor betydelse för diskussionen i Finland och för Topelius fick två historierelaterade pamflettpolemiker i mitten av 1840-talet. Den ena fördes av Israel Hwasser, A. I. Arwidsson, J. J. Nordström m.fl. och gällde Finland och landets förhållande till det ryska riket och möjligheten av ett återförenande med Sverige. Den andra debatten, mellan huvudsakligen E. G. Geijer och Anders Fryxell, handlade om adelns historiska roll i Sverige. Hertiginnan af Finland kan i hög grad förstås i förhållande till den Hwasser–Arwidsson–Nordströmska debatten, medan Fältskärns berättelser ansluter sig till den senare, till frågan om »aristokratfördömandet» i svensk historieskrivning. Geijer deltog i båda debatterna.


21 Det var Th. Th. Renvall som fick lektoratet i historia i Vasa 1845. Han hade disputerat för docentur och utnämnts till docent i historia samma år. Topelius beslöt då att disputera för doktorsgraden, möjligen uppmuntrad av Rein.32Topelius verkar ha berättat om uppmuntran från Reins sida, för när han hade avlagt licentiatexamen i november 1844 skriver Catharina Sofia Topelius till sonen: »efter nu Farbror Rein vill ha dig där kan han ej skaffa dig nån syssla […] godt och väl är det att du har alla examina bak ryggen och bäst att du lagar disputation i från dig» (27/11 1844, 244.94). Topelius brev till modern från den här tiden är inte bevarade. Filosofie doktors grad hade inrättats med 1828 års universitetsstatuter, men ytterst få hade använt sig av möjligheten att doktorera. Med tanke på Topelius journalistiska författarskap och hans senare produktion valde han ett oväntat ämne för den tunna avhandlingen De modo matrimonia jungendi apud Fennos quondam vigente (Om fornfinnarnas giftermålsseder 1847, 52 s.). Tidigare hade han visserligen i Kalevala-inspirerade dikter och i promotionsdikten 1844 visat ett intresse för det folkloristiska och etnografiska.

22 I avhandlingen, som är tillägnad farbrodern Gustaf Toppelius, redogör Topelius för uppfattningar om familjen och äktenskapet. Bl.a. citerar han J. J. Nordströms Bidrag till Svenska samhällsuppfattningens historia efter de äldre lagarna till sednare hälften af sjuttonde seklet (1839–1840), Snellmans Läran om staten (1842) och Reins avhandling De vetere Carelia ante occupationem Svecanam (1825–1826). Han utnyttjar Porthans kommentarer till Paul Juustens biskopskrönika och anlitar allmänna framställningar som Arwidssons bearbetning av Rühs Finland och dess innevånare (1827), Lagerbrings Svea Rikes Historia, J. F. Cajans (Kainonen) Suomen historia (1846) och Karamsins Geschichte des Russischen Reiches (1820). Därtill hänvisar han till reseskildringar och topografiska beskrivningar av Ryssland, mest aktuella var M. A. Castréns populära artiklar i Helsingfors Morgonblad. – Framför allt citerar Topelius Kalevala och Kanteletar. Det är en refererande och citerande dissertation av konventionellt snitt.33Långt senare (1883) beskriver Topelius sitt ämne inte utan fog som »de finska folkens äktenskap i äldre och yngre tider, enligt Kalevala och Kanteletar, jämförda med en mängd resebeskrivningar» (Självbiografiska anteckningar 1922, s. 72). I förra delen av Hertiginnan af Finland förhåller Topelius sig avgjort mer analytisk till sitt källmaterial än i avhandlingen.

|XVIII|

Den historiska delen av Hertiginnan af Finland

23 Cygnæus tidigare nämnda skrift om hattarnas krig behandlar enbart bakgrunden till kriget. Den bärande idén framgår tydligt: kriget planerades och inleddes hasardöst, dels för att man försökte komma snabbt i gång, så länge ett instabilt läge rådde i Ryssland och man ansåg sig kunna räkna med Ottomanska imperiets insats, dels för att man från början ansåg att ifall kriget gick dåligt kunde Finland eller delar av det överges temporärt, i visshet om att i synnerhet Frankrike skulle tvinga Ryssland att återbörda eventuella territoriella förluster vid en fredskonferens. De optimistiska förväntningarna var att återfå de områden som förlorades genom freden i Nystad, samt Fjärr-Karelen till Vita Havet.

24 Den röda tråden i Hertiginnan af Finlands historiska del går i den redan av Cygnæus utstakade riktningen: rikets ledning försåg de i Finland kämpande trupperna och den finska befolkningen med skandalöst dåliga militära resurser och bristfälligt underhåll, överbefälhavaren Lewenhaupts dröjsmål i Stockholm, det för svenskarna ödesdigra vapenstilleståndet i mitten av kriget samt krigets övriga skeden – allt vittnade om den svenska politiska och militära ledningens inkompetens och nonchalanta inställning till Finland. Finnarnas trohet gentemot den lagliga överheten kontrasteras mot svenskt övermod och nonchalans. Mönstret upprepades under Gustav III:s krig 1788–1790 och under kriget 1808–1809. Majoriteten av finnarna kämpade troget, men Sverige svek dem och övergav Finland på grund av defaitism. Utan att vare sig Cygnæus eller Topelius sade det explicit, innebar detta både att finnarna var berättigade att ställa sig under Rysslands hägn och att det var ändamålsenligt att göra det.

25 Ledmotivet eller den politiska lärdomen i denhistoriska delen av Hertiginnan af Finland kan tolkas som så: Sverige var varken under hattarnas tid eller senare kapabelt eller ens villigt att försvara Finland. Sverige strävade 1741 och 1788 efter enorma landvinningar på Rysslands bekostnad, men det var luftslott utan förankring i den geopolitiska verkligheten. Således var de revanschistiska tal, dikter och annan politisk verksamhet som under 1840-talet utbredde sig i Sverige och blev bekanta i Finland inte bara helt orealistiska utan även farliga. Kejsaren skulle med järnhand krossa alla yttringar av revolutionär anda i Finland, beläget »vid S:t Petersburgs portar», som han hade gjort i Polen 1831. Vad dylika åtgärder skulle betyda för Finlands inre autonomi och Universitetets frihet kunde man bara spekulera om, under alla omständigheter skulle något värdefullt gå förlorat.

26 Hertiginnan af Finland inleds med en snabb men övertygande historisk överblick av hattarnas och mössornas Rysslandspolitik. Enligt Topelius |XIX|framställning är finnen greve Arvid Bernhard Horn och strategen Carl XIV Johan – som nyligen (1844) hade avlidit – de enda som har förstått att föra en fredspolitik med Ryssland. Hela verket går ut på att visa, att den ryska ockupationen 1742 – liksom 1808 – försiggick smärtfritt, när finnarna fann sig i situationen utan motstånd. Så skedde bägge gångerna, med undantag för Österbotten samt i någon mån övre Savolax, övre Karelen och Åland. – Topelius framhåller alltså indirekt både i beskrivningen av kriget och i skildringen av ockupationen att inget gott stod att vänta från Sverige, och att livet med Ryssland var drägligt och hade sina fördelar.

27 Det var dock först efter 1809 som sjuttonhundratalet började ses i ett sådant perspektiv. Porthan uttalade sig under sina sista år kring 1800 om att Ryssland komme att erövra Finland ifall Turkiet inte hindrade det, men utan att reflektera över Sveriges svaghet redan tidigare. Men efter 1808–1812 hade ett nytt tänkesätt hunnit ta form. Israel Hwasser beskriver situationen i sin berömda Om Allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812:

28 ännu 1812 torde väl äfven en varm tillgifvenhet för Svenska regeringen och för gemensamheten med Sverige hafva lefvat i många enskilda bröst. Men redan då hade inom det allmänna tänkesättet nya krafter vaknat, hvilka motverkade denna tillgifvenhet och fråntog densamma den öfvervigt, den förut verkligen ägde. Hit räknar jag först och främst den genom en längre tids erfarenhet uppkomna och genom det sista kriget så smärtsamt och djupt inskärpta öfvertygelsen, att Sveriges magt var otillräcklig att i striden med Ryssland försvara Finland, och att således det sednare landet skulle, om det blefve återförvandladt till Svensk gränsprovins, komma att i framtiden vara blottstäldt för den ena fiendtliga invasionen efter den andra.34Hwasser, Om Allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812 1838, s. 17 f.

29 Topelius uteslöt den historiska delen av Hertiginnan i senare upplagor, av vilka den finska översättningen Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv.1741–43 sodan ajoilta utkom 1874. Som professor – sedan 1854 – hade han inte längre behov av akademisk meritering. En annan anledning var den allt skarpare linjedragning som med tiden hade uppstått mellan historieskrivning och roman.35Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer 2000, kapitlen »Roman, historia» och »Historia, roman». Men redan 1853 hade Topelius och Cygnæus uppfattning av hattarnas krig indirekt givit anledning till kritik i juristen professor W. G. Lagus skrift Anteckningar rörande 1741 och 1743 årens Finska krig, jemte Henr. Magn. von Buddenbrocks äreräddning. Lagus inleder den:

|XX|

30 Underrättelser, rörande 1741 och 1742 års finska krig, äro till icke obetydligt antal utgifna. Alla tryckta upplysningar i ämnet synes dock icke blifvit med tillbörlig noggrannhet begagnade, hvarföre ock ifrån denna källa åtskilliga detaljer kunna tilläggas. Denna omständighet, i förening dermed att några förut icke kända handskriftliga bidrag till kännedom af berörde krig varit för författaren tillgängliga, har föranledt honom att angående sagde krig meddela åtskilliga upplysningar och tillrättavisningar. Han hyser ock i flere delar av sagde krigs historia åsigter, stridande emot dem, som vanligen framställas; och ett hufvudändamål, som med denna uppsats åsyftas, är att underkasta processen, rörande Buddenbrock – en af de sällsammaste kriminalprocesser historien företer – en juridisk kritik och derigenom lägga bemälde generals fullkomliga oskuld i öppen dag och sålunda rädda den i lifvet och efter döden misshandlade ädla mannens ära.36W. G. Lagus, Anteckningar rörande 1741 och 1743 årens Finska krig 1853, s. 1.

31 Topelius förhöll sig visserligen övervägande kritiskt till Buddenbrocks insatser och betecknar t.ex. hans brist på agerande vid Villmanstrand som »oförklarligt» (se nedan), men konstaterar också att »efterverlden [...] torde finna åtskilligt att justera» i domen över Buddenbrock (se nedan).

Kvinnobild och kulturhistoria

32 1800-talets borgerliga emancipation, tekniska innovationer och den snabbt växande bokmarknaden ledde i hela Europa till en rik produktion av både romaner och illustrerade historiska, biografiska och kulturhistoriska verk, i original och översättning, för en stor publik. Inte bara berömda män, utan också drottningar, adelsdamer och scenkonstens kvinnliga företrädare blev i stigande utsträckning föremål för framställningar i ord och i bild. Mycket spridd blev den ursprungligen tyska Ny Plutarch eller Porträtter och biografier af de ryktbaraste män och fruntimmer bland alla nationer och stånd ifrån äldre intill nuvarande tider som utkom i svensk översättning 1844. Ett annat känt verk är La femme jugée par les grands écrivains des deux sexes, ou la femme devant Dieu, devant la nature, devant la loi et devant la société från 1846. Olika metoder för massreproduktion av bilder spred porträtt av historiska och samtida berömdheter och reproduktioner av konstverk över Europa, de såldes också i bokhandlarna i Helsingfors. – Därför kan Topelius i Hertiginnan af Finland förutsätta inte bara att Aurora Königsmarck är bekant för läsarna, utan också att de hade sett damporträtt från 1700-talet avbildade.37Se kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 26.

33 Topelius intresse för kvinnors roll i samhället och för kvinnobildning kan ses mot bakgrunden av den allt mer synliga roll kvinnan hade i offentligheten |XXI|– t.ex. en George Sand. Men redan från början av sin tidningsmannabana hade Topelius uppmärksammat de kvinnliga läsarna och i novellerna från 1840-talet har kvinnor ofta framträdande roller. I avhandlingen från 1847 och i föredraget »Om qvinnan hos de skandinaviska och finska folken i forntiden» ser han nordbornas kvinnosyn i ett idealiserat ljus.38Föredraget, i den för allmänheten öppna serien Litterära soiréer, höll han den 3 maj 1850, alltså när Hertiginnan af Finland gick som följetong i Helsingfors Tidningar. I Hertiginnan af Finland valde han att lyfta fram en historisk kvinna som centralgestalt i den ambitiösa kulturhistoriska satsning som följetongsversionen ursprungligen var.

34 Topelius kände inte till mer än namnen på den historiska Eva Merthen och hennes föräldrar och hennes förbindelse med Jakob (James) Keith, vilket gav honom fria händer att gestalta henne. Detsamma gäller i ännu högre grad de andra namngivna personerna i romanen, som huvudsakligen representerar borgerskapet i Åbo och i någon mån universitetet. »Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m.fl. som i berättelsen förekomma.»39»Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland», se kommentaren. Detta var i själva verket en idealisk utgångspunkt för Topelius. Han hade inte ambitionen att gestalta individer, han ville skapa kulturhistoriskt trovärdiga och intressanta typer. Han nämner uttryckligen »berättelsens tendens af sedemålning», och att han fått möjlighet att »indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad».40»Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland», se kommentaren.

35 Sedemålning är ingenting annat än kulturhistoria, på tyska ofta Sittengeschichte, på franska histoire des moeurs, något som hade blivit högaktuellt i litteraturen och innebar att man i stället för verkliga historiska personligheter skapade typer som förkroppsligade sitt tidevarv – ett begrepp som blev centralt för Topelius. Begreppet tidevarv utgår från ett nytt historistiskt synsätt som klarare än tidigare indelade det förflutna i särskilda perioder. Man kunde sedan beskriva perioderna och förstå deras väsen med hjälp av andra medel än den politisk-diplomatiska historien eller krigshistorien erbjöd.Tidevarvenkunde förstås och skildras ur den samtida litteraturens eller filosofins synvinkel – man förefaller ofta ha talat om Voltaires, Gustav III:s eller andras tidevarv på 1840-talet. Begreppet seder bidrog med en kulturhistorisk-etnografisk-moralisk synvinkel, som blev viktig för Topelius.

36 I Hertiginnan af Finland förekommer de kulturhistoriska beskrivningarna i senare delen, ibland ganska pedantiskt och pedagogiskt, till exempel när Topelius beskriver hur potatisen, teet och kaffet kom till Finland. Klädselns kulturhistoria representerade också något nytt. Kravet på tidstrogen klädsel på scenen restes först på 1800-talet.

|XXII|

Gustav III:s krig i novellerna

37 Topelius har dokumenterat sitt intresse för 1788–1790-års krig i »Häradshöfdingen», »Vernas rosor» med fortsättningen »Stjernan i molnet», och det tyngst vägande verket »Konungens handske». Den är uttryckligen ett krigshistoriskt och politisk-historiskt bidrag till den då aktuella finska historiografin. »Konungens handske» publicerades först som följetong i Stockholmstidningen Nya Dagligt Allehanda 1863, medan de andra hade ingått i Helsingfors Tidningar 1846–1847 resp. 1856.41»Konungens handske» utkom redan 1869 i finsk översättning. Topelius bearbetade senare den samt »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» för Vinterqvällar (1880 resp. 1881). Både följetongsversionen av »Konungens handske» och den bearbetade i Vinterqvällar utges i ZTS. »Häradshöfdingen» visar att Topelius redan på 1840-talet intresserade sig för detta krig, liksom för Gustav III som person och regent. Efter Gustav Vasa var Gustav III den enda av våra kungar som vistades längre tider i Finland. Händelserna under 1788–1790-års krig gav Topelius möjlighet att beskriva trakter i Kymmenedalen och södra Savolax med den geografiska inriktning som var aktuell för honom redan under arbetet på Finland framställdt i teckningar. Gustav III var i sig en »dramatisk karaktär» som Topelius, i likhet med Cygnæus, behövde. Frågan om historieskrivningens väsen var högaktuell från 1840-talet, den historiska romanen och det historiska dramat skulle bjuda på ett annorlunda förhållningssätt till det förgångna än den rent faktaorienterade forskningen.42Se Klinge, Idyll och hot 2000, kapitlet »Historia, roman» och Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, kapitlet »Topelius professorina ja historiallisten romaanien kirjoittja». Topelius bekände sig till den inlevelsefulla historiska skildringen i början av »Konungens handske» och ännu mera övertygande i den stora dikten »Votum för den dramatiska konsten i Finland» 1864:

38Hvar äro dessa hjältar, kungar, folk,

Som fylla tideböckerna? – Säg mig,

Hvar är det varma blod, som brusade

I deras ådror?43Här citerad efter Nya blad 1870, s. 124.

39 »Gustavs krig» var militärt vida mer omfattande och betydande än 1808–1809 års krig. Detta förklarar varför det finns så mycket mera traditionsmaterial om kriget 1788–1790. Men eftersom det inte resulterade i gränsförskjutningar eller annat bestående, blev kriget 1808–1809 viktigare i eftervärldens ögon, inte för de krigiska bragderna utan för de politiska följderna. Det har senare framgått att en avsevärd del av det anekdotmaterial som Runeberg använde för Fänrik Ståls sägner i själva verket härstammar från »Gustavs krig» och inte från »Finska kriget».44Kapten af Enehjelm, vars söner hade Runeberg som informator, och andra av dennes potentiella interlokutörer i Saarijärvi och Ruovesi på 1820-talet hade deltagit i Gustav III:s krig.

40 Den egentliga historiska forskningen om perioden inleddes med fil. licentiaten greve Carl Magnus Creutz Anjala-förbundet, bidrag till dess historia efter enskilta och offentliga handlingar. Boken utkom i Sverige 1848 under pseu|XXIII|donymen Maunu Malmanen (Magnus från Malmgård). När »Konungens handske»gick som följetong hade professor Rein nyligen publicerat den första (och enda) delen av sin framställning om 1788–1790-års krig.45Rein, »Kriget i Finland åren 1788, 1789 och 1790. 1 Delen», Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk 3 1860. Han hade använt den s.k. Meyerfeldtska samlingen, som hade blivit tillgänglig 1859. Samtidigt började den i Ryssland stationerade översten (sedermera generallöjtnanten) Otto Furuhjelm skicka avskrifter av viktiga ryska dokument om epoken till forskare i Finland.


41 »Häradshöfdingen»kan ha inspirerats av Dumas roman Le Chevalier d’Harmental (1843). Där avslöjar en skrivare i underordnad ställning Antonio Cellamares konspiration för att störta franska hertigen-regenten Philippe av Orléans till förmån för Filip V 1719. Skrivaren Jean Buvat ansågs ofarlig av konspiratörerna. Buvat är en historisk person och romanen ger en trovärdig beskrivning av den politiska bakgrunden; Dumas framhåller i en not att han har använt pålitliga historiska källor. Varken den historiske eller den fiktive Buvat fick belöningar som kan jämföras med dem som kom Topelius hjälte till del. Dumas roman omnämns som översatt till svenska i Helsingfors Tidningar 1844.46En subskriptionsanmälan upplyser om att Le Chevalier d’Harmental publiceras i N. H. Thomsons populära Kabinetsbibliothek under 1844 (HT 10/1 1844).

42 Ett huvudmotiv i »Häradshöfdingen» är den starkt överdrivna humoristiska beskrivningen av oförtjänta meriters avgörande roll för en framgångsrik tjänstekarriär. Berättelsen kryddas med idiomatiska finska repliker och välkända släktnamn. Det hela går i samma anda som Sara Wacklins just då aktuella Hundrade minnen från Österbotten och kan kanske ses som en travesti på hennes berättelser. Framgångsrika karriärer som är grundade på slump eller på diskutabla meriter har alltid funnits och alltid kritiserats, i skönlitteraturen eller på annat sätt. – I Finland nagelfor professor J. J. Nordström dem i sina dagböcker cirka 1840. – Helsingfors Morgonblad berättade redan 1844 om den enorma framgång som satiren Jérome Paturot à la recherche d’une position sociale uppnådde genast vid utgivningen 1843. Den tillskrevs först Balzac, men är av L. Reybaud. Topelius version är provinsiell och finsk och för tankarna mera till Gogol, men själva karriärproblematiken låg i tiden.

43 »Häradshöfdingen» kan, liksom Sara Wacklins minnen och första delen av Fänrik Ståls sägner (1848), i hög grad förstås i ljuset av den betydelse som den historiska anekdotentillvann sig i samtiden. Runebergs fullständigt förändrade stil från den romantiska Nadeschda och den sublima Kung Fjalar till Fänrik Ståls piprökande och svärande majorer och meniga i enkla, rimmade strofer kan sättas i samband med anekdotlitteraturens genombrott. »Häradshöfdingen» är samtida med de tidiga fänrikarna.

44 |XXIV|Lojaliteten gentemot kungen är en central dygd för såväl häradshövdingen Lars Löf som ryttmästaren Göran Ros och hans Jack i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; för Löf närmast av en slump, för de andra genom övertygelse. I fråga om kungamakten versus den av »frihetstiden» hyllade adelsrepublikanska statsformen är Topelius genomgående en övertygad anhängare av doktrinen om konungen och folket mot adeln och herrarna. Denna ideologi representerades av Topelius egna monarker, Nikolaj I och Alexander II, samt av den samtida bonapartismen personifierad av Napoleon III. Det råder således ingen motsättning i att Topelius i krigsskildringarna hyllar svenskarna på ryssarnas bekostnad, men samtidigt hade ställt sig på den kejserliga sidan mot den liberalt-skandinavistiska orienteringen i Finland under Krimkriget. Även professor Rein hade i sin undervisning framhållit frihetstidens negativa sidor.47Se särskilt avsnittet »Frihetstidens skuggsida», Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 356 ff. Också de ryska kejsarna, inte bara Gustav III, utsattes för attentat och mord som hade planerats i adliga kretsar. Nikolajs far Paul I hade mördats, Alexander I hotades ständigt och Nikolaj upplevde dekabristupproret vid sin tronbestigning. Kejsarens oväntade frånfälle i mars 1855 aktualiserade hans gärning. Den stränga men rättvisa monarkens minne hyllades och man uttryckte uppskattning av den stabilitet och de framsteg som hans trettioåriga regeringsperiod stått för. Det sades uttryckligen att han hade åsidosatt adeln. Inte för inte heter den skräckinjagande kapten Mörk på Nattsjö i »Vernas rosor» egentligen Ankarström och framställs som nära släkting till kungamördaren med samma namn.

45 Topelius lärare och patronus Rein säger om Anjala-förbundet – i samma anda och stil som efterträdaren:

46 Sådana voro tilldragelserna i Finland under det ryktbara året 1788. De bära ett bedröfligt vittne om de förvillelser i rätts- och pligtbegrepp, till hvilka en af parti-intressen och lidelser upprörd tid kan leda. Finlands tideböcker hafva att framställa dystra och sorgliga taflor af olycka, nöd och elände; men om ock allt annat ansetts förloradt, har man dock kunnat tillägga »utom äran». Om år 1788 måste man beklagligtvis säga motsatsen. De hafva lemnat, detta års tilldragelser, en mörk skugga på det genom tro och heder i häfderna kända finska namnet, ett nedslående minne för hvarje sitt folks ära uppskattande finsk man.48Rein, Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 480 f.

47 Om någon skillnad i historisk och politisk betoning eventuellt kan iakttas mellan den vintern 1856 publicerade delen »Vernas rosor» och fortsättningen »Stjernan i molnet», skulle den i så fall stå i samband med att den förra delen skrevs under pågående krig (även om fredsrykten redan cirkulerade) och |XXV|den senare efter fredsslutet.49»Vernas rosor» gick som följetong 2/2–22/3 och »Stjernan i molnet» 7/5–14/6 och 15/11–10/12 1856. Freden i Paris i mars 1856 innebar för Finland att den nya period som förbands med Alexander II nu kunde inledas – han hade tillträtt tronen året förut. Detta har dock endast sekundär betydelse eftersom krigshändelserna och politiken spelar så underordnade roller i »Vernas rosor».

48 Kriget och Anjala-förbundet utgör bakgrunden till händelserna på Nattsjö gård. I »Stjernan i molnet» intar kriget en större roll än i »Vernas rosor», men det svenska och ryska aktualiseras egentligen bara genom anspelningar på uniformerna. De anknyter till det centrala anekdotmaterialet om krigets inledningsskede då ett skenanfall av svenska soldater utklädda i ryska uniformer skall ha gett svenskarna anledning till anfall. Däremot stiger även här lojaliteten gentemot konungen och avståndstagandet från Anjala-upproret fram som ett centralt motiv.

49 Vernas stumhet är ett intressant bimotiv. Problematiken diskuterades i Finland, Sverige och Tyskland. En liten privat skola för döva existerade redan i Borgå, men anhållan om statliga anslag för ett dövstuminstitut avslogs 1846 och 1856.50Helena Solstrand-Pipping, »Runeberg och dövstumsaken» 1991, s. 145 f. Topelius besökte under sin grand tour i Mellaneuropa ett institut för dels blinda, dels dövstumma nära Dresden sommaren 1856. Han blev ytterst imponerad av undervisningen i både skolämnen och hantverk, och efterlyste något motsvarande i Finland.51Topelius, »Huru de blinde se och de stumme tala», HT 1/11 1856.

50 Den manliga huvudpersonen Göran Ros är ett hittebarn som i tiderna omhändertagits av den ganska obildade soldaten Jack. Hur han har bildat sig och lärt sig franska och varför han tilltalar sin välgörare ömsom med skällsord, ömsom med godmodig överlägsenhet och redan vid 20 års ålder har avancerat till ryttmästare förblir helt oklart. Han hade behövt en ansenlig summa för att med ackord köpa en så hög tjänsteställning. Men läsaren glömmer frågorna, eftersom hela novellen är full av osannolika och skräckromantiska vändningar.

Berättarfiktioner före Fältskärns berättelser

51 När Topelius introducerade sviten Conturteckningar i Helsingfors Tidningar i januari 1842 lanserade han samtidigt en berättarfiktion och en ramberättelse.52Närmare om Conturteckningarna i inledningen till Topelius, Noveller, utg. av Pia Forssell, ZTS IV, avsnittet Conturteckningar. Sviten Conturteckningar utges digitalt tillsammans med Topelius övriga följetonger. Av de publicerade Conturteckningarna att döma hade han tänkt låta det skenbart mest oförenliga material ingå under den gemensamma titeln: vid sidan av mera konventionell novellprosa finns här litteraturartiklar, reseskildringar och brevfiktion, med varierande berättare. Den obekymrade inställningen till blandningen av genrer hade Almqvist sanktionerat i Törn|XXVI|rosens bok, börjande med de tre första delarna som utkom 1833.53I dessa delar ingår Jagtslottet, Hermitaget, Vargens Dotter och Hinden. Topelius dagböcker från studietiden innehåller många omnämnanden av Törnrosens bok. Han läste t.ex. Hinden i januari 1837 och refererade till Jagtslottet sommaren 1840. Långt efter att Topelius hade slutat med Conturteckningarna 1843 kunde han då och då förse följetongerna med mer eller mindre resonerande introduktioner. I det här fallet har han också kunnat stöda sig på motsvarande utläggningar hos Walter Scott, t.ex. i Waverley, och av Herr Hugo Löwenstjerna och Richard Furumo hos Almqvist.

52 I novellerna förmedlar Topelius inledningsvis åsikter eller kunskapsstoff, ofta i ett tonfall som avviker märkbart från fortsättningen. I det första avsnittet av »Trollkarlens Dotter» (1845) filosoferar han, i början av »Lindanserskan» (1845) moraliserar han.54Se Noveller, ZTS IV: »Trollkarlens Dotter», stycke 1–9 och »Lindanserskan», stycke 1–7. »Vernas rosor» från 1856 har också ett introducerande stycke, men till skillnad från de ovan nämnda leder det osökt in på handlingen och är effektivt formulerat. På tjugo rader panorerar Topelius landskapet och gör en historisk-demografisk-sociologisk snabbskiss av det.55Se »Vernas rosor», stycke 1.

53 Introduktionerna har sällan drag av berättarfiktioner i Topelius prosa. De bär närmast spår av hans ambition att i Helsingfors Tidningar vara både underhållande och undervisande. När Topelius börjar använda sig av andra berättarfiktioner än Conturteckningarnas sker det nästan i förbifarten. Ibland nämner han en berättare som aldrig får ordet, och ibland åberopar han berättaren eller någon annan berättarinstans, för att kringgå ett problem. I »Lindanserskan» introducerar Topelius en berättare, som han omedelbart glömmer bort: »Berättaren af detta var då 10 år gammal och hans bror Alarik var 16.»56Noveller, ZTS IV, »Lindanserskan», stycke 10. »Salig Fänrikens Tofflor» (1847) har Topelius delat upp i fem avsnitt på försommaren och sju på hösten. I skarven tilldelas huvudpersonen Pehr Karbin en smula oförmodat rollen som berättare. Pausen skulle ha berott på att Karbin hade varit upptagen med sin militärtjänst, inte på att Topelius hade haft semester.57Noveller, ZTS IV, »Salig Fänrikens Tofflor», stycke 118. – Topelius motiverar framställningen i tredje person med anspråkslöshet: »Sagesmannen, som förtäljt oss denna aktningsvärda historia, Junkaren vid Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon, manhaftige Fältväbeln Herr Pehr Karbin – hvilken dock blygsamt omtalar sig sjelf såsom en tredje person – såg sig i våras så strängt ockuperad af exercis, vaktgöring och målskjutning, att berättelsens ström då måste för tillfället uppdämmas.»

54 I »Trollkarlens Dotter» från 1845 – men med handlingen förlagd till 1795 – anser Topelius sig tvungen att mot slutet av novellen förklara förekomsten av Kalevala-inspirerade partier: »I det gamla manuskript, hvarur vi hämtat denna märkvärdiga historie, följer nu en mängd underbara och hemska trollsånger, af hvilka några – för att nämna t. ex. eldens och jernets födelse – sedermera äro upptagna i Kalevala, andra deremot för våra samlare okända.»58Noveller, ZTS IV, »Trollkarlens Dotter», stycke 108. »Det gamla manuskriptet» är en utpräglat litterär, för att inte säga följetongsmässig markör som Topelius här använder schablonartat.

55 I de tidiga novellerna är det sällan fråga om egentliga ramberättelser, konstruktionerna är ofta ytterst avskalade. En tysk handboksförfattare konstaterar att »der Rahmen ist oft nicht mehr als eine Klammer», men i Topelius fall kan den inskränka sig ännu mer, till en parentesbåge.59Klaus Kanzog, »Rahmenerzählung» 1977, s. 322. Kanzog fortsätter sin grundliga genomgång av ramberättelsen: »aber er kann ebenso zu einer eigenen Geschichte ausgebaut werden. Er ist primär ’Medium’ der Erzählung und wird daher gern im Sinne einer Exposition oder Einstimmung in das Erzählgeschehen benutzt; er kann darüber hinaus durch Binnenerzählungen erlangen». »En Natt och en |XXVII|Morgon» (1843) inleder han kort och effektivt: »Numera Contrakts-Prosten och Kyrkoherden *** i ** socken har berättat följande, hvilket jag ur minnet återgifver litet utförligare i detaljerna, men i hufvudsaken öfverensstämmande med den vördige mannens egen utsago.»60Noveller, ZTS IV, »En Natt och en Morgon», stycke 1. Därefter följer historien, även den berättad i jag-form, och avslutad utan en enda återkoppling till den inledande berättarfiktionen.

56 Traditionellt appliceras ramen kring en muntligt färgad berättelse, som i Decamerone eller Goethes Unterhaltungen deutscher Ausgewanderten.61Långt senare gör Topelius en anknytning till Boccaccio när han inför utgivningen av Vinterqvällar II talar om de »mindre historier, hvilka såsom ett slags decamerone skola ingå i andra delen» (Topelius–Bonnier 2/10 1881). Det är fråga om »Sägner i dimman». Så gör också Topelius med sin första mest genomförda ramberättelse. »Häradshöfdingen» från 1846 är något av en milstolpe i hans novellistik, både motivmässigt och berättartekniskt. Här förekommer en äldre berättare, tingsskrivaren Nybom – som själv får en utförlig presentation – och en ung aktiv åhörare som avbryter med frågor och senare återberättar historien. Frågorna ger berättaren Nybom anledning att reflektera över stoffet. Topelius håller berättarfiktionen aktuell genom hela novellen.62Se Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90. I varje kapitel, snart sagt på varje sida, är både berättaren Nybom och åhöraren-återberättaren Calle synliga. Ordval och tonfall är genomgående präglade av Nyboms folkliga formuleringskonst, oftast också när det är Calle som för ordet. De två jagberättarna i »En Natt och en Morgon» är helt separerade och läsaren glömmer snabbt återberättaren. I »Häradshöfdingen» förekommer de parallellt och tvingar författaren till mindre eleganta förtydliganden: »jag (d. v. s. Nybom)», för att särskilja berättarna.63»Häradshödfdingen», se stycke 2.

57 Det framgår tidigt att historien om häradshövdingen Lars Löf visserligen är tingsskrivaren Nyboms, men studenten Calle »kom att teckna den till pappers, ehuru meningen visst icke var den från början».64»Häradshödfdingen», se stycke 1. Berättelsen om Löf utspelar sig inte bara i olika sociala miljöer; berättaren och återberättaren representerar olika socialgrupper, vilket framgår av effektivt inprickade markörer. Själva berättarsituationen kan tidfästas till 1830-talet: Calle är son till en förmodligen avliden ämbetsman och studerar »Bonsdorffs Kamerallagfarenhet», verket utkom 1833. Hans mor kammarrådinnan är olycklig över Nyboms illaluktande tobak och hans ovana att spotta på mattorna, medan Calle själv framhåller hans hygglighet och förtjänster, och bjuder honom på toddy för att få höra hans historier.

58 Den lätt mystifierande formuleringen om nedtecknandet av historien som inte var meningen från början tyder på att Topelius tänkte använda sig av denne Calle i fortsättningen. Det verkar inte ha blivit av, bortsett från ett möjligt omnämnande i sista avsnittet av »Vincent Vågbrytaren», i Helsingfors Tidningar den 29 december 1860. En alkoholiserad f.d. student och tingsskrivare berättar där att han har kommit »på kneken, sedan jag miste min |XXVIII|kondition hos Calle Widefelt, som har ** domsaga». Nybom lever däremot vidare i »gamle» Bäcks gestalt som först uppträder i Hertiginnan af Finland, i kapitlet »Den gamla goda tiden». Här förekommer Bäck, gamla mormor och en skara barn – en första variant av ramfiktionen i Fältskärns berättelser.

59 Pojken, i vars mun berättelsen läggs, är nyfiken på de vuxnas skvaller om Eva Merthen men avspisas med uppmaningen att hålla sig till »grammatica latina» (han ska alltså gå den lärda vägen). Till sist lyckas han tjata till sig Bäcks svårlästa manuskript »Hertiginnan af Finland», som han hinner läsa innan det går förlorat för honom. Den vanliga manuskriptfiktionen, med en fiktiv utgivare av en gammal eller upphittad handskrift varieras här så att det försvunna manuskriptet återges av en förmodligen mera beläst person än den folkliga Bäck. Maija Lehtonen förmodar att Topelius har tillgripit manuskriptfiktionen eftersom Bäck eventuellt inte hade verkat trovärdig som författare.65Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 92 f. – Med Bäck som författare hade t.ex. de diskreta anspelningarna på Det går an (1839) och de direkta på Fänrik Ståls sägner (1848) varit anakronistiska.

Förord och kommentarer

60 Både ramberättelser och förord, som riktar sig direkt till läsaren, är ett slags bruksanvisningar för en »riktig» läsning. De kan också, mer eller mindre diskret, göra läsaren uppmärksam på verkets betydelse.66Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 96 och Åsa Arping, »’Men vi måste nödvändigt ha ett företal’» 2001, s. 82 f. Arping har om förorden i de ofta anonymt publicerade svenska romanerna från 1820- och 1830-talet påpekat att de skulle lyfta fram verket, dock lagom anspråkslöst, och locka publiken men hålla författaren skadeslös för följderna. I Hertiginnan af Finland utnyttjar Topelius dem bl.a. i de här syftena. Förordet till bokupplagan har den mantalsskrivna författaren undertecknat, och signalerar där att det är både modigt och fördomsfritt att granska hattarnas krig och orsakerna till det. Han stimulerar till inköp och läsning genom att kalla sin framställning kort och populär, och han understryker att den är först i sitt slag. I ännu högre grad investerar han sin auktoritet i det inopportuna företaget att göra Eva Merthen moraliskt oantastlig i den samtida publikens ögon.

61 Läsarna tilltalas genomgående i verket, direkt eller indirekt, i berättarkommentarer eller i partier som motsvarar förord eller efterord. Den historiska delen inleds med en geopolitisk orientering och avslutas med en kort, magistralt utformad mening som sätter in kriget i ett större historiskt sammanhang: Sveriges och Finlands framtid ryckte närmare i och med kriget. Däremellan lyfts det finsknationella perspektivet genomgående fram, i form av försäkringar om den finska soldatens lojalitet och stridsvilja, i kontrast till krigsledningens obeslutsamhet och tillkortakommanden.

62 Den löpande framställningen stöds av sentenser: »Och sannt är, att om armén uträttade intet, så uträttade flottan mindre än intet. Blef arméns läger under vintern ett lasarett, så blef flottans deremot en öppen graf.» (se kap. »Krigets utbrott», stycke 9)67Formuleringsglädjen och mångordigheten kan också motverka sentensernas effekt, som bygger på lakonism: »Man uppdrog honom [Lewenhaupt] det omöjliga, och han gick långt under det möjliga. Redan innan han öfvergafs af lyckan, öfvergaf han sig sjelf; han föll af idel fruktan att falla, och hans fall blef fäderneslandets.» (Se »Krigets utbrott», stycke 10.) |XXIX|Topelius utnyttjar inte bara ordval och retorik, utan också typografi och interpunktion i kommentarerna. Det korta textstället »Gick man nu framåt? Nej, man väntade, oupphörligt väntade – under ett anfallskrig!» börjar med en retorisk fråga, sedan kursiveras det i sammanhanget oväntade verbet, upprepas – och efter konstpausen som markeras med tankstrecket kommer slutklämmen, som får extra eftertryck av utropstecknet.

63 I den senare delen av Hertiginnan af Finland är Eva Merthen huvudperson. Den animerade diskussionen mellan mormor och Bäck i det inledande kapitlet »Den gamla goda tiden» lyfter fram både Bäcks och återberättarens uppfattning av Eva Merthen och motståndet, personifierat av gamla mormor, mot den. I slutet av kapitlet vänder sig återberättaren direkt till läsaren i vad som kan betecknas som ett slags förord till den andra delen, nu anonymt och med vedertagen anspråkslöshet: »Vackra ämne till en stor tafla, huru illa att det icke råkat under en mästares hand!» Där det rubricerade förordet strävar efter att behandla de moraliska aspekterna av Eva Merthens historia på ett allmänt plan, är berättaren personlig i introduktionen till den senare delen: »Denna historia rörde mig djupt: så mycken skönhet och olycka hos den ena, så mycken ädelhet och storhet hos den andra af hufvudpersonerna syntes mig underbara, ovanliga.»68Om Eva Merthen i förordet; citaten i kap. »Den gamla goda tiden» stycke 28 f.

64 Hertiginnan af Finland utkom ett drygt decennium efter Almqvists Det går an, men kan ändå ses som ett försiktigt inlägg i samma debatt om kvinnans utsatta ställning. Topelius hade läst Det går an och flera av följdskrifterna hösten 1840. I en anteckning kallar han verket »en snillrikt genomförd och Sophistiskt försvarad Paradox, ett Simonistiskt försök att göra äktenskapet fritt, och qvinnan oberoende; Utgånget derföre ifrån quinnans sida och praktiskt proberadt».69Anteckningen daterad October 1840, 244.135, pag. 48/[294]. Topelius omnämner kort följdskrifterna av Snellman, Malla Silfverstolpe, Blanche och Palmblad. I Hertiginnan af Finland framhåller han, i likhet med följdskrifternas författare, upprepade gånger Eva Merthens juridiska och sociala utsatthet, från förordet till avslutningen. Uttrycket det går an förekommer som negation, när Evas mor om hennes uppförande anser att »det ej går an» och varnar henne för att leka med människors omdöme (se nedan).

65 I likhet med Sara Videbäck utmanar Eva Merthen inledningsvis konventionerna. Båda är anakronismer: unika och vackra undantag, men där Sara Videbäck aktivt väljer samliv utan äktenskap provoceras Eva Merthen till det av omständigheterna. Hennes brist på alternativ underbyggs omsorgsfullt: familjen flyr Åbo, hennes gudfar förnekar henne och hennes jämnåriga vänder henne ryggen. Eftersom kvinnan var juridiskt omyndig, både på 1740-talet och på 1850-talet, och Eva varken har far eller man som tar hand om henne |XXX|är hon i lagens mening försvarslös – och i princip lika utsatt som Waapuri. När hon ger efter för förälskelsen i general Keith genomgår hon en radikal metamorfos, luttras och blir därmed ytterligare förädlad och förbättrad. Hon har böjts till ödmjukhet, mildhet och undergivenhet – »kärlekens makt hade ställt henne på qvinnans naturliga plats», sammanfattar berättaren. Eva Merthen är återförd till ordningen, som Sara i Malla Silfverstolpes Månne det går an? från 1840. Den beskrev Topelius då som »af det beskedliga moraliska slaget».70Anteckning, 244.135, pag. 48/[294]. Tio år senare anpassar han Eva Merthens uppförande enligt sin samtids kvinnoroll. Slutet av det sista kapitlet i Hertiginnan af Finland är en summering av Eva Merthens fortsatta liv och utgör ett efterord till den senare delen. Berättaren gör å ena sidan sitt yttersta för att hon ska framstå som en ärbar kvinna.71På mindre än en sida refererar han tre gånger till henne som Keiths »maka» (kap. »Hertiginnan af Finland», stycke 66 f.). Å andra sidan argumenterar han, med all reverens för sedvänjan, för att Eva Merthen är en så stor personlighet att hon är oantastlig i eftervärldens ögon också utan en formell vigsel.

66 De kulturhistoriska kommentarerna i den senare delen av verket ingick tydligen i planen från början. Middagen på Runsala och partiet om Eva Merthens utseende, som övergår till snusförnuftig analys av det tidstypiska skönhetsidealet, har utan större förändringar övertagits från följetongen. För konceptet med inströdda och helst korrekta kulturhistoriska detaljer står Scott, som var ytterst medveten om att avstånd i tid också innebär avstånd till rådande ideal och uppträdande.72Scott hade i sin tur tagit intryck av William Robertson och andra skotska historiker som redan på 1700-talet behandlade civilsamhället och kulturhistorien. John Burrow, A History of Histories. Epics, Chronicles, Romances and Inquiries from Herodotus and Thucydides to the Twentieth Century 2009, s. 349 (Scott), 341 (Robertson) och 343 (kulturhistorien – Burrow sätter intresset i samband med att Skottland hade upphört som självständigt rike, medan den ekonomiska och kulturella utvecklingen tog fart under 1700-talet). Scotts antikvariska kunskaper om byggnadsskick och livsstil kunde löpa iväg med honom, och i synnerhet med hans efterföljare, som hopade yttre detaljer i beskrivningar.73Simmons konstaterar att »[the] exaggerated utilization of descriptive detail can be traced back to Scott, who had himself always been susceptible to this excess. […] Scott in his journal once advised himself not to ’let the background eclipse the principal figures – the frame over-power the picture’. This was something his followers never learned.» The Novelist as Historian 1973, s. 13 ff. Topelius förefaller medveten om riskerna, i alla fall ibland. I avsnittet om själva middagen har han byggt på med detaljer i bokupplagan (se variantvisningen), men motverkar effekten av uppräkningarna med lätt ironi: i vilket skede aptitsupen togs »har tyvärr ej kunnat blifva med historisk visshet utredt» (se kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 35).

67 Det ironiska och raljanta anslaget i kommentarerna är sällsynt i Hertiginnan af Finland, men dominerar däremot i »Vernas rosor». Kapitelrubrikerna anknyter till sagomotivet, om de vandrande riddarna som befriar prinsessan. Från det fjärde kapitlet adresseras läsaren systematiskt i början av varje avsnitt och berättaren påminner också däremellan om sin existens och bryter illusionen. »Vernas rosor» har undertiteln »novell», men här hade »romantisk berättelse» karaktäriserat innehållet bättre.74Se nedan, forskningsöversikten och kommentaren till novellen.

|XXXI|

De historiska motiven

68 Ifråga om motiven orienterade Topelius sig småningom bakåt i tiden – i själva verket hade han återberättat folksägner redan i den handskrivna tidningen Ephemerer på 1830-talet.75Se t.ex. »Brudholmarne», i fyra avsnitt augusti–september 1835, Ephemerer. Zacharias Topelius första tidning 1834–1835, utg. Carola Herberts och Laura Mattsson, 2006, s. 149–164. I »En Natt och en Morgon», en följetong från senhösten 1843, förlägger han handlingen till 1810-talet och excellerar i mord och somnambulism.76Se Noveller, ZTS IV, »En Natt och en Morgon» samt kommentaren till novellen. Till de mer vardagliga ingredienserna hör ett bortslarvat kvitto på spannmålsleveranser till kronan under 1808–1809 års krig och brev där Topelius med god stilkänsla pastischerar det sena 1700-talets brevstil. »Trollkarlens dotter» (1845) utspelar sig i Lappland. Hertigen av Orléans, som faktiskt hade rest i trakterna 1795 och efterlämnat en hel anekdotflora, får agera romantisk hjälte.77Se Noveller, ZTS IV, »Trollkarlens dotter» samt kommentaren till novellen.

69 Följande år, 1846, skriver Topelius »Häradshöfdingen», där Gustav III:s ryska krig och officerssammansvärjningen mot kungen, det s.k. Anjalaförbundet har viktiga roller. Här integrerar han för första gången ett historiskt händelseförlopp med ett fiktivt. Det kultur- och socialhistoriska stoffet ger han också mera utrymme än tidigare. Här och senare följer Topelius Scotts beprövade recept: en fiktiv huvudpersons öden skildras mot bakgrunden av en historisk epok, och de historiska huvudaktörerna förekommer som bifigurer i berättelserna – här agerar Gustav III deus ex machina.

70 Bataljscenen i »Häradshöfdingen» hade gett Topelius problem med censuren som föranledde omarbetningar och dröjsmål med publiceringen.78Mera detaljerat i kommentaren till »Häradshöfdingen» – Topelius nämner omarbetningarna i Helsingfors Tidningars krönika för 1846 (244.136). Det kan ha bidragit till att han i den närmaste framtiden undvek krig och politik som motiv. I »Salig Fänrikens Tofflor» (1847) omnämns visserligen 1788–1790-års krig, men handlingen i följetongen försiggår i samtiden, preciserad till hösten 1845. »Drottning Sophia Magdalena» ingick i Helsingfors Tidningar i januari 1848. Den i och för sig obetydliga handlingen utspelar sig i parken på Drottningholm sommaren 1778, med en epilog 1809. Den kan ses som en första skiss till Topelius kulturhistoriska skildringar av svenskt hovliv. Här förekommer schabloner som han senare envist håller fast vid: finska spåkärringar som talar rotvälska och svenska högreståndspersoner med föreställningar om Finland som ett primitivt område med primitiv befolkning. I »Drottning Sophia Magdalena» utnyttjar Topelius ett härefter återkommande berättartekniskt grepp: epilogen, som utspelar sig några decennier efter den huvudsakliga berättelsen och innehåller en summering av huvudpersonernas liv. I epilogen uppmärksammas ofta en kvinna som livet i något avseende har gått förbi; här är det Sofia Magdalena, i »Konungens Handske» Betta Sievert och i »Vincent Vågbrytaren» Amelie Evers.

71 |XXXII|Den gustavianska miljön återkommer i expositionen till »Gamla Baron på Rautakylä».79I HT 10/1–11/4 1849. Handlingen utspelar sig huvudsakligen 1788, på tröskeln till kriget, och återberättas drygt 50 år senare. Förutom återberättandet upptas följetongens nu, vintern 1841, i stor utsträckning av slagsmål och mordförsök. Ett år efter »Gamla Baron på Rautakylä» började följetongen »Hertiginnan af Finland», som utspelar sig under hattarnas krig 1741–1743, i Helsingfors Tidningar.

72 I de här tidiga verken med historiska eller kulturhistoriska motiv går Topelius alltså inte längre bakåt än till 1740-talet. Det motsvarar i stort sett vad den levande traditionen i släkten Topelius omfattade, och i hans fall vore det sannolikt fel att nonchalera inflytandet från traditionen. Den representerade starka band till Stockholm och till den gustavianska epoken. Hans mor vistades i pension i Stockholm, troligen 1806–1807.80Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 24 f. Utöver omnämnandet av moderns pensionsvistelse berättar Topelius om hennes romanläsning: Under krigshändelserna i Österbotten 1808–1809 var högkvarteret, först det svenska och sedan det ryska, stationerat i Nykarleby, i den stadsgård som ägdes av Catharina Sofia Calamnius mor och styvfar. Hon och hennes syster lånade romaner av svenske överbefälhavaren Klingspor, »som medförde ett betydligt förråd av denna lätta lektyr att muntra sig med under krigets besvärligheter». Farfadern, kyrkomålaren Mikael Toppelius, hade studerat vid den s.k. Ritareakademien i Stockholm ett par år och assisterat dekorationsmålaren Johan Pasch i början på 1750-talet. Fadern och farbrodern studerade först i Uppsala, därefter i Stockholm vid Karolinska institutet.81Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 31 f. resp. 35–39. Den äldsta fasterns outplånliga minne av Gustav III återkommer Topelius flera gånger till:

73 Jag hade en gammal tante, som ej var från i går, ty hon hade sett dagen 1770 och var redan en stadgad flicka om 22 år, när hon bevistade den maskeradbal, der Gustaf III blef skjuten. Hon hade tillbragt större delen af sin ungdom i ett förnämt hus i Stockholm, och minnena från denna tid, som var glanspunkten i hennes lif, följde henne outplånliga intill höga ålderdomen, då hon glömde hvad som tilldragit sig i går, – glömde deras namn, som dagligen omgåfvo henne, men talade om Gustaf III, hans stora, vackra ögon och hans svenska nationaldrägt så lifligt, som stode han framför henne ännu i dag. Hon kallade honom aldrig annat än kungen; för henne fanns ingen annan kung […]. Af henne […] hämtade jag de första dragen af denne monark. Och denna bild, återspeglad i ett barns fantasi, vexte sedan till och färglades genom tusen andra små hågkomster från samma tid af personer, som stått genom andra eller tredje hand i beröring med händelserna och isynnerhet med tidssqvallret.82»Om Gustaf III:s minne i Finland», Nya Dagligt Allehanda 2/1 1863; se även HT 5/11 1861 och Självbiografiska anteckningar 1922, s. 13 f.

74 Topelius närmade sig alltså de historiska motiven under några år, först den gustavianska tiden med »Häradshöfdingen» från 1846, »Drottning Sophia Magdalena» (1848) och »Gamla Baron på Rautakylä» (1849). Därefter använder han frihetstiden med Hertiginnan af Finland från 1850.83Året därpå, 1851, börjar Fältskärns berättelser gå som följetong i Helsingfors Tidningar. I »Källan i Ljungars skog» och »Ljungars vapen» (1862) utspelar handlingen sig i början av 1500-talet och i »Ungdomsdrömmar» (1879) i början av 1600-talet. I »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» från 1856 återvänder han till Gustav III:s krig.

|XXXIII|

Hertiginnan af Finland, utgivningshistorien I

Källor

75 Hertiginnan af Finland är Topelius dittills mest ambitiösa verk och har en särställning också genom kombinationen av sakprosa och fiktion, och de systematiska källhänvisningarna. En del av den använda litteraturen lånade han på universitetsbiblioteket, och med hjälp av dateringarna i utlåningsjournalen går det att rekonstruera tillkomsten.84Utlåningsjournalen i Universitetsbibliotekets tjänstearkiv Ba1.1.7 Utlåningsbok 1840–1850. Tillkomsthistorien belyser också Topelius arbetssätt, se nedan, avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring».

76 Efter att ha avslutat följetongen publicerade Topelius sin »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» i Helsingfors Tidningar den 15 juni 1850.85Slutanmärkningen: se kommentaren till Hertiginnan af Finland. Här uppger han att han hade fått idén till följetongen av en kort passage i dåvarande pastorn vid Åbo slottsförsamling Erik Lencqvists »Historisk Afhandling om Åbo Slott».86Lencqvists manuskript från 1762 publicerades i förkortad form i Mnemosyne 1822–1823. En fotnot meddelar att manuskriptet skänkts till akademins bibliotek av »Hr Doct. och Ridd. Zach. Toppelius i Nycarleby» (Mnemosyne 12/1822, sp. 379 f.). Det är fråga om följande fotnot:

77 Om någon är nyfiken att veta af hvad härkomst Eva Merken är, hvilken härifrån följde med Generalen Keith till Sverige och Ryssland, och derifrån vidare till Berlin, hvarest hon säges blifvit vid Generalen vigd, så hafve sig bekant, att hon är Politiæ Borgmästarens härstädes sal. Carl Merkens dotter, som här så bivistade Ryska balerna, att hon segrade öfver sjelfva den commenderande Generalen och blef värdig aktad att blifva dess gemål. Auctoren till Generalen Keiths lefvernesbeskrifning ger dock vid handen, att hon ej blifvit vigd vid Generalen, ehuru denne eljest hållit henne som sin Fru.87Lencqvist, »Historisk Afhandling om Åbo Slott», Mnemosyne 8/1823, sp. 223. Fotnoten om Eva Merthen (Merken) finns i anslutning till ett textparti om Keiths krigstukt: »Ty [Keith] höll den Ryske Soldaten så i tygeln, att denne ej vågade bruka stort sjelfsvåld, om han ej straxt ville hafva straffet öfver sig.» (Mnemosyne 6/1823, sp. 188).

78 Den oriktiga namnformen Merken i stället för Merthen förekommer i trycket i Mnemosyne, som Topelius återger i Finland framställdt i teckningar och i följetongsversionen av Hertiginnan af Finland.88Det häfte av Finland framställdt i teckningar där Topelius kort omtalar Eva Merthen utkom senhösten 1849. Textstället bygger helt på Lencqvist. Den beror av allt att döma på ett fel vid sättningen av Mnemosyne. Lencqvists manuskript gick sannolikt förlorat vid Åbo brand 1827. Den »lefvernesbeskrifning» Lencqvist nämner är Carl Friedrich Paulis Leben grosser Helden des gegenwärtigen Krieges (1758–1762), avsnittet om Keith utkom också i svensk översättning 1761. Topelius uppger i slutkommentaren att han hade haft tillgång till två biografier. Paulis nämner han bara, medan han citerar Karl August Varnhagen von Enses Leben des Feldmarschalls Jakob Keith från 1844.

79 I slutanmärkningen tackar Topelius för »välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän», som gjorde det möjligt att komplettera framställningen med »verkliga» detaljer. Kontraktsprosten Nils Magnus Tolpo (1770–1853) och Åbobon Johan Fredrik Heldt (1780–1854) hör till den här kategorin, ett brev från Tolpo och några meddelanden från Heldt har bevarats. Topelius |XXXIV|engagerade också jämnåriga bekanta, t.ex. justitierådmannen i Åbo Claes Rosenlund som försåg honom med uppgifter om Carl Merthen ur dom- och kyrkoböcker.89Odaterat brev Claes Rosenlund–Topelius, som antecknat »Ank. 4/6 [1850]», 244.46. Topelius brevdiarium visar att flera brev som kan ha innehållit upplysningar har gått förlorade.90Enligt uppgifterna i brevdiariet skrev Topelius till dåvarande vicenotarien vid domkapitlet i Åbo Anders Johan Hornborg, som 1848–1852 redigerade Åbo Tidning, den 8 mars och i juli, och erhöll svar den 19 mars och i september 1850.

80 Heldts meddelanden är starkt präglade av en muntlig tradition, betydligt äldre än han själv. När Topelius har tackat honom för hjälpen återkommer han:

81 det fägnar Mig Oendeligen det jag genom mina små Upplysningar kunnat Förhjelpa M: H H Och vill med nöije, i alt hvad jag kan, lemna de Upplysningar som äskas. […] jag är Uppfostrad, af Min Mor Mors Syster, Mamsell Charlotta Heldt Och Hon Umgecks med Fålk, af sin Ållder, och Alla Talte om Forna Tider; om Krig, Pesten, och om den stora Hungers nöden som unde[r] Konung Carl XII. sista Regerings Åhr Passeradt m: m:

82 Heldt slutar brevet trohjärtat: »så Mycket kan jag säga, att det lilla jag kunnat Inberätta är Sanning, och efter samtida Menniskors Berättelser.»91Heldt–Topelius 3/7 1850, 244.24. I en notis om Heldts död uppges han ha varit sekreterare (ÅU 5/9 1854) och Paul Nyberg kallar honom kamrer (Zachris Topelius 1949, s. 241). Varken handstil, meningsbildning eller stavning vittnar dock om någon större vana vid pennan. Handstilen är extremt svårtolkad och okänslig konservering bidrar ytterligare till att göra brevet partiellt oläsligt. Med Carl XII avser Heldt Carl XI.

83 Tolpo, som hade varit docent i psykologi på 1790-talet och notarie i domkapitlet i början av 1800-talet, förser däremot sina upplysningar med alla tänkbara reservationer. Här gäller det en kvinna som kan ha följt Eva Merthen till Tyskland:

84 en gammal inhysesgumma, omkring 70: år gammal, kallad Preussin Anna, hvilken åren 1789: och -90: bodde i Birkala och af min Far samt andra äldre Ståndspersoner förmodades hafva varit en trogen Piga och följeslagarinna åt den Mamsell Mehrtén (: eller Märten), i hvilken den utmärkte Generalen Keith, under berörde krigstid förälskade sig […] Men, huruvida de gamla herrarnes förmodan, att de begge finska flickorna skulle hafva åtföljt Gener: Keith ända till hans död, månde grunda sig antingen uppå Preussi-Annas möjeliga berättelser eller andra källor? derom anser jag ingen historisk pålitelighet äga rum.92Nils Magnus Tolpo–Topelius 13/3 1850, 244.53. Tolpos far, som hade blivit student 1742, var kyrkoherde i Birkala 1789–1805.

85 För krigshistorien och bakgrundsteckningen anlitade Topelius framställningar av samtida, i flera fall handskrifter som hade utgivits på 1810- eller 1820-talet. Det illa förda kriget ledde till krigsrättegångar under 1743; rättegångshandlingarna trycktes omgående. Handlingarna i varje mål och domarna är separat tryckta och paginerade. Topelius lånade i januari 1850 »Handlingar rörande 1741 års krig».93Universitetsbibliotekets tjänstearkiv Ba1.1.7 Utlåningsbok 1840–1850. Formuleringen i utlåningsjournalen avser med all sannolikhet två bastanta volymer rättegångshandlingar med ryggtitlarna Om Finska Cam|XXXV|pagnien resp. Bihang till Kongl. Förordningar, Collegiernas kungörelser m. m., och krigskonseljens protokoll. Om Finska Campagnien innehåller instruktionen för kommissionen och krigsrätten, handlingarna i målen mot Lewenhaupt, Buddenbrock och Fröberg samt korrespondensen mellan Kongl. Maj:t och Lewenhaupt. I Bihang till Kongl. Förordningar finns inte korrespondensen, men däremot handlingarna i andra mål, ett tiotal domar och sex utdrag ur kommissionens protokoll.94Innehållet i volymerna överlappar till någon del varandra. Om Finska Campagnien omfattar 1 107 s. och Bihang till Kongl. Förordningar 1 605 s. Litteraturförteckningen upptar de tryck i resp. volym som Topelius har använt som källa.

86 Tiburtius Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, utgiven 1817, hänvisar Topelius ofta till – första gången redan den 23 januari, vilket visar att han i ett tidigt skede hade bekantat sig med skriften. Titeln till trots är det fråga om dagboksartade anteckningar. Dåvarande regementspastorn vid livgardet Tiburtz eller Tiburtius Tiburtius kom till Finland med regementet i början av september 1741 och återvände till Stockholm i augusti 1742, efter att armén hade kapitulerat i Helsingfors. Tiburtius var av allt att döma intresserad av taktik och följde noga med de s.k. krigskonseljerna och med skärmytslingarna. Han umgicks med officerarna och han beskriver de eländiga förhållandena för manskapet utan märkbar sinnesrörelse men med en uppsjö av konkreta detaljer. Tack vare hans iakttagelser kunde Topelius utforma de krigshistoriska avsnitten som frontreportage, med all tänkbar konkretion.

87 Tiburtius kom till fronten efter slaget vid Villmanstrand, och ger därför – som Topelius – ett refererat av slaget. Generalen i rysk tjänst Christoph Hermann Manstein var däremot med om hela kriget och beskriver både bakgrunden och själva fälttåget ur rysk synvinkel och med många detaljer i Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, depuis l’année MDCCXXVII, jusqu’à MDCCXLIV som utkom i flera upplagor i början av 1770-talet.95Memoarerna omfattar Mansteins tid i rysk tjänst. Artikeln om honom i femte upplagan av Meyers Konversations-Lexikon (1897, del 11, s. 883) uppger att memoarerna då hade utkommit i fyra franska, två tyska, tre engelska och fyra ryska upplagor. Tiburtius och Manstein kan Topelius ha ägt eller lånat privat, åtminstone gjorde han det inte på universitetsbiblioteket.96Tiburtius ägde han åtminstone senare (Museiverkets förteckning över Topelius böcker, kopia på utgåvans redaktion).

88 När Topelius ville sätta sig närmare in i förvecklingarna i den svenska politiken före krigsförklaringen läste han riksrådet Gustaf Bondes postumt utgivna Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, som han lånade den 25 februari 1850.97Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz 1821. Lånet: Utlåningsjournalen i Universitetsbibliotekets tjänstearkiv Ba1.1.7 Utlåningsbok 1840–1850. Topelius hänvisar inte till utgåvan i följetongen, men anlitar den sedan som källa i bokupplagans historiska del – detsamma gäller Ulric Scheffers »Raisonnement sur les causes de la guerre en Finlande, l’an 1741».98Ulric Scheffer, »Raisonnement sur les causes de la guerre en Finlande, l’an 1741», Handlingar rörande Skandinaviens historia 4 1817. Topelius lånade utgåvan den 8 april. Bondes manuskript utgavs 1821, med ett tillägg om fredsförhandlingarna i Åbo 1743 av riksrådet Cedercreutz som var svensk förhandlare. Tillägget använde Topelius för kapitlet »Krigets slut. Freden», som finns enbart i bokupplagan.

89 Redan i följetongen uppmärksammar Topelius Fredrik Cygnæus 1843 ventilerade Stycken ur en Teckning av Finska Kriget åren 1741 och 1742, som |XXXVI|han givetvis ägde. Det historiska perspektiv som Topelius anlägger på kriget i Hertiginnan af Finland sammanfaller i stort, men inte helt, med Cygnæus. De använder huvudsakligen samma källor: Bonde, Tiburtius, Manstein och Scheffers relation om orsakerna till kriget. Topelius anlitar också, mer än Cygnæus, handlingarna i krigsrättegången mot Lewenhaupt och Buddenbrock och de protokoll som fördes under krigskonseljerna, till en del av Ulric Scheffer.

90 I första kapitlet av Hertiginnan af Finland – bokupplagan – skisserar Topelius den historiska bakgrunden. Upplägget ligger nära framställningen i tidigare verk som behandlar epoken: Sven Lagerbrings Sammandrag af Svea rikes historia, femte delen, och Geijers Teckning af Sveriges tillstånd och af de förnämsta handlande personer under tiden från Konung Carl XII:s död till Konung Gustaf III:s anträde af regeringen. Geijers verk omtalas vanligen som Teckning av Frihetstiden och utkom 1838 i Svenska Akademiens Handlingar. I Finland förbjöds verket av censuren.99Censur-Comiténs protokoll 22/1 resp. 19/2 1839, se Olof Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 1957, s. 515, not 178. Eftersom Cygnæus vände sig till en akademisk publik i form av en avhandling kunde han hänvisa till Geijer, och gjorde det också. Topelius publicerade sig för allmänheten och kunde därför inte uppge källor som inte fick spridas i Finland. Delarna av Lagerbrings Sammandrag är jämförelsevis populärt hållna, »Til ungdomens tjenst upsatt» upplyser titelbladen. Topelius ägde alla delar, i en upplaga tryckt 1778–1780.100Museiverkets förteckning över Topelius böcker, kopia på utgåvans redaktion.

91 Lagerbring och Geijer lyfter fram en kedja av orsaker som leder fram till kriget: det rysk-turkiska kriget som slutade med freden i Belgrad 1739, mordet på den svenska kuriren Malcolm Sinclair och den förbittring det väckte bland breda lager i Sverige, samt de s.k. successionsfrågorna som sysselsatte stora delar av Europa. Både i Ryssland och i Sverige var tronföljden oklar och Österrikes nyblivna drottning Maria Teresia fick se sin rätt till tronen ifrågasatt av Frankrike och Spanien. Partistriderna mellan hattar och mössor i den svenska riksdagen och påtryckningar som de utländska ministrarna (ambassadörerna) ägnade sig åt uppmärksammas också. Det freds-, britt- och ryssvänliga mösspartiet hade suttit vid makten sedan frihetstidens början, men störtades under kuppliknande former 1739. År 1741 ertappades kanslipresidentens (statsministerns) sekreterare Gustaf Johan Gyllenstierna med att förse ryska ministern Bestusjev med information och drog med sig bl.a. den sedermera renommerade historikern Arckenholtz. Hattarna, som talade för revansch efter stora nordiska kriget genom ett erövringskrig mot Ryssland, lyckades få stöd för krigsförklaringen sommaren 1741.

92 Topelius tar upp frågorna i sammandrag, och lyckas förklara den komplicerade politiska bakgrunden till kriget kort och koncist – inte minst den geo|XXXVII|politiska situationen med Rysslands närvaro i Finska viken och Östersjön. Den ytterst initierade Gustaf Bonde – som även Geijer citerar flitigt – stod för ett uttalat mössperspektiv, han hörde till de riksråd som fick gå 1739. Tiburtius var däremot deciderad hatt, även om den partipolitiska ståndpunkten inte spelar så stor roll när han beskriver tillvaron vid fronten och krigshandlingarna.101Tiburtius (1706–1787) beskrivs av Christoffer Eichhorn som »en af hattarnas blindaste anhängare» (artikeln om Tiburtius, Nordisk familjebok, andra uppl. 28, sp. 1258 f.).

93 Beskrivningen av Helsingfors utarbetade Topelius med hjälp av Henrik Forsius »Om Stapelstaden Helsingfors» (1755 och 1757). Avhandlingen hade F. J. Rabbe publicerat i Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen 1842, Rabbe översatte också den första delen från latin. Stadsmiljön och näringslivet i Åbo återgav Topelius efter Niclas Wasströms Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad (1749).

Från romantiserad berättelse till historisk skildring

94 Bokupplagan av Hertiginnan af Finland utkom i november 1850 med en deskriptiv omslagstext: »Hertiginnan af Finland, romantiserad berättelse, jemte en historisk skildring af Finska Kriget åren 1741–1743, af Z. Topelius.» Här som i andra fall undviker Topelius sorgfälligt benämningen roman, för att inte tala om historisk roman. Ordet roman och dess avledningar har genomgått många betydelseförskjutningar från den ursprungliga innebörden tal och skrift på romanska folkspråk. Det var som beteckning på de omfattande riddarromanerna på vers eller prosa som ordet spreds utanför Frankrike med den populära genren. Senare, på 1700-talet, användes romance både om de medeltida riddarromanerna och deras efterföljare, och om mer eller mindre verklighetsfrämmande underhållningslitteratur i allmänhet. – Scott anknöt till den äldre traditionen när han använde romance som genrebeteckning på några verk med motiv från medeltiden och Tudortiden. – I Tyskland fick Roman och romantisch ett omfattande och, också här, ett delvis motstridigt innehåll. Adjektivet stod för fantasifull, äventyrlig och substantivet betecknade såväl epik som kärlekshistorier. Användningen på svenska uppvisar samma glidning från pejorativ betydelse till accepterande som tidigare i engelskan och tyskan. I början av 1800-talet stod ordet roman för en diktad berättelse.102Se Henrik Wallheims utredning av begreppen roman och romantisk, En underbar berättelse om ridderliga äventyr. V. F. Palmblad och den romantiska romanen 2007, s. 29–34. Wallheim citerar författarinnan Clara Reeves definition från 1785 av novel: »a picture of real life and manners, and of the time in which it is written» respektive romance: »an heroic fable, which treats of fabulous persons and things. […] The Romance in lofty and elevated language, describes what never happened nor is likely to happen» (ibid., s. 25). Lexikografen Dalin definierar ordet som »Diktad berättelse på prosa, hvaruti på ett poetiskt sätt skildras menniskorna och deras seder, lidelser, o. s. v.» och som »Kärlekshistoria» (1853).

95 Topelius ursprungliga avsikt förefaller ha varit att spinna vidare på det verkligt magra historiska materialet om Eva Merthens förhållande med James Keith, i fiktiv form och med kriget 1741–1743 enbart som en antydd bakgrund. Ju mer han orienterade sig i litteraturen om kriget, desto mer lockande tedde |XXXVIII|det sig av allt att döma att granska förloppet och krigsledningen systematiskt. En »kort och populär framställning» hade nyhetsvärde, det konstaterar han själv i förordet till bokupplagan. Därtill kommer att 1740-talets militära och politiska katastrof – i svenskt perspektiv – hade fördelen att ett sekel senare inte utmana censuren i ett Finland som inte längre var en del av Sverige. Ämnet kunde behandlas utan överdrivna hänsynstaganden åt olika håll. Texten på bokomslaget understryker den tydliga uppdelning Topelius gjorde vid omarbetningen, mellan å ena sidan den historiska delen i sakprosans form, å andra sidan den fiktiva delen som han benämner romantiserad berättelse.103Visserligen påminns läsarna också här om verklighetsbakgrunden: »Dikten har handlat fritt, men den tilldragelse, som ligger till grund för denna berättelse, är, likasom hufvudpersonernas namn, verklig.» Citaten i förordet, stycke 2 resp. 6 nedan.

96 Delarnas karaktär av sakprosa resp. fiktion markeras också av att Topelius praktiserar olika system för hänvisningar i dem. De – för tiden – ytterst systematiska hänvisningarna i den historiska delen utgörs av 44 numrerade fotnoter, därtill kommer omnämnanden av källor i den löpande texten. Av fotnoterna utgörs nitton av direkta källhänvisningar, resten är förtydliganden och tillägg baserade på källorna, eller kommentarer (noterna 4, 12, 14, 18–26, 28, 29, 31, 35 och 39). I den senare delen finns elva fotnoter markerade med asterisker (på s. 94, 98, 128, 153, 158, 163, 165, 166 och 167). I flertalet av fotnoterna i den senare delen meddelas att uppgifter i texten är »historiska», också där det hade varit enkelt att göra en exakt hänvisning.104Uttrycket »historiskt» för att markera historiskt belagda uppgifter var hävdvunnet, på franska användes »fait historique». I svenska sammanhang hade »historiskt» fått dålig klang på 1840-talet genom att M. G. Crusenstolpe använde det i övermått i sina skandalkrönikor. De olika notapparaterna kan inte förklaras på annat sätt än att Topelius räknade med olika målgrupper: manliga läsare av krigshistorien och en publik av damer för den romantiserade berättelsen.105Upplysningen att överbefälhavaren Lewenhaupt kallades Carl XIII (i den förra delen, kap. »Krigets utbrott», stycke 10) upprepas i en fotnot i kap. »Höstmarknaden i Åbo» i den senare delen, som om den inte hade framgått tidigare. Det kan ses som ett belägg på att Topelius inte räknade med en större kvinnlig publik för den historiska delen. En analys av skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan visar när och hur Topelius övergav sin ursprungliga plan och lät den historiska skildringen ta allt större plats.

97 En jämförelse av innehållet i följetongen med journalanteckningarna om Topelius hemlån från universitetsbiblioteket tyder på att han skrev vidare på följetongen och fördjupade sig i litteraturen om kriget – inte sällan i den ordningen – parallellt med tryckningen av avsnitten. Antagligen fick censorn G. F. Aminoff oftast både följetongsavsnitten och det övriga materialet till tidningen ett dygn innan numret utkom. Om regelverket hade följts borde censorn ha fått ett korrekturläst avdrag på hela följetongen innan den började publiceras. Jämförelsen mellan utlåningsjournalens uppgifter och följetongen visar inte bara hur snabbt Topelius arbetade, utan också att det inte var så noga med formaliteterna.


98 Topelius hade redan den 12 januari lånat »Handlingar rörande 1741 års krig». Han citerar krigskonseljens protokoll första gången den 2 mars, och återger »öfverste Lagercrantz votum, hvilket för sin utomordentliga feghet förtjenar |XXXIX|att komma till efterverlden»; formuleringen är identisk i följetongen och bokupplagan.106Kapitlet »Fredrikshamn», stycke 13 och 14.

99 I det andra avsnittet av följetongen, den 23 januari 1850, ingår en kort historisk översikt, från slutet av stora nordiska kriget till 1808, som betonar att Ryssland hela tiden avancerade västerut. Partistriderna och bestickligheten omnämns; hattarna beskrivs som krigsivrare, mössorna som fredsvänner och Finland som Sveriges förmur. Sedan följer ett stycke riktat direkt till läsarna, uttryckligen till de kvinnliga läsarna:

100 Jag anhåller att läsaren längre fram ville erinra sig dessa anmärkningar, förutan hvilka åtskilligt i berättelsen skulle förekomma mörkt och obegripligt. De hafva också blifvit förutskickade just enkom för att sedermera så mycket sig göra låter blifva politiken qvitt och låta det lilla liksom det stora stå der för sin egen räkning, utan att hvarken förringa eller förstora deras värde. Icke sannt, min läsarinna – efter det nu engång är till dig jag dedicerat denna berättelse – icke sannt, det är dock vida intressantare att gå från de stora bullrande arméerna till de spensliga läspande löjtnanterna, från den hårklyfvande politiken till den artiga och allmänt begripliga kärleksintrigen, från fäderneslandet till danssalongen, från kanondundret till älskandes hviskningar […].107HT 23/1 1850.

101 Meningen, som här har kursiverats, signalerar uttryckligen att krigshistorien och politiken är en nödvändig bakgrund för förståelsen av Eva Merthens historia, men i övrigt en bisak i sammanhanget. »Nåväl», lyder fortsättningen, »jag lofvar dig att du skall få allt detta, men inom krigets och olyckornas stora, svarta, dystra ram, som står lik en mörk åskhöljd himmel öfver de ljufva blommor och älskeliga dofter på ängen.»

102 Följetongen fortsätter sedan med kapitlen »Helenadagen på Runsala», »Hexan» och »Bal och Nederlag», tillsammans nio avsnitt som övervägande handlar om sällskapslivet i borgerskapets och universitetskretsarnas Åbo. Först i det nionde, den 27 februari, återförs läsaren till kriget, med ett kort referat av slaget vid Villmanstrand. General Mansteins memoarer uppges som källa. Nästan samtidigt, den 25 februari, lånade Topelius riksrådet Bondes Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I. Därförinnan hade Topelius den 26 januari lånat »Mennander, Disputationes Aboënses», disputationer som alltså hade ventilerats under Carl Fredrik Mennanders ledning. En av de opreciserade avhandlingarna kan identifieras med säkerhet. Det är Niclas Wasströms Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad från 1749. Wasström redogör för stadens näringar och Topelius tar med alla de rörelser han nämner som var |XL|verksamma 1741; avsnittet publicerades redan den 2 februari och återkommer i bokupplagan.108Niclas Wasström, Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 40 ff.; jfr nedan, s. 85, 31–86, 3. Avsnittet ingår i bokupplagans senare del, »Hertiginnan af Finland», där Topelius inte uppger källor. Gabriel Rein refererar avhandlingen i »Bidrag till finska häfdeteckningens historia. Forts.», Suomi 1842, första häftet, s. 34 f., men går inte in på Wasströms upplysningar om detaljer i stadsbilden som Topelius använder sig av. Wasström beskriver också de offentliga byggnaderna i Åbo och Topelius återger honom den 20 februari, samma text finns i bokupplagan.109Niclas Wasström, Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 15 ff.; jfr kap. »Bal och Nederlag», stycke 1.

103 När Niclas Wasström ger exempel på prisutvecklingen för råg samt smör och talg övertar Topelius dem den 2 februari: »Man klagade att rågen […]». I juni 1850, när Topelius färdigställde bokupplagan, fick han en redogörelse av sin sagesman Heldt i Åbo, där Heldt nämner »Farbror Hans Wittfooth». Topelius införde då denne i middagssällskapet på Runsala: »Gamle farbror Hans Wittfoth, som stod i ett mäkta stort anseende, klagade att rågen […]».110Wasström Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 31; anteckning av Heldt som medföljde brev Claes Rosenlund–Topelius (ankommit 4/6 1850); HT 2/2 1850; jfr kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 39. De av Nils Magnus Tolpo meddelade uppgifterna om Eva Merthens förmodade tjänarinna Anna nådde Topelius i mars, och han införlivade dem i följetongen med början den 4 maj.

104 I avsnittet som ingick i Helsingfors Tidningar den 30 januari nämner Topelius att biskop Browallius »hedrade sällskapet med sin närvaro» vid namnsdagskalaset den 31 juli 1741. Troligen hade han omgående blivit uppmärksamgjord på att Browallius blev t.f. biskop först 1747, för den 31 januari lånade han J. J. Tengströms Chronologiska Förteckningar och Anteckningar öfver Finska Universitetets fordna Procancellerer samt öfver Faculteternas Medlemmar och Adjuncter (biskopen i Åbo var också akademins prokansler), och ändrade i följande avsnitt (den 2 februari) och i bokupplagan biskopens namn till det korrekta Fahlenius.111J. J. Tengström, Chronologiska Förteckningar och Anteckningar öfver Finska Universitetets fordna Procancellerer samt öfver Faculteternas Medlemmar och Adjuncter 1836, s. [7]. Topelius införde också en korrigerande fotnot 2/2 1850: »Icke Brovallius, som vi i förra nummern orätt nämnde. Denne var år 1741 professor i fysiken och blef först 1747 t. f. och 1749 ordinarie biskop efter Fahlenius.» I avsnittet den 30 januari beskriver Topelius professorn i historia Algot Scarin som »en liten mager man», vilket han i bokupplagan ändrar till »en lång mager man», sannolikt efter att ha läst Tengström: »Scarin skall ha varit af en lång, torr och mager kroppsställning».112HT 30/1 1850, se kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 17, variantvisningen och Tengström, Chronologiska Förteckningar 1836, s. 220.

105 En gång verkar Topelius läsning ha avsatt spår i följetongen snabbare än det egentligen var möjligt. Den 8 april 1850 lånade han greve J. L. Hårds Mémoires d’un Gentilhomme Suédois; Hård hade som ung officer deltagit i kriget 1741–1742. Redan den 10 april återger Topelius hans reflektion över den svenska kapitulationen i Helsingfors: »Aldrig – säger grefve Hård i sina memoirer – har jag sett ett så bedröfligt uppträde. Också begriper jag ej, hvarföre icke män af heder hellre rådfråga blott sin förtviflan, än underkasta sig en så förnedrande kapitulation.»113Formuleringen är identisk i bokupplagan, se kap. »Helsingfors», stycke 24. Originalet: »C’est la première fois que j’ai été témoin de ce triste & douloureux spectacle; & graces au ciel, je n’en ai plus vu ni n’en verrai jamais plus de pareil; mais je ne conçois pas que des gens d’honneur, & dont l’ame a quelque énergie, ne prennent pas conseil de leur seul désespoir dans ces occasions, plutôt que déssuyer la honte d’une capitulation aussi flétrissante; & c’est à quoi j’exhorte mon fils, si jamais il étoit reduit à cette cruelle nécessité.» (Mémoires d’un Gentilhomme Suédois 1788, s. 41 f.)

106 Kapitlet »Fredrikshamn» utgör vändpunkten. Det publicerades i följetongen mellan den 27 februari och den 9 mars 1850. Här ingår partier som representerar Topelius ursprungliga koncept. Den »hexa» som figurerar på Runsala i kapitlen »Helenadagen på Runsala» och »Hexan» visar sig också i svenskarnas läger i Fredrikshamn i två episoder, den ena utspelar sig vintern 1742, den andra när svenskarna lämnar staden i slutet av juni 1742. Episoderna |XLI|ingår i följetongen den 2 resp. 9 mars; i bokupplagan har Topelius strukit dem.114Se kap. »Fredrikshamn» och varianterna. De visar att han hade tänkt integrera de »romantiska» elementen – i betydelsen romanmässiga, fantastiska, icke-realistiska – med de historiska. I stället tonar han ner dem och låter de historiska avsnitten växa.

107 Efter att ha låtit häxan förutspå ofärd och undergång för svenskarna avslutar Topelius kapitlet om Fredrikshamn, men i stället för att återvända till Åbo och Eva Merthen beskriver han utförligt arméns reträtt till Helsingfors och kapitulationen i åtta avsnitt (16 mars–13 april). Först därefter lägger han in en övergång: till Åbo »vilja äfven vi nu återföra den benägne läsaren, och sålunda ånyo upptaga den länge afbrutna berättelsens tråd».115HT 13/4 1850, se sista meningen i kap. »Helsingfors» och variantvisningen. Formuleringen tyder på att »berättelsen» för Topelius fortfarande kretsar kring Eva Merthen, men fokuseringen i januari på »läsarinnan» har i april flyttats till krigshistorien och »läsaren».

108 Topelius förändrade prioriteringar kan visas rent kvantitativt. Bokupplagan är med sina 67 000 ord ca en femtedel mera omfattande än följetongen (54 000 ord). Kapitlen om Eva Merthen motsvarar i stort sett varandra i omfång: 40 000 ord i bokversionen och 38 500 i följetongen. Den historiska delen är däremot nästan dubbelt så lång i bokversionen: drygt 26 000 ord mot följetongens 14 000. Kapitlet »Slaget vid Willmanstrand» omfattar 3 600 ord i bokupplagan, mot två stycken om 350 ord i följetongen. I kapitlet »Fredrikshamn» har Topelius redan i följetongen utvidgat det rent historiska materialet – han kunde börja utnyttja de upplysningar som Tiburtius lämnar, denne hade kommit till armén strax efter slaget vid Villmanstrand. I Helsingfors Tidningar omfattar kapitlet »Fredrikshamn» drygt 5 000 ord, varav knappt 1 000 utgörs av episoderna med häxan som Topelius sedan strök. Kapitlet har i bokupplagan 5 700 ord.

109 Bokupplagans senare del, där Topelius samlar kapitlen om Eva Merthen och Keith, innehåller inte alls lika genomgripande förändringar som de rent historiska kapitlen i den förra delen. Det är närmast fråga om smärre kompletteringar och stilistiska ändringar. Slutavsnittet, om Eva Merthens senare öden, har Topelius däremot utvidgat betydligt, med parets förmodade familjeliv, Keiths död på slagfältet 1758 och den upplysning om »Preussin Anna» som Tolpo hade försett honom med. Motsvarande text i följetongen är bara en tredjedel av bokupplagans. Största delen utgörs av ett citat ur Varnhagen von Enses biografi över Keith, där Eva Merthens liv med Keith och efter hans död summeras. »Hon åtnjöt allmän aktning och ett stort anseende äfven hos de högsta personligheter» heter det kortfattat där. Översättningen är trogen, utom när Varnhagen von Ense upplyser om att »Eva Merthens heirat|XLII|hete später den Schlosshauptmann von Reichenbach» och Topelius återger det med: »Sedermera gifte sig Eva Mercken andra gången med […]».116Karl August Varnhagen von Ense, Leben des Feldmarschalls Jakob Keith 1844, s. 263 f. resp. HT 12/6 1850. Topelius behöll stavningen Mercken genom hela följetongen. Bl.a. beskrivningen av slaget vid Hochkirchen (kap. »Hertiginnan af Finland», stycke 67) följer biografin. I bokupplagan nämns Eva Merthens äktenskap med Reichenbach inte.

110 Den förra delen av Hertiginnan af Finland är en sammanställning av citat och referat, försedd med kommentarer till händelseförloppet och aktörerna. Topelius moderniserar språket i källorna lätt, för att anpassa det till sina läsare. I punktkommentarerna till novellen identifieras refererade källor, men inte fullständigt. Omfattningen torde ändå vara tillräcklig för att illustrera hur Topelius skickligt kombinerar material till en sammanhängande skildring, samtidigt som han låter de olika källorna komplettera varandra.

Hertiginnan af Finland, utgivningshistorien II

Honorar, dröjsmål vid utgivningen

111 Även om själva skrivprocessen går att kartlägga förhållandevis väl finns det luckor och oklarheter i utgivningshistorien. En gäller storleken på upplagan, en annan själva publiceringen. I slutanmärkningen till följetongen uppger Topelius att boken kommer att omfatta 13 till 14 ark och utkommer till midsommar.117HT 15/6 1850. Formatet är liten oktav, med ark à 16 sidor. I själva verket ingick den första annonsen om bokupplagan av Hertiginnan af Finland i Helsingfors Tidningar så sent som den 16 november 1850. Priset var en silverrubel. Topelius hade personligen lämnat in manuskriptet till bokupplagan till censurkommittén den 30 april 1850. N. A. Gyldén antecknades som censor i kommitténs diarium. Kolumnen för meddelat tryckningstillstånd är tom. Den s.k. tillståndsbiljetten, d.v.s. tillstånd för försäljning som utfärdades när verket var färdigtryckt, är daterad den 10 augusti 1850.118Censurkommitténs diarium 1850 nr 30, Riksarkivet. Diarierna har kolumner för årsvis löpande numrering av inlämnade verk, namn på personen som lämnar in manuskriptet, verktitel, namn på censorn samt datum för beviljat – alternativt inte beviljat tryckningstillstånd resp. tillståndsbiljett. Boken utkom alltså nästan ett halvår försenad, men hade då legat färdig i drygt tre månader innan den fanns i bokhandeln. Hertiginnan af Finland hade skickats till Stockholm i god tid, den recenserades redan i slutet av november i tidningen Bore.

112 Helsingfors Tidningar ägdes av konsuln G. O. Wasenius, som var delägare i den Waseniuska bokhandeln och i förlaget Wasenius & Komp. I ett brev till B. A. Thunberg, som förestod bokhandeln och förlagsverksamheten, skriver Topelius den 26 juni att förseningen delvis beror på förlaget. »Kommer du ihåg huru jag dagligen brådskade på, när mscr. med imprimatur på låg åtminstone 2 veckor ovidrördt under förhandlingarne med gamla herrn?»119Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850, avskrift, 244.88. De förhandlingar som Topelius nämner gäller troligen hans honorar för bokupplagan. »Gamla herrn» måste vara G. O. Wasenius, som sannolikt ansåg honoraret överflödigt, eftersom Topelius hade skrivit följetongen i |XLIII|egenskap av redaktör för Helsingfors Tidningar, alltså i tjänsten. Av samma brev framgår att Topelius i alla fall fick 7½ silverrubel per ark, men bara för tolv ark. Topelius räknade i slutet av juni med ett omfång på sexton ark, det blev exakt sjutton. Han fick 90 silverrubel i honorar, med avdrag för renskrivningen (knappt 7 silverrubel). Renskriverska var G. O. Wasenius dotter Ulla. Topelius hade en dedikation färdig redan i juni och bad Thunberg låta binda in ett exemplar åt henne.120Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850, Topelius kallar Ulla Wasenius »min lilla sekterska» (Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850). Han bokförde ett honorar om 83 silverrubel 10 kopek för Hertiginnan af Finland i kontoboken för 1850 och nämner i Familjekrönikan både Ulla Wasenius insats och honoraret, »med afdrag af hennes arvode» (pag. 61, SLSA 801).

113 Av samma brev till Thunberg framgår att censorn Gyldén hade ställt i utsikt »ett facilt imprimatur på sednare Afd. af hertiginnan». Det betyder antingen att Topelius hade levererat manus i två omgångar till censorn, eller att censorn hade godkänt första delen separat, för att sättningen skulle komma i gång (jfr ovan om manuskriptet med imprimatur som låg och väntade två veckor). I brevet säger Topelius också att han hade fått det fjortonde korrekturarket.121Det fjortonde arket slutar på s. 222 av bokupplagan 1850, av sammanlagt 270 sidor. Det innebär att det mesta av andra delen var satt i slutet av juni, trots att tryckeriet inte hade fått tillståndet. Topelius räknade med att boken skulle tryckas och komma ut så snabbt som möjligt, och hade ordentligt kommit överens med censurkommitténs kopist Uhlenius och tryckeriets faktor Friis om tillstånden.122Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850: »Med Uhlenius och Friis skall jag ännu före afresan söka klara affären med försäljningstillståndet m. m. så att intet hinder dervid möter.» Någon orsak till att tryckningen drog ut på tiden till slutet av augusti har inte framgått. Att utgivningen ytterligare blev uppskjuten kan bero på att Thunberg och Topelius ville vänta på julförsäljningen.

114 Topelius omsorgsfulla instruktioner berodde på att han var på väg till Nykarleby. Därför bad han Thunberg läsa korrektur på de återstående arken. Han hade inte heller hunnit gå igenom de tidigare (revider)arken, d.v.s. det andra, ombrutna korrekturet. Orsaken är troligen att Topelius hade drabbats av en bindhinneinflammation (conjunctivitis) i början av maj, vilket kan förklara att boken inte blev omsorgsfullt korrekturläst.123Familjekrönikan, pag. 61. – Ifråga om »Häradshöfdingen», »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» är tillkomsthistorien inte lika väl dokumenterad och erbjuder inte samma möjligheter att gå in på Topelius arbetsmetoder. Uppgifterna om tillkomsthistorien för de här följetongerna presenteras i respektive kommentar.

Samtida kritik och senare reception

115 Verk som har publicerats enbart i följetongsform noteras nästan aldrig av samtida kritik. Samtida bedömanden av »Häradshöfdingen», »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» har inte påträffats. Topelius levnadstecknare och Maija Lehtonen uppmärksammar »Häradshöfdingen», eftersom den både motivmässigt och berättartekniskt representerar något nytt i Topelius |XLIV|produktion, och de nämner »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet». Här presenteras först de korta omnämnandena om dem och därpå den mera omfattande receptionen av Hertiginnan af Finland.124Hannu Syväoja nämner de fyra verken i avhandlingen »Suomen tulevaisuuden näen». Nationalistinen traditio autonomian ajan historiallisessa romaanissa ja novellissa (1998). Han läser och citerar versionerna i Samlade skrifter – de textställen i Hertiginnan af Finland som anförs i avhandlingen (s. 110 och 123) finns varken i följetongen eller i bokupplagan 1850.

»Häradshöfdingen»

116 Vasenius ger en översikt av Topelius prosa i levnadsteckningens femte del som utkom 1927. Han refererar »Häradshöfdingen» och beskriver den som början till Topelius »fosterländskt-historiska novellistik». Han redogör för problemen med censuren och anser det viktigt att framhålla att Topelius inte kan ha varit inspirerad av Runeberg trots att Löf visar tydliga likheter med Sven Dufva.125Runebergs »Sven Dufva» trycktes först i kalendern Necken som utkom i december 1846. Däremot menar Vasenius att det »antagligast» är en tradition Topelius bygger på och hänvisar till Finlands svenska folkdiktning II:2 Historiska sägner nr 813 (Vasenius V, s. 167 ff.). Också Paul Nyberg refererar »Häradshöfdingen» rätt ingående i biografin (1949) och kallar den »ett första försök till en historisk ’novell’ med högre anspråk». Uppställningen visar »ansatser till tekniken i Fältskärns berättelser», och tingsskrivaren i »Häradshöfdingen» är »avgjort en föregångare till den gamle fältskärn Bäck».126Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 191.

117 Maija Lehtonen ansluter sig till Vasenius och Nyberg i bedömningen att »Häradshöfdingen» kan anses som en föregångare till Fältskärns berättelser. Berättaren Nybom har yttre drag gemensamma med fältskärn men han är avgjort mindre sympatisk, menar Lehtonen. Huvudpersonen Löf är intellektuellt nästan lika defekt som Sven Dufva och utför mer eller mindre samma bragd som han. »Tonen är genomgående uppsluppen och raljant; av fosterländskt patos märks inte mycket.»127Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90.

»Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»

118 Vasenius sätter »Vernas rosor» i samband med att den åttonde berättelsen av Fältskärns berättelser inte fick publiceras; det är »Flyktingen», om den ryska ockupationen av Finland 1713–1721. Topelius skulle då »helt hastigt» ha fattat beslutet att skriva »Vernas rosor».128Vasenius V, s. 76. Det är dock inte sagt att tillkomstprocessen var fullt så brådstörtad som Vasenius antyder. Vasenius karaktäriserar därför novellen som ett mellanstick i nödfall, och menar att »uppränningen» inte är så nationellt-historisk som i Fältskärns berättelser utan påminner om Walter Scotts. Allt tyder på att författaren inte hade andra avsikter än att bjuda läsarna på någonting underhållande och »delvis spännande, hvilket han ock otvifvelaktigt gjorde».129Vasenius V, s. 223.

119 Om »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» säger Nyberg inget annat än att Topelius »för omväxlings skull» hade förlagt handlingen till östra Nyland.130Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326. Formuleringen ska ses mot bakgrunden av att släkten Nyberg i ett par generationer hade varit verksam i landsändan på 1700-talet (Paul Nyberg, Från barock till nyrokoko. En släktkrönika 1962). Den sentida ättlingen ansåg tydligen regionen underrepresenterad som miljö i Topelius författarskap. Däremot tar han i samband med föreläsningarna upp Topelius inställning till Anjalaförbundet: den starka känslan för finska folkets enhet och egenart kunde ha lett till »någon förståelse för Anjalamännens idéer», |XLV|men det hade Topelius inte, tvärtom. Han tar utan att tveka parti för de kungatrogna och fördömer de konspirerande officerarna.131Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 350. Detta gäller också de skönlitterära verken »Häradshöfdingen», »Vernas rosor», »Stjernan i molnet» och »Konungens handske».

120 I artikeln om Topelius och skräckromantiken uppmärksammar Maija Lehtonen den partiella anpassning till skräckromanens genrekonventioner som Topelius gör i flera följetonger. Han tar upp »gängse motiv, handlingsmönster och persontyper, som han med större eller mindre framgång införlivar i den finländska miljön». Topelius använder typiskt spänningsskapande drag som ovisshet om hjältens börd, och infogade berättelser som i det här fallet bidrar till att både öka mystifikationen och lösa upp den. Miljön, en transponering av det gotiska slottet till herrgården med det symboliska namnet Nattsjö, är också kännetecknande för skräckromantiken.132Maija Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 13 ff. Med »Vernas rosor» ska förstås både den och »Stjernan i molnet». Topelius sammanförde de två följetongerna under den gemensamma titeln inför publiceringen i Vinterqvällar 1881. – Om personskildringen, se kommentaren till novellerna »Vernas rosor», stycke 6 f. och »Stjernan i molnet», stycke 3 f. I artikeln »Topeliuksen romaanit ja novellit» ger Maija Lehtonen ytterligare belägg för de skräckromantiska elementen: Nattsjö är ett hemlighetsfullt och avvisande ställe, med en vansinnig ägare och hans inspärrade unga dotter som hjälten räddar.133Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, s. 173.

121 Det förekommer också att Topelius betonar sambandet till en litterär tradition, inte minst i »Vernas rosor». Lehtonen beskriver den som »en bisarr, heterogen berättelse med inslag från sagan, äventyrsromanen, skräckromantiken [och] genreparodin».134Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 13. Handlingen är så osannolik att den kan betraktas som parodi på den melodramatiska kärleksromanen: här finns de bortbytta barnen, den vansinnige fadern, den dövstumma flickan som vaktas av en gammal argbigga och ett svartsjukedrama i det förflutna. »Berättaren följer en 1700-talstradition och bryter illusionen genom att ständigt göra läsaren medveten om berättelsens fiktiva karaktär. Kanske kan man också se ett stänk av romantisk ironi i kommentarerna.» Det osannolika förklaras med en hänvisning till sagans konventioner. Maija Lehtonen framhåller att de olika undertexterna skapar en förvirrande helhet. Här förekommer Törnrosa-motivet, trollkarlen, häxan och den människoätande jätten, legenden om Sankt Göran och draken, riddarromaner – men också anspelningar på Don Quijote och Meg Merrilies i Guy Mannering.135Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990, s. 57 ff.

122 Topelius visar prov på kvickhet och ironi i »Vernas rosor». Han skämtar med klichéerna och låter personerna vara ironiskt medvetna om att de handlar enligt banaliserade mönster, säger Lehtonen. Ändå är det till slut drömmen-idealet som segrar, personerna slipper se sina illusioner krossas. Berättarhållningen är inte konsekvent, »ironin slår lätt över i sentimentalitet, berättaren tar ofta sin historia på allvar. Här avspeglas en för Topelius typisk kluvenhet».136Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990, s. 60 f.

|XLVI|

Hertiginnan af Finland

Samtida reception

123 Den första påträffade anmälningen av Hertiginnan af Finland är kort och osignerad och ingår i tidningen Bore som utkom i Stockholm. Den är såtillvida ovanlig i Topelius-receptionen att författaren här anses representera kärnfull manlighet. Recensenten ser det som »en kär pligt att rekommendera [boken] hos hela den del af den Svenska allmänheten, som, mätt och öfvermätt vid de i oändlighet uttänjda, innehållslösa och slippriga feminina romanprodukterna, som på sednaste tiden hotat att i grund förslappa de andliga smältningsorganerna hos den romanläsande publiken, önska att [sic] vederqvicka sig med någon sundare och kärnfullare esthetisk föda». Efter ett ytterligt kort innehållsreferat fortsätter han:

124 Den skildring af detta krig, hvilken bildar bakgrunden för hjeltinnans romantiska öden, vittnar om noggranna speciella forskningar och är i högsta grad interessant och upplysande i afseende på detta olyckliga och i många afseenden skamliga moment af vår historia, öfver hvilket man på långt när icke ännu har full klarhet, hvad detaljerna angår. Det hela är affattadt i en stil, liflig och poetisk, såsom man kan vänta af den unge, glödande Soumiskalden [sic], men manlig, flärdfri, utan omotiverade lyriska utbrott, utan tröttande och bombastiska beskrifningar, utan gudsnådliga och vattenhaltiga reflexioner.137»Hertiginnan af Finland. Romantiserad berättelse [...] Zacharias Topelius», Bore 24/11 1850.

125 I Morgonbladet blev Hertiginnan af Finland föremål för en osignerad recension, där anmälaren konstaterar att Topelius obestridliga talang ligger i hans språk, »en god uppfinningsförmåga, en vacker omedelbar uppfattning af naturen, af enskilda sidor uti menniskolynnet samt af lifvets alldagligare förhållanden. Öfver allt, hvad han skrifver, kastas härigenom, och i synnerhet genom det vackra språket, ett skimmer af skönhet, som gör ett behagligt intryck på läsaren.» Det är fråga om sällsynta förtjänster och Topelius popularitet är berättigad, även om man kan befara att »några af hans skrifter nästan alltför mycket syfta på en sådan popularitet». Anmälaren säger sig sakna en genomträngande världsåskådning och en djupare blick i människosjälen hos Topelius, men anser ändå att han med Hertiginnan af Finland har gått »märkbart framåt». Recensenten i Morgonbladet är troligen Fredrik Berndtson, som hade anmält Topelius första diktsamling 1845 och antagligen också recenserade hans andra, en vecka efter recensionen av Hertiginnan af Finland.138Se Carola Herberts översikt av den samtida kritiken av Topelius första diktsamlingar, Ljungblommor, ZTS I, stycke 107 resp. 110 i inledningen. Recensionen av Hertiginnan af Finland ingick i Morgonbladet 16/12 1850, den av Ljungblommor II 23/12 1850.

|XLVII|

126 Karaktärsteckningen av Eva Merthen är Topelius mest lyckade, medan de övriga personerna är »otydligt tecknade», vilket i fråga om Keith förvånar recensenten. Tidsskildringen är möjligen alltför detaljerad, men berättelsen är underhållande och fångar läsarens intresse. Ojämnheterna kan ursäktas med att den är gjord för pressen och »utan tvifvel blifvit skrifven styckevis». Den omfattande krigshistorien är inte nödvändig för förståelsen av novellen, utan framstår nästan »såsom ett arbete för sig». Den är inte uttömmande, men som »det första sammanfattande arbetet åt detta håll läses den dock med intresse». Trycket är »blackt och oredigt» och priset (en silverrubel) högt.139»Hertiginnan af Finland», Morgonbladet 16/12 1850.

127 Sven Gabriel Elmgren recenserade Hertiginnan af Finland i Litteraturbladets decembernummer. Han reflekterar över historikerns roll som förmedlare: en god historiker måste ha drag av poet för att kunna ge »aflägsna tiders historie» liv, åskådlighet och sammanhang. Han bör äga tillräckligt med skapande fantasi för att göra sig en bild av gångna tiders seder och tänkesätt, för att sedan kunna framställa den för andra. Vill man nå en större allmänhet är metoden att »romantisera fäderneslandets historie», d.v.s. att gestalta den skönlitterärt, bättre än någon annan. »Är den romantiserade historien utförd med skicklig hand så kan den till och med gifva en både klarare och sannare föreställning om förgångna tider, än den blott resonnerande historien.»140S. E., »Hertiginnan af Finland […]», Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 12/1850, s. 367.

128 Kriget 1741–1743 »med blott nederlag, oförstånd, feghet och usselhet» verkar minst av alla epoker ge material för dikt, men »likväl följer läsaren berättelsen med lifligt intresse». Näst Runebergs dikter är Hertiginnan af Finland det bästa skönlitterära verket på länge, också som exempel för andra förmågor genom det finska historiska motivet. Även Elmgren anser att Keith är osäkert tecknad, att novellen kan förstås utan hänvisning till krigshistorien och att sammanhanget mellan »krigshistorien och novellen» är för löst. Slutet kommer för hastigt på och Eva Merthens fortsatta liv hade krävt en detaljerad skildring. Men tidsskildringen är historiskt trogen – middagen på Runsala betecknas som glanspunkten i berättelsen. Topelius stilistiska förmåga förnekar sig inte och han kan ge skildringen en »Finsk, eller rättare Svensk-Finsk pregel».141»Rent Finsk pregel kan åter ingenting äga som är skrifvet på annat språk än folkets egna tungomål» fortsätter Elmgren (Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 12/1850, s. 368).

129 Krigshistorien karaktäriserar Elmgren som ett helt för sig. Den är »ganska underhållande och vittnar om icke ringa historisk konst». Även om berättelsen har luckor är den »med sammanhang och åskådlighet utförd, samt visar ett lofvärdt bemödande att uppspåra händelsernas grund, hvarförutan all historie blir blott en död minneskunskap». Han välkomnar skildringen, för även om den grundar sig på enbart tryckta källor är de så sällsynta och litet kända att de troligen är nya för de flesta läsare. Elmgren noterar sens moralen: partier |XLVIII|som sätter sina egna intressen före det gemensamma fäderneslandets kan föra det till undergångens brant.142S. E., »Hertiginnan af Finland […]», Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 12/1850, s. 368 f.

130 En som däremot inte lät sig imponeras av Topelius källstudier var J. O. I. Rancken, men hans åsikt ska ses i sitt sammanhang. När Topelius sommaren 1852 hade utnämnts till lektor i historia vid Vasa gymnasium besvärade sig medsökanden Rancken. Han framhöll sina egna lärdomsprovs förtjänster och ansåg att den historiska delen av Hertiginnan af Finland »’tyckes innehålla föga annat faktiskt’ än hvad genom Tiburtius är förut bekant».143Citerat efter Vasenius III, s. 403.

131 Åbo Tidningar recenserade W. G. Lagus verk om hattarnas krig i november 1853 och nämnde då Hertiginnan af Finland, som förutsattes vara bekant för läsarna. »Stycket är på engång rent historiskt och utgör den mest behagliga tidsskildring man kan tänka sig, tecknad med författarns välkända, poetiska och mästerliga penna. Aldrig har i vårt land någon mera förledande lockbit blifvit utställd, för att förmå allmänheten till kärlek för historien, än denna på en gång sanna och plastiska skildring.» Den bygger på enbart tryckta källor, men »naturligtvis för den större allmänheten fullkomligt obekanta», konstaterar anmälaren. Efter att ha nagelfarit detaljer i Lagus verk slutar han med förhoppningen att det ska få »en plats i hvarje familjebibliothek vid sidan af ’Hertiginnan af Finland’».144»G. W. Lagus. Anteckningar rörande 1741 och 1742 årens krig, jemte Henr. Magn. von Buddenbrocks äreräddning», Åbo Tidningar 1/11 1853. – Lagus argumenterar i någon mån mot Cygnæus och Topelius framställning av händelserna.

132 Samma tidning anmälde första cykeln av Fältskärns berättelser något kallsinnigt 1856. Särskilt kritiserades Topelius »konstnärsåsigt», »att man icke bör förmycket idealisera». I novellerna lägger man ofta märke till »ett ängsligt bemödande att undvika idealisering». När författaren befriar sig från detta tvång och »helt och hållet hängifver sig åt sin känsla, då uppstå sådana sköna taflor som ’Hertiginnan af Finland’».145»Zachr. Topelius i dess sednare arbeten», Åbo Tidningar 10/1 1856. Senare har Topelius inte kritiserats för att ha undvikit idealisering, tvärtom.

Reception 1880–1950

133 R. F. von Willebrand behandlade Topelius skönlitterära prosa i en omfattande artikel i Finsk Tidskrift 1884. Han utgår från de grundligt reviderade versionerna av Fältskärns berättelser och novellerna i Vinterqvällar från början av 1880-talet; här återges enbart de generellt giltiga synpunkterna. Willebrand anser att handlingen i Hertiginnan af Finland rör sig »i närmaste anslutning till historiska fakta, hvilka, med skicklig hand motiverade och detaljerade samt uppvärmda af författarens fantasi, gifva det hela hållning och lif». Verket karaktäriserar von Willebrand som »egentligen blott ett stycke i poetisk drägt utstyrd historia, ehuru friheten i uppfattning och framställning till fullo ger den pregeln af ett originalarbete». Han konstaterar också att det |XLIX|»högpatetiska ämnet, i förening med den sorgligt intressanta och väl träffade tidsstämningen skänker författarens komposition ett tillskott af intresse, som uppbär en väsentlig del af arbetets konstvärde».146R. F. von Willebrand, »Topelius såsom novellförfattare. Fältskärns berättelser – Vinterkvällar» 1884, s. 173 f. von Willebrand påpekar att Topelius intresse för det mystiska inte förnekar sig i Hertiginnan af Finland, utan också här har han »inväft ett drag af vidskepelse», nämligen Waapuris spådom, vilket i viss mån binder handlingens gång.147R. F. von Willebrand, »Topelius såsom novellförfattare. Fältskärns berättelser – Vinterkvällar» 1884, s. 182.

134 Bernhard Estlander medverkade med studien »Topelius som historiker» i den skrift som Svenska litteratursällskapet utgav till Topelius hundraårsminne. Han konstaterar att Topelius »vetenskapligt-historiska skriftställeri» inte är omfattande, men att han från 1842, i och med redaktörskapet för Helsingfors Tidningar, kom in på den historiska novellistiken där hans historiska kunskaper blev fruktbara. »Hans romantik får verklighetens allvar av det historiska underlaget, hans historia lätthet, liv och färg av den romantiska diktkraften.» – Med romantik avses här romankonst. – Estlander betecknar Hertiginnan af Finland som Topelius »första verkliga historiska novell», och redogör i korthet för hans källor: Lencqvist, Varnhagen von Ense, Bonde, Manstein och Tiburtius (jfr ovan) samt muntlig tradition.

135 Estlander har läst både följetongen och bokupplagan 1850 flyktigt. Han förundras över förekomsten av »gamla mormor och Bäcken» i bokupplagan och konstaterar att den utförliga framställningen av krigshändelserna »avlägsnades i de senare upplagorna i bokform, såsom värdelös», »efter att andra verk om kriget utkommit».148Ordet »värdelös» är förvånande starkt i sammanhanget. Topelius motiverade själv strykningen av krigsskildringen inför utgivningen av verket i Vinterqvällar med att senare undersökningar och allmänna framställningar av epoken hade gjort det »öfverflödigt» att upprepa den »specialskildring af 1741 års krig» som ingick i bokupplagan 1850 (Vinterqvällar II:1 1881, fotnot på s. 81). »Novellen vann därpå», menar Estlander, »men livligheten och åskådligheten av dessa krigsskildringar, som sålunda förblevo begravna i Helsingfors Tidningar, äro sådana, att man ännu i dag läser dem med nöje och behållning».149Bernhard Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. – Det var inte bara krigsskildringen Topelius avlägsnade, mormor och Bäck fick också stryka på foten vid bearbetningen för Vinterqvällar. Avslutningsvis spekulerar Estlander i om det hade varit »förmer» om Topelius källstudier hade resulterat i en »rent historisk skildring», och påminner om att han en gång åstadkommit en sådan i tryck, »som ung doktor, i den krigshistoriska delen av Hertiginnan av Finland i dess första version».150Bernhard Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 147.

136 Levnadstecknaren Eliel Vest konstaterar 1905 att det historiska materialet är betydande och redogör för de källor Topelius använde. Hertiginnan af Finland blev »en historisk berättelse ej blott med hänsyn till hufvudpersonerna och händelsen i och för sig, utan äfven såsom tidsskildring betraktad, och detta skaldens första allvarliga försök att ’i skuggorna af det förgångna inandas mänskligt lif’ blef i sitt slag också det allra första hos oss». Om receptionen säger Vest att Helsingfors Tidningar vann större spridning än någonsin förut »just för Hertiginnans skull», och att den »förbättrade upplagan i bokform rönte en för våra dåtida bokhandelsförhållanden sällsynt liflig efterfrågan». |L|Också mottagandet i Sverige var »afgjordt gynnsamt» – men flera exempel på det än anmälan i Bore ger Vest inte.151Eliel Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f. Vest ger inga konkreta uppgifter om upplagan på boken eller försäljningen. Men han har rätt i att HT:s upplaga steg från 1849, med praktiskt taget 100 ex, från 1 086 ex till 1 184 – och Topelius lön från 714 till 972 rubel silver. – Selma Lagerlöfs essäistiska levnadsteckning utkom 1920. Hon menar där att Topelius inte heller nu fann det lämpligt att sända ut »storverket», utan kallar Hertiginnan af Finland »en direkt förelöpare».152Selma Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312.


137 Den historiska novellen var en lämplig genre för Topelius p.g.a. hans studier, men också för att gångna tider uppvisade de fasta kulturformer som samtiden saknade, anser Valfrid Vasenius i en artikel inför författarens 70-årsdag. Han noterar också att Topelius noveller med historiska motiv får »ökad åskådlighet» genom de kulturhistoriska detaljupplysningarna. Vasenius säger att Hertiginnan af Finland kan räknas till Fältskärns berättelser, »enär också den uppgifves härstamma från gamle Bäck».153Valfrid Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13. När Vasenius senare återkommer till Hertiginnan af Finland, i femte delen av levnadsteckningen (1927), framhåller han att Topelius med den beträder »den rent historiska novellens fält».154Vasenius V, s. 171. De starka kontrasterna i motivet tilltalade Topelius rent konstnärligt, menar Vasenius och antyder att porträttet av Eva Merthen är ett självporträtt: »Det skaplynne Topelius sålunda tecknar hos sin hjältinna stämmer nog så väl öfverens med den karakteristik Keiths biograf Varnhagen von Ense ger af henne. Men tillika ligger däri mycket af hvad Topelius kände hos sig själf, och som han kallade ’ynglingalynne’, sträfvan mot stora mål.»155Vasenius V, s. 205 f.

138 Vasenius lyfter fram Topelius ambition till kulturhistorisk skildring, som i sin tur påverkas av krigets inverkan på »’insidan af folkens lif, i deras mest enskilda förhållanden’». Detta förutsätter en skildring av kriget och av den förda politiken, anser Vasenius. De åsidosatta begreppen om fosterlandets ära och välfärd å ena sidan och å den andra det rigida fasthållandet vid konvenansen bildar en verkningsfull kontrast. I övrigt förefaller Vasenius se skildringen av kriget som en kompositionsmässig olägenhet för novellen. Om den historiska delen i bokupplagan 1850 säger han att den utgör ungefär två femtedelar av helheten, »hvilket ju otvifvelaktigt var för mycket, ifall arbetet betraktas ur skönlitterär synpunkt».156Vasenius V, s. 208. Citatet i citatet: se »Förord», stycke 3.

139 Paul Nyberg framhåller att Hertiginnan af Finland huvudsakligen bygger på historiskt stoff. Topelius har »bedrivit verkliga källforskningar» och Nyberg noterar att den förra delen är den första sammanfattande beskrivningen av kriget.157»om man undantar en kort avhandling av Fredrik Cygnæus», fortsätter Nyberg som glömmer att Cygnæus framställning inte är sammanfattande. Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f. Tidningskritiken var sparsam, men det inhemska motivet väckte ett livligt intresse hos allmänheten, upplyser Nyberg. Han redogör för utgivningshistorien och går kort in på skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan 1850. Det som Nyberg kallar »Inledningskapitlet» (»Den |LI|gamla goda tiden») beskriver han som »märkligt därför att fältskärn Bäck och gamla mormor, vilka senare spela en så stor roll i Fältskärns berättelsers inramning, för första gången förekomma här».158Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241.

Senare reception

140 Hertiginnan af Finland utkom 1994 som faksimil efter ett nystavat tryck av versionen i Samlade skrifter (1899). I efterordet 1994 noterar Merete Mazzarella både att Hertiginnan af Finland först gick som följetong i Helsingfors Tidningar och att Topelius bearbetade den inför publiceringen som bok 1850, men går inte närmare in på skillnaderna och använder enbart förlagan i Samlade skrifter för analys och citat. Samlade skrifter redigerades hårdhänt av Valfrid Vasenius. I editionen av Hertiginnan af Finland har han t.ex. avlägsnat det förord Topelius skrev för versionen i Vinterqvällar.159Hertiginnan af Finland utgör del 7 av Samlade skrifter. Vasenius återger Topelius förord och några andra strykningar i »Upplysningar till Samlade skrifter af Zacharias Topelius» som ingår i del 25 av utgåvan (1905); men upplysningarna finns inte i separattrycken av Hertiginnan af Finland. Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland utges senare i ZTS tillsammans med de andra noveller som författaren tog in i Vinterqvällar 1–3 (1880–1897).

141 Matti Klinge betraktar Hertiginnan af Finland som ett förarbete till Fältskärns berättelser, dels för att Bäck förekommer i båda verken, dels för att Topelius i Hertiginnan af Finland söker formen och balansen mellan fiktivt och icke-fiktivt material. Det är svårt att göra boskillnad mellan å ena sidan historiker och å den andra författare till historiska romaner och historiedramer vid denna tid. Den unika kompositionen med en icke-fiktiv och en fiktiv del kan bero på att den historiska romanen var en ny form för Topelius. En annan anledning är Topelius önskan att meritera sig akademiskt och en tredje myndigheternas misstro mot romanen som företeelse just åren kring 1850.160Matti Klinge, Idyll och hot 2002, s. 103. Ett förbud mot publicering av skönlitteratur på finska trädde i kraft 1850. Klinge nämner kort hur Topelius senare bearbetade versionen av 1850, genom att avlägsna den icke-fiktiva delen och utvidga den fiktiva. »Den ursprungliga versionen är dock mycket intressant, eftersom den visar att Topelius lagt ner möda på reflektioner om hur historien egentligen skall framställas.» Jules Michelet och Fredrik Cygnæus drog vid samma tid, 1850-talet, slutsatsen att en historisk skildring som inbegriper förståelse för historiens väsen kräver fantasi och inbillningsförmåga som bara dramat eller romanen, eller någon annan form av fiktion kan erbjuda, fortsätter Klinge.161Matti Klinge, Idyll och hot 2002, s. 246 ff.

142 Hertiginnan af Finland har ingen likhet med 1840-talets tendensromaner, säger Klinge och avser verk av Eugène Sue och dennes epigoner. Men Hertiginnan kan inte heller hänföras till de av Snellman rekommenderade prästerliga idyllerna eller familjeromanerna. Klinge menar att Eva Merthen kan ses som representant för de finländare som 1808 och 1809 väl lätt gav upp inför omständigheterna och accepterade den ryska erövringen redan före fredsslutet. Eva Merthen kan rentav betraktas som en personifikation av Finland, anser han.162Jfr Mari Hatavaras motsvarande tolkning, se nedan, stycke 149.

143 |LII|Matti Klinge ägnar ett kapitel i det historiografiska översiktsverket Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys åt Topelius som professor och som författare till historiska romaner. Han beskriver Hertiginnan af Finland som Topelius första egentliga historiska roman och framhåller också här att bokversionen från 1850 ger en nyckel till Topelius uppfattning om förhållandet mellan historien och den historiska romanen. Bearbetningarna visar på Topelius ansträngningar att gestalta det historiska respektive det romantiska stoffet.163Matti Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, s. 163 f.

144 Klinge läser Hertiginnan af Finland i belysningen av Cygnæus skrift från 1843 och anser att Topelius både tillägnade sig Cygnæus åsikter och utvecklade dem – Topelius sammanfattar den svenska politiken under kriget i formeln att bevara Sverige på bekostnad av Finland. Sverige varken kunde eller ville försvara Finland, utan skulle enligt denna tolkning ha varit berett att utan större motstånd avstå Finland åt Ryssland. Klinge menar att Topelius avslutande formulering i den historiska framställningen är »deterministisk», och att den deterministiska synen i ljuset av händelserna 1808–1809 blev en grundläggande doktrin för den s.k. finska historiesynen.164Matti Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, s. 153 ff. Jfr Topelius: »ett krig, i hvilket Sveriges och Finlands framtid ryckte ett stort steg närmare» (kap. »Krigets slut. Freden», stycke 25).

145 Den historiska skildringen av hattarnas krig är detaljerad och fokuserar på krigsledningens inkompetens, feghet och ständiga retirerande. Bokversionens historiska del är, för Topelius förhållanden, förvånande träig och refererande. Men Topelius visar sig behärska också ett faktatyngt framställningssätt som detta, även om det inte helt lämpar sig för hans historiesyn som förutsätter vida och moraliska perspektiv, anser Klinge.165Matti Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, s. 164.


146 Maija Lehtonen tar upp Hertiginnan af Finland i flera artiklar och kallar den ett pionjärverk på den historiska berättelsens område i Finland.166Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90. Det är värt att notera att Lehtonen här undviker genrebeteckningen roman lika sorgfälligt som Topelius. Topelius verk sprudlar i allmänhet av en charmerande berättarglädje och upptäckarglädje, säger Lehtonen och gör en elegant koppling mellan Topelius samtidiga geografiska verk Finland framställdt i teckningar och Hertiginnan af Finland. Med den börjar han göra strövtåg också i landets föga kända historia, och inmutar därmed ett nytt fält för Finlands litteratur.167Maija Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, s. 187. Topelius ser Eva Merthen som ett romantiskt särfall, ett intressant psykologiskt, historiskt och moraliskt problem. Han söker förklaringen till det i tidsförhållandena, och i relativa och föränderliga seder och konventioner.168Maija Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, s. 172.


147 Päivi Lappalainen tar upp den viktiga frågan om textförlaga för översättningar när hon diskuterar de olika versionerna av Hertiginnan af Finland och de finska översättningarna av den.169Päivi Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 87 ff. Hertiginnan af Finland utkom på finska |LIII|1874, i översättning av Tuomo Luhtonen. Han använde bokupplagan från 1850 som textförlaga, men uteslöt både förordet och den krigshistoriska delen. Följande översättning gjordes av Aatto Suppanen 1885, efter Topelius egen bearbetning för Vinterqvällar. Suppanen inkluderar Topelius nya förord. Det ingår däremot inte i de finska upplagorna från 1900-talet. Päivi Lappalainen visar hur kvinnobilden förändras i allt konservativare riktning i och med bearbetningarna. Valet av version eller översättning påverkar vår uppfattning av författaren, konkluderar hon.170Päivi Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f. I utgåvan av Vinterqvällar uppmärksammas skillnaderna mellan bokupplagan 1850 och Topelius bearbetning 1881.


148 I avhandlingen Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa tillämpar Mari Hatavara narratologisk teori på de två författarnas verk. Hon framhåller att den strukturella tudelningen av Hertiginnan af Finland i en historisk och en romantiserad del erbjuder goda möjligheter att analysera såväl skillnader som likheter mellan historisk och fiktiv framställning.171Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 15 f. Hatavara understryker konsekvent den historiska delens fiktiva karaktär, även om hon medger att den första delen ansluter sig till konventionerna för historieskrivning medan den andra följer konventionerna för fiktiv framställning.172Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, om fiktiv karaktär: passim; om konventioner: s. 91. Sannolikhet och narrativ trovärdighet uppstår på skilda vis i de två delarna, beroende på olika sätt att skildra historien. Den historiska delen är koncentrerad på det historiska materialet, som utgör det stoff genom vilket det berättade prövas. Den melodramatiska skildringen i den senare delen får sin energi genom det historiska stoffet. Detta har inte enbart en underhållande funktion, utan bidrar till trovärdigheten: en ovanlig berättelse kan med stöd av historien framställas som sanningsenlig, trots att den inte är sannolik. Berättarnas sätt att förhålla sig till respektive del återspeglar skillnaden mellan fiktiva och historiska verk: där de förra har en intrig förses de senare med en.173Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 86.

149 I Hatavaras tolkning återspeglas historiens gång och det historiska skeendets innebörd i Eva Merthens gestalt. Hertiginnan af Finlands två delar är parallellt konstruerade och Eva Merthens öde innehåller samma element och vändningar som Finlands. Här finns höga förväntningar och ett miserabelt nederlag, men å andra sidan berättigad stolthet och en bevarad självkänsla också i nederlaget. Eva Merthen är ett uttryck för det historiska ögonblickets känslor och händelser, som i sin tur obönhörligt skapar hennes dramatiska öde.174Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 96. De egenskaper som förknippas med henne – mod, ädelmod och självständighet – får ett symboliskt innehåll i förhållande till Finland och det finska folket, även om Hatavara inte ser henne som en symbol för Finland.175Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 101.

150 |LIV|Hatavara anser också att Eva Merthens och Keiths förhållande i den senare delen av Hertiginnan af Finland är ett inlägg i debatten om Det går an. Verket tolkar såväl de historiska händelserna som Eva Merthens individuella historia, men ingendera tolkningen omfattades allmänt av publiken.176Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 78.


151 Litteraturhistoriska översiktsverk uppmärksammar nästan inte alls dessa noveller. Warburg uppger kort att Topelius »fick håg» att använda sina historiska studier också i författarskapet. Hertiginnan af Finland karaktäriseras som en skildring byggd på »goda historiska källor och på traditioner» och uppskattad av publik och kritik.177Karl Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:1 1915, s. 470. Beträffande Hertiginnan af Finland återger Erik Ekelund uppgifterna på bokupplagans titelblad, kompletterade med följetongspubliceringen och den inexakta upplysningen att publiken här stiftade »den första bekantskapen med fältskärn Bäck och den familjekrets, som fick lyssna till Fältskärns berättelser».178Erik Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194.

152 George C. Schoolfield anser att Topelius noveller från 1840-talet är förövningar för Hertiginnan af Finland, som skildrar kriget »in a remarkably sober and compact style», och den handlingskraftiga Eva Merthen. Om det omoraliska i hennes och Keiths förhållande säger Schoolfield att Topelius på ett övertygande sätt urskuldade det inför sippa läsare.179George C. Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337.

153 Johan Wrede betecknar Hertiginnan af Finland som långt mera intressant än Topelius tidigare noveller. Den nedvärderande bilden av den historiska Eva Merthen vänder Topelius radikalt på och understryker i berättelsen hennes otadliga moral. Wrede menar att författaren ville visa att varje heroisering av hattarnas krig var falsk och att verket innehåller en politisk-pacifistisk förkunnelse: »argument mot en gryende finsk separatism».180Johan Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.

|LV|

Noter

  1. 1Se Maija Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, s. 155 och Topelius, Noveller, utg. av Pia Forssell, ZTS IV, Inledningen, stycke 23 f.
  2. 2James C. Simmons, The Novelist as Historian. Essays on the Victorian Historical Novel 1973, s. [7] f. Simmons konstaterar att »the historical romance underwent a sharp artistic depreciation,» i händerna på epigoner »although it continued to remain a most profitable field for its innumerable practitioners», och citerar kritikeromdömen från 1830-talet.
  3. 3Om genrens osäkra status: Åsa Arping, »’Men vi måste nödvändigt ha ett företal’. Författare och förord i svensk 1830-talsprosa» 2001, s. 81. Om Topelius ambivalenta inställning till romangenren: Inledningen till Noveller ZTS IV, stycke 23 och artikeln »Romanen och Romanvurmen», Helsingfors Tidningar (HT) 13 och 17/9 1845 samt en recension (HT 6/5 1846), där han skisserar genrens historia: »Romanen, vår tids mest egendomliga diktart, har sedan början af detta århundrade gradvis genomlefvat alla fyra verldsåldrarne. Den har börjat med herdediktens guldålder, sedermera genomgått silfveråldern i riddareromanen, kopparåldern i den historiska romanen och slutligen järnåldern i röfvareromanen, tills den hamnat utom alla fyra i dess sjelfständigaste form: tendensromanen.» Det här avspeglar samhällsutvecklingen, historien har gått från kungarnas och adelns hjältesaga till »folkets fria och brokiga verksamhetskretsar», sammanfattar Topelius.
  4. 4Se avsnittet »Förutsättningar för författarskapet» i inledningen till Noveller ZTS IV.
  5. 5Topelius, Vinterqvällar II:1 1881, fotnot på s. 81.
  6. 6Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 45. En viss nyansering kan utläsas av att hon anser att skillnaderna i framställning mellan de två delarna kan tolkas som att författaren eftersträvat att åtminstone implicit skilja historiskt och fiktivt också formellt.
  7. 7Licentiatexamen utgjordes av tentamina och ett skrivprov. För detta använde Topelius föredraget som han hade hållit vid Österbottniska avdelningens (studentnationens) årsfest i november 1843: »Äger Finska Folket en Historie?», och lade ner stor omsorg på redigeringen (Topelius–Emelie Lindqvist 16/6 1845, 244.98). Föredraget trycktes i Joukahainen 1845. Avhandlingen från 1847 omfattar 52 sidor i liten oktav och är traditionellt utformad. – Till material i Topeliussamlingen vid Nationalbiblioteket (tidigare Helsingfors universitetsbibliotek) hänvisas med signum, där 244 är numret på Topeliussamlingen och de följande siffrorna numret på ifrågavarande arkivkapsel.
  8. 8Topelius textdel till det historisk-geografiska bildverket är omfattande. Initiativet till verket togs 1843 och det utkom i häftesemission 1845–1852. Se Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, och utgivaren Jens Grandells redogörelse för tillkomsten samt litteraturförteckningen.
  9. 9Avhandlingarna, både pro exercitio för kandidatexamen och pro gradu för magistergraden, skrevs ofta av professorn som också var preses vid disputationen, d.v.s. ledde ordet. Om avhandlingarna och disputationsinstitutionen under 1700-talet, se Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden 1997, s. 32.
  10. 10Dagboken, 27/11 1834.
  11. 11Dagboken, 7/3 1836.
  12. 12Topelius, Z., »Om Österbotten. Tal, hållet vid Österbottniska Afdelningens Årsfest den 9 November 1841» 1843, s. 47.
  13. 13Rein hade fram till utnämningen varit kurator för wiborgarna och blev avdelningens inspektor 1835.
  14. 14Dagboken, 28/2 1837.
  15. 15Dagboken, 26/5 1837.
  16. 16Matti Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys. Historiankirjoitus ja historiakulttuuri keisariaikana 2010, avsnittet »Reinin Kronologia» s. 39 ff. Verket (Ett finskt och europeiskt förflutet. Historiografi och historiekultur under kejsartiden) har utkommit i engelsk översättning av Malcolm Hicks: A History both Finnish and European. History and the Culture of Historical Writing during the Imperial Period, The History of Learning and Science in Finland 1828-1918 16, Helsinki 2012.
  17. 17Gabriel Rein, Föreläsningar öfver Finlands Historia II 1871, s. 88 f.
  18. 18Om 1700-talets krig säger Topelius: »För land och folk beteckna dessa blodiga hvälfningar icke blott hvilan efter striden och striden efter hvilan skiftesvis med två och fyra decenniers mellanskof, utan fastmer den ryska maktens ständigt säkrare, ständigt mera annalkande steg mot vester» (se kap. »Sverige och partierna. Krigsförklaringen», stycke 1).
  19. 19Se t.ex. dikterna »Morgonstormen i våren» (1846), »Den blåa randen på hafvet» (1845), »Våren 1848» och »Finlands namn», de sistnämnda från 1848; alla i Ljungblommor, utg. Carola Herberts, ZTS I 2010.
  20. 20Ingår även i Cygnæus Samlade Arbeten. Historiska arbeten I:1(1881).
  21. 21Något sådant såg inte dagen, men på sätt och vis återkom Cygnæus till temat om det av Sverige övergivna men kämpande Finland, i skrifterna om general H. H. Gripenberg 1852 och om J. Z. Duncker 1858.
  22. 22Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 72.
  23. 23Topelius–Emilie Lindqvist 11/11 1844 (244.98).
  24. 24Topelius–Emilie Lindqvist 16/6 1845 (244.98). Uppsatsen i Joukahainen är alltså »Äger Finska Folket en Historie?»
  25. 25Professuren hette ursprungligen eloquentiæ & poëseos, från 1853 romersk litteratur.
  26. 26I kandidatexamen fick han »approbatur cum laude» i både grekisk litteratur och romersk, approbatur i lärdomshistoria och bara admittitur i orientalisk litteratur (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 115).
  27. 27J. V. Snellman, »Modern fransk litteratur», Samlade arbeten VI 1996, s. 254. Artikeln ingick ursprungligen i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1848.
  28. 28Topelius ägde översättningarna (Museiverkets förteckning över hans boksamling). Originalupplagorna Histoire des classes ouvrières et des classes bourgeoises och Histoire des classes nobles et des classes anoblies utkom 1837 resp. 1840.
  29. 29Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, avsnittet »Nelikymmenluvun historiadebatti» s. 107–110. Snellman om Granier de Cassagnac i Saima 1844.
  30. 30Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, kap. »’Uusi historia’, narratiivisuus ja luokkakonflikti».
  31. 31Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, s. 134 ff.; Topelius, »Literatur. Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd», HT 16 och 20/3 1844.
  32. 32Topelius verkar ha berättat om uppmuntran från Reins sida, för när han hade avlagt licentiatexamen i november 1844 skriver Catharina Sofia Topelius till sonen: »efter nu Farbror Rein vill ha dig där kan han ej skaffa dig nån syssla […] godt och väl är det att du har alla examina bak ryggen och bäst att du lagar disputation i från dig» (27/11 1844, 244.94). Topelius brev till modern från den här tiden är inte bevarade.
  33. 33Långt senare (1883) beskriver Topelius sitt ämne inte utan fog som »de finska folkens äktenskap i äldre och yngre tider, enligt Kalevala och Kanteletar, jämförda med en mängd resebeskrivningar» (Självbiografiska anteckningar 1922, s. 72).
  34. 34Hwasser, Om Allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812 1838, s. 17 f.
  35. 35Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer 2000, kapitlen »Roman, historia» och »Historia, roman».
  36. 36W. G. Lagus, Anteckningar rörande 1741 och 1743 årens Finska krig 1853, s. 1.
  37. 37Se kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 26.
  38. 38Föredraget, i den för allmänheten öppna serien Litterära soiréer, höll han den 3 maj 1850, alltså när Hertiginnan af Finland gick som följetong i Helsingfors Tidningar.
  39. 39»Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland», se kommentaren.
  40. 40»Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland», se kommentaren.
  41. 41»Konungens handske» utkom redan 1869 i finsk översättning. Topelius bearbetade senare den samt »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» för Vinterqvällar (1880 resp. 1881). Både följetongsversionen av »Konungens handske» och den bearbetade i Vinterqvällar utges i ZTS.
  42. 42Se Klinge, Idyll och hot 2000, kapitlet »Historia, roman» och Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, kapitlet »Topelius professorina ja historiallisten romaanien kirjoittja».
  43. 43Här citerad efter Nya blad 1870, s. 124.
  44. 44Kapten af Enehjelm, vars söner hade Runeberg som informator, och andra av dennes potentiella interlokutörer i Saarijärvi och Ruovesi på 1820-talet hade deltagit i Gustav III:s krig.
  45. 45Rein, »Kriget i Finland åren 1788, 1789 och 1790. 1 Delen», Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk 3 1860.
  46. 46En subskriptionsanmälan upplyser om att Le Chevalier d’Harmental publiceras i N. H. Thomsons populära Kabinetsbibliothek under 1844 (HT 10/1 1844).
  47. 47Se särskilt avsnittet »Frihetstidens skuggsida», Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 356 ff.
  48. 48Rein, Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 480 f.
  49. 49»Vernas rosor» gick som följetong 2/2–22/3 och »Stjernan i molnet» 7/5–14/6 och 15/11–10/12 1856.
  50. 50Helena Solstrand-Pipping, »Runeberg och dövstumsaken» 1991, s. 145 f.
  51. 51Topelius, »Huru de blinde se och de stumme tala», HT 1/11 1856.
  52. 52Närmare om Conturteckningarna i inledningen till Topelius, Noveller, utg. av Pia Forssell, ZTS IV, avsnittet Conturteckningar. Sviten Conturteckningar utges digitalt tillsammans med Topelius övriga följetonger.
  53. 53I dessa delar ingår Jagtslottet, Hermitaget, Vargens Dotter och Hinden. Topelius dagböcker från studietiden innehåller många omnämnanden av Törnrosens bok. Han läste t.ex. Hinden i januari 1837 och refererade till Jagtslottet sommaren 1840.
  54. 54Se Noveller, ZTS IV: »Trollkarlens Dotter», stycke 1–9 och »Lindanserskan», stycke 1–7.
  55. 55Se »Vernas rosor», stycke 1.
  56. 56Noveller, ZTS IV, »Lindanserskan», stycke 10.
  57. 57Noveller, ZTS IV, »Salig Fänrikens Tofflor», stycke 118. – Topelius motiverar framställningen i tredje person med anspråkslöshet: »Sagesmannen, som förtäljt oss denna aktningsvärda historia, Junkaren vid Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon, manhaftige Fältväbeln Herr Pehr Karbin – hvilken dock blygsamt omtalar sig sjelf såsom en tredje person – såg sig i våras så strängt ockuperad af exercis, vaktgöring och målskjutning, att berättelsens ström då måste för tillfället uppdämmas.»
  58. 58Noveller, ZTS IV, »Trollkarlens Dotter», stycke 108.
  59. 59Klaus Kanzog, »Rahmenerzählung» 1977, s. 322. Kanzog fortsätter sin grundliga genomgång av ramberättelsen: »aber er kann ebenso zu einer eigenen Geschichte ausgebaut werden. Er ist primär ’Medium’ der Erzählung und wird daher gern im Sinne einer Exposition oder Einstimmung in das Erzählgeschehen benutzt; er kann darüber hinaus durch Binnenerzählungen erlangen».
  60. 60Noveller, ZTS IV, »En Natt och en Morgon», stycke 1.
  61. 61Långt senare gör Topelius en anknytning till Boccaccio när han inför utgivningen av Vinterqvällar II talar om de »mindre historier, hvilka såsom ett slags decamerone skola ingå i andra delen» (Topelius–Bonnier 2/10 1881). Det är fråga om »Sägner i dimman».
  62. 62Se Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90.
  63. 63»Häradshödfdingen», se stycke 2.
  64. 64»Häradshödfdingen», se stycke 1.
  65. 65Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 92 f.
  66. 66Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 96 och Åsa Arping, »’Men vi måste nödvändigt ha ett företal’» 2001, s. 82 f. Arping har om förorden i de ofta anonymt publicerade svenska romanerna från 1820- och 1830-talet påpekat att de skulle lyfta fram verket, dock lagom anspråkslöst, och locka publiken men hålla författaren skadeslös för följderna.
  67. 67Formuleringsglädjen och mångordigheten kan också motverka sentensernas effekt, som bygger på lakonism: »Man uppdrog honom [Lewenhaupt] det omöjliga, och han gick långt under det möjliga. Redan innan han öfvergafs af lyckan, öfvergaf han sig sjelf; han föll af idel fruktan att falla, och hans fall blef fäderneslandets.» (Se »Krigets utbrott», stycke 10.)
  68. 68Om Eva Merthen i förordet; citaten i kap. »Den gamla goda tiden» stycke 28 f.
  69. 69Anteckningen daterad October 1840, 244.135, pag. 48/[294]. Topelius omnämner kort följdskrifterna av Snellman, Malla Silfverstolpe, Blanche och Palmblad.
  70. 70Anteckning, 244.135, pag. 48/[294].
  71. 71På mindre än en sida refererar han tre gånger till henne som Keiths »maka» (kap. »Hertiginnan af Finland», stycke 66 f.).
  72. 72Scott hade i sin tur tagit intryck av William Robertson och andra skotska historiker som redan på 1700-talet behandlade civilsamhället och kulturhistorien. John Burrow, A History of Histories. Epics, Chronicles, Romances and Inquiries from Herodotus and Thucydides to the Twentieth Century 2009, s. 349 (Scott), 341 (Robertson) och 343 (kulturhistorien – Burrow sätter intresset i samband med att Skottland hade upphört som självständigt rike, medan den ekonomiska och kulturella utvecklingen tog fart under 1700-talet).
  73. 73Simmons konstaterar att »[the] exaggerated utilization of descriptive detail can be traced back to Scott, who had himself always been susceptible to this excess. […] Scott in his journal once advised himself not to ’let the background eclipse the principal figures – the frame over-power the picture’. This was something his followers never learned.» The Novelist as Historian 1973, s. 13 ff.
  74. 74Se nedan, forskningsöversikten och kommentaren till novellen.
  75. 75Se t.ex. »Brudholmarne», i fyra avsnitt augusti–september 1835, Ephemerer. Zacharias Topelius första tidning 1834–1835, utg. Carola Herberts och Laura Mattsson, 2006, s. 149–164.
  76. 76Se Noveller, ZTS IV, »En Natt och en Morgon» samt kommentaren till novellen.
  77. 77Se Noveller, ZTS IV, »Trollkarlens dotter» samt kommentaren till novellen.
  78. 78Mera detaljerat i kommentaren till »Häradshöfdingen» – Topelius nämner omarbetningarna i Helsingfors Tidningars krönika för 1846 (244.136).
  79. 79I HT 10/1–11/4 1849.
  80. 80Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 24 f. Utöver omnämnandet av moderns pensionsvistelse berättar Topelius om hennes romanläsning: Under krigshändelserna i Österbotten 1808–1809 var högkvarteret, först det svenska och sedan det ryska, stationerat i Nykarleby, i den stadsgård som ägdes av Catharina Sofia Calamnius mor och styvfar. Hon och hennes syster lånade romaner av svenske överbefälhavaren Klingspor, »som medförde ett betydligt förråd av denna lätta lektyr att muntra sig med under krigets besvärligheter».
  81. 81Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 31 f. resp. 35–39.
  82. 82»Om Gustaf III:s minne i Finland», Nya Dagligt Allehanda 2/1 1863; se även HT 5/11 1861 och Självbiografiska anteckningar 1922, s. 13 f.
  83. 83Året därpå, 1851, börjar Fältskärns berättelser gå som följetong i Helsingfors Tidningar. I »Källan i Ljungars skog» och »Ljungars vapen» (1862) utspelar handlingen sig i början av 1500-talet och i »Ungdomsdrömmar» (1879) i början av 1600-talet.
  84. 84Utlåningsjournalen i Universitetsbibliotekets tjänstearkiv Ba1.1.7 Utlåningsbok 1840–1850. Tillkomsthistorien belyser också Topelius arbetssätt, se nedan, avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring».
  85. 85Slutanmärkningen: se kommentaren till Hertiginnan af Finland.
  86. 86Lencqvists manuskript från 1762 publicerades i förkortad form i Mnemosyne 1822–1823. En fotnot meddelar att manuskriptet skänkts till akademins bibliotek av »Hr Doct. och Ridd. Zach. Toppelius i Nycarleby» (Mnemosyne 12/1822, sp. 379 f.).
  87. 87Lencqvist, »Historisk Afhandling om Åbo Slott», Mnemosyne 8/1823, sp. 223. Fotnoten om Eva Merthen (Merken) finns i anslutning till ett textparti om Keiths krigstukt: »Ty [Keith] höll den Ryske Soldaten så i tygeln, att denne ej vågade bruka stort sjelfsvåld, om han ej straxt ville hafva straffet öfver sig.» (Mnemosyne 6/1823, sp. 188).
  88. 88Det häfte av Finland framställdt i teckningar där Topelius kort omtalar Eva Merthen utkom senhösten 1849. Textstället bygger helt på Lencqvist.
  89. 89Odaterat brev Claes Rosenlund–Topelius, som antecknat »Ank. 4/6 [1850]», 244.46.
  90. 90Enligt uppgifterna i brevdiariet skrev Topelius till dåvarande vicenotarien vid domkapitlet i Åbo Anders Johan Hornborg, som 1848–1852 redigerade Åbo Tidning, den 8 mars och i juli, och erhöll svar den 19 mars och i september 1850.
  91. 91Heldt–Topelius 3/7 1850, 244.24. I en notis om Heldts död uppges han ha varit sekreterare (ÅU 5/9 1854) och Paul Nyberg kallar honom kamrer (Zachris Topelius 1949, s. 241). Varken handstil, meningsbildning eller stavning vittnar dock om någon större vana vid pennan. Handstilen är extremt svårtolkad och okänslig konservering bidrar ytterligare till att göra brevet partiellt oläsligt. Med Carl XII avser Heldt Carl XI.
  92. 92Nils Magnus Tolpo–Topelius 13/3 1850, 244.53. Tolpos far, som hade blivit student 1742, var kyrkoherde i Birkala 1789–1805.
  93. 93Universitetsbibliotekets tjänstearkiv Ba1.1.7 Utlåningsbok 1840–1850.
  94. 94Innehållet i volymerna överlappar till någon del varandra. Om Finska Campagnien omfattar 1 107 s. och Bihang till Kongl. Förordningar 1 605 s. Litteraturförteckningen upptar de tryck i resp. volym som Topelius har använt som källa.
  95. 95Memoarerna omfattar Mansteins tid i rysk tjänst. Artikeln om honom i femte upplagan av Meyers Konversations-Lexikon (1897, del 11, s. 883) uppger att memoarerna då hade utkommit i fyra franska, två tyska, tre engelska och fyra ryska upplagor.
  96. 96Tiburtius ägde han åtminstone senare (Museiverkets förteckning över Topelius böcker, kopia på utgåvans redaktion).
  97. 97Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz 1821. Lånet: Utlåningsjournalen i Universitetsbibliotekets tjänstearkiv Ba1.1.7 Utlåningsbok 1840–1850.
  98. 98Ulric Scheffer, »Raisonnement sur les causes de la guerre en Finlande, l’an 1741», Handlingar rörande Skandinaviens historia 4 1817. Topelius lånade utgåvan den 8 april.
  99. 99Censur-Comiténs protokoll 22/1 resp. 19/2 1839, se Olof Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 1957, s. 515, not 178.
  100. 100Museiverkets förteckning över Topelius böcker, kopia på utgåvans redaktion.
  101. 101Tiburtius (1706–1787) beskrivs av Christoffer Eichhorn som »en af hattarnas blindaste anhängare» (artikeln om Tiburtius, Nordisk familjebok, andra uppl. 28, sp. 1258 f.).
  102. 102Se Henrik Wallheims utredning av begreppen roman och romantisk, En underbar berättelse om ridderliga äventyr. V. F. Palmblad och den romantiska romanen 2007, s. 29–34. Wallheim citerar författarinnan Clara Reeves definition från 1785 av novel: »a picture of real life and manners, and of the time in which it is written» respektive romance: »an heroic fable, which treats of fabulous persons and things. […] The Romance in lofty and elevated language, describes what never happened nor is likely to happen» (ibid., s. 25).
  103. 103Visserligen påminns läsarna också här om verklighetsbakgrunden: »Dikten har handlat fritt, men den tilldragelse, som ligger till grund för denna berättelse, är, likasom hufvudpersonernas namn, verklig.» Citaten i förordet, stycke 2 resp. 6 nedan.
  104. 104Uttrycket »historiskt» för att markera historiskt belagda uppgifter var hävdvunnet, på franska användes »fait historique». I svenska sammanhang hade »historiskt» fått dålig klang på 1840-talet genom att M. G. Crusenstolpe använde det i övermått i sina skandalkrönikor.
  105. 105Upplysningen att överbefälhavaren Lewenhaupt kallades Carl XIII (i den förra delen, kap. »Krigets utbrott», stycke 10) upprepas i en fotnot i kap. »Höstmarknaden i Åbo» i den senare delen, som om den inte hade framgått tidigare. Det kan ses som ett belägg på att Topelius inte räknade med en större kvinnlig publik för den historiska delen.
  106. 106Kapitlet »Fredrikshamn», stycke 13 och 14.
  107. 107HT 23/1 1850.
  108. 108Niclas Wasström, Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 40 ff.; jfr nedan, s. 85, 31–86, 3. Avsnittet ingår i bokupplagans senare del, »Hertiginnan af Finland», där Topelius inte uppger källor. Gabriel Rein refererar avhandlingen i »Bidrag till finska häfdeteckningens historia. Forts.», Suomi 1842, första häftet, s. 34 f., men går inte in på Wasströms upplysningar om detaljer i stadsbilden som Topelius använder sig av.
  109. 109Niclas Wasström, Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 15 ff.; jfr kap. »Bal och Nederlag», stycke 1.
  110. 110Wasström Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 31; anteckning av Heldt som medföljde brev Claes Rosenlund–Topelius (ankommit 4/6 1850); HT 2/2 1850; jfr kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 39.
  111. 111J. J. Tengström, Chronologiska Förteckningar och Anteckningar öfver Finska Universitetets fordna Procancellerer samt öfver Faculteternas Medlemmar och Adjuncter 1836, s. [7]. Topelius införde också en korrigerande fotnot 2/2 1850: »Icke Brovallius, som vi i förra nummern orätt nämnde. Denne var år 1741 professor i fysiken och blef först 1747 t. f. och 1749 ordinarie biskop efter Fahlenius.»
  112. 112HT 30/1 1850, se kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 17, variantvisningen och Tengström, Chronologiska Förteckningar 1836, s. 220.
  113. 113Formuleringen är identisk i bokupplagan, se kap. »Helsingfors», stycke 24. Originalet: »C’est la première fois que j’ai été témoin de ce triste & douloureux spectacle; & graces au ciel, je n’en ai plus vu ni n’en verrai jamais plus de pareil; mais je ne conçois pas que des gens d’honneur, & dont l’ame a quelque énergie, ne prennent pas conseil de leur seul désespoir dans ces occasions, plutôt que déssuyer la honte d’une capitulation aussi flétrissante; & c’est à quoi j’exhorte mon fils, si jamais il étoit reduit à cette cruelle nécessité.» (Mémoires d’un Gentilhomme Suédois 1788, s. 41 f.)
  114. 114Se kap. »Fredrikshamn» och varianterna.
  115. 115HT 13/4 1850, se sista meningen i kap. »Helsingfors» och variantvisningen.
  116. 116Karl August Varnhagen von Ense, Leben des Feldmarschalls Jakob Keith 1844, s. 263 f. resp. HT 12/6 1850. Topelius behöll stavningen Mercken genom hela följetongen. Bl.a. beskrivningen av slaget vid Hochkirchen (kap. »Hertiginnan af Finland», stycke 67) följer biografin.
  117. 117HT 15/6 1850. Formatet är liten oktav, med ark à 16 sidor.
  118. 118Censurkommitténs diarium 1850 nr 30, Riksarkivet. Diarierna har kolumner för årsvis löpande numrering av inlämnade verk, namn på personen som lämnar in manuskriptet, verktitel, namn på censorn samt datum för beviljat – alternativt inte beviljat tryckningstillstånd resp. tillståndsbiljett.
  119. 119Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850, avskrift, 244.88.
  120. 120Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850, Topelius kallar Ulla Wasenius »min lilla sekterska» (Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850). Han bokförde ett honorar om 83 silverrubel 10 kopek för Hertiginnan af Finland i kontoboken för 1850 och nämner i Familjekrönikan både Ulla Wasenius insats och honoraret, »med afdrag af hennes arvode» (pag. 61, SLSA 801).
  121. 121Det fjortonde arket slutar på s. 222 av bokupplagan 1850, av sammanlagt 270 sidor.
  122. 122Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850: »Med Uhlenius och Friis skall jag ännu före afresan söka klara affären med försäljningstillståndet m. m. så att intet hinder dervid möter.»
  123. 123Familjekrönikan, pag. 61.
  124. 124Hannu Syväoja nämner de fyra verken i avhandlingen »Suomen tulevaisuuden näen». Nationalistinen traditio autonomian ajan historiallisessa romaanissa ja novellissa (1998). Han läser och citerar versionerna i Samlade skrifter – de textställen i Hertiginnan af Finland som anförs i avhandlingen (s. 110 och 123) finns varken i följetongen eller i bokupplagan 1850.
  125. 125Runebergs »Sven Dufva» trycktes först i kalendern Necken som utkom i december 1846. Däremot menar Vasenius att det »antagligast» är en tradition Topelius bygger på och hänvisar till Finlands svenska folkdiktning II:2 Historiska sägner nr 813 (Vasenius V, s. 167 ff.).
  126. 126Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 191.
  127. 127Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90.
  128. 128Vasenius V, s. 76. Det är dock inte sagt att tillkomstprocessen var fullt så brådstörtad som Vasenius antyder.
  129. 129Vasenius V, s. 223.
  130. 130Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326. Formuleringen ska ses mot bakgrunden av att släkten Nyberg i ett par generationer hade varit verksam i landsändan på 1700-talet (Paul Nyberg, Från barock till nyrokoko. En släktkrönika 1962). Den sentida ättlingen ansåg tydligen regionen underrepresenterad som miljö i Topelius författarskap.
  131. 131Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 350.
  132. 132Maija Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 13 ff. Med »Vernas rosor» ska förstås både den och »Stjernan i molnet». Topelius sammanförde de två följetongerna under den gemensamma titeln inför publiceringen i Vinterqvällar 1881. – Om personskildringen, se kommentaren till novellerna »Vernas rosor», stycke 6 f. och »Stjernan i molnet», stycke 3 f.
  133. 133Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, s. 173.
  134. 134Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 13.
  135. 135Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990, s. 57 ff.
  136. 136Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990, s. 60 f.
  137. 137»Hertiginnan af Finland. Romantiserad berättelse [...] Zacharias Topelius», Bore 24/11 1850.
  138. 138Se Carola Herberts översikt av den samtida kritiken av Topelius första diktsamlingar, Ljungblommor, ZTS I, stycke 107 resp. 110 i inledningen. Recensionen av Hertiginnan af Finland ingick i Morgonbladet 16/12 1850, den av Ljungblommor II 23/12 1850.
  139. 139»Hertiginnan af Finland», Morgonbladet 16/12 1850.
  140. 140S. E., »Hertiginnan af Finland […]», Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 12/1850, s. 367.
  141. 141»Rent Finsk pregel kan åter ingenting äga som är skrifvet på annat språk än folkets egna tungomål» fortsätter Elmgren (Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 12/1850, s. 368).
  142. 142S. E., »Hertiginnan af Finland […]», Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 12/1850, s. 368 f.
  143. 143Citerat efter Vasenius III, s. 403.
  144. 144»G. W. Lagus. Anteckningar rörande 1741 och 1742 årens krig, jemte Henr. Magn. von Buddenbrocks äreräddning», Åbo Tidningar 1/11 1853. – Lagus argumenterar i någon mån mot Cygnæus och Topelius framställning av händelserna.
  145. 145»Zachr. Topelius i dess sednare arbeten», Åbo Tidningar 10/1 1856. Senare har Topelius inte kritiserats för att ha undvikit idealisering, tvärtom.
  146. 146R. F. von Willebrand, »Topelius såsom novellförfattare. Fältskärns berättelser – Vinterkvällar» 1884, s. 173 f.
  147. 147R. F. von Willebrand, »Topelius såsom novellförfattare. Fältskärns berättelser – Vinterkvällar» 1884, s. 182.
  148. 148Ordet »värdelös» är förvånande starkt i sammanhanget. Topelius motiverade själv strykningen av krigsskildringen inför utgivningen av verket i Vinterqvällar med att senare undersökningar och allmänna framställningar av epoken hade gjort det »öfverflödigt» att upprepa den »specialskildring af 1741 års krig» som ingick i bokupplagan 1850 (Vinterqvällar II:1 1881, fotnot på s. 81).
  149. 149Bernhard Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. – Det var inte bara krigsskildringen Topelius avlägsnade, mormor och Bäck fick också stryka på foten vid bearbetningen för Vinterqvällar.
  150. 150Bernhard Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 147.
  151. 151Eliel Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f. Vest ger inga konkreta uppgifter om upplagan på boken eller försäljningen. Men han har rätt i att HT:s upplaga steg från 1849, med praktiskt taget 100 ex, från 1 086 ex till 1 184 – och Topelius lön från 714 till 972 rubel silver.
  152. 152Selma Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312.
  153. 153Valfrid Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13.
  154. 154Vasenius V, s. 171.
  155. 155Vasenius V, s. 205 f.
  156. 156Vasenius V, s. 208. Citatet i citatet: se »Förord», stycke 3.
  157. 157»om man undantar en kort avhandling av Fredrik Cygnæus», fortsätter Nyberg som glömmer att Cygnæus framställning inte är sammanfattande. Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.
  158. 158Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241.
  159. 159Hertiginnan af Finland utgör del 7 av Samlade skrifter. Vasenius återger Topelius förord och några andra strykningar i »Upplysningar till Samlade skrifter af Zacharias Topelius» som ingår i del 25 av utgåvan (1905); men upplysningarna finns inte i separattrycken av Hertiginnan af Finland. Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland utges senare i ZTS tillsammans med de andra noveller som författaren tog in i Vinterqvällar 1–3 (1880–1897).
  160. 160Matti Klinge, Idyll och hot 2002, s. 103. Ett förbud mot publicering av skönlitteratur på finska trädde i kraft 1850.
  161. 161Matti Klinge, Idyll och hot 2002, s. 246 ff.
  162. 162Jfr Mari Hatavaras motsvarande tolkning, se nedan, stycke 149.
  163. 163Matti Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, s. 163 f.
  164. 164Matti Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, s. 153 ff. Jfr Topelius: »ett krig, i hvilket Sveriges och Finlands framtid ryckte ett stort steg närmare» (kap. »Krigets slut. Freden», stycke 25).
  165. 165Matti Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, s. 164.
  166. 166Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90. Det är värt att notera att Lehtonen här undviker genrebeteckningen roman lika sorgfälligt som Topelius.
  167. 167Maija Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, s. 187.
  168. 168Maija Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, s. 172.
  169. 169Päivi Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 87 ff.
  170. 170Päivi Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f. I utgåvan av Vinterqvällar uppmärksammas skillnaderna mellan bokupplagan 1850 och Topelius bearbetning 1881.
  171. 171Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 15 f.
  172. 172Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, om fiktiv karaktär: passim; om konventioner: s. 91.
  173. 173Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 86.
  174. 174Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 96.
  175. 175Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 101.
  176. 176Mari Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, s. 78.
  177. 177Karl Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:1 1915, s. 470.
  178. 178Erik Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194.
  179. 179George C. Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337.
  180. 180Johan Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.


|327|

Textkritisk redogörelse

154 I denna femte del av Zacharias Topelius Skrifter ingår fyra noveller som alla ursprungligen publicerades i den fraktursatta Helsingfors Tidningar. Den äldsta, »Häradshöfdingen» (1846–1847) trycktes inte om senare. Hertiginnan af Finland gick som följetong i tidningen vårterminen 1850. Topelius började omarbeta den redan under pågående publicering och den omarbetade versionen utkom i bokform, då satt med antikva, i november 1850. Utgåvan är baserad på denna; samtliga skillnader i förhållande till följetongsversionen framgår av variantvisningen i den digitala utgåvan. Förteckningen över varianter i den tryckta utgåvan upptar inte skillnader i interpunktion och ortografi, utan inskränker sig till varians i ordval och innehåll. Novellerna »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» gick som följetong 1856. När Topelius bearbetade dem inför publiceringen i Vinterqvällar 1881 slog han ihop dem under titeln »Vernas rosor». För variansen mellan följetongen och upplagan 1881 redogörs i utgåvan av Vinterqvällar som utkommer senare.

Grundtexter

155 Grundtext för Hertiginnan af Finland är ett exemplar i dåvarande Helsingfors universitetsbiblioteks ägo, som skannades in och ocr-behandlades av bibliotekets enhet för mikrofilmning och konservering 2006.1Exemplaret saknar stämplar och signum; bandet är samtida, beklätt med papper och försett med bibliotekets emblem i guld: inom en oval ram texten Otium sapiente upptill, en stiliserad lyra och nedtill årtalet 1761. Första kollationering skedde mot ett exemplar i Topeliussamlingen i Svenska litteratursällskapets bibliotek (signum F 7367), ursprungligen ägt av Axel von Zansen och senare av Paul Nyberg. Den andra kollationeringen gjordes mot ett exemplar i Svenska litteratursällskapets Pousarsamling; det har ursprungligen tillhört Runar Blåfield (signum A 37896). Utgivaren har använt ett tredje exemplar som har tillhört Paul Nyberg (signum F 6956). Ingen tryckvarians har påträffats mellan exemplaren. Volymerna kollationerar 8:o: π4 1–178. 8:o står för formatet som är oktav; π4 innebär ett osignerat ark vikt till fyra blad; 1–178 är sjutton signerade ark med åtta blad i varje.

156 Grundtexter för »Häradshöfdingen», »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» är exemplaren av Helsingfors Tidningar återgivna i den digitala resursen Finskt Historiskt Tidningsbibliotek, som upprätthålls av Nationalbiblioteket.2http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/browse.html?action=year&id=1457-439X&name=Helsingfors%20Tidningar De nedladdade pdf-filerna har ocr-behandlats och konverterats från frakturstil till antikva och till TEI-format. Första kollationering av texterna har skett mot exemplar i inbundna årgångar i Svenska litteratursällskapets bibliotek (1846), i Museiverkets bibliotek (1847) och i Åbo Aka|328|demis bibliotek (1856).3Åbo Akademis biblioteks årgång 1856 har tillhört Gymnasisternes i Borgå Bibliotek. Texterna har kollationerats en andra gång mot en uppsättning i Nationalbibliotekets ägo som tidigare har tillhört Helsingfors stadsbibliotek. Där enskilda nummer saknas i denna uppsättning har avsnitten kollationerats mot Kungl. bibliotekets exemplar. – Inga förekomster av tryckvarians har upptäckts.

Textetablering

157 Den etablerade texten återger grundtexten. Uppenbara sättningsfel eller tryckfel har korrigerats. Däremot har få ingrepp gjorts i ortografin. Namnet Lewenhaupt förekommer tiotals gånger i Hertiginnan af Finland, fem förekomster i formen Levenhaupt har ändrats till Lewenhaupt. I »Stjernan i molnet» återges namnet Meijerfelt (åtta förekomster) tre gånger som Meyerfelt; dessa tre har ändrats till Meijerfelt. Ordet också har två gånger satts ochså, vilket har ändrats till också. Formen jätte förekommer sammanlagt 26 gånger i dessa fyra noveller; tre förekomster av jette har ändrats till jätte. Där Topelius i fotnoter har satt ut hundratalet i sidnummer bara en gång (sid. 137, 38) har detta konsekvensändrats till sid. 137, 138.4Se avsnittet Textkritisk redogörelse i ZTS IV, Noveller för en mera ingående presentation av tryckeripraxis, ortografisk varians och exempel på sättningsfel. Fotnoterna har placerats på samma sätt som i grundtexten.

158 Bokupplagan av Hertiginnan af Finland korrekturlästes inte lika omsorgsfullt som följetongen, eftersom Topelius hade drabbats av en ögoninflammation och inte kunde granska det andra, ombrutna korrekturet. Över en tredjedel av utgivarändringarna (34 av totalt 98) har gjorts med stöd av följetongsversionen. Det är fråga om ordformer, interpunktion och banala sättningsfel. Där bokupplagan har t.ex. generalitet, Mannsteins, Stockhom och succesionen har följetongsversionen de korrekta formerna generalitetet, Mansteins, Stockholm och successionen.

Språkliga särdrag

159 Eftersom manuskripten till verken inte har bevarats går det inte att avgöra om ordformerna i trycket återgår på Topelius eller på sättarna. I mitten av 1800-talet var böjningssystemet inte cementerat och formvarianter förekom allmänt, också inom samma verk. Utgåvan innehåller 25 förekomster av ordet ’regementer’ med böjningsformer, mot tre av ’regementen’. Andra ord med motsvarande pluralisfomer är ’förråder’, ’invektiver’, ’källrar’, ’magasiner’ och ’ärender’. I fråga om det sistnämnda uppger den samtida lexikografen Dalin både denna form och ’ärenden’, men exemplifierar enbart med ärender. Formen ’dragonerna’ alternerar med ’dragonerne’, liksom ’vallarna’ med ’vallarne’.

|329|

160 I »Häradshöfdingen» (1846) förekommer uttrycket »vädrat ugglor i mossan», men tio år senare, i »Vernas rosor», »ugglor i mossen».5I Fältskärns berättelser, första cykeln, förekommer mossa: »Ängarna blefvo åter mossa.» (1853, s. 275); detta textställe använt som exempel i SAOB. Formen burdus pro burdust finns i »Häradshöfdingen»; SAOB exemplifierar samma form med ett textställe i Fältskärns berättelser.

161 Ordet fiende är oftast – där det går att avgöra – genus maskulinum (»sin gamle fiendes», »krossa fienden, innan han hunnit samla sig»), men genus femininum förekommer också: »äfven denna fiende» och »vid första kunskap om fiendens framryckande marschera denna till mötes».

162 I Hertiginnan af Finland finns tre belägg för Hjobspost (jobspost); stavningen är påverkad av den tyska namnformen Hiob och förekom också hos andra svenskspråkiga skriftställare.

163 Verbet mista böjer Topelius oftast svagt, enligt första konjugationen: »en med saknad mistad arm för plogen», »en underofficer mistade högra handen» och »hon mistade hörseln» – men »hvad har han nu i stället för hvad han mist?». Dalin uppger böjning enligt både första och andra konjugationen (mistat och mist) som korrekt.

164 Topelius placerade ibland rums- och tidsadverbial påfallande icke-idiomatiskt, men han var inte ensam om det. Exempel i utgåvan är »i dagen bringa så sorgliga hågkomster» (Hertiginnan af Finland, »Förord»), »ej kunde på hela sommarn utlöpa» (Hertiginnan af Finland, kap. »Krigets utbrott»), »få bort ur rummen hans gemena tobakslukt» (»Häradshöfdingen», kap. 1).

165 Ett intrikat uttryck, åtminstone för utgivaren, är »mot egen begäran»: »Bland mycket sällsamt är det icke det minst sällsama, att Lewenhaupt, kommenderande chefen för ett anfallskrig, mot egen begäran qvarhölls i Stockholm fyra veckor efter krigsförklaringen» (Hertiginnan af Finland, kap. »Krigets utbrott»). Av sammanhanget och sekundärlitteraturen att döma ska det förstås som egen begäran. Jfr »Lewenhaupt ansåg sig som lantmarskalk tvungen att invänta riksdagens avslutning och sände i sitt ställe […] Buddenbrock att inleda fälttåget».6Kurt Jern, »Frihetstiden och gustavianska tiden 1721–1809» 2001, s. 337. Olof Jägerskiöld uppger dock i artikeln om Lewenhaupt i Svenskt biografiskt lexikon att denne blev befälhavare den 21 augusti 1741, samma dag som riksdagen avslutades.

Typografisk normalisering

166 En viss typografisk normalisering görs i utgåvan. Den mest påfallande är att originaltryckens frakturstil ersätts med antikva, vilket medför en del andra justeringar: frakturens ß ersätts med ss och w med v, utom i namn som också annars skrivs med W (t.ex. Wiborg), eller i främmande ord (t.ex. shawl). Spärrad stil i tidningsläggen ersätts med kursiv. Inslag av antikva i frakturtext ersätts också med kursiv, på ordnivå men inte på bokstavsnivå. Andra typografiska normaliseringar gäller textflöde, markering av citat, placeringen av skiljetecken i samband med citat och sättning av sifferuppgifter.

|330|

167 Typografiska citattecken (”) återges med gåsögon (»). Citat i citat anges med enkla citattecken (’). Citattecken före blockcitat eller verser satta med indrag i originaltrycken återges inte. Saknade citattecken och tankstreck i repliker, oftast före och efter inskjuten anföringssats, har kompletterats stillatigande. Uppenbara sättningsfel i fråga om citattecken listas däremot i förteckningen nedan. Det är fråga om lösryckt placerade tecken.

168 Den inbördes ordningen mellan citattecken, tankstreck och skiljetecken har normaliserats enligt nuvarande praxis. Det gäller i första hand repliker och anföringssatser, där kommatecknet som avskiljer repliken från anföringssatsen ofta, men inte genomgående, är placerat före citattecknet i originaltrycket: »Vi läste boken,» sade Lisa ändras till »Vi läste boken», sade Lisa. I originaltrycken placeras punkt i repliker oftast efter citattecknet (»Sommaren var så vacker».), vilket ändras till »Sommaren var så vacker.» Tre punkter (…) placeras innanför avslutande citattecken om de logiskt hör till repliken. »En sådan oförskämdhet» … ändras till »En sådan oförskämdhet …»

169 Originaltryckens indrag efter rubrik eller vid nytt avsnitt återges inte.

170 När Topelius började med kapitelindelning av följetongerna sattes rubrikerna med fet eller med fet och spärrad brödstil i Helsingfors Tidningar. Kapitelrubrikerna återges i utgåvan med kursiv stil och något större punktstorlek.7Brödstilen i den tryckta utgåvan är 10,85 pt och rubrikerna 11,5 pt.

171 Sifferuppgifter större än 999 har normaliserats till 1 000 (i stället för 1,000 eller 1000). Mellanrum mellan hela tal och bråktal har avlägsnats stillatigande (7 ¾ → 7¾). Mellanrum har stillatigande lagts till i klockslag med bråktal (½1 → ½ 1) Kombinationer av siffror och ord har normaliserats till formen 1700-talet (i stället för 1700 talet eller 1700talet).

172 Mellanrum mellan bokstäver och mellan bokstäver och skiljetecken eller mellan skiljetecken har avlägsnats stillatigande (gäst er → gäster och: han . → han.)

173 I frakturstil används inte accenter. Ord i originaltrycken som a, ideer och the har i utgåvan försetts med accent: à, idéer, thé. – Typografiska normaliseringar upptas inte bland utgivarändringar eller i variantförteckningen i den tryckta utgåvan. De visas mot ljusgrå bakgrund i lästexten i den digitala utgåvan när visningsalternativet Konsekvensändringar/Normaliseringar är aktiverat. – Interna hänvisningar i grundtexten har ändrats i enlighet med pagineringen i utgåvan och upptas inte i förteckningen över utgivarens ändringar.

|331|

Utgivarens ändringar gentemot grundtexten

174 [position i den tryckta utgåvan: 9, 8 | text i ZTS: så väl | ← | text i grundtexten: såväl]

175 I den digitala utgåvan: välj Utgivarändringar i Visningsalternativ. Utgivarens ändringar visas då gråtonade.

Hertiginnan af Finland

176
9, 8så väl ← såväl
12, 24öfver ← öfvor
14, 35(not 4) sägen ← sägen,
14, 39(not 6) 138. ← 38.
15, 9sjelfförnekelse, ← sjefförnekelse,
19, 14armén ← armen
20, 36(not 11) 147. ← 47.
22, 7uppgift, ← upgpift,
24, 38kaptener, ← kaptener
27, 33 (not 18)någre ← någre,
27, 33 (not 18)enskylte ← ”enskylte
28, 2område; ← område:
28, 23 resp. 26Lewenhaupt ← Levenhaupt
30, 9 tillspillogifna. ← tillspillogifna
30, 12Rayalin, ← Raijalin,
32, 3»oförgripligaoförgripliga
37, 13förhuggningen, ← förförhuggningen,
37, 33 (not 25)Lewenhaupts ← Levenhaupts
38,41742 ← 1743
38, 9Lewenhaupt ← Levenhaupt
38, 35 (not 26)Lewenhaupts ← Levenhaupts
39, 7Juni ← Juli
41, 8stad. ← stad.“
44, 7Lascy ← Lasky
44, 12voro ← vore
45, 10Lewenhaupt ← Levenhaupt
49, 34generalitetet ← generalitet
53, 26Mansteins ← Mannsteins
57, 37–38 (not 36)6) ← 7) ; 7) ← 8) ; 8) ← 9) ; regemente; ← regemente: 9) ← 10)
58, 19Stockholm ← Stockhom
63, 29successionen ← succesionen
65, 26ställning. ← ställning
67, 14för ← for
69, 18land. ← land,
69, 27förskräckelsen, ← förskäckelsen,
69, 35 (not 44)lefvernesbeskrifningar: ← lefvernesbeskifningar:
75, 4pris?» ← pris?’
76, 7Hertiginnan af Finland.» ← „Hertiginnan af Finland.“
76, 32sådant ← sådan
80, 25panna. »Men ← panna.„ Men
84, 24var ← vara
84, 26Vi ← Wi
90, 6också ← ochså
|332|91, 17och blekare ← ochblekare
94, 4jätte, ← jette,
94, 21mumlade: »Så tog ← mumlade:“ Så tag
94, 24Voi ← Woi
100, 2lås, ← lås
100, 20Hvad ← Hvar
100, 31ute ← ut
102, 26af 1700-talet ← af1700 talet
106, 20de!» ← de!
107, 22»Eva, ← Eva,
114, 1anamme ← annamme
117, 17jungfru!» ← jnngfru!“
117, 31klädning. ← klädning.“
118, 21»Är ← “Ar
121, 1pratar, ← pratar
121, 6modren. ← modren
121, 12er!» ← er!
124, 20systrarna: ← systrarna!
124, 20»Jag ← “jag
125, 2»Din ← “din
125, 3häftighet. ← häftighe
126, 1förloradt!» hviskade ← förloradt! “hviskade
126, 22våld.» ← våld “
126, 37»Vår ← vår
129, 27förgäfves. ← färgäfves.
132, 5ögonblick ← ögoblick
134, 19specerier, ← spccerier,
139, 17. ← 6.
139, 22–25»jag […] gjort.» ← jag […] gjort.
140, 8bekanta, ← bekanta
141, 23»Ack ← Ack
143, 7skämtsamt: ← skämtsamt;
143, 29Jag ← “Jag
144, 6som, ← som
145, 16hållning, ← hållning
149, 30upp, ← upp
150, 31fästade ← fästadde
150, 37Gud.» ← Gud.
151, 28skaffa. ← skaffa
155, 36»lugna ← lugna
156, 20förfalla ← förefalla
156, 36ut öfver ← utöfver
157, 34Pax et Æternum fœdus, »fred ← “Pax et Aeternum fœdus, fred
157, 36–37Æ i ordet Æternum, ← Ae i ordet Aeternum,
157, 37Fœdus, ← Foedus,
162, 11Bergman!» ← Bergman“!
162, 31dumhufvuden, ← dumhufvuden
163, 21dig.» ← dig.
|333|163, 36Åboboer ← Aboboer
164, 11flicka!» ← flicka!
164, 23döma ← dömma
164, 24andas, ← andas;
167, 34också ← ochså

Häradshöfdingen

177
169[undertiteln] Romantisk […] kapitel. ← (Romantisk […] kapitel.)
169, 20tillägga, ← tlllägga,
169, 22engelska ← engalska
170, 15och sina ← ach sina
170, 23göra. ← göra,
170, 30trefoten. ← trefoten
171, 22hvilket ← hwiket
172, 14permission ← permisson
172, 14Swebilii ← Swebelii
172, 37hade nu ← nu hade
174, 14–15halsstarrig ← hallstarrig
178, 21Maj:ts ← Maj:s
180, 32mitt← mit
181, 34högförrädiska ← högförädiska
182, 27framräckte ← framräkte
184, 9och ← o h
185, 17kommissariatet ← kommissaritet
185, 34Stedingk ← Stedingh
186, 32Ändtligen ← Äntligen
187, 3fienden, ← fienden
190, 21koppar ← kopar
190, 31pass, ← pass.
191, 12Sjette ← Femte
192, 4var ← hwar
192, 37vårn? ← vårn?”

Vernas rosor

178
202, 32hann ← han
203, 37–38morgonen …» ← morgonen ..,
205, 3förlägenhet. ← förlägenhet,
209, 24hvilken ← hwilten
210, 17ånyo ← anyo
217, 16kapitel. ← kapittel.
217, 24först ← föst
224, 25stallet ← stället
225, 6orden: »d–n ← orden:” d–n
226, 36doktorn ← dokorn
227, 1också ← ochså
230, 11vildare. »Bort, ← wildare”. Bort,
232, 4förvånade ← förwånande
232, 13kapitel. ← kapittel.
|334|232, 17kapitel ← kapittel
232, 22hjortron ← hjorton
232, 23jättens ← jettens
233, 7tåls.» ← tåls?”
237, 9jätten. ← jetten.
238, 14er ← en
238, 25er godhet. ← en godhet.
239, 10ugglor ← ugglor,
241, 12göra?» puttrade ← göra? ”puttrade
241, 18»Det ← Det
241, 31dig …» ← dig …
242, 19frågade ← frägade
245, 31väg!» ← wäg!
247, 32–33Sverige ← Swerge
248, 2arm!» ← arm!
248, 13der?» ← der!”
248, 14»Fortfar!» sade ← „Fortfar! ”sade
249, 19storartade ← storarde
249, 26Tag ← Tag,
249, 26behåll henne ← behåll henne,
250, 9någonsin ← någosin
250, 14lägga ← läga
250, 20dörrarna ← dörarna

Stjernan i molnet

179
254, 2attacken ← atacken
255, 26inträffa, när ← inträffa när,
256, 1attackerade ← atackerade
257, 8halfsula ← hafsula
258, 33begynte ← begynta
264, 34excellens! ← exellens!
266, 30mustacher. ← mustacher
268, 15förbittrade, ← forbittrade,
268, 23»Är ← „Ar
268, 34bränvin, ← bräwin,
272, 12så.» ← så?”
272, 23en …? ← en …?.
274, 33kysste ← kyste
274, 34till och ← till
275, 3skräpet!» ← skräpet;”
275, 21sotarpojke ← sotarpoike
277, 5menniskor! ← meniskor!
277, 23menniskoätare, ← meniskoätare,
278, 21halsen och ← halsen
280, 35mig, ← mig.
287, 2»Var ← War
288, 2och ← ech
289, 37aldrig ← alldrig
|335|290, 6mig ← mid
290, 16förskräckelse. ← förskäckelse.
290, 17utropade: »Det ← utropade. Det
291, 26ännu ← ännn
294, 5sin barndoms dagar ← sin barndomsdagar
294, 12förtjusar! ← förtjusar?
295, 23strängar?» ← strängar?
295, 25det?» ← det?
296, 4armén ← armèn
298, 26herre, ← herre
298, 35bäras ← båras
302, 26gevär!» ← gcwär”!
303, 21förglömde ← forglömde
308, 8sängen, ← sänger,
313, 7du och jag ← du och jag
313, 19Meijerfelt ← Meyerfelt
313, 37för ← for
314, 10Meijerfelt ← Meyerfelt
314, 13Meijerfelt ← Meyerfelt
316, 28höstas? ← höstas?”
320, 12Michelson ← Mickelson
320, 27kommo ← komma
320, 28lagrar; ← lagar;

Noter

  1. 1Exemplaret saknar stämplar och signum; bandet är samtida, beklätt med papper och försett med bibliotekets emblem i guld: inom en oval ram texten Otium sapiente upptill, en stiliserad lyra och nedtill årtalet 1761.
  2. 2http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/browse.html?action=year&id=1457-439X&name=Helsingfors%20Tidningar
  3. 3Åbo Akademis biblioteks årgång 1856 har tillhört Gymnasisternes i Borgå Bibliotek.
  4. 4Se avsnittet Textkritisk redogörelse i ZTS IV, Noveller för en mera ingående presentation av tryckeripraxis, ortografisk varians och exempel på sättningsfel.
  5. 5I Fältskärns berättelser, första cykeln, förekommer mossa: »Ängarna blefvo åter mossa.» (1853, s. 275); detta textställe använt som exempel i SAOB.
  6. 6Kurt Jern, »Frihetstiden och gustavianska tiden 1721–1809» 2001, s. 337. Olof Jägerskiöld uppger dock i artikeln om Lewenhaupt i Svenskt biografiskt lexikon att denne blev befälhavare den 21 augusti 1741, samma dag som riksdagen avslutades.
  7. 7Brödstilen i den tryckta utgåvan är 10,85 pt och rubrikerna 11,5 pt.
|336|

Källor till punktkommentarerna

180 Ordförklaringarna är i allmänhet baserade på återkommande verk och dessa uppges vanligen inte i de enskilda kommentarerna, men däremot i litteraturförteckningen. Det är främst Svenska Akademiens ordbok i digitalt format, A. F. Dalins Ordbok öfver svenska språket 1–2 (1850, 1853), C. M. Ekbohrn, 60,000 främmande ord (1904), Hugo Bergroth, Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift (1917) Kielitoimiston sanakirja (2008), Ordbok över Finlands svenska folkmål (1982–), Suuri suomi–ruotsi-sanakirja – Stora finsk–svenska ordboken 1–2, (1997). Om ett ord finns i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) med samma betydelse som Topelius inlägger i det förklaras ordet i allmänhet inte. I ordförklaringarna översätts ord och uttryck på främmande språk och ålderdomliga ord förklaras. Däremot kommenteras ordens etymologi inte.

181 För realkommentarerna har på motsvarande sätt använts Nordisk familjebok, 1–3 upplagan, Nationalencyklopedin och Uppslagsverket Finland. Person- och militärhistoriska uppslagsverk och matriklar framgår också av litteraturförteckningen. Där mer specifika verk har anlitats uppges källan i kommentaren. Titlar på litterära verk som nämns i texten eller i kommentarerna har kontrollerats mot posterna i libris.kb.se, där de fysiska böckerna inte har varit tillgängliga.

Förkortningar

182
eg.egentligen
f.följande sida
FATFinlands Allmänna Tidning
ff.de två följande sidorna
HLSHistoriska och litteraturhistoriska studier
HTHelsingfors Tidningar
msmanuskript
NBNationalbiblioteket (tidigare Helsingfors universitetsbibliotek)
SAOBSvenska Akademiens ordbok
SFSVSvenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet
SKSSuomalaisen Kirjallisuuden Seura
SKSTSuomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia
SLSSvenska litteratursällskapet i Finland
SSSamlade Skrifter
SSLSSkrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
SVSamlade Verk
SVSSvenska Vitterhetssamfundet
WSOYWerner Söderström Osakeyhtiö
ZTeZacharias Topelius Skrifter i digitalt format: www.topelius.fi
ZTSZacharias Topelius Skrifter (2010–)
ÅTÅbo Tidningar


|437|

Källor och litteratur

Otryckt material

Helsingfors

Nationalbiblioteket

Zacharias Topelius arkiv (Topeliussamlingen), NB 244

    244.24 Brev Johan Fredrik Heldt–Topelius
    244.46 Brev Claes Rosenlund–Topelius
    244.53 Brev Nils Magnus Tolpo–Topelius
    244.88 Brevavskrift Topelius–B. A. Thunberg
    244.94 Brev Catharina Sofia Topelius–Topelius
    244.98 Brev Topelius–Emilie Lindqvist
    244.131–134 Topelius dagböcker 1832–1840
    244.136 »Chrönika om Helsingfors Tidningar»,
    »Helsingfors Tidningars Krönika»

Universitetsbibliotekets tjänstearkiv Ba1.1.7

    Utlåningsbok 1840–1850


Riksarkivet

Överstyrelsen för pressärendena. Censurkommitténs diarier över till granskning inlämnad inhemsk litteratur 1830–1864=Painoasiain ylihallitus. Kotimaisen tarkastettavan kirjallisuuden diaari 1830–1864, vol. 6: 1848–1850


Svenska litteratursällskapet i Finland, Historiska och litteraturhistoriska arkivet

Familje-Krönika bunden och börjad den 1 Jan. 1848 af Zachr. Topelius och Emilia Lindqvist SLSA 801


Svenska litteratursällskapet i Finland, Topeliusredaktionen

Utskrift av Topelius brevdiarium
Utskrift av Museiverkets förteckning över Topelius boksamling

Elektroniska resurser

100 velikich kazakov http://fisechko.ru/index.html (läst 2011)

http://academic.brooklyn.cuny.edu/english/melani/novel_19c/thackeray/angel.html 5/6 2013

Antikvarnyje Knigi i Rukopisi http://www.rarebook.ru/ (läst 2011)

Biografitjeskaja Entsiklopedija http://www.biografija.ru/ (läst 2011, 2013)

Bolsjaja biografitjeskaja entsiklopedija http://dic.academic.ru/contents.nsf/enc_biography/ (läst 2011)

Chronos. Biografitjeskij spravotjnik http://hrono.ru/biograf/index.php (läst 2011)

Deutsche Biographie http://www.deutsche-biographie.de/index.html (läst 2010–2011)

Dictionnaire de l’Académie française, 4th Edition (1762) http://artflx.uchicago.edu/cgi-bin/dicos/pubdico1look.pl?strippedhw=amuser 30/1 2013

Dunblane web http://www.dunblaneweb.co.uk/history.htm 3/5 2013

|438|

Erik Amburger Datenbank http://dokumente.ios-regensburg.de/amburger/ (läst 2009–2011)

Fundamentalnaja Elektronnaja Biblioteka. Russkaja Literatura i Folklor. http://feb-web.ru/feb/rosarc/default.asp (läst 2011)

Genealogiska Samfundet i Finland http://hiski.genealogia.fi/hiski/4iy850?se (läst 2011)

Helsingfors universitets studentmatrikel 1640–1852 http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli

Historiska tidningsbiblioteket http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/main.html?language=sv

Kansallisbiografia http://www.kansallisbiografia.fi

»Kavalery ordena Svjatogo velikogo knjazja Aleksandra Nevskogo», Izdatelstvo »Truten» http://www.truten.ru/books/pdf/7/6.pdf (läst 2011)

Nasjonalbiblioteket http://www.nb.no (läst 2012)

Nationalencyklopedin http://www.ne.se

Nordisk familjebok, första uppl. http://www.runeberg.org/nf/

Nordisk familjebok, andra uppl. http://www.runeberg.org/nf/

Oxford Dictionary of National Biography http://www.oxforddnb.com/public/index.html (läst 2013)

Pieni tietosanakirja http://runeberg.org/pieni/ (läst 2011)

Riddarhusets stamtavlor på CD-rom, 2002

Rossijskij gosudarstvennyj voejnno-istoritjeskij archiv. Putevoditel. Tom 1. 2006 http://guides.rusarchives.ru/browse/GuidebookCard.html?id=238 (läst 2012)

Russkij Biografitjeskij Slovar http://rulex.ru/ (läst 2012)

Svensk uppslagsbok (1955) http://svenskuppslagsbok.se/ (läst 2013)

Svenska adelns ättar-taflor http://runeberg.org/anrep

Svenska Akademiens ordbok http://g3.spraakdata.gu.se/saobS

Svenskt biografiskt handlexikon http://runeberg.org/sbh/ (läst 2009)

Svenskt Biografiskt Lexikon http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Start.aspx

The Oxford Companion to British History http://www.oxfordreference.com/view/10.1093/acref/9780199567638.001.0001/acref-9780199567638 (läst 2013)

Uppslagsverket Finland http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/

Vojenno-Morskoj flot Rossii. Personalii http://www.navy.su/navypeople.htm (läst 2012)

Webbartiklar

Hiitola, Pekka, »Pohjanmaan rykmentti. Vapauden aika – Turun rauhasta 1721 Kustaa III:n vallankaappaukseen 21.8.1772» (2008) http://www.pohjanprikaatinkilta.fi/PohPr/perinnejoukot/Pohjanmaan%20rykmentti%20%281722-1788%29.htm (Pohjan Prikaatin kilta) (läst 2011)

Kvist, Roger, »Befälsrekryteringen till Dalregementet under tidigmodern tid. Officerares och underofficerares karriärvägar, sociala ursprung och horisontella rörlighet 1661–1809», Svenska historikermötet i Lund 2008 http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hig:diva-7634 (läst 2011)

Nenonen, Marko, »Valpuri Kyni – noitanainen», Noituus, taikuus ja noitavainot Suomessa, Tampereen yliopisto http://www15.uta.fi/yky/arkisto/historia/noitanetti/valpurikyni.html (läst 2010)

O’Meara, P., »Field Marshal Peter Lacy. An Irishman in 18th century Russia», St Petersburg Center for the History of Ideas (2001) http://dro.dur.ac.uk/686/1/686.pdf?DDD36+dml4haf+dac0hsg (läst 2011)

|439|

Talka, Anu, »Lappeenranta hattujen sodan näyttämönä» (1999) http://www3.lappeenranta.fi/museot/verkkonayttelyt/lpr_historia/artikkelit/LPR_HATTUJEN_SODAN_NAYTTAMONA_artikkeli.htm (Lappeenrannan kaupungin historiaa) (Artikkeli on julkaistu teoksessa Kauskilasta kuntaliitokseen. Historiaa ja tarinoita. Etelä-Karjalan museon julkaisusarja nro 21. Lappeenranta 1999) (läst 2010–2011)

Tryckt material

Action Emellan Justitiæ-Cancellers-Embetet Och General Lieutnanten Högwälborne Bar. Hen. Magnus von Buddenbrock Om Orsakerne til Krigets olyckeliga förlopp i StorFurstendömet Finland, Stockholm, Tryckt och Uplagt hos Lars Salvius 1743, (382 s. inkl. ut-slag och dom), i Bihang till Kongl. Förordningar resp. Om Finska Campagnien

ACTION Emellan Krigs-Fiscals-Embetet Och GENERAL MAJOREN, Högwälborne Baron, Herr JOHAN FRIDRICH Von DIDRON, Angående Hans gifne Råd-Slag uti åtskillige under Fälttoget i Finland håldne Krigs-CONSEILLER, med mera. Stockholm: Salvius 1743 (244 s.), i Bihang till Kongl. Förordningar resp. Om Finska Campagnien

ACTION Emellan Krigs-FISCALS-Embetet Och Öfversten, Välborne Herr ERIC FRÖBERG, Angående Then honom anförtrodde Posteringen vid Mendolax, Samt Hans gifne Rådslag i åtskillige Krigs-Conseiller vid Campagnen i Finland, Stockholm: Salvius 1743 (192 s. + Riksens Högloflige Ständers Commissions Utslag och Domb 50 s.), i Bihang till Kongl. Förordningar resp. Om Finska Campagnien

Action Emellan Justitiæ-Cancellers-Embetet Och Generalen en Chef Högwälborne Gref Carl Emil Lewenhaupt, Om Orsakerne til Krigets olyckeliga förlopp i StorFurstendömet Finland, Stockholm: Tryckt och Uplagt hos Lars Salvius 1743, (456 s.), i Bihang till Kongl. Förordningar resp. Om Finska Campagnien

Afskrifter af åtskillige, så wäl Hans Kongl. Maj:ts Bref till tå warande Generalen en Chef, Charles Emil Lewenhaupt, under thet Finska Fälttoget; som ock bemälte Generals skrifwelser till Hans Kongl. Maj:t, tienande till uplysning wid Riksens Ständers Commissions öfwer förenämde General fälte dom wid Riksdagen År 1743 (19 s.) i Om Finska Campagnien

Arping, Åsa, »’Men vi måste nödvändigt ha ett företal’. Författare och förord i svensk 1830-talsprosa», Carl Jonas Love Almqvist – diktaren, debattören, drömmaren. Föreläsningar och essäer utgivna av Almqvistsällskapet, red. Lars Burman, Almqviststudier 3, Hedemora: Gidlunds 2001, s. 81–94


Bergroth, Hugo, Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift, Helsingfors: Schildts 1917

Bibeln eller den Heliga Skrift, innehållande Gamla och Nya Testamentets canoniska böcker, London: Brittiska och utländska Bibel-sällskapet 1847

Bihang till Kongl. Förordningar, Collegiernas kungörelser m. m. [volym tillhörande NB med denna ryggtitel innehåller rättegångshandlingar från 1743, vid posterna för de olika trycken upplyses om de finns sammanbundna här]

Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden, red. Henrik Knif et al., SSLS 710:1, Helsingfors 2008

Biörnstad, Arne, »Svenska flaggans bruk», Fataburen 1967, s. 43–56

[Bonde, Gustaf], Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821

|440|

Bore, »Hertiginnan af Finland. Romantiserad berättelse […] Zacharias Topelius», 24/11 1850

Bremer, Fredrika, En dagbok, utg. Maria Wahlström, Svenska författare. Ny serie, Stockholm: Svenska vitterhetssamfundet 2009

Burrow, John, A History of Histories. Epics, Chronicles, Romances and Inquiries from Herodotus and Thucydides to the Twentieth Century, London: Penguin books 2009


Carlquist, G., »Gustaf Bonde», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:17926, 1/5 2013

Carpelan, Tor och L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828, I–II, Helsingfors: Söderströms 1925

Cygnæus, Fredrik, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843


Dalin, A. F., Ordbok öfver svenska språket I–II, Stockholm 1850, 1853

von Dalin, Olof, Witterhetsarbeten, i bunden och obunden Skrif-Art, Femte Bandet, Stockholm 1767


[Eichhorn, Christoffer], -rn, »Tiburtius T.», Nordisk familjebok, andra uppl., band 28, Stockholm: Nordisk familjeboks förlagsaktiebolag 1919, sp. 1258 f.

Ekbohrn, C. M., 60,000 främmande ord och namn m. m. i svenska språket, Fjärde fullständigt omarbetade och väsentligt tillökade upplagan, Stockholm: Bonniers 1904

Ekelund, Erik, »Topelius och hans samtid», Finlands litteraturhistoria 2. Från Åbo brand till sekelskiftet, Helsingfors: Söderströms 1969, s. 174–211

[Elmgren, S. G.] S. E., »Hertiginnan af Finland, romantiserad berättelse jemte en historisk skildring af Finska kriget», Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 12/1850, s. 366–369

Estlander, Bernhard, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner», Zacharias Topelius Hundraårsminne, SSLS 137, Helsingfors 1918, s. 115–147


Finlands svenska folkdiktning II, 2 Historiska sägner, utg. V. E. V. Wessman, SSLS 174, Helsingfors 1924

Finlands svenska folkdiktning V, 3 Sånglekar, utg. av Otto Andersson under medverkan av Greta Dahlström och Alfhild Forslin, SSLS 423, Helsingfors 1967

Finsk biografisk handbok, utg. af Tor Carpelan, Helsingfors: Edlunds 1903

Forsius, H[enrik], »Om stapelstaden Helsingfors. Förra delen», öfvers. F. J. Rabbe, orig:s titel: D. A. G. Speciminis Academici de Helsingforsia celebri Nylandiæ Emporio, Pars Prior […] MDCCLV, Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen 1842:3, s. [3]–43

Forsius, H[enrik], »Om stapelstaden Helsingfors. Sednare Delen», orig:s titel: Historisk och Oeconomisk Beskrifning öfver stapelstaden Helsingfors uti Nyland […] 1757, Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen 1842:5, s. [3]–33


Geijer, Erik Gustaf, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, ny ökad upplaga ordnad i tidsföljd, genomsedd av John Landquist, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]

Genealogia Sursilliana, [utg. Elias Robert Alcenius], Helsingfors: På eget förlag 1850

Gyllengranat, C. A., Sveriges sjökrigshistoria i sammandrag. Andra delen, Carlskrona: Georg Ameen & comp. 1840


|441|

Hatavara, Mari, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen histori-allisissa romaaneissa, diss., SKST 1128, Helsinki 2007

Hemliga handlingar, hörande till Sveriges historia efter konung Gustaf III:s anträde till regeringen I–III, red. och utg. I. E. Schartau och P. A. Wallmark, Stockholm 1821–1825

Hildebrand, Bror Emil, Minnespenningar öfver enskilda Svenska Män och Qvinnor, Stockholm: Kongl. Witterhets Historie och Antiqvitets Akademien 1860

Historisk afhandling Om sjöstaden Raumo, Hvars förra del med vederbörandes samtycke Under Historiarum Och Moralium Professorens Samt Nu Varande Kongl. Academie Rectorens, Herr Johan Bilmarks inseende, Til allmän granskning öfverlämnas af Sven Mellenius, Åbo 1770

Historisk afhandling Om sjöstaden Raumo, Hvars Sednare del med vederbörandes samtycke Under Histor. och Moral. Professorens, Herr Johan Bilmarks inseende, för Magisterkransen Utgifves och försvaras Af Phil. Cand. Sven Mellenius, Åbo 1772

Hwasser, Israel, Om Allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812, Stockholm 1838

[Hård, J. L.], Mémoires d’un Gentilhomme Suédois écrits par lui même dans sa retraite, l’année 1784, Berlin: Pitra 1788


INSTRUCTION För Then Af Riksens Ständer Förordnade COMMISSION Och General-Krigs-Rätten, Stockholm: Salvius 1743 (8 s.) i Bihang till Kongl. Förordningar resp. Om Finska Campagnien


Jacobson, G., »Johan Arckenholtz», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:18766, 30/12 2012

Jern, Kurt, »Frihetstiden och gustavianska tiden 1721–1809», Rainer Fagerlund, Kurt Jern, Nils Erik Villstrand, Finlands historia 2, huvudred. Märtha Norrback, 3 uppl., Esbo: Schildts 2001, s. [321]–434

Jägerskiöld, Olof, »Carl Emil Lewenhaupt», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:11273, 13/5 2013


Kanzog, Klaus, »Rahmenerzählung», Reallexikon der deutschen Literaturgeschichte 3, Red. P. Merker und W. Stammler, Berlin: 1977, S. 321–343

Karlsson, Gunilla, »Eric Matthias von Nolcken», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:8157, 1/5 2013

Kellgren, Johan Henrik, Samlade skrifter. Andra delen, utg. av Sverker Ek, Allan Sjöding, Otto Sylwan, SFSV IX, Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 1938–1939

Klinge, Matti, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer, övers. Nils Erik Forsgård, Stockholm: Atlantis och Helsingfors: Söderströms 2000

Klinge, Matti, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys. Historiankirjoitus ja historiakulttuuri keisariaikana, SKST 1285, Helsinki 2010

Klinge, Matti, A History both Finnish and European. History and the Culture of Historical Writing during the Imperial Period, translated by Malcolm Hicks, The History of Learning and Science in Finland 1828-1918 16, Helsinki 2012

Krigs-CONSEILLER, Håldne vid CAMPAGNEN Uti Stor-Furstendömet Finland År 1741 och 1742, Stockholm: Salvius 1743 (144 s.) i Bihang till Kongl. Förordningar


Lagerbring, Swen, Sammandrag af Swea-Rikes Historia, Ifrån De Äldsta til de Nyaste Tider. Til Ungdomens Tjenst upsatt, Femte Delen. Som innefattar Rikets Historia Under: Ulrica Eleonora, Fredric I, Adolf Fredric, och Gustaf III, Andra Uplagan, Stockholm 1779

|442|

Lagerlöf, Selma, Zachris Topelius. Utveckling och mognad, Stockholm: Bonniers och Helsingfors: Schildts 1920

Lagus, Ernst, Mikael Chorei Valda dikter med en lefnadsteckning, Finlands svenska vitterhet 2, SSLS 48, Helsingfors 1901

Lagus, W. G., Anteckningar rörande 1741 och 1743 årens Finska krig, jemte Henr. Magn. von Buddenbrocks äreräddning, Helsingfors 1853

Lappalainen, Päivi, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset», Suomennoskirjallisuuden historia 2, päätoim. H. K. Riikonen, SKST 1112, Helsinki 2007, s. 87–90

Lehtonen, Maija, »Intertextualitet i Topelius berättelser», HLS 65, red. Helena Solstrand-Pipping et al., SSLS 560, Helsingfors 1990, s. [49]–79

Lehtonen, Maija, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken», HLS 70, utg. genom Helena Solstrand-Pipping, SSLS 590, Helsingfors 1995, s. [7]–27

Lehtonen, Maija, »Brasaftnar i vindskammaren. Fältskärns gestalt och ramberättelsen i Fältskärns berättelser», HLS 72, utg. genom John Strömberg och Henrik Svahn, SSLS 608, Helsingfors 1997, s. [85]–114

Lehtonen, Maija, »Topeliuksen romaanit ja novellit», Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita. Näkökulmia Topeliukseen, Saarijärvi: Suomen Nuorisokirjallisuuden Instituutti 2002, s. 153–217

Lencqvist, E., »Historisk Afhandling om Åbo Slott», Mnemosyne 12/1822, 2, 6, 8/1823

Lenngren, Anna-Maria, Samlade skrifter. Andra delen, utg. av Theodor Hjelmqvist och Karl Warburg, SFSV VI, Stockholm: Bonniers 1917

Lewenhaupt, Adam, Karl XII:s officerare. Biografiska anteckningar I–II, Stockholm: Norstedts 1921

Lindroth, Sten, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden, Stockholm: Norstedts 1997

Luukko, Armas, Vaasan historia II. 1721–1808, Vaasa: Vaasan kaupunki 1979


»Manstein, Christoph Hermann», Meyers Konversations-Lexikon. Fünfte, gänzlich neubear-beitete Auflage. Neuer Abdruck, Elfter Band, Leipzig und Wien 1897, S. 883

[Manstein, Christoph Hermann], Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome I–II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772]

Morgonbladet, »Hertiginnan af Finland, romantiserad berättelse jemte en historisk skildring af Finska kriget» 16/12 1850

Mustelin, Olof, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865, diss., SSLS 361, Helsingfors 1957

Märta Stures hushållsbok, [utg.] av Kersti Wikström, Stockholm: Nordiska museets förlag 2007


Naumann, Erik, »Herman Cedercreutz», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:16550, 1/5 2013

Nikula, Oscar, Åbo stads historia 1721–1809 I–II, Åbo: Åbo stad 1972

Nordisk familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi 1–38, ny, rev. och rikt ill. uppl., Stockholm: Nordisk familjeboks förlagsaktiebolag 1904–1926 – även i elektroniskt format

|443|

Nyberg, Paul, Zachris Topelius. En biografisk skildring, Helsingfors: Söderströms 1949

Nyberg, Paul, Från barock till nyrokoko. En släktkrönika, Helsingfors: Schildts 1962

Nylander, Margaretha, Handbok wid den nu brukliga finare matlagningen; innehållande tillika beskrifning på confecturer, sylter och glacer; samt ett bihang, att göra soja, fransk senap, ättickor, bär-winer, bär-safter, att inlägga anjovis, m.m.; jemte några underrättelser om slagt, bryggd och brödbakning, Andra tillökta och förbättrade upplagan, Stockholm: eget förlag 1823


Om Finska Campagnien [volym tillhörande NB med denna ryggtitel innehåller rättegångshandlingar från 1743, vid posterna för de olika trycken upplyses om de finns sammanbundna här]


Paaskoski, Jyrki, Vanhan Suomen lahjoitusmaat 1710–1826, diss., Bibliotheca historica 24, Helsinki: Suomen historiallinen seura 1997


Rein, Gabriel, »Bidrag till finska häfdeteckningens historia. Forts.», Suomi 1/1842, s. [3]–36

Rein, Gabriel, »Kriget i Finland åren 1788, 1789 och 1790. 1 Delen», Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk 3, 1860

Rein, Gabriel, Föreläsningar öfver Finlands historia II, Helsingfors: G. W. Edlund 1871

Rélation exacte et circonstanciée de la guerre entre la Moscovie et la Suede, ou Mémoires pour servir à l’Histoire de ces deux Monarchies, depuis l’année 1740 jusqu’à present; avec des Remarques Politiques, tant sur le Gouvernement, que sur les mœurs de ces deux Nations. Seconde partie, Utrecht: Arnaud Lobedanius MDCCXLII

Riksens Ständers Commissions utslag och dom mot Schoutbynacten Paul Cronhawen (28 s.) i Bihang till Kongl. Förordningar

Riksens Ständers Commissions utslag och dom mot Öfwersten af Uplands Regemente til Fot Carl Magnus de la Wall (23 s.) i Bihang till Kongl. Förordningar

Riksens Ständers Commissions utslag och dom mot Öfwersten för Elfsborgs Regemente til Fot Carl Otto Lagercrantz (12 s.) i Bihang till Kongl. Förordningar

Riksens Ständers Commissions utslag och dom mot Öfwersten af Wässmanlands Regemente til Fot Baron Otto Christian von der Pahlen (35 s.) i Bihang till Kongl. Förordningar

Riksens Ständers Commissions utslag och dom mot Öfwersten af Helsinge Regementet til Fot Johan Silfversparre (31 s.) i Bihang till Kongl. Förordningar

Riksens Ständers Commissions utslag och dom mot General Majoren samt Öfwersten af Lif-Guardie til Fot Otto Reinhold Wrangell (44 s.) i Bihang till Kongl. Förordningar

Runeberg, J. L., »Sven Dufva», Necken. Poetisk kalender för 1847, utg. F. Berndtson, Helsingfors: J. C. Frecnckell & son 1846, s. 214–219

[Runeberg, J. L.], Samlade skrifter av Johan Ludvig Runeberg I–XX, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 1933–2005
    V Fänrik Ståls sägner, utg. Kerstin Nyqvist, Lars Oljelund, Helena Solstrand, Johan Wrede, SFSV XVI, SSLS 459, Stockholm och Helsingfors 1974
    IX Brev, utg. Paul Nyberg och Olav Panelius, SFSV XVI, SSLS 443, Stockholm och Helsingfors 1970
    XIV Kommentar till Fänrik Ståls sägner av Johan Wrede, Helena Solstrand och Ulla Terling Hasán, SFSV XVI, SSLS 515:1–2, 1987 resp. 1983–1984


|444|

[Scheffer, Ulric], »Raissonnement sur les causes de la guerre en Finlande, l’an 1741, par S. E. Le Senateur et President de la Chancellerie Le Comte Ulrich Scheffer», Handlingar rörande Skandinaviens historia, Fjerde Delen, Stockholm 1817, s. [321]–342

von Schiller, Friedrich, »An die Freude», Thalia. Erster Band, Heft 2 1786, S. 1–5

Schoolfield, George C., »National Romanticism – A Golden Age?», A History of Finland’s Literature, Histories of Scandinavian Literature, Gen. Ed. Sven H. Rossel, vol. 4, Lincoln: University of Nebraska Press 1998, pp. 298–353

Scott, Walter, Waverley Or, ’Tis Sixty Years Since, Ed. by Claire Lamont, The World’s Classics, Oxford & New York: Oxford University Press 1986

Simmons, James C., The Novelist as Historian. Essays on the Victorian Historical Novel, The Hague and Paris: Mouton 1973

Sjöberg, Erik, Samlade skrifter I, utg. Algot Werin, SFSV XII, Stockholm: Bonniers 1926

Snellman, J. V., »De arbetande klassernas historia. Kommentar med anledning av ’Arbets-klassens historia’ av A. B. Granier de Cassagnac», Samlade Arbeten IV 1844–1845, Helsingfors: Statsrådets kansli 1994, s. 16–18; ursprungligen i Saima 1844.

Snellman, J. V., »Arbetsklassens historia af A. Granier de Cassagnac»», Samlade Arbeten IV 1844–1845, Helsingfors: Statsrådets kansli 1994, s. 32–33; ursprungligen i Saima 1844.

Snellman, J. V., »Adelsklassens historia af Granier de Cassagnac»», Samlade Arbeten IV 1844–1845, Helsingfors: Statsrådets kansli 1994, s. 391–394; ursprungligen i Litteratur-blad till Saima 1844

Snellman, J. V., »Svenska silhouetter», Samlade Arbeten VI 1847–1849, Helsingfors: Statsrådets kansli 1996, s. 114–144; ursprungligen i Litteraturbladet 1848

Snellman, J. V., »Modern fransk litteratur», Samlade arbeten VI 1847–1849, Helsingfors: Statsrådets kansli 1996, s. 203–265; ursprungligen i Litteraturbladet 1848

Solstrand-Pipping, Helena, »Runeberg och dövstumsaken», HLS 66, utg. Helena Solstrand-Pipping, SSLS 568, Helsingfors 1991, s. [141]–162

Stiernhielm, Georg, Samlade skrifter Första delen. Poetiska skrifter, utg. av Johan Nordström och Bernt Olsson, SFSV VIII, Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 1973

Ståhle Sjönell, Barbro, »Från retorik till romantik: ett exempel på hur novellgenren förändrades i början av 1800-talet», Genrer och genreproblem: teoretiska och historiska perspektiv, red. Beata Agrell & Ingela Nilsson, Göteborg: Daidalos 2002, s. [219]–230

Suomalaisten taistelut Ruotsin, Venäjän ja itsenäisen Suomen riveissä, toim. Ohto Manninen, Helsinki: Tammi 2007

Svensk litteratur 1. Från runorna till 1730, utg. av Bernt Olsson, Stockholm: Norstedts 2002

Svensk litteratur 3. Romantiken, utg. av Ingemar Algulin och Barbro Ståhle Sjönell, Stockholm: Norstedts 2002

Sveriges Rikes Lag gillad och antagen på riksdagen år 1734. Till 200-årsdagen av lagens tillkomst efter den första i antikva tryckta upplagan av år 1780 utgiven i facsimile, Stockholm 1934

Syväoja, Hannu, »Suomen tulevaisuuden näen». Nationalistinen traditio autonomian ajan historiallisessa romaanissa ja novellissa, diss., SKST 694, Helsinki 1998


Tamminen, Marketta, »Herrasväen keittiö ja ruokapöytä» , Suomalaisen arjen historia. Säätyjen Suomi, Anssi Mäkinen et al. (toim.), Helsinki: Weilin & Göös 2007, s. 197–211

Tengström, J. J., Chronologiska Förteckningar och Anteckningar öfver Finska Universitetets fordna Procancellerer samt öfver Faculteternas Medlemmar och Adjuncter, Helsingfors: G. O. Wasenius 1836

|445|

Theorell, J. P., »Hvad är en ’Historisk Roman’?», Winter-Bladet 25/6 1844

[Tiburtius, Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817

Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo, »Kärt Minne öfwer framl. Cancellie-Rådet, samt Historiarum och Moralium Professoren wid Kongl. Academien i Åbo, Herr Algoth Scarin», 2/5 1782

Topelius, Zacharias, »Om Österbotten. Tal, hållet vid Österbottniska Afdelningens Årsfest den 9 November 1841», Joukkahainen. Läsning i vexlande ämnen, Första Häftet, Helsingfors 1843, s. [32]–50

[Topelius, Zacharias], »’Sju Systrar Sursillars’ Slägtregister», HT 6/3 1844

[Topelius, Zacharias], »Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd», HT 16–20/3 1844

Topelius, Zacharias, »Äger Finska Folket en Historie?», Joukahainen, Andra Häftet, Helsingfors 1845, s. 189–217

Topelius, Zacharias, De modo matrimonia jungendi apud Fennos quondam vigente, Dissertatio Academica quam […] Praeside Gabriel Rein […] die XVII Junii MDCCCXLVII (Om fornfinnarnas giftermålsseder 1847)

[Topelius, Zacharias], »Gamla Baron på Rautakylä», HT 10/1–11/4 1849

Topelius, Zacharias, »Om qvinnan hos de skandinaviska och finska folken i forntiden», Litterära Soiréer i Helsingfors under våren 1850, Helsingfors 1850, s. [311]–332

[Topelius, Zacharias], »Fältskärns berättelser», HT 1851–1866

[Topelius, Zacharias], »Anmärkning», HT 22/12 1855

Topelius, Zacharias, Nya blad, Helsingfors: G. W. Edlund 1870

Topelius, Zacharias, Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg, Helsingfors: Schildts och Stockholm: Bonniers 1922

Topelius, Zacharias, Ephemerer. Zacharias Topelius första tidning 1834–1835, utg. Carola Herberts och Laura Mattsson, SSLS 689, Helsingfors 2006

Topelius, Zacharias, Ljungblommor, utg. Carola Herberts under medverkan av Clas Zilliacus, ZTS I, SSLS 742, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2010

Topelius, Zacharias, Finland framställdt i teckningar, utg. Jens Grandell och Rainer Knapas, ZTS XII, SSLS 747, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2011

Topelius, Zacharias, Noveller, utg. Pia Forssell, ZTS IV, SSLS 770, Helsingfors 2012


Uddgren, H. E., »Carl Cronstedt», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:15694, 24/1 2013

Uddgren, H. E., »Henrik Magnus von Buddenbrock», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:17136, 24/1 2013

Unger, Gunnar, Illustrerad svensk sjökrigshistoria. Senare delen. Omfattande tiden 1680–1814, Stockholm: Bonnier 1923

»Upplysningar hörande till Historien om Sveriges krig emot Ryssland 1741. Berättelse om Finska sakerne 1741, 1742, utdragen ur hemliga Correspondencen», Handlingar utur Skandinaviens historia del 6, Stockholm 1818, s. [316]–334

Utdrag af Protocollet, hållit uti Riksens Höglofl. Ständers Commission wid Riksdagen i Stockholm d. 9 Julii 1743 (4 s.)

»Utkast och försök till caracters-teckningar af konungarne Gustaf III och Carl XIII, samt Kronprinsen Carl August. Utdrag ur bref skrifna år 1810», Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia, samt historiska personer, Första delen, [utg. Georg Adlersparre], Stockholm: L. J. Hjerta 1830, s. [1]–87


|446|

Varnhagen von Ense, Karl August, Leben des Feldmarschalls Jakob Keith, Berlin: Duncker und Humblot 1844

Vasenius, Valfrid, »Ur ett lif i sång och saga», Zachris Topelius 14/1 1818–14/1 1888, Helsingfors 1888, s. [3]–[19]

Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning I–VI, Helsingfors: Edlunds I–III 1912–1918, Schildts IV–VI 1924–30 och Stockholm: Bonniers I–V 1913–1927

Vest, Eliel, Zachris Topelius. En biografisk studie, Helsingfors: Söderströms 1905

Villstrand, Nils Erik, »Stormaktstiden 1617–1721», Rainer Fagerlund, Kurt Jern, Nils Erik Villstrand, Finlands historia 2, huvudred. Märtha Norrback, 3 uppl., Esbo: Schildts 2001, s. [125]–320

Villstrand, Nils Erik, Riksdelen. Stormakt och rikssprängning 1560–1812, Finlands svenska historia 2, SSLS 702:2, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009

Villstrand, Nils Erik, Sveriges historia 1600–1721, Stockholm: Norstedts 2011


Wallheim, Henrik, En underbar berättelse om ridderliga äventyr. V. F. Palmblad och den romantiska romanen, diss., Hedemora: Gidlunds 2007

Warburg, Karl, »Från förra seklets svenska Pariserkoloni. Dalin och Cederhjelm», Svea. Folk-kalender för 1888, Stockholm: Bonniers 1887, s. [152]–161

Warburg, Karl, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:1, Stockholm: Gebers 1915

Wasström, Niclas, Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad med wederbörandes tilstädielse, under Professorens i naturkunnigheten, och Kungl. Wet. Academ. Ledamots Herr Carl Fridric Mennanders inseende, som et academiskt prof Framgifwen i Åbo Den XXV. Octob. 1749. Af Niclas Wasström, studiosus medicinæ. Stockholm 1749

von Willebrand, R. F., »Topelius såsom novellförfattare. Fältskärns berättelser – Vinterkvällar», Finsk Tidskrift, tom XVI, 1884, s. [165]–194

Wills, Rebecca, The Jacobites and Russia 1715–1750, Toronto: Dundurn 2002

Wirilander, Kaarlo, Suomen armeijan upseeristo ja aliupseeristo 1718–1810 Virkatalonhaltijain luettelot=Officerare och underofficerare vid Finlands armé 1718–1810 Förteckningar över boställsinnehavare, SHSK III, Helsinki 1953

Wrede, Johan, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland», Finlands svenska litteraturhistoria I, utg. Johan Wrede, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 1999, s. 317–330


Åbo Tidningar, »Förhör anstäldt i K. Åbo Hof-Rätt d. 17 Nov. 1649 med den därstädes til rätta ställde Trollkonan ifrån Tyrwis Walborg Kyni», 18/5 1795

Åbo Tidningar, »Lagus, W. G., Anteckningar rörande 1741 och 1742 årens Finska krig, jemte Henr. Magn. von Buddenbrocks äreräddning», 1/11 1853

Åbo Tidningar, »Zachr. Topelius i dess sednare arbeten», 10/1 1856

Åbo Underrättelser, »Döden har under de sista dagarne» 5/9 1854 [notis om J. F. Heldts död]