7. Ensam i verlden

|139|

7.original: 6. Ensam i verlden.

1 Knappt hade general Keith besörjt de närmaste åligganden hans befäl i Åbo erfordrade, innan han erinrade sig den unga flickan, som begärt hans beskydd för sin fångne far. Han erfor då att borgmästaren Merthen hade lyckats fly ifrån fängelset, och denna underrättelse var honom temligen likgiltig. Det var den sköna, mörkögda flickan, som närmast intresserade hans ridderliga sinne, och hon stod icke mera att finna. Hon hade stigit ur vagnen vid sin faders hus, och sedan hade hon försvunnit utan spår.

2 En var det som visste hennes tillflyktsort; det var den unge Lascy, som ifrån första ögonblicket hade fattat för Eva Merthen den häftigaste kärlek. En annan visste|223| det ock; det var en gammal tillbedjare, eller kanske rättare en uppoffrande, oegennyttig vän, studenten Alanus.

3 När vagnen ändtligen hade lyckats bana sig väg genom folkträngseln, susade det som ett ljud genom Evas öron, att någon i hopen hade omtalat hennes fars flykt. Hon kunde ej tro derpå; men hemkommen till fadrens hus, sade henne snart den ödsliga tomheten och Annas berättelser, att rösten talat sanning. Borta voro far, syster, bror – en obeskriflig känsla af öfvergifvenhet föll öfver den arma flickans själ; de öde rummen fyllde henne med fasa, hon ville fly långt, långt bort – ett ögonblick svek hennes själs styrka, hon föll på knä i det rum, der hon lekt som barn, och bad att här få dö. Denna bön blef icke hörd, men en gnista af mod och hopp begynte åter upplefva i den öfvergifnas själ, hon stod upp och sade till sig sjelf: »jagoriginal: jag vill gå till Wechters, och söka en fristad der; jag vill anropa dem derom, kufva min stolthet och vara ödmjuk som ett barn. De skola förstå att jag intet illa gjort.»original: gjort.

4 Eva kastade öfver sig en lång kappa och gick till Wechters. Det var afton och började redan skymma. I porten stod rådmannen sjelf och talade med en af sina vänner om krigets betryck och de starka kontributioner staden nu torde få vidkännas. Skyggt och ödmjukt bad Eva den stränge gubben om en fristad uti hans hus, emedan hon vore ensam och utan försvar, sedan alla hennes anhöriga flytt. Wechter mätte henne från hufvud till fot och svarade i början intet. Derpå vände han sig bort och yttrade gäckande: »ers furstliga nåde behagade söka|224| sig en beqvämare boning; mitt hus är alldeles för ringa och lågt för att inrymma en så hög person, som hertiginnan af Finland!»

5 Det var första gången Eva hörde denna titel, som innan kort hade blifvit allmänt bekant. Hon fattade ännu icke hela den för henne förskräckande betydelsen af detta ord, men hon anade den, och Wechters mening kunde|140| icke missförstås. Smärtan gjorde henne stum, ty rådmannen var en af de äldste vänner i hennes föräldrars hus, och hon hade varit hans förklarade gunstling alltsedan barndomen. Utan ett ord till svar gick hon bort och sade till sig sjelf: »jag vill uppsöka Mina Seyton, hon är min verkliga vän, hon skall ej förskjuta mig.»

6 Seytons bodde vid början af slottsgatan. Det var ett rikt hus med en rymlig förstuguqvist emot gården, och som qvällen var vacker, sutto der flera flickor, Evas bekanta,original: bekanta och åto lingon i sirap. Eva gick fram till dem; en känsla af förödmjukelse genomfor hennes stolta själ, hon helsade och sade intet. Men Mina Seyton ansåg sig utan tvifvel icke behöfva affektera någon förskoning för en flicka, hvilken, såsom Eva i dag, hade varit det allmänna samtalsämnet. Hon mötte den kommande med en gäckande artighet: »hvad förskaffar oss den äran,» sade hon, »att i vårt ringa hus se hertiginnan af Finland? Hennes höghet har förmodligen lemnat sin vagn med de tolf husarerne utanföre?»

7 »Jag förstår dig icke»,konsekvensändrat/normaliserat sade Eva undfallande och sammanpressade i det innersta af sitt upprörda hjerta den harm, som redan våldsamt jagade blodet på hennes kinder. »Du åtminstone kan icke låna dina öron åt det|225| vanvettiga prat, jag i dag fått höra af vänner och ovänner.»

8 »Ers höghet är alltför god»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den trolösa vännen i samma gäckande ton. »När ers höghet engagerar sin hofstat på Åbo slott, kan jag måhända hoppas en plats deri, som en af ers höghets ringaste kammartärnor.»

9 »Mina, jag besvär dig, upphör med denna ton, den söndersliter mig. Det är omöjligt att Du, också du, kan så grymt förolämpa mig.»

10 »Ers höghet är mer än nådig, som tilltalar mig, ringa flicka, i en så förtrolig ton. Jag fordrar icke ett så stort nedlåtande; jag smickrar mig aldrig att hafva stått eller mera komma att stå i något förhållande till en så ryktbar personlighet.»

11 »O min Gud,» utbrast Eva i höjden af sin smärta, »dekonsekvensändrat/normaliserat öfvergifva mig alla, alla, och jag har dock ingenting gjort att förtjena detta!»

12 Vid dessa sista ord återtog hennes ansigte den marmorblekhet, som i vagnen hade gjort henne nästan förskräckande skön, och hon sade med den skenbart kalla tonen af det djupaste förakt: »Farväl, Mina Seyton! Jag trodde dig äga ett hjerta och jag bedrog mig. Olyckliga, du förlorar mera än jag; – jag mister blott en trolös vän, men du, du förlorar en, som hade blifvit dig tillgifven in i döden!»

13 Och med fasta steg lemnade Eva Merthen de bestörta flickorna, som förgäfves sökte att le åt allt detta.

|141|

14 Qvällens mörker föll öfver staden, och ute på den ödeblifna gatan stod den förskjutna flickan, öfvergifven|226| af alla, ensam, utan värn och utan vän. Hvart skulle hon gå? Voro icke alla jordens portar stängda, och endast himmelens stodo öppna för den olyckliga!

15 I detta ögonblick af obeskriflig öfvergifvenhet framstod för Evas minne bilden af denne främling, som visat henne, den af de sina förkastade, ett så ädelt, nästan faderligt deltagande, och det for som en ljungande blixt genom hennes tankar: jag går till generalen!

16 »Ja,» tillade hon halfhögt och bittert, »dekonsekvensändrat/normaliserat hafva stött mig ifrån sig utan skäl, de hafva i åratal marterat mig med sina smädliga rykten utan grund; nu vill jag gifva dem skäl och grund! jag går till generalen!»

17 »Och er far, er mor, er syster, er bror?»

18 Dessa ord yttrades nära invid henne af en gestalt, som lutad mot Seytons port hade obemärkt varit vitne till utbrottet af Eva Merthens harm och trots.

19 Eva vände sig om med en känsla som hade hon plötsligt blifvit ertappad vid begåendet af ett stort brott. »Är det ni Alanus!» sade hon slutligen.

20 »Ja, det är jag, som i dag följt alla edra steg, utan att ni visste det, och som aldrig skall öfvergifva er, om ni också öfvergifver er sjelf.»

21 »Gå, Alanus, gå! Jag är född till olycka och jag drager olycka öfver dem som älska mig. Såg ni mig icke uti generalens vagn och vet ni icke hvilken titel hvarje gatpojke i Åbo ropar efter mig?»

22 »Ackoriginal: Ack Eva, jag vet ingenting, ingenting mer än ... att jag outsägligt älskar er .... jag skulle aldrig ha sagt det, om icke ni sagt det sjelf.»

|227|

23 »Stackars gosse,» sade Eva vemodigt, »det är icke nog att älska, man måste också högakta den man älskar. Och vet ni icke hvilket omätligt djup af fasa och vanära, som innefattas i detta enda ord: hertiginnan af Finland?»

24 »Jag vet ingenting, jag hör ingenting, jag tror ingenting, mer än att jag älskar er och vill rädda er.»

25 »Kalla mig du, efter du är den ende som ännu har någon godhet för mig. Du är god, Alanus, jag känner det som en svalka öfver mitt brännande hjerta; men du är svag; den som älskar mig, han måste kunna hata mig, om jag förtjenar det.»

26 »Om hela verlden sade mig att du förtjenar det» – han utsade detta du med en skygghet, som gränsade till vördnad – »så tror jag det icke ändå.»

27 »Nej, jag förtjenar det ej, och likväl står jag nu här, utan hem, utan fristad. Detta är menniskors rättvisa.»

|142|

28 »Jag har tänkt uppå en fristad åt dig, till dess du kan fly till Stockholm, för att uppsöka dina föräldrar. Kom, jag vill följa dig till gamla Greta, din amma.»

29 »Det är en god engels ingifvelse: jag följer dig.»

30 Snart försvunno de båda i den mörka trängseln af slottsgatan, och när man följande dagen efterfrågade Eva Merthen i hennes fars hus, visste ingen hvart hon försvunnit. Men på aftonen samma dag såg man åter tvenne gestalter sträfva i mörkret åt samma håll, som qvällen förut den unga flickan och hennes ledsagare. Denna gång var det en ung officer, af hvars granna uniform man blott då och då såg en skymt, när luftdraget fick makt öfver den vida slängkappan. Hans följeslagarinna var, så vidt|228| man i mörkret kunde urskilja – ty den tiden lyste ingen enda lykta på Åbos gator – en liten krokig gestalt, hvars ögon snarare kunde tagas för en katts, än en menniskas, så besynnerligt lyste de genom mörkret rundtomkring. Officern tycktes bråka några ord svenska, törhända också finska, för att blifva förstådd, och derpå svarade den krokiga: »Waapuri vet allting, ers nåd; Waapuri spänner nätet och ers nåd behåller den vilda fågeln. Här är huset.»

31 De båda stadnade nu invid en liten förfallen koja vid slottsgatan. Så oansenlig den syntes, hade den likväl luckor för fönstren, ty tiderna voro osäkra; men dessa luckor voro murkna, så att man utan möda kunde lösbryta en bit ur kanten och genom denna öppning se in genom rutan. Officeren dröjde icke att pröfva sin händighet, det lyckades honom, och när ljusskenet inifrån föll på det fina välbildade ansigtet, igenkände man Keiths adjutant, den unge Lascy. Hans blickar spejade girigt in i den lilla kojan med dess till hälften förfallna spis af gråsten, och derinne såg man den gamla amman liggande i halfslummer på sin säng och Eva Merthen i en tjensteflickas grofva, men vårdade drägt läsa högt för henne ur finska psalmboken. Lascy hade i början haft för afsigt att sans façonspråk: franska, under någon förevändning söka inkomma i kojan, men en förr okänd grannlagenhet, en ovan känsla af aktning för olyckan höll den lättsinnige, men icke förderfvade unge mannen tillbaka. Både denna och följande qvällar stod han länge som en bild vid den söndriga rutan, alla gånger med fast beslut att klappa på, men hvarje gång utan mod dertill; kanske väntade|229| han att den inspärrade fågeln skulle flyga ut ur sin bur och i ett obevakadt ögonblick fångas.

32 Detta skedde likväl icke, och flera dagar förgingo, utan att någon ändring spordes i Evas enformiga lif. Hvar dag kom Alanus med den nedslående underrättelsen att ännu ingen lägenhet yppade sig till flykt, emedan|143| Ryssarne på det strängaste bevakade hela kusten. En dag kom han mörkare än vanligt, hans blick syntes vilja genomtränga Evas innersta. Hon märkte detta och smålog godsint i känslan af sin öfverlägsenhet. Den mörka tanken måste ut ur ynglingens själ, och han sade med darrande röst:

33 »Hvem är den officern, som hvar afton besöker dig?»

34 Evas talande sköna blick fördystrades ett ögonblick, men snart speglade sig ett fint, skalkaktigt löje deri, och hon svarade skämtsamt:original: skämtsamt; »jag tror att min lilla Celadon är svartsjuk.»

35 Ynglingen rodnade djupt och sade under synbar ansträngning att kufva sina känslor: »Eva, du vet att jag tror på dig som på Guds ord, och du behöfver blott säga mig att jag tager miste, så vill jag icke ens tro mina egna ögons vitnesbörd.»

36 »Jag förstår dig icke.»

37 »Jag vankar som en gengångare natt och dag kring din boning, och hvar afton möter jag en officer, som kommer härifrån.»

38 »Och det oroar dig?»

39 »Skulle det icke det för din skull?»

40 »Nåväl jag skall säga dig hvad jag gjorde i ditt ställe. Jag skulle taga min studentvärja under kappan,|230| ställa mig i nattvandrarens väg och säga till honom: herre, hvemhelst ni må vara, jag begär att veta i hvilka afsigter ni smyger kring detta hus.»

41 »Och sedan?»

42 »Det kan du fråga! Sedan drager du din värja och säger: vore ni en man af ära, skulle ni blygas att smyga som en tjuf i mörkret. Jag förutsätter derföre att ni är en skurk och förklarar er att ni från denna stund måste upphöra med edra nattvandringar: i motsatt fall kommer det att kosta mitt lif eller ert.»

43 »Vid himmelen, Eva, jag blyges inför dig. Du talar som en man och jag som en qvinna. Jagoriginal: »Jag vill följa din vink.»

44 »Gå, Alanus, och Gud beskydde dig!»

45 På eftermiddagen samma dag hade general Keith ridit ut till slottet, för att besörja om inredandet af magasiner och tyghus för ryska arméns förråder. Detta hade sina svårigheter, ty det gamla slottet var mycket förfallet, och så hände sig att generalen der qvardröjde inpå aftonen och red derifrån i mörkret tillbaka, åtföljd blott af sin trogna neger Daydie, hvilken han år 1740 hade erhållit som skänk af sin broder lordmarskalken, i utbyte mot en ung janitscharflicka, Emetulla, ett barn, hvilket Keith hade räddat från de rykande ruinerna af Otschakoff. Kommen till de första låga kojorna, der|144| staden vidtog, förnam den ädle generalen ett rassel likasom af korsande värjors klang. Hans svarta häst kände sporrarna och flög som en vingad nattfogel genom skuggorna. I blinken var generalen der.

|231|

46 Värjklangen hade upphört och man såg der en ovanlig grupp. En ung officer, hvars kappa under striden fallit till marken, stod med blottad klinga höjd öfver en yngling i civil drägt, som,original: som fallen till marken, med möda stödde sig uppå sin venstra arm. Mellan dem båda stod, lutad öfver den fallne, en qvinlig gestalt, afböjande det hugg, som den segrande syntes färdig att måtta åt den besegrade. Och i dörren till den låga kojan nästintill, stod en darrande gumma med snöhvitt hår, belysande hela det hemska uppträdet med skenet af ett klart glimmande pertvedsbloss.

47 General Keith igenkände genast två af personerna i denna grupp: hans adjutant Lascy, med blottad klinga, och Eva Merthen, afböjande döden från den fallne, i hvilken läsaren utan tvifvel igenkänt den redlige, men alldeles icke i fäktkonsten hemmastadde Alanus.

48 »Eh diable, Lascy, que faites vous la?språk: franska» ropade generalen med den barska stämma hans krigskamrater väl kände från Willmanstrand och Otschakoff – »hvadkonsekvensändrat/normaliserat d–n har ni för er, Lascy?»

49 Adjutanten rättade sig förvirrad och saluterade sin chef med den bara värjan: »Ers excellens jag blef öfverfallen af en slyngel på gatan och har inplantat uti honom respekt för den ryska uniformen.»

50 »Stick er värja i slidan, jag skall låta undersöka det der» sade generalen sträft; – »men»,konsekvensändrat/normaliserat tillade han vid en blick på den ännu knäböjande flickan, »ha mina adjutanter för sed att lyfta värjan också mot fruntimmer?»

51 »Ers excellens ... jag visste icke ... hon kastade sig emellan oss, när denne usling stupade för min klinga.»

|232|

52 »Godt, ni går direkte till högvakten och anmäler er till 24 timmars arrest; det vidare få vi undersöka.»

53 Adjutanten gjorde en stum salut och gick.

54 Generalen steg af hästen och befallte Daydie att bära den sårade Alanus in i kojan. Sjelf bjöd han sin återfunna skyddsling armen och följde henne in. Den gamla Greta skrek af förskräckelse vid negerns inträdande. Daydie grinade, som hans sed var, när folket begapade honom, och visade gumman två rader perlhvita tänder; förfärad sprang hon på dörren, men stötte der på sin unga fröken arm i arm med den ståtlige generalen. »Bevare oss, det är trolleri!» utbrast hon bestört.

55 Negern undersökte Alanus och fann honom blöda ur ett temligen djupt värjstygn i högra skullran. Eva framsökte linne, för att förbinda honom.|145| »Befatta er intet med det der,» sade generalen mildt afböjande; »Daydie har en van hand, han har förbundit mången värre blessyr än denna och för alltid med sig charpie och bindtyg.»

56 I sjelfva verket syntes negern ifrig att rättfärdiga sin herres goda tanke om hans konst. Alanus blef så snabbt och så väl förbunden, att ingen af svenska arméns barberaregesäller kunnat visa ett bättre handalag och större flinkhet i läkarekonsten. Eva lugnade sig snart, och hade sedan öra blott för generalens välvilliga frågor. Huru olika var icke deras möte nu, emot gången förut! Der såg hon kommenderande generalen för en fiendtlig armé; här den ridderligt sinnade krigaren, som icke ansåg det under sin värdighet, att i den låga kojan med ädelt deltagande göra sig under|233|rättad om tvenne så ringa personers öde, som en fattig student och en af alla förskjuten värnlös flicka.

57 General Keith var en af dessa personligheter, hvilkas öppna och intagande väsende nästan ögonblickligen tillvinner dem menniskors förtroende. En viss förnämhet i sätt och hållning,original: hållning genom börd och uppfostran blifven hans andra natur, stod väl tillsammans med den själsadel och den öppna välvilja, som lyste genom hans kraftfulla och af många fälttågs solar brynta drag. Han var icke mera ung; 46 års erfarenhet under många lifvets stormar hade bofäst det manliga allvaret uppå hans vackra panna; men de mörkblåa ögonen hade bibehållit hela ungdomens eld, och hans nästan alltid glada och skämtsama lynne, som bland alla hans krigskamrater före och efter denna tid gjorde honom så bekant för hvad man kallade »Keiths lakonismer», gaf det uttrycksfulla ansigtet den beständiga stämpeln af lefnadsfriskhet och kraft.

58 Den unga flickans första känsla vid sidan af denna man var en för henne aldeles främmande, nemligen, undergifvenhetens, ödmjukhetens. Van att herska öfver en svag mor, en ännu svagare far, en saktmodig syster, en ännu omyndig bror och en omgifning, som burit henne på händerna alltifrån barndomen, fann sig Eva Merthen nu för första gången sviken af den medvetna öfverlägsenhet, med hvilken hon plägade betrakta alla som omgåfvo henne. Och besynnerligt! det var icke generalen, icke den förnäme främlingen, för hvilken hon kände sig böjd och ödmjuk i sin själ, – endast en fars räddning hade kunnat förmå den stolta flickan att böja sig för makten i hans person – det var menniskan, mannen, som här med en öfverlägsen|234|het utan anspråk, utan tvång, kom henne att känna sig ödmjuk, hängifven och likväl icke betryckt eller förkrossad vid generalens sida. Hvad som inför honom höjde Eva Merthen i hennes egna ögon, var den öfvertygelsen,|146| att generalen icke kunde dela verldens dom öfver hennes seder, han som bäst visste huru oskyldigt hon kommit att lida för sitt intåg i Åbo och som genom sitt bemötande, så fullt af aktning och välvilja, syntes visa att han icke delade hennes omgifnings fördomar om det tvång, som hvilade öfver qvinnan denna tid. Hon mötte honom med ett förtroende lika öppet som hans, hon beskref uppå hans deltagande frågor, hela den väfnad af förtal, som fläckat hennes rykte alltsedan Runsala färden och landshöfdingens bal, och hon slöt med att bedja generalen visa henne den utmärkta gunst, att förskaffa henne lägenhet att öfverresa till de sina i Sverige.

59 General Keith var ingen fruntimmershatare. Under sin brokiga krigarebana hade han flyktigt brunnit för mången skönhet, kysst måhända mången vacker mun, men soldatlifvets vilda seder hade icke fått någon makt öfver hans högsinta själ, och han hade icke kunnat förmå sig att välja en maka, ja, han hade afslagit det lysande anbudet af en furstinna Dolgorukis hand, erbjuden honom af hennes farbror, den då i Ryssland allsmäktige fältmarskalken furst Iwan Dolgoruki, och detta allt emedan hans hjerta icke hade känt någon allvarsamare böjelse. Men denna flicka i en vrå af verlden hade från första ögonblicket gjort på honom ett intryck omöjligt att likna vid något annat, som han erfarit under hela sitt lif. Vid mötet i Pemar hade hans kännareblick allenast haft|235| tid att beundra hennes sällsynta skönhet, den smidiga stoltheten af hennes vext och det underbara behaget i hela hennes väsende. Här i kojan framblixtrade hennes ljusa förstånd, högheten af hennes tänkesätt, det på en gång stolta och hängifna i hennes strid mot det grymma förtal, som stötte henne bort från hennes landsmäns krets, och allt detta syntes den ridderlige fältherren så ovanligt, så sällsamt och så intagande, att en ny känsla rann upp i hans barm och ögonblickligen kom honom att glömma en hel lefnads föresatser. Det skottska blodet brusade mäktigt omkring hans hjerta, han häpnade vid den tanken att en så lysande meteor uppå hans hittills ensama bana skulle spårlöst försvinna, och han fattade den unga flickans hand, i det han sade med en djup rörelse i det öppna manliga ansigtet:

60 »Du skulle fly! Nej aldrig!»

61 Eva bleknade vid denna plötsliga värma i generalens röst och steg omedvetet ett steg tillbaka. Hon var van vid eröfringar – hela Åbo hade ju burit henne på sina händer, för att sedan desto djupare förtrampa henne – men den tanken att han – den enda på jorden, som syntes henne vara en man i den höga betydelse hon fästade vid detta ord och till hvilken hon såg upp med en beundran, en hängifvenhet, värda ett bättre öde, – att han skulle|147| behandla henne som en leksak, som föremål för ett flyktigt galanteri – ty hvad kunde hon annat tro? – denna tanke syntes henne så förkrossande, så tillintetgörande, att hon nästan i vanmakt stödde sig mot den låga kojans fönster. Keith var en finkänslig man, han anade hvad som föregick i den unga|236| flickans själ, och hon steg i hans ögon än högre. Hans röst återtog det lugna uttrycket af en faderlig väns välvilja, i det han fortfor:

62 »Jag kallar dig du, emedan du är ett barn, och jag – jag är icke mera ung. Du är olycklig och öfvergifven, se der dina anspråk på mig, ty i denna stund har hvarje oförskyldt lidande inom Finlands gränser en rättighet att säga till Keith: gif mig rättvisa! Var lugn, jag vill sörja för ditt väl, men lofva mig att icke ännu så hastigt fly.»

63 »Ers excellens – denna koja är allt hvad jag äger öfrigt af mitt fädernesland; en bräcklig gummas tårar är allt hvad jag äger qvar af landsmäns tillgifvenhet. I Sverige, der de mina vistas, är nu mitt fädernesland och mitt folk. Ers excellens är ädel och högsinnad! döm om jag kan, om jag bör emottaga det direkta beskydd ers excellens har den godheten bjuda mig.»

64 Generalen syntes tankfull; han kämpade en hård strid med sig sjelf. »Men», sade han, »dina föräldrar skola återvända hit efter freden, och du skall återvända med dem. Förtalet hvilar aldrig, förtalet glömmer ingenting och lär ingenting; de skola sönderslita dig, din far skall ej kunna beskydda dig, och min arm räcker ej mera hit.»

65 »Ers excellens, man är aldrig olycklig sålänge man icke förlorat aktningen för sig sjelf. Jag ber som en nåd att få fly; det öfriga må himlen styra. Jag kan bära allt, till och med föraktet, allenast jag kan stå upprätt inför mitt eget samvete.»

|237|

66 »Du är en högsint flicka», sade generalen rörd, och man såg, att segraren i så många fältslag hade vunnit den svåraste segern öfver sig sjelf. »Du är fri, du kan resa, när du behagar, och jag skall bereda dig medel dertil. Jag äger ej mera något att befalla öfver dig, men om du gör något afseende på en väns bön, så unna mig ännu ditt sällskap under två veckor. Denna tid skall ej förgå onyttigt för dig sjelf; jag vill skaffa mig säker underrättelse om dina föräldrars vistelseort, på det jag sedan med lugn må veta dig vara i goda händer.»

67 »Jag tackar ers excellens och dröjer två veckor qvar.»

68 »Och jag får då stundom besöka dig?»

69 »Jag skall anse mig hedrad deraf. Jag har ingenting mera att förlora i mina landsmäns ögon, och ers excellens är en ädel man, som känner sin ställning och min.»

|148|

70 Generalen gick. Men från den sårade studentens bädd hördes en djup suck. Var det blodförlust? Var det sinnesrörelse? Alanus hade sjunkit i en djup svimning ur hvilken det först efter timmars omsorger lyckades att väcka honom. Dagen derpå blef han efterskickad och förd till ett litet rum i nedra våningen af presidenthuset, der han sköttes af Keiths egen läkare. Den arme ynglingen lydde mekaniskt. Hans kraft var bruten, mera af själs- än kroppslidanden; han såg på Eva med en afskedsblick, som gjorde henne ondt, och hans sjukdom blef lång.

|238|

71 Under de följande två veckorna red General Keith dagligen ut till Åbo slott och återvände ensam, åtföljd blott af sin neger Daydie. Då, säger sagan, red han aldrig förbi den gamla Gretas koja vid slutet af slottsgatan, utan att lemna hästarne i Daydies vård och sjelf gå in; och långa timmar dröjde han der, timmar, dem han blott genom ansträngdt arbete kunde rycka undan sin tjensts mångfaldiga göromål.

72 Det enda vittnet till dessa förtroliga timmar, den halfblinda gumman, Evas amma, förstod intet af de ofta lifliga samtalen mellan generalen och hennes unga jungfru. Hade hon förstått dem, hon skulle då hafva sett den berömde fältherren för hvarje dag mera intagen af den unga flickans skönhet och behag, men äfven för hvarje dag mera lugn; mera granlaga emedan hans aktning vexte i samma mån som hans kärlek. Hon skulle hafva sett Eva Merthen för hvarje dag mera hänförd af beundran vid de högst intressanta skildringar ur hans förflutna lif, dem generalen meddelade henne i sin vanliga lekande ton, och som på en gång vidgade hennes blick och riktade hennes hjerta, men utan att hennes vexande beundran, hennes till dyrkan gränsande tillgifvenhet förmådde ett ögonblick rubba hennes fasta föresats, att följa sin pligt och fly, – fly från den mans närhet, hvars kärlek för henne måste innebära förnekelsen af föräldrar, syskon, fädernesland, rykte och måhända sjelfva samvetets frid. Hvem räknar de tysta strider, dem Eva Merthen under dessa dagar kämpade mot de frestande demonerna i hennes eget hjerta! Men hon svigtade icke, hennes vilja var oböjlig, hennes mod orubbligt, och lik den man hon beun|239|drade, förmådde hon allt, emedan hon förmådde segra öfver sig sjelf.

73 Generalens besök hade icke länge kunnat blifva en hemlighet i det pratsama Åbo. Man utspanade snart hvem de gällde, och det tusentungiga ryktet förde med vindens hastighet öfver stad och land de orimligaste berättelser. Det föll ingen in, att Eva Merthen ännu i denna stund var ren som dagens ljus; hon som stämt möte med officerarne, hon som utan försyn gått utöfver det skickligas gräns i sällskapslifvet, hon som haft den|149| otroliga djerfheten att intåga i Åbo som general Keiths förklarade mätress, hvad skoning förtjenade hon, och hvad undskyllan ville man gifva dessa hemliga möten mellan den fiendtliga fältherren och en så djerf, så förlorad flicka?

74 Dessa rykten hade ett eko, som nådde Evas öron. Förbi hennes fönster tågade med afsigt rusiga sjömän, skojande gatpojkar, och i deras plumpa visor blandades ofta »hertiginnans» namn. Eva lät detta passera med förakt; hon aktade sig att nämna något derom för generalen: det hade kommit att stå de sjungande dyrt. Och när han frågade henne om hon lefde fredad och trygg i sin gömda fristad, svarade hon ständigt sitt glada ja. Hon bidde sin tid. Men innan den kom, slog ljungelden ned öfver hennes sista förhoppningar och kastade henne med makten af ett obetvingadt öde in på den bana, hvilken hon med hela kraften af sin beslutsama själ gjorde allt för att undfly.

|240|

75 Det var i sista dagarna af September; hösten göt sina strida störtregn öfver det gamla Åbo och omhöljde det med sitt mörker. De två veckorna voro tillända, och Eva Merthen väntade hvarje dag det fartyg, som skulle föra henne till Stockholm.

76 Ett enda hinder syntes ännu vilja fördröja hennes resa: gamla Greta hade sedan flera dagar varit sjuk, och Eva kunde ej förmå sig att öfvergifva den gamla, äfven om hon med sitt dröjsmål satte hela sin egen välfärd på spel. Men äfven detta hinder syntes nu undanröjdt; hela det sednaste dygnet hade den sjuka legat i en stilla slummer, och den syntes så lugn, så sund att Eva hoppades hennes snara förbättring.

77 Då hördes hästhofvarnes välkända dån, och general Keith trädde in. »Fartyget ligger segelfärdigt och slupen väntar dig vid stranden», sade han med lugn, men sorgsen röst. »Reskonsekvensändrat/normaliserat, mitt barn, du är fri, och mins på den fjerran stranden en man, som gerna velat gifva ett konungarike för lyckan att ständigt få lefva vid din sida.»

78 Eva stod upp,original: upp fattade generalens hand och höljde den med sina tårar. »Ja», sade hon, »jag far, om ock mitt hjerta skulle brista. Men, ers excellens, jag far med er godhet inpräglad i min innersta själ, jag far med den sällheten, att en gång hafva kännt en man, som förtjent att älskas och beundras mer än någon annan på jorden, och med den smärtan att aldrig mera få återse honom. Ers excellens, om några få minuter ser jag er icke mer; mitt beslut är fast, det vacklar icke. Må denna eviga skilsmessa gifva mig rätt till den bekännelse, att jag för er velat uppoffra allt, utom min barnsliga pligt! Ack, jag|241| har varit stolt, mycket stolt, och himlen har straf|150|fat mig. Men vid er sida hade jag velat tjena som den ringaste slafvinna, okänd, föraktad, blott för den outsägliga lyckan att se er, höra er alla dagar. Det kan ej ske ... och jag bjuder ers excellens med den djupaste tacksamhet .... ett evigt farväl.»

79 »Farväl!» sade generalen med synbar rörelse. »Man säger», tillade han, skämtande med sjelfva smärtan, – »man säger det vara ärofullt att vinna en batalj: hvad skall man då säga om tvenne stridande, som båda segra, båda taga hvarandra till fånga och likväl båda efter striden qvarblifva döda på platsen?»

80 Eva lade sina saker tillsamman.

81 »Parbleuspråk: franska», inföll generalen hastigt, »jagkonsekvensändrat/normaliserat hade så när glömt att jag medför ett bref från din far.»

82 »Min far!» utropade Eva med häftighet.

83 »Ja,» sade generalen; »den kurir jag skickat till Stockholm med proposition om vissa fångars utvexling, hade i uppdrag att derunder uppsöka din familj. Han har funnit den välbehållen, jemte andra flyktingar, i nejden af hufvudstaden, och medför från dem detta bref.»

84 Eva bröt det hastigt och läste ... och ju mera hon läste, desto marmorhvitare blefvo hennes kinder, desto dunklare glansen af hennes mörka ögon. Och när hon hunnit till slut, var denna starka själs mod brutet, och hon dignade ljudlös, afdånad ned vid generalens fötter.

85 Hvad hade hon läst? Generalen tänkte icke derpå, han egnade all sin omsorg åt henne, som han älskade så högt, och han lyckades efter långa ansträngningar att återkalla henne till lifvet. Eva uppslog sina ögon och|242| for med handen öfver sin panna, der de ur bandet lösta mörka lockarna drefvo sitt fria spel. »Nej», sade hon långsamt och eftersinnande, »detkonsekvensändrat/normaliserat är icke möjligt ... jag har drömt en förfärlig dröm!»

86 Generalen fixerade henne och sade intet. Han räckte henne blott det på golfvet fallna brefvet, hvilket hon mekaniskt fattade, utan att synas förstå dess betydelse. Men knappt föllo hennes ögon ånyo på innehållet, innan hon spratt upp, som hade hon blifvit biten af en orm, fästadeoriginal: fästadde på Keith en sönderslitande blick och utropade: »Säg mig, ers excellens, säg mig för Guds barmhertighet, att det är ni sjelf som skrifvit detta bref! Säg mig att ni, för att äga mig, har begått den svartaste handling, och jag vill välsigna er, jag vill tacka er på mina knän, emedan jag då ännu har en far, en mor, en syster, en bror, ... Säg mig, herr general det otroligaste, säg mig att ni handlat som en niding, och jag vill älska er som en Gud.»original: Gud.

87 Keiths öga mörknade. »Du är sjuk, mitt barn, sätt dig och samla hela|151| styrkan af din själ, för att bära ditt öde. Hvad än detta bref må innehålla, så var viss att det kommer direkte från din far.»

88 »Det är hans hand, hans hand!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade den unga flickan med smärtans hela uttryck i sin röst – »hanskonsekvensändrat/normaliserat hand, men icke hans hjerta. Förlåt, ers excellens, mina vansinniga ord! Jag ser nu att förtalets huggorm stungit mig så djupt, att min egen far stöter mig som en dödligt förgiftad blomma bort i förderfvets famn. Läs – och döm!»

|243|

89 Generalen fattade brefvet och läste:

90 »Min fordom älskade, nu för evigt förlorade dotter! Ehuru jag icke kan tro att du numera det ringaste bekymrar dig om dina olyckliga föräldrar och syskon, vill jag likväl, då tillfälle gifves, underrätta dig, att vi befinna oss i säkerhet och icke mera ämna återvända till ett land, der skam och vanära skulle blifva vår lott för din skull. Wechter har i bref underrättat oss om allt. Vi veta att du med afsigt flydde från din far och din bror, i samma stund du fruktade att af oss blifva ryckt från dina äreförgätna planers fullbordan. Vi veta att du, efter vår afresa, icke haft försyn att offentligen visa dig som den ryska generalens förklarade ... och att denna din nesliga förbindelse än vidare fortfar. Det är öfverflödigt att säga dig, att jag och din mor, efter hvad som händt, icke hafva mer än en dotter, vår fromma Katharina, som aldrig har gjort oss någon sorg, och att dina syskon icke mera erkänna dig som syster. Försök icke att urskulda dig; all din slughet, skall icke mera förvilla oss. Far fort på din syndiga bana, du vanartiga, gudlösa barn, men upphör att hädanefter bära det namn du vanhedrat. Och skulle Guds hand upplysa dig, så att du ser hela vidden af ditt brott, så dölj dig i främmande land för menniskors ögon och dö med dina föräldrars och syskons förlåtelse för all den sorg du hopat öfver deras hufvuden; – men visa dig aldrig mera för deras ögon, de hafva med dig intet vidare att skaffa.original: skaffa Stockholm den 25 September 1742. Carl Merthen.»

91 General Keith sönderref brefvet med harm och kastade bitarna i den nära spiseln. »Gud sjelf»,konsekvensändrat/normaliserat sade han,|244| »förlåterkonsekvensändrat/normaliserat den största syndare, som af uppriktigt hjerta ångrar sina brott, och här vågar en far bortstöta sin dotter, äfven om hon vill ångra sina förmenta fel. Och denna dotter är likväl utan fläck; jag, Keith, vill förklara detta i hela verldens åsyn. En sådan far har ej förtjenat att äga en sådan dotter.»

92 »Jag har likväl älskat dem så högt»,konsekvensändrat/normaliserat sade Eva och gömde sina tårfulla ögon emellan sina händer. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat har älskat dem så högt, och de uppoffra mig åt förtalet, liksom Carthaginenserne fordom kastade sina barn i den|152| glödande Molochs gap. Föräldrar, syskon, fädernesland – jag har icke mer några sådana – hvem står så ensam i verlden som jag?»

93 »Icke ensam,»konsekvensändrat/normaliserat sade generalen allvarligt, »ickekonsekvensändrat/normaliserat ensam! Ofvan dig finnes en Gud och vid din sida står en vän: mången är mera ensam än du.»

94 »Ja,» fortfor Eva tankfull och nästan drömmande, »här är min mor, mitt fädernesland!» Och hon pekade med handen på gamla Greta, som låg i sin stilla slummer och icke rört sig på länge.

95 Generalen lade sin hand på den gamlas panna. »Icke heller här»,konsekvensändrat/normaliserat sade han med vacker röst. »Dukonsekvensändrat/normaliserat arma flicka, dina vänner och stöd, de öfvergifva dig på engång alla. Din gamla Greta har slumrat in till ett bättre lif!»

96 »Också hon!» upprepade Eva.

97 »Också hon!» sade Generalen lugnt.

98 »Hvem lefver numera för mig på jordens ring?»

99 »Jag.»

|245|

100 »Du!» – Och Eva Merthen förskräcktes sjelf för den ton, med hvilken hon till den berömde fältherren uttalade detta enda ord.