6. Det spökar vid Nattsjö

6. Det spökar vid Nattsjö.

1 Augusti kan vara skön – skön såsom lifvets och kraftens rikaste fullhet, när vårens hopp är förverkligadt i de gungande skördar och hvarje dag säger till menniskan: njut! njut! blott ögonblicket är vårt! Men Augusti kan äfven vara vid dåligt lynne, såsom en varelse, bortskämd af solsken och vällefnad, stundom finner en njutning uti att storma och duska till alla sina vänners harm och plåga. Rätt vildsint är då den fullmogna skönhetens vrede, hennes drag förvridas, och hennes älskare finner en rasande furie der han nyss förut funnit en gratie i alla behagens rikaste blomning.

2 En sådan dag följde på Nattsjö efter en hel rad af herrliga sommarveckor. Åskan gick och rullade utåt kusten, ett säkert förebud till efterföljande kyla; slagregnet piskade Vernas rosor och gräfde sig fåror och rännilar i trädgårdens gångar. Men Verna skydde ej ovädret. Hon gick med ett eget behag genom de gisslade blomsterhäckarna, här stödande en nedslagen|270| ros, der täckande buskarnas rötter, från hvilka regnet bortsköljt mullen. Hon var genomvåt, och det bekymrade henne ej alls. Kanhända var dertill en egen orsak. Hon tänkte på den natten, när Göran först steg in genom hennes kammarfönster, likasom visste han, att en syster kunde på det sättet mottaga sin bror. Då gick åskan också, och det var hällregn och vargaväder kring Nattsjö gård.

3 Vid det att Verna gick, såg hon mer än engång bort emot trädgårdsporten. Det tycktes henne, som såg hon der stundom en gestalt skymta fram mellan träden i skogen eller huka sig ned bakom stenmuren och häckarna. I början brydde sig Verna ej derom. Men slutligen blef hon rädd, när qvällen begynte mörkna. Rebecka hade ju stundom skrämt henne med tal om rymmare nu under kriget, och med mera omsorg än förr brukade portar och dörrar stängas vid mörkningen.

4 Litet underlig till mods, gick Verna in ifrån trädgården. Stackars barn, utom rosorna hade hemmet ej mycken trefnad. Ofta ännu hade fadren sitt dystra lynne, och de två gamla, Rebecka och Simon, hade då nog att syssla med honom. Sådana qvällar satt Verna mycket ensam, sydde, läste och gret emellanåt, hon visste ej riktigt hvarföre.

5 I qväll hade kaptenen, hennes far, gått tidigt till hvila. Rebecka satt och spann, som hon ofta brukade nere i salen, och Verna blef hellre der, än att sitta ensam i sina rum deruppe. Ett enda smalt talgljus brann dunkelt på bordet uti det stora rummet och, af skäl som läsaren känner, vexlades intet ord mellan den gamla och den unga. Spinnrockens enformiga surrande, ackompagneradt af en halfgnolad psalm, var det enda ljud, som derinne afbröt regnets lika enformiga plaskande emot de åt trädgården vettande fönsterrutorna.

6 Verna tog en bok, men blad efter blad vände hon om, utan att tänka på hvad hon läste. Nästan mot sin vilja såg hon, tid efter annan, beständigt mot fönsterrutan. Det mörknade allt mera, och slutligen blef derute en höstlig natt.

7 Då for Verna skrämd upp från stolen, ty hon tyckte sig se ett ansigte utanföre hastigt framskymta och åter försvinna vid rutans glas. Hon tecknade detta åt Rebecka. Ringa tröst! Den gamla skakade på hufvudet och tecknade tillbaka, att sådana syner icke vore ovanliga och bådade tidig höst. Man skulle dervid läsa en bön och icke vidare lägga sådant på sinnet.

8 Men Verna, engång uppskrämd, kunde ej lugnas. Det klappade på porten. Flickan darrade. Ensamhet, tystnad, mörker – i denna omgifning födas hjertats stundom bäfvande, stundom längtande, alltid anande suckar.

9 »Simon!»konsekvensändrat/normaliserat befallde Rebecka; »sekonsekvensändrat/normaliserat åt hvem som klappar.»

10 Simon gick, men kom strax tillbaka. »Gumma lilla»,konsekvensändrat/normaliserat sade han med illa dold rädsla, »tagkonsekvensändrat/normaliserat du ljuset och gå förut, der är så mörkt i farstun.»

11 »Kruka!» utbrast Rebecka och följde honom, men qvarlemnade ljuset. Verna blef ensam, och några minuter förgingo.

12 När de båda gamla kommo tillbaka, medförande en oväntad gäst, hade Verna sjunkit afdånad ned på golfvet vid fönstret.