Femte Läsningen. Berättelser från Finlands krigiska tid

|376|

Femte Läsningen.

Berättelser från Finlands krigiska tid.

138. Om Luthers reformation.

De själar, som I fången,
will jag lösa göra.

Hesek. 13: 20.

1 Der icke Guds ord upplyser menniskorna, der råda mörker och mensklig willfarelse. Katolska kyrkan tillät icke folket att läsa bibeln. Påfwen och hans tjenare traktade efter werldslig makt, klädde sig i purpur och lefde kräsligen. Klostren hade mångenstädes blifwit tillhåll för lättja och laster; folken woro försjunkna i grof widskepelse och tillbådo helgonen mer än Gud. Syndernas förlåtelse kunde, utan ånger och bättring, köpas för penningar, och de arma, bedragna menniskorna trodde sig blifwa saliga, när de läto ett silfwermynt klinga i aflatkrämarens kista.

2 I detta stora mörker hade Gud redan länge upplyst någre fromme kristne, hwilka frimodigt trädt fram att förkunna sanningen. De hade lidit mycken förföljelse för Guds ord. Somlige hade blifwit brände på bål, eller lagde på pinbänk; andre hade blifwit bannlyste, fördrifne i landsflykt, eller mistat all deras egendom. Ändock kunde icke sanningen undertryckas, ty wäl war påfwens makt stor, men Guds|306| makt war större. På biskop Arwid Kurks tid uppstod i Tyskland en from, kraftfull och lärd munk wid namn doktor Martin Luther. Honom kallade Gud till sitt stora werk för sanningens kunskap. Doktor Luther läste bibeln under beständig bön i sin ensliga klosterkammare och begynte förstå, att Guds ord war förfalskadt af menniskor. Han reste till påfwen i Rom, för att bedja honom, som ju kallades kristenhetens fader, återställa den sanna kristna tron. Påfwen föraktade denna uppmaning och förbjöd Luther att tala till folket. Men ju mer Luther förbjöds, desto frimodigare förkunnade han det rena Guds ord, sådant han funnit det uti bibeln. Slutligen uppsade han påfwen all lydnad, brände hans bref och öfwersatte bibeln från hebreiska, grekiska och latin till tyska språket. Kort förut hade boktryckarekonsten, enligt Guds skickelse, blifwit uppfunnen, och nu kunde bibeln hastigt spridas till allt folk. En stor andelig wäckelse uppstod|377| i werlden. Guds heliga ord rann åter upp som en skinande sol i werldens mörka natt och upplyste alla folk. Många tusende hörde med glad förundran det nya ordet om Guds nåd i Kristus, som gifwer oss saligheten för intet, allenast wi tro. Desto mera rasade Guds ords fiender, som wille hålla werlden i mörker. Doktor Luther och hans anhängare blefwo bittert förföljde, smädade, bannlyste. Han ställdes inför kejsare, konungar och biskopar, men tog intet ord tillbaka och swarade dem: »här står jag och kan icke annorlunda; Gud hjelpe mig; amen». En så frimodig strid för sanningen måste ju slutligen winna seger. Gud kallade nu äfwen flera furstar till sanningens kunskap, och den nya ewangeliska läran utbredde sig allt mera. Denna stora kyrkoförbättring kallades reformationen.

3 Gustaf Wasa war en af de förste, som införde reformationen i sitt rike. Snart kom det rena Guds ord med Luthers lärjungar äfwen till Finland. En ung finsk magister wid namn Peder Särkilaks hade studerat i Luthers|307| stad Wittenberg och begynte predika hans lära i Åbo domkyrka. Tiderna woro gynnsama; biskopen war död, hans prester rådwille, krig war i landet, och ingen hade tid att hindra den nya lärans utbredande.

4 I andra länder segrade reformationen först efter swåra strider och många uppror. I wårt land kom den nya sanningen tyst och fruktbärande, som ett wårregn. Ingen hand höjde sig deremot. Och dock håller intet folk så enwist fast wid gamla wanor och gammal tro, som det finska folket. Huru wilja wi då förklara den nya lärans tysta, saktmodiga seger? Först genom Guds ords och Guds Andes kraft, hwilken böjer menniskors hjertan som wattubäckar. Men dernäst skola wi minnas, att nästan all gudstjenst dittills skett på latin. Nu begynte Luthers lärjungar att messa, predika och lära på folkets modersmål, finska och swenska. Deraf blefwo månge innerligt rörde. Nu hörde de Gud tala till dem på deras eget språk; nu wisste de, att han förstod deras böner. De hade kommit närmare till sin himmelske Fader, som dittills synts dem wara så långt borta, och det war som hade han stigit ned till dem ifrån himmelen och sjelf talat till dem. En obeskriflig glädje uppfyllde dem, en stark, en lefwande tro wäcktes hos dem, och de prisade Gud.

139. Konung Gustafs styrelse.

5 Mycket sjelfswåld hade uppkommit under de förra oroliga tiderna. Men konung Gustaf den 1:ste war en sträng herre, som icke tillät någon oordning i riket. Bönderne i Tawastland hade warit wane att fiska och jaga i Österbotten.|378| När då andre nybyggare nedsatte sig der, blefwo Tawasterne afundsjuke, öfwerföllo nybyggarne och brände deras|308| gårdar. Konungen straffade strängt detta öfwerwåld. Och en annan gång, när Sawolaksarne icke wille lyda hans befallningar, skref han till dem: »I skolen weta, att wi fördenskull äre eder rätte herre och öfwerhet, på det att wi skole regera eder och icke I oss».

6 Ännu skarpare näpste konungen de finske adelsmän, som förtryckte bönderne. De rikaste och mäktigaste herrar i Finland woro den tiden bröderne Fleming. Bönderne klagade öfwer dem, och konungen skref till sin gunstling Erik Fleming, som då war riksråd och amiral öfwer krigsflottan: »Wi hafwe förnummit, herr Erik, desse fattige mäns mångfaldiga klagomål, att I gören dem orätt, och när de klaga sin nöd för oss, som tillbörligt är, binden I dem och plågen dem så hårdeligen, att somlige hafwa gått en hel winter fridlöse i skogen. Så, efter det wi ej kunne lida, att I så swårt öfwerfallen de fattige, förmane wi eder, att I rätten eder sjelfwe i dessa saker så, som I wiljen answara för Gud och oss.» – När denna förmaning icke hjelpte, skref konungen en annan gång: »Derest icke eder olaga skjutsning och gästning blifwer afskaffad, så skall en del af de länsmansgårdar springa, så att det skall knaka i dem.»konsekvensändrat/normaliserat

7 Och det stadnade icke wid toma ord. Både Erik Fleming och andre herrar miste gång efter gång de gårdar och förläningar konungen gifwit dem. Den tiden funnos inga gästgifwargårdar, och bönderne måste ofta utan ersättning gifwa herrarne skjutshästar, mat och herberge. Till att förekomma detta, inrättade konung Gustaf den första skjutsordningen. Och för att icke fogdarne skulle utkräfwa olagliga skatter, uppskrefs all jordegendom i den första jordaboken och indelades i mantal, så att hwarje mantal skulle betala en wiss skatt. Konungen hade många gårdar i Finland och föreskref sjelf huru de skulle skötas. Han betraktade sig såsom rikets husbonde och wille sköta om allt.

|309|

8 Konung Gustaf war twå gånger i Finland. Ena gången skipade han lag i Åbo; andra gången hade han råkat i krig med Ryssland. Efter något buller wid gränsen, inryckte Ryssarne med en stor krigshär och belägrade Wiborg i Januari månad år 1556. Der funnos många hästar, och för att de icke skulle lida brist på foder, skickade höfdingen i Wiborg nattetid lastwagnar, som skulle köra in hö till slottet. Det war då en bar winter, utan snö, och när höwagn|379|arna kördes tillbaka öfwer kafwelbron till slottsholmen, uppkom ett starkt dån af wagnshjulen. Detta oförklarliga buller hörde Ryssarne i nattens tystnad och trodde icke annat, än att en stor finsk krigshär war i antågande, för att undsätta Wiborg. Strax öfwergåfwo de sitt läger; somlige drogo genast bort, de öfrige fördrefwos af Wiborgs besättning.

9 Emellertid war konung Gustaf i Åbo med sin drottning och några af sina barn. Han betogs på gamla dagar af fruktan och war redan betänkt på att resa den långa wägen öfwer Torneå tillbaka till Swerige, när underrättelsen kom om fiendens aftåg. Följande år slöts fred med Ryssland.

10 Konung Gustafs barn gjorde honom bekymmer, men folket wälsignade honom. Sedan han tagit ett rörande farwäl af rikets församlade ständer, dog den store konungen år 1560, med det minne för efterwerlden, att han mottagit ett fattigt, förhärjadt rike under främmande wälde, men lemnat det fritt och blomstrande efter sig.

|310|

140. Biskop Mikael Agricola.

11 År 1527 war en riksdag i swenska staden Westerås. Der beslöts, att Guds oförfalskade ord skulle predikas öfwer hela riket; att ingen mer skulle lyda påfwen; att biskopar och prester skulle wara konungen underdånige och att kyrkornas gods skulle tillhöra kronan. Dermed war den katolska läran afskaffad i riket. Hon hade på sin tid uträttat mycket godt, såsom förut är berättadt, men nu war tiden kommen, att hennes willfarelser måste lemna rum för en renare lära.

12 Den förste ewangeliske biskopen i Åbo hette Martin Skytte. Han war en from och wälgörande man, som lät på sin bekostnad fattige unge män studera i Wittenberg. En af desse war Mikael Agricola, son till en fiskare i Perno socken. Han blef rektor wid Åbo skola och slutligen Martin Skyttes efterträdare som biskop i Åbo 1554. Men i Wiborg tillsatte konungen en annan biskop wid namn Paul Juusten, så att Finland då war deladt i twå biskopsstift.

13 Mikael Agricola war en man af stor kraft, stor lärdom och stor ihärdighet. Det war redan mycket, att han från fattigdom och ringa stånd arbetat sig upp till ett så högt äreställe, som biskopsstolen i Åbo; men detta war icke hans största berömmelse. Hans namn har blifwit kärt och berömdt i Finland derför, att det war han, som först begynte skrifwa och trycka böcker på finska språket. Före hans tid fanns ingen enda bok på finska. Man hade blott skrifna|380| latinska böcker, swenska helgonsagor och tre böcker för den katolska gudstjensten, tryckta i Tyskland. Hwartill skulle andra böcker behöfwas, när endast presterna kunde läsa? I Finland fanns intet boktryckeri och i Swerige ett enda. Det war dyrt att trycka böcker, och ingen bok fick tryckas utan konungens tillstånd. Men Agricola lät icke afskräcka sig deraf.|311| Han stafwade ihop det finska språkets aldrig förut skrifna ord och böjningar till skrift. Han lyckades öfwertyga konungen om nyttan af finska böcker och fick något litet understöd, för att trycka dem i Stockholm. Och så började han, der all bokläsning börjar, med att trycka en finsk abcbok omkring år 1540. Derefter utgaf han Luthers lilla katekes på finska och sedan en bönebok, som »nöttes af alla Finnars händer». Han ansåg det som sin högsta ära och lycka, att öfwersätta hela bibeln till finska språket; men han hann icke med mer än några delar deraf. Dock hade han den stora glädjen, att kunna af trycket utgifwa hela Nya Testamentet på finska år 1548, och den som detta gjort, har icke lefwat förgäfwes. Ty nu fick det finska folket för första gången läsa på sitt modersmål den högsta, heligaste, dyraste bok, som i werlden finnes, Guds eget uppenbarade ord. Och det war såsom profeten Esaias säger: »det folk, som i mörkret wandrar, ser ett stort ljus, och öfwer dem, som bo i det mörka landet, skiner det klarligen».

14 Ja, wisserligen war detta den största wälgerning Gud kunde bewisa sitt folk genom en finsk man. Agricolas werk bar en rik frukt för alla tider. Sedan år 1541 fanns också bibeln tryckt på swenska språket. Alltfrån den tiden steg Guds ord ned ibland folket och utsådde ädla frön från slägte till slägte. Många trodde ännu, att Guds ord skulle wanhelgas genom att öfwerflyttas till folkets språk. Men Agricola skref i företalet till sin bönebok:

Han, som ser i allas hjertan neder,

Nog förstår han ock hwad Finnen beder.

16 Strängt arbete hade förswagat den store fosterlandswännens helsa. Han dog, endast 46 år gammal, 1557, på återwägen från Moskwa, dit han warit skickad af konungen med andra sändebud, för att underhandla om fred. Mikael Agricola ligger begrafwen i Wiborg, och det tacksama finska folket skall resa en minneswård på hans graf.

|312||381|

141. Hertig Johan af Finland.

17 Sweriges konungar hade förut blifwit walde af folket, men nu hade kronan blifwit ärftlig i Wasahuset. Konung Gustaf den 1:ste hade fyra söner och fyra döttrar. Äldste sonen Erik ärfde riket; de yngre sönerne fingo hwar sitt landskap till hertigdöme. Konungen älskade mest sin andre son Johan och gaf åt honom största delen af Finland. Emedan detta land war en del af riket, skulle hertig Johan styra och döma i Finland, men lyda Sweriges konung såsom sin öfwerherre.

18 Detta sista behagade icke hertig Johan, som då war en lärd och ståtelig ung prins om 20 år. Han wille gerna wara sin egen herre och hafwa sitt eget rike. Fördenskull sökte han sig en rik brud och wann prinsessan Katarina, hwars broder war konung i Polen och som efter sitt slägtnamn kallades Jagellonica. Sent om hösten år 1562 förde han den sköna hertiginnan af Finland till Åbo och höll der i slottet ett lysande hof.

19 Konung Gustaf war nu död och Erik den 14:de konung i Swerige. Erik war misstänksam, Johan war ärelysten; båda bröderne hatade, fruktade och misstrodde hwarandra. Nu hade Swerige råkat i krig med Polen för Lifflands skull, som båda wille eröfra; men hertig Johan höll i hemlighet med sin swåger, den polske konungen. Konung Erik wredgades, stämde sin broder Johan till swars inför rikets ständer i Stockholm och lät döma honom till döden som riksförrädare, när han ej lydde.

20 Då rustade sig hertig Johan till förswar och hoppades få hjelp från Polen. I Juni 1563 samlades mycket folk i Åbo till Henriksmarknaden. Hertig Johan höll ett tal på finska språket till det församlade folket, brukade häftiga ord mot konung Erik och uppmanade Finnarne att frigöra sitt|313| land ifrån Sweriges öfwerwälde. Dertill lofwade han Polens bistånd, och månge ropade i första ifwern ja dertill, men sedan ångrade de sig, och de kloke i landet tyckte swenska wäldet wara bättre, än det polska.

21 En wecka derefter kom konung Eriks krigshär och belägrade Åbo slott. Hertig Johan förswarade sig ända in i Augusti månad och stod hwar dag med sin kikare i slottstornet, wäntande att se den polska flottans hwita segel utanför Åbo. Ingen flotta kom, och slottets besättning begynte misströsta. En gammal sägen berättar, att konung Eriks folk en afton bundit halm och risknippor på en häst, hwarpå de antändt halmen och släppt den brinnande hästen att springa på Hewonsaari holme, ett stycke från slottet. Det war mörkt, och alla wakter på slottsmurarne lupo åt den sidan, förundrande sig öfwer den springande elden. Derpå säges konungens folk hafwa klättrat upp|382| från motsatta sidan och intagit slottet. Men i krönikorna läse wi, att sedan hertigen förgäfwes wäntat Polackarne och hans eget folk begynt öfwergifwa honom, har han slutligen nödgats öppna slottsportarne för konungens folk. Detta skedde i Augusti år 1563.

22 Hertig Johan och hertiginnan Katarina blefwo förda som fångar till Swerige och insattes i Gripsholms slott. Konung Erik hade en elak rådgifware wid namn Göran Pehrson. När denne bjöd hertiginnan frihet och fursteligt underhåll, om hon wille öfwergifwa sin make, wisade hon sin wigningsring, på hwilken stod inristadt: »Ingen, utom döden, skall skilja oss åt.»konsekvensändrat/normaliserat Hwarpå hon friwilligt följde hertigen till hans fängelse. Hertigen måste åse, huru konungen tog en grym hämd på hans anhängare, och dermed slöt hertig Johans regering i Finland.

|314|

142. Konung Erik och Finnarne.

23 Konung Gustaf hade ett ordspråk: »engång säga och derwid blifwa är bättre, än hundrade gånger tala». Detta lade konung Erik icke på hjertat. Han liknade icke sin store fader; han war misstänksam, rädd, wankelmodig och grym. Han förslösade rikets skatter på dåraktiga frierier och en praktfull kröning. Han utnämnde grefwar och friherrar, men fruktade sedan, att adeln wille störta honom från thronen. Då utsände han spejare öfwerallt och trodde hwad desse berättade honom. Deraf lät han förleda sig till många olyckliga wåldsgerningar och war en tid af fruktan och samwetsqwal från sina sinnen. Så förspillde han folkets tillgifwenhet och blef fruktad som en tyrann.

24 Utom kriget med Polen, hade konung Erik äfwen råkat i strid med Danmark. Detta krig fördes med stor grymhet på båda sidor, och flera landskap wid danska gränsen blefwo i grund förhärjade. Månge Finnar tjenade i konungens krigshärar och flottor. De utmärkte sig genom sin tapperhet, stundom ock genom sin grymhet, ty de förwildades af kriget. Finnarne woro den tidens bäste bågskyttar. Då brukades wäl redan kanoner och tunga bössor, hwilka lades på stöd och tändes med lunta; men Finnarne förlitade sig hellre på sina goda bågar. Der behöfdes starka armar att spänna de hårda bågskifworna, som woro af stål.

25 Wid den tiden begynte också finske krigshöfdingar winna ett frejdadt namn. Estland hade nu gifwit sig under swenska wäldet. Henrik Klasson Horn till Kankas förde befälet i detta land med statskonst och tapperhet. Klas Kristerson Horn till Åminne war Sweriges berömdaste sjöhjelte.|383| Aldrig hade swenska flottan warit så mäktig i Östersjön, som på konung Eriks tid under Klas Horn. Första gången war han amiral i tre dagar och hann derunder slå den danska|315| flottan. Sedan förstörde han gång efter gång Danmarks och Lybecks krigsflottor, tog deras handelsfartyg, uppbar danska tullen i Öresund och hotade Köpenhamn. Efter dessa segrar höll Klas Horn ett triumftåg i Stockholm, derwid den danske amiralen Otto Rud måste gå med som fånge i tåget. Konung Erik utfor i hårda ord mot Rud och wille, i ett anfall af wrede, genomborra honom med wärjan. Då fattade Klas Horn konungens arm och sade: »denne man har stridt tappert för sitt fädernesland och förtjenar snarare beröm, än tadel». Konungen lugnade sig, och Klas Horn blef lika berömd för sin frimodighet, som för sina segrar. Denne finske hjelte dog af pesten år 1566 och ligger begrafwen i Upsala domkyrka wid sidan af Gustaf Wasa.

26 Nils Schenk förde ett litet krigsfartyg wid namn Troilus, bemannadt med Finnar. I sjöslaget wid Buchow år 1565 styrde det stora danska amiralskeppet Jägmästaren akterifrån på Troilus, »som en hafsörn öfwer en and». Kajutan i Troilus krossades, en mast föll öfwer bord, och Danskarne inkastade en änterdragg, för att fasthålla Troilus. Då spände 70 Finnar deras stålbågar, pilarna haglade och fällde Danskarne. Den tappre danske amiralen Herlöf Trolle lät blåsa i trumpeten, der han stod på Jägmästarens akterdäck i stålblått harnesk och hatten prydd med det danska wapnet tre kronor. Nils Schenk tog sitt tunga »rör» (sitt gewär) och skjöt amiralen. Då afhöggo Danskarne äntertåget och flydde. – I ett annat sjöslag ej långt derefter låg Troilus i fyra timmar sida wid sida mot ett stort danskt fartyg, som hette Kristoffer, och anfölls från alla håll. Nils Schenk och hans Finnar förswarade sig så, att Kristoffer blef skjuten i sank och dess sårade danske höfding gick med sitt fartyg till bottnen.

27 Till lands gick kriget illa för Swenskarne. Folket knotade, och konung Erik måste frigifwa sin broder hertig Johan ur fängelset. Strax derefter förenade sig hertigen med|316| sin yngre broder, Karl af Södermanland, gjorde uppror och störtade Erik från thronen år 1568. Den olycklige konung Erik satt länge i hårdt fängelse och dog slutligen af förgift, som hans broder Johan lät gifwa honom. I Åbo slott finnes ännu ett trångt tornrum, der konung Erik en tid satt fången.

|384|

143. Om Karin Månsdotter.

28 I konung Eriks lifwakt tjenade en korpral wid namn Måns. Hans dotter Karin satt, 13 år gammal, på torget i Stockholm och sålde nötter. Konung Erik gick förbi, blef warse den unga flickans owanliga skönhet och lät uppfostra henne bland sin systers, prinsessan Elisabets hofdamer.

29 Karin Månsdotter wexte upp och blef lika god, som hon war skön. Konung Eriks ostadiga hjerta fästade sig i stadig kärlek wid Karin, och hon beswarade hans kärlek i lust och nöd. Ty den grymme konungen war dock en ståtlig riddare, hwars anlete wid Karins sida war blidt som solsken.

30 Den kungliga slägten och den högmodiga adeln sågo med stort misshag konungens böjelse, emedan Karin war af så lågt stånd. Men konungen tog henne till sin maka, erkebiskopen wigde dem, och Karin Månsdotter, som aldrig eftersträfwat en sådan höghet, blef krönt till Sweriges drottning i Juli månad år 1568.

31 Detta påskyndade hertigarnes uppror och konung Eriks afsättning kort derefter. De första åren fick Karin med sina barn besöka och trösta hans fängelse, men slutligen fick hon icke mer se honom. Drottning Karin flyttade då till Finland, bodde en tid i Åbo under sorg och fattigdom, men fick sedan af konung Johan Liuksiala gård i Kan|317|gasala wid stranden af Roine. Der lefde hon många år, älskad och wördad af alla för sin wälgörenhet, sin mildhet och sin undergifwenhet. År 1612 slöt den fromma drottningen sin lefnad och ligger begrafwen i Åbo domkyrka, der Finland gifwit henne en kista af swart marmor. Sköna glasmålningar pryda fönstren i drottningens grafkapell och framställa bilder från hennes historia.

32 Konung Erik och drottning Karin hade fyra barn, af hwilka twå kommo till wuxen ålder. Prinsessan Sigrid Wasa blef gift med Klas Tott till Gerknäs och moder till den berömde Åke Tott. Sonen, prins Gustaf, förföljdes af konung Johan, skickades utrikes och lefde hela sin tid i landsflykt. Han blef en lärd herre, uppfostrades i katolska läran, led mycket armod och hade underliga öden. Det säges, att han, förklädd till tiggare, betraktade sin kusins, konung Sigismunds, kröning i Warschau. Då har han igenkännt sin syster Sigrid bland hofdamerna. Han skall hafwa gifwit sig tillkänna för henne, och hon gaf honom hela sin lilla sparkassa. Till Finland fick han ej komma; blott engång fick han omfamna sin moder i Rewal och dog före henne 1607.

33 Än i dag kan ingen se Liuksiala gård, utan att minnas Karin Månsdotter. Der har hon länge gråtit ensliga tårar, icke öfwer sin fallna krona, men öfwer den olycklige konung Erik och öfwer sin landsflyktige son. Roines|385| wågor ha mottagit hennes oskyldiga tårar och berätta om dem för efterkommande slägten. Tiden har längesedan utplånat spåren af hennes korta höghet och hennes långa sorg; men minnet af hennes godhet lefwer än i dag i wälsignelse.

|318|

144. Pontus Delagardie och hans tid.

34 Efter Erik den 14:de blef hans broder Johan konung i Swerige. Han efterlemnade icke något berömligt minne. Konung Johan den 3:dje war fåfäng, wankelmodig och swag, rädd i motgång, öfwermodig i medgång. Under hans tid fick adeln så stora företräden, att hwarje adelsman ansåg sig wara en konung på sin gård. Riket oroades af twister om religionen, ty konung Johan hade i hemlighet öfwergått till katolska läran och wille att hans folk skulle göra detsamma. Fördenskull införde han ånyo många katolska kyrkobruk och försökte att återställa klostren i riket. Biskopen i Åbo Paul Juusten, som skrifwit den första finska biskopskrönikan, dog af sorg öfwer dessa tilldragelser. Efter honom kom en biskop wid namn Erik Erikson med tillnamnet Sorolainen. Han war en lärd och from, men eftergifwande man, som lydde konungens wilja mer än tillbörligt war för en lutterskoriginal: lutersk biskop. Derför lade konungen hela den finska kyrkan under hans styrelse, så att Finland åter war ett enda biskopsstift.

35 I Ryssland regerade då en tsar eller storfurste wid namn Iwan den 4:de, som för sin grymhet fått tillnamnet »den förskräcklige». Han hade friat till Katarina Jagellonica och fått korgen, när hertig Johan af Finland fick ja. Detta kunde Iwan den förskräcklige icke glömma, och när de ryske sändebuden i Stockholm blifwit plundrade wid upproret mot konung Erik, utbrast ett nytt krig mellan Ryssland och Swerige. Ryssarne inföllo i Finland om wintern 1572, medan de finska trupperna förswarade Estland, och härjade landet grufligen ända till Helsingfors. Kriget gick en tid ganska illa för Finnarne.

36 I swenska hären tjenade då en Fransman, som hette Pontus Delagardie. Han fick år 1580 öfwerbefälet mot Ryssarne, och nu wände sig krigslyckan. Delagardie intog|319| det gamla fästet Kexholm wid Wuoksens utlopp i Ladoga, gick öfwer det frusna hafwet från Wiborg till Estland och intog Narwa. Sedan han fördrifwit Ryssarne från Estland, intog han största delen af Ingermanland och blef genom sina bragder wida berömd. Ryssarne fruktade honom, Swenskarne prisade honom, och när de wille säga, att någon war en karlakarl, sade de: »det war en Funtus». Finnarne wisste många sägner om Pontus Delagardie.|386| Branta berg, gamla befästningar och långa kafwelbroar ha fått namn efter honom. Sju werst österom Willmanstrand ser man ännu ett djupt och bredt dike, som warit början till en kanal från Saima, och detta kallas »Pontuksen kaiwandospråk: finska», Pontus-gräfningen.

37 En höstafton i Nowember månad år 1585 återwände den berömde hjelten i båt på Narowafloden i Estland från en fredsunderhandling med Ryssarne. Den gamla båten war lastad med folk och kanoner; en planka lossnade, båten sjönk, och 18 personer drunknade. Bland dem war Pontus Delagardie. Efter hans död wände sig åter krigslyckan. Ryssarne woro willige till fred, men den fåfänge konung Johan wille kalla sig herre till Ingermanland. Kriget brast ut med en ny häftighet. Twå gånger, om wintrarne 1590 och 1592, inföllo stora ryska härar i Finland. Det war skaror af många tusen ryttare. De kommo som en stormwind, nedhöggo eller bortförde menniskorna, slagtade boskapen, uppbrände byarna och återwände med sitt byte lika snabbt som de kommit. Största delen af landet blef ödelagdt, och alla, som hunno fly, gömde sig midti wintern i skogarna. Långt i höga norden rasade kriget. De finske bönderne plundrade ryska området ända till Hwita hafwet, och de ryske bönderne plundrade norra Österbotten ända ned till Bottniska Wiken.

38 Omsider slöts fred. Swenskarne återgåfwo Kexholm och Ingermanland. Iwan den förskräcklige war död af sam|320|wetsqwal, sedan han hade ihjälslagit sin egen son med en jernspira. Konung Johan den 3:dje war ock död med ett ondt samwete, sedan han låtit gifwa sin broder konung Erik förgift. För sådane onde furstar måste då folken blöda.

39 Orättwisa gör allt land öde, och ondt lefwerne omstörtar de wäldiges säte.

40 Wish. Bok. 6: 1.

145. Klas Fleming och Klubbekriget.

41 Johan den 3:djes son Sigismund war mera Polack, än Swensk. Han härstammade genom sin moder Katarina från det polska konungahuset, uppfostrades i den katolska läran och waldes till konung i det katolska Polen. Efter sin faders död blef han tillika konung i det lutterska Swerige. Det war icke lätt att regera twå riken, som stridde om herrawäldet, och twå folk, som bekände en olika tro. Swenskarne kunde alldeles icke lida, att deras konung bodde i Polen och besökte dem i sällskap med munkar och främlingar. Dålige rådgifware intalade konungen, att ingen behöfde hålla sina löften mot kättare, hwarför han bröt sina löften och wille införa katolska läran i Swerige. Då|387| blef der twedrägt, då blef der krig. Gustaf Wasas yngste son, hertig Karl af Södermanland, konungens farbroder, war lika djerf och klok, som Sigismund war enwis och trög. Hertig Karl blef riksföreståndare och lät på Upsala möte år 1593 förklara lutterska läran för rikets och folkets enda tro.

42 Dåförtiden war Klas Fleming, herre till Swidja, konung Sigismunds höfding i Finland. Han kallades Swidjeklas, och hans fiender gåfwo honom tillnamnet Sotnäsa, emedan han war grof till sina seder; men annars war han en hjelte i kraft och trogen sin konung. Han aktade icke hertigens bud, utan skref till honom, att ändock riket nu|321| hade flera herrar, kände han endast en, nemligen konung Sigismundus. Fleming höll en rustad krigshär, fastän landet nu hade fred, och ålade bönderne att underhålla krigsfolket.

43 Deröfwer uppstod knot. Bönderne i Österbotten woro frie jordägare och ömtålige om sin frihet. De hade af konung Johan befriats från inqwartering och klagade nu, att, medan bonden tröskade, satt den late ryttaren på tröskeln till rian och wäntade att fylla sin toma säck. Hertig Karl lät då uppmana bönderne att förswara sig sjelfwe. En helgdag i Oktober år 1596 war ett slagsmål wid Storkyro kyrka, och en ryttare blef ihjälslagen. Då samlade sig bönderne, öfwerföllo krigsfolket och plundrade konungens tjenstemän. Upproret utbredde sig hastigt öfwer Österbotten, Sawolaks och norra Tawastland. Bönderne walde till sin anförare en bonde från Ilmola wid namn Jakob Ilka och tågade, 5 000konsekvensändrat/normaliserat man starke, till Satakunda, der de lägrade sig wid Nokia gård. Deras afsigt war att öfwerallt plundra adelsgårdarne, fördrifwa krigsfolket och utropa hertig Karl till konung.

44 Klas Fleming samlade sin här och öfwerraskade bönderne wid Nokia, medan de firade julhelgen. Ilka flydde, bönderne flydde, månge blefwo nedgjorde, andre tillfångatogos och halshöggos. Kort derefter blef äfwen Ilka fången och afrättad i Ilmola, jemte andre af böndernes anförare. Nu samlades bönderne till ett ting wid Pedersöre kyrka och beslöto, att en man från hwar gård skulle gå ut att förswara landet. Derefter lade de sig i försåt för konungens fogde, som reste kring landet, fängslade honom och nedskjöto wakten med sina pilar. Upproret brast åter löst; en ny bondehär församlade sig i Ilmola. Folkets raseri war så stort, att fångne ryttare nedstoppades i wakar på isen och qwinnorna slogo dem med ämbaren i hufwudet. Det war en ond tid och grymhet på båda sidor.

|322|

45 Midti Februari månad år 1597 red Klas Fleming med sina ryttare upp till Österbotten, fann bönderne lägrade i Ilmola och erbjöd dem nåd, om de wille underkasta sig konungens wilja. Bönderne, som förlitade sig på sitt stora antal och några små kanoner, swarade trotsigt nej. Då anföllos|388| de af ryttarne och ledo ett stort nederlag. Mer än 1 500konsekvensändrat/normaliserat nedhöggos eller dränktes, och derefter gick en sträng dom öfwer hela landet. Många tusen menniskor förlorade lifwet. Ingen man i Finland war då så fruktad och så hatad, som den wäldige Klas Fleming. Men Gud hade utmätt hans bana. Knappt 10 weckor efter Ilmola slag dog Klas Fleming plötsligt under en resa i Pojo socken. Det widskepliga folket trodde, att han blifwit förgjord af Österbottens trollkarlar.

146. Hertig Karl och Arwid Stålarm.

46 Hertig Karl drog ut med en här att eröfra Finland och belägrade Åbo slott. Der förswarade sig Klas Flemings enka, fru Ebba, så tappert som någon krigsman. En kanonkula slog in genom tornfönstret och dödade en man wid fru Ebbas sida. Desto mera oförfäradt uppmanade hon besättningen till ett kraftigt motstånd. Hertigens små kanoner kunde ingenting uträtta mot de fasta slottsmurarna, men sjelf förlorade han mycket folk.

47 Då war i slottet en student wid namn Daniel Hjort. Han war en af hertigens anhängare och lyckades i tysthet förleda slottets soldater. De riktade kanonerna uppåt luften, fyllde dem med sand och begynte rymma öfwer till hertigen. Slottet måste gifwa sig, och alla derwarande blefwo fångne. Ett rykte hade berättat, att Klas Fleming lefde|323| ännu. Det säges, att hertigen welat öfwertyga sig om Fleming werkligen war död, låtit öppna hans likkista i slottshwalfwet och ryckt den döde i skägget, sägande: »om du nu lefwat, hade ditt hufwud ej suttit mycket säkert». Hwartill fru Ebba skall hafwa swarat: »om min salige herre lefwat, hade eders nåde aldrig kommit här in».

48 Konung Sigismund hade gifwit en tapper och gladlynt finsk riddare wid namn Arwid Stålarm öfwerbefälet i Finland. Denne lyckades återfå Åbo slott och seglade år 1598 med 3 000konsekvensändrat/normaliserat Finnar öfwer till Swerige, för att bistå konungen. Mot dem tågade swenske bönder, anförde af professorer från Upsala, och deras tåg kallades korftåg, emedan bönderne medförde korf till wägkost. Finnarne måste återwända. Under hemresan blefwo de angripne af hertigens flotta wid Åland; någre tillfångatogos och kastades i sjön med stenar om halsen. Detta war första gången Finnarne,tillagt av utgivaren alltsedan hednatiden, gjort ett krigståg till Swerige; men det skedde på befallning af deras och Sweriges konung.

49 Konung Sigismund, som alltid war senfärdig, kom till Swerige sedan Finnarne återwändt. Han wille nu taga riket tillbaka med en polsk krigs|389|här, men blef slagen af hertig Karl, och derefter war det slut med hans wälde i Swerige. I Polen regerade han och hans efterkommande länge derefter.

50 Hertig Karl ansåg konungens wänner wara rikets fiender och lät döma månge höge herrar till döden. Stålarm och södra Finland stodo ännu på konungens sida. Sommaren år 1599 seglade hertigen ånyo till Finland och slog den finske höfdingen Axel Kurk med hans ryttare icke långt ifrån Åbo. I Wiborg förswarade sig konungens folk. Borgmästaren och hans borgare, som icke wille att deras stad skulle lida öfwerwåld, läto öppna en port åt sjösidan. Hertigen trängde in, tog staden och lät döma 11 finske herrar till döden.

|324|

51 Södra Finland darrade för den stränge hertigen. Arwid Stålarm måste gifwa sig fången med alla, som woro hos honom i Åbo slott. Då bad Stålarm, att han allena måtte straffas, emedan de öfrige endast lydt hans befallningar. Sådant wille hertigen och hans domstol alldeles icke höra; månge blefwo nu halshuggne i Åbo, men Stålarm fördes fängslad till Swerige. Der blef han tre gånger utledd till afrättsplatsen och hwar gång benådad, men slöt ändock sitt lif i fängelse.

147. Om Johan Fleming.

52 Klas Flemings son Johan, en trofast och högsint yngling, tjenade wid konung Sigismunds hof, men reste om sommaren 1598original: 1599 (källa för ändring: 2 uppl. 1876) till Finland, för att besöka fädernegodset Swidja. En dag kom herr Arwid Stålarm till Swidja gård och föreställde den unge Fleming, att han, som war konungens kammarherre, borde qwarstadna i Finland, för att hålla konungens folk wid godt mod. Johan Fleming swarade: jag will icke ens förråda min konungs hund, än mindre hans slott och land. Kan jag något göra, skall jag nog stadna qwar och wåga allt med Finnarne i den farlighet, som nu är.

53 Alltså stadnade han qwar och blef fången med Stålarm i Åbo slott. Hertigen lät kalla till sig den unge mannen, hans dödsfiendes son, kände medlidande med hans ungdom och lofwade honom nåd, derest han wille öfwergifwa konungen och tjena hertigen. Johan Fleming böjde ett knä och swarade: jag har ingen skälig anledning att öfwergifwa den trohet jag swurit min konung; dock beder jag eders furstliga nåde på det ödmjukaste om förskoning.

|325|

54 – Hwarför wördar du mig icke med twenne knän? frågade hertigen.

55 – Den hedern sparar jag åt Gud och min konung, swarade Fleming.

56 Då mörknade hertigens blick, och han sade: du gifwer nogsamt tillkänna,|390| att du ärft din faders natur och stora mod, och du warnar oss för det, som i framtiden wore att wänta, derest du finge lefwa.

57 Med dessa ord war Johan Flemings dödsdom fälld. Han fördes till döden med andre finske herrar den 12 Nowember 1599. Under wägen sände Fleming åt sin moder sitt testamente och en ring, det enda han sade sig hafwa att skänka henne. Hon skulle dock gifwa sig tillfreds, sade han, och weta, att han gladeligen gick denna wäg. Derpå helsade han wänligt de kringstående och gick lugn inom spetsgården. Här talade han till folket, bedyrade sin oskuld, och sade till skarprättaren, i det han gaf honom penningar: gör ditt embete! Hwarpå han knäföll, lade sitt hufwud på stupstocken och dog, wärdig sin hjeltemodige fader, 21 år gammal.

58 Knappt hade hans hufwud fallit, innan hans halfbroder Olof, som han mycket älskat, skyndade fram och knäföll wid stupstocken, på det att hans blod skulle blandas med Johans. Med desse bröder utdog den friherrliga ätten Fleming till Wik; den andra qwarlefwande grenen kallade sig Fleming till Willnäs.

59 Så trofaste woro finske män äfwen emot en konung, som brutit ord och löften.

|326|

148. Om konung Karl den 9:de.

60 Hertig Karl, som utgjutit så mycket blod, blef nu konung under namn af Karl den 9:de. Han war en lång och bister herre med grått hår, grå mustacher, grått pipskägg; snabb i beslut, djerf i handling, klok i rådslag. Hans grymhet skola wi icke berömma. Wi måste blott minnas, att han lefde i en bister tid, då riket war nära att falla sönder och månge oskyldige fingo blöda jemte de skyldige. Konung Karl höll med sin jernarm riket tillsamman, fullföljde Gustaf Wasas werk och lade grunden till en stor makt.

61 I Finland woro den tiden hunger, pest, krig, öfwerwåld, orätt och mycken förwirring. Konung Karl gjorde allt hwad han förmådde att skaffa rättwisa i landet. Han wistades länge i Finland och höll landtdagar med folket. Han bestraffade orättrådige fogdar och lät bättre skattlägga landet, på det att ingen skulle utkräfwa olagliga utskylder. Han förbättrade också lagarne; han lät börja en öfwersättning af lagen till finska språket. För att godtgöra hwad Österbotten lidit för hans skull, anlade han städerne Uleåborg och Wasa, hwilken stad fick den berömda Wasa ättens wapen och namn.

62 Denne kraftfulle konung fick icke lång tid eller mycken ro att styra sitt rike. Han råkade i tre swåra krig: med Danmark, Polen och Ryssland. I sist|391|nämnda land war Ruriks slägt utdöd, flera inkräktare stridde om thronen, och Polackarne wille lägga Ryssland under sitt wälde. I denna nöd slöto Ryssarne förbund med den swenske konungen, och twå unge fältherrar, Jakob Delagardie och Finnen Ewert Horn, bröto med en här in i Ryssland. De slogo Polackarne och inryckte i Rysslands hufwudstad Moskwa år 1610. Folket gick dem till möte med salt och bröd; då helsades finske krigare som Rysslands befriare. Men utländingarne i den swenska hären gjorde uppror, och hären blef slagen af|327| Polackarne. Delagardie och Horn räddade resten af hären och lyckades följande året intaga det rika Nowgorod. Nu, när allt war i willerwalla, öfwertalades Ryssarne att wälja till sin storfurste Karl den 9:des yngre son, hertig Karl Filip. Konungens afsigt war då, att dela Ryssland i twå riken och förena en del med Swerige. Men Gud hade beslutat annorlunda, och alla konungens kloka planer gingo om intet. Innan den unge hertig Karl Filip kom till sitt nya rike, walde Ryssarne en infödd storfurste, Mikael Romanow, som blef stamfader för det ännu regerande kejsarehuset i Ryssland. Derefter blef detta rike starkt genom sin endrägt, likasom det förut warit swagt genom sin oenighet.

63 Finnarne stridde i konung Karls härar wid sidan af Swenskar, Liffländare och Estländare. År 1604 led konungen ett blodigt nederlag mot Polackarne. Då kastade han sig i den hetaste striden, hans häst blef skjuten, och han war nära att blifwa fången. En liffländsk adelsman wid namn Henrik Wrede gaf sin häst åt konungen, som blef räddad, men Wrede blef inför hans ögon nedhuggen. Af tacksamhet skänkte konungen sedan åt Henrik Wredes enka Elimä socken i Finland, der den ridderliga Wredeslägten länge behöll sitt stamgods Anjala gård.

64 Konung Karl den 9:de dog, bruten af mödor och strider, år 1611. Finnarne kallade honom »den gode konungen» (hywä kuningasspråk: finska). Sweriges bönder brukade långt derefter säga, att »sålänge själaringningen warade efter store kung Karl, greto både unga och gamla, och det war som om allt blifwit öde och dödt i landet».

|328|

149. Om Sigfrid Forsius.

Känner du himmelens lagar?

Job. 38: 33.

65 Efter reformationen begynte wetenskaperna blomstra i Europa, och äfwen Finland fick nu en berömd wetenskapsman. Han hette Sigfrid|392| Aronus och kallade sig Forsius efter sin födelseort Helsingfors. Under resor utrikes hade han blifwit en af de lärdaste män på sin tid och sökte att utforska naturens hemligheter. Konung Karl sände honom med en annan lärd man till Lappmarken, för att mäta landet och upprätta den första kartan öfwer höga norden. Mäster Sigfrid blef professor i stjernkunskapen wid Upsala akademi och wann en stor ryktbarhet.

66 Sigfrid Forsius utgaf de första almanackor i Swerige och Finland. Dittills hade man inristat årets dagar och tider med streck på runstafwen; nu fick man läsa detta uti en bok. Men dessa första almanackor innehöllo tillika spådomar om märkeliga händelser, som skulle tima under det kommande året. Man trodde då, att himmelens stjernor hade makt öfwer menniskorna och att wise män kunde spå det tillkommande af planeternas ställning. Mäster Sigfrid war så öfwertygad derom, att han oförfäradt wågade sitt lif för hwad han ansåg för sannt. Konungen och månge förnäme herrar tyckte icke om hans spådomar, i synnerhet när han spådde, att kriget mot Polen skulle gå illa, som det ock gick. När mäster Sigfrid icke lät skrämma sig, blef han afsatt ifrån sitt embete, inspärrad i Örebro slott och lagd på pinbänken. Sedan blef han frikänd, men förbjöds att derefter widare spå i stjernorna.

67 Konung Gustaf Adolf wille godtgöra sin faders hårdhet och uppmanade mäster Sigfrid att begära en nådebewisning. Den gamle stjerntydaren säges då hafwa begärt det minsta pastorat i Sweriges rike och fick en liten tjenst i|329| Stockholm. Sedan blef han pastor i Ekenäs och lefde der många år, aktad af alla för sin lärdom och sin fromhet. Han har författat många lärda böcker om naturen, och i gamla swenska psalmboken har han skrifwit den sköna psalmen N:o 286: »Sorgen för glädjen går». Sina älskade stjernor kunde han icke öfwergifwa. Han fortfor ännu i sin höga ålder att utforska planeternas gång och förutsäga tillkommande ting. Det berättas, att han engång blef bjuden till ett bröllopp på Sällwik en half mil från Ekenäs och warnade brölloppsgästerne att resa ut dit i båt, emedan han wäntade storm. Ingen trodde honom i den wackra morgonstunden, brölloppsgästerne seglade ut, men förgingos alla i den utbristande stormen. Mäster Sigfrid hade gått landwägen och kom helbregda fram.

68 Sigfrid Forsius gaf akt på naturens tecken och kunde af dem förutsäga en storm. Men när han trodde, att stjernorna inwerka på menniskors lif, war detta hela hans tidehwarfs tro. Wi, som känna något litet mer om Guds skapade werld, böra icke derför tadla den fromme Forsius; ty hwarje tid har sina willfarelser, och efterkommande skola förundra sig öfwer wåra misstag. Det är dock alltid stort, att frimodigt bekänna det, som man anser för sannt och rätt.

|393|

150. Om konung Gustaf Adolf.

69 När Karl den 9:de dog från sitt ofullbordade werk, blef hans unge son Gustaf Adolf wid 17 års ålder konung i Swerige. Han war lika mild, som hans fader warit hård, och förswarade sanningen intill döden. Derför blef han Sweriges och Finlands störste konung.

|330|

70 Under hans regering uppwexte i detta landet ett krigiskt folk. Det war sådana tider, att de pröfwade kraften och modet. I de beständiga krigen togos hwarje år flera tusende unge män från plogen och skickades att strida i främmande land. Hwarje man blef likasom född till krigare. Folket måste betala stora utskylder och blef mångenstädes förtryckt af herrar och fogdar. Då litade alla, näst Gud, på sin unge konung. Han wistades ofta och länge i Finland. Han hörde folkets klagomål, han skipade rättwisa och bestraffade wåldswerkare. Han stiftade Åbo hofrätt, tillsatte en ny biskop i Wiborg, förbättrade lärowerken, ordnade riksdagarna. Han grundlade städerna GamlaKarleby, NyKarleby, Nystad och Torneå. Han älskade Finnarne, likasom de älskade honom. Han hade lärt känna dem redan som barn, när han war här med sin fader, och fadren hade låtit kalla honom Finlands storfurste. Ingen konung har så wäl förstått Finnarnes hjertelag, som den store Gustaf Adolf, och han aktade högt deras tapperhet, trohet och pålitlighet.

71 År 1616 lät han kalla Finlands ständer till en landtdag i Helsingfors. Der församlades adelsmän, biskop, prester, borgare, bönder och någre af krigsfolket. Konungen begärde deras råd och hjelp under den swåra krigstiden, och alla woro beredde att trofast uppoffra allt för fäderneslandet. De bewiljade nya skatter, de uppställde nya krigshärar, de uppmanade Sweriges folk att följa deras föredöme. En stark ande af endrägt och mannamod lefde då hos det finska folket. Det hade alltid kunnat strida och lida: nu lärde det äfwen att segra.

72 Med Danmark slöts fred, med Ryssland och Polen war ännu krig. Konungen drog hwarje år sjelf i fält och lärde sig krigskonsten. Den tappre hjelten Ewert Horn blef skjuten wid belägringen af en rysk fästning. Konungen sörjde honom mer, än om han förlorat en stor stad, och lät, i sin|331| närwaro, begrafwa honom med stora ärebetygelser i Åbo domkyrka.

73 Det ryska kriget slöts med seger genom freden i byn Stolbowa år 1617. Swerige fick Newafloden och Ingermanland, der nu Petersburg är beläget, hwarigenom Finland fick på den sidan en förmur. Dessutom afträdde Ryssarne Kexholms län, hwarigenom Finland utsträcktes ända till Ladoga.

74 Kriget med Polen fortfor ännu i tolf år och slöts med ett stillestånd. Konung Gustaf Adolf hade blifwit en stor fältherre, och hans krigare hade härdats|394| i alla faror. Wid denna tid rasade ett förhärjande religionskrig i Tyskland. Kejsaren i Österrike och hans katolske bundsförwandter wille förtrycka de folk, som bekände sig till den evangeliska lutterska läran, och twinga dem att öfwergifwa sin tro. Men detta war den swåraste wåldsgerning, ty Gud allena är herre öfwer menniskors samweten. De ewangeliska folken ledo blodiga nederlag och wände sig i sin nöd till deras trosförwandt, konungen af Danmark,tillagt av utgivaren med begäran om hjelp. Han drog ut, men blef slagen af kejsarens fältherre Tilly. Då wände sig de olyckliga, förtryckta folken med samma bön till konungen af Swerige. Det war ingen ringa fara, att wåga en strid mot så mäktige motståndare, men konung Gustaf Adolf aktade Guds rena ord och samwetsfriheten för det högsta på jorden. Hans folk tänkte som han, och så beslöto konungen och rikets ständer att hjelpa sina hårdt förtryckte trosförwandter i Tyskland, på det att alla folk måtte få dyrka Gud efter sin tro och sitt samwete.

75 Då drog konungen med sina swenske och finske krigare frimodigt ut i det stora trettioåra kriget och seglade år 1630 öfwer till Tyskland.

|332|

151. Finnarne wid Demmin.

76 I tyska landet Pommern war en liten stad wid namn Demmin, och denna stad wille konung Gustaf Adolf intaga. Men nära staden stod kejserlige fältherren Conti med sin här i ett befästadt läger. En morgon red konungen ut att beskåda fiendens ställning och wille icke medtaga mer än 70 finske ryttare till sin lifwakt. I konungens här war då en förrädare wid namn Ponti, en Italienare, som förut tjenat de kejserlige. Han fick weta konungens ridt och red strax med denna underrättelse öfwer till Contis läger.

77 Conti skickade 1 500konsekvensändrat/normaliserat italienske ryttare att lägga sig i försåt wid en hålwäg, der konungen skulle rida fram. Han befallte dem att taga konungen tillfånga; men de skulle icke få skjuta, för att ej wäcka alarm i swenska lägret. När konungen och hans wakt redo in på hålwägen, bröto Italienarne fram från alla sidor och omringade ryttarne. Finnarne slöto sig tätt kring konungen och gåfwo, en emot tjugu, så ärliga hugg, att ingen fick makt öfwer dem. Der blef trångt på hålwägen; hästar och ryttare trängde hårdt på hwarandra, bröst mot bröst, men ingen gaf wika. I början hade Finnarne fördel af sina skjutgewär, men de hetsige Italienarne förlorade tålamodet, klättrade på bergen och begynte äfwen att skjuta. Nu stupade en efter annan af de finske ryttarne, den stora öfwermakten klämde dem nästan till döds, men ännu|395| stred konungen, oskadd och oförfärad, midt ibland sin glesnade wakt. Hans häst blef skjuten, en fientlig ryttare ryckte honom med sig, och ingen af hans få qwarblifne Finnar kunde hjelpa honom i den förfärliga trängseln.

78 I denna yttersta nöd sände Gud en hjelp. Twåhundra swenske ryttare, dem konungen befallt att på afstånd följa sig, hade hört skjutandet och sprängde nu fram på löddriga|333| hästar. De höggo hurtigt in på Italienarne, som råkade i oordning och flydde; men 200 blefwo fångne. Med tårar af glädje omringade Swenskarne den befriade konungen.

79 Den trånga hålwägen war betäckt af 400 döde, menniskor och hästar liggande öfwer hwarandra.original: hwandra. (källa för ändring: 2 uppl. 1876) Af de 70 Finnarne lefde blott några få, och äfwen de woro sårade. Den store Gustaf Adolf betraktade med rördt hjerta de tappre, hwilka så trofast gifwit sitt lif för honom. – »Huru mången bragd, sade han, skulle icke desse hjeltar hafwa utfört, derest icke min oförsigtighet hade fört dem till en förtidig död!»

80 Detta war ädla ord af en konung; det war ock en ädel bragd af hans trogne Finnar den dagen wid Demmin. Hade Finnarne trofast dött för en sådan konung, som Sigismund, huru skulle de icke med fröjd gå i döden för Gustaf Adolf!

152. Slaget wid Breitenfeld.

Strid för sanningen intill döden,
så skall Herren Gud strida för dig.

Syr. 4: 28.

81 I September månad år 1631 hördes ett stort nödrop i det lutterska furstendömet Sachsen i Tyskland. Städer och byar uppgingo i lågor, ty kejsarens fältherre, den gamle, fruktanswärde Tilly, härjade landet. Konung Gustaf Adolf ryckte då fram, för att undsätta Sachsen, och den 16 September möttes de båda härarne på en stor slätt norrom staden Leipzig, icke långt från byn Breitenfeld.

82 Hwardera hären war ungefär 33 000konsekvensändrat/normaliserat man stark. I kejsarens här tjenade 20 olika folkslag; härdade, tappre, roflystne krigare, stolte af sina segrar och wisse om att förjaga de djerfwe nordboerne tillbaka till deras snöland. I konun|334|gens här stridde Swenskar, Finnar, Skottar, 11 000konsekvensändrat/normaliserat Sachsare och andra tyska trupper.

83 Nu war det brukligt att uppställa en krigshär i twå flyglar, eller sidoafdelningar, på hwardera sidan om centern (midten), och wanligen war det|396| högra flygeln, som afgjorde segern. Derför ställdes alltid de tappraste der, och nu stodo ytterst på högra flygeln 700 finske ryttare under Torsten Stålhandske. Mellan dem hade konungen uppställt skarpskyttar af fotfolket. Finnarne redo på små, oansenliga hästar, som Tyskarne föraktligt kallade trosshästar; men dessa hästar woro mycket uthålliga och tröttnade icke så snart, som de tyska. Bland swenska fotfolket stridde 380 Karelare.

84 När hären war uppställd, red konungen framför lederna, aftog hatten, sänkte wärjspetsen emot jorden och bad med hög röst: »Allsmäktige Gud, som bär i din hand seger och nederlag, wänd ditt huldrika ansigte till oss, dina tjenare! Från fjerran länder och fridsama boningar hafwa wi kommit hit, att strida för frihet, för sanning, för ditt ewangelium. Gif oss seger för ditt heliga namns skull! Amen.»konsekvensändrat/normaliserat

85 Nu sändes, efter gammalt bruk, en trumpetare att utmana fienden. Tilly swarade: »Jag har aldrig undwikit striden, och konungen wet hwar han skall finna mig.»konsekvensändrat/normaliserat – Wid middagstiden begynte kanonerna dundra. Det stora fältet insweptes i rök. Då war der bland de kejserlige en oförlikneligt tapper hjelte wid namn Pappenheim. Han ställde sig i spetsen för 3 000konsekvensändrat/normaliserat ryttare, allesamman klädde i jern från hufwud till fot och ridande stora, starka hästar. Med denna öfwermakt kastade han sig som ett stormwäder öfwer Finnarne. Desse mottogo honom med sina pikar och med skarpskyttarnes mördande eld; de jernklädde studsade och wände om. Pappenheim samlade dem åter och förnyade anfallet från sidan. Strax lät konungen lederna swänga åt höger, så att de åter stodo med bröstet mot fienden. Der blef den hårdaste strid, man mot man, men ingen wek från|335| sin plats, och det swenska rytteriet kom Finnarne till hjelp. Sju gånger stormade Pappenheim, sju gånger blef han tillbakaslagen. För hwarje gång betäcktes fältet af hans stupade leder, och slutligen skingrades hans folk i en hejdlös flykt.

86 Under tiden hade Tilly först anfallit centern af swenska hären och derefter Sachsarne. Desse woro uppställde skildt för sig, de kunde icke uthärda det wåldsama anfallet, deras leder brusto sönder, de flydde med sin furste, och Tilly skickade segerbudskap till kejsaren. Nu kastade han sig med sitt segerwana fotfolk emot den wenstra swenska flygeln, och denna hade warit förlorad, om den icke warit så tapper, så wäl öfwad och anförd af en så skicklig fältherre, som Finnen Gustaf Horn. Han och hans folk förswarade sig med hjeltemod, tilldess att konungen skickade honom hjelp. Och så kämpade twå de bästa och krigswanaste härar i Europa länge med stort raseri mot hwarandra, utan att wika. Då warseblef konungen, att Tillys kanoner på höjden lemnats utan tillräckligt beskydd. Strax lät han en afdelning af högra|397| flygeln anfalla höjden, och åter woro de finske ryttarne främst. Tillys kanoner togos och wändes emot hans eget folk. Owäntadt och fruktanswärdt härjade kulorna de kejserliges täta leder. De kunde icke länge uthärda, de stupade eller förskingrades i en wild flykt och drogo med sig den gamle Tilly, som gret af förtwiflan. Endast fyra af hans tappraste regementer stodo trotsigt qwar wid skogsbrynet och förswarade sig ända till mörkrets inbrott.

87 Den segrande, men uttröttade swenska hären uppställdes under qwällens mörker åter i slagordning; man war ännu icke säker om segern. Först när morgonsolen uppgick öfwer det blodiga slagfältet, fann man Tillys dittills aldrig besegrade här, som i så många år warit Tysklands förskräckelse, slagen och nästan tillintetgjord. Niotusen sårade och döde betäckte fältet. Bland dem woro 2 000konsekvensändrat/normaliserat Sachsare samt 700|336| Swenskar och Finnar, resten kejserlige. Konungen red framför de krutswärtade lederna och tackade alla, men hans hjerta ödmjukade sig inför härarnes Gud och prisade Honom för segern.

88 Aldrig skall Breitenfelds namn förgätas af efterkommande slägten. Der wanns en herrlig seger för Guds evangelium, för menniskors samweten och för folkens frihet. Det finska folket räknar det i alla tider som en ära, att der hafwa stridt sin rättfärdiga strid.

|398|

153. Finnarne wid Würtzburg.

89 Konung Gustaf Adolf tågade med sin segrande här mot kejsarens bundsförwandter uti sydwestra Tyskland och intog staden Würtzburg wid floden Main. Högt på ett berg wid andra flodstranden låg ett starkt fäste, som beherrskade staden, och halfwa bron ditöfwer war sprängd. Då skickade|337| konungen öfwerste Axel Lilje med 550 Österbottningar, under ett mördande kulregn, i båtar öfwer floden. De kommo öfwer och lyckades uppkasta en wall till sitt skydd. Derefter kastades plankor öfwer de sprängda brohwalfwen, Skottarne sprungo öfwer och hjelpte Finnarne. Nu återstod att intaga slottet på bergsbranten. Det hade en modig besättning och ett starkt utanwerk, i form af en halfmåne, utanför den i berget inhuggna porten. Konungen lät storma halfmånen, men fåfängt; 300 man stupade, stormen blef afslagen. Ändock måste man wåga det yttersta, ty åter nalkades Tilly med en ny här att undsätta slottet.

90 Tidigt den 17 Oktober 1631, medan det ännu war mörkt, sände konungen Österbottningarne och Skottarne att än engång storma utanwerket. Sällan såg man en tapprare bragd. Desse djerfwe krigare klängde i mörkret uppför den branta klippwäggen, genomwadade wallgrafwen och klättrade uppför en hög mur, hela tiden utan allt skydd emot fiendens häftiga eld. Mörkret gynnade dem, månge föllo, men de öfrige kommo upp och intogo utanwerket.

91 Dagen derpå skulle slottet stormas, och åter utwaldes Finnarne att gå främst. Men de belägrade wille göra ett utfall, och då trängde swenska hären in genom porten. Slottet blef taget efter en hård strid på sjelfwa borggården, och stora skatter blefwo de segrandes byte. Woro der strid och mödor, så lefde soldaten deremellan godt i det rika landet. Härom skref på den tiden en swensk embetsman: »Wåra finnepojkar, som nu wänja sig i winlandet deruppe, lära ej så snart komma till Sawolaks igen. I de liffländska krigen måste de ofta hålla till godo med watten och mögladt groft bröd till ölsoppa; nu gör Finnen kallskål i stormhatten med win och semla.»konsekvensändrat/normaliserat

|338|

154. Öfwergången af Lech.

92 När wintern kom, swajade segrande swenska fanor öfwer större delen af Tyskland. Det war som om Guds hämnande engel hade gått framför dem och ropat till folken konung Dawids ord i den 12:te psalmen: »Efter nu de elände förtryckte warda och de fattige sucka, will jag upp, säger Herren; jag|399| will skaffa en hjelp, att man frimodigt lära skall.»original: skall». Städer och fästen öppnade sina portar, förtryckarne darrade, och de förtryckte helsade med glädjetårar sina befriare.

93 Soldatens hwila blef icke lång i winterqwarteren. Konungens tåg gick nu till det katolska Bayern, der den ewangeliska läran blifwit hårdt förföljd. För att komma dit, måste swenska hären gå öfwer floden Lech, som flyter in i den stora floden Donau. Lech hade nu uppswällt af wårflödet och war både strid och djup. Fältherrarne afrådde hwarje försök till öfwergång, så mycket mer, som den waksame Tilly stod med en stark här på motsatta stranden och förswarade Bayern. Konungen menade, att de, som öfwergått Östersjön, icke behöfde frukta en sådan liten bäck, och redde sig att gäcka Tillys waksamhet.

94 Först måste man weta flodens djup. En soldat klädde sig till bonde, tog en lång stång och låtsade ämna wada öfwer. När wattnet gick honom till midjan, skrek han på hjelp. Bayrarne på andra stranden hörde detta och ropade skrattande till honom, att han skulle wända om, ty floden war 22 fot djup. Soldaten wände om och fick 50 riksdaler till belöning af konungen. Nu timrades lagom höga bockar af stock, för att bygga en bro, och undertiden antändes tjära, rå wed och wåt halm, så att fienden ej kunde se genom röken hwad man gjorde i swenska lägret. Tre batterier med många kanoner uppställdes, för att beskjuta den motliggande stranden.

|339|

95 Den 15 April 1632 begynte kanonerna dundra på flodens båda stränder. Konungen utwalde 300 Finnar och lät dem i båtar ro öfwer till en holme i floden. Detta lyckades, Finnarne hade spadar med sig och begynte strax uppkasta en wall. Nu riktade alla de kejserliges kanoner en förfärlig eld mot desse 300 wåghalsar. Det syntes otroligt, att en enda af dem kunde blifwa wid lif; men krutröken skyddade dem, och de swenska batterierna skjöto så skarpt, att dånet hördes långt in i det darrande Bayern. Konungen säges med egen hand hafwa aflossat 60 skott. Tilly ryckte fram, för att göra slut på de 300; men nu war också bron färdig, och 300 andre Finnar sprungo öfwer, för att hjelpa sina kamrater. Efter dem följde Skottar, Swenskar och konungen sjelf. Snart war hären på andra flodstranden. Gång efter gång anföllo Bayrarne och blefwo tillbakadrifne. De finske ryttarne under hertig Bernhard af Weimar hade ridit öfwer floden på ett grundare ställe och anföllo den bayerska hären från sidan. Förgäfwes skickade Tilly sina bästa trupper i elden. Slutligen grep han en fana och skyndade, i spetsen för sina tappre Walloner, till stranden, men der träffades han i benet af en kanonkula och föll sanslös till marken. När mörkret inbröt, drog sig den slagna bayerska hären tillbaka. Den gamle Tilly dog twå weckor derefter af sina sår.

|400|

96 Efter denna seger utbredde sig swenska hären öfwer hela Bayern, tog dess hufwudstad München och prisade Gud med en högtidlig gudstjenst i staden Augsburg, der 100 år förut den lutterska kyrkans första allmänna trosbekännelse blifwit utfärdad.

|340|

155. Slaget wid Lützen.

97 Härtills hade segern följt de swenska och finska wapnen, i deras ädla kamp för sanning och rätt. Den store Gustaf Adolf stod nu på höjden af sin makt och hade i sinnet att göra slut på kejsarens wälde samt upprätta ett stort rike till skydd för den ewangeliska läran. Men Guds wägar äro icke menniskors wägar. Hans utkorade redskap måste ofta lida och dö för sanningen.

98 I landet Böhmen lefde på den tiden en wida berömd fältherre wid namn Wallenstein, som blifwit afsatt af kejsaren för sin grymhet, sitt högmod och sin omåttliga ärelystnad. Till honom wände sig kejsaren i sin nöd, och Wallenstein wärfwade snart en fruktanswärd krigshär af 60 000konsekvensändrat/normaliserat man, med hwilken han ryckte emot den swenske konungen. Gustaf Adolf drog sig tillbaka och uppslog sitt läger wid staden Nürnberg. Wallenstein tågade efter och uppslog sitt läger ½ mil från konungen. I nio långa weckor stodo de båda härarne gentemot hwarandra på sommaren 1632, och landet föröddes wida omkring. Wallenstein kände intet medlidande, men konungen wille göra slut på eländet och stormade fiendens starka läger. Uppför branta bergswäggar klättrade Swenskar och Finnar mot långa rader kanoner; de föllo som örnar i flygten, de störtades ned med blodiga hufwuden. Under dem i dalen kämpade Stålhandske med sina finske ryttare mot den berömde Kronenberg och hans ryttare, som stolte kallade sig »de oöfwerwinnerlige». Kronenberg stupade; hans oöfwerwinnerlige blefwo slagne på flykten.

99 Ändtligen twungos de båda härarne af hunger och sjukdom att lemna lägren. Konungen hade åter wändt sig mot Bayern, när ett bud kom på hösten, att Wallenstein härjande inryckt i Sachsen. Strax ilade konungen åter dit och|341| erfor, att Wallenstein spridt sina trupper i winterqwarter samt bortskickat Pappenheim med de bäste ryttarne. – Nu, sade konungen, tror jag sannerligen, att Gud gifwit fienden i wåra händer. Och han beslöt att öfwerraska Wallenstein wid staden Lützen i landet Sachsen.

100 Allt berodde på att kunna slå fienden oförberedd, innan Pappenheim hann tillbaka. Men swenska hären måste marschera öfwer nyss plöjda åkerfält, uppblötta af höstregnet. Anfallet fördröjdes, Wallenstein fick tid att samla sin|401| spridda här. Den 16 Nowember 1632*)Nya tidräkningen. Efter gamla stilen war det den 6 Nowember, och derför bär denna dag Gustaf Adolfs namn. bröt in. Det war en mulen höstdag med tät dimma. Konungen hade ej welat påtaga harnesk, emedan han kände smärta af gamla sår. Han sade: Gud är mitt harnesk. Under dimman och wäntan talade han till sina krigare. Han uppstämde Luthers psalm: »Wår Gud är oss en wäldig borg» samt derefter: »Förfäras ej, du lilla hop», hwilken psalm han sjelf hade skrifwit kort förut. De mörka, töckniga lederna stämde in, och der låg ett djupt allwar i denna högtidliga sång, som för så mången skulle wara en dödsberedelse.

101 Kl. 11 kom en lätt wind, som något skingrade dimman. Konungen knäppte händerna kring swärdfästet och bad: Jesu, Jesu, låt oss i dag strida till ditt heliga namns ära! I samma stund begynte kanonerna dundra, och man såg staden Lützen brinna.

102 Stålhandske med 500 finske ryttare stod åter ytterst på högra flygeln under konungens eget befäl. De sprängde med hela swenska hären fram öfwer djupa diken, kastade fiendens första led öfwerända och togo hans kanoner. I andra ledet mötte dem swarte ryttare, klädde i jern. Konungen ropade: Stålhandske, grip an de der swarta karlarne; de komma att göra oss ondt! Stålhandske högg in,|342| och striden blef hård. Konungen red åt ett annat håll, han red fort, och få kunde följa honom. Under dimman och krutröken råkade han in ibland fienden. En gewärskula krossade hans arm. Han sjönk blödande ur sadeln, genomborrades af kulor, af wärjstygn och blef liggande okänd under hästarnes hofwar. En enda wän, en tysk yngling, blödde wid hans sida. Snart förkunnade hans lösa häst med den blodiga sadeln konungens fall.

103 Wid denna tid, kl. 1 på dagen, hade det första swenska anfallet blifwit tillbakaslaget, men wid nyheten om konungens död glömde hans krigare sina sår och sin trötthet. Det war som om lifwet förlorat sitt wärde, när den störste, den bäste hjelte war fallen. Åter stormade alla ånyo framåt, och hertig Bernhard tog öfwerbefälet. Stålhandske nedslog allt, som kom i hans wäg; han tog tillbaka den plats, der konungen stupat. Hela Wallensteins här swigtade och brast sönder, då i detsamma hördes ett rop: Pappenheim kommer! Och Pappenheim kom, som ett rytande lejon, med 1 500konsekvensändrat/normaliserat ryttare. De kejserlige fingo nytt mod; det blef en förfärlig strid. Swenska fotfolket, bland hwilket funnos 200 Sawolaksare, wek icke tillbaka; det stupade i långa leder på sin plats, och slaget syntes förloradt. Men Gud satte den dagen ett mål för många hjeltar. Pappenheim wisste icke konungens död och sökte honom|402| med brinnande stridslust. Hwar är den swenske konungen? Der, sade man, der rider han i spetsen för Finnarne! Dit red Pappenheim, och der stupade han. Många trodde, att han föll för Stålhandskes kula. Ingen war så älskad som han bland de kejserlige; med honom föll deras mod, och med häpnad sågo de en ny swensk här likasom wexa ur jorden. Det war 5 300konsekvensändrat/normaliserat Tyskar, som konungen ställt bakom slaglinien och som härtills icke deltagit i striden. Med deras bistånd framryckte den till döds utmattade swenska hären för tredje gången, och nu war den dyrt köpta segern ändtligen wunnen. Solen gick ned, mörk|343|ret bröt in; Wallenstein måste utrymma slagfältet. Der lågo 10 500konsekvensändrat/normaliserat döde och sårade; bland dem 4 500konsekvensändrat/normaliserat Swenskar, Finnar och Tyskar, som blödt wid sin konungs sida.

104 Konung Gustaf Adolf återfanns långt inpå natten wid facklornas sken bland hopar af döde, plundrad, naken, söndertrampad af wänner och fiender, som ridit öfwer hans kropp. Sällan har en jordisk storhet blifwit så krossad i döden och dock qwarlemnat för alla tider ett odödeligt, älskadt minne. Hans swenska, hans finska folk sörjde honom såsom sin störste hjelte; wänner och fiender, ja sjelfwe tyske kejsaren, begreto hans död. Riddarholmskyrkan i Stockholm förwarar hans stoft.

105 Ett annat slut hade den fruktade Wallenstein. I sitt gränslösa högmod stämplade han mot sin herre kejsaren och wille, med Swenskarnes tillhjelp, göra sig till en sjelfständig furste. Men kejsaren afsatte honom från befälet, hans här öfwergaf honom. Konung Gustaf Adolf föll i öppen strid, wid middagens ljus, för Guds evangelium. Wallenstein föll som en förrädare i nattens mörker, genomborrad af mördares swärd, 1 år och fyra månader efter slaget wid Lützen.

156. Drottning Kristina och trettioåra krigets slut.

106 Konung Gustaf Adolf efterlemnade en dotter, sex år gammal, wid namn Kristina. Hon blef af ständerne hyllad som drottning, och rikets förnämste män förde styrelsen under hennes barndom.

107 Swenskarne hafwa alltid älskat stora bragder, men äfwen hos det lugnare finska folket hade nu en hög ande af hjeltemod waknat med segrarna. Derför woro alla ense, att icke afsluta kriget i Tyskland, förrän den evangeliska läran|344| war betryggad och riket wunnit en ärofull fred. Detta kostade ännu 16 års hårda strider och tunga uppoffringar. Fege furstar förrådde sina trosförwandter, och när den tappre Finnen Gustaf Horn år 1634 led ett stort neder|403|lag, syntes allt förloradt. Då uppstodo andre fältherrar, som lärt sin krigskonst af Gustaf Adolf, och förde hans härar till nya segrar. Banér, Torstenson och Wrangel slogo de kejserlige och kufwade Danmark. Öfwerallt stred den finske soldaten under Horn, som konungen kallade »sin högra hand», under Åke Tott, som han kallade sin »snöplog», under Stålhandske, Wittenberg och andre finske hjeltar oförfäradt mot Tyskar, Spaniorer, Italienare, Ungrare, Kroater, Walloner och många andra folkslag. De finske ryttarne behöllo sitt stora rykte såsom de tappraste bland de tappre, och emedan de wid anfall brukade ropa: »hakkaa päällespråk: finska» (hugg in!), kallades de i Tyskland »Hakkapeliter». Deras små, oansenliga stridshästar drucko ur floderna Elbe, Rhen och Donau, såsom de förut druckit ur Newa och Weichseln. De injagade en sådan förskräckelse i Berlin, i Wien och många städer och länder, att de förliknades wid elementernas kraft, dem ingen kan motstå.

108 Det stora kriget hade rasat i trettio år; det hade blifwit wildare och mera förhärjande, sedan den milde Gustaf Adolf icke mer lade band på krigarens roflystnad. Största delen af Tyskland war en ödemark. Sist, när de katolske furstarne icke mer hade hwarken soldater eller penningar, måste äfwen de mest hårdnackade gifwa wika. Då gjorde Westfaliska freden år 1648 slut på det långa kriget. Swerige fick länder och penningar, kejsaren måste lofwa att icke mera ofreda någon för trons skull, och samwetsfriheten, för hwilken Swenskar och Finnar så manligen kämpat, blef från denna tid betryggad i werlden.

109 Under kriget uppwexte den unga Kristina och blef en mycket lärd och berömd drottning. Det är sagdt om henne, att få menniskor hafwa förenat så många utmärkta egenska|345|per med så många fel. Hon war högsinnad och snillrik, nyckfull och sjelfrådig. Hon hade en mans hufwud och mod, men saknade en qwinnas hjerta. Hon förstod allt, utom att frukta Gud och försaka sig sjelf. Under hennes lysande regering wisste Finland föga af makten och prakten; det såg endast de präktiga nya herregårdarna, som byggdes med krigsbyte från Tyskland. Ty under Kristinas tid war största delen af wårt land bortförlänadt åt höge herrar, som uppburo kronans inkomster.

110 Wid den tiden kom också tobaken in i landet med krigsfolket.

157. Grefwens tid och Åbo akademi.

111 Den tidens störste statsman, som styrde riket, war Axel Oxenstjerna. Wid hans sida stod Pehr Brahe såsom en af de wisaste herrar i rikets|404| råd. Och Pehr Brahe war i 9 år generalguvernör öfwer Finland, hwilket då räknades såsom rikets andra hufwud-del, så att Finland brukade nämnas nästefter Swerige.

112 Grefwe Brahe war en högwuxen ståtelig herre med brunt hår, blå ögon och milda anletsdrag. Han lärde sig, under långa och beswärliga resor, att känna wårt land bättre, än någon swensk man före honom. År 1638 skref han till rikets råd, att om Finland engång komme i wälmakt, kunde det med sina stora skogar, sjöar och haf, med sin ymnigaoriginal: ymmiga (källa för ändring: 3 uppl. 1879) tillgång på fisk, fågel och andra waror, »wäl förliknas wid ett af de icke mindre konungariken i Europa». Och Pehr Brahe gjorde mycket för Finlands wäl. Under hans tid började landtmätare skifta landet och bergsmän att uppsöka malmer. Många landswägar byggdes, gästgifwerier inrättades; man kunde nu skicka bref med posten, och finska fartyg wågade sig ut på werldshafwen. Nya städer anlades; Kri|346|stinestad, Jakobstad, Brahestad, Kajana, Tawastehus, Nyslott, Willmanstrand. Sådant minne efterlemnade Pehr Brahe; derför brukade man sedan säga, när något skedde i en gynnsam stund, att det kom i »grefwens tid».

113 Och i grefwens tid skedde här twå storwerk: Åbo akademi och den finska bibeln. För akademin har Finland att tacka twå swenske män i riksstyrelsen: grefwe Pehr Brahe och rikskansleren grefwe Axel Oxenstjerna. Tredje man war den kraftfulle biskopen i Åbo Isak Rothowius, på hwars tid landet åter war deladt i twå biskopsstift. Drottning Kristina war då endast 14 år gammal, men hon älskade lärdom, och i hennes namn grundlades det nya lärowerket. Det war icke lätt för ett fattigt land, att midtunder det stora tyska kriget, som upptog allas håg och uppslukade allas penningar, finna medel till ett sådant fredens och upplysningens werk.

114 Men det är sagdt om wisheten: »Jag höll mer af henne, än konungarike och furstendöme, och rikedom höll jag för intet mot henne. Jag liknade ingen ädelsten wid henne; ty allt guld är såsom en ringa sand emot henne, och silfwer är såsom ler att räkna mot henne.»konsekvensändrat/normaliserat Wish. Bok. 7: 8; 9.

115 Så högsint war folkets håg, att ingenting syntes omöjligt, när det gällde en stor bragd, ware sig i fred eller krig. Alla wille wara med derom; den tappre Torsten Stålhandske skänkte till akademin dess första boksamling, som war ett krigsbyte från Tyskland. Den 15 Juli år 1640 inwigdes högtidligt Åbo akademi. Det war en wacker sommardag, hela Åbo war blomsterklädt, och Aura å war uppfylld med flaggande fartyg. En stor, lysande procession begaf sig kl. 7 på morgonen från Åbo slott till akademins hus, der grefwe Brahe och biskopen höllo tal. Sedan war gudstjenst i domkyrkan, derefter följde andra|405| fester. Det gamla Åbo kände sig ungt på nytt; musik uppfördes, kanonerna dun|347|drade, trumpeterna smattrade, och folket uppstämde glada hurrarop.

116 Denna första akademi, som numera kallas universitet, war i sin början fattig, såsom sitt land. Der woro första året 44 studenter, hwaraf blott 8 infödde Finnar. Andra året woro der redan 300 studenter, bland dem månge Finnar. De behöfde icke mera, som härtills, resa till långt aflägsna länder, för att winna en högre lärdom. Från Åbo akademi utgingo efterhand berömde statsmän och wetenskapsmän, prester och skollärare, som spridde upplysning ibland det okunniga folket. Sådana stora werk äro dock icke strax färdiga. De behöfwa tid att mogna, och der war ännu länge mycken råhet bland lärare och studenter.

117 Hwad Åbo akademi betydde för Finland, det wisade sig snart nog, ty med den kom boktryckarekonsten in i landet. Det första tryckeriet inrättades år 1642 i Åbo. Samma år trycktes för första gången hela bibeln på finska språket, och så gick Mikael Agricolas käraste önskan efter hundrade år i fullbordan. Tiden frambragte storwerk åt alla håll. Det finska folket stred för Guds ord, och Guds ord kom wälsignande till dess hyddor, förande med sig nyttiga kunskaper. Eskil Petræus skref den första finska språkläran, och den lärde Johannes Messenius författade en historia om nordens riken, medan han satt fången i Kajaneborg.

158. Om konung Karl den 10:de Gustaf och Arwid Wittenberg.

118 Drottning Kristina war af ett så ostadigt sinnelag, att hon snart ledsnade wid sitt rike och öfwerlemnade kronan år 1654 åt sin kusin Karl Gustaf, som war dotterson af Karl den 9:de. Sjelf reste hon utrikes, besökte många län|348|der och hade sin lust i werldens beundran. Men efter hon icke fruktade Gud och älskade fäderneslandet, hade hon ingenstädes en waraktig stad. Hennes fader hade gifwit sitt lif för Guds rena lära, men dottern öfwergick till den katolska kyrkans willfarelser och slöt sitt fridlösa lif i främmande land.

119 Karl den 10:de Gustaf war en af de djerfwaste och tappraste konungar. Honom fattades endast tillräcklig makt, för att underlägga sig halfwa werlden. Han började fredligt med nyttiga förbättringar och besparingar för sina fattiga folk. Då råkade han på andra året i krig med polske konungen, som gjorde anspråk på Sweriges krona. Sedan war Karl Gustafs korta regering såsom en enda kedja af förwånande hjeltebragder. Han intog|406| och underkufwade hela det mäktiga Polen. När Danmark började krig, gick Karl Gustaf midti wintern öfwer det frusna hafwet, tog Danmarks öar och twang detta rike att afstå de bördiga landskap, som Danmark då ägde i södra Swerige. Då blef en lycklig fred, men Karl Gustaf bröt freden, för att alldeles krossa Danmark. Han förstod icke hwad ett folk förmår, som kämpar för lif och frihet. Lyckan wände sig: de underkufwade folken reste sig och slogo den store härföraren samt hans segrande härar. Midtunder nya djerfwa planer dog konung Karl Gustaf ung år 1660.

120 Under hans tid gjorde Ryssarne ett infall i Finland år 1656. Nästan allt landets krigsfolk war borta med konungen; men så krigiskt war nu det finska folket, att bönder, borgare, tillochmed skolgossar grepo till wapnen och bortdrefwo fienden. Utom landet stred den finske soldaten mot Polackar, Tatarer, Danskar, Preussare, Holländare, Österrikare. Ofta stred han en mot tio, banande sig wäg genom okända länder, strida floder, skogar, isar och ödemarker; ja stundom kämpade han som wapenbroder wid sidan af Ungrare, Kosacker och halfwilda folk, hwilkas namn han aldrig förut hade hört.

|349|

121 En af Karl Gustafs berömdaste fältherrar war Finnen Arwid Wittenberg, hemma från Nyland. Han war en krigare från Gustaf Adolfs tider, oförfärad i alla faror. Wittenberg anförde den första här, som inbröt i Polen; han förliknades då wid en kil, som indrefs i ett remnande rike. Krigshärar nedlade sina wapen, och starka fästningar öppnade sina portar för denne wäldige kämpe. Konungen satte honom till befälhafware i Polens hufwudstad Warschau. Snart reste sig allt Polens folk att befria sitt fädernesland, och Wittenberg med sin lilla skara blef instängd i den stora, fientliga staden. Der förswarade han sig ett år. I Maj år 1656 kom den polske konungen sjelf med 100 000konsekvensändrat/normaliserat man att återtaga sin hufwudstad. Wittenberg hade 3 000konsekvensändrat/normaliserat Swenskar och Finnar att ställa mot desse 100 000konsekvensändrat/normaliserat och mot Warschaus 40 000konsekvensändrat/normaliserat fientliga innewånare inom murarna. Men det war också 20:de gången han förde befälet i en belägrad fästning.

122 Den polske konungen sände bud, att portarne borde öppnas; annars wore der icke att wänta någon barmhertighet. Wittenberg swarade, att konungen borde icke begära något wanhedrande af en hederlig krigsman, och Polackarne behöfde nu icke wisa sin barmhertighet, utan sin tapperhet. Öfwer detta swar råkade Polackarne i raseri och stormade Warschau den 20 Juni. Från kl. 5 på morgonen till kl. 3 på eftermiddagen förswarade sig Wittenberg och hans folk med ett oförlikneligt hjeltemod. De trängdes från murarne, de anföllos af stadsboerne, och de fortforo att strida från gata till gata, från hus till hus. Till slut återstodo blott 900; de inneslöto sig i ett kloster|407| och woro beredde att strida till sista man. Men Polackarne woro sjelfwe ett tappert folk och beundrade ett sådant hjeltemod. De 900 fingo fritt aftåg; endast Wittenberg fördes fången till en polsk fästning och dog i fångenskapen. Öfwer honom preglades år 1826|350| en minnespenning, på hwilken man ser en örn med blixten emellan sina klor.

159. Konung Karl den 11:tes tid.

123 Karl den 10:de Gustaf efterlemnade en son, Karl den 11:te, som war endast 4 år gammal, när han blef konung. Under hans barndom styrdes riket illa af höge herrar. Adelsherrarne woro då de ende rike och de ende, som hade råd att winna högre kunskaper. De ägde den mesta jordegendomen och wille göra bönderne till ofrie landbönder. I alla andra länder hafwa bönderne på detta sätt warit lifegne under adelsgodsen och kunnat säljas med godset. Swerige, Norige och Finland äro de enda länder, som aldrig fördragit en sådan skymf, och det bästa arf wi fått ifrån Swerige är, att hwarje finsk man och qwinna äro från urminnes tider fria under lagens beskydd.

124 Karl den 11:te uppwexte och blef en något sjelfrådig, men kraftfull och wis konung. Han tyckte icke om herrarnes styrelse och wisste ställa så klokt, att ständerna gåfwo honom större makt, än någon swensk konung ägt före honom. Då återtog han från adelsherrarne många stora jordegendomar och inkomster, som förre konungar bortskänkt, till skada för riket. Derigenom tryggades folkets frihet; egendom och upplysning fördelades jemnare åt alla stånd. En finsk adelsman, Klas Hermansson Fleming, war derwid konungens trognaste biträde. Adeln knotade och hatade Fleming, men folket prisade konungens wishet.

125 I början af hans regering woro swåra krig. Den unge konungen stridde med sin faders tapperhet och lyckades winna en hederlig fred. Efter hundra års beständiga krig följde|351| nu ett lyckligt fredslugn, som warade under återstoden af Karl den 11:tes regering.

126 Finland hade gifwit hälften af sina skördar och hälften af sina stridbare män till de långa krigen i främmande land. Nu fick det hwila och andas ut. Det trötta folket erfor en känsla af trefnad och ny kraft. Många öde hemman upptogos ånyo, befolkningen tillwexte, wälståndet ökades, skatterna minskades. Biskoparne Gezelius, far och son, inrättade nya skolor och berömde sig af att hela folket kunde läsa i bok. Många andeliga böcker trycktes på finska språket, medan Elias Brenner aftecknade Finlands gamla minnesmärken.

|408|

127 Konungen kallade till sig duglige män af alla stånd, lät stifta wisa lagar, som bestått ända till wåra dagar, och förbättrade mycket, som råkat i oreda under krigen. Såsom han sjelf war sträng i seder och gudsfruktan, så war äfwen hela hans rike. Den, som förde ett lastbart och ogudaktigt lefwerne, blef landsförwist. Den, som kom i kyrkan efter syndabekännelsen, eller gick derifrån före wälsignelsen, måste betala plikt. Ingen annan, än prester och läkare, fick wisa sig på gatan under gudstjensten; ja, det hände, att gatorna då tillspärrades med kedjor. I wår tid kunna wi icke förstå en sådan stränghet, men under dess tuktan uppwexte ett kraftfullt folk. Efterföljande slägten hafwa sedan prisat den gamla goda tiden i Karl den 11:tes dagar.

128 En mörk skugga föll dock på dessa lyckliga dagar. Widskepelsen war ännu allmän: äfwen lärde män wid Åbo akademi trodde på hexor och trolldom. Så uppkom i Finland, såsom i Swerige, den widskepliga tron, att trollpackorna redo om påsknatten på qwastar till Blåkulla och lärde små barn att tjena den onde. Många gamla gummor blefwo anklagade för sådana inbillade brott, dömdes till döden och blefwo brända på bål. Det war ett blindt och sorgligt nit, men tiden war hårdhändt, och upplysningens wäg går fram genom willfarelser.

|352|

160. Stora Hungersnöden.

129 Guds wilja war, att det finska folket under Karl den 11:tes lyckliga tider hämtade styrka för nya pröfningar. Ty under de sista åren af denne konungs regering började en lång rad af stora olyckor, som intet folk kunnat bära utan en stark lifskraft, tålamod och förtröstan till Gud.

130 Naturens krafter och årstider hade blifwit rubbade ur sin jemna gång. I fem år, från och med år 1689, förutsände Gud allehanda warningar i naturen. Somrarna woro owanligt heta, wårar och höstar owanligt torra, wintrarna öfwer all måtta kalla. År 1690 blef en så stark frost midti sommaren, att swalungarna föllo döda ur boet. År 1691 plockades smultron i April, men år 1692 wid samma tid blef en så stark köld, att många menniskor fröso ihjäl.

131 I södra Europa woro swåra jordbäfningar, bergen sprutade eld, och swärmar af gräshoppor härjade åkerfälten. Under dessa fem år hade dock Finland flera ymniga skördar. Säd fanns i sådan myckenhet, att spanmålslassen ofta stodo flera dagar utan köpare på städernas torg. Men alla lefde för dagen, som himmelens fåglar; ingen tänkte på att spara något för kommande dagar; ingen gaf akt på Guds warnande förebud.

|409|

132 År 1694 war en så förskräckelig hungersnöd i medlersta Europa, att i det rika Paris 92 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor dogo af swält. I Finland blef misswext, folket åt barkbröd; här och der såg man redan ihjälswultna menniskor ligga wid wägarna. Året 1695 blef det »stora swartåret». Det ingick med en så sträng winter, att åter många fröso ihjäl och wargarne anföllo menniskor inne i husen. Wåren blef kall, sommaren kall och regnig. Säden kom ej till mognad; på åkrarna sågos några få strån och bredwid dem swarta mullen. I September gjorde frosten slut på det, som war öfrigt. Nö|353|den tog till: herremän och bönder begynte afskeda hälften af sitt tjenstefolk. Sju fartyg, lastade med säd, förgingos i Qwarken.

133 Året 1696 öfwergick allt hwad wårt land dittills pröfwat. Det war ett underligt år. Wintern war så mild, att isarne smulto redan i slutet af Februari, swalorna kommo till södra Swerige, och mången sådde sin åker. Men den 7 Mars kom kölden tillbaka, sjöarna isbelades åter så starkt, att man åkte på dem. Wårsädet förstördes, höstsädet multnade i jorden. Sommaren blef kall, och den 8 Augusti såg man tjock is på alla watten. Den 22 Augusti kom en ny frost fyra nätter å rad. I hela Finland skördades knappt några tunnor frostskadad, halfmogen säd. Ängen gaf icke hö, boskapen störtade, harar och en del fåglar förswunno ur skogarna, tuppen upphörde att gala, det skygga lodjuret sökte sin tillflykt i byarna, swärmar af råttor uppåto allt hwad de öfwerkommo.

134 Då slog Guds hand allt Finland med stor nöd, såsom profeten Joel säger: »marken är förödd,original: förrödd, åkern sörjer, och åkermännen äro till skam wordne». Wid Mikaelitiden begynte det lösa folket, snart äfwen torpare och mindre jordägare, att inströmma till städerna. Dessa blefwo öfwerfyllde och hade föga att gifwa. Bleka, utmärglade menniskor släpade sig fram på wägarna, tills de stupade, och många blefwo liggande på kyrkogårdarne. När dessa uthungrade skaror träffade en ko eller en häst ute på betet, slogo de på stället ihjäl dem, åto det råa köttet och drucko blodet. Fanns icke sådan föda, tillgrepos hundar, kattor, råttor, kråkor och allt slags afskräde. Andra åto halm, agnar, mäsk, gräs, rötter. Bönder, borgare, prester, herremän, alla åto barkbröd, och den ansågs rik, som hade något litet stampmjöl af söndermalade toma ax att blanda i barken. Af den osunda födan uppkommo härjande farsoter. Flera socknar woro som utdöda. Under ett år dogo 100 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor|354| i Finland och under de tre hungeråren tillsamman mer än 150 000konsekvensändrat/normaliserat, hwilket war nära en tredjedel af landets dåwarande folkmängd. Allt folket ödmjukade sig nu under Guds mäktiga hand, och han lät återstoden blifwa wid lif, förnämligast genom fisket wid sjöar och hafskuster. Något litet säd kom äfwen från landets styrelse uti Swerige.

|410|

135 Året 1697 gaf bättre skörd, men der intet war sådt, fanns intet att skörda. Först de följande åren såg man åter bröd i landet. Hungersnödens följder blefwo dock länge kännbara. Många hade utwandrat att dö i Ryssland eller i Swerige. I öfwergifna byar och socknar inflyttade sedan en annan befolkning. Lifskrafterna nedstämdes, upplysningen förmörkades, sederna förwildades. Men det länder finska folket till ära, att så kärt lifwet är, behöll folket äfwen i denna yttersta nöd sin aktning för lagarna. I andra länder medför en stor nöd alltid stora wåldsamheter: plundringar, mord, brand. Här war det ett sällsynt undantag, att några herrgårdar i Sawolaks plundrades af halfdöde uslingar. Ofta såg man hundrade sådane utsträcka sina händer mot de bättre lottades stängda portar, men de rörde icke porten, de stupade utanför. Det war ett försakelsens hjeltemod, som få folk efterlikna.

161. Tolfte Karl och slaget wid Narwa.

136 Midtunder hungersnöden dog konung Karl den 11:te år 1697, wälsignad af sina folk. Stockholms slott brann, en ny tid bröt in. På thronen steg nu den wise konungens femtonårige son, hwars frejdade namn war Karl den 12:te. Han älskade gamla kämpasagor och hade tidigt wuxit med stora bragder i hågen. Wid 4 års ålder satt han till häst, wid 12 år red han i sporrsträck öfwer häckar och|355| gärden. Krigslekar och jagt woro hans lust från barndomen, och när han omringat en björn i skogen, tillät han ingen att begagna andra wapen än knölpåkar och trädgrepar, för att fånga odjuret lefwande.

137 Innan prinsen ännu war 16 år gammal, mottog han af ständerna sin faders enwäldiga makt. Han begagnade den som en pojke: han lät sina gamla rådsherrar styra riket och knäppte körsbärskärnor mot deras näsa. Sjelf lekte han krig, stormade snöfästningar, åkte kälke wid branta brådjup, red omkull sina hofmän, spände 30 hästar i rad framför 30 slädar och hade sjödrabbningar, der de stridande sprutade hwarandras båtar fulla med watten. När han så rasat ut i tre år, blef han en man och en hjelte, som wann hela werldens beundran.

138 På den tiden regerade i Ryssland en kraftfull tsar wid namn Peter den 1:ste, af efterwerlden kallad den store. Han wille upplyfta sitt rike till makt och lära sitt okunniga folk det westra Europas bildning. Men Ryssland war då afstängdt från Östersjön och hade sjöwägen öppen endast från Ishafwet. Peter hade wunnit land af Turkarne; nu angrep han äfwen Swerige, i förbund med konungarne i Polen och Danmark. Alla hade hört talas om »den|411| rasande pojken» på Sweriges thron och wille begagna tillfället att återtaga Swenskarnes eröfrade länder.

139 På wåren år 1700 utbrast det stora kriget. Kung Karl war på en jagt och hade fångat 14 björnar lefwande, när han fick bud om tre fienders anfall. Då blef leken förbytt i allwar. Innan sommaren war förliden, hade »pojken» landstigit med sin krigshär i Danmark och twungit dess konung till fred. Derifrån wände han sig mot Ryssland. Tsar Peter stod i ett befästadt läger wid floden Narowa i Estland och wille med en krigshär af 45 000konsekvensändrat/normaliserat man intaga den swenska fästningen Narwa. Mot honom ryckte kung Karl och anföll Ryssarne den 20 Nowember år 1700 med|356| 8 400konsekvensändrat/normaliserat man trötta, frusna och wåta trupper, som legat omoriginal: somlegatom natten under bar himmel på snön.

140 Tsar Peter war då bortrest, och en Fransman förde befälet öfwer hans oöfwade folk. Klockan 2 på eftermiddagen uppstod ett häftigt yrwäder. Snön dref Ryssarne mot ansigtet, så att de ej kunde se sina fiender, innan desse woro dem inpå lifwet. Der blef en skarp strid med alla wapen, dock mest med wärjan. Lägret stormades, wallarna genombrötos, det ryska rytteriet tog till flykten och wille rida öfwer floden, men 1 000konsekvensändrat/normaliserat man drunknade. Det ryska fotfolket förswarade sig modigt, men råkade i oordning och wille fly öfwer en bro. Bron brast, och åter funno tusende sin graf i floden. De öfrige, som ej kunde undkomma, wärjde sig med förtwiflans mod. Konungen war öfwerallt bland de främste; han red in i wallgrafwen, miste hästen, wärjan och stöfweln, men snart war han åter i striden. Mörkret inbröt, wän och fiende blandades förwirrade om hwarandra. Ryssarne kunde icke räkna sin styrka, deras här war sprängd i twå delar, de misstrodde sitt utländska befäl och gåfwo slaget förloradt. Striden upphörde; soldaten stod trött och frusen qwar under wapen i kalla winternatten. Morgonen derpå uppställdes den segrande swenska hären i långa linier, för att dölja sitt ringa antal. Den räknade då 6 000konsekvensändrat/normaliserat man i stånd att strida; månge bland dem hade hwarken kulor eller krut. En del af ryska hären hade aftågat på natten; 12 000konsekvensändrat/normaliserat nedlade wapnen på morgonen och fingo fritt aftåg. På tredje dagen prisade konungen Gud för sin seger i det befriade Narwa.

141 Twå femtedelar af den här, som wann slaget wid Narwa, woro Finnar. Der stredo 500 Åbo läns ryttare, 600 Nylands ryttare, 500 Wiborg läns ryttare, 750 man Wiborgs fotfolk och andra trupper från olika delar af landet; inalles 3 200konsekvensändrat/normaliserat Finnar.

|357||412|

162. Wägen till Pultawa.

142 Aderton år gammal war tolfte Karl, när han besegrade Danskar och Ryssar. Från den tiden blef han Europas hjelte. Werlden prisade hans oförlikneliga tapperhet, hans blygsamhet efter segern, hans mildhet mot de besegrade, hans rena seder och hans oskrymtade gudsfruktan. Hans folk drömde endast om segrar, hans krigare – hans »karoliner» – tyckte det wara den största ära, att få strida och dö för en sådan konung.

143 Och framåt gick kung Karl från seger till seger. Han lekte med farorna; kulorna tycktes undwika honom. Han wände sig nu mot sin tredje fiende, konung August den starke af Polen. Der hjelpte ej, att konung August kunde med blotta händerna sönderkrama en hästsko; allt måste wika för hjelten från norden. Han öfwergick breda floder i fiendens åsyn; han nedgjorde stora, tappra wälrustade härar. Han gick sin farfaders wäg, intog allt Polens rike, afsatte konung August och twang Polackarne att wälja en ny konung, med hwilken han slöt förbund. Slutligen inryckte han i August den starkes arfrike Sachsen och twang sin motståndare att bönfalla om fred.

144 Sju år efter slaget wid Narwa stod kung Karl på höjden af sin makt. Det fanns intet namn så stolt som hans; det fanns ingen krigshär så wan att segra. Kejsare och konungar darrade, när än engång desse fruktade nordbor wisade sig i Tyskland.

145 Men Herren Gud såg, att ära och hjelterykte hade blifwit kung Karls lust och att mycket oskyldigt blod hade flutit i Polen. Derför satte Gud, som är starkare än den starkaste hjelte, ett mål för konungens segrar och förblindade honom genom hans framgång. Hans wäg i Polen war såsom seglarens wäg i hafwet: allt wek, der han gick fram,|358| men efter honom slogo wågorna samman, folket reste sig och förjagade hans anhängare. Nu wille kung Karl till sist kufwa det ryska riket och tågade till södra Ryssland, der han wäntade bistånd af Kosackerne. Men under de sju år han lemnat Ryssarne ostörde, hade tsar Peter lärt sig krigskonsten af Swenskarne och inöfwat stridbara härar. Kung Karl trängde allt längre fram och fann intet bistånd, endast ödelagda länder och förbittrade fiender. Hans krigare följde honom; den stolta hären wann nya segrar, men smälte allt mer tillhopa, och Peter slog de förstärkningar, som sändes från Finland.

146 I Juni månad år 1709 belägrade konungen fästningen Pultawa i södra Ryssland, 200 mil från sitt eget rike. Der blef han omringad af tsar Peter med en här af 55 000konsekvensändrat/normaliserat man och 132 kanoner. Swenska hären war 18 400konsekvensändrat/normaliserat man stark; den led brist på lifsmedel och krut, men wända om war icke kung Karls wana.|413| Det war den 28 Juni. Oförfäradt, som alltid, anföllo och togo hans trotsige krigare de ryska skansarne. Men nu war den härtills aldrig sårade hjelten illa sårad af en kula i foten och kunde ej rida omkring att ordna striden. Der blef oreda i befälet: en del af hären ryckte längre fram och blef fången; en annan del stadnade och blef anfallen af en stor öfwermakt under tsarens eget befäl. Efter en fruktanswärd strid måste swenska hären wika; 2 500konsekvensändrat/normaliserat lågo döde, 2 000konsekvensändrat/normaliserat woro fångne; resten samlade sig kring konungen och tågade söderut. Då war der en stor flod wid namn Dniepern, och i den faller en mindre flod wid namn Worskla. I winkeln mellan dessa floder blef återstoden af swenska hären ånyo omringad af Ryssarne. 12 500konsekvensändrat/normaliserat man måste gifwa sig fångne; 1 500konsekvensändrat/normaliserat undkommo med konungen till Turkiet.

147 I slaget wid Pultawa stredo omkring 3 000konsekvensändrat/normaliserat Finnar, qwarlefwor af tappra bataljoner, som glesnat på slagfälten. Bland dem woro Wiborgs, Nylands och Åbo läns ryttare,|359| karelska dragoner samt fotfolk af Björneborgs, Nylands och Åbo läns regementen. De, som ej stupade, fördes fångne långt in i Ryssland. Någre flydde tillbaka till hemlandet; andre frigåfwos efter freden, och alla wisste omtala sällsama öden.

163. Wiborgs fall.

148 Medan kung Karl wann ofruktbara segrar i Polen och föraktade Ryssarne, närmade sig desse, steg för steg, till Finland och Östersjön. De härjade Estland och Liffland, blefwo ofta slagne, men lärde sig slutligen segra. Derefter togo de Ingermanland, Finlands förmur. Nöteborg förswarade sig så tappert, att af dess besättning återstodo 83 man bakom nedskjutna murar, när det ändtligen gaf sig. Tsaren tjenade sjelf som kapten i sin här. Den 4 Maj år 1703 tog han det swenska fästet Nyen wid Newafloden, och den 16 Maj begynte han nära derinwid grundlägga sin nya hufwudstad Petersburg. Nu framryckte han med 40 000konsekvensändrat/normaliserat man emot Finland. Wid Systerbäck stodo 4 000konsekvensändrat/normaliserat Finnar under Cronhjort. De förswarade manligen landets gräns. Tsaren nöjde sig denna gång med att härja gränstrakten och drog sig tillbaka.

149 Följande året tog han Narwa med storm. Finnarne under Maydel sökte förgäfwes med djerfwa ströftåg förstöra det nya Petersburg. År 1706 i Oktober ryckte tsar Peter med 20 000konsekvensändrat/normaliserat man in i Finland och började häftigt beskjuta Wiborg. Staden darrade, husen brunno, alla wäntade en stormning, men efter 17 dagar aftågade oförmodadt den ryska hären. Wiborgs inwånare trodde på|414| ett underwerk, såsom när Herren fordom frälsade Samaria från Benhadad, de Syriers konung.

|360|

150 Derefter förflöto fyra lugnare år, medan Rysslands härar stredo emot kung Karl. Men efter segern wid Pultawa beslöt tsar Peter att ändtligen taga Wiborg. Den 22 Mars år 1710 wisade sig en rysk här på isen och började belägra fästningen. I April kom en rysk flotta och snart äfwen tsaren sjelf med sitt bästa folk. Den ryska hären stod nu, 23 000konsekvensändrat/normaliserat man stark, i en båge kring staden och begynte en förfärlig eld ur mer än 100 grofwa kanoner. I Wiborg fördes befälet af öfwerste Magnus Stjernstråle, en karolin af den rätta sorten. Han hade en tapper besättning af 4 000konsekvensändrat/normaliserat man; med dem förenade sig stadens borgare, och alla woro ense att till det yttersta wärna låset för Finlands port. Torn och murar, hus och menniskor nedstörtade för kulorna, slottets krutkällare sprang i luften, endast i de djupaste källrarna fanns ett skydd för qwinnor och barn, men Wiborg förswarade sig. Ryssarne stormade och blefwo tillbakaslagne. Tsaren beslöt då, att låta kanonerna afgöra striden, och fördubblade deras eld. I början af Juni woro 700 alnar af murarne mot hamnen en enda stor grushög, hälften af förswararne lågo döde, i hwalfwen försmäktade månge sårade, och ingen undsättning war att förwänta. Då först, den 10 Juni, gaf sig Wiborg, betäckt af blod och grus, på ärofulla wilkor. Belägringen hade warat i 13 weckor och kostat fienden mer än 8 000konsekvensändrat/normaliserat man.

151 Wilkoren blefwo icke hållna. Besättningen och månge bland stadens återstående inwånare bortfördes i fångenskap. Snart derpå gaf sig äfwen Kexholm, efter 14 dagars belägring.

|361|

164. Slaget wid Storkyro.

152 Hwarför lemnade Finland sin starka port utan hjelp i dess yttersta nöd? Folkets håg war icke en sådan; det grep till wapen i långt aflägsna bygder; öfwer hela landet ljöd ett rop: till Wiborg! till Wiborg! Men konungen hade hitsändt en oduglig fältherre wid namn Lybecker. Han föraktade bönderne, tröttade ut sitt krigsfolk och förstod icke att anföra ett folk, som ingenting hellre wille, än förswara sitt fädernesland. Allt gick illa. Och dock hade det finska folket nu i hundrade år lärt sig konsten att segra. Hwar man war krigare, hwar qwinna berättade hjeltesagor för sina barn. Men landets mesta stridbara ungdom blödde den tiden i Ingermanland, Estland, Liffland, Polen, Tyskland och Ryssland, – öfwerallt, utom der dess arm skulle bäst behöfts,|415| uti eget land. Konungen befallte, folket lydde, ofärden kom, och nu fick detta tappra folk ånyo lära sin gamla konst att lida.

153 Wiborgs fall kändes i alla hjertan som när en stormil bortrycker stugans dörr. Medan sinnena tyngdes af sorg, kom pesten i landet. På hösten år 1710 fördes den in med fartyg från Estland till Helsingfors och spridde sig ända till Uleåborg. Luften war lugn, töcknig och osund, solen dolde sitt sken, wattnen betäcktes med grönt slem. Menniskorna insjuknade hastigt och dogo på tredje dagen. I månget hus blef ingen wid lif. I Åbo dogo bland 6 000konsekvensändrat/normaliserat inwånare 2 000konsekvensändrat/normaliserat, i Helsingfors 1 185konsekvensändrat/normaliserat, i Borgå 652. I Uleåborgs län utdogo hela byar. Många flydde till skärgårdarna och qwarblefwo der till sena wintern. När solen åter sken om julmorgonen, tändes ett nytt hopp i de bedröfwades hjertan. Derefter aftog pesten och upphörde alldeles följande wår.

|362|

154 Då stod åter kriget för dörren. Det hårdt pröfwade folket grep ånyo till wapen, de stupade, fångne eller skingrade regementerna uppsattes ånyo. Lybecker afskedades; i hans ställe kom den gamle ärlige Nieroth, som förgäfwes sökte taga Wiborg tillbaka. Han dog snart, och konungen gaf åter befälet åt Lybecker. Twå år förgingo under fruktlösa marscher, ärelös flykt, och de unge soldaterne greto af harm, när de ej fingo strida. Högt i norden fördes »wadmalskriget» emellan bönderne på båda sidor om gränsen; då blef Kajana stad plundrad. Ryssarne kommo tillbaka år 1713. De togo Helsingfors, de togo Borgå, snart äfwen Åbo, och Lybecker wille ej slåss. Men nu wågade rikets råd i Stockholm trotsa konungens wilja och afsatte Lybecker. Den tappre karolinen Karl Armfelt fick befälet i Finland.

155 Det war för sent. Hela södra Finland låg i fiendehand, skaror af flyktingar seglade öfwer till Swerige. Med 6 000konsekvensändrat/normaliserat man stod Armfelt i Pelkäne. Der rodde Ryssarne på stockflottor öfwer Mallaswesi och twungo, efter en skarp strid, den finska hären att återtåga mot norr. På Napu bys åkrar i Storkyro stadnade Armfelt, för att inwänta Ryssarne. Han hade då 4 300konsekvensändrat/normaliserat soldater och 1 500konsekvensändrat/normaliserat bewäpnade bönder. Mot honom ryckte Rysslands bäste fältherre, furst Galitzin, med 12 000konsekvensändrat/normaliserat man, och den 19 Februari år 1714 stod slaget wid Storkyro.

156 Finska hären hade tre dagar stått uppställd i snö och köld på båda sidorna om den frusna Kyro elf. Kl. 11 på förmiddagen tågade Ryssarne fram långs isen och angrepo Finnarne på den högra flodstranden, medan yrande snö och rök från den brinnande byn dref desse mot ansigtet. Twå gånger afslogs anfallet, fiendens leder sprängdes, Finnarne togo sex kanoner. Segern syntes wunnen, när general DelaBarre med sitt finska rytteri tog oförmodadt till flykten, så att endast Åbo läns ryttare stadnade qwar. Nu ordnades åter Ryssarnes|416| leder, det finska fotfolket blef på alla|363| sidor kringrändt och öfwerfallet; segern förwandlades i ett blodigt nederlag. Bönderne råkade i oordning och blefwo nedhuggne; soldaterne slöto sig tillsamman i fyrkant och förswarade sig in i döden. De fleste officerare och 2 500konsekvensändrat/normaliserat man stupade; en underofficer kommenderade återstoden af tre regementen. Armfelt sjelf stred bland de siste och slog sig igenom till Laihela skog. Furst Galitzin hade förlorat 3 000konsekvensändrat/normaliserat man, och dock war han nog ädel att yttra sig med aktning om Finnarnes tapperhet. Äran war räddad, men landet förloradt.

157 Följande wår war Kyro elf så uppfylld af döde, att dess watten länge war odrickbart. Wår tids bördiga åkerfält inwid elfwens stränder gömma de slagnes multnade ben.

165. Kajaneborgrättelse i originalet och Kiwekät.

158 Spillrorna af Finlands sista här fördes öfwer till Swerige, för att förswara den swenska kusten. Hela landet war prisgifwet åt fienden, förutom det lilla fästet Kajaneborg, som ännu i twå år förswarade sig bakom skogar och ödemarker. Dit framtågade ryske generalen Tschekin med 4 000konsekvensändrat/normaliserat man i December månad år 1715 och fordrade slottets nycklar. Major Johan Henrik Fieandt förde befälet i Kajaneborg. Han hade der 50 gamle, uttjente soldater, bräcklige af ålder och sår, men de woro karoliner, och Fieandt swarade Ryssarne nej. Desse måste belägra det trotsiga slottet. Det wille ej lyckas dem utan kanoner. Fältsjukan utbrast i det illa försedda ryska lägret; 1 000konsekvensändrat/normaliserat man dogo inom en månad. I deras ställe ankommo nya 3 000konsekvensändrat/normaliserat man, som medförde kanoner. Nu pröfwades karolinernes mod. Natt och dag måste de waka wid murarna. De hade icke|364| mat, icke wed; kölden blef så skarp, att deras fingrar stelnade wid gewäret. Qwinnor och barn, som sökt sin tillflykt i slottet, försmäktade af hunger och köld. Ändock wille Fieandt förswara sig; han wille hellre spränga slottet i luften, än öfwerlemna det åt fienden. Men han kunde icke motstå de olyckligas böner, han gaf sig den 24 Februari 1716, mot löfte om fritt aftåg.

159 När Tschekin såg desse få, utswultne, förfrusne, gamle krigare, som i twå månader trotsat hela hans makt, wille han i sin wrede låta nedhugga dem alla. Då spände en af hans öfwerstar, Mannstein, wärjan af sig och hotade lemna ryska tjensten. Kajaneborgs förswarare fingo behålla lifwet, men fördes fångne och plundrade, jemte qwinnor och barn, till det inre af Ryssland. I slottets källrar qwarlågo 7 tunnor krut. Några dagar derefter sprang slottet i luften, man wet ej huru, och lemningarne af dess murar qwarstå än i dag,|417| såsom de synas i bilden, på ön i det brusande |365| Ämmä fall. Detta slott hade byggts år 1607, under Karl den 9:des tid, att förswara nordöstra Finland.

160 I början af kriget hade bönderne i Ingermanland bewäpnat sig och gjort ströftåg inpå det ryska området. Deras anförare Kiwekäs, stenhanden, wann så stort rykte, att folket begynte kalla sådane djerfwe partigångare Kiwekät, stundom äfwen Sissar. De finske bönderne grepo likaledes till wapen och förde kriget på egen hand. General Nieroth försåg dem med wapen, kallade dem sina fotdragoner och utnämnde Daniel Luukkoinen till deras major. De hade äfwen kaptener och löjtnanter, såsom Peter Långström och andre. Stundom woro de 200 eller 300 man tillhopa; oftare lågo 10, 20 eller 30 sådane oförwägne, i alla mödor och faror härdade bondekrigare i försåt wid wägarna, nedgjorde kringströfwande fiender, borttogo deras trosswagnar, uppbrände deras magasiner, eller öfwerföllo dem om natten i bondgårdarne. Härigenom blefwo Kiwekät fiendens skräck; men emedan de öfwerallt hade medhåll bland folket, blefwo de äfwen en orsak till grymma härjningar. Ryssarne woro den tiden råe och förwildade af kriget. För att hämnas på Kiwekät, tilläto de sig allt slags öfwerwåld. De ansågo Finnarne för ett öfwermåttan styfsint folk, som måste utrotas, när det ej kunde kufwas.

|418|

166. Stefan Löfwings äfwentyr.

161 En af de oförwägnaste Kiwekät hette Stefan Löfwing. Han hade warit bokhållare och skrifware, när han år 1710 blef fången af ett ryskt ströfparti i Karelen, men rymde och slog ihjäl en kosack. Derefter gick han i krigstjenst, fick ett litet befäl och war med i otaligt många äfwentyr. All|366|tid slug, rådig och djerf, begynte han snart föra kriget på egen hand, stundom ensam, stundom med några få kamrater. Löfwing ströfwade i olika förklädnad kring land och sjö, för att utspana fiendens ställning och derom berätta åt konungen eller swenska befälet. Han war ofta om dagen i heta strider med Ryssarne; gycklade okänd med dem om qwällen; sof om natten med dem på samma bänk; tog nästa morgon åter ifrån dem hästar och wapen, fartyg och byte; blef öfwerallt fruktad, öfwerallt förföljd och förde sitt krig i 11 år, under otroliga mödor och beständiga lifsfaror. Af hans många äfwentyr skola wi endast berätta några få, såsom han sjelf beskrifwit dem i sin dagbok.

162 »År 1713. Blef jag af herr generalmajor Armfelt kommenderad att bränna Borgå bron för fienden, och då jag war wid broänden, skjöt fienden med några hundrade musköter tillika, så jorden rök under mig, men träffade dock intet. Derpå komoriginal: kow (källa för ändring: uppl. 2 1876) en emot mig löpandes på bron och lade an emot mig, hwilken jag litet tillförene, under en knall, träffade uti bröstet och han mig wid wenstra örat. Dock brann bron på wår ände upp. När jag kom tillbaka, mötte mig herr major Gyllenström och beklagade. Sade ock dertill: hwad skall man nu kalla Löfwingen, som mist sitt öra? Jag swarade: mist hafwer jag mitt öra, dock är det det wenstra; men mången mister än här sitt lif. Ryckte så med fart af örsnibben, som hängde på sidan ...»

163 »År 1715 ... När jag waknade i en stuga på Åland, kommo 3 man för dörren med laddade gewär. Jag fattade min pistol, sprang upp i strumporna rakt på dem och dref dem undan, sedan de skjutit af sina gewär, dem jag med underslag så förhöjde, att kulorna gingo i taket. Allenast några krutkorn slogo mig i ansigtet, hwaraf märke till graf följer. Min kamrat och jag skyndade ut på isen, och såsnart wi woro från land komne, föll mellan oss och landet en outsägeligt tjock dimma, men framför oss war solsken som|367| klaraste sommardagen. Efter oss woro 40 ryske dragoner och kosacker. Wi höllo oss på en holme till mörka natten, wände sedan wåra skor bakfram och marscherade hela natten. Om morgonen kom en wäderil och slog med lös snö wåra spår igen. Som wi kommo på norra udden af Skagö, mötte oss ett helt parti Ryssar; der blef min kamrat wid min sida nedstucken. Jag sprang från ett högt berg neder i sjön,rättelse i originalet som hafwet uppspolat. Ryssarne kunde intet komma till mig|419| eller skjuta; jag satt i en bergsskrefwa under den Högstes beskärm, tog skorna af mig, ty de fröso ihop, och kramade mina fötter för kölden. På berget bröt jag några granqwistar öfwer och under mig, låg så en half natt och frös, så att lif och själ bäfwade derwid. Steg upp och gick till Geta berg twå styfwa mil öfwer isen i strumpfötterna, bärande skorna hopfrusna. Enär wrakisen gjorde ondt åt fötterna, måste händer och hufwud taga emot för stupande; hwart steg war med blod bekräftadt på de twå milen. När jag kom till lands, fann jag en riskoja, dit bönderne fört sina saker, men fienden allt borttagit. Jag bäddade hö kring mina fötter och fann der en tom grof säck, den jag lade omkring mig, samt under höet en kaka bröd och en liten ask, half med smör. Jag tänkte strax på Daniels ord i lejonkulan: Herre, tänker du ännu på mig? Som jag uppgjorde eld, kom fienden utanför. Jag marscherade baklänges till sjöstranden, gick af och an under bergen för köldens skull och såg på mina fötter: de woro som en frusen rofwa, hwita till knäet. Måste arbeta med snö och föttren gnida. Sist kom jag i Finnströms socken till en enka; det war den 3 Mars. Kröp på knäna, högg wed, murade spis, botade dörr, fönster och golf. Gumman såg sig hafwa hjelp af mig, lofwade födan och botade mina fötter. Hon hade gömt i snödrifwan mjöl, ärter, smör och ost. Kom ock hennes boskap, den fienden bortfört, tillbaka med rep om hornen. Ett så|368| stort Guds underwerk kan en syndig menniska aldrig begripa, som icke i nöden warit.»konsekvensändrat/normaliserat

164 »År 1717 den 8 Juni seglade jag till Falsterbo och räknade danska, engelska och ryska flottorna, som der lågo i Kjögebugt. Här blef jag ståndande och gjorde partier till den sista Juni, tog 25 fångar, 3 farkoster med win och prowiant, war inom danska flottan samt wid Köpenhamn. Blef sedan kallad till Kunglig Majestät (Karl den 12:te), som låg i Lund. Hwilken mig under fyra ögon examinerade om Ryssens styrka i Finland med mera, och enär jag till alla frågor gaf underdåniga swar, kom grefwe Liewen in till Hans Majestät. Hwilken ock några ord till mitt bästa utlade; lemnandes Hans Majestät twå resor mig det loford: Wi se, att Löfwingen intet är rädder. Hwartill jag swarade: jag är aldrig rädd, hwarken för Gud eller konung, fast mindre för min fiende. Ty jag har en nådig Gud och en rättwis konung, som lönar, om jag illa eller wäl gör. För min fiende fruktar jag intet, ty räddhågan hjelper intet. – Sedan bekom jag 100 dukater och för resan 50 plåtar. Stigandes jag att se huru Hans Majestät skref, då Hans Majestät stötte allt ifrån sig, klappade mig på axeln och sade: Oss älskelige Löfwing, i morgon far af och beställ wäl, så skall transporten snart blifwa öfwerstyrd till Finland; wi wilja eder ihågkomma» ...

165 »Guds stora, underbara nåd och wälgerningar, såsom den lyckan han mig gifwit, will jag till min sista andedrägt ej förgäta, utan med gladt hjerta|420| säga: Gud ware högeligen prisad och ärad. Ty bönen är min starkhet, min wärja och wapen, som mig beskärmar i nödens tid. Gud styrke min tro till min yttersta ände. Amen».

166 Stefan Löfwing dog år 1777 i Borgå socken, 88 år gammal.

|369|

167. Stora ofredens tider.

167 Furst Galitzin blef högste befälhafware i det eröfrade Finland. Han war en menniskoälskande man, som bestraffade sina soldaters öfwerwåld och sökte införa ordning i landet. Detta war icke lätt, när så månge prester, domare och andre tjenstemän flytt öfwer till Swerige. Men i södra och medlersta Finland blef ett slags styrelse införd; folket måste swära trohetsed åt den ryske tsaren och betala sin skatt åt den ryska kronan. Till det aflägsna Österbotten räckte icke den milde furstens arm; der fortfor kriget i hela dess grymhet.

168 På hösten 1714 landsatte den ryska flottan sina trupper norrom Nykarleby. Då blef en flykt och en folkwandring utan like. Kyrkklockorna nedgrofwos, eller sänktes i elfwar och sjöar. Den, som hade häst och kärra, lade på kärran sina barn och hwad han i hast hann medföra, för att fly norrut. Wägarna woro uppfyllda af flyktingarnes ändlösa rader. Gick ett hjul sönder, war ej tid att bota skadan; allt måste lemnas i sticket. Ett rop bland de efterföljande kunde förskräcka hundrade framför åkande, så att de kastade från sig mat och kläder, lemnade allt och sprungo till skogen. På hafwet syntes en sådan myckenhet flyende båtar, att flyktingarne på stranden trodde dem wara ryska flottan och åter kastade allt ifrån sig. Några båtar togos äfwen af ryska flottan på sjön; andra båtar kommo till swenska staden Umeå, men fienden följde efter och brände dem, jemte staden. Åter andra sökte en tillflykt wid Karlön utanför Uleåborg, men dit kommo kosacker om natten och nedhöggo flyktingarne. Mångenstädes gjorde bönderne motstånd, lägrade sig wid landswägarne och nedskjöto ströfwande fiender. Häraf ökades grymheterna och eländet. Mord och brand rasade utan hejd. Många pinades till döds, eller twungos att springa barfota i snön efter kosackernes hästar.|370| Städerna plundrades, Jakobstad brändes; i Uleåborg föröfwades alla slags ogerningar.

169 För att bestraffa motståndet och hindra ett anfall norra wägen från Swerige, befallte tsar Peter att ödelägga hela Österbotten, från Kemi söderut. Snö och obanade wägar räddade landet norrom Uleåborg, men socknarna Limingo, Salo och norra Pyhäjoki woro i grund ödelagda, när ryske landshöfdingen Tiesenhausen i Wasa utwerkade, att befallningen återkallades.|421| År 1714 härjades Åland så i grund, att dess stora skärgård låg i sju år utan en menniskoboning. Nu hade Finland det rykte om sig, att kunna uppställa de bäste soldater. Sådane wille tsar Peter gerna hafwa i sin tjenst, och derför lät han taga unge finske män, hwar de påträffades, och gjorde af dem twå regementen uti sin krigshär. I det wida Ryssland funnos äfwen folktoma och förhärjade landsträckor. Dit fördes flera tusen män, qwinnor och barn från Finland, kastades på hästryggen, eller bortdrefwos i skaror, för att tjena på de ryske herrarnes gods. I Limingo ensamt hade 124 menniskor blifwit dödade och 454 bortförde i fångenskap. Under de sista åren af ryska wäldet blef dock ett slags styrelse äfwen i Österbotten, och de mest ansedde bönderne måste indrifwa skatter åt ryska kronan.

170 På den tiden war halfwa Finland en ödemark, der byarna lågo i aska, åkrarna osådda, hjordar och hästar woro bortröfwade, fiskredskapen förstörda, wargarne talrikare och modigare, än de fattige flyktingar, som än här, än der sökt sin tillflykt i skogarna. På salt war en sådan brist, att det såldes skedtals, och när det alldeles tog slut, gräfdes gropar i sanden för hafswattnet, eller kokades det, till att få litet salt, när wattnet dunstade bort. Allt slags nöd war på engång i landet: krig, eld, köld, hunger, sjukdom, rofdjur, flykt, förtwiflan, andeligt mörker och wildhet i sederna. Och denna »den stora ofredens tid» har lemnat ett sådant förskräckelsens minne hos efterkom|371|mande slägten, att man sedan sade, för att beteckna dess fasor: »det war så mörkt, att man ej såg solen wid middagstid». Andre sade: »det war så kallt, att elden frös i spiseln».

171 Ja, wisserligen war allt Finland då ett öde, förhärjadt land, öfwergifwet af hela werlden, och dess folk ett med döden kämpande folk, så hårdt nederslaget, att det aldrig syntes kunna resa sig mer. Wåra fäder kunde då säga med konung Dawids ord i den 141:sta psalmen: »wåra ben äro förströdde intill mynningen af dödsriket, såsom när man upprifwer jorden. Men till dig, Herre, Herre, se mina ögon. Jag tröstar uppå dig; bortkasta icke min själ!» – Och åter kunde de säga med 138:de psalmens ord: »Om jag än midti ångest wandrar, så wederqwicker du mig. Herren skall uträtta allt för mig.»konsekvensändrat/normaliserat

172 Så tänkte äfwen det finska folket i denna sin yttersta nöd, och derför blef det wid lif. Men det folk, som genomgått sådana pröfningar och ändock lefwer och åter stått upprätt och åter blomstrar, – ett sådant folk måste wisserligen wara ett af Guds utwalda redskap, till att göra hans wilja på jorden. Ett sådant folk kan icke dö, förrän det utfört sitt wärf.

|422|

168. Konung Karl den 12:tes minne.

173 Efter Pultawa slag wistades konung Karl fem år som flykting hos de otrogne Turkarne, för att förmå dem till krig emot Ryssland. Der blef han åter berömd för sin tapperhet, när Turkarne wille drifwa honom ut från hans bostad i staden Bender; men illa styrdes hans rike med konungens bref och kurirer på 200 mils afstånd. Illa lyckades äfwen Turkarnes krig emot Ryssland. Då red konungen till sitt rike igen, och alla wäntade bättre tider. Men hä|372|rarnes Gud hade öfwergifwit honom, såsom han öfwergifwit sina folk. Ingen seger följde mera hans fanor; för hwarje år blef hans rike fattigare och mera förtryckt. Hjeltemodig i olyckan, såsom i lyckans dagar, stred han ännu, på alla sidor omgifwen af fiender, utan att wika. Wid den tid, när Finland kämpade med döden, wille kung Karl eröfra Norige, och här stupade han, en mörk winternatt i slutet af år 1718, för en kula från fästningen Fredrikshall. Samma winter förgicks större delen af Finlands sista här, som konungen hade skickat under Karl Armfelt att eröfra det medlersta Norige. Finnarne måste återtåga och öfwerraskades nyårsnatten af en snöstorm på fjällarna, der 600 man fröso ihjäl och många andra blefwo krymplingar, derigenom att de förfrusit händer och fötter.

174 Kung Karl war en oförliknelig krigshjelte, som ingen annan; swensk i sin tapperhet, finsk i sin ihärdighet, så att om honom är sagdt, att »han kunde icke wika, blott falla kunde han». Ingen konung har först upphöjt sitt rike till större ära och sedan störtat det ned i ett djupare fall. Men efterkommande glömde hans fel, för att endast minnas hans dygder. Swenskarne glömde sina lidanden och sin förlorade makt, för att prisa sin beundrade hjelte. Finnarne wille icke heller tro, att kung Karl hade öfwergifwit dem i deras yttersta nöd. Hans bragder blefwo en saga för gamla och unga. Så länge en af Karl den 12:tes krigare lefde i Finland, aftog han wördnadsfullt hatten, hwar gång han hörde konungens namn. Det är också om en grånad finsk karolin, som biskop Franzén har diktat en skön wisa, af hwilken wi här afskrifwa några werser:

Den gamle knekten.

Det war i Saimen på en ö,

Dit sällan någon länder,

|373|

Förutom måsar på den sjö,

Som stormar wid dess stränder.

|423|

Der står på udden än i år

En krokig tall med mossigt hår.

På klippan i dess skugga satt

En man af gamla werlden,

Med snöhwitt skägg och krigsmanshatt,rättelse i originalet

Långt synlig ut på fjärden.

Hans blårock med sin elghudsgjord*)Han war omgjordad med ett bälte af elghud.

War ej för dagens fänrik gjord.

Det syntes på hans wissna kind

En banad wäg för tåren,

Och kulen fläktade en wind

De glesa silfwerhåren.

Hans blick än sjönk i djupet ner,

Än log mot skyn, som sorgen ler.

I många Herrans år hwar qwäll,

Sen solen war förswunnen,

I samma drägt, på samma häll,

I samma ställning funnen,

En wålnad blott från fordna dar

Han för den häpne seglarn war.

»Jag är en öfrig karolin», –

Den gamle wid de orden

Stod reslig upp med hurtig min;

»Den siste än på jorden,

Som sett kung Karl!» – För namnet blottoriginal: namnetblott

Han lyfte af sin hatt så brådt.

|374||424|

»Som jag, så enkel såg han ut

I dylik rock och bälte,

Men när han stod i moln af krut,

Då war han kung och hjelte.

Stor när han wanns, som när han wann,

Och kanske störst, när han förswann ...»

»Snart hundraårig, sitter jag

Dock lugn här i min skrefwa,

Blott jag mitt fosterland en dag

Ej nödgas öfwerlefwa.»konsekvensändrat/normaliserat –

Så talte han och från den da’n

Ej syntes mer, der han war wan.

 

 

1. *)Nya tidräkningen. Efter gamla stilen war det den 6 Nowember, och derför bär denna dag Gustaf Adolfs namn.
2. *)Han war omgjordad med ett bälte af elghud.