Elfte Läsningen. Om luften
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
2 lyftar lyfter, formen är provinsiell.
4 väderhvirflar virvelvindar.
4 trillat ihop snabbt rullat ihop, skapat.
5 kopphorn koppglas, för koppning (åderlåtning).
6 strået utaf en piplök piplök (Allium fistulosum) har ihåliga stjälkar.
6 Suga sug, böjning enligt första konjugationen är provinsiell, ändrat till »sug» i andra upplagan (1857).
7 18 alnar ca 10,70 m.
7 17 alnar ca 10,10 m.
9 jordens luftkrets atmosfären.
9 tilltäppt bollen, [...] luftbalongen Det första belagda experimentet med modellballong gjordes 1709 av portugisen Bartolomeu de Gusmão och de första bemannade flygningarna utfördes av bröderna Montgolfier i Frankrike 1783.
10 kolsyra koldioxid.
11 konstiga sinnrikt konstruerade.
11 syre, emedan det finnes i syrorna Syre antogs ingå i alla syror, därav namnet.
15 ämnen [...] spänstiga ämnen kan komprimeras och utvidgas.
18 god här: dryg.
18 När de fientliga krigsfartygen nyligen skjöto mot Sveaborg Sveaborg angreps av en brittisk-fransk flotta under Krimkriget sommaren 1855.
19 orgtramparen parallellform till orgeltramparen, ändrat till »orgeltramparen» i nionde upplagan (1884).
20 Ljudet går 558 alnar på en sekund ca 330,90 m/s; ljudhastigheten i luft beräknas till ca 340 m/s.
23 Samum det arabiska namnet på den torra, heta ökenvinden.
24 Fulton Robert Fulton (1765–1815), amerikansk ingenjör och uppfinnare.
24 märkvärdigaste mest betydelsefulla.
25 förskräckligen här: oerhört, kolossalt.
27 städerna ändrat till »stränderna» i sjätte upplagan (1870).
29 blicke ser, varseblir.
29 När Herren till Elias kom [...] sus. 1 Kon. 19:11–13.
Fotnot kanna drygt 2,6 liter.
Elfte Läsningen.
Om luften.
1 En dag hade Anders sprungit sig trött med en pappersdrake mot blåsten. När han kom till den stora väderqvarnen vid byn, stadnade han och såg uppå qvarnvingarna, som snurrade kring med god fart i blåsvädret.
2 Hvad ser du på? sade Greta, som i detsamma kom gående med sin far på landsvägen. Anders sade: jag|138| försöker att se luften. Bör man ej kunna se ett ämne, som har så stor kraft, att det lyftar min drake mot skyn och rör qvarnens vingar, som åter kringföra de tunga qvarnstenarna?
3 Fadren sade: luften kan ingen se, emedan han är fullkomligt genomskinlig. Här är en flaska. Hon ser tom ut, och du säger: det är ingenting i henne. Men försök att doppa henne i vatten med öppningen rätt nedåt, så kommer ändå intet vatten uti henne. Det är någonting, som tar emot, och det är luften. Men lägg flaskan med öppningen snedt uti vattnet, så rusar luften ut med ett porlande, när vattnet rinner in. Endast när luften är uppfylld af dunster och vattenångor, kan du se honom, ty då är han oklar och töcknig, såsom vid solrök, när det är länge varmt om sommaren. Men om man ser genom en lång sträcka af klar luft, så ser han blå ut. Deraf kommer himmelens blåa färg. Och när solen står lågt och skiner igenom luftens dunster, så få vi ofta se de skönaste färger i morgon- och aftonrodnaden.
4 En annan gång, när solen skiner klart in genom fönstret, få vi se små dammkorn sväfva i luften och beständigt röra sig. Deraf märka vi, att luften är ett mycket lätt ämne, som minsta dallring kan sätta i rörelse. Sitter du vid ett glest fönster, så känner du tydligt ett luftdrag utaf den kallare luften, som inströmmar utifrån. Blåser du på glöden i spiseln, så far en luftström framåt ifrån din mun. Blåser du i ett glasrör och lägger en ärt i röret, så far ärten ett långt stycke fram, emedan luftströmmen i röret tränges ihop och blir starkare derigenom. Smeden klämmer ihop blåsbälgen i smedjan. Då pressas luften i bälgen tillsamman och far ut som en blåst öfver kolen|109| i ässjan. Stundom känner man ingen rörelse i den fria luften ute. Då säger man: nu är det lugnt, och på sjön är stiltje. Men så hän|139|der, att luften på något ställe vidgas ut af värmen och tränger på andra luftmassor, så att de komma i rörelse likasom en ström. Då uppkommer der en vind eller en blåst. Och af den orsaken blir alltid blåst vid stora eldsvådor. Blåsten kan ökas af flera orsaker, och då blir deraf en storm. Den stormen kan sedan ännu blifva så förskräckeligt häftig, att han upprycker de största träd, nedslår hela hus och begrafver stora skepp i de upprörda vågorna. En sådan storm kallas orkan. Och ibland går orkanen i så förunderliga ringar eller väderhvirflar, att han uppsuger vatten ur sjön till ett moln, som han trillat ihop. Sådant kallas ett skydrag och rycker med sig allt, som kommer nära det, tilldess att molnet brister och vattnet störtar ned i ett skyfall.
5 Der seglar det stora skeppet, som är så tungt, att många menniskors kraft skulle knappast förslå att röra det ur fläcken. Hvad är det, som drifver skeppet framåt? Det är luften, som fyller dess utbredda segel. En annan gång se vi, huru luften bär molnet och röken och fågelens vingar och andra lätta ämnen, såsom papper och dun. Deraf veta vi, att luften har en viss täthet och en viss tyngd. Vi äro så vana vid luften, att vi alls icke känna, huru han trycker oss. Men hvarföre rinner ej ölet ut genom tapphålet, om jag ej först öppnar sprundet på tunnan? För det att luften trycker emot vid tapphålet. Och suger jag luften ur en fingerborg eller ett kopphorn, så fastna de fast på min hand. Hvarföre det? Emedan luften trycker dem utifrån, men ej mera inifrån. Och sticker jag ett rör, som är öppet i båda ändarna, ned uti vatten, så står vattnet inuti röret precis lika högt, som utanför röret. Men suger jag ut luften från öfra ändan, så stiger vattnet upp uti röret och ända in i min mun. Hvarföre det? För samma or|140|saks skull, emedan luften trycker på vattnet utanför röret och drifver det upp, sedan luften ej mera trycker på vattnet inuti röret. Ett sådant rör kallas häfvert. Och af samma orsak får jag vattnet att stiga upp i en pump. Ty när pumpstocken tryckes nedåt, så pressar han luften i pumpröret ut genom ett hål, som strax åter tillslutes med en klaff, och då trycker den yttre luften upp vattnet uti det luft-toma pumpröret.
6 Vill du se något märkvärdigt, så gör som teckningen visar vid sidan af boken. Tag ett ämbare eller en skål. Häll vatten deri. Tag sedan ett krokigt rör, och har du ej bättre, så tag strået utaf en piplök. Lägg ena ändan af röret i vattnet och låt|110| andra ändan hänga nedåt utanför kärlet, men så, att han hänger litet lägre än vattnet. Suga sedan ut luften ur rörets nedra ända. Då börjar vattnet rinna ut genom röret och fortfar att rinna, sedan du slutat att suga, så länge något vatten finns uti kärlet. Hvaraf kommer det? Här måste ju vattnet först rinna uppåt, emedan rörets krökning är högre än vattnet. Och aldrig ser man annars ett vatten rinna uppåt. Men nu gör det så, emedan den yttre luften trycker vattnet in i det luft-toma röret, som icke är annat än en krökt häfvert.
7 Men om jag försöker uppsuga vattnet i ett rör, som är t. ex. 18 alnar högt öfver vattenytan, så kan jag omöjligen få vattnet att stiga högre än 17 alnar i röret. Hvarföre det? Emedan luftens tryckning ej förmår uppdrifva vattnet högre. Och deraf se vi, att luften trycker oss på alla sidor jemnt så mycket, som om vi hade vatten öfver oss till 17 alnars|141| höjd.*)Not. Lärdt folk har räknat ut, att en kanna vatten väger lika mycket som 770 kannor luft. Det är en förskräckelig tyngd, som skulle alldeles sönderkrossa oss, om ej luften inuti oss tryckte lika mycket utåt. Om man kunde pumpa den inre luften ut ur ett hus, så skulle den yttre luften krossa alla väggarna sönder.
8 Det är svårt att göra ett luft-tomt rum; men likväl har man uppfunnit ett instrument, hvarmed man kan utpumpa luften ur en glasklocka. Man får då se, huru en fjäder, som nedsläppes i luftpumpen, faller lika hastigt till bottnen som en sten. Ty der finnes ej luftens motstånd, som annars hejdar allt slags rörelse. Vore icke det motståndet, så skulle jag skjuta min kula och kasta min boll dubbelt längre, än jag nu kan göra.
9 Luften flyter i osynliga strömmar kring hela jorden och sträcker sig omkring fyra mil högt ofvanför våra hufvuden. Hela denna mängd af luft kalla vi jordens luftkrets. Man har hittat uppå att fylla en stor boll af siden eller annat tunnt och tätt tyg med luft-arter eller luftformiga ämnen (gaser), som äro lättare än luften. När man sedan noga tilltäppt bollen, så att gaserna ej slippa ut, så höjer sig bollen i luften, och då har man bundit under bollen en liten båt, der en eller flera menniskor kunnat sitta. Bollen eller luftbalongen har då lyftat dessa djerfva luftseglare högt upp, ja högre än de högsta berg och de högsta moln. Och så ha de sett städer och byar långt under sina fötter, intilldess att de utsläppt gaserna ur balongen och derigenom åter sjunkit till jorden. Men der högst upp uti luften|111| har varit|142| svårt att andas, emedan luften blir ständigt tunnare, ju högre man kommer. Deraf händer också, att man på höga berg får se molnen regna under sina fötter, ty den tunna luften deruppe kan ej bära molnen så högt. Djupt ned uti hafven har vattnet pressat dykarne starkare utifrån, än luften i deras kropp har gjort motstånd inifrån, och då har blod strömmat ut från dykarnes näsa. Tvärtom har det gått med dem, som klifvit på mycket höga berg. Der har luften inuti deras kropp tryckt starkare utåt, än den tunna yttre luften tryckt inåt. Och så ha de varit i stor fara att förblöda genom luft-tryckningen. Men i djupa grufvor är luften i samma mån tätare och svår att andas, så att man ser, huru Gud beredt den alldeles lagom för menniskan vid jordens yta.
10 Luften genomtränger nästan allting: han finnes i jorden, i vattnet, i trådarna af dina kläder och inuti din kropp. Utan luft kan intet djur andas, ingen vext lefva och ingen eld brinna. Jag såg engång en råtta, som släpptes in i det toma rummet af luftpumpen. Snart blef hon orolig och försökte att komma ut. När hon ej slapp ut, begynte hon draga allt djupare efter andan. Till slut ryckte hon på sig, förqväfdes och dog. En gosse fick engång en stor köttbit i halsen. Deraf dog han, emedan han ej kunde andas mera luft. Vid ett läsförhör såg jag mycket folk i en låg stuga. Till slut blef luften i rummet så qvalmig, att man knappt kunde andas, och ljusen på bordet brunno mycket oklara. Drag upp spjellet, sade klockaren, så blir här en bättre luftvexling. Det är osundt att icke ständigt få ny frisk luft uti rummet. Ty den luft, som vi andas ut, innehåller ett luftformigt ämne, som kallas kolsyra; det är skadligt för eld och andedrägt.
|143|11 Länge trodde jag, att luften var ett enkelt ämne; men i staden såg jag apothekaren sönderdela luften i konstiga kärl. Deraf fick han två sinsemellan olika enkla ämnen. Det ena kallades syre, emedan det finnes i syrorna, och det är syret, som underhåller allt lif och gör att elden brinner. Men om syret vore ensamt i luften, skulle den minsta gnista sätta hela jorden i brand. Derföre har Gud blandat i luften ett annat ämne, som heter qväfve, emedan det ensamt för sig kan släcka eld och qväfva menniskor. Vattnet består af syre och en annan luft-art, som för vattnets skull kallas väte. Dessa tre luft-arter: syre, väte och qväfve, samt de två fasta ämnena kisel och kol äro de allmännaste i naturens riken. Vexterna äro för det mesta sammansatta af kol, syre och väte. Men djurens kroppar innehålla ännu dessutom qväfve.
|112|Om ljudet.
12 En dag tog far sin bössa och gick att skjuta hjerpar i småskogen. Gif mig också en bössa och krut, sade jag.
13 Nej, sade far; icke ännu, förrän du blir äldre. Krut och bössor äro farliga leksaker.
14 Hvarföre det?
15 För det att krutet i bössan har en mycket stor kraft. Lägger du det löst på marken och tänder på det, så frasar det endast upp. Men lägger du det i den trånga bösspipan och packar en förladdning framför det, så har krutet på alla sidor någonting, som tar emot. När det då antändes, förbrinner det i ögonblicket till luftformiga ämnen. Sådana ämnen äro mycket spänstiga och utvidga sig med en förvånande kraft. Vid krutets förbränning vilja gaserna ut och tränga med all makt på det ställe, der de möta det svagaste motståndet. Paff, så smäller skottet, kulan och förladdningen|144| fara undan. Och fara de ej undan, om bössan är rostig och illa laddad, så spränges bösspipan. Der hjelper intet motstånd, om det också vore ett berg. Ty borrar jag berget och laddar hålet med krut, så spränger jag stenen i stycken.
16 Men hvarföre smäller skottet?
17 Det kommer af luften. När krutet skjuter undan förladdningen, blir det ett luft-tomt rum uti bösspipan. I det toma rummet inrusar luften med en fart, som gör buller, och så blir der en knall. Hvem skulle tro, att sjelfva den majestätiska åskans dunder uppkommer af luften? Men så är det ändå. Der blixten far fram mellan molnen, skjuter han luften undan. Strax rusar en ny luft in i det toma rummet, och så höres knallen. Sedan blir af den knallen ett eko i molnen, så att man tycker sig höra en hel rad utaf knallar.
18 Snärtar jag i luften med en piske eller ett smalt spö, så uppkommer der ett hvinande ljud. Ringer jag med en kyrkklocka, så slår kläppen mot klockan. Då börjar klockan att likasom skaka, och den skakningen meddelar sig åt luften omkring henne. På samma sätt, när jag knäpper på en fiolsträng, ser jag tydligt, huru strängen dallrar efteråt, och den dallringen meddelar sig åt den lättrörliga luften. Af allt sådant kan jag märka, huru ljudet uppkommer af luftens dallring. Den närmaste luften fortplantar sin dallring åt den aflägsnare luften, och så går ljudet genom luften, ibland längre, ibland kortare väg, allt eftersom dallringen är starkare eller svagare. När det är lugnt, kan jag höra kyrk-klockorna en god mil öfver sjön; men blåser det, så höras de längre åt det håll, dit vinden blåser. När de fientliga krigsfartygen nyligen skjöto mot Sveaborg, hörde man dundret på 30 mils afstånd, om man lade|113| örat mot marken. Der gick dallringen genom jorden; annars hade man ej hört dånet så långt borta.
19 När jag plaskar i vattnet eller klappar med händerna eller stampar med foten eller slår på en trumma, bli der olika ljud utaf luftdallringen. När jag talar eller hvisslar eller sjunger, kommer luften ur mina lungor och sätter den yttre luften i dallring. På samma sätt sjun|145|ger orgeln i kyrkan sina vackra psalmer. I stället för lungor har han stora blåsbälgar, som drifva in luften i piporna, när orgtramparen stiger på tramporna. Sedan kommer luften ut genom små hål i orgelpiporna, och då ger hvar pipa en ton. Sång och allt slags musik, som så innerligt gläder menniskans hjerta, äro en rad af toner, hvilka tillsamman utgöra en melodi. Och när flera toner stämma tillsamman i ett enda väl-ljud, kallar man sådant ackord. Man spelar på flera slags blåsinstrumenter, såsom flöjten och klarinetten, trumpeten och valdthornet. Men fiolen och harpan och forte-pianot samt flera andra äro sträng-instrumenter. Engång spände jag en ståltråd mellan två hus, som ej stodo långt från hvarandra. Då hörde jag ståltråden dallra för vinden, och deraf uppkom en lång, vacker och klagande ton. Ju kortare och smalare strängen är, desto finare blir tonen. Derföre får man olika toner ur samma fiolsträng, när man trycker med fingret på olika ställen af strängen. Och inuti är fiolen tom och har tunna väggar, ty då dallra väggarna med och öka tonernas styrka.
20 Engång såg jag något märkvärdigt, som jag ej strax kunde begripa. En karl högg ved på afstånd i skogen. För hvart hugg såg jag yxen falla, men först en liten stund efteråt hörde jag slaget. Då kom jag ihåg, att jag ofta sett röken af ett skott långt innan jag hörde smällen. Nu vet jag orsaken. Ljuset går hastigare än ljudet. Derföre ser jag yxhugget och röken förrän jag hör slaget och smällen. Ljudet går 558 alnar på en sekund eller icke fullt en mil på en half minut. Och vill jag med klockan i hand räkna tiden mellan gevärsröken och smällen, så kan jag säga precis: nu är den skytten så eller så långt borta.
21 »När man ropar i skogen, får man svar»,original: svar,» säger ordspråket. Det har jag ofta hört, isynnerhet om der varit berg eller backar nära. Sådant kalla vi genljud eller eko. I början trodde jag, att någon gömt sig i skogen och härmade mig. Men sedan märkte jag, att den dallrande luften likasom kastades tillbaka från träden eller berget och kom igen till mig, när jag ropade.|146| Sådant låter både löjligt och underligt. Vid stugan är också ett eko mot väggen. Men står jag närmare än 30 alnar från väggen, så höres eko ej mera. Då kommer ljudet så fort tillbaka, att jag ej hinner skilja emellan mitt eget rop och dess genljud.
|114|Om väderstrecken och vindarna.
22 Vill du lära dig känna väderstrecken, så tag märke på det håll, der du ser solen vid middagstiden precis klockan 12. Vänd sedan ryggen mot solen. Då står du med ansigtet mot norr och med ryggen mot söder. På höger hand har du öster, och på venster hand har du vester. Midtemellan norr och öster är nord-ost. Midtemellan öster och söder är syd-ost. Midtemellan söder och vester är syd-vest. Och midtemellan vester och norr är nord-vest. Nu vet du de vigtigaste väderstrecken. Sjömannen afdelar dem sedan i mindre streck på kompassen.
23 Vindarna indelas efter väderstrecken, så att hvar vind får namn efter den trakt af verlden, hvarifrån han blåser. De fyra förnämsta vindarna äro: den kalla nordan, som hämtar frost; den fuktiga östan, som hämtar regn; den varma sunnan, som blåser om sommaren, och den milda vestan, som ofta hämtar oss vackert väder. Nordan är så kall, emedan han kommer till oss från sådana trakter, der isen aldrig smälter. Långt borta i söder blåser öfver de heta sandöknarna en vind, som kallas Samum och är så het, att han dödar menniskor. När en sådan vind far öfver ett haf, kyles han af; men är ej hafvet stort, så kan han ändock vara grufligen het. I några trakter af jorden blåser halfva året igenom beständigt samma vind, och midtöfver jordens klot blåser beständigt östan. Sådana vindar kallas passader, och dem måste alla sjömän noga ha reda på. Orkaner rasa ofta i de varmaste länderna och komma der helt hastigt. Bäst som det är vackert och lugnt, stiger ett helt litet moln upp på den klara himmelen. Den, som då ligger, måste fort ur sin säng, och den, som sitter till bords, hinner ej äta sin soppa till slut. Alla måste ut och kasta sig ned på marken, ty inom en liten stund har kanhända hela huset blåst bort.
|147|Om ångmaskiner och jernvägar.
24 Låter jag en butelj öl stå i värmen på ugnen, så drifves korken upp utaf kolsyran i ölet. Täcker jag en kokande gryta, så att ångan ej slipper ut, så afkastas locket af ångans kraft. Allt sådant kommer af luft-arternas och ångornas ofantliga styrka att utvidga sig. I Amerika var en man vid namn Fulton. Han satt engång och betraktade ångorna ur en thékanna. Småningom föll det honom in, att man kunde göra en maskin af jern, som sättes i rörelse genom den drifvande kraften af vattenångorna i en stor kittel. Han|115| begynte att bygga ett litet fartyg med en sådan maskin. Alla, som sågo det, skrattade och sade: Fulton är tokig! Men Fulton var ej tokig, han var endast fattig. Ingen ville låna honom penningar till det, som man kallade hans galenskaper. Men Fulton var ihärdig, och efter många bekymmer fick han sitt fartyg färdigt. Nu kunde alla se, att hans fartyg verkligen rörde sig framåt utan segel eller årar, blott genom ångans kraft. De, som skrattat mest, blefvo nu mest förundrade. Fultons namn blef vida berömdt, och hans uppfinning blef en af de märkvärdigaste och nyttigaste, som någonsin blifvit gjorda. Ty nu, sedan femtio år snart förgått, fara tusendetals ångfartyg och behöfva ej mera förlora en dyrbar tid genom stiltje och motvind. Fartyget, som du här ser, är ett ångfartyg. Inuti fartyget är en ugn. Der kokas vatten i den stora ångpannan, och röken går ut genom skorstenen. Vattenångorna drifva maskinen, och maskinen sätter hjulen i rörelse vid sidan af fartyget. När då hjulen gå omkring, skjuta deras skoflar vattnet undan, likasom årarna göra,|148| när man ror. Och när maskinen drager så mycket, som t. ex. femtio hästar draga, så säger man: maskinen har 50 hästars kraft. Dessutom arbetar ångan i verkstäder och fabriker det, som många tusen menniskors krafter ej skulle förmå uträtta. Och hvar dag användes den till något nytt, så att menniskans välde öfver naturen derigenom blifvit tydligare än någonsin.
25 Sådana tunga lass, som fordom flera hundrade hästar med möda släpat fram uppå vanliga landsvägar, drager nu en enda ångmaskin mycket fortare och lättare fram på jernvägarna. Här ser du en jernväg; han kallas så, emedan han har hjulspår af jern, på hvilka hjulen löpa helt lätt framåt. Främst|116| far ångmaskinen och drager efter sig en hel rad af vagnar, som kunna vara långt flera, än här synas. I somliga vagnar äro varor, i somliga sitta menniskor. En jernväg får ej vara backig eller mycket krokig. För att få honom rak och jemn, har man i många länder sprängt gångar genom bergen och byggt broar öfver sjöarna. I några stora städer går jernvägen öfver husens tak. Och nyss har man byggt en hängande bro med jernväg öfver det förskräckligen stora vattenfallet Niagara.
Stormen.
Jag är den snabba luftens örn,
Som brusande mig svingar
Från alla verldens fyra hörn
På aldrig sedda vingar.
Du seglare på verldens haf,
Gif akt, nu bäddar jag din graf!
|149|Jag hvälfver hafvets vilda våg
I raseri mot stranden
Och jagar molnens dunkla tåg
Emot de fjerran landen.
Jag störtar hela skogar kull
Och höljer städerna i mull.
Men när jag rasar vildast då,
Så bryter Gud min styrka,
Att hellre jag i mildhet må
Hans stora allmakt dyrka.
Så somnar jag från all min strid
I aftonlugnets djupa frid.
Ty, fastän det är Herren, som
Vi ock i stormen blicke;
När Herren till Elias kom,
I stormen kom han icke
Och ej i eldens dystra ljus,
Men i den milda fläktens sus.
|117|