Femte Läsningen. Om fiskarna
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
4 ärtländerna ärtlanden.
4 girsen gärsen.
4 den ädlaste fisk Ädelfisk var en vanlig benämning på laxfiskar, ändrat till »den dyraste fisken» i nionde upplagan (1884).
4 strömingen Topelius använde konsekvent formen ströming i Naturens Bok och Boken om Vårt Land in på 1880-talet, men införde stavningen strömming i nionde upplagan av Naturens Bok som utkom 1884. Elis Lagerblads kritik av bl.a. ortografiska inkonsekvenser i Boken om Vårt Land 1879 (se inledningen, stycke 130), och den pågående debatten om stavningen i svenskan kan ha drivit på. Se Olof Mustelin, Stafva eller stava? 2004, s. 32 ff. och Carola Herberts kommentar till brev Topelius–Bonnier 11/6 1885.
4 fjerdingar fjärdingar, för nedsaltad fisk och våta varor fjärdedelen av en våt tunna (ca 125 l, således 31,4 l), för torra varor en åttondedels torr tunna (ca 146 l, således 18,3 l).
5 brax braxen.
7 dykade dök. Böjningen dykade var vanligare fram till 1840-talet.
9 pata fast fiskeanordning som består av stängsel, pålar eller liknande, främst för lax.
9 slipper här: kommer (finlandism).
Rubrik Guldfisken i glaskupan Motivet, om friheten som alltid är att föredra framom en trygg och bekväm tillvaro i fångenskap, förekommer ofta hos Topelius, t.ex. i sagan »Björken och stjernan» från 1852.
Femte Läsningen.
Om fiskarna.
1 Anders och Greta följde en dag den gamle Simon, som rodde i en båt på sjön. Der lade Simon ut sina nät och fick många fiskar. Länge lågo de ej i båten, innan de dogo. Hvaraf kommer det, sade Anders, att fiskarna dö, sedan man tagit upp dem ur vattnet? Det kommer deraf, sade Simon, att fiskarna andas in vatten genom munnen och släppa det åter ut genom gälarna. I vattnet finnes jemt så mycken luft, som fiskarna behöfva. Men när de upptagas ur vattnet, torka gälarna. Och då dör fisken, likasom landtdjuren dö i vattnet, emedan de ej der kunna andas.
2 Greta sade: hvarföre kan ej fisken klaga, när man gör honom illa? Simon svarade: han är stum, för det att alla djurs läten uppkomma af luften i deras lungor. Och fisken har inga lungor. Han lefver och dör i tystnad. Kanske bryr han sig derföre så litet om sina likar. Fisken har ej far eller mor, ej maka eller barn, som han håller utaf. Han har ej bror eller vän; han har ej bo eller bädd. Han har blott somliga ställen, der han hellre vistas. Likväl gå en del fiskar i stora skockar, som kallas stim. Men om en blir anfallen, aldrig försvaras han då af de andra. Med sin stjert och sina|57| fenor rör han hastigt sin hala kropp genom vattnen. Mången fisk har i sin kallblodiga kropp en blåsa med luft, som håller honom lagom upp, att han ej sjunker. När honorna lagt|48| sin romm vid stränderna, och när hanarna utsläppt sin mjölk på rommen, bryr sig fisken ej mera om sina ungar. Solen skiner på rommen. Då krypa ungarna sjelfva fram derutur och sköta sig sjelfva, medan de äro små. De äta vattenvexternas frön och snappa upp myggan, som svärmar vid vattenbrynet. Snart blifva många ibland dem glupska rofdjur. Då hugga de med sina spetsiga tänder mindre fiskar och uppsluka dem otuggade. Fiskarnas stora nytta för menniskan är, att de mycket fångas och gerna ätas.
3 Låt oss stadna här, sade Anders. Här flyter den klara elfven ut i det stora hafvet. Här se vi både sötvattensfiskar och saltvattensfiskar. Och somliga lefva ibland uti sött, ibland uti salt vatten. Här simma broskfiskar, som ej ha riktiga ben inuti sin kropp, utan allenast brosk. Greta sade: akta dig, min bror; der simmar en orm. Anders sade: icke är det någon orm. Det är ju nejonögonet eller nätingen, som kan suga sig fast vid din hand och i stället för gälar har sju lufthål på hvardera sidan. Simon sade: nog känner jag flera broskfiskar; men icke äro de många. Ser du den stora fisken med sin långa tandlösa nos? Det är den svarta stören, af hvars romm man får den läckra kaviaren. Och långt borta i oceanen lurar den glupska hajen, som föder lefvande ungar och kallas hafvets tiger. Det är lycka, att han icke finns här i vår sjö.
4 De, som nu komma, äro benfiskar, sade Simon. De hafva en riktig ryggrad och refben. Man delar dem också i fjällfiskar och skinnfiskar. Här slingrar sig ålen, som föder lefvande ungar och mer än någon annan fisk liknar en orm. Om nätterna kryper han i det|58| fuktiga gräset upp till ärtländerna. Här äro torsken och långan, som, fångade, torkas i solen och göras till lutfisk om julen. Här är laken, deras slägting, med sin fina och läckra romm. I gyttjan på bottnen ligger den sneda flundran, hvars ögon sitta blott på ena sidan af kroppen. Här är abborren, som alla gossar så gerna meta. Här ser du den silfverfärgade gösen och den glupska girsen med sin breda mun och sitt tjocka slem. Här simma den lilla taggiga spiggen och den vackra makrillen och den stygga, men välsmakliga simpan med sitt oformligt stora hufvud. Här är malen, den största bland alla sötvattensfiskar. Uppför forsen kastar sig med sin starka stjert den vackra laxen, som är den ädlaste fisk uti våra vatten. Bredvid honom simma hans slägtingar, laxöringen, forellen, norsen och den välsmakande siken. Likasom laxen, går han uppför floderna, för att der lägga sin romm i sött vatten. Här jagar flodernas varg, den glupska gäddan, som ofta |49| uppslukar sina egna likar och sina egna ungar. Här går ett stim af millioner sillar hvarftals öfver hvarandra. Sillen flyttar långt i de stora hafven, jagad af otaliga fiskare och hafvets rofdjur. Blott sällan kommer han till vårt lands kuster. I stället ha vi hans halfbroder strömingen och hans lilla slägting hvassbuken, hvilken, likasom sillen, insaltas i fjerdingar och blir många menniskors mat.
5 Lägg nu din not uti sjön och drag ett godt varp, ty här komma stora stim af de värnlösa blankfiskarna, som ofta blifva de störres rof. Här simmar karpen, som|59| rika personer uppföda i dammar. Rudan kommer; det är hon, som bor i det gyttjiga träsket. Nu har jag dig i noten, du breda brax! Der flyger en fiskmås. Akta dig för hans klor, du guldfärgade sarf! Akta dig för gäddan, du rödögda mört! Hvem plaskar så tätt der borta i vattenbrynet? Det är den muntra iden med sina röda fenor och sin kullriga nacke. Der blänker den lilla silfverhvita löjan, som slår små ringar på ytan i solskenet om qvällen. Fånga åt mig, sade Greta, en lefvande löja. Jag vill föra henne till sällskap åt en främmande gäst. Hemma i vår kammare ha vi en lefvande guldfisk i en glaskupa med vatten. Han är hitförd med skepp ifrån aflägsna verldsdelar.
6 Fiskarna, sade Simon, äro likasom hemma från andra verldar i vattnets riken. De förstå icke oss, som lefva här i den klara luften. Och vi förstå blott ganska litet af deras lif i det dunkla djupet. Men vi förstå, att Gud vill befolka alla trakter af verlden med lefvande varelser, hvilka der bära vittne om hans allmakt och vishet. Och när så stora sträckor af jorden betäckas af vatten, så tänka vi glade: också dessa vida rymder äro ej öde uti Guds herrliga skapelse. Också der beprisas Guds heliga namn af hans skapade verk.
Hajen.
7 Den största hajen är femton alnar lång och kallas menniskoätaren. Hans svalg är mycket stort. Då käkarna spärras upp, kan han sluka en fullvuxen karl, och en hund kan krypa in och ut i hans mage. En norsk fiskare uppslukades af en haj. Två dagar derefter fångades|60| samma haj. Man fann då fiskaren fullklädd och död uti fiskens buk. I Westindien hoppade några matroser från ett engelskt fartyg att bada i hafvet. De hade enkom utsatt vakt. Då ropade vakten till dem: hajen kommer! Genast rusade alla till båten. Men den|50| siste matrosen hann ej mer än till hälften upp, innan hajen afbet hans båda ben, så att han dog. Matrosen hade en god vän, hvilken detta gick hårdt till sinnes. Han fattade en knif, hoppade i sjön, dykade under hajens mage och stötte knifven uti hans kropp. Förfärligt piskade odjuret vågorna med sin långa stjert. Men slutligen såg man det förblöda, vända sig på sidan och dö.
Gäddan.
8 Man brukar fånga hajen med stora jernkrokar, hvilka han slukar, när der är fläsk uppå. Gäddan fångar man med en krok af messing, på hvilken man satt en mindre fisk till bete. Ofta, när man då får gäddan, har hon uti sig en mindre gädda. Den mindre gäddan har uti sig en abborre. Den abborren har uti sig en löja. Så blir den svagare ofta den starkares byte. Gäddan griper med glupskhet efter allt, som blänker. Ofta narrar man henne att bita i en krok, som drages efter båten, fästad vid ett glänsande stycke messing. Många sagor finnas om gäddor, som uppslukat guldringar, dem man kastat i sjön. Från Uleåborg seglade engång ett fartyg söderut. Tre dagar efter dess bortresa köpte fartygets redare en fångad gädda. När man ränsade gäddan, för att koka henne till middagen, fann man i hennes mage en silfversked, som var märkt med fartygets namn. Ganska bekymrad blef då redaren, ty han fruktade, att hela fartyget sjunkit i hafvet. Men så illa var det ej. Kocken på fartyget hade af våda kastat en silfversked i sjön tillika med diskvattnet. Gäddan hade då sett skeden blänka och uppslukat den.
Laxen.
9 Han är så stark i sin stjert, att han ofta kastar sig tre alnar högt öfver vattnet. Man bygger för honom i forsen en pata af starka störar, hvilken ser ut som ett . När då laxen simmar upp emot ström|61|men, söker han sig in genom det trånga hålet. Men när han ej slipper längre i patan, vänder han om och hittar ej ut genom hålet tillbaka. Så fångas ofta flera hundrade laxar om dagen vid Uleåborg. Andra fånga laxen med nät eller med krok. Och fastän han är så stark, dör han af ett litet slag på sin nos.
|51|Om andra fiskar.
10 Fisken är van vid gräs uppå sjöbottnen; derföre skyr han ej fiskarens nät. Ibland fastnar han i dem med sitt hufvud, ibland med sina fenor. Så fångas strömingen vid våra kuster i djupa nät, som kallas sköt och utläggas på grund uti hafvet till natten. Så fångar man äfven sillen. Många fiskar fångas i not, som lägges i ring kring grundare ställen och drages sedan för hvar gång till landet med långa tåg. Konungar och rike män uppföda fiskar i dammar. Deraf vet man, att gäddor och karpar blifvit mellan två och trehundrade år gamla. Somliga fiskhonor ha nio millioner rommkorn uti sig. Det är så mycket, att om man räknade natt och dag, skulle man få räkna i flera veckor. Om nu hvarje rommkorn blefve en fisk, så vore visst alla vatten alldeles uppfyllda af fiskar. Men det allramesta af rommen uppätes af andra fiskar eller af menniskor. Detsamma händer otaliga fiskungar, medan de äro små. Nu ha kloka menniskor lärt sig att utkläcka fiskromm uti lådor i vattnet. Sedan, när ungarna blifvit större, släpper man dem i sjön, för att fånga dem, när de äro fullvuxna.
Guldfisken i glaskupan.
Du långväga gäst från fjerran strand,
Hur blef du en fånge uti min hand?
Hur bytte du bort din ocean,
Der du var hemma, der du var van,
Mot denna skimrande bur af glas?
Här hör du väl inga stormars ras.
|62|Här går ej en våg i skum så hvit.
Den glupska hajen ej vågar hit.
Ja, intet har du att frukta här.
Din mat är färdig, när du begär.
Jag smular åt dig ditt hvetebröd.
Jag fångar åt dig en fluga död.
Då kommer du snällt till ytan opp.
Då snappar du flugan med ett hopp.
Förstorad syns genom glasets rand
Din glänsande gyllne kropp ibland.
Säg, mår du ej här som en liten prins?
Och månne din barndoms sjö du mins?
|52|Ack jo! En fånge är du ändå.
Och skulle du än långt bättre få, –
Lugn, trygghet, föda, du bytte dem
Med glädje bort mot din barndoms hem.
Långt hellre vill du i stormen ut,
Ett rof för hafvets tyrann till slut,
Än att som gyllene fånge än
Beständigt längta till friheten.