4. Huru Jack ville aftvå fläcken ifrån en riddares sköld
Kommentar
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 4. Huru Jack ville [...] sköld. Tredje avsnittet börjar, i HT onsdagen den 14 maj 1856.
1 andraga anföra, meddela.
11 Dam! fördömt.
12 med respekt sagdt med ursäkt för frispråkigheten.
16 på furagering för att skaffa foder (till militärhästarna).
16 kosackpikarna långa, lätta lansarna som användes av kosackerna.
17 förtalar sig försäger sig.
22 N:o 18, Bult. soldaten vid namn Bult, med numret 18 vid kompaniet.
24 gjorde en styf front gjorde ställningssteg och militärhälsning.
34 krigsartiklarna stadgarna om upprätthållandet av ordning, tukt och subordination inom krigsmakten (SAOB).
38 ligan liga: personer som gemensamt arbetar för ohederliga och vanhedrande syften.
46 nedsätta tillsätta.
46 de gode herrar kamrater i ligan officerarna i Anjalaförbundet.
46 munsjören här: gunstig herrn.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 »Hvad är det som kornetten har att
andraga
?» sade generallöjtnanten grefve Meijerfelt med barsk uppsyn till riddaren Jack efter konungens afresa.
2 »Jag anhåller hos ers excellens om enskildt företräde», svarade Jack med lika butter uppsyn.
3 »Det beviljas, med vilkor att kornetten talar kort och begripligt. Stig in!»
4 Jack åtföljde generalen in uti stugan.
5 »Nå, hvad är det nu? Min tid är knapp.»
6 »Ers exc. känner ryttmästaren vid Nylands dragoner Göran Roos? En tapper gosse. Var den förste som besteg fiendens redutt vid Abborfors.»
7 »Vidare? Hvad är det om honom?»
8 »Han blef tillfångatagen vid en skärmytsling mellan Summa och Fredrikshamn för tre veckor sedan.»
9 »Jag vill påminna mig det. Nå?»
10 »Ett rykte kom ut, att han låtit taga sig.»
11 »
Dam!
På hvad grund?»
12 »Sådana rykten ligga nu i sjelfva luften, ers excellens! Det finns folk som sprida ut sådant, för det att det icke är så helt med dem sjelfva. Det pratas i alla knutar, så att man mister öronen. F–n tage det skräflet, ers excellens, –
med respekt sagdt
.»
13 »Men något skäl fanns väl ändock?»
14 »Jo det skäl, att pojken, som alla pojkar, pratade emellanåt litet vid sidan af mund. Man hade ock sett honom tala på tu man hand med en fånge vid Abborfors. Jag sade honom att han skulle låta bli med sådant der. Icke var det ändå annat än pojkaktighet.»
15 »Till saken!»
16 »En dag red han med 20 man ut
på furagering
och kom tätt under Fredrikshamns vallar. Olyckan var att jag släppte honom ur sigte den gången. Om en stund begynte muskötkulorna pipa, och 
kosackpikarna
läto ej vänta på sig. Ers excellens, Göran slogs som en bra dragon, men han blef kringränd och fången med sex af dragonerne.»konsekvensändrat/normaliserat
17 »För det att man olyckligtvis släppte honom ur sigte den gången? Kornetten
förtalar sig
.»
|264|18 »Jag ville säga att han var för het och såg hellre framför sig, än bakom sig. Det gör mången bra karl i sina slyngelår.»
19 »Hvad vet man sedan om honom?»
20 »Jag skall säga ers exc. som sanningen är. Knappt en vecka derefter svor och bedyrade en af de sex fångne dragoner, som lyckades rymma, att han sett sin ryttmästare i rysk uniform visitera vakterna och stå på så god fot med fiendens officerare, som om han med dem varit gammal bekant.»
21 »Den karlen hörde till Roosens sqvadron?»
22 »
N:o 18, Bult
. Han står nu derute på gården.»
23 »Kalla in honom.»
24 Bult inkallades och
gjorde en styf front
.
25 »Berätta, huru du blef fången, huru du rymde och hvad du såg i fästningen.»
26 Bult berättade och underlät icke att prisa både sin egen och ryttmästarens tapperhet. Generalen rynkade ögonbrynen och frågade slutligen om karlen vid något tillfälle blifvit afstraffad af Roos. Dertill nekades. Jack intygade att Bult alltid varit exemplarisk i tjensten.
27 Karlen fick gå.
28 »Det är ett graverande intyg det der för ryttmästaren»,konsekvensändrat/normaliserat sade generalen misslynt. »Omkonsekvensändrat/normaliserat vittnet förut blifvit afstraffadt af Roos och för resten vore en fähund, så kunde man tro att han ljugit ihop hela historien. Men tyvärr ser det icke så ut.»
29 »Det är ännu icke allt, ers excellens!» återtog Jack med en djup suck.
30 »Nå, hvad är det vidare?»
31 »Jo i går mot aftonen blef samme ryttmästare fången vid gränsen nära Anjala, och vid det tillfället bar han rysk uniform.»
32 »Rider honom d–n? Då måste han ju rakt för krigsrätt, och saken är klar. Var det det som kornetten ville säga mig?»
33 »Hvad tror ers exc. att krigsrätten säger?»
34 »Hvad tror kornetten att
krigsartiklarna
säga om en öfverlöpare, som tages till fånga med vapen i hand mot kung och land?»
35 »En ärlig kula i ett vanhedradt bröst.»
36 »Rättså, ifall han är adelsman. Annars duger ett simpelt rep.»
37 »Så är det, ers excellens!original: exellens! Och derföre har jag begärt permission och ridit hit genom natten, för att säga till vår nådige konung: ers majestät, allt det der är icke sannt, Göran Roos är en så hederlig karl och så trogen undersåte, som någon annan i ers majestäts armé.»
38 »Det var bra att hans majestät ej fick höra den jemförelsen. Kornetten|265| vet icke hvad han säger. Efter allt hvad jag finner, är ryttmästaren en af den infama
ligan
, som konspirerar i mörkret till rikets undergång och blamerar den svenska uniformen och det finska namnet med öppet myteri. Hvad är det för prat? Först drar kornetten fram otvetydiga bevis på Roos’ förräderi, och när det tyckes rätt solklart, säger kornetten: allt det der är icke sannt!»
39 »Ja, ers exc.; först ville jag fram med det värsta som kan sägas, och sedan påstår jag att det ändå är gement förtal.»
40 »På hvad grund?»
41 »För det att det är omöjligt.»
42 »Herre, prata icke dumheter! Hvem f–n har sagt honom att det är omöjligt? För en vecka sedan skulle jag kanske ha trott det. Men när man har sett det otroligaste blifva en verklighet, är det bäst att utstryka ordet omöjligt ur svenska språket.»
43 »Ers excellens, det är jag som uppfostrat Roos från det att han var fyra år gammal. Aldrig har han lärt, och aldrig har han gjort annat än det som kan försvaras inför heder och tro.»
44 »Kornetten är en gammal narr. Han borde förstå sig något mera på verlden. Låt vara att pojken är loyalt uppfostrad, hvem svarar för att han icke sedan blifvit förledd af dåliga bekantskaper? Hela luften omkring oss är förpestad af förräderi. Och kornetten tror ännu på en ung vindböjtels barnkammarlexor! Sådant snack! Har kornetten intet vidare att säga mig?»
45 Jack teg, nedslagen, ur stånd att svara.
46 »Och så ser kornetten så hängfärdig ut, som om kornetten sjelf vore förfallen åt repet. Jag skall låta
nedsätta
en krigsrätt. Gunstig herrn är ju gripen, var det ej så? Jag kommer sjelf att taga befälet vid Anjala. Låt då se, om fågeln är qvar i buren. Jag tänker, 
de gode herrar kamrater i ligan
skola göra sitt bästa att hjelpa 
munsjören
på flykten.»
47 »Ers excellens, han rymmer icke!»
48 »Icke? Då har kornetten kanske ännu något att hoppas. Känner jag mina gunstige herrar vid Anjala rätt, så öppna de dörren på vid gafvel. Galna vore de annars.»
49 »Han rymmer icke, ers excellens!»
50 »Vi få se. Adjö, min herre!»