Andra Läsningen. Om däggande djur

Andra Läsningen.

Om däggande djur.

1 Kom, min broder. Kom, min syster. Nu gå wi ut. Nu stå wi på gården. Rundtomkring oss är den stora naturen. Hwad är naturen? Det är hela werlden, som wi förnimma med wåra sinnen.

2 Hela naturen är såsom en bok. Den, som kan läsa den boken, han har stor glädje deraf. Den boken är full af sköna bilder. Den boken är full af nyttig lärdom. Den boken är full af Guds wishet på hwarje blad.

|15|

3 Hela naturen är såsom ett stort land. I det landet finnas flera riken. Hwilka äro naturens riken? De äro tre. Det första är djurriket. Det andra är wextriket. Det tredje är stenriket.

4 Nu så gå wi ut i det stora djurriket. Rundtomkring oss är werlden full af lefwande warelser. Somliga lefwa helt nära oss i wårt eget land. Somliga bo uti andra länder långt härifrån. Somliga äro mycket större än wi. Somliga äro mindre än minsta mygga. Alla ha sitt eget ändamål, för hwilket de lefwa. Gud har ej skapat någonting för ro skull. Stundom förstå wi hans mening. Ofta är den förborgad för oss. Låtom oss alltid tro på Guds ewiga godhet.

|17|

Huru konung Lejon församlade sitt folk.

5 Det war engång om sommaren. Lejonet, som är djurens konung, satt på sin thron i skogen. Der woro alla djur, som lefwa på marken. Fåglarna flögo i den klara morgonluften. Nära intill war en sjö, hwars watten war uppfylldt af många djur. Alla hörde lejonets röst, som röt genom skogen.

6 Så sade Lejonet. Jag har kallat eder alla, som i werlden bo. Jag will räkna edert antal. Jag will känna mitt folk. Stenarna höra icke till mitt rike. Wexterna höra ej heller dit. En sten kan ej röra sig sjelf. En planta suger sin mat med roten. Men ett djur kan röra sig hwart det will. Ett djur har en mun, med hwilken det äter. Ett djur känner det, som gör ondt. Ett djur känner det, som gör godt. Ett djur har instinkt, hwaraf det wet utan lärdom hwad det bör göra i werlden.

7 Lejonet kallade Hunden fram. Hwad är du? Jag är ett däggande djur. Hwarföre det? Jag föder lefwande ungar. Jag ger dem di. Jag andas med lungor. Jag har warm blod. – Det är bra. Gå din wäg.

|16|

8 Lejonet ropade Sparfwen till sig. Hwad är du? Jag är en fågel. Hwarföre det? Jag wärper ägg i mitt bo. Jag kläcker ut mina ungar. Jag andas med lungor. Jag har warm blod. Jag är klädd uti fjäder. Jag flyger med wingar. Jag går på twå fötter. – Det är bra. Flyg din wäg.

9 Lejonet kallade till sig Ormen. Hwad är du? Jag är ett kräldjur. Hwarföre det? Jag krälar på marken. Jag andas med lungor. Jag har kall blod. – Det är bra.original: bra Kryp din wäg.

10 Lejonet ropade Gäddan dit. Hwad är du? Jag är en fisk. Hwarföre det? Jag släpper min romm uti wattnet. Jag andas med gälar. Jag simmar med fenor. Jag har kall blod. Min kropp är betäckt af fjäll. – Det är bra. Simma din wäg.

11 Lejonet kallade Fjäriln wid namn. Hwad är du? Jag är ett led-djur. Hwarföre det? Min kropp är hopsatt af flera leder. Andra djur ha en ryggrad af ben. Jag har ingen. Jag andas med fina rör i min kropp. Min blod är kall. Jag har sex fötter. Jag lägger ägg. Af ägget blir en larw. Af larwen blir en puppa. Ur puppan kryper min afkomma fullwuxen ut. – Det är bra. Flyg din wäg.

12 Lejonet ropade Snäckan fram. Hwad är du? Jag är ett blötdjur. Hwarföre det? Min kropp är alldeles mjuk. Jag bor i ett hårdt skal. Jag har inga leder i kroppen. Jag rör mig helt långsamt. – Det är bra. Kryp sakta din wäg.

13 Lejonet talade mera. Nu känner jag de sex djurklasserna. Hwar klass will jag dela i ordningar. Hwar ordning will jag dela i slägten. Hwart slägte will jag dela i arter. Det få wi sedan bättre lära. Sjelf är jag ett däggdjur. Jag kan ej flyga som fågeln. Jag kan ej kräla som ormen. Jag kan ej simma som fisken. Jag|18| kan ej|17| förwandlas som fjäriln. Jag kan ej bo i ett skal som snäckan. Derföre få de öfriga gå. Däggdjuren allena will jag kalla inför min thron.

14 Wänta litet. Der ser jag den stolta menniskan komma. Hwad will du, o menniska? Ensam står du här rak som en tall i skogen. Ensam ser du med upprätt panna emot den blåa himmelen.

15 Menniskan såg majestätiskt ned på de församlade djuren. Konung Lejon, du har kallat hit alla dem, som gifwa sina ungar di. Det gör också jag. Min kropp liknar i många förrättningar djurens kropp. Så kan du räkna mig ibland däggdjurens klass. Men Gud allsmäktig har gifwit mig en odödelig själ. Hans wishet har gifwit mig förnuftets ljus. Min mun kan tala. Min wilja är fri. Jag kan skratta. Jag kan gråta. Det kunna ej djuren. Så är jag förmer än alla djur. Konung Lejon är icke min öfwerman. Farwäl, herre konung. I morgon fångar jag dig i en bur af jern.

16 Lejonet skakade af wrede sin långa mahn. Farwäl, o menniska. Du hör icke mitt rike till. I morgon söndersliter jag dig till föda åt mina ungar.

17 Menniskan gick med konungslig höghet bort. Då darrade alla djuren. Lejonet såg den rädda apan klifwa upp i ett träd. Wänta litet. Är icke du en menniska?

18 Apan, som annars gerna wille anses för menniska, nekade nu med rätta dertill. Jag är wisst ingen menniska. Så wacker är jag wisst icke. Jag går ej alldeles rak. Mina fötter se ut som händer. Många bland oss ha en swans. Jag will berätta dig något, herre konung. Gud skapade menniskan till sin afbild. Derföre skapades hon från början så skön. Men Guds owän såg detta med afund. Herre Gud, låt också mig skapa en wa|18|relse. Gud tillstadde det. Då skapades apan, som härmar det stygga hos menniskan. Derföre har jag en ful kropp. Derföre har jag ett elakt sinne. Jag stjäl. Jag är snål. Jag är bakslug. Ändock förbarmade sig Gud öfwer mig. Stackars apa, jag will gifwa dig en af menniskans goda egenskaper. Du skall älska dina barn lika ömt som menniskan älskar sina.

19 Lejonet lät apan gå. I detsamma kom läderlappen flygande. Är icke du en fågel? Nej, herre konung. Jag flyger med den tunna huden mellan mina långa tår. Ett däggdjur är jag, som hela wintern sofwer i mörka hål. Sommartid flyger jag blott om nätterna. Jag will berätta dig något, herre konung. En afton jagade jag en surrande torndyfwel. Då war der en gosse, som hwiftade i luften med ett smidigt spö. Jag flög efter ljudet. Spöet träffade mig. Då föll jag ned. Gossen, som tog mig, lät mig lefwa fången uti en bur.

|19|

20 Lejonet lät läderlappen flyga. Då sprutade hwalfisken en hög wattenstråle öfwer ytan af sjön. Är icke du en fisk? Nej, herre konung. Jag föder lefwande ungar, som di min mjölk. Derföre är jag ett däggdjur, som andas luft. Jag will berätta dig något, herre konung. En dag förföljde jag sillen uti de djupa hafwen. Då seglade der ett skepp, som skickade ut en båt. En man i båten kastade i min rygg ett hwasst spjut, som war fästadt wid en lina. Då simmade jag flera mil bort, dragande båten efter mig. Till sist slog jag båten omkull med ett slag af min stjert. Menniskan, som kokar tran af mitt späck, står efter mitt lif. Jag är det största djur, som finnes. Ändock har menniskan dödat många hundrade af mina bröder. Skjälen, hwars hufwud|19| liknar en hunds, är också ett däggdjur, som lefwer i wattnet. Uttern, som fångar fisk, är ett dylikt djur.

21 Nu blef lejonet otåligt. Simma din wäg, du hwalfisk. Du är ändock ett sjödjur. Jag will höra något mera om landtdjuren. Jag will höra om dem, som äro tama. Jag will höra om dem, som äro wilda. De skola berätta för mig en historia ur sin lefnad.

22 Så trädde då däggdjuren fram inför lejonets thron. De berättade många underliga ting, som lejonet gerna hörde. Icke får du ännu weta allt hwad de sade om sig. Deraf skulle blifwa en stor bok. Men den, som noga hör på, får weta mera än förr.

Hwad husdjuren berättade.

23 Hunden morrade åt lejonet. Du trogna hund, hwad har du att säga? Ständigt skäller du wid din husbondes dörr.

24 Hunden swarade. Trogen är jag wisst, herre konung. Jag blyges för räfwen, min slägting. Jag harmas på wargen, min trätobroder. För mina slägtingars skull har jag blifwit räknad till rofdjuren. Ändock är jag det tillgifnaste bland husdjuren, som lydigt följa menniskan åt. Jag är menniskans trognaste tjenare. Jag waktar hennes gård. I skogen jagar jag hennes willebråd. I de kallaste länderna drager jag hennes släde. Många bröder äro wi af olika skapnad. Knähunden är stundom så liten som en råtta. Bulldoggen är stundom så stor som en kalf. Windthunden har spetsig nos. Mopsen har trubbig nos. Taxen har korta ben. Pudeln har ull. Alla äro wi hundar af samma art. Min hynda kallas tik. Mitt barn kallas walp. Wi äro de klokaste|20| djur. Wi äga det skarpaste wäderkorn. Med lukten känna wi ett fotspår igen. Många konster lära wi oss till menniskans nytta. Ofta ha wi räddat ett barn, som fallit i sjön. Jag tjenade engång en man,|20| som gick wilse om wintern. Der kom ett yrwäder, som begrof honom under den djupa snön. Der skulle han wisst ha frusit ihjäl. Men jag lade mig på hans bröst, som deraf hölls warmt. Jag skällde af alla krafter. Till sist kom der folk, som förde min herre till warma stugan.

25 Lejonet nickade nöjd sitt bifall. En trogen tjenare kan ej betalas med guld.

26 Katten krökte jamande sin rygg för lejonet. Herre konung, jag är din nära slägting. Wi höra båda till kattslägtet, som kan indraga sina klor. Wårt slägte är det bäst bewäpnade ibland djuren. Derföre är jag till mitt rätta lynne ett rofdjur. Akta dig, fågel, som plockar ett frö uppå marken. Akta dig, råtta, som tittar fram ur ditt hål. Jag lurar på dig. Jag hukar mig ned. Jag tager ett språng. Jag slår mina klor utan nåd i din nacke. Min rätta lust är sådan. Jag dödar alla dem, som äro swagare än jag. Ändock har jag blifwit tam i menniskans tjenst. Hon stryker min gnistrande rygg. Jag sofwer på hennes knä. Jag waktar hennes wisthus. Mina wackra ungar leka med hennes barn. Hon berömmer min snygghet. Katten twättar sig. Nu få wi främmande. Men icke förgår mitt onda sinne af godhet. Jag är grym. Jag är falsk. Jag kan öfwergifwa min bästa wän. Jag kan klösa den hand, som nyss gaf mig mat.

27 Lejonet skakade missnöjdt sin långa mahn. Gå, katt. Din skapnad är ganska wacker. Men ditt lynne är ondt. Hellre will jag hafwa en ful kropp än ett elakt hjerta.

28 Hästen gnäggade. Jag är det ädlaste ibland husdjuren. Jag är wacker. Jag är stark. Jag är tålig. Jag är läraktig. Jag är menniskans nyttigaste tjenare i de flesta länder på jorden. Hon spikar under min hof en sko utaf jern. Hon stoppar sina dynor med taglet utaf|21| min swans. Jag drager hennes lass. Hon rider på min rygg. I krig bär jag min herre mot fiendens bajonetter. Hingst heter jag stundom. Stundom heter jag wallack. Min hona heter sto. Min unge heter fåle. Min röda bror heter fuks. Min gråa bror heter black. Skymmeln har ljusa hår i blandning med mörka. Schäcken har mörka fläckar på hwitt skinn. Den lata åsnan, som har så långa öron, är min slägting uti de södra länderna. Håret på min hals kallas mahn. Jag lunkar. Jag trafwar. Jag galopperar. Ofta slår min herre mig utan förbarmande. Då sörjer jag i mitt trogna sinne öfwer menniskors otack.

|21|

29 Lejonet prisade hästens ädelhet. Hwarföre will du, som är så stark, fördraga menniskans hårdhet?

30 Herre konung, jag wet min bestämmelse. Gud hafwer satt mig till en tjenare på jorden. Många menniskor älska mig högt. De wårda mig som en god kamrat. Jag känner min herres röst. Jag äter bröd ur hans hand. Så har jag min lön i hans omsorg om mig.

|22|

31 Oxen bölade. Se på mig, herre konung. Jag är en fader för de nyttiga nötkreaturen. Mitt slägte, som har horn, kallas derföre hornboskap. Wi höra till idislande djur. Wi tugga twå gånger det gräs, som wi äta. Wi beta tillsamman i hjordar. Något klumpig är jag kanhända. Möjligtwis kan du anse mig dum. Men en styf lastdragare är jag. Mitt kött är menniskans kraftiga mat. Af min hud garfwas läder. Af min talg stöpas ljus. Af hornen göras kammar. Wisst är jag en lycklig fader. Tjur heter jag stundom. Min hona heter ko. Af hennes goda mjölk får man grädde. Af den får man fil. Deraf tjärnas smör, som barnen breda så gerna på brödet. Min äldsta dotter heter qwiga. Mitt yngre barn heter kalf. Reta mig icke, herre konung. Då stångar jag dig med mina krokiga horn.

32 Lejonet nickade skämtsamt. Menniskan kallar den, som är enwis, ett tjurhufwud. En ärlig best är du wisst ändå. Jag känner flera af dina slägtingar i de warma länderna. Bland dem är den starka buffeloxen. Bland dem är|22| kamelen, som kallas öknens skepp. Bland dem är dromedarien med sin puckel på ryggen.

33 Fåret bräkte. Jag hör också till idislarne. Min far, som har horn, heter gumse. Min mor heter tacka. Mitt barn heter lamm. Jag är ett wärnlöst djur, som utan motstånd dödas. Derföre har man kallat Frälsaren Jesus Guds lamm. Jag är det första djur, som blifwit tamt hos menniskan. Derföre kallas redan Abel, Adams son, en fåraherde. Af mig har menniskan mycket gagn. Hon klipper min ull, som sedan spin|23|nes till garn. Af garnet wäfwas många tyger, hwaraf man sedan får warma kläder. Deraf stickas också mjuka strumpor. Af min hud göras pelsar. Af mitt kött blir en god mat.

34 Lejonet swarade wänligt. From är du wisst. Jag känner din slägting, den skäggiga geten, hwars hane kallas bock. Till din ordning hör äfwen den wackra hjorten med sina greniga horn. Dit hör den stora elgen, som jagas i skogarna. Dit hör äfwen den snabba renen, som drager Lappens släde öfwer fjällen i norden.

35 Swinet grymtade. Se på mig, herre konung. Jag är en osnygg best, som gerna trifwes i smutsen. Jag bökar i jorden med min nos, som kallas tryne. Min far heter galt. Min mor heter sugga. Mitt barn heter gris. Menniskan, som föraktar mig, äter gerna mitt kött. Deraf fås fläsk. Deraf fås skinka. Deraf fås sylta. Af min borst göres borsten, med hwilken man rödfärgar huset. Min wilda broder är wildswinet. Igelkotten har långa taggar på ryggen.

36 Lejonet swarade. Jag känner ett mycket stort djur af samma ordning som du. Engång gick jag i de södra länderna, som brännas af solen. Der mötte jag ett widunderligt djur, som kallas elefant. Jag såg en häst gå rak under hans mage. I sin mun hade han twå ofantliga betar, af hwilka man får det dyrbara elfenbenet. Han förde sin mat till munnen med en lång nos, som kallas snabel. Med den kunde han göra konstiga ting. Han kunde med den upplyfta en menniska. Ty menniskorna hade gjort honom tam. De hade byggt på hans rygg ett torn, i hwilket 20 (tjugu) soldater bodde.

|24|

37 Nu blef ett starkt rytande uti skogen. De rädda husdjuren flydde förskräckta till menniskors boningar. Rofdjuren kommo inför lejonets thron.

|23|

Hwad rofdjuren berättade.

38 De bekände för lejonet all sin grymhet. Wi föda oss mest med andra djurs kött. Gud har gifwit oss skarpa klor, med hwilka wi gripa wårt rof. Wår mun är försedd med hwassa tänder, med hwilka wi sönderslita det djur, som wi fångat. Om natten jaga wi. Om dagen sofwa wi i wåra kulor. Aldrig blifwa wi riktigt tama. Stundom ha menniskor tagit oss som ungar ur boet. De ha gifwit oss mat. Wi ha wuxit stora i deras gårdar. Wi ha för en tid ödmjukat oss under menniskans herrawälde. Då ha wi någon gång sett blod rinna. Någon gång har ett tamt djur kommit oss för nära. Strax ha wi fått wårt wilda lynne tillbaka. Wi ha sönderslitit wår wäktare, som gifwit oss mat.

39 Tigern röt förskräckligt. Känner du mig, herre konung? Till kattslägtet höra wi alla, som äro de grymmaste rofdjuren. Will du weta min skapnad? Will du weta min styrka? Se då noga på katten, som är min afbild i smått. Tänk dig en katt så stor som en liten häst. Akta dig, herre konung. Jag skonar intet lefwande, som jag kan nå med mina tänder. Jag mördar för mitt nöjes skull. Jag är en bakslug niding, som lurar på swagare djur, hwilka släcka sin törst wid källorna. Jag söndersliter jägaren, som har lust till min fläckiga hud.

40 Lejonet röt af wrede. Jag är ock utaf kattens slägte. Jag känner eder alla, som höra dertill. Lömska tiger, jag känner dig nog. Jag känner lodjuret i nordens|25| skogar. Jag känner panthern. Jag känner leoparden. Alla ären I falska mördare. Jag blyges för mina slägtingar. Jag är den starkaste bland eder alla. Men jag är också den ädelmodigaste. Aldrig glömmer jag den, som gjort mig godt. Det war engång en slaf, wid namn Androkles, som flydde undan sina förföljare. Han mötte mig i skogen. Han drog en törntagg ur min sårade fot. Af tacksamhet blef jag hans wän. Länge bodde han trygg i min lejonkula. Men en dag blef jag fångad af menniskorna. Min wän blef också fången. På fyra dagar fick jag ingen föda. Menniskorna, grymmare än jag, kastade min wän Androkles bunden för mina fötter. De frestade mig hårdt. Hungriga lejon, ät upp din wän. Men jag krökte mig tacksam framför Androkles. Jag wisade mina förfärliga tänder åt dem, som wille gripa honom. Då rördes alla, som sågo detta. Ädelmodiga lejon, din wän är fri. Så gåfwo de Androkles lös för min trohets skull.

|24|

41 Björnen tyckte detta wara en god historia. Han brummade af förnöjelse. Herre konung, jag förstår ditt ädelmod. Akta dig för ett slag af min tass, som har tolf mans styrka. Akta dig för min grymmare broder isbjörnen, som bor uppå hafwets isar. Jag är herre i nordens skogar. Der reder jag mitt ide, i hwilket jag sofwer om wintern. Der äter jag tufwornas bär. Der snaskar jag biens honung. Stundom slår jag till marken bondens ko, som jag sedan uppäter. Derföre jagar mig jägaren, som brukar min ludna|26| pels till fällar om wintern. Ofta slåss jag för lifwet då. Stundom möter jag små barn, som gått wilse i skogen. Snart kommer deras mor, som med ängslan söker dem. Jag gör ej illa åt barnen. Jag gör ej illa åt modren. Sakta går jag dem då ur wägen.

42 Lejonet nickade ganska skämtsamt. Nalle Björn är en bra karl. Men han talar ej om allt hwad han wet. En dag såg jag en man, som ledde en bunden björn wid en ring uti nosen. Der samlades mycket folk, som wille se Nalle dansa. Mannen slog björnen utan barmhertighet. Då dansade Nalle. Då skrattade folket. Ganska klumpig war Nalle i dansen.

43 Wargen tjöt. Finns här något rof? Jag är ej nogräknad. Med min slägting hunden ligger jag beständigt i krig. Hunden, som dödat en warg, låter wargen ligga. Wargen, som dödat en hund, äter upp honom genast. Om winterqwällarna gå wi i stora flockar på rof. Akta då de små barnen, som springa öfwer gården. Sjelf får jag akta mig för jägaren, som jagar mig på skidor om wintern. Den, som dödar mig, får pengar till belöning.

44 Lejonet wisste en historia om wargen. War det icke du, som engång föll i en warggrop? En fattig gumma kom gående förbi gropen. Då begabbade hon wargen. Det är rätt åt dig, du otäcka djur. I detsamma föll gumman sjelf uti gropen. Då sade hon i sin häpnad helt annat. Bästa herr Warg, will han ej hålla till godo litet knäckebröd ur min påse?

45 Ännu en annan historia wisste lejonet. En bondgosse for efter watten till waken på sjön. Då kom en hel skock wargar omkring honom. Gossen lät hästen springa|27| sin wäg. Wattenkaret stjelpte han öfwer sig på isen. Wargarne, som wille komma åt gossen, stucko sina tassar under kanten af karet. Strax afhögg gossen deras tassar med sin yxe. Somliga wargar, som sågo de andra blöda, anföllo dem, som blödde. Då blef der en häftig strid omkring wattenkaret.|25| Många wargar betos ihjäl. De öfriga lupo sin wäg. Gossen, som åter kröp fram, fick mycket pengar för de döda wargarnas skinn.

46 Räfwen tassade fram med skenhelig min. Herre konung, jag är ock utaf hundens slägte. Min slughet är wida berömd. Jag kan afbita min swans, som fastnat i räfsaxen. Lustigt narrar jag jägaren, som gör af mitt skinn det mjukaste pelswerk. Flera historier får du sedan höra. Min like i klokhet finnes icke.

47 Lejonet rynkade sina bistra ögonbryn. Yfs icke så mycket, du Mickel Räf. List är icke klokhet. Falskhet är icke förstånd. Nu wet jag tillräckligt om rofdjuren. Jag ledes wid dem, som lefwa af andras förderf.

48 Lejonet jagade rofdjuren bort. Efter dem kommo ännu andra däggdjur, som kallas

Gnagare.

49 Dessa djur woro mindre än de föregående. Alla hade twå långa framtänder, med hwilka de gnagade sin mesta mat ur wextriket.

50 Ekorren satt med ett hopp på närmaste qwist. Se på mig, herre konung. Jag är skapad till sjöman. Jag klättrar flinkt uti trädet. Jag seglar med min långa swans på ett trädstycke öfwer ån. Akta mig får jag. Gossen lägger ut för mig sina snaror. Fången i en bur, springer jag qwickt på en snurrande rulle.

|28|

51 Lejonet swarade. Blif du i skogen, wackra ekorre. Illa går det dig uppå sjön. Hwilka äro de små djur, som krypa i otalig mängd wid mina fötter?

52 Råttan pep. Här är jag, som snattar bort gummans mat i det lästa skafferiet. Mösset trippade fram. Här är jag, som gnagar hål uti brödlåren. Mullwaden tittade upp ur sitt hål. Här är jag, som gräfwer små gångar under trädgårdens sängar. Kom oss icke för nära. Wi äro tappra huggare. Säg oss likwäl en sak, herre konung. Har du sett katten här uti grannskapet?

53 Lejonet skämtade. Mycket tappra ären I wisst. Engång war hos eder en stor rådplägning. De wisaste bland eder funno ett godt råd. Man borde hänga en bjellra på kattens hals. Det tyckte alla wara wist taladt. Der fattades endast en sak. Ingen fanns, som wille hänga bjellran på katten.

|26|

54 Haren skuttade fram med långa hopp. Här är jag. Min slägting, den täcka kaninen, gnagar bark derborta af träden. Sommartid är jag grå som mullen. Wintertid är jag hwit som snön. Se bara mina präktiga öron. Se bara mina långa mustacher. Hwad är icke jag för en mäktig bjesse?

55 Lejonet hörde ett buller på afstånd. Haren tog till fötter. Hwarföre gömmer du ditt hufwud i busken? Herre konung, jag hör hundarne skälla. Jägaren skjuter mig. Kökspigan steker mig. Barnen torka sina räknetaflor med min afhuggna tass.

|29|

56 Bäfwern kafwade sig upp med sina simfötter på stranden. Herre konung, jag hör också till gnagarnes ordning. I wattnet fångar jag fisk till min föda. Sedan bygger jag på stranden konstiga hus. Då brukar jag till murslef min breda swans. Menniskan jagar mig för det läkemedel, som hon får af min kropp.

57 Lejonet reste sig i sitt wäldiga majestät. Nu ser jag i eder Skaparens allmakt. Ganska olika har han skapat djuren. Somliga bland oss äro fromma. Somliga äro grymma. Somliga äro swaga. Somliga äro starka. Somliga lefwa af jordens wexter. Somliga föda sig med andra djurs kött. Efter syndafallet är en beständig strid på jorden. Gud, som är god mot alla, skall engång gifwa oss alla frid. Han skall höra äfwen kreaturens suckar. Hans namn ware lofwadt på hela jorden.

58 Nu tystnade lejonet. Nu gingo alla däggdjuren bort. Solen sken på de höga träden. De små barnen från byn sprungo glada i skogen. Ingen gjorde dem illa. De grymmaste rofdjuren bo ej i wårt land. Bed ständigt om Guds beskydd. War god emot djuren. Då skadar ej björnen. Då biter ej wargen. Då springa de fromma djuren gladt till ditt möte.

Aporna.

59 Twå gossar gingo en dag i skogen. Den ena ställde på marken en kruka, som war full med russin. Båda gossarne, som woro trötta, somnade snart i middagswärmen.

60 Då klefwo flera apor ned ifrån träden. En af de snålaste fick lust till russinen. Hon stack sin hand uti krukan. Der tog hon näfwen full med russin. Men krukans mynning war trång. Apan, som ingalunda wille släppa sitt rof,|27| fick ej handen ut. Så sprang hon, dragande med sig den tunga krukan. Gossarne, som i detsamma waknade, fångade henne lätt för hennes snålhets skull.

|30|

61 Då tänkte den andra gossen uppå en list. Han drog af sig sina stöflar. Sedan drog han dem åter på. Sedan drog han dem af ånyo. Derefter gingo gossarne bort ett stycke. Aporna, som betraktat dem ifrån träden, wille härma gossen. En af dem drog uppå sig stöflarna. I detsamma kommo gossarne tillbaka. Då wille den bestöflade apan springa sin wäg. Men stöflarna woro alltför obeqwäma. Apan snafwade. Apan föll. Så blef också hon fångad för sitt härmnings-begär.

Lejonet.

62 Långt borta i det heta Afrika höres om nätterna lejonets tjut. Då darrar allt lefwande, som finnes i närheten. De djerfwaste hundar smyga sig rädda till menniskans fötter. Boskapen bölar. Hästarna stampa af fruktan. Fåren tränga sig tätt tillsamman med sina hufwuden mot hwarandra. Endast få djur kunna besegra lejonet. Elefanten slår det med sin snabel till jorden. Buffeloxen uppristar dess mage med sina horn. Jätteormen ringlar sig krossande kring lejonets kropp. Ofta segrar lejonet i striden också med dem. En enda warelse wäcker lejonets fruktan. Denna warelse är menniskan. Hon fångar lejonet i gropar. Hon skjuter det med kulor. Men den, som springer undan, är utan räddning förlorad.

63 En jägare, som bortskjutit sitt krut, mötte oförmodadt ett lejon i skogen. Jägaren stadnade. Lejonet stadnade. Jägaren gick. Lejonet gick. Jägaren såg skarpt på lejonet. Lejonet såg på honom tillbaka. Så stodo de länge. Slutligen gick lejonet, fruktande jägarens blick, helt långsamt sin wäg. Så mäktigt werkar menniskans blotta anblick på de starkaste djur.

Kungstigern.

64 Han bor uti Asien. Han är förfärlig. Hans ögon tyckas gnistra. Hans tunga hänger blodröd ur gapet. Han upphinner den snabbaste häst. Han springer med en oxe i sin mun. Elefanten ensam kan krossa honom. Menniskan jagar honom med stor fara. Likwäl kan han skrämmas. Ett fruntimmer såg oförmodadt en kungstiger wid sin sida. Hon slog honom öfwer ögonen med en liten|31| käpp. Tigern flydde. Djurtämjare wisa tigrar i jernburar. De wåga sticka sin hand i hans gap. Så stort är menniskans herrawälde öfwer hela naturen.

|28|

Karhu-Pekka.

65 Icke långt ifrån Torneå bor en man wid namn Karhu-Pekka. Han har dödat mer än hundrade björnar. Det anses i wårt land för en stor ära. Karhu-Pekka uppsöker björnens ide om wintern. Derifrån drifwa hundarne björnen ut. Sedan dödar jägaren honom med spjut. Somliga skjuta honom med bössa. Sådant är ett farligt äfwentyr. Mången jägare har blifwit kramad af björnen till döds. Men Karhu-Pekka förstår sin sak. Björnen, som stupat, lägges på en släde. Sedan köres han hem till byn. Då blir der en stor glädje. Då firas björnens graföl med ett stort gästabud, på hwilket många wisor sjungas till björnens ära.

Räfwen och fiskaren.

66 Det war engång en gubbe. Han fångade en winterdag så mycket fisk, som kunde rymmas uti hans långa släde. Ganska glad begaf han sig hemåt, körande sjelf sitt stora lass. Derunder sjöng han en munter wisa. Men hwad är det, som ligger der midt på wägen? Det är en död räf. Det tyckte gubben åter wara en skön fångst. Din sköna pels, kära räf, kommer mig wäl till pass. Så lyftade gubben räfwen bakpå lasset. Men sjelf satte han sig frampå.

67 Nu war den illpariga räfwen icke riktigt död. Han bara låtsade så. Han wisste nog hwad han wille dermed.

68 Han kastade oförmärkt alla fiskarna från lasset på landswägen. Sedan hoppade han sjelf ifrån släden. Så begynte han uppsamla fiskarna från wägen. Somliga sparade han. Somliga åt han. En så präktig måltid hade han ej på länge haft.

69 Gubben, som körde lustigt framåt, märkte icke det ringaste. Till sist kom han hem med lasset. Gumman kom emot honom. Hwar har du warit så länge, far? Skadar intet, kära gumma. Nu skall här bli ett ståtligt kalas. Ställ nu grytan i ordning. Jag har släden full|32| med fisk. Är det möjligt, kära gubbe? Wisst är det så. Jag har dessutom ännu en präktig räf, som jag hittade död på landswägen.

70 Gumman kom till släden. Så du kan narras, kära gubbe. Här är ju icke en enda fisk. Än mindre ser jag här någon räf.

71 Gubben blef mycket flat. Jag ser det nog, kära gumma. Den listiga räfwen har spelat oss ett fult spratt.

|29|

Björnens fiskafänge.

72 Räfwen, som ätit sig mätt, satt nu helt förnöjd uti skogsbrynet. En stor hög af fiskar låg ännu wid hans sida. Då lunkade björnen fram ifrån skogen. God dag, kusin räf. – God dag, kusin björn. – Hwar i alla dagar har du fått så mycket fisk? – Jag har metat dem uti sjön. – Det war ju ett makalöst fänge. Will du ej lära mig meta också? – Af hjertat gerna, min bästa kusin. – Nå huru går det till? – Det will jag säga dig, björn. Passa på en winterqwäll, som är duktigt kall. Gå då ned till waken på isen. Lägg sedan din swans i waken. Sitt sedan alldeles stilla qwar till morgonen. Drag sedan upp swansen. Då hänger en fisk wid hwarje hårstrå. På det sättet brukar jag meta. – Tack, kusin räf. Det war ett godt råd. – Håll till godo, kusin björn.

73 Samma qwäll blef en stark köld. Björnen, som mindes räfwens lärdom, gick ned till isen på sjön. Der satte han sig strax med swansen i waken. Om en stund kände han likasom något knipa kring swansen. Då blef han ganska nöjd. Det är fiskarna, som knipa sig fast. Jag will sitta beskedligt stilla. Så blir det wisst ett ypperligt fiskafänge.

74 Så satt björnen ända till morgonen. Emellertid hade tjock is frusit på waken. Björnens swans hade frusit fast uti isen. Nu började Nalle ledsna. Jag måste wäl till slut draga upp mina fiskar. Men det wille ej lyckas. Swansen satt fast. Björnen kunde ej komma ur fläcken.

75 Räfwen, som just tog sin morgon-promenad, blef warse björnens bedröfliga ställning. En elak skalk war den räfwen. Icke hjelpte han björnen det minsta. Twärtom sprang han till fiskarens stuga. Der klef han upp på taket. Der|33|ifrån ropade han ned genom skorstenen. Kära gumma, gå genast till sjön. Der sitter björnen med swansen uti din wak, ur hwilken du brukar hämta watten.

76 Gumman, som tjärnade smör, blef ganska ond. Strax sprang hon ned till sjön med såstången i sin hand. Otäcka björn, hwad gör du uti min wak? Jag skall lära dig bättre seder.

77 Så klappade hon björnen af alla krafter med såstången. Den stackars björnen kom uti stor nöd. Allt häftigare sökte han rycka swansen lös. Det lyckades rätt illa. Hela swansen blef qwar uti waken. Allt från den dagen har björnen ej mera någon swans.

78 Räfwen åter smög sig in uti stugan, hwars dörr gumman hade lemnat oläst. Der stjelpte han tjärnan omkull. Så gjorde han sig åter ett godt mål. Wisst hade han lycka med sina elaka upptåg. Men derföre miste han alla sina wänner. Ingen trodde sedan mera den elaka räfwen.

|30|

Min vackra fåle.

Min fåle är så sedig.

Min fåle är så qvick.

Hans gång den är så ledig.

Så vackert är hans skick.

Förbi får ingen köra.

Det är hans håg emot.

Då klipper han med öra.

Då skrapar han med fot.

Nu betar han på ängen.

Då vill jag åka ut.

Förgäfves lockar drängen.

Då går jag sjelf till slut.

Min röst han genast känner.

|34|

Jag lägger betslet på.

Vi äro goda vänner.

Som blixten skall det gå.

Mopsen och jagthunden.

Mopsen. Aldrig jag ville i vinterfrost

Löpa omkring för så simpel kost.

Jagthunden. Aldrig jag ville i stugan ligga.

Aldrig jag ville mig socker tigga.

Mopsen. Jag på en soffa får hvila förnöjd.

Jagthunden. Springa i skogen det är min fröjd.

Hunden sprang i den vackra skog.

Munter helsa hade han nog.

Mopsen beständigt hemma blef.

Ingen ur soffan honom dref.

Der så skällde han på hvar man.

Sist utaf fetma dödde han.

|35||31|

Oxen och gossen.

På ängen vid stugan är barnens bo.

Der mjölkar gumman sin röda ko.

Der springa kalfvarna kring i röken,

Som jagar myggorna bort från öken.

Der ligger oxen så bred i syn.

Han rynkar väldigt sitt ögonbryn.

Då kommer en liten gosse nära.

Hvad kan du väl tänka, oxe kära?

Du ser så mäkta fundersam ut.

Du blir nog en höglärd man till slut.

Då bölar oxen ett svar åt gossen.

Jag ligger så bra i mjuka mossen.

Jag tuggar gräset här rundtomkring.

Derunder tänker jag ingenting.

Reskamraterna.

Hvarföre grymtar du? Håll upp med grinet.

Så sade fåret åt det feta svinet,

Som leddes skrikande med mycket tvång

Till herregården fram på samma gång.

|32|

Visst må jag grymta. Så nu svinet svarar.

Du, kära reskamrat, ditt hull bevarar.

Dig tar man i sin famn. Så med en sax

Man klipper bort din ull. Fri är du strax.

Mig, stackare, som duger blott till skinka,

Tar slagtaren omhand. Visst må jag kinka.

Jag ger mitt hull. Du ger din ull, kamrat.

I morgon är jag fläsk på husbonds fat.

|36|

Katten och flickan.

Flickan. Kisse, du får ej rifva så styggt.

Gif mig den lilla tassen snyggt.

Spikar i vantarna märkas ej böra.

Katten. Hvad du begär jag gerna vill göra.

Liten flicka, betänk dig väl.

Krama ej heller din kisse ihjäl.

Flickan kramade än engång.

Ofta så gjorde hon katten förfång.

Katten klöste med klon den lilla.

Blodet rann. Det var visst rätt illa.

Ingen menade ondt ändå.

Vänner voro de båda två.