14. Huruledes riddaren Jack drog ut på jagt efter ett spöke

Avsnittet ingår i HT 19/11 1856:|2||296|

14. Huruledes riddaren Jack drog ut på jagt efter ett spöke.

1 För att rätt förstå den hederlige riddarens mening, blir det nödigt att erinra sig, huruledes unge Göran Roos var i Augusti anno gratiæspråk: latin 1788 inför hela svenska och finska arménoriginal: armèn skymfad såsom en öfverlöpare till fienden och huruledes detta syntes honom sjelf och alla andra såsom en oförklarlig gåta, intilldess att det nattliga uppträde, som beskrefs i 12:te kapitlet, begynte att lyfta en flik af slöjan öfver denna hemlighetsfulla tilldragelse. Riddaren Jack och Göran sjelf begynte nu misstänka, att en främling, en dem fullkomligen okänd person spelade en vigtig rol i detta upptåg, som nu höll på att kosta Göran en fläck på hans namn och en kula för pannan. Att om möjligt få fatt på detta spöke, denna quidamspråk: latin, denna opåkallade gycklare och representant för Görans personlighet, var det egentliga målet för riddaren Jacks nya ströftåg ut ifrån Nattsjö gård.

2 Riddaren, åtföljd till häst af sin trogne följeslagare, dragonen Bult N:o 24, red i djupa tankar på vägen åt Anjala, eftersinnande alla de omständigheter, som möjligen kunde leda honom till tråden af denna intrasslade härfva. Han påminte sig, huru Göran densamma aftonen blifvit öfverfallen af beväpnade röfvare eller partigångare, men åter frigifven, när skogsmännen sågo hans ansigte vid eldsljus. Han förglömde ej heller Görans beskrifning, huruledes den person, som aflossade sin pistol på kaptenen, var till röst och utseende en så trogen afbild af Göran, att denne ropade: »det är jag sjelf!»; att kaptenen trodde sig igenkänna sin egen son och att den gamle Simon i sin förskräckelse kastade lyktan ifrån sig. Allt detta sammanlagdt och noga öfvervägdt, ledde riddaren Jack på den sannolika förmodan, att hela missförståndet berodde på en förvexling af Görans person med denne samme quidamspråk: latin, detta spöke eller röfvaranförare, som med sitt uppträdande än här, än der gått och fuskat i Görans angelägenheter.

3 »Voj voj»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Jack i mustacherna; »fårkonsekvensändrat/normaliserat jag tag i den baddaren, skall jag lära honom hvad det vill säga att kalla den bästa pojke på jorden en usel förrädare.»

4 Fördjupad i dessa tankar, red den gode riddaren med hängande tyglar framåt vägen från Artsjö, i hopp att hinna i god tid före mörkningen till Elimä kyrkoby. Men deruti misstog han sig, ty qvällen blef mulen, och tidigare än han beräknat föll skymningens flor öfver de då ännu skogrika nejderna. Trakten var ej säker, ty desertörer från armén uppehöllo sig i skogarna, och sägner gingo att fientliga partigångare kort efter uppträdena vid Anjala voro nog djerfva att, än här, än der öfvergå Kymmene och före|297|taga rekognosceringar inåt landet i norr om finska armén. Allt detta gjorde, att riddaren Jack undersökte flintan och fängpannan på sina pistoler och spände sina små gråa ögon hvasst i hvarje föremål, som möjligen ej kunde vara på rätt vid landsvägen.

5 Det var redan nästan mörkt, då riddarens häst helt hastigt skyggade för någonting svart, som hukade sig ned till höger i diket. Jack höll stilla, kommenderade ett pass-opp åt sin Bult och spände helt kallblodigt hanen på sin ena pistol. »Werdaspråk: tyska!»konsekvensändrat/normaliserat röt han mot den hukande varelsen. »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat är du för en fähund, som kryper i diket? Upp, karl, i ögonblicket, eller skjuter jag dig som en hund!»

6 Varelsen uti diket tycktes icke böjd att invänta följden af denna hotelse, ty strax derpå såg man en pustande karl krypa upp på vägen och med klagande stämma begära pardon. Han ville gerna bekänna allt, sade han, allenast nådige herrn skonade hans lif.

7 »Jaså»,konsekvensändrat/normaliserat sade Jack, som ganska naturligt tog karlen för en desertör, efter han talade god finska; »bekännkonsekvensändrat/normaliserat fort från hvilken bataljon du har rymt och försök ej att springa, ty i samma stund har du min kula i nacken.»

8 »Ack nådige herre»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde mannen, »jagkonsekvensändrat/normaliserat kan knappast gå, långt mindre springa, jag har fått ett hugg öfver högra benet, det är illa förbundet och värker – aj aj aj.»

9 »Låt bli att jama och svara på min fråga: hvarifrån har du deserterat?»

10 »Jag är icke soldat, nådige herre, och har ej deserterat; jag är torpareson från Luumäki på ryska sidan, och den fördömda majoren har bragt mig i olyckan. Jag skulle få tre rubel om dagen, sade han, om jag visade honom och hans folk vägen på svenska sidan; jag har en farbror här, som har hemman i Elimä, och derföre känner jag trakten.»

11 »Så så, tre rubel? Det var alltså ett ryskt ströfparti? Hvad hette majoren?»

12 »Det vet jag inte, nådige herre. Vi voro vidpass 30 man starka och ströfvade mer än en vecka kring uppå bivägar på sidan om svenskarne, och då blef majoren fången. Men efter två dagar slapp han åter att rymma från Anjala; folket sade, att han der hade goda vänner.»

13 »Från Anjala? När var det?»

14 »För vidpass en vecka sedan.»

15 »Och hvad företogen I derefter, slynglar?»

16 »Sedan drefvo vi några dagar omkring i små hopar för att ej bli röjda, och derunder fick majoren behag till en vacker flicka. Och så samlade han oss alla igen, och det hölls rådplägning i skogen vid Nattsjö och blef be|298|slutet att bortröfva flickan och föra henne öfver gränsen, efter allt hvad jag kunde höra. Men oss andra lofvade majoren att plundra herrgården.»

17 Riddaren Jack uppspände ögon och öron i mörkret. »Nå vid mitt skägg»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »dukonsekvensändrat/normaliserat haltande best, jag gjorde ingen dålig fångst uti dig här på aftonqvisten. Berätta nu vidare och kom ihåg att du har att välja mellan galgen, om du ljuger för mig, och friheten och en god belöning, om du säger mig allt hvad du vet.»

18 »Hvad godt skulle jag ha af att ljuga?»konsekvensändrat/normaliserat svarade delinqventen på vägen med en ton af uppriktighet. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat ger majoren tusan, han har icke betalt mig en kopek, utan bragt mig i olyckan och lemnat mig här i elände på landsvägen. Vi samlades kl. 10 på qvällen nära till Nattsjö ...»konsekvensändrat/normaliserat

19 »Och då togo ni fast en ryttare nära gården, men släppte honom lös igen, för det att han liknade er major?»

20 »Ja, så var det; somliga svuro uppå att det var majoren sjelf, men majoren blef rasande, när han hörde det, och svor uppå att det icke var han. Klockan mellan 11 och 12 bröto vi oss in uti trädgården, sedan majoren varit der förut och tittat in genom fönsterna ...»konsekvensändrat/normaliserat

21 »Aha, det var honom Verna såg, när hon svimmade»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Jack. »Vidare!»konsekvensändrat/normaliserat

22 »Så begynte Nikita och två andra såga sig in genom fönstret.»

23 »Hvem var Nikita?»

24 »Vår sergeant, herre. Han dog i går af sina sår uti skogen. Som Nikita klef in, blef han fången, men om en stund slapp han åter lös. Då begynte der regna sabelhugg och pistolskott öfver oss, och tre män hoppade ut ifrån fönstret. En bland dem var i blotta skjortan, och det var icke en menniska, herre,original: herre det var en ond ande, han nedhögg inom en liten stund sex ibland oss, och deribland mig fattige man; men Nikita hade genast i början fått ett hugg öfver hufvudet, så att han damp i backen, och från den stunden behöfde han aldrig mera raka sitt skägg ...»konsekvensändrat/normaliserat

25 »Görans sabel! Jag kunde tro det. Fortfar!»

26 »Hvad var det mera, herre? Ett dumt äfventyr var det; sticker man näsan i getingens bo, så må man se åt huru man får den derifrån. Vi togo till fötter, så många vi voro, och när vi sedan på natten samlade oss uti skogen, hade vi nio sårade, och bland dem majoren. En dog samma natt, den andre i går. Fem sårade och majoren sjette måste bärasoriginal: båras eller köras tillbaka till gränsen, men mig bestodo|3| de ingen bår, herre, jag fick släpa mig efter så godt jag kunde, och till slut blef jag liggande här i diket.»

27 »Ha de passerat här på vägen?»

|299|

28 »Helt nyss, herre, för knappt en timma sedan. Vi begynte vår vanliga nattvandring, sedan spejarne rapporterat att vägen var fri.»

29 »Och majoren var med?»

30 »Han har ett sabelhugg öfver skullran och ett öfver högra tinningen. Nådig herren kan vara säker uppå att man springer ej långt på egna fötter med sådana hugg.»

31 »Dam! Tog han vägen åt kyrkan?»

32 »Rakt fram, herre. Han kan ej vara öfver en half mil härifrån, ty han fördes på kärra och kunde ej åka hårdt för sina blessyrer.»

33 »Det är bra. Nu kan du draga för hin i våld.»

34 »Var barmhertig, herre, och tag mig med. Om ni lemnar mig här på landsvägen, skall jag förgås.»

35 Jack besinnade sig. »Bult!»konsekvensändrat/normaliserat ropade han, »tagkonsekvensändrat/normaliserat den der skojaren bakpå din häst och rid vid min sida!»

36 Bult efterkom befallningen, ej utan hårdhändta knuffar, som visserligen ej sågos i mörkret, men deremot kändes. Ryttarne fortsatte vägen och kommo efter en stund till en enstaka gård. Här qvarlemnades fången i gårdsfolkets vård och ansvar, sedan Jack förut låtit honom gifva en noggrann beskrifning på flyktingarnes utseende.

37 Jagten fortsattes, ännu utan framgång. Jack och hans Bult uppnådde slutligen Elimä kyrkoby, uppsökte länsmannen och skrämde honom upp ur hans söta sömn. Det blef nemligen nödigt att söka förstärkning, ty man kunde förmoda, om också partigångarne delat sig uti mindre hopar, skulle de vandrande riddarne ensame få ett alltför äfventyrligt arbete.

38 Och så fortsattes jagten, förstärkt af länsmannen och två raska karlar, midt uti natten. Men icke mindre än fem vägar ledde till och ifrån kyrkobyn. Ingen i byn hade sett flyktingarne passera. Skulle de ha lyckats att komma förbi på sidovägar?

39 Man höll rådplägning och beslöt att noga undersöka trakten kring byn. Långt borde ej partigångarne ha hunnit ännu. Emellertid var natten för denna årstid ovanligt mörk, och det begynte att duggregna. Den största klokhet och försigtighet voro af nöden, för att ej ledas på villspår och gå miste om den fångst, som den ärlige riddaren af flera skäl så ifrigt efterlängtade.