Förord till lärare och äldre läsare

|-3||3|

Förord till lärare och äldre läsare.

1 Vigtiga reformer förestå för elementar-undervisningen. Skola de bära frukt, så måste de börja från innanläsningens första grund. Derest barnet icke lär sig från början att läsa korrekt, ledigt och med eftertanke innantill, så kommer all senare undervisning att kämpa mot felaktiga vanor och tanklös utanläsning.

2 De lägsta läroverken behöfva derföre en läsebok, som har den trefaldiga bestämmelsen att stadga innanläsningen, öfva tankeförmågan samt tidigt ingifva kärlek för kunskap och vetande.

3 Denna bok bör med framställningens enkelhet förena ämnen för eftertanken och intryck för fantasin. Den bör gifvas i barnets händer strax efter abcboken och ungefär samtidigt med lilla katekesen. Den bör icke begagnas till utanlexor, ej heller gifvas åt barnet utom skolan; den bör ej utslitas i haffsande läsning på egen hand. Den bör läsas i skolan högt innantill, med klar och tydlig stämma, med riktig betoning af orden och med noga iakttagande af skiljetecknen. Efter uppläsningen af en period eller ett stycke bör läraren göra barnet uppmärksamt på språkets byggnad, på satsläran och på ordböjningarna. Derefter torde han med lämpliga frågor och förklaringar, stundom äfven med lättare fysiska rön, fästa eftertanken på innehållet och göra det fruktbart såsom en förberedande kurs till framtida strängare läroämnen.

4 Ungefär sådan var den plan, som föreslogs, när jag redan i Maj 1851 hedrades med enskild uppmaning att försöka ett arbete åt detta håll. Planen är riktig, såvidt jag kan inse, och, om den kan utföras, ganska följdrik. Men huru utföra den rätt? Denna fråga har jag gjort mig i nära fem år, under ständiga omarbetningar, under vexlande hopp och misströstan att lyckas i ett ämne af så stor vigt och så stora svårigheter. Behofvet brådskar. Jag utskickar nu min bok till den välvillige läsarens, isynnerhet lärarens, granskning och till den praktiska erfarenhetens dom, som i sista instansen blir den bestämmande.

5 I den ganska rika barnliteraturen har jag ansett för en pligt att rådfråga utländske föregångare. Jag vill här endast nämna Oldbergs »Hemskola», Svedboms »Läsebok», Berlins »Naturlära», Reuterdahls »Jul||läsning», Hjorts »Danske Börneven», Löhrs »Plaudereien» m. fl. Alla dessa äga hvar för sig utmärkta förtjenster, men deras plan och bestämmelse ha varit helt andra. Det så ofta behandlade ämnet har synts mig för skolornas första behof och för vårt lands lynne fordra en ny uppställning.

|4|

6 Jag har ansett en sådan bok fordra en dubbel progression: i språk och i innehåll. Progressionen i språket har jag närmast sökt inlägga i de fyra första läsningarna. I första läsningen förekomma blott den enkla satsen med dess utbildningar, punkten, parenthesen och frågetecknet. I andra läsningen tillkomma den relativa bisatsen, appositionen, kommat, tankstrecket. I tredje läsningen infinner sig den konjunktionela bisatsen, kolon och utropstecknet. I fjerde läsningen framträder språkets byggnad, med den sammansatta satsen, fullständig, jemte semikolon samt efterhand öfriga skiljetecken. Derefter inskränker sig den formela progressionen egentligen dertill, att den beskrifvande stilen oftare omvexlar med den berättande.

7 I orthografi och skiljetecken har jag närmast följt de Almqvistska reglorna. Jag bör anmärka, att kommateringen af vissa bisatser, predikater o. d. med afsigt har några inkonseqvenser. Det ges fall, när både öga och öra protestera mot ett alltför slafviskt följande af reglorna för kommat. Den stränga ordningen bör ej utesluta en viss grad af frihet.

8 De metriska styckena äro bestämda att stärka örats gehör för språkets musik, för tonvigt och rhytm. Der jag helt eller i utdrag lånat af vårt lands och Sveriges skalder, har jag nämnt författaren, utom i första stycket sid. 13, som är en bearbetning efter Reuterdahl, äfvensom verserna sidd. 34, 36, 48 och 49 samt »Fågeln vid fönstret» sid. 47. »Kanariefågeln», samma sida, är åter från danskan efter Hjort. Fablerna om björnen och räfven äro från finskan.

9 Trädsnitten, med afsigt talrikast i andra och tredje läsningen, anser jag för oumbärliga bundsförvandter åt fantasin. Jag hade önskat dem flera, men boken hade derigenom blifvit dyrare.

10 Hvad angår innehållets progression, har jag, äfven under risk att börja med ett så abstrakt ämne som menniskan, ansett mig böra följa den naturliga utvecklingen af barnets föreställningar från det närmaste till det mera aflägsna, från hemmet till djuren, från djuren till vexterna och så vidare ut i den stora verlden, ända till dess att det unga sinnet, stegvis ditledt, kan höja sig till en föreställning om verldsbyggnaden, Guds allmakt, natur och ande. Att jag sökt göra det kristligt, lärer den stränga vetenskapen förlåta mig, likasom att jag sökt med varsam hand lyfta slöjan från barndomens|| illusioner och, der det varit möjligt, skona dem. Det ges, i min tanke, ingen olyckligare, ingen mera naturvidrig uppfostran, än den, som i förtid frånrycker barnet dess oskuldsblick öfver verlden och inkastar tviflet uti dess själ, innan den mognat tillräckligt för att i tingen uppfatta en förnuftig betydelse. Från en barndom utan tro uppvexer en ungdom utan Gud och ett helt lif utan fast botten för dess sedliga tillvaro.

11 Jag har nödgats behandla vetenskapliga ämnen i den minst vetenskapliga|5| form, för en alldeles oöfvad uppfattning. För att i någon mån lyckas, skulle detta ha fordrat en utförlighet, som utrymmet nekat mig. Jag ber fördenskull, att boken ej må betraktas som en naturlära och att den ej må utestänga framtida verkliga lärokurser i samma ämnen, särdeles i zoologi, botanik och mathematisk geografi, hvilka ämnen här, de förra för sin rikedom, den senare för sin svårfattlighet, blifvit knapphändigast behandlade. Hvad jag åsyftat är en tänkande betraktelse af naturen, dervid öga och tanke till en början lära sig att uppfatta vissa allmänna grupper, vissa gränslinier och områden, samt derigenom få en aning om ordningen i det hela.

12 Boken är skrifven i hopp att en dag få inträde i blifvande folkskolor. Den har derföre nödgats vädja till bondstugans, till torparekojans hemfödda föreställningar, såsom de enklaste och lägsta, hvilka dock äfven stadsbarnet torde förstå. Naturens bok kommer att efterföljas af Lefnadens bok, som blir af historiskt, geografiskt och praktiskt innehåll.

13 Denna bok uppträder nu i svensk drägt och för landets svenska befolkning. Den hoppas likväl att snart framträda äfven till drägt och lynne fullkomligt finsk. Hr kapellanen Bäckvall å Uleå Salö har, af vänskap för saken, egnat sin klara, för folkskriften så lyckliga penna åt en finsk bearbetning af detta arbete, med den frihet som olika språk- och folkegenheter göra nödvändig.

14 För redan erhållna upplysta råd aflägger jag här en uppriktig tacksägelse och anhåller ödmjukast, att af lärare, lärarinnor och andra sakens vänner hedras med rättelser ochoriginal: och och anmärkningar, hvilka jag ej skall underlåta att vid en möjligen utkommande ny upplaga tacksamt begagna.

15 Slutligen nedkallar jag öfver detta ofullkomliga verk Guds andes nåd, till befrämjande af Hans rike på jorden, till glädje och gagn för alla Finlands små barn och, genom dem, till framtida vinning för det älskade fosterlandet.

Helsingfors 24 Mars 1856.

16 Z. Topelius.

||

17 Anmärkning. Några påtagliga tryckfel i kommateringen torde läraren benäget rätta.

[6]