14. Huruledes riddar sankt Göran icke vann den förtrollade prinsessan, och huruledes jätten, draken och trollkarlen blefvo mycket förundrade
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 14. Huruledes riddar [...] förundrade. Fjortonde avsnittet, i HT lördagen den 22 mars 1856.
2 ältpåse gnällmåns.
4 det inkurablaste det mest obotliga.
4 utpiskad inpiskad, durkdriven.
4 för kontant allvar på fullaste allvar.
10 grasserar härjar.
12 Jemine jösses.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 När doktorn hade slutat den märkvärdiga berättelse, som finnes omtalad i föregående kapitel, förvånades han att finna sin unge vän blek och upprörd som ett barn, hvilket för första gången hör en ryslig spökhistoria. Han misstänkte genast, att dertill var någon orsak, och hans goda hjerta tillät honom icke att längre spela en rol, som så djupt tycktes smärta den förträfflige ynglingen.
2 »Hvad nu, min kära Göran!»konsekvensändrat/normaliserat sade han. »Huskurkonsekvensändrat/normaliserat och qvacksalfva! du gråter ju som en gammal
ältpåse
. Hvad går åt dig, min son? Mustacher och tårar, hur hin vill du förlika de båda? Skulle min gunstig herre vara en smula hjertnjupen öfver att mista sin flickunge? Trösta dig, min kära Göran, jag har en god tegelsten att aftorka dina tårar med. Hvad säger du, om jag skulle säga dig ... tag flickan! Icke vill jag ha henne.»
3 Och härvid gjorde doktorn den s. k. stora gesten, som brukas på theatern vid rätt gripande knalleffekter. Men till hans förundran tycktes detta storartadeoriginal: storarde ädelmod icke göra något intryck på åhöraren, som teg och endast skakade sorgsen på hufvudet.
4 »Hvad nu, pojke?»konsekvensändrat/normaliserat fortfor doktorn allt ifrigare. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat tror du vill spela den ädelmodige? Jag tror du vill afstå henne? Åh tusan, det är hederligt, men vet du hvad? Det är onödigt, min son! Icke vill jag ha henne. Jag skulle gifta mig, jag, i min glada ungkarlsfrihet vid 48 års ålder! Tackar ödmjukast, kan inte ha den äran. Af allt ondt, som läkaren drages med här i verlden, är ett huskors
det inkurablaste
. Tagoriginal: Tag, henne, behåll henneoriginal: henne, hjertans gerna för mig! Jag tokades i går med Rebecka derom, och jag lyckades bättre än en 
utpiskad
diplomat. Den gamla hexan tog mitt frieri 
för kontant allvar
och bigtade för mig allt hvad hon visste.»
5 I stället att svara, gick Göran till Verna, omfamnade henne, kysste henne innerligt och ledde henne derpå till den förvånade doktorn. »Hvarföre skulle hon ej kunna älska er?»konsekvensändrat/normaliserat sade han med bruten röst. »Nikonsekvensändrat/normaliserat är en god, en ädel menniska. Sök att vinna hennes kärlek, och jag skall anse det för en ära och en lycka, om ni vill hedra Verna med ert anbud ...»konsekvensändrat/normaliserat
6 »Nå nå»,konsekvensändrat/normaliserat utropade doktorn förbryllad. »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat tusan ... den der ton...konsekvensändrat/normaliserat och du skulle anse det för en ära och lycka? ... Min själ och samvete, Göran, nu är det din tur! Detta hus är förhexadt. Alla menniskor mista här inom|250| tjugufyra timmar förståndet. Men ... hvad är det? Någon kommer i trappan ... Åsna jag, som hade glömt att ditt lif är i fara ... göm dig, min gosse! Kryp i alkoven! Hoppa ut genom fönstret. Det är kaptenen som kommer. Nej ... gudskelof, det är bara Rebecka. Puh, jag andas åter.»
7 Och doktorn aftorkade svetten från pannan. Den person, som inträdde, var verkligen Rebecka.
8 Hon inträdde brådskande och märkte icke eller låtsade ej märka Görans närvaro. »Kom ned, doktor»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon kärft, »ochkonsekvensändrat/normaliserat försök att få honom till förnuft igen. Han är ursinnigare än jag någonsinoriginal: någosin sett honom förr.»
9 »Hvad är det nu åter? Han var ju nyss helt lugn, sedan han drifvit kosackerne på flykten ...»konsekvensändrat/normaliserat
10 »De kosackerne, doktor, ha i all sin tid ätit finsk mjölgröt. De hade gerna för mig fått vara kalmucker, om de låtit bli att titta på fönsterna. Bäst som jag fått kapten att läggaoriginal: läga bort pistolerna och taga nattrocken på sig, hvad tror ni jag såg vid fönsterrutan? Jo samma tjocka undersätsiga karl, som kapten i förrgår kastade ut ifrån stallet och så när hade skjutit ihjäl. Det gjorde att kapten på stunden kom ihåg den andra ... Jaså, är herrn här nu igen? Nå gerna för mig, jag är led vid allt det här, jag flyttar min väg i denna dag ... Och så förstår ni, doktor, att det behöfdes ej mera för att göra honom dernere vild. Hör ni, hur han
grasserar
? Jag har reglat dörrarnaoriginal: dörarna utifrån, ty jag råder ingen att möta honom nu ...»konsekvensändrat/normaliserat
11 Man hörde verkligen ett starkt buller från rummen i bottenvåningen.
12 »Han slår sönder bord och stolar»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Rebecka. »Gernakonsekvensändrat/normaliserat för mig. Jag har nog af att vakta fångar och dårhushjon. Han må förstöra hela huset ...
Jemine
, nu tror jag han slog sönder dörren till farstun!»
13 Något sådant måste ha skett, ty man hörde ett starkt brak och strax derpå stegen af någon, som brådskande sprang uppför trapporna.
14 »Tag bort nyckeln eller regla dörren, vi ha honom här!» ropade doktorn.
15 »Vernas dörr har aldrig kunnat låsas och reglas inifrån, bara utifrån!» utbrast Rebecka.
16 Knappt var det sagdt, innan kaptenen störtade in. Hans utseende kan lättare anas än beskrifvas. I handen bar han den långa blottade huggvärjan. »Jag visste ju att jag skulle träffa honom här!» mumlade han, i det han med vanvettets genomträngande blickar genomborrade Göran. Likväl stadnade han, likasom för att rätt öfvertänka sin hämd.
17 Göran gaf honom icke tid dertill. Ynglingen spände genast af sig sin värja, kastade den ifrån sig, nalkades den hotande mörke mannen med|251| fasta beslutsama steg, ställde sig midtframför honom, såg honom rakt i ansigtet, böjde ett knä och sade:
18 »Döda mig, om ni kan. Jag är er son!»
19 Den vilde mannen höjde värjan, men högg icke till. Han stod som förlamad af ynglingens på engång djerfva och bedjande blick och af detta enda ord, som vidrör en sträng i sjelfva kannibalens förhärdade hjerta.
20 »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Göran, »jagkonsekvensändrat/normaliserat är er son, som ni förskjutit, som ni utdrifvit i verlden och lemnat hjelplös och öfvergifven åt främlingars barmhertighet. Jag säger er det, för att ni må igenkänna mig; jag säger det icke som en förebråelse, ty ni har varit olycklig, min far, och olyckan försonar äfven det hårdaste. Ni kan taga mitt lif, ty ni har gifvit mig det. Men låt er värja falla, min far, ty ni äger numera en son, som skall försvara er till sista blodsdroppen och som skall göra allt för att bereda lugn åt edra återstående dagar!»
21 En minut eller två såg man den mörke kaptenen stå orörlig, stel som en staty utaf bronz, betraktande ynglingen med tvekande blickar. En minut ännu – då sjönk hans arm, den förfärliga värjan föll ur hans hand, utan att han visste det, en ström af tårar bröt ur hans ögon, och slutligen föllo båda hans armar helt sakta, utan ett ord, utan ett ljud, kring den knäböjande sonens hals.
22 »Gudskelof, krisen är öfver, han kan kureras!» utbrast den hederlige doktorn, den förste, som hämtade sig från förvåningen öfver detta skakande uppträde.
23 »Lilla Georg! Lilla Georg, är det du!» utbrast den sträfva Rebecka, nu plötsligen mjuknad nästan till moderskärlek, och fattade ynglingens hand och höljde den med kyssar. »Ser du, lilla Georg»,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon snyftande, »nukonsekvensändrat/normaliserat gråter den gamle, och så långt jag minnes, har han aldrig gråtit förut!»
24 Göran slöt Verna i sina armar. »Syster!» sade han med den nya kärlekens hela värma.
25 »Bror!» sade hon med denna vackra obeskrifliga blick, som man endast finner hos dem, för hvilka inre verldar stå klara, medan sinneverldens portar äro stängda för deras älskande själ ...