Femtonde Läsningen. Om den stora vida verlden

Femtonde Läsningen.

Om den stora vida verlden.

1 I denna boken ha vi sett två barn betrakta Guds skapelse. Anders hette gossen. Greta hette flickan. Nu gingo de en höstafton ut med sin fader. Det var klart och litet kyligt i luften. Allt var tyst. Den mörkblå himmelen hvälfde sig, hög och majestätisk, öfver barnens hufvuden. På dess halfrunda hvalf, som liknade en upp och nedvänd skål, strålade, så långt ögat kunde se, otaliga stjernor. Det var högtidligt och mycket vackert. Båda barnen tyckte sig vara så små inför Gud.

2 Men när de sågo sig omkring, tyckte de sig stå midtuti ett ofanteligt ihåligt klot. Anders sade nästan med häpnad: se, nu stå vi midtuti verlden!

|178|

3 Fadren sade: för hvarje menniskas ögon ser det så ut. Gud har derigenom velat visa, att han satt menniskan uti sin sköna skapelses medelpunkt. När hela verlden tillbeder Gud, huru bör ej menniskan då tillbedja sin Skapare, som ställt henne midtuti verlden!

4 Allt det, som vi förnimma med våra sinnen: allt det, som vi se, höra, smaka, lukta och känna, det kalla vi natur*)Not. Naturens olika ämnen lyda bestämda naturlagar. Kunskapen om dessa lagar kallas natur-kunnighet, och de, som deruti ha stora insigter, kallas naturkunnige.. Men det oändeliga, som intet öga ser och intet öra hör, ehuru det finnes innerst i menniskan och i verlden, det kalla vi ande. Naturen är förgänglig; men anden är oförgänglig. Och i dem båda är Gud allsmäktig, som allt verkar i alla.

|139|

5 Sol, måne och stjernor, som lysa för oss på himmelen, kalla vi himlakroppar. Sitta de fast i himmelens tak? Nej, de röra sig alla i ofanteliga stora kretsar i den vida verldsrymden. Huru röra de sig? Det vill jag säga dig. Vi ha sett, huru förunderligt jorden drager allt till sig med tyngdkraften. Funnes icke den kraften, så skulle allt falla bort från jordens yta, och vi sjelfva skulle tumla bort i den vida rymden. Men det är icke jorden ensam, som drager allt till sig, utan sol, måne och alla stjernor göra detsamma, allt efter deras storlek. Om nu tyngdkraften ensam skulle råda i verlden, så skulle de stora himlakropparna draga de små till sig. Jorden skulle falla in uti solen, och månen skulle falla ned på jorden. Derföre har Gud nedlagt i tingen en annan kraft, som du strax skall få se. Tag ett tunnband och lägg en flat sten på dess inre sida. Sväng sedan tunnbandet hastigt omkring. Stenen faller icke bort ändå; genom svängningen får han en fart utåt, så att han hålles qvar, ehuru man tycker att han borde falla. Tar jag dig under armarna och svänger dig omkring, så svänger du likasom utåt. Rider jag fort i en ring, så måste jag böja mig inåt; annars faller jag af hästen. Och vänder jag hastigt med släden, så slänger han utåt. Hvaraf kommer det? Det|179| kommer af svängkraften, hvilken likasom vill kasta allting utåt, när det svänges hastigt omkring. Nu drager den stora solen vår jord till sig med tyngdkraften, och jorden drager månen till sig. Men tillika drager svängkraften både jorden och månen utåt. Och när då de båda starka krafterna verka på engång, så motväga de hvarandra. Den ena drar utåt, den andra drar inåt. Och så tvinga de jorden att löpa i en rund ring kring solen, och så tvinga de månen att löpa i en rund ring kring jorden. Och så är det öfverallt i den vida verldsrymden. De större himlakropparna draga de mindre och släppa ej löst dem; de mindre likasom sträfva bort och vilja bli fria, men slippa ej bort, ej heller falla de ned på de stora. Så löpa solen, jorden, månen och alla stjernor beständigt i stora ringar eller kretsar, de mindre omkring de större.

6 Far jag i en båt, så tycker jag, att det är stranden, som springer förbi, och att båten står stilla. På samma sätt tycka vi, att den stora jorden står stilla och att hela himmelens hvalf hvälfver sig rundtomkring oss. Men jorden far framåt med en förskräckelig fart i verldsrymden, hela två mil i hvar sekund, som klockan knäpper. Och derunder rör sig jorden på tre sätt. Först vänder hon sig omkring. På samma gång löper hon i en ring kring solen. Och på samma gång följer hon solen framåt i rymderna. Deraf komma dag och natt och år och årstider och mycket annat, som jag nu vill berätta för dig.

7 Nu kastar jag bollen i luften. Dervid rullar han omkring sig sjelf, så att om jag sticker en strumpsticka genom hans innersta (hans medel|140|punkt), så rullar han under farten omkring den stickan, likasom ett hjul rullar omkring sin axel. Så rullar också jorden omkring sig sjelf. Och om jag hade en så lång strumpsticka, att jag kunde sticka henne tvärsigenom jordens medelpunkt, så vore den stickan jordens axel, kring hvilken hon rullar. Och hvardera ändan af stickan skulle jag kalla jordens poler: nordpolen och sydpolen. Icke finns der någon sådan sticka genom jorden; men jag föreställer mig, att det är på det sättet.

|180|

8 Om jag hade en deg eller något annat mjukt ämne och det finge rulla omkring sin axel i luften, så skulle det genom rullningen blifva rundt som en boll, men litet plattare vid polerna. På det sättet har äfven jorden blifvit rund som ett klot och vid polerna litet plattare. Ty från början har hon varit smältande het och mjuk som en deg, fastän hon sedan svalnat ofvanpå. Så har det troligen gått med alla himlakropparna, ty alla äro de klotrunda. Det gör ingenting, att här finnas berg och dalar på jorden; nog är bollen rund, fastän jag lägger ett sandkorn uppå honom. Och vi tycka, der vi stå, att jorden är flat som en trissa eller en rund pannkaka. Men det kommer deraf, att vi se en helt liten del af jorden inom den runda ringen, som kallas horizont eller synkrets. När vi se ett skepp långt borta på hafvet, så se vi mast-topparna förr, än vi se sjelfva skeppet; och det kommer deraf, att hafsytan, likasom hela jorden, är litet kullrig och skymmer bort skeppet för våra ögon. Min farbror, som var sjöman, har rest omkring hela jorden på ett skepp, och han visade mig ett klot af papper, som han kallade jordglob, der hela jorden var afbildad så rund, som hon är. När han då visade mig det ställe på jordgloben, der vi bodde, och berättade, att menniskor bodde på andra sidan om jordklotet rätt under våra fötter, så ville jag först ej tro honom. Jag tyckte, att de stackars menniskorna stodo på hufvudet och nödvändigt måste falla bort, ifall de ej hade taggar i fötterna att hålla sig fast med, likasom flugorna göra i taket. Men då kom jag ihåg tyngdkraften, och så förstod jag, att dessa menniskor måste gå likaså stadigt på sina fötter som vi.

9 Nu säga vi hvar dag: solen går upp; solen går ned. Men det är icke solen, som går, det är jorden, som vänder sig majestätiskt omkring från vester till öster. Och alltsom hon vänder sig och vi med henne, börja vi om morgonen se solen i öster och sedan om middagen högst på himmelen i söder, till dess att vi och jorden åter vända oss från henne, och då sjunker solen undan våra blickar i vester om qvällen. Sålänge solen upplyser den trakt af jorden, der vi bo, är det|181| dag; och när den trakten vänder sig bort från solen, blir det mörker och natt. En dag och en natt tillsamman utgöra ett dygn. Derunder ha 24 timmar förgått, och under den tiden har jorden|141| vändt sig ett hvarf kring sin axel. En timma brukar man dela i 60 minuter och en minut uti 60 sekunder. För sådant har man inrättat uret eller klockan, der timvisaren utpekar tolf timmar för hvarje halft dygn. Men sju dygn göra tillsamman en vecka, hvilken börjar med söndagen, som är helgad åt Guds tillbedjan. Derefter följa de sex arbetsdagarna: måndag, tisdag, onsdag, thorsdag, fredag och lördag*)Not. När man uppgifver år, månad och dag, kallas det datum. Men veckodagarna inträffa ej alla år på samma datum. Sådant får man då veta i almanackan..

10 Nog tycka vi, att jorden är grufveligen stor. Midtomkring är hon 3 750konsekvensändrat/normaliserat (tre tusen sjuhundra femtio) svenska mil i omkrets. Vi veta också redan, att hon är tolfhundra mil tvärsigenom. Men solen är ändå mycket större. Om vi kunde smälta ihop 1 400 000konsekvensändrat/normaliserat (en million fyrahundra tusen) sådana klot som jorden, så skulle de alla tillsamman blifva jemnt så stora som solen. Ja, om jag lägger ett knappnålshufvud bredvid en stor kålrot, så kan jag tänka, att nålhufvudet är jorden och kålroten är solen. Derföre drager solen vår jord till sig, fastän hon är så långt borta. Likasom bollen rör sig framåt på samma gång han vänder sig omkring, så rör sig äfven hela den stora jorden på samma gång kring sig sjelf och kring solen. Det är en lång väg, som jorden har att löpa kring solen: hela 88 millioner mil. På 365 (trehundra sextiofem) dagar och nära sex timmar dertill har jorden farit igenom hela den långa ringbanan, och den tiden kalla vi ett år. Hundrade år kalla vi ett sekel eller århundrade. Men efter de sex timmarna komma dertill, så spara vi hop dem och inskjuta hvart fjerde år en dag mera. Ett sådant år kalla vi skott-år. Och för jemn räkning dela vi året i tolf månader, ehuru det borde bli något mera; ty en månad kallas den tid, som månen behöfver för att löpa kring jorden, och dertill behöfver|182| han 29 dagar och en half. Hvilka äro då månaderna? De äro: Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December. Och efter de ej alla ha lika många dagar, bör du minnas följande vers:

Tretti dagar ha November,

April, Juni och September.

Resten hafva trettien

Och Februari tjuguåtta allen.

12 Der står ett brinnande ljus; vi låtsa, att det är solen. Nu tager jag ett nystan och trär en strumpsticka midtigenom det; nystanet är jorden, och|142| stickan är dess axel. Sedan för jag stickan och nystanet beständigt i samma ställning kring ljuset; men jag håller ej stickan rätt upp, utan litet på sned. När jag nu tillika vänder nystanet kring dess axel, får jag se, huru dag och natt omvexla på jorden. Då ser jag, att, när vi hos oss ha dag, har folket på andra sidan sin natt; och så måste alla klockor gå tidigare, ju längre man bor österut, efter man der får se solen förr. Jag ser också, när jorden i sned ställning går omkring solen, att solen en viss tid lyser mera på jordens norra sida, och så åter en viss tid mera på södra sidan. Deraf komma årstiderna. När solen lyser starkast i norr, der vi bo, ha vi sommar, och då är det vinter på södra sidan af jorden. Och åter, när de södra folken ha sommar, så ha vi vinter. Och när vi ha höst, så ha de vår, och när vi ha vår, så ha de höst. Af samma orsak, allt efter som solen lyser mera eller mindre på den trakt, der vi bo, äro dagarna så olika långa. Kortaste dagen här i norden är strax före julen. Då står solen helt lågt på himmelen och går tidigt ned. Vid nordpolen är den tiden beständigt mörker, och vid sydpolen är beständigt ljus dag. Och efter solen då i ungefär tre dagar lyser lika länge hvar dag, kalla vi dessa dagar vintersolståndet. Då är det köld och snö och vinter hos oss, så att man gerna värmer sig vid den varma brasan.

13 Strax efter julen märka vi, att dagarna blifva längre och nätterna kortare. När det fortfarit så en tid, blir dagen precis lika lång som natten, och den tiden kalla|183| vi vårdagjemning. Då blir det vår, drifvorna smälta, och gräset begynner grönska. Nu bli dagarna längre än nätterna, och så kommer en tid, när solen i tre dygn vid midsommartiden blott en liten stund är borta om midnatten. Högre norrut går hon ej alls ned under de nätterna. Då inträffar hos oss det, som vi kalla sommarsolstånd, och nu blomstrar den vackra sommaren allt rundtomkring. Sedan begynna dagarna åter bli kortare och nätterna längre, tilldess att dag och natt ånyo bli lika långa, och då ha vi höstdagjemning. Derefter följer hösten, när hö och säd ha bergats från fälten och lingonen mogna i skogen. Vid den tiden vissnar all grönska bort, ty nu bli dagarna åter kortare än nätterna, och så kommer åter vintern; och så går det hela vårt lif igenom i beständigt ombyte. Men de, som bo midtpå jorden, ha dagar och nätter beständigt lika långa. Der går solen alltid upp klockan sex på morgonen och ned igen klockan sex på aftonen. Och strax som hon gått ned, blir det stickmörkt. Men hos oss ha vi alltid en lång stund skymning, och derföre kommer morgonskymningen sommartid så snart efter aftonskymningen, att nätterna en tid äro nästan alldeles ljusa.

14 Min farbror, som var sjöman, har engång varit i ett land, der det aldrig blef vinter. Det landet var långt borta i söder från oss, och det var likasom|143| midtuppå jorden. Folket der har inga riktiga årstider, utan beständigt sommar och stark hetta, så att vexterna väl kunna vissna af torka, men aldrig af köld. En tid på året regnar der nästan oupphörligt i två månader; och det är deras vinter. På samma sätt är ingen årstid vid polerna, utan beständigt vinter, och derföre kunna inga menniskor bo der. Der är visst halfva året dag, likasom andra halfva året natt; men solens strålar, som falla lodrätt öfver midten af jorden (eqvatorn), falla så snedt öfver polerna, att de ej förmå upptina den eviga snön.

15 Nu förstår du, huru olika trakter på jorden kunna hafva olika klimat eller luftstreck; så att länderna midtpå jorden ha ett varmare klimat, än länderna längst i söder och längst i norr. Sådant beror på en orts polhöjd eller aflägsenhet från eqvatorn; men det beror|184| också på, om ett land är högt eller lågt öfver hafvet. Ett högt land är alltid kallare än ett lågt. Bor jag invid ett stort haf, så är der ett fuktigt klimat. Der äro ej heller så hastiga ombyten af värme och köld, som längre in uppå fasta landet.

16 Jag ville gerna berätta dig något om de långa strecken, som du ser uppå kartan, men sådant förstår du icke ännu. Så mycket vill jag säga dig, att den linien, som man tänker sig vara dragen rundtomkring jordens midt (fastän han ej finns der), heter eqvator. På hvardera sidan om eqvatorn äro två dylika linier, som kallas vändkretsarna, och ej långt från hvardera polen äro ännu två andra linier, som kallas polcirklarna. De länder, som ligga mellan båda vändkretsarna, äro de hetaste på jorden och kallas derföre heta zonen. Länderna mellan vändkretsarna och polcirklarna kallas tempererade zonen, hvilket betyder, att köld och värme der äro lagom delade på olika årstider. Men de länder, som ligga mellan polcirklarna och polerna, heta den kalla zonen. Vårt land är beläget i tempererade zonen, men likväl så högt i norr, att ett stycke af landet är norrom polcirkeln. Gud har förunnat detta landet och hela norden mera ljus, än mörker. Sjelfva den tid, då mörkret råder, lysa nattens månsken och luftens norrsken och återskenet af snön, så att den långa vintern går sakta till ända, medan vi vänta på våren.

Om månen.

17 Gud har gifvit oss en vacker lykta om natten på himmelen, och det är månen. Hvad är månen? Han är ett mycket stort klot, som beständigt rullar kring jorden. Hvarföre gör han det? För det att jorden är femtio gånger större, och derföre tvingar hon månen att följa sig. Huru långt är det till månen?|144| Nära 36 000konsekvensändrat/normaliserat (trettiosex tusen) mil. Det är lång väg. Och likväl är månen bland alla himlakroppar den, som är närmast till jorden.

18 Hvarföre ser månen så stor ut, när han först går upp? Och hvarföre ser han mindre ut, när han står högt på him|185|melen? För det att hans strålar bryta sig mera, när de gå genom en längre sträcka af luften. Men han lyser icke med sitt eget ljus. Han är, likasom jorden, en mörk kropp i sig sjelf. Hvaraf lyser då månen? Deraf, att solens strålar kastas tillbaka ifrån hans yta och komma till oss likasom återskenet ifrån en spegel. Om vi kunde komma till månen, så skulle vi derifrån se jorden lysa på samma sätt. Jorden, som är så mycket större, måste vara vacker att se, när man står på månen. Då skulle man få se likasom oklara fläckar på den lysande jorden, och dessa fläckar äro land, som mindre kastar ljuset tillbaka. Och somliga delar af jorden skulle lysa klarare, nemligen haf och sjöar, som blänka och kasta tillbaka mycket ljus. På samma sätt synas fläckar och ljusa ställen i månen. Då säga barnen, att gubben och gumman tjärat månen. Men kunniga menniskor säga: de ljusa ställena äro höga berg, och fläckarna äro djupa dalar.

19 Det är märkvärdigt, att solen skiner alltid på samma sida af månen, och den andra sidan är mörk. Men nu vänder sig månen på vissa tider olika. När han vänder sin mörka sida åt jorden, så se vi honom icke alls eller helt dunkelt. Derefter börjar han synas, och då säga vi: det är ny. Efter 7 dagar se vi halfva den ljusa sidan, och då säga vi: nu är det halfmåneoriginal: halfmåne. Åter efter 7 dagar se vi hela den ljusa sidan, och då säga vi: det är fullmåne*)Not. Den första fullmånen efter vårdagjemningen den 21 Mars kallas påskfullmåne, och nästa söndag derefter är påskdagen. Derföre infaller icke påskhelgen alla år på samma tid. Pingsthelgen rättar sig sedan efter påsken och är äfven en rörlig högtid. Men andra högtider, såsom midsommardag och julhelg, äro alla år på samma dagar.. Derefter börjar månen förminskas, likasom mössen skulle äta honom i kanten, och då säga vi: det är nedan. Efter 7 dagar se vi honom åter half och sedan efter andra 7 dagar synes han icke; men då börjar åter nytändningen. Derföre talas i almanackan om månens fyra qvarter. Från den ena fullmånen till den andra ha 29 och ett halft dygn förgått. Ty så lång tid behöfver månen för att löpa ett hvarf omkring jorden. Och vill du ha reda på ny och nedan, så kom ihåg, att, när du kan taga med|186| venstra handen i halfmånens inböjda kant, är det ny; men tager du i honom med högra handen, så är det nedan.

20 Nu händer ibland, att det blir månförmörkelse. Hvaraf kommer det? Det kommer deraf, att jorden kommer rakt emellan solen och månen och skymmer bort månen.

|145|

21 Här ser du ytterst den strålande solen. Den större ringen är den väg, som solen tyckes löpa kring jorden (fastän det är jorden, som går). Det mellersta klotet är jorden, och det lilla mörka klotet är månen med sin ringbana kring jorden. Nu ser du, huru jorden kan komma mellan solen och månen, så att jordens skugga faller på månen och skymmer bort solen för honom. Det kan också hända, att skuggan skymmer endast en del af månen. Snart går månen framåt: då kommer han bort ur skuggan, då blir han åter ljus, och då få vi åter månsken.

22 En annan gång kan det hända, att månen kommer rakt emellan solen och jorden, såsom du ser afbildadt här nedanföre. Då faller återigen månens skugga på jorden och skymmer bort solen för oss, och då säga vi: det är solförmörkelse. Då blir det skymning eller mörker midt på dagen, och fåglarna sluta att sjunga och tro, att det är afton. Och menniskor, som ej bättre veta, tro att den stora solen har tagit skada. Men om en stund ha jorden och månen gått fram och förändrat sin ställning, så att de ej|187| mera stå i rak linie mot solen. Då blir allt ljust och klart igen, och menniskorna prisa Gud, som åter låter solen lysa öfver både goda och onda på jorden.

23 Häraf förstår du, att när vi ha månförmörkelse, så har man på månen solförmörkelse. Och när vi ha solförmörkelse, så har man på månen jordförmörkelse. Sådana förmörkelser synas ej lika på alla ställen af jorden. Men almanackan vet allt sådant förut, ty det kan uträknas på förhand. Men ingen kan komma från jorden till månen. Och derföre vet ingen, om der finnes folk uti månen och huru der annars ser ut. Man vet endast det, att der finnas mycket höga berg, men föga luft och alldeles intet vatten.

|146|

Om solen och stjernorna.

24 Jorden rullar kring sin axel från vester till öster, och derföre ser det ut, som om solen skulle gå från öster till vester. Icke står solen derföre stilla; nog går hon sin stora väg framåt i verlden omkring en ännu större sol, som vi ej känna ännu. Hon vänder sig, likasom jorden, omkring sin axel; det har man märkt uppå solfläckarna, som man ibland kan se med kikare. Och det se vi, att solen med sitt eget sken upplyser en ofantelig rymd och värmer tillika.|188| Men hvaraf det skenet och den värmen komma, vet ingen säkert. Ty från jorden till solen är hela fjorton millioner mil. Om en svala flöge rätt framåt i hundrade år, skulle hon ändå ej komma halfvägs till solen. En kanonkula, som far en mil i minuten, skulle behöfva 27 år för att hinna till solen. Och grufveligen stor är solen, det kan man väl tänka. Skulle jag hvar dag kunna gå 10 timmar rakt framåt, så skulle jag på 3 år gå rundtomkring jorden. Men för att gå omkring solen skulle jag behöfva 320 år.

25 Och likasom jorden kan kallas solens lilla barn, så har solen ännu många andra sådana små barn, hvilka, likasom jorden, beständigt sväfva i stora ringar omkring deras moder. Dessa solens barn äro planeterna, som alla i sig sjelfva äro mörka himlakroppar, men lysa med solens återsken. Sådana känner man redan 47, och hvarje år upptäckas flera. De flesta bland dem äro helt små, så att de ej kunna ses utan kikare. Men somliga äro stora och synas som klara stjernor på himmelen, der de beständigt förändra sitt läge. Här ser du de tre|147| planeter, som äro närmast till solen. Den första, som går på 87 dygn sin ringbana närmast kring solen, är Merkurius. Han är |189| mindre än jorden och betecknas i almanackan med . Dernäst löper Venus på 7 månader i en större ring omkring solen och betecknas med . Hon är lika stor som jorden och lyser för oss som afton- och morgonstjerna med den allra klaraste glans, ty hon är den närmaste af alla stjernor. Dernäst går jorden, som också är en planet, på 365 dygn i en ännu större ringbana och betecknas med .

26 Men andra stora planeter gå i ännu större ringar ytterom dessa tre. Först går Mars, som är mindre än jorden. Sedan gå Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, som alla äro mycket större än jorden, uti allt vidare ringar kring solen. Ja, Neptunus, som är den yttersta, behöfver 166 år för att löpa ett hvarf omkring solen. Och alla rulla de, likasom jorden, omkring sin axel och ha dag och natt, likasom vi. Men åt dem, som äro långt borta från solens herrliga sken, har Gud i stället gifvit månar, som lysa dem. Jorden har en måne, den stora Jupiter har 4 månar, Saturnus har 7 månar och dessutom en lysande ring. Också de sista ha flera månar.

27 En afton kom klockarens gamla Lisa till oss och var så förskräckt, att hon darrade. Hon hade sett en stjerna på himmelen med en grufveligen lång svans efter sig. Det bebådar krig, sade hon. Var icke rädd, sade jag. Det bebådar ingenting. Det är en komet, och sådana gå i mycket stora och aflånga banor kring solen. Efter långa tider komma de tillbaka, så att de åter bli synliga i våra trakter af verlden.

|148|

28 Planeter, månar och kometer äro rörliga stjernor; men alla öfriga stjernor kalla vi fix-stjernor, emedan de se orörliga ut och aldrig förändrat sitt läge sinsemellan, så långt man kan minnas. Likväl äro de stora solar, som löpa sina okända banor omkring en okänd verlds-sol. Och för att bättre ihågkomma stjernornas läge, har man indelat himmelen i stjernbilder. En sådan är Orions bälte, hvars stjernor likna . De stjernor, förbi hvilka solen tyckes gå, utgöra ett bredt bälte, som kallas djurkretsen. Der delas stjernorna i 12 himmelstecken, som omtalas i almanackan.

|190|

29 Kunskapen om sol, måne och stjernor kallas stjernkunnighet eller astronomi.*)Not. Kunskapen om elementerna och naturens krafter kallas fysik. Kunskapen om tingens beståndsdelar kallas kemi. Kunskapen om alla slags räknesätt kallas mathematik. Kunskapen om stenarna kallas mineralogi. Kunskapen om vexterna kallas botanik eller vextlära. Kunskapen om djuren kallas zoologi eller djurlära.

30 Hvar qväll synas stjernorna gå upp i öster och gå sedan ned i vester, så att hela himlahvalfvet tyckes vrida sig omkring; men det är jorden, som vänder sig. Somliga stjernor högst öfver våra hufvuden gå aldrig ned, utan gå i en ring. Sådana äro de sju stjernor, som kallas Carlavagnen och som likna en 5 på himmelen. En stjerna ofvanom Carlavagnen står alldeles stilla. Hon kallas nordstjernan och visar om natten, hvartåt vi hafva norr.

31 Vid det att fadren ännu talade, for en liten lysande punkt med en smal eldstrimma öfver himmelens hvalf. Se, ropade barnen, en stjerna föll! Och det syntes dem förunderligt, att himmelens stjernor kunna falla från fästet och förgås.

32 Men fadren sade: vi kalla det stjernfall, emedan det ser så ut, och det är dock endast små brinnande ämnen, som kringflyga i rymden och stundom falla ned uti jordens dunstkrets, Guds stora stjernor falla icke; de gå sina banor i många tusen år och förtröttas icke, ej heller gå de vilse i rymderna.

33 Är det mycket långt till stjernorna? frågade Greta. Jag ville gerna engång komma dit.

34 Fadren sade: när vi dö och Gud frigör vår frälsta ande, varder detta och mycket annat oss uppenbaradt. Men medan vi bo uppå denna jordens stoft, synes oss vägen till stjernorna nästan så lång som en evighet. Vi tycka, att solen är omäteligt långt borta, och ljuset far likväl den långa vägen på 8 minuter och en half. Då kunna vi tänka, huru långt borta somliga små stjernor äro, när vi veta, att ljuset behöfver tusen år, för att hinna från dem till oss. Så är det visst, att om Gud skulle låta de små stjernorna slockna i|149| denna qväll, skulle menniskorna|191| ännu i tusen år härefter se deras fina ljusstrimmor blinka derborta i himmelens blå.

35 Anders sade: hvad finnes då bortom stjernorna?

36 Fadren sade: andra stjernor.

37 Och hvad finnes bortom de andra stjernorna?

38 Åter andra stjernor. Ser du den breda mjölkhvita randen, som går likt en väg öfver den höga stjernhimmelen? Denna rand kallas vintergatan, och när man ser på henne med stora kikare, blir man varse, att hon består af otaliga stjernor. De äro så långt borta, att vi ej engång kunna urskilja hvar och en särskildt, utan deras ljus flyter tillsamman i detta mjölkhvita sken.

39 Barnen stodo en stund alldeles tysta. Till slut sade Greta, nästan darrande: på hvilken stjerna bor Gud?

40 Fadren sade: har du icke läst, att Gud är allestädes närvarande? Hans ande går genom hela naturen, genom alla dessa verldar, som lysa i rymden, och genom den minsta fläkt, för hvilken gräset böjer sig här, der vi stå på den låga jorden. Barn, låtom oss falla på knä uti aftonens frid och tillbedja Gud vid åsynen af hans oändliga allmakt!

41 Och de föllo med knäppta händer på knä vid stjernornas ljus, och fadren tillbad och sade:

42 Helige, allsmäktige Herre Gud, du, som skådar ned på oss med stjernornas ögon och breder under dig hela verldens omätliga rymd såsom din herrlighets sken och såsom en thron för ditt eviga majestät! Du ser, att vi äro svaga fattiga barn och allenast ett bräckligt stoft i din stora skapelse. Och vårt lif förgår som en skugga, och vi hafva syndat för dig och skulle icke våga upplyfta våra ögon till din allmakt, om icke vår Frälsare Jesus borttagit vår synd. Dock hafver du gifvit oss, dödliga menniskor, nåd att betrakta dina verk. Och vi hafva skådat ditt verk uti menniskan, uti djuren, uti vexterna, i alla de tre naturens riken och sist i den stora verldens byggnad, som breder sig ut öfver oss likasom ett tempel för din tillbedjan. Och uti allt, från det ringaste till det största, hafva vi sett din allmakt och din godhet och din vishet, som skapat allt så förunderligt skönt och godt, alltefter dess bestämmelse uti verlden. Så gif oss ännu din Heliga Andes nåd, att vi allt detta rätt förstå och ju längre desto mera lära att känna|192| dig i dina verk. Vi tillbedja din allmakt. Vi prisa din godhet. Vi beundra din vishet. Dessa stjernor och verldar skola förgås. Denna jord skall förgås. Vi skola ock dö bort; men våra själar skola blifva hos dig. Ty du ensam, Herre, förgås icke; du blifver evinnerligen såsom du är: helig, allsmäktig, allvis och allgod. Högtlofvadt vare ditt heliga namn nu och i all tid! Amen.

|150|

Årstiderna.

Uti den vackra våren

Smalt drifvan innan kort.

Gud tog den frusna tåren

Från jordens öga bort.

Och allt var ljust och soligt,

Och lärkan sjöng så glad,

Och barnen hade roligt

Allt ibland löf och blad.

Sen kommo sommarns dagar,

Då ängen fick sin skrud

Med gräs i gröna hagar

Och jorden kläddes brud.

Då rodde vi till skären,

Då sprungo vi i skog,

Då plockade vi bären,

Och roligt var det nog.

Sen blef det mörkt om hösten

Och stormade på haf,

Och stum blef fåglarösten,

Och blomstren föllo af.

Det tröskades i logen,

Tills skörden var förbi.

Bland lingonen i skogen

Så roligt hade vi.

|193|

Så kom den kulna vinter

Med fästningar i snön,

När skidan lustigt slinter

Och bjällran klingar skön.

Och brasan brann förtroligt

I varma stugans härd,

Och barnen hade roligt

Också i vinterns verld.

|151|

Och sen, när drifvan gråter,

Blott du är from och nöjd,

Så kommer våren åter

Med nya lekars fröjd.

Hvar årstid har sin trefnad;

Vi prisa Gud hvar dag.

Och så förgår vår lefnad

Allt efter Guds behag.

Stjernhimmelen.

De glimmande ljus

I himmelens hus,

Hur saligt de skåda

På jordenes grus!

Hos dem är ej qval

Och sorg eller våda,

Der Herren får råda

I stjernornas sal.

De vandra sin gång,

Fast vägen är lång,

Och aldrig de vika

För syndernas tvång.

I tusende år

Så brunno de lika

Så klara och rika,

Som ännu i går.

|194|

Jag fattiga barn,

Jag flyktiga flarn,

Som vandrar med smärta

I syndernas garn,

Jag skådar med gladt,

Fast bäfvande hjerta

Till alla de bjerta

Små stjernornas natt.

|152|

Mitt klappande bröst

Förnimmer en tröst.

Der ljuder så kärlig

Mitt samvetes röst:

»Gud ensam är stor

Och stark och förfärlig.

Evinnerligt herrlig

I höjden han bor.»original: bor».

»Vår ringhet är spord;

Ett stoft är vår jord!

Och dock är oss gifvet

Guds heliga ord.

Guds Son stod här opp;

Alltsen är det skrifvet:

Det eviga lifvet

Är menniskans hopp.»original: hopp».

53 Herre, Du är värdig att taga pris och ära och kraft; ty Du hafver skapat all ting, och för Din viljas skull hafva de varelse och äro skapade. Uppenbarelsebokens 4 kapitel, 11 vers.

54 Ho kan så högt prisa Honom, som Han är? Det är minst, som vi se af Hans verk; ty mycket större äro oss ännu fördolda. Syrachs bok 43 kap. 36 v.

55 Herre, våroriginal: var Herre, huru herrligt är Ditt namn i allt land! Psalm 8, v. 10.

 

 

1. *)Not. Naturens olika ämnen lyda bestämda naturlagar. Kunskapen om dessa lagar kallas natur-kunnighet, och de, som deruti ha stora insigter, kallas naturkunnige.
2. *)Not. När man uppgifver år, månad och dag, kallas det datum. Men veckodagarna inträffa ej alla år på samma datum. Sådant får man då veta i almanackan.
3. *)Not. Den första fullmånen efter vårdagjemningen den 21 Mars kallas påskfullmåne, och nästa söndag derefter är påskdagen. Derföre infaller icke påskhelgen alla år på samma tid. Pingsthelgen rättar sig sedan efter påsken och är äfven en rörlig högtid. Men andra högtider, såsom midsommardag och julhelg, äro alla år på samma dagar.
4. *)Not. Kunskapen om elementerna och naturens krafter kallas fysik. Kunskapen om tingens beståndsdelar kallas kemi. Kunskapen om alla slags räknesätt kallas mathematik. Kunskapen om stenarna kallas mineralogi. Kunskapen om vexterna kallas botanik eller vextlära. Kunskapen om djuren kallas zoologi eller djurlära.