1. Riddaren Göran och riddaren Jack
Kommentar
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 Efter attacken mot Vuoltensalmi [...] 29 Juni 1788 Incidenten inledde krigshändelserna 1788.
1 generalmajoren baron Armfelt landshövdingen i Nylands och Tavastehus län Carl Gustaf Armfelt (1724–1792), tidigare överste för Nylands infanteriregemente
1 öfverste kammarjunkaren af samma namn Gustaf Mauritz Armfelt (1757–1814), Gustav III:s gunstling, överste i armén och generaladjutant 1787, överste för Nylands infanteriregemente samma år.
1 redutten befästningen varifrån eld kunde ges åt alla håll.
1 Abborfors gränsövergång mellan Sverige och Ryssland 1743–1809; här fanns gränsvakt och postkontor.
2 förslitna mundering slitna uniform. Anspelningarna på uniformer började redan i »Vernas rosor» och förekommer genomgående i »Stjernan i molnet»; se även inledningen, stycke 48.
2 ryttmästaren officersgrad vid kavalleriet som motsvarar kapten i infanteriregementen.
2 Göran Roos Namnet skrivs Ros i »Vernas rosor», men har fått en ståndsmässigare form här.
2 kornetten lägsta officersgraden vid kavalleriet, motsvarar fänrik.
7 Hela lifvet [...] som en trasa. Topelius hade läst Almqvists »Ormus och Ariman» (1839) i imperialoktavupplagan av Törnrosens bok: »Hvarföre är allt en trasa».
18 så gerna raffel lika gärna raffel, hasardspel med flera tärningar.
18 Usel kung [...] i krigskassan! Sammanfattning av kritiken mot Gustav III; Rein säger att kungen hade börjat kriget »utan att på förhand vara behörigen rustad» (Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 451).
18 portionspengar dagavlöning. Johan Henrik Hästesko, en av de ledande i adelsoppositionen och överste för Åbo läns infanteriregemente, ska ha »undanhållit soldaten dess aflöning, för att öka missnöjet» (Rein, Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 453).
18–20 Svara mig, [...] förklara vi oss sjelfständiga. Officerarnas kritik mot Gustav III sammanfattas i repliken. Det var kungens bror Fredrik Adolf (1750–1803) som Sprengtporten ville se som regent i den adelsrepublik han drömde om (se kommentaren till »Vernas rosor», kap. »Huru två riddare redo i skogen»).
20 Hastfers egna utklädda soldater. Berndt Johan Hastfehr (1737–1809), överste och kommendör för Savolaxbrigaden. Det gick rykten om att svenska soldater utklädda till ryska hade gjort ett skenanfall, för att ge Gustav III möjlighet att förklara Ryssland krig (se kommentarer till »Häradshöfdingen», kap. »Huruledes häradshöfdingen blef Häradshöfding», stycke 4 och stycke 16). Äldre forskning, t.ex. Rein, ansåg att så var fallet: »[Gustav III] hade föregifvit sig vara anfallen, men snart befanns, att han varit den anfallande» (Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 451).
20 Många tänka som jag En antydan om att Göran står och väger mellan de kungatrogna och adelsoppositionen; jfr. i »Vernas rosor»: »det är så futtigt att konspirera; jag blir konungsvän par depit».
27 Leksak! småsak.
27 pliten huggvärjan.
27 palta af pallra dig iväg, traska iväg.
31 Was der Teufel (ty.) va’ fan.
36 Immer (ty.) alltid.
43 Det tog han för kontant. det trodde han på.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
Stjernan i molnet.
Novell.
1. Riddaren Göran och riddaren Jack.
1
Efter attackenoriginal: atacken mot Vuoltensalmi pass natten mot den 29 Juni 1788
, hade det redan väntade och förberedda kriget utbrutit. Medan 
generalmajoren baron Armfelt
den 16 Juli med sin brigad brutit upp från Elimä och gått öfver gränsen, hade 
öfverste kammarjunkaren af samma namn
några dagar förut, d. 12 Juli, med en bataljon af Nylands regemente gått öfver gränsen vid Strömfors, i ändamål att öfverrumpla ryska 
redutten
vid 
Abborfors
.
2 Detta skedde en mulen och regnig sommarnatt. En afdelning nyländska dragoner hade suttit af och följde bataljonen till fots, för att icke i förtid varsko fienden. Bland dessa dragoner, redan genomvåta af regnet i deras
förslitna mundering
, igenkänna vi tvenne gode bekante, den unge 
ryttmästaren
Göran Roos
och hans bepröfvade gamle vän, 
kornetten
Jakob Peura, gemenligen känd under namnet Peuronius och för öfrigt i berättelsen »Vernas rosor» under den respektablare titeln riddaren Jack.
3 Görans unga hjerta klappade något, det må man icke förtycka, ty det var första gången han skulle skåda en fiende ansigte mot ansigte, och äfven den tappraste yngling intages då af på engång oro och fröjd vid farornas spänning. Helt tyst skred tåget framåt öfver en obanad skogsstig; hvarje fråga och hvarje svar voro en hviskning. »Jack»,konsekvensändrat/normaliserat sade ynglingen, plötsligt vänd till sin följeslagare; »trorkonsekvensändrat/normaliserat du icke att vi i natt skola möta ett tappert motstånd?»
4 »Kommer allt an uppå om de derborta vänta främmande i natt»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Jack med det största lugn. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat tror det knappt», tillade han.
5 »Tror du att jag är rädd?» inföll Göran med en egen tonvigt.
6 »Hm!» sade Jack. Han ansåg ett svar bra onödigt.
7 »Nå ja»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor ynglingen, »såkonsekvensändrat/normaliserat galen kan du ej vara. Då kan jag säga dig, att jag gerna slåss, ja också gerna stupar.
Hela lifvet förefaller mig|255| ibland som en trasa.
Om jag stupar, Jack, så lofva mig att du tager vård om Verna.»
8 »Icke stupar du, Göran. Strunt!»
9 »Det kan likväl hända, ser du, och det vore ej stor skada för mig eller andra. Men när man tänker derpå blir man vek, och det är dumt, Jack! Visst är jag en otacksam sälle. Jag, som förr i verlden hade blott dig – och det var bra att jag hade dig – jag har nu återfått en far och en syster. Och hvilken syster, Jack! Allt det älskeligaste på jorden, förutom talet och hörseln, är hos henne förenadt.»
10 »Hon skall ännu både höra och tala.»
11 »Önska icke det, Jack, det vore min olycka ... Men nej, önska det du, jag önskar det också. Jag önskar blott att jag derförinnan låge med en kula i bröstet, blödande på mitt fäderneslands mark, en afton när sommarsolen går ned i dess lugna sjöar. Mycket bättre vore det för mig.»
12 »Hvarföre vore det bättre, Göran?»
13 »För det att ... ja, rent ut sagdt, Jack, kanske det annars aldrig kommer öfver mina läppar. För det att ... för det att jag kan ej bära den tanken att Verna skall vara min syster ...»konsekvensändrat/normaliserat
14 Jack morrade i mustacherna något, som skulle föreställa en stor förundran.
15 »Nu har jag sagt det. Säg hvad du vill, säg att jag är en dåre, en sjelfvisk och tacklös menniska, som ej förtjenar en tiondedel af min lycka. Men så är det. Jag kan bekänna det för dig, Jack: ibland tackar jag Gud att Verna på visst sätt är olycklig och förfördelad utaf naturen. Ty sålänge det fattas henne något, känner jag mig starkare genom min pligt att vara för henne en broder. Men skulle den dagen inträffa, näroriginal: inträffa när, ingenting mera fattas i hennes skönhet – den dagen skulle jag skjuta mig för pannan, Jack!»
16 Jack fortfor att tiga, men hans uppsyn sade ungefär: nog blir du en vacker dag galen, som far din! Det förargade Göran. Med ens slog han om, begynte sakta gnola en visa och frågade med den lättsinniga och retsama ton, som han så väl kunde antaga: »Hvad tycker du om det här kriget?»
17 »Åhja»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Jack oskyldigt. »Enkonsekvensändrat/normaliserat bra soldat hugger hellre till, än spelar kort i qvarteret.»
18 »Spela kort? Hvarför inte
så gerna raffel
? Det gäller ändå skjortan och rocken. Något annat finns ej att spela om. 
Usel kung, som låter armén svälta! Soldaten i trasor, officerarne utan 
portionspengar
, kriget börjadt och tio riksdaler i krigskassan!
Svara mig, med hvad rätt har konungen börjat kriget utan ständernas samtycke?»
|256|19 »Det var fienden, som attackeradeoriginal: atackerade först.»
20 »Vacker fiende!
Hastfers egna utklädda soldater.
Gustaf III har tagit vår frihet. Nu vill han också hafva vårt blod. Men om soldaten är enfaldig nog att låta lura sig, så veta officerarne bättre hvad dem tillkommer. 
Många tänka som jag
, att vi äro för goda till marionetter i en usel komedi. Landet skall få veta, soldaten skall få veta, huru en ärelysten tyrann har fört dem bakom ljuset. Antingen afsätta vi honom och taga hertig Fredrik Adolf till konung, eller förklara vi oss sjelfständiga.
Går icke det, så ...»konsekvensändrat/normaliserat
21 »Åh hut!» mumlade Jack.
22 »Ja ja, morra du, min gamla gosse, efter du har för dåliga tänder att bitas. Går inte det, så – ställa vi oss under kejsarinnans beskydd!»
23 »Men Göran»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast den ärlige vännen, »ärkonsekvensändrat/normaliserat du då alldeles – far din! Slåss mera och resonnera mindre, pojke, det anstår bättre din värja och din skägglösa haka.»
24 »Prata du, min gubbe»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Göran gapskrattande. »Menkonsekvensändrat/normaliserat skulle du händelsevis söka mig en dag förgäfves i ledet, så vet du ungefär hvar jag kan träffas. Bara några hundra steg längre österut. Kom med, Jack; i Petersburg skola vi lefva som prinsar!»
25 Om icke Göran i detsamma klokt sprungit åt sidan, så är mer än troligt att den gamle vännen dammat till honom med sabeln, så förträffligt hade den skälmen vunnit sin afsigt att sätta Jacks flegmatiska blod uti rörelse. Att Jack precis tog honom på orden, är icke troligt, men blotta tanken på ett förräderi var nog att sätta den ärlige kornettens blod uti svallning. Uppretad, lät han sin förargelse bryta ut emot närmaste dragoner, hvilka han under den återstående delen af vägen oupphörligt knuffade och sparkade, försäkrande dem att de marscherade som oxar och att f–n skulle taga dem, om de icke läto bli att slamra med sablarna och väcka upp alla käringar på tio mils afstånd.
26 Emellertid nalkades den finska truppen Abborfors och kom, utan att blifva bemärkt, på 2 eller 300 steg nära den ryska förposten. Denne gaf eld, men det var för sent. Nylänningarne rusade fram, kastade posterna öfverända och bestego nästan utan motstånd redutten vid strömmen, medan ryska styrkan var kringspridd i byn. En officer och 12 man togos till fånga, och sålunda hade den finska truppen för godt pris forcerat öfvergången af ett bland de vigtigaste pass, som i vester tryggade det dåvarande fientliga området.
27 Göran fann kriget muntrare än han föreställt sig.
Leksak!
tänkte han; går det alltid så, då eröfra vi verlden! Men Jack, som var långsint, hade icke|257| så snart glömt deras samtal i skogen. »Stick du 
pliten
i slidan och 
palta af
öfver Kymmene med de andra»,konsekvensändrat/normaliserat sade han. »Hvarförekonsekvensändrat/normaliserat slåss du utan ständernas samtycke? Hvarföre riskera ditt fina frökenhull för en sådan tyrann, som Gustaf III?»
28 »Det skall jag säga dig, Jack»,konsekvensändrat/normaliserat retades Göran. »Svenskakonsekvensändrat/normaliserat kronan består mig ett par så trasiga stöflar,|3| att jag omöjligt kan visa mig så illa försedd der på andra sidan. Jag väntar derföre tills krigskassan blir ett par hundra plåtar rikare, i förhoppning att mitt gage då räcker till att halfsulaoriginal: hafsula mina hoppfulla inhemska fotplagg.»
29 Och derpå svängde Göran på klacken med denna vexling af öfverdåd och vekhet, som utgjorde hans lynne. Han anade icke, att en kedja af besynnerliga omständigheter skulle gifva hans skämt den minst väntade betydelse.
30 Sedan redutten var tagen, rastade våra Nylänningar en dag uti byn. Jack hade på qvällen gjort en rund, för att se om dragonerne förhöllo sig hyggligt uti qvarteren, och kom vid dåligt lynne tillbaka, ty det befanns att en af det värda sällskapet stulit en höna, den andra en gris; den tredje hade mördat en oskyldig kalf, och den fjerde hade förgripit sig mot en vacker flicka i byn. För allt detta hade Jack kommenderat prygel, men chefen hade varit af annan mening och sett genom fingrarna med sådana småsaker. Nu, som sagdt, när han återvände till högqvarteret, hvad fick han se? Jo det första han såg var Göran, som helt förtroligt hviskade vid ett öppet fönster med den fångne ryske officern. Om med eller utan afsigt, det är svårt att säga, men innan kort stod vår gode Jack på andra sidan om stugans hörn, der han osedd kunde höra samtalet, som fördes på tyska, hvaraf han begrep enstaka ord.
31 »Kamrat»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den främmande med synbar ifver, »denkonsekvensändrat/normaliserat der uniformen klär dig illa.
Was der Teufelspråk: tyska
, är du galen, att äta surmjölk och ströming med dessa trashankar, då du hemma hos oss kan hvar dag dricka champagne och smörja kråset med tryffel?»
32 »Das wäre der Teufelspråk: tyska», svarade Göran skrattande. Men Jack uppspärrade sina hisnande öron.
33 »Franz Carlowitsch»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor främlingen allvarsamt, »jagkonsekvensändrat/normaliserat har ansett dig för en man af heder, och jag kan ännu ej fatta hvarföre du bär den svenska uniformen, om ej för att kunna till oss inrapportera fiendens ställning och förehafvanden. Lemna sådant der åt simpla spioner, som äro skapte att hänga. Låt oss hellre fly tillsamman och sedan dricka en bål tillsammans med våra gamla vänner i Fredrikshamn!»
|258|34 »Der Teufelspråk: tyska! Det vore icke så oäfvet, min bästa – hur skall jag kalla dig? – Trofim Duldinowitsch!»
35 »Tänk på den vackra Kathinka i Viborg, som nu gråter sina ögon förderfvade. I denna natt måste vi fly.»
36 »
Immer
der Teufelspråk: tyska – må gå, till Kathinka!»
37 Här afbröts samtalet af någon som inträdde i fångens rum. Fönstret tillslöts, och Göran aflägsnade sig.
38 Men det dröjde ej länge, innan den unge riddaren kände en hård hand tynga sin axel. »Göran!»konsekvensändrat/normaliserat sade Jack – och han var ej god att se uppå den gången – »dukonsekvensändrat/normaliserat har hemliga samtal med fången!»
39 »Åh, se på, min ärlige Jack står och lyssnar vid knutarna!»konsekvensändrat/normaliserat sade Göran vårdslöst. »Vetkonsekvensändrat/normaliserat du, sådant der passar bättre en gammal käring.»
40 »Fången tilltalar dig som en gammal bekant?»
41 »Ja, föreställ dig, jag promenerar förbi, jag ser någon vinka mig uti fönstret, går dit och finner vår värde vän sen i natt. Han är både glad och förundrad att träffa mig, kallar mig i hvartannat ord Franz Carlowitsch, påstår att jag är här för att spionera, tycker att det är dumt gjordt af en officer (deri har han ej så orätt) och föreslår mig att fly, alldenstund en viss liten Kathinka, som lär vara rätt söt, gråter ögonen förderfvade ...»konsekvensändrat/normaliserat
42 »Och hvad svarade du?»
43 »Jag svarade beständigt: das wäre der Teufelspråk: tyska!
Det tog han för kontant.
»
44 »Göran, Göran, talar du uppriktigt?»
45 Till svar hvisslade Göran en marsch.