Tredje Läsningen. Om fåglarna

|37||33|

Tredje Läsningen.

Om fåglarna.

1 Der uti fönstret hängde ej längesedan en bur. I den bodde en grönsiska, hwilken jag fångat med nät i skogen. När wåren kom, begynte hon qwittra. Då förstod jag, att hon wille ut i den fria luften. Jag sade till henne: hwad ger du mig, om jag släpper dig lös? Hon swarade: säg hwad du will.

2 Jag sade: kalla hit alla fåglar, som flyga i skogarna. Kalla hit alla dem, som simma på sjön. Om du kan lofwa mig det, blir du fri.

3 Hon swarade: mycket begär du af mig, som är så liten. Kan jag twinga de stora örnarna att höra min röst?

4 Jag sade: säg dem, att jag will skåda Guds werk i fåglarna. Då skola de gerna lyda din röst för Guds äras skull.

5 Grönsiskan tyckte detta wara ett godt råd. Sedan hon lofwat hwad jag begärde, lät jag henne flyga. Länge dröjde hon ej, förrän hon kom tillbaka. Nu äro de icke långt härifrån, sade hon. De sitta till tusendetal på alla grenar i skogen. Borta på sjön simma tusende andra. Följ mig, så will jag wisa dig wägen.

6 Derpå flög hon lustigt bort. Jag gick den wäg, der hon flög förut. Så kommo wi till den stora skogen wid stranden af sjön. Der flaxade många fåglar öfwerallt, så att deras wingar susade likasom ett stormwäder. Jag frågade, förundrad, om alla dessa woro fåglar. Ja, sade grönsiskan. Wi igenkännas derpå, att wi alla wärpa ägg. När wi legat en tid på äggen, kläcka wi ur dem wåra ungar, hwilka wi sedan mata i boet. Wår kropp är be|38|klädd med warma fjädrar, hwilka wi fälla wissa tider om året, när wi rugga. Nya fjädrar wexa då i de förras ställe. Wår mun, som är af ben, kallas näbb. Wi hafwa twå wingar, med hwilka wi flyga, under det att wi styra med stjerten. I wår kropp finnas fina luftrör, som göra oss lättare. Allt är så inrättadt, att wi kunna flyga i luften, likasom fisken simmar i wattnet. Somliga bland oss hafwa så små wingar, att de flyga tungt. Några fåglar flyga alldeles icke, utan springa. Många bland oss bygga konstrika bon af allehanda ämnen, som wi ditföra med näbben. Några få ibland oss bli gamla, men de flesta lefwa ej så länge som däggdjuren. De minsta lefwa knappt tre år. Många bland oss bo om sommaren i norden, men om hösten flyga de bort till warmare länder i söder. Sådana kallas flyttfåglar. Gud wisar dem wägen till främmande land. Gud wisar dem åter om wåren tillbaka till norden.

|34|

7 När hon sagt detta, gömde sig grönsiskan darrande, ty der kommo de stora rof-fåglarna, som alla föda sig med mindre djurs kött. De gripa sitt rof med de långa klorna. De hugga det i stycken med sin krokiga näbb. Långt från Amerikas berg kom den stora kondoren, som är så stark, att han lyftar ett lamm i sina klor. Bredwid honom flög hans mindre broder, den gråa gamen, som ser så grym ut med sin nakna hals. Efter honom kom den rofgiriga gladan med sin klufna stjert. Efter henne kom falkslägtet, som har bland alla fåglar den skarpaste syn. Den stora örnen, som kallas fåglarnas konung, seglade i luften med utbredda wingar. Snabb som en pil, skjöt falken från höjden ned på sitt rof. Der pepo de små fåglarna kring den rofgiriga höken, som hotade uppäta dem. Der gömde sig ugglan med|39| sina stirrande ögon för dagens ljus, ty hon smyger om natten helt tyst på sitt rof. Mins du den stora kattugglan, som drängarne spikade upp öfwer stallsdörren? Ganska ful war hon, men fulare ändå war ufwen, den största af ugglornas slägte. Alla flögo de nu för att jaga i skogarna.

8 Ännu wågar jag ej wisa mig, sade grönsiskan. Kråkslägtet, som kommer härnäst, är alldeles icke att lita på. Fråga dessa fåglar, så skola de swara dig, att de helst äta afskräden, som andra försmå. De skola swara, att de lefwa af wexternas bär. Men tro dem icke. Jag har sett dem snatta ägg ur småfåglarnas bon. Wåra ungar äro icke säkra för dem. Der kraxar i trädet den swartgråa kråkan. Der skriker den swarta korpen, som på långt håll känner lukten af döda djur. Der skrattar den tjufaktiga skatan. Der bygger den swarta kajan sitt bo uti kyrktornet.

9 Det är så wackert om wåren, att höra sångfåglarna sjunga i träden. Då glädes menniskans hjerta, ty fåglarnas qwitter prisar Gud. Kom, jag will wisa dig dem, som wackrast sjunga i gröna skogen. Om det nu wore natt, skulle du höra den gråa näktergalens sång. Sällan kommer han hit till oss, men i stället ha wi den ljufliga talltrasten, som kallas nordens näktergal. När solen går upp i den herrliga morgonstunden, då äro wi många, som sjunga af hjertats grund. Der ser du rödstjerten. Här qwittrar min syster, den lilla grönsiskan. Bofinken låter höra sin glada stämma. Den gula|35| kanariefågeln, som hitfördes fången från främmande land, sjunger ändå så muntert i burens fängelse. Der är ste|40|glitsan, lika wacker att se, som hon är att höra. Der är den gladlynta hämplingen. Men hwem är då hon, som drillar så herrligt högt upp uti luftens blå? Det är den länge wäntade lärkan, hwars driller bebåda wårens ankomst.

10 Många små fåglar kalla wi sparf-fåglar. Men alla sjunga ej lika wackert. Borta på taket qwittrar din granne, gråsparfwen. Sädesärlan wippar beständigt på stjerten. Stensqwättan trippar beställsam på stranden. Talgoxen klättrar i trädet. Domherren bröstar sig med sin röda bringa. Akta dig för gossens snara, du wackra sidenswans, som sitter på rönnbärsklasen. Fånga, du gosse, hellre den swarta staren, som kan lära sig härma menniskors ord. Snabba swala, dig känna wi alla. Ständigt kommer du om wåren tillbaka till ditt bo under takåsen. Ständigt flyttar du åter bort om hösten till warmare länder. Säg oss, om du der har träffat den minsta af alla fåglar, kolibri, som lefwer af blommornas honung. Säg oss, om du der har sett den brokiga papegojan, som går så illa med sitt enda par tår? Ofta ha wi hört henne prata i buren ord utan mening, dem hon icke förstår.

11 Känner du honom, som ropar kucku i skogen? Det är den gråa göken, som lägger sina ägg i andra fåglars bon. Twå af hans tår wändas framåt, men twå wändas bakåt. Sådana fötter har också hackspeten, som med sin hwassa näbb hugger hål uti träden.

12 Jag satt engång på taket af din gård, sade grönsiskan. Der såg jag dina goda wänner, de tama hönsfåglarna, som gerna lefwa tillsamman i stort sällskap. Der gömde sig den oskyldiga dufwan, kuttrande i sitt dufslag, undan hökens klor. På sophögen kråmade sig den trätgiriga tuppen, som galar sitt kuckeliku så|41| bittida på morgonen. När hans höna kacklar, pipa kycklingarna under hennes wingar. Men om tuppen tyckte sig wara något förnäm, så tyckte sig kalkonen wara ändå dubbelt förnämare. Han trippade så tillgjordt, som en högfärdig menniska. Han skrapade marken med sina wingar, likasom wille han säga: hwem wågar skratta åt mitt majestät? Alla dessa fåglar wille ogerna komma till skogen. Jag lofwade dem, att de här skulle få träffa sina nära slägtingar. Då kacklade de med förakt. Men gladare lefwer här i sin frihet den stora tjädern, som spelar om wåren i trädets topp. Här leker orren i stora|36| skaror, fastän han ofta skrämmes af jägarens bössa. Här piper hjerpen så fint i småskogen. Snöripan, som är spräcklig om sommaren, blir om wintern helt hwit. Kalkonen, som alldeles icke wille kännas wid slägtskapen, wände sig hellre till den granna påfågeln, som nyss kommit hit från de warma länderna. Då träffade kalkonen just på den rätta. Påfågeln, som war ännu högfärdigare, bredde i solskenet ut sin stjert med de lysande färgerna. Den afundsjuka kalkonen blef utom sig af harm. Genast anföll han påfågeln, som icke war sen att hugga tillbaka. Så stredo de båda, tilldess att de afplockat hwarandra alla deras fjädrar.

13 Der ser du den stora strutsen, som är hemma långt härifrån i den heta öknen. Han är den största bland alla fåglar. Flyga kan han ej, emedan hans wingar äro för små. Men han springer bättre än den snabbaste häst. När jägaren länge för|42|följer honom, för att af hans stjert få granna plymer, gömmer han, likasom haren, sitt hufwud i busken.

14 Der wid stranden gå fåglar med höga ben, för att plocka sin mat med den långa näbben. Wadare heta de, emedan de gerna wada i grundt watten. Der är den stora storken, som i andra länder bygger sitt bo på taket. Der är tranan, som utsträcker sin långa hals, när hon flyger. Der lurar hägern på fiskar. Der hwisslar spofwen. Der wadar beckasinen. Der knarrar kornknarren om qwällen i rågåkern.

15 Ofta, när du rott i din båt om sommaren, har du sett fåglar plaska i wattnet med deras breda näbbar. Främst simmar modren. Efter henne simmar hennes kulle, de gula ungarna. Dessa äro simfåglarna, som ha en simhud mellan sina tår. Den wackra tärnan slår ned i sjön, för att fånga en löja. När fiskmåsen flyger till land, wäntar fiskaren storm. Stolt simmar den hwita swanen på de lugna fjärdarna. Hemma på gården kacklar den tama gåsen, men wildgåsen flyttar i stora skockar om hösten till warmare länder. Gräsanden simmar i wikarna med hela kullen af ungar. Ankan, som går så illa till wattputten, är andens tama syster. Den swarta skraken fastnar ofta i fiskarens nät, när han dykar efter fisk. Högt flyger lommen med bakåt sträckta ben. Den rike mannen sofwer på ejdergåsens mjuka dun.

|37|

16 Ännu äro wi många, som jag ej hinner uppräkna, sade grönsiskan. Arterna i wår klass räknas till 5 000konsekvensändrat/normaliserat (femtusen). Ensamt af papegojorna finnas 200 (twåhun|43|dra) arter. Af dufworna räknar man 100 (etthundra) arter. Mycket olika inrättad är wår kropp, allt efter det lefnadssätt, som bäst passar för oss. Om rof-fåglarna stundom göra menniskan skada, så göra de öfriga deremot stor nytta. Somliga bland oss förtära ruttnande kroppar, hwilka annars skulle förpesta luften. Somliga uppäta många skadliga djur. Somliga nedswälja wexternas frön, hwilka de sedan gifwa ifrån sig der, hwarest aldrig den wexten funnits förr. De flesta fåglar äro för menniskan goda att äta. På wåra dun sofwer barnet i waggan. Wilden gör kläder af wåra fjädrar. Wåra ägg äro en läcker mat. När menniskans lynne är tungt af bekymmer, då går hon gerna ut till att höra fågelsången i skogen. Lättare blir hon då i sitt sinne, ty den glada fågeln sjunger ett nytt hopp för hennes bedröfwade hjerta.

17 Wid dessa ord såg grönsiskan bedjande på mig, likasom wille hon säga: är du nu nöjd? Får jag nu min frihet tillbaka? Ja, sade jag. Nu är du fri. Då flög hon gladt under himmelens blå, för att hela sitt lif igenom besjunga Guds godhet.

Örnen.

18 En fiskare, som rodde på sjön, blef wittne till en märkwärdig strid. Högt uti luften flög en stor örn. Nära under wattenbrynet simmade en stor gädda, som jagade mindre fiskar. Örnen såg gäddan. Som en pil skjöt han ned ifrån höjden. Han slog sina hwassa klor uti gäddans rygg. Han försökte upplyfta henne från wattnet, för att flyga bort med henne. Men gäddan war honom för tung. Gäddan war honom för stark. När örnen märkte detta, sökte han, flaxande med utbredda wingar, lösgöra sina klor. Det lyckades icke. De sutto för wäl fast. Gäddan åter bemödade sig att dyka nedåt djupet af sjön. Men hon hade ej krafter att draga den stretande örnen|44| med sig. Så kämpade båda dessa starka rofdjur länge. Slutligen tröttnade örnen. Gäddan, som war mera hemma i wattnet, drog då sin fiende med sig till djupet. Der omkom örnen. Men också gäddan kunde ej mera befria sig från den döda örnen, som qwarsatt på hennes rygg. Någon tid derefter flöt hon död upp på wattenytan. Då fann man örnens benrangel, ännu fastsittande, med klorna inslagna i gäddans kropp.

19 Det har händt, att örnen bortfört små barn, som lekt uppå ängen. Detta skedde engång i Schweitz, der det finnes mycket höga berg. Örnen förde barnet till mat åt sina ungar i boet, som han byggt på en hög klippa. Men barnets fader, som wisste hwar boet war, klättrade dit. Der fann han sitt|38| barn ännu lefwande bland örnens ungar. Örnen förswarade sitt bo med stort raseri. Först efter en swår strid, som kostade honom flera djupa sår, lyckades fadren befria sitt barn. Örnen blef dödad. Hans ungar togos lefwande. När de wexte upp, blefwo de ganska tama. Men för att de ej skulle flyga bort, klipptes deras ena winge kortare än den andra. – Örnen, likasom lejonet, brukas till en sinnebild af styrkan. Wissa stora riken bruka ännu örnens bild till sitt wapenmärke. Andra bruka lejonets bild.

20 Fordom brukade falken af förnäma personer inöfwas till jagt. Han fångades då helt ung. Derpå sattes han på ett tunnband, som beständigt swängdes omkring i tre dygn, så att falken ej fick det ringaste sofwa. Derigenom förwirrades han så, att han förlorade minnet af sin frihet. Men han hade ännu qwar sitt naturliga begär att jaga andra fåglar. Prinsessor, som redo på granna hästar, förde falken med sig, bunden med en rem wid deras hand. När då en annan fågel blef sedd i skogen, släpptes falken lös. Genast flög han efter sitt rof. Om en stund kom han sedan tillbaka, förande bytet med sig. Sådana falkar betalades mycket dyrt af de rika.

Skatan.

21 Engång hände på en herregård, att en silfwersked förswann, utan att kunna återfinnas. Ingen annan kunde|45| misstänkas för tjufnaden, än en stackars tjensteflicka, som hade twättat silfret, när det bars ut i köket. Flickan blef då anklagad för tjufnad. Hon nekade wisst dertill; men då hon ej kunde bewisa sin oskuld, blef hon förd i fängelse. Nu fanns i herregården en tam skata, som hoppade kring öfwerallt i rummen. Just när flickan skulle lida sitt straff, fogade Gud så, att hennes oskuld blef upptäckt. En gosse hittade högt på winden skatans gömmor, som hon hade under takåsen. Der fanns den saknade silfwerskeden. Der fanns äfwen mycket annat, som förswunnit, utan att någon wisste hwart. Den tjufaktiga skatan hade fört alltsamman i näbben bort till sitt gömställe.

Swalorna och sparfwen.

22 Twå swalor byggde engång sitt bo ofwanför en stallsdörr. Snart märkte de, att en sparf flög in i boet. De försökte då att jaga honom bort. Men sparfwen behagade icke flyga, utan bet dem, när de försökte komma in. Då såg man något|39| förunderligt. Dessa twå swalor kallade en stor mängd andra swalor till hjelp. Alla swalorna förde i munnen halm med lera. Dermed begynte de tillmura öppningen till boet, så att sparfwen helt wisst skulle ha dött af hunger, om ej en medlidsam gosse frälst honom derifrån. Swalorna fingo nu sitt bo tillbaka. Men de trifdes ej mera der, utan byggde sig ett annat bo.

Flyttfåglarna.

23 Icke alla fåglar flytta till wintern bort. Nästan alla roffåglar stadna qwar. Sparfwen fortfar att qwittra om wintern på taket. De flesta hönsfåglar bli qwar, men de tama skulle frysa ihjäl, om de ej finge husrum af menniskan. Flera små fåglar qwarstadna. Kråkan flyttar bort från norra Finland om hösten, men blir qwar öfwer wintern i södra Finland. Sidenswansen bor om sommaren i Lappland, men kommer ned till wåra trakter wid winterns början. Somliga trastar qwarstadna här hela året, men annars flytta de flesta sångfåglarna bort om hösten. Alla|46| wattenfåglar, som ej äro tama, flytta wid samma tid. Somliga flytta ej långt bort öfwer hafwen. Andra fåglar flytta flera hundrade mil till de länder, i hwilka solen bränner het hela året om. I norra Tyskland fångades engång en stork, som hade en afbruten pil fastsittande under wingen. Denna pil war en sådan, som wilda menniskor långt borta i Afrika bruka wid fågelskytte. I Polen fångades en annan stork, som bar en guldkjed om halsen. På kjeden stodo inristade ord. En förnäm man i Ostindien, många hundrade mil derifrån, hade låtit hänga kjeden kring storkens hals.

Flyttfåglarna.

I flyktande gäster

På främmande strand,

När söken J åter

Ert fädernesland?

När sippan sig döljer

I fädernedalen;

När bäcken besköljer

Den grönskande alen;

Då lyfta de vingen,

Då komma de små.

|40|

Väg visar dem ingen

I villande blå.

De hitta ändå.

Du flyktande ande

På främmande strand,

När finner du åter

Ditt fädernesland?

När palmerna mogna

I fäderneverlden,

Då börja de trogna

|47|

Den fröjdfulla färden.

Då lyfta de vingen,

Som fåglarna små.

Väg visar dem ingen.

I villande blå

De hitta ändå.

26 Runeberg.

Fågeln vid fönstret.

Hvem pickar på fönstret tick tick tick?

Kom, öppna för mig ett ögonblick!

Det blåser så kallt. På marken är snö.

Jag har ingen mat. Jag måste dö.

Blott jag uti stugan väl är inne,

Så sitter jag nöjd på minsta pinne.

Så släppte barnen fågelen in.

Så gåfvo de honom maten sin.

Så gick en tid. Så gick vintern om.

Men när den älskade våren kom,

Då pickade fågeln igen på rutan.

Fast ingen villeoriginal: vill (källa för ändring: u3 1860) bli den förutan,

Så släppte de den.

Så flög han igen.

Så sjöng han för Gud uti himmelen.

|41|

Kanariefågeln.

Du lilla fågel, nu är du död.

Nu tar du ej ur min hand ditt bröd.

Nu trippar du ej ur buren mer.

Nu flyger du ej på min axel ner.

|48|

Du sjunger ej mer din glada sång,

Som roade oss så mången gång.

Så gingo barnen i höga parken.

De gräfde en graf i den gröna marken.

Så lade de döda fågeln dit.

Sen satte de der en ros så hvit.

När aftonsolen så vackert blänkte,

På lilla fågelens sång de tänkte.

Räfven och tuppen.

Räfven. En gåta jag vet. Hvem gissar den?

Tuppen.original: Tuppen, Nog gissar jag den. Så säg, min vän?

Räfven. Säg, hvem är den, som af högfärd låter

Sig narra så, att han sedan gråter?

Säg, hvilket af djuren slugast är?

Säg hvem den läckraste mat förtär.

|49|

Den gåtan tyckes ditt hufvud bråka.

Kom närmare blott, så få vi språka.

Tuppen. Aj, du mig spänner. Din klo är hvass.

|42|

Räfven.original: Räfven, Nu har jag dig, tupp, uti min tass.

Nu vill jag säga dig gåtan äfven.

Det slugaste djur, det är just räfven.

Det är just jag, som med litet prat

Har fått mig i dag en läcker mat.

Men den, som uti sin högfärd låter

Sig narra så, att han sedan gråter,

Det är du sjelf, du min hederstupp!

Och derför äter jag nu dig upp.

Sparfven och hästen.

Vid hafrekrubban der stod en häst.

En hungrig sparf ville bli hans gäst.

Säg, vill du unna åt mig också

Ett litet korn? Får jag kanske två?

Ät hvad du vill, sad’ den goda hästen.

Ty mer än nog har jag sjelf af resten.

Den gode delar sitt öfverflöd.

Så led ej sparfven om vintern nöd.

När sommaren kom till fågelns nästen,

Begynte flugorna bita hästen.

Då fångade sparfven dem igen.

Så lönade han sin goda vän.