Åttonde Läsningen. Om stenriket

|99|

Åttonde Läsningen.

Om stenriket.

1 Kom, Greta, så gå wi till far på åkern. Bär du krukan, så bär jag yxen. Krukan är af bränd lera, och i den är salt. Yxen är af stål. Far plöjer mullen och rödjar stenarna bort från åkern.

2 Kan du säga oss, far, hwad lera är? Är saltet ett djur? Är stålet en wext? Och hwad äro mullen och stenarna?

3 Mins det, säger far. Djuren och wexterna äro lefwande ting. De födas och tillwexa inifrån genom allehanda näring. När de lefwat sin tid, blifwa de gamla och dö; men deras afkomlingar wexa då upp i deras ställe. Så ombytas beständigt djurrikets och wextrikets inwånare. Och likwäl tyckas de beständigt wara desamma. Sparfwen, som qwittrar på taket, qwittrade der så långt jag minnes tillbaka. Gräset på ängen är samma gräs, som wexte der, när jag war helt liten. Och likwäl är det ej samma sparf och samma gräs, utan en ny sparf och ett nytt gräs. Helt annorlunda är det med stenarna. Djur och wexter lefwa i sig sjelfwa. Stenarna äro döda ting i sig sjelfwa och lefwa allenast som delar af hela den stora werlden. De förändra sig ej af sig sjelfwa. De födas icke; de dö icke. Aldrig wexa de inifrån. De äta icke, ej heller ha de ungar eller frön. Aldrig föråldras de hårda bergen. Ser du den lilla stenen, som jag håller i min hand? Sådan som han nu är, sådan har han warit i många tusen år alltifrån jordens första tid. Under dessa tusen år har han ej wuxit det minsta, och tusen år härefter är han ej större än nu.

|100||80|

4 Gif akt, nu slår jag sönder stenen. Han faller i bitar, och hwar bit är en särskild sten. Men ett djur eller en wext kan jag ej slå sönder, utan att de dö deraf. Och af twå små yxar kan jag smida en stor yxe. Men jag kan ej af twå små kycklingar göra en tupp eller af twå små tallar göra en stor fura. Ett djur och en wext äro någonting färdigt, hwar för sig. Men af den stora jernstången kan jag smida tusen spikar, och hwar spik är jern.

5 Kan jag ej smida annat än jern? Ja wisst, jag kan smida de flesta metaller. Ty till stenriket räkna wi många ting på jorden, som ej hafwa ett särskildt lif. Metallerna äro ogenomskinliga, täta ting. De flesta smälta i hetta, men hårdna igen, när de komma i kallare luft. Jag har sett sådana, som man funnit rena och oblandade (gedigna) i jorden. Men wanligen spränges metallernas malm ur grufwor i bergen, och jernets malm hämtar man stundom ur sjöarnas botten. Derefter smältes malmen med stark eld i masugnen för att renas från andra ämnen. Sedan han stelnat, glödgas han åter och gjutes i tackor eller smides i stänger, såsom det går till på jernbruken. Somliga metaller rosta aldrig i luften och förstöras icke af den starkaste eld; och derföre kallas de ädla metaller. På min hand bär jag en ring, och i min sparbössa har jag en gul penning. De äro båda af guld, som är en ädel metall och kan smidas ut till de tunnaste blad. Guldet är sällsynt och mycket dyrt. Det är nitton gånger tyngre än watten, och det finns blott en metall, som är tyngre, nemligen det hwita platina. Men din sked och din hwita penning äro af silfwer, som är den nyttigaste bland ädla metaller, emedan det kan smidas till allehanda saker, som äro både wackra och starka.

6 Gud har så wäl sörjt för menniskans bästa, att jernet, som är den nyttigaste bland alla metaller, äfwen är|101| den, som finnes ymnigast spridd på jorden. Menniskan, som missbrukar så mången Guds gåfwa, har äfwen begagnat jernet till swärd och dödande kulor. När hon blandat det med kol, har hon deraf fått stål, som smides till hwassa redskap, så att stålet kan borra hål uti sjelfwa berget. Men om din knif en tid är wåt, så får han bruna fläckar, som kallas rost och förtära både jern och stål.

7 När smeden smider, faller slagg från jernet i ässjan. Och låter han jernet länge ligga i elden, så brinner det bort till ett brunt pulfwer. Sådana metaller, som förtäras af rost och eld, kallas oädla, och sådana äro alla de öfriga, som jag nu skall uppräkna.

8 Anders bär i fickan en röd slant, och mor har der hemma en kaffepanna. Slanten och pannan äro af koppar, som tål stark hetta, innan den smälter. När mor kokar i jerngrytan, skadar det intet, om der någon gång kommer jernrost i wällingen. Jag har sett jernpulfwer nyttjas som läkemedel. Men alltid låter mor förtenna sina kopparkärl inuti. Annars rostar kopparen af wäta, och deraf blir erg, som är så giftig, att menniskor kunna dö deraf. Mor har ljus-stakar och tallrikar af det hwita och mjuka tennet, som smälter så lätt. Klockgjutaren smälter tillsamman koppar och tenn. Deraf får han gjutmalm, hwaraf han gör kyrk-klockor, malmstakar och bjellror. I stöpslefwen smälter det tunga och mjuka blyet, hwaraf far stöper kulor och hagel för|81| sina bössor. Bly är förgiftigt, och likaså är blyhwitt, som göres deraf till en hwit färg. Zink heter en hwit metall; när han smältes ihop med koppar, får man deraf den gula messingen. Engång gjorde far förgiftiga kakor åt räfwarna. Dertill begagnade han arsenik, som är grå i sig sjelf, men säljes mest som ett hwitt pulfwer och är mycket farlig. Spegeln i wår stuga är på baksidan af glaset belagd med en blandning af tenn och qwicksilfwer, som är en hwit|102| metall och ser ut som smält silfwer. Beständigt ser man qwicksilfret flyta; men när det är mycket kallt om wintern, fryser det till en klump, som liknar tenn och kan hamras. Strax derpå, när kölden blir mindre, smälter det af sig sjelf. Blandar man qwicksilfwer med swafwel, så får man den sköna röda zinober-färgen. Det blåa glaset hemma i mors skåp är färgadt med kobolt. Inalles räknar man 40 metaller. Men de öfriga äro mera sällsynta.

9 Tager jag nu zinober, så kan jag åter dela det sönder till qwicksilfwer och swafwel. Men jag må försöka huru som helst, så kan jag ej widare sönderdela qwicksilfret, ej heller swaflet. Derföre kallar jag qwicksilfwer och swafwel enkla ämnen. Sådana äro alla metaller och flera andra ämnen. Men zinober kallar jag ett sammansatt ämne, och sådana äro messing, gjutmalm, krita, salt, watten och de flesta andra ting uppå jorden.

10 Somliga jordens ämnen kallas brännbara, emedan de lätt antändas af eld och förbrinna. De flesta bland dem gifwa då ifrån sig en rök, som ej är annat än fint sot. Sotet är åter ett fint damm af kol, hwilket är ett enkelt ämne, som till stor ymnighet finnes i alla naturens riken. Blyerts i wåra pennor är brännbart, emedan det för det mesta består af kol. Stenkol brytes i grufwor och brännes utomlands i stället för wed. Allt träd brinner så lätt, emedan det innehåller så stor mängd kol. Dessutom wet jag många andra brännbara ämnen. De gula stängerna, som far köpte i staden, äro swafwel, som tillika med fosfor begagnas till tändstickor. Af kol, swafwel och salpeter göres det korniga swarta krutet, som är så brännbart, att en liten gnista på stunden antänder det. Och dermed ske många olyckor, när man ej warsamt umgås med krutet.

11 Nu will far äta middag. I matsäcken ha wi bröd, salt smör och salt fisk. Hwad är saltet? Det will jag|103| säga dig. Salter kalla wi sådana ämnen, som lätt upplösas i watten och gifwa på tungan en stickande smak. Det, som wi bäst känna och som bewarar wår mat från att förskämmas, är koksaltet. Stundom bryter man det ur grufwor i bergen, och då kallas det bergsalt. Eller också kokar man det ur salta källors watten. Men det salt, som far köpte i staden, är hämtadt ur hafwet. Smakar du på hafswattnet, så smakar det salt på tungan. Wid de stora hafwens stränder, der wattnet är saltare än hos oss,|82| brukar man tappa det in i gropar och låta det dunsta bort uti solwärmen. Då stadnar det hwita saltet qwar på gropens botten, hwarefter det samlas och hitföres med skepp. Utom koksalt, wet jag ännu flera salter, såsom alun och grön vitriol och kopparrök och salpeter; det har far engång gjort i salpeterladan. Sådana salter äro nyttiga för många handtwerk, men kunna ej ätas.

12 Många saker bli syrliga (de surna), när de länge stå. Ibland slå wi ätticka på maten; deraf blir han sur. Winsyran känner jag nog i winbär och äpplesyran i äpplen. Men jag wet andra syror, som äro mycket starkare, t. ex. den frätande vitriol-oljan (swafwelsyran). Lägger jag en gammal kopparslant uti skedwatten (salpetersyra), så tar syran bort ergen, och slanten blir så blank som wore han ny. Men får jag en droppe af syran på kläderna, så fräter den hål; och får jag den på fingrarna, så blir deraf en gul fläck i skinnet. Derföre wet jag akta mig för sådana starka syror. Det war engång en drucken karl, som wille slå i mera bränwin; men han tog miste om flaskan och slog skedwatten i glaset. När han drack det, brände han sig så grufligen inwärtes, att han dog om en liten stund.

13 När mor utlakar aska med hett watten, får hon deraf lut, som hon nyttjar i byke och när hon gör såpa. Far brukar enkom bränna björkris och andra qwistar. Askan|104| utlakar han, luten kokar han ihop, och då får han brun pottaska. Sedan bränner han den till hwit och säljer den i staden, ty den är nyttig både till färgning och annat.

14 Nu tar jag mull i min hand ifrån marken. Hwad är mullen? Mullen är en blandning af olika ämnen från alla naturens riken. Der äro qwarlefwor af förruttnade wexter och djur. I sådana ämnen froda sig wexternas rötter, och derföre kallar man en mull, som innehåller många dylika ämnen, matjord eller matmylla. Derföre göder man åkern, och derföre plöjer man den, på det att mullen må bättre blandas och alla dess ämnen bättre förmultna i luften. I mullen finnas också flera jordarter. Der finnes ofta den nyttiga leran, som är en jordart, hwilken hårdnar i eld. Af den bränna wi tegel. Af den gör krukmakaren wåra lerkärl och porslins-fabriken wåra tallrikar. I wår åker finnes en rödaktig mergeljord, som är mycket bördig och består af lera och kalk. Men talkjorden finnes mest uti bergen.

15 På sandjord wexer det icke bra, säger far, ty sanden är lös och släpper regnet igenom. Sand finnes öfwerallt till otrolig myckenhet; när han är grofkornig, kalla wi honom grus. Hwad är sanden? Han är söndersmulade korn af ett hårdt ämne, som kallas kisel och är en stenart. Ingenting är så ymnigt på hela jorden. Hwem kan räkna sandkornen i hafwet och på stränderna och|83| på mon, der furorna wexa? Af kisel är den röda sandstenen, som nyttjas till slipstenar, och den hårda flintan, som gnistrar mot stålet. Fältspaten och qwartsen och glimmern bestå för det mesta af kisel. Och af dem äro de hårda bergen af gnejs och granit och oräkneliga gråstenar sammansatta. Stundom finnas andra stenarter likasom insprängda uti dem. Der ser man alunskiffern och glimmerskiffern och lerskiffern, som kan klyfwas i skifwor och göras till räknetaflor i skolan.

|105|

16 Somliga berg bestå af lösare stenarter. Har du sett kalkbrotten, der man bryter ur berget den hwita kalkstenen? Kalken blandas med sand, när han nyttjas till murbruk. Först bränner man honom i stora ugnar, och deraf får man osläckt kalk. När man sedan slår watten derpå, begynner han för en stund att hetta starkt, och det kallas att släcka kalken. Jag har sett en hård och finkornig kalksten, som kallas marmor. Den finnes af många färger utomlands och äfwen i wårt land wid Ruskiala. Deraf hugger man sköna pelare, trappor och bilder. Och när store mästare med sin mejsel uthuggit i marmor de skönaste afbilder af menniskor och djur, stadnar man wid bildernas anblick, förwånad, att så mycket lif kan härmas uti den hårda stenen. Men emedan marmorn är dyr och sällsynt, har man funnit af kalk och swafwelsyra en hwit blandning, som kallas gips och är mycket billigare. Deraf göras gipsbilder, som utländske gipsmakare bruka kringbära på ett bräde på hufwudet. Och den hårdaste gipsen är den hwita alabastern. Men den lösaste kalk-art är kritan, som alla känna, och den finnes utomlands i sådan myckenhet, att man ser hela berg utaf krita.

17 Dessutom finnas ännu många lösa stenarter. Mor skurade messing med en sten, som war så lätt, att han flöt på wattnet, och han kallades pimpsten. Fars bästa pipa är gjord af sjöskum, som är en så mjuk sten, att han kan skäras. Täljsten kan man tälja och swarfwa till grytor. Sådana stenar tror man fordom ha warit mjuka, likasom en gyttja i wattnet. Och när wattnet, som stod öfwer hela jorden, rann undan, ha stenarna sedan hårdnat i luften. Derutaf kan man förklara, huru man i somliga lösare berg har funnit qwarlefwor af wexter och djur, som dött uti gyttjan och sedan hårdnat med den till stenar. Men i gråstensbergen finnas inga försteningar. Derföre tror man, att gråstenen funnits på|106| jorden redan förrän wexter och djur warit till. Men andra berg och stenar ha uppkommit och hårdnat i långt senare tider.

18 Borta i staden såg mor en liten sten, som blänkte förunderligt klart och war så hård, att glasmästaren skar glas med honom. Mor tyckte om stenen och wille köpa honom för några kopek. Nej, sade glasmästaren, den stenen är en diamant och kostar mer än hela er stuga. Kom med mig till guldsmeden,|84| sade han, så skall jag wisa er flera ädelstenar. Sådana hittas mycket sällan och äro mycket dyra. När man slipat dem släta, infattar man dem i guld och dyrbara prydnader. Men diamanten är likwäl ej annat än det renaste kol, och derföre brinner han upp i stark eld.

19 Mor såg hos guldsmeden äfwen andra ädelstenar, som alla woro hårda, glänsande och genomskinliga. Der såg hon den högröda rubinen och den blå safiren. Hon frågade priset på den gula topasen och den gröna smaragden. Men så mycket pengar hade ej mor, att hon kunde köpa någon enda af dem. Endast den mörkröda karniolen war billigare, och honom köpte mor till en ring åt far. Kom hit, sade guldsmeden, så kan ni få köpa oäkta stenar för billigt pris. De likna ju ädelstenar, fastän de ej äro så hårda och glänsande. Nej sade mor, jag will ej lysa med någon falskhet. Har jag ej råd att köpa det, som är äkta, så will jag ej ha edra oäkta stenar.

20 Far har engång druckit brunn ur en källa, der wattnet hade en smak af bläck. Det kom sig deraf, att wattnet runnit genom jorden och der råkat på jern och andra metaller, hwaraf en liten del hade löst sig i wattnet. Sådant kallas mineralwatten, emedan stenar och malmer äfwen kallas mineraler. Wid den källan hittade far en förstenad trädbit. Ty somliga döda wexter och djurs|107| benrangel, som legat länge i jorden, genomträngas der af mineralwatten. Och så hårdna de slutligen likasom försteningarna i bergen.

21 Far sade: nu ha wi sett något ur alla de tre naturens riken. Märkwärdigt och wist har Gud inrättat allting. Åt djur och wexter har han gifwit en rundad form, likasom för att de ej skola stöta sig mot hwarandra. Men åt stenarna har han gifwit en kantig form. Och det är förunderligt, att deras kanter bli så regelbundna. Ser man noga på groft koksalt, så märker man, att hwarje korn från början haft sex släta sidor, likasom en tärning. Slår man kokt watten på litet salpeter och låter sedan wattnet swalna, så får man se, huru salpetern åter framkommer (kristalliserar) ur wattnet i sina sexkantiga nålar. Sådana korn och nålar kallas kristaller och äro alltid desamma hos samma ämne.

22 Stenriket finnes öfwerallt; hela den stora jorden är sammansatt derutaf. I det wida hafwet finnas ofantliga massor af salt, i alla djurs ben finnes kalk, och i sjelfwa menniskans blod finnes jern. Öfwerallt har Guds allwisa hand utbredt naturens ämnen så, att beständigt nya wäsen uppstå ur det, som synes dödt för wårt öga. Wexterna uppstå ur mullen, djuren näras af wexterna, och menniskan åter har sin näring af wexter och djur. Och så stå alla naturens riken i innerligt samband, det ena med det andra. Och så är Gud öfwerallt, och öfwerallt ser menniskan spår af hans oändliga allmakt.

|85|

Om guld och silfwer.

23 Guldet, som menniskorna så mycket efterfika, kommer till oss från Ryssland och Amerika. Ibland hittar man det gediget. I Brasilien fanns engång en guldklimp, som wägde 128 (etthundra tjuguåtta) lispund. Floder och bäc|108|kar skölja med sig guld ifrån bergen. Då fäller sig det tunga guldet på flodens botten. Derifrån tager man sanden och waskar den i kärl; och efter guldet åter är tyngst, faller det förr än sanden till bottnen. Sedan smältes guldsanden till stänger eller barrar. I Finland har man sökt guldsand i Kemi; men deraf fanns så ringa, att winsten icke lönade arbetet. För några år sedan spridde sig det ryktet, att ofantligt mycken guldsand fanns uti landet Kalifornien. Dit foro då många tusen menniskor från alla werldens trakter för att hastigt bli rika. Och den onda winningslystnaden hade betagit dem så, att mången man reste bort från sin hustru, och föräldrar från sina barn, och barn från sina föräldrar. Och de sålde allt hwad de hade hemma och öfwergåfwo sina sysslor för att gräfwa guld. Men när de kommo till Kalifornien, war en grufwelig dyrhet på alla lifwets förnödenheter. Många swulto ihjäl. Andra hade hårdt arbete natt och dag i watten och gyttja, der de sökte guldsanden. Mången miste både sitt guld och sitt lif genom röfware. Så blefwo några få rika; men många omkommo i nöd och fattigdom. Och de, som misslynte wände hem tillbaka, suckade sorgsne, att den onda girigheten så ofta har makt öfwer menniskans syndiga hjerta.

Om grufwor.

24 När man nedstiger i de djupa grufworna och ser gruffolket swänga sina bloss i det beständiga mörkret, tänker man uppå sagornas dwergar, som smidde sitt guld i jordens innandöme. Stundom klifwer man ned på stegar; men i de djupaste grufworna låter man hissa ned sig uti en korg. Fahlu koppargrufwa och Dannemora jerngrufwa äro twå så djupa grufwor i Swerige, att man finge ställa fyra kyrktorn ofwanpå hwarandra, och de skulle ändå knappt räcka från grufwans botten till öfre jordytan. Flera grufwor sträcka sig ned under hafsbottnen. Här i Finland ha wi ej så djupa grufwor; men Orijärwi koppargrufwa kan wäl förliknas wid twå kyrktorns höjd. Och i grufworna hugger man metallernas malm ur långa gångar, som kallas schakter. Men det finnes äfwen saltgrufwor. Wid en liten stad, som heter Wielizka, i landet|109| Galizien äro så wida saltgrufwor djupt neder i jorden, att de likna en stor stad|86| med gator och torg. Och sådana torg äro der i tre wåningar öfwer hwarandra. Der hugges bergsalt ur wäggarna, och ganska wackert är det att se, huru millioner saltkorn glimma i eldskenet, hwart man än skådar. Menniskor och djur omkomma der ofta nog, när taket rasar ned öfwer dem. Och då händer, att man efter många år finner deras döda kroppar oförändrade. Ty saltet har genomträngt dem och bewarat dem från förruttnelse.

Om försteningar.

25 Ofta, der wi gå uppå jorden, trampa wi på lemningar af forntida wexter och djur. Det finns stora berg, som bestå af snäckors skal; hela den stora staden Berlin är byggd på en mark, som består af döda infusionsdjurs qwarlefwor. I somliga kalla länder har man uppgräft ur jorden benen af elefanter och andra djur, som nu lefwa blott i de heta länderna. Ja, man har sett qwarlefwor af sådana forntida djurslägten, som ej mera lefwa på jorden. Stundom äro dessa ben förstenade. Likwäl händer sådant oftare med wexter. I England och andra länder har man flera famnar under jorden funnit stora skogar, som warit helt och hållet förstenade. Af sådana fordom förkolade och sedan förstenade skogar ha stenkolen bildat sig under jordytan. Man har också funnit förstenade sädesax. Man har uppgräft ur jorden gamla träd, som warit förwandlade till jernmalm. I somliga mineralkällor får man hastigt se en sådan förwandling. Lägger jag i dag en blomma i källan och upptager henne i morgon, så får jag se något förunderligt. Blomman och bladen äro då öfwerdragna med en hård skorpa, som afsatt sig ur wattnet, och hela blomman ser ut som wore hon utskuren af en brunaktig sten.

Om allehanda ämnen.

26 För lång tid sedan förliste ett skepp mot klippor i hafwet, och sjömännen hade möda att rädda sig i båtarna. Wåta och frusna, uppgjorde de på stranden en stor eld|110| för att torka och wärma sig. De wille äfwen koka sig mat och lade ett par kalkstenar under grytan. När då askan i stark hetta smalt tillsamman med sanden och kalken, funno sjömännen med förundran, att deraf blef glas. Sedan den tiden har man glasrutor i fönsterna. Till grönt glas duger spis-aska; men till hwitt glas behöfwer man pottaska och hwit sand. Man brukar också färga glas och slipa det med släta kanter. Ganska wackert är det att se, huru|87| glasblåsaren blåser luft i den smältande glasmassan och deraf gör flaskor och glasbollar.

27 Om Fahlu stora koppargrufwa i Swerige har man en gammal sägen. En herde märkte engång, att hans get war röd uppå sidan. Herden blef nyfiken att weta hwarutaf detta kom och märkte snart, att geten hade legat på ett ställe, der mycket koppar fanns uti berget. Så upptäcktes den rikaste grufwan i hela norden. Kopparslagaren glödgar ej kopparen, såsom smeden gör med jernet, utan han smider den kall. När han will förena twå kopparplåtar, kan han ej smida ihop dem, utan han förenar dem med messing. Sådant kallas att löda metaller.

28 När wissa hartser eller kådor upplösas i en stark olja, som kallas terpentin, får man deraf fernissa, med hwilken många arbeten lackeras. Lim får man af skinn, horn eller ben, när de länge kokas i watten. Bläcket, hwarmed wi skrifwa, göres af små gall-äpplen. Stärkelse är ett fint hwitt pulwer, som finnes i många rötter och frön. Bröd låta wi gäsa för att få det mört. Men när en sötaktig wätska gäst, smakar den ej mera söt, utan stark. Den innehåller då sprit. Nu innehålla många wexter sött eller sockerämne. Så kan jag göra win ej blott af drufwor, utan äfwen af rönnbär och häggbär. Brännwin kan brännas af säd eller malda potäter, som mäskas och gäsa. Sedan går spriten som en ånga öfwer till kylfatet, och dranken blir qwar. Men det är en stygg konst, ty aldrig har någon konst gjort så mycket ondt uppå jorden. Hellre brygga wi öl och dricka af malt, som först kokas till wört och sedan får gäsa. Och mjöd brygga wi af honung och watten med krydder uti.

|111|

Orijärvi koppargrufva.

Jag hörde thordön mullra under jorden.

Jag kände henne bäfva under mig.

Jag såg en afgrund gapa mot min stig

Och ropte häpen: ser jag här i norden

Hvad jag från södern sport om land, som skälft,

Om städer, som sig ned i öppna svalget hvälft?

Nej, flit och konst naturen eftergöra:

De tvinga eldens, tvinga vattnets makt

Att spränga klippan, öppna schakt vid schakt

Och ej blott fram den funna malmen föra,

|88|

Men honom rena och förädla så,

Att, bytt mot Perus guld, han ända dit kan gå.

Så slöjdens hand, som ger åt handeln vingar,

Med snillet täflar om den sköna makt

Att sammanbinda hvarje verldens trakt.

Så äfven Finlands glömde åbo bringar

Till mensklighetens stora torg till slut

Hvad godt han bildat har, hvad nytt han tänkte ut.

32 Franzén.

Diamanten.

Långt borta i Arabien

Den gamle Amru bodde.

En fattig landtman var han, men

Uppå sin Gud han trodde.

När nöden stod invid hans dörr,

Han hoppades på Gud som förr.

|112|

En dag i bäckens svala bad

Han fann en sten, som blänkte,

Liksom på vattenliljans blad

En droppe källan stänkte.

För ro skull tog han stenen då

Åt sina barn att undra på.

En leksak stenen länge var,

Tills i en vrå han slängdes;

Men eftersom han lyste klar,

I taket upp han hängdes.

Och så var han, i brist på ljus,

En lykta uti Amrus hus.

En qväll så kom en köpman dit,

Och han såg stenen blänka.

»Sälj du åt mig din gråstensbit,

|89|

Om du ej vill den skänka!»

»Nå godt», sad’ Amru. Och på hand

Han fick för den ett kringelband.

Vår man tog stenen, for sin stråt

Och kom till hufvudstaden.

Der bjöd han den till salu åt

Guldsmeder hela raden;

Men tänk, bland alla fanns ej en

Nog rik att köpa Amrus sten!

Ty sen man slipat ren hvar kant,

Så sågs, att här man vunnit

Den allra största diamant,

Som någon menska funnit.

Till kungens krona köptes den

För millioner pengar sen.

|113|

För landets fattiga en fest

Nu gafs till kronans ära.

Dit kom ock Amru att som gäst

Åt barnen bröd begära.

»Se,» ropte barnen då, »se der,

Hur kungen sjelf vår lykta bär!»

Det hörde kungen. Strax han lät

Den snåle köpman kalla,

Och sen han visste saken rätt,

Så hördes han befalla:

»Gif pengarna i Amrus hand!

Du, köpman, får – ditt kringelband!»