Första Läsningen. Landet

|1||157|

Första Läsningen.

Landet.

1. Morgonsång.

Vak upp kring hundramila stränder,

Mitt sköna land, mitt fosterland!

Vak upp, när dagens sol sig tänder

I morgonglans vid himlens rand!

Din långa längtans natt förgår,

Ditt segerglada ljus uppstår.

Vak upp kring hundramila stränder,

Mitt sköna land, mitt fosterland!

Uppvakna till den nya tiden,

Som blommig strand i morgonväkt,

Ty dödens skugga är förliden

Och lifvets ljusa dag har bräckt!

Vex stort i ädla minnens skygd,

Vex klart i tanke, högt i dygd!

Uppvakna till den nya tiden,

Som blommig strand i morgonväkt!

|2|

Aftorka dina gömda tårar,

Som dagg förgår i morgonvind!

Låt grönska de förfrusna vårar,

Låt blomma ros på bleknad kind!

Låt vecklas ut hvar dufven knopp!

Drick helsa, lif och mod och hopp!

Aftorka dina gömda tårar,

Som dagg förgår i morgonvind!

Än rufvar dimman öfver kärren;

Stå upp, drif nattens spöken ut,

|158|

Och väpna dig med kraft af Herren

Uti din grynings lifsminut!

Omgjorda dig med lifvets ord;

Stå stark i Gud, min fosterjord!

Än rufvar dimman öfver kärren;

Stå upp, drif nattens spöken ut!

Vak upp, mitt sköna land, mitt unga!

Vak upp,original: upp (källa för ändring: upp. 2 1876) mitt haf, min insjö blå!

Hör, alla dina fåglar sjunga,

Och alla dina böljor slå.

Vak upp vid glada vindars brus,

Och bada fritt i morgonljus!

Vak upp, mitt sköna land, mitt unga!

Vak upp, mitt haf, min insjö blå!

|3|

2. Hemmet.

Lyssna på den granens susning,
Wid hwars rot ditt bo är fästadt!

Finskt ordspråk.

6 Denna bok är om Finland. Denna bok är om fäderneslandet. Hwad är Finland? Ett land ibland många länder. Hwad är fäderneslandet? Det är wårt stora hem.

7 Jag har ett litet hem, som jag älskar mer än något annat ställe på jorden. Min faders gård kan jag aldrig förgäta. Der är jag hemma, der trifwes jag bäst. Skulle jag ej känna wägen och grinden? Skulle jag ej minnas gården och stugan? Allt är mig der så wäl bekant. På denna trappa har jag så ofta gått. Denna dörr har jag så ofta öppnat. Jag har sett genom fönstret. Jag har wärmt mig wid spiseln. Jag har ätit wid bordet. Jag har sofwit i sängen. Jag känner hwar bänk, hwar sten och hwar gångstig. Jag skulle icke kunna gå wilse der, om det också wore i mörka natten.

8 Ofta war jag med, när hästarna wattnades wid brunnen. Ofta följde jag wåra kor till beteshagen. Ofta skrattade jag åt Musti, som skällde på ekorren. Jag minns ännu rönnen, när han stod röd af bär, och björken, i hwilken rödstjerten brukade sjunga. Om sommaren har jag plockat smultron på skogsbacken. Om wintern har jag åkt kälke der. Det war en fröjd, när isen smälte|159| på sjön och wi kunde ro med båt. Sedan om hösten flögo wi åter som fåglar fram på den blanka isen.

9 Lika godt, om mitt hem warit rikt eller fattigt. Jag har warit lycklig der. Jag har haft warmt och godt, kläder och mat, wård och kärlek. Der har jag wuxit alltfrån min barndom. Der har min fader arbetat, der har min moder sjungit för mig sina wackra wisor. Om qwällarna,|4| när wi lade oss, hörde jag min moder bedja. Gode Gud, sade hon, låt mitt barn blifwa en god menniska! Eftersom du är wår fader i himmelen, så låt oss alltid wara dina trogna barn. Och derefter lärde hon mig den sköna bönen: »Gud, som hafwer barnen kär ...»konsekvensändrat/normaliserat

10 Ja, jag wet, att allt godt är en gåfwa af min himmelske Fader. Och hans goda, wälsignade gåfwa är äfwen ett kärt hem. Derför will jag tacka och prisa honom i alla mina lifsdagar.

11 Så wet jag nu wäl att älska det lilla hemmet. Men jag förstår ännu icke rätt hwad det är att älska ett stort hem, som kallas fädernesland. Der är ju mycket annorlunda, än hemma hos oss. Wägarna äro olika, gårdarna äro olika, menniskorna äro olika. Jag kan gå wilse der jag aldrig har warit. Ingen känner mig der, och jag känner ingen. Huru kan jag älska det främmande landet? Huru kan jag wara lycklig, glad och förtrogen hos de främmande menniskorna?

12 Nej, mitt hem känner jag nog; men hwad är mitt fädernesland?

3. Fäderneslandet.

Flytta icke de gamla råmärken,
som dina fäder gjort hafwa.

Sal. Ordspr. 22: 28.

13 En morgon stod jag högt på stegen, som war rest emot taket af wår stuga. Jag kunde der se wida omkring. Långt från wår gård såg jag andra gårdar. Långt från wår beteshage såg jag ängar, åkrar, wägar, berg, skogar och sjöar. Jag wisste wäl, att werlden är stor, men jag trodde icke, att hon är så stor. Och åter rann mig i hågen den un|5|derliga tanken, att allt detta skulle wara wårt land, wårt stora hem.

14 Jag klef ned från stegen. Min moder hade klippt sina får och satt nu wid trappan, der hon skilde i korgen den hwita ullen ifrån den swarta. Jag frågade henne: är allt detta landet, så långt jag kan se, wårt fädernesland?

15 Hon sade till mig: sätt dig här wid min sida, så will jag säga dig det. Allt detta landet, som du här kan se, och ännu mycket mera dertill, är Finland. Före din fader bodde i detta landet din farfader. Före honom bodde hans fader|160| och förfäder, icke allenast i denna gården, utan i många gårdar och i många olika delar af landet. Detta landet war deras, och derför är detta landet wåra fäders land, som gått i arf till oss, deras barn. Här hafwa de lefwat, arbetat, fröjdats och lidit långt före oss. Här hafwa de också dött och ligga begrafne i jorden. Om icke desse wåra fäder arbetat så tåligt och ihärdigt, skulle wårt land nu wara en ödemark utan bröd. Om de icke wandrat i Guds fruktan och uppfostrat sina barn till Guds sanna kännedom, skulle wi nu wara blinde hedningar. Om de icke lärt sina barn nyttiga kunskaper, skulle wi nu wara okunnige wildar. Om de icke förswarat landet mot fienders wåld, skulle wi nu icke hafwa lag, rätt eller frihet. Ty detta landet har lidit mycken nöd af ett kallt luftstreck och mycket öfwerwåld af främmande folk. Men detta samma land war wåra fäder mycket kärt, ja så kärt, att de offrat för det sin långa möda, sin timliga wälfärd, sitt hjerteblod och sitt lif.

16 Så måste wi ju alltid wara tacksame mot wåra fäder och hålla deras minne i ära. Wi måste hedra dem, såsom wi hedra fader och moder, på det att oss må wäl gå och wi må länge lefwa i det land, som Gud har gifwit oss. Wi måste alltid söka att wara wåra fäder wärdige, på det att icke deras odödliga andar må skåda med sorg och blygsel ned på owärdiga barn. Det land, som de odlat och förskönat|6| skola också wi försköna och odla. Det land, som de så högt älskat och förswarat ända in i döden, skola wi älska och förswara, likasom de.

17 Och icke allenast för deras skull, utan äfwen för wår skull. Ty detta landet har Gud beskärt oss, för att det må gifwa oss allt hwad wi hafwa nödwändigt och kärt på jorden. Det gifwer oss kläder och bröd, arbete och lön, wänner och stöd. Det uppfostrar oss till gudsfruktan och alla menskliga dygder. Det underwisar oss med sin kyrka och sina skolor. Det beskyddar oss med sin öfwerhet och sina lagar, att ingen får göra oss orätt. Det bistår oss i alla goda och nyttiga företag. Det gifwer oss i lifwet ett bo och i döden en graf. Derför är ju detta landet wårt stora hem. För detta landet skola wi trofast arbeta och, om Gud så behagar, med heder dö.

18 Minns alltid, att Gud har gifwit oss detta landet till wår egendom, för att det må uppfylla sin bestämmelse i werlden och för att hans wilja må ske, såsom i himmelen, så ock på jorden. Ty jorden är Guds och allt hwad deruppå är. Wi skola stå till räkenskap för det sätt, på hwilket wi anwändt Guds gåfwa. Han skall engång säga till enhwar af oss: jag har satt dig till en fogde öfwer min gård, till en förwaltare i detta mitt land. Huru har du wårdat min gård? Huru har du förwaltat mitt land? – Hwad skola wi swara Herren? – Han, som dömer allt med sin rättfärdiga dom, skall hos oss endast finna synd och brist. Men wi skola bedja honom, medan wi ännu äro hans förwaltare, att han må gifwa|161| oss en rätt stark, rätt trofast och alltid försakande kärlek till wårt fädernesland. På det att detta landet må blomstra under hans allmakts beskärm och förkunna hans lof från slägte till slägte.

|7|

4. Ditt land.

O barn af Finland, byt ej bort

Din ädla fosterjord!

En främlings bröd är hårdt och torrt,

Och klanglöst är hans ord.

Hans sol är blek, hans himmel grå,

Hans hjerta kan ej dig förstå.

O barn af Finland, byt ej bort

Din ädla fosterjord!

O Finlands barn, ditt land är godt,

Ditt land är stort och skönt.

Dess jord är grön, dess haf är blått,

Dess strand af ära krönt.

Dess natt är ljus, dess sol är klar,

Dess himmel tusen stjernor har.

O Finlands barn, ditt land är godt,

Ditt land är stort och skönt.

Och derför, barn af Finland, minns

Ditt ädla fosterland!

Ej ro, ej lif, ej lycka finns

I fjerran från dess strand.

Hvarhelst din väg i verlden går,

Din rot är der din vagga står.

Och derför, barn af Finland, minns

Ditt ädla fosterland!

|8||162|

5. Konungens gåfwor.

22 Jag sade: huru kunna wi arbeta för hela wårt land? Icke kunna wi resa omkring och arbeta öfwerallt. Och hwarför skulle wi utan lön arbeta åt andra?

23 Min moder sade: det war en gång en konung; han hade twå tjenare, Ödgrim och Solgrim. Konungen sade till dem: I ären flinke arbetare, jag will gifwa åt eder ett stycke land hwardera. Och han gaf åt Ödgrim ett skönt, bördigt land med fruktbara fält, blå sjöar, herrliga skogar. Men åt Solgrim gaf han en wild, ofruktbar ödemark, uppfylld af kärr.

24 De båda männen begynte arbeta. Ödgrim tänkte: detta landet är godt, jag will göra mig rik deraf, och andra få sedan sköta sig bäst de kunna. Derpå nedhögg och brände han skogarna, sådde i askan och tog skörd efter skörd, tilldess att han utsugat all markens must. På samma sätt plundrade han sjöarne och tog all deras fisk. Och han blef rik till en tid, men när mark och sjö ej hade mera att gifwa, blef han fattig, hans barn blefwo tiggare, och landet blef öde.

25 Solgrim tänkte: detta landet är hårdt och ofruktbart; jag will göra det fruktbart. Han utdikade kärren, han plöjde marken, han rödjade skogarna, han wårdade fiskewattnen. Det war ett långt, tåligt och mödosamt arbete under många försakelser, men på sistone kom dock lönen. Solgrim skördade sina lador fulla, hans barn fingo i arf den fruktbara jorden, och landet blomstrade.

26 Efter många år kom konungen att besöka dessa delar utaf sitt rike. När han nalkades Ödgrims bostad, sade han: war icke detta landet fordom fruktbart och skönt? Hwem har gjort det så öde och fult? Tjenarne sade till honom: detta har Ödgrim gjort. Och åter frågade konungen, när han nalkades Solgrims bostad: war icke detta landet fordom wildt|9| och ofruktbart? Hwem har gjort det så skönt och rikt? Tjenarne sade till honom: detta har Solgrim gjort. Då sade konungen till Ödgrim: du snikne och onde tjenare, har jag icke gifwit dig en rik gåfwa, på det att du skulle prisa mig med ditt arbete och göra många framtida slägten lyckliga? Se, der är ditt werk! Och han fördref den snikne tjenaren med skam ifrån riket. Men till Solgrim sade han: du gode och trogne tjenare, jag gaf dig en fattig gåfwa, men du har prisat mig med din kärlek och ditt arbete, till fröjd för efterkommande slägten. Kom, jag will gifwa dig ett ännu mycket rikare land; du skall wara min trognaste wän och en föresyn för mitt folk.*)Du gode och trogne tjenare, öfwer ett ringa ting hafwer du warit trogen; jag skall sätta dig öfwer mycket. Math. 25: 21.

|163|

27 Nåwäl, sade min moder, hwad synes dig nu om desse twå män? Hwilken af dem har bättre förwaltat konungens gåfwa?

28 Jag sade: Solgrim.

29 Rätt sade du, genmälde min moder. Ödgrim tänkte på sig sjelf och aktade intet annat, än egen winning. Derför gick han med skam och skada ifrån sitt land. Solgrim tänkte på sina efterkommandes lycka och arbetade för sitt fädernesland. Deraf fick han sjelf på sistone fröjd och ära, medan hans land blef rikt. En dåre är den, som tänker endast på stundens winning; den wise tänker på kommande dagar. Många, många år, sedan de twå männen längesedan woro döde, pekade menniskorna på det öde landet och sade: detta har Ödgrim gjort. Och åter pekade de på det rika landet och sade: detta har Solgrim gjort! Hwem af de twå har lemnat ett bättre minne åt efterwerlden?

30 Jag sade: Solgrim.

31 – Så gör hwad han gjorde, sade min moder. Antingen du brukar jorden, eller seglar på hafwet, eller tjenar|10| med handsyssla, eller sköter ett hushåll, eller gagnar med kunskaper, eller på hwad ärligt sätt som helst förwärfwar ditt bröd, så se till, att du gör det fruktbart, som förr war öde. Se till, att du lemnar någonting bättre efter dig, än det du sjelf tog emot. När du så gör, arbetar du för ditt land. Intet arbete är så ringa, att det skulle wara förgätet af Gud, eller gagnlöst för fäderneslandet. Men det skall göras med kärlek och trogen flit. När den gode arbetaren dör och hans namn förglömmes, stadna frukterna af hans arbete qwar. Allt godt, allt nyttigt, som nu fröjdar och gagnar oss, det är summan af många tusendes arbete före oss. Wi wälsigne dem i deras okända grafwar. Men den snikne arbetaren lemnar ingenting efter sig. Han har arbetat för egen winning och kan likwäl icke taga sin winning med sig i grafwen. För hwad har han lefwat?

6. I farans stund.

32 Jag sade: måste jag mycket älska mitt fädernesland?

33 – Ja, sade min moder. Mer än dina käraste, mer än dig sjelf. Mer än ditt hem och allt hwad du äger. Mer än hela din jordiska wälfärd, ja mer än ditt lif. Men icke mer än din Gud, din heder och ditt samwete.

34 Detta förstod jag icke. Jag förstod nu huru man kunde arbeta för något annat, än egen fördel. Men det tycktes mig wara obilligt och hårdt, att uppoffra allt för ett land, som icke är mitt allena, utan tillhör så många. Hwarför skulle just jag gifwa bort min egendom eller mitt lif, när det finnes så många|164| andra, som kunna göra det i mitt ställe? Detta må wara deras sak; hwad angår det mig?

35 Några dagar derefter stod min moder wid forsen och sköljde wäfwar. Det hade regnat, stenarna woro wåta. Min mo|11|der halkade och föll i wattnet; – strömmen bortförde henne; jag glömmer det aldrig! Många menniskor stodo på stranden; alla woro bestörta, men ingen wisste råd eller hjelp. Jag war endast en swag gosse; men att stå der rådwill och se min moder dö, nej, det kunde jag icke. Der låg en åre; – jag tog den och sprang ut i wattnet. Jag wisste knappt hwad jag gjorde. Forsen brusade och wille rycka mig med sig, men jag lyckades räcka min moder åren, och wi kommo båda lyckligt till stranden.

36 Då tog min moder mig i sin wåta famn och kysste mig kärligen. Hwarför har du wågat ditt lif för mig? sade hon. Stodo der icke många andra på stranden? Hwarför skulle just du uppoffra dig för min skull? Kunde icke en annan göra det i ditt ställe?

37 Jag sade: det tänkte jag icke på. Huru kunde jag se dig i fara och icke hjelpa dig? Jag måste ju wåga mitt lif för dig.

38 Då log min moder i tårar och sade: ja, du måste ju lyda Guds röst i ditt hjerta. Och så är det äfwen, om ditt fädernesland är i fara. Icke tänker du då på de många andra. Guds röst i ditt hjerta säger dig, att du måste utan betänkande springa i strömmen. O mitt barn, när den rösten kallar dig, när ditt land behöfwer dig, war då icke twehågsen, utan modig, och offra allt för din pligt! Så hafwa tusen, tusen gjort före dig. De hafwa hört strömmen brusa och sjelfwa stått på den torra stranden. De hafwa suttit i wälstånd och trygghet långt ifrån faran, när en aflägsen del af deras land har råkat i nöd. Och dock hafwa de icke twekat. De hafwa frimodigt dragit ut till mödor och kamp; de hafwa willigt gifwit sin sista skärf, sina barn och sig sjelfwa för denna deras stora, gemensama, älskade moder, fäderneslandet. Och antingen de hafwa förgåtts i striden, eller wändt, som du, med seger tillbaka, – aldrig hafwa de ångrat sin hjeltemodiga försakelse, sin strid,|12| sin seger, eller sin ärofulla död. De allena, som öfwergifwit sitt land i farans ögonblick, dessa fega, lata, trolösa barn af en trofast moder, de hafwa sedan aldrig haft frid eller glädje i hela sitt lif. Deras landsmäns förakt, deras egen blygsel och samwetets förebråelser hafwa icke gifwit dem någon ro. De hafwa undflytt striden och fått striden inom sig. De hafwa sökt frid och funnit en ewig ofrid. Den, som älskar sitt lif mer än pligt och heder, han bygger sitt hus på en bräcklig is, och strömmen skall uppsluka honom.

39 O mitt barn, försaka dig sjelf med ett frimodigt hjerta! Då skall wisserligen Gud wälsigna din redliga wilja, och du skall wara ett wärdigt barn af ditt älskade fädernesland.

|165|

7. Land och Folk.

40 Nu förstår jag det.

41 Detta land är mitt fädernesland. Antingen jag på finskt språk kallar det Suomi (Suomenmaa), eller att jag på swenskt språk kallar det Finland, är det dock alltid samma land. Alla dess söner och döttrar äro samma folk, hwad språk de än tala. Gud har i många hundrade år förenat dem i samma hembygd, under samma lagar och öfwerhet. Hwad godt eller ondt, som har wederfarits den ene, det har ock wederfarits den andre. De hafwa wuxit, lefwat och dött wid hwarandras sida, i samma höga nord, under samma himmel, i samma stränga arbete för lifwets bergning. De hafwa samma kristna tro, samma underwisning, samma rättigheter, samma skyldigheter, samma fördel, samma skada, samma frihet, samma kärlek och samma hopp. Så äro de landsmän, bröder och systrar för alla tider. De hafwa icke twå, utan ett fädernesland. Icke|13| heller äro de twå folk, utan ett folk. Gud gifwe oss alla ett endrägtigt hjerta. Hwad Gud har sammanfogat, det skall menniskan icke åtskilja.

42 I några främmande länder är mycken twedrägt. Folk af olika härkomst och språk bo bredwid hwarandra, men kunna icke förlikas. De twista om deras språk och förmåner; den ena will undertrycka den andra. Stundom utgjutes blod; alltid uppkommer mycken ofärd. Om alla hölle tillsamman, wore de starka, men oenighet gör dem swaga. Då kommer ett främmande folk och underkufwar dem. De, som kunnat wara fria och lyckliga, mista då allt, emedan de icke kunnat sämjas om det, som de hade.

43 I andra främmande länder hafwa folken bättre förstått sin egen wälfärd. De hafwa från början warit olika till härkomst, seder, språk och legat i strid med hwarandra. Men under tidernas lopp hafwa de lärt sig att akta och älska hwarandra, att dela sitt goda och unna hwarandra jemnlika förmåner. Då hafwa de wuxit starka tillsamman och blifwit ett folk, en nation, som ingen främling har wågat förfördela. Alla stora och mäktiga nationer hafwa på detta sätt uppwuxit af flera folk, som från början warit främmande för hwarandra. Det gemensama fäderneslandet och långa tiders gemensama öden hafwa gjort dem till ett. Det finns icke något folk af så oblandad härkomst, att det icke haft främlingar bland sina förfäder; icke heller med så oblandadt språk, att det icke skulle ha lånat ord af andra.

44 Guds wisa wilja är, att folken beständigt skola lära någonting af hwarandra. Och alla folk äro arbetare i menniskoslägtets stora samfund, som delar sig i många grenar. Det är likasom en wäldig gammal björk: löfwet är du och ditt lilla hem; grenen är ditt folk; stammen är menskligheten.

|14||166|

8. Wårt land och werlden.

Eget land är smultron,
främmande land är blåbär.

Finskt ordspråk.

45 Jag wet, att wårt land är endast en liten del af jordens yta. Men jag föreställde mig förr, att wi bodde midti werlden. Nu wet jag, att Finland är beläget i norra delen af den werldsdel, som kallas Europa, och wid ett haf, som kallas Östersjön. Jag wet också, att wåra närmaste grannländer äro: i öster Ryssland, i wester Swerige och Norige, i söder Estland och Liffland, som tillhöra ryska riket, samt längre söderut Tyskland och Danmark. Norrom wårt land är endast det öde Ishafwet, från hwilket wi skiljas genom en smal sträcka af Noriges Lappmark. Wi hafwa en lång wäg till andra werldsdelar och till warmare länder. Landwägen kunna wi endast genom Ryssland komma till det södra Europa. Sjöwägen komma wi dit öfwer Östersjön, som är en stor wik af den Atlantiska oceanen. Om wintern stänges denna wår sjöwäg ofta af is, men wåra raske sjömän segla på alla haf och utbyta wåra waror mot främmande länders.

46 Ty Gud har skapat länderna i en förunderlig mångfald, så att det ena landet är icke det andra likt. Somliga länder äro mycket warma, andra äro mycket kalla, andra åter ha lagom wärme. Ländernas skapnad, berg, jordmån, wexter och djur äro mycket olika. Tusen millioner menniskor lefwa på jordens yta, och bland dem finnas ej twå, som fullkomligt likna hwarandra. Hwad ett land saknar, det frambringar ett annat. Hwad en menniska icke kan uträtta, det uträttar en annan, och många tillsamman uträtta mer, än hwar och en särskildt. Så blifwa alla hwarandra nyttiga och fylla hwarandras brist. Det är en wis ordning|15| af Gud, att länder och folk behöfwa hwarandra. Ty om hwar och en hade nog för sig, skulle han icke uppsöka andra, utan lefwa och arbeta för sig allena. Men nu twingas menniskorna att lära känna och hjelpa hwarandra, på rättelse i originalet det att alla må älska hwarandra som bröder.

47 Så står äfwen wårt land genom sjöfart, handel och utbyte af kunskaper i förbindelse med andra länder. Wi hemta wårt salt från England, Portugal och Italien. Från Ryssland hemta wi säd och mjöl, när wårt land fått misswext. Från Swerige hemta wi jern, från Norige sill, från England maskiner. Från Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien hemta wi tyger, frukter och win. Från Amerika hemta wi kaffe, socker, bomull och färgstofter. Från Kina hemta wi thé, från Ostindien kanel, ingefära, peppar och andra kryddor. I stället skicka wi till andra länder tjära, plankor, bräder, wed, smör, fisk och andra waror.

|167|

48 Wi hemta äfwen böcker, konstwerk och nyttiga uppfinningar ifrån andra länder. Sådant hafwa wi ännu ganska litet att sända härifrån dit; men med hwarje år få wi mera.

49 I jemförelse med den öfriga werlden är wårt land fattigt och aflägset. Wi hafwa wisst ingen orsak till högmod. Wi måste wara ödmjuke, arbetsame, sparsame och läraktige, för att icke nödgas bero af andras gunst. Men detta hindrar oss icke att älska wårt land mer än något annat land i werlden. Det är dock wårt eget land och wårt hem. Och intet land är så skapadt efter wårt sinnelag, såsom wi äre wane alltifrån barndomen. Reser någon af oss till främmande land och har allting godt och winner lycka och rikedom, så trifwes han likwäl ej länge der. Efter någon tid begynner han längta tillbaka till detta fattiga landet igen, och han förstår, att här finnes dock mycket godt, som icke finnes i andra länder. Derför må ingen lättsinnigt och oförnöjdt flytta till främmande land. Hwad han än må|16| winna der, har han dock förlorat ett, som aldrig kan ersättas, och det är hans fädernesland.

50 Såsom en fågel, den från sitt näste wiker, alltså är en man, som från sitt rum (sitt hemland) wiker. Sal. ordspr. 27: 8.

9. Sjömannens hemlängtan.

Vi hamnade glade från brusande sjö

Vid Indiens yppiga stränder,

Der aldrig en vinter har kastat sin snö

På sommarens soliga länder;

Der palmerna skugga

Den eviga vår

Och popplarna dugga

Sin balsamtår.

Men icke är här

Mitt hjertas begär;

Min längtan, min hamn uti fjerran är.

Jag leds vid den brännande sommarens glöd,

Jag leds vid den läckraste krydda.

Långt hellre jag åte mitt fattiga bröd

På snön vid min fädernehydda,

Der skidorna halka

|168|

I muntert behag

Och sommarn har svalka

Och natten dag.

Dit, dit står min håg,

Dit styr jag mitt tåg,

Till älskade stränder vid sjungande våg.

|17|

O, om jag blott hade en björk från mitt land,

Der qvittrande trastarna svinga,

Och kramade snön som en boll i min hand

Och hörde hur bjellrorna klinga!

Då bytte jag gerna

Allt Indiens land

Mot vintrarnas stjerna

På hemmets strand.

Dit sträckes min famn,

Der, der är min hamn,

Och djupt i mitt hjerta står Finlands namn.

10. Wårt lands begynnelse.

54 Detta är sagdt af kunnige män, som utforskat tingens begynnelse i enlighet med Guds ord: wårt land har icke alltid warit sådant det nu är. Det har undergått många omskiften af eld, watten och is, innan det fått sin nuwarande skapnad.

55 Jorden war först ett flytande klot af eld, der bergen och andra ämnen woro uppsmälta af hettan. Efterhand lät Gud detta eldklot swalna af kölden i werldsrymden. Då har jordens yta småningom stelnat som ett skal öfwer hennes smältande inre; men twå mil under wåra fötter är ännu i dag eld, som stundom utbrister i jordbäfningar och eldsprutande berg. Närmare jordens kalla poler är skalet tjockare, och derför känna wi här endast sällan ett lindrigt jordskalf.

56 Jordens yta har ej stelnat lika på alla ställen, och deraf ha uppkommit remnor i skalet. Genom remnorna framdref|18|wos smältande massor ur jordens innandöme. Deraf uppkommo bergen, hwilka först woro mjuka som smält jern och stelnade efteråt. Allt watten war i början upplöst af hettan till ångor i luften. Men när jordens yta swalnade, afkyldes wattenångorna och nedföllo|169| som störtregn till jorden. Deraf uppkom hafwet och betäckte först hela jorden. Då skedde många wåldsama omstörtningar af eldens och wattnets krafter i strid med hwarandra. En del af wattnet rann ned i jordens ihåliga rum och djupa dalar, och Gud skilde det torra landet från hafwet.

57 Långt innan menniskor bodde i wår trakt af jorden, gingo norra Ishafwets wågor öfwer allt wårt land. Ur detta haf reste sig då blott de högsta bergen som klippor i sjön. Hafwet kom i rörelse genom stora jordbäfningar, hwilka söndersplittrade en del af bergen. Ofantliga ismassor kringdrefwo från nordpolen, rullade klippstycken öfwer hwarandra, söndersmulade somliga till grus eller sand och utströdde andra öfwer den dåwarande hafsbottnen. När wi gräfwa en brunn, kunna wi se, huru olika lager af sand, grus och lera lagt sig öfwer hwarandra på denna fordna hafsbotten, som nu är ett torrt landilka. Och på många ställen är sanden hopad i åsar och moar.

58 En del klippstycken blefwo liggande lösa som rullstenar, andra hopades tillsamman i stenrös. Ännu kan man se, att alla dessa stenar äro afnötta i kanterna. Bergen äro mångenstädes likasom glattslipade, på andra ställen likasom refflade af stenar och is, som fordom ha rullat öfwer dem.

59 Stundom har hafwets watten länge swallat fram och tillbaka i hwirflar. När då en sten legat der och drifwits i ring af swallwågen, har han småningom urhålkat i berget runda hål, som kallas jättegrytor. De äro ganska skönt swarfwade af wattnet och finnas till stor mängd i södra Finland.

|19|

60 Der wi nu bo, war således fordom ett brusande haf, och ännu finner man på några ställen hafsmusslornas skal i jorden. Men Guds wilja war, att detta landet skulle uppstiga ur hafwet på ett så underbart sätt, som få andra länder, undantagande norra Swerige. Och dertill har Gud begagnat den underjordiska elden. Denna eld, som skakar de södra länderna med jordbäfningar, upplyftar här i norden Finlands yta. Detta sker så långsamt och jemnt, att hwarje år höjer sig norra delen af Finland en half tum öfwer hafsytan, hwilket gör widpass 2 alnar på hundrade år.

61 Landhöjningen är icke öfwerallt lika. Södra Finland höjer sig knappt en aln på hundrade år. Emedan höjningen är så långsam, skulle wi icke märka den, om wi icke såge hafswattnet beständigt minskas wid wåra kuster. När landet höjer sig, rinner wattnet undan. Långtfrån den nuwarande kusten har man funnit skeppsankaren och skeppswrak i jorden. Der stora fartyg förr hade sin farled, flyter nu knappt en wanlig båt. Der de gamle minnas sig hafwa rott i sin ungdom, gå nu barnen torrskodde på sanden. Der fiskaren förr lade ut sina nät, bergar nu bonden sitt hö. Wikarna uttorka, grunden wexa till holmar, holmarna wexa hop med fasta landet.

|170|

62 På detta sätt har Finland sedan urminnes tid uppwuxit ur hafwet och fortfar att wexa än i dag. Det är en winst och en glädje, att se en sådan underbar tillwext genom Guds kraft i naturen. Det wore än större winst och glädje, att se wårt folk tillwexa i gudsfruktan, dygd och nyttiga kunskaper.

63 Landets yta är mycket ojemn. När nu landet höjts och hafwet har runnit undan, har en del af hafswattnet stadnat qwar i dalarna och gifwit upphof åt landets många sjöar. De stora sjöarna woro i början hafswikar, förenade med hafwet genom sund. När höjningen tilltog och sluttningen ökades, blefwo de fordna sunden floder. Och ju|20| mera sluttningen ökades, desto stridare blefwo floderna, desto mera utsögo de sjöarnes watten. Islossningen förde om wåren stenar med sig. Stenarna blefwo liggande wid flodernas smala och grunda ställen, och deraf uppkommo de många forsarna, som ej funnos förr. När åter sjöarna icke längre stodo i förbindelse med hafwet, blef deras fordom salta watten sött af regn, källsprång och smält snö. Fiskarna blefwo instängda, och deraf äro ännu tusende små träsk uppfyllda med fisk, som ditkommit från hafwet. Men sådana fiskar och wattenwexter, som endast kunna lefwa i salt watten, dogo småningom ut.

64 Himmel war i urtiden och jord af watten och genom watten till stånd kommen genom Guds ord. 2 Petr. 3: 5.

65 Jorden, af hwilken näring uppkommer, inunder henne omhwälfwes det, liksom af eld. Job 28: 5.

11. Hafsjungfrun.

Jag vet en jungfru, skön och god,

Hon bor vid hafvets salta flod,

Och der är hennes vagga.

Ty hafvet hennes moder var

Och håller än sin dotter qvar

Med tvenne starka armars par.

Och dottern vexer dag från dag

Alltmer i grönskande behag

Invid sin moders sida.

Hon vadar ut i hafvets sand,

Hon vidgar ut sin barndoms strand:

Den sköna jungfrun är vårt land.

|21||171|

Ej finns furstinna på sin thron

Så mäktig och så rik, som hon,

Utaf sin moders gåfvor.

Land efter land till skänks hon får;

I dag sitt gyllne korn hon sår

Der fisken simmat än i går.

Fast arm på guld, fast höljd af snö,

Hon lyftar glad ur stormig sjö

Sin solbeglänsta panna,

Och hennes ära, hennes fröjd

Är att, af inga stormar böjd,

Bli mer och mer mot ljuset höjd.

Hur är du oss så huld och kär,

Du jungfru vid de gröna skär,

Du hafvets sköna dotter!

Lär oss, som du, i lifvets lopp,

Att vinna strand för framtids hopp

Och vexa gladt mot ljuset opp!

12. Östersjön.

71 Det Finland, som uppwuxit ur hafwet, är nu en bred halfö, hwilken i öster sammanhänger med Ryssland, i norr och nordwest med Skandinawiska halfön (Swerige och Norige). Finlands yta beräknas till 6 844konsekvensändrat/normaliserat qwadratmil.*)En qwadratmil är en fyrkant, der hwar sida är en mil lång.|22| Fasta landets största längd är 108 mil från norr till söder. Dess största bredd är 57 mil från öster till wester, men Ålands öar ligga 8 mil längre i wester.

72 Wäl må Finland kallas en dotter af hafwet, ty det har watten under sig, watten inom sig och watten omkring sig. De underjordiska wattnen äro kärr, de inre wattnen äro sjöar och floder, de yttre wattnen äro haf. Kärrens, sjöarnas och flodernas watten rinna utför sluttningen och söka sig wäg till hafwet, som ligger lägst.

73 Jordens yta består af många dalar, och hwarje dal har sina höjder, sina sluttningar och sin botten. Höjderna äro dalens gräns, sluttningarna äro|172| dess sidor, bottnen är dess djupaste del. Werldshafwen äro jordens djupaste dalbottnar. Europas fastland är beläget på östra sluttningen af Atlantiska oceanens stora dal, dit Europas watten utfalla. Östersjön är en grundare dal på samma sluttning och skickar sina watten till oceanen. Finland åter är nordöstra sluttningen af Östersjöns dal och skickar dit sina watten. Endast en liten del af det nordligaste Finland sluttar mot norra Ishafwet.

74 Östersjön är en långsträckt hafswik, som genom tre smala sund (Öresund, Stora Bält och Lilla Bält) står i förbindelse med Atlantiska oceanen. Södra delen af Östersjön är en bred wattenyta, som först sträcker sig mot öster, men böjer sig snart mot norr och har endast få öar. Denna del är den djupaste: man har mätt 200 famnars djup söderom ön Gottland. Ett sådant djup är dock ringa mot oceanens, der sänklodet på några ställen icke funnit botten på 3 000konsekvensändrat/normaliserat famnars djup, eller en half mil.

75 Sedan Östersjön inskurit en bred bugt i Liffland (Rigabugten) och en lång, smal hafswik i Swerige (Mälaren, wid hwars utlopp är Sweriges hufwudstad Stockholm), möter han, ungefär på midten af sin utsträckning, Ålands stora skärgård. Der delar sig Östersjön i twå ar|23|mar. Åt öster sträcker han Finska Wiken, hwars största djup icke är mer än omkring 80 famnar och som först är smalare, sedan bredare, sedan ånyo smalare i Kronstadts grunda hafsbugt. Der utströmmar från Ladoga den breda Newa floden, och der är Rysslands kejsarestad Sankt Petersburg. Södra kusten af Finska Wiken är sandig och flack, men norra kusten är bergig. Der utskjuter Hangöudd, och der är långs hela kusten en skön, men farlig skärgård af många öar, holmar och klippor.

76 Östersjöns norra arm är större och kallas Bottniska Wiken. Han är först bred och nästan utan skärgård wid kusterna. Derefter smalnar han i midten af sin sträckning och bildar ett hafspass, som kallas Qwarken, fullt af öar, klippor och farliga grund. Sedan blir hafswiken åter bredare, böjer sig mot nordost och liknar ett framlutadt hufwud på en lång hals. Han gör en liten bugt wid Uleåborg och flera bugter på swenska sidan. En skärgård bekransar båda kusterna och förändras beständigt af den starka landhöjningen. Hela Bottniska Wiken är grund och mäter sällan öfwer 40 famnars djup. Finska kusten är grundare än den swenska och winner derför mera på landhöjningen.

77 Till följd af denna Östersjöns skapnad, liknar han på kartan en knäböjande, något framlutad hafsjungfru. Ansigtet och bröstet äro wända mot Finland, ryggen mot Swerige. Den utsträckta armen är Finska Wiken, knäen stöda sig mot Tysklands norra kust, och gestalten slutar uti en krokig fisk|173|stjert, som plaskar kring Danmark. Allt utwisar, att Östersjödalen har uppkommit genom en stor remna i fastlandet under forntida jordbäfningar.

78 Hela detta haf är också mycket stormigt, till följd af kusternas läge och luftens ombytliga wärme. Wid sydwestwindar stiger wattnet wid de nordliga kusterna och faller wid de södra. Wid nordanwind faller wattnet i Bottniska Wiken och wid östanwind uti Finska Wiken. Nu är det en|24| lag i naturen, att alla wattenytor sträfwa till jemnwigt och samma höjd. Men emedan så många stora floder utfalla i norra delen af Bottniska Wiken och wattnets aflopp hindras i Qwarken, inträffar det förunderliga, att hafwets yta wid dessa nordliga kuster är högre, än hafsytan i Finska Wiken. Skilnaden har af några beräknats ända till 10 alnar (20 fot).

79 För öfrigt hafwa de många floderna och de smala utloppen gjort Östersjöns watten sötare och lättare, än den utanför liggande Nordsjöns tunga, bittersalta watten. Östersjöwågen uppröres hastigare än Nordsjöns, men har mindre kraft. Derför wågar man sig här ut på hafwet med lätta båtar och tunna skidbord, medan fiskaren i Nordsjön måste timra sin båt af groft wirke.

13. Ålandsvisa.

Den kallar jag en usel man,

Som ej sitt segel sköta kan,

Som rädd och blek på stranden står,

När stormen öfver hafvet går.

Må flickan sitta ung och säll

Och plocka ros i sommarqväll;

Till hafvet längtar sjömans håg,

Hans hem, det är den fria våg.

Hell dig, min stolta Östersjö,

Mitt Bottenhaf med storm och snö,

Min glada, sköna Finska Vik,

|25|

På segel och på segrar rik!

Med alla vindar slår er våg

Mot Ålands skär i munter håg,

Och usel kallas här den man,

Som ej sitt segel sköta kan.

|174|

14. Finlands höjder och dalar.

82 Detta land hwilar på en fast grund af granit. Sällan behöfwer man gräfwa djupt, innan man stöter mot berg, och af denna fasta grund har landet sin skapnad.

83 Nu är bergsbottnen ojemn: derför är också landet ojemnt. Hela dess yta består af höjder, sluttningar och dalbottnar.

84 Höjderna äro antingen bergsryggar, sandåsar, eller enstaka berg och kullar. Berg finnas öfwerallt, men äro ej höga. Swerige och Norige ha högre berg, westra Ryssland har inga berg alls, och derför är Finland likasom en öfwergångsbrygga mellan Skandinawiska halfön och Ryssland.

85 Finlands högsta berg äro i Lappmarken, nemligen Peldoiwi 2 245konsekvensändrat/normaliserat fot och Ounastunturi 2 168konsekvensändrat/normaliserat fot öfwer hafwets yta. Teiriharju i Hyrynsalmi socken är 1 153konsekvensändrat/normaliserat fot öfwer hafwet*)Detta är icke mycket, när man wet, att i norra Swerige finnes ett berg, Sulitelma, som är 6 000konsekvensändrat/normaliserat fot högt. I Asien och södra Amerika finnas berg, som resa sig 28 000konsekvensändrat/normaliserat fot, eller tre fjerdedels mil, öfwer hafwets yta.. Nordöstra Finland är ett högland, som ligger widpass 800 fot öfwer hafwet. Derifrån sluttar landet åt söder och wester. Kustlandet är sällan mer än 200 fot högt och likasom smyger sig under hafwets yta.

86 Rundtomkring Skandinawiska halfön och Finland går en lång båge af bergsryggar, som bilda en mur mot werlds|26|hafwenoriginal: werdshafwen och afstänga Östersjöns dal. I Swerige och Norige kallas den stora bergsryggen Kölen, men i Finland kallas han Maanselkä eller Landtryggen, emedan han håller landet tillhopa liksom en ryggrad. Dessa berg äro ytterst i norden merändels höga, nakna, ödsliga fjällar. Längre söderut äro bergen lägre, ofta bewuxna med skog och genombrutna af sjöar. Stundom består höjdsträckan af sandåsar, eller rader af kullar, och landswägen går långs åsen, med sjöar på sidorna.

87 Allt land i norr och öster om Maanselkä hör till Ishafsdalen. Allt land i söder och wester om Maanselkä hör till Östersjödalen. Men från Maanselkäs långa båge utgå många sidoåsar åt söder eller sydwest och afdela landet. Längst bland dem äro Suomenselkä (Finlands rygg), som går genom det norra landet från nordost till sydwest, och Salpausselkä (Stängselåsen), som är strandwallen mot Finska Wiken från öster till wester. Dessa twå långa höjdkedjor, med Maanselkä i öster och Lohjanselkä i wester, afstänga insjödalarna från kustdalarna. Det är ganska märkwärdigt att läsa i geografin om dessa oräkneligt många sköna dalar, stora och små, som afdelas af höjderna och alla hafwa sin sjö.

|175|

88 Ty höjderna dela wattnen. Från höjden nedrinna alla källor, bäckar och åar, som uppstå af regn eller smält snö. Dessa samla sig i dalens djupaste botten till en sjö. Fordom woro alla dalbottnar sjöar. Nu har wattnet uttorkat eller förwandlats till kärr i de grundaste dalarna. I de djupare dalarna ligger det qwar. Der du ser en sjö, ett träsk, eller ett kärr, der är alltid en dalbotten.

89 Att Finland har så otaligt många insjöar – ja, långt flera än tusen, – detta kommer således af de otaligt många dalarna. Och emedan dalarna stå i förbindelse med hwarandra, stå också sjöarna i förbindelse med hwarandra. Långa rader af sjöar flyta in i hwarandra. De strömma stundom|27| sakta, stundom i forsar och fall, åt det håll, dit landet sluttar, tilldess att de slutligen utfalla genom en flod i hafwet. Detta är ett underbart Guds werk, som man icke får se i andra länder. Der nedrinna höjdernas watten i bäckar och åar, som slutligen samla sig i en stor flod. Här samla sig wattnen i sjöarna, innan de utrinna i floden. Wåra stora insjödalar likna den herrligaste skärgård med fjärdar, sund, wikar och holmar.

90 Will du weta hwartåt landet sluttar, gif då akt hwartåt wattnet rinner. Der du ser en bäck, en å, en flod eller ett strömdrag i sjöarna, der är alltid en sluttning. Detta märkes bäst wid hafskusterna, hwilka äro liksom genomfårade af rännor, der floderna rinna ut. Flodens bädd är en dalränna, som mottager tillflöden från sina sidosluttningar. Men kustlandet är en sidosluttning af hafwets djupa dal, som drager wattnet till sig. Derför ser man få insjöar nära kusten.

91 Så afdelas Finland i insjödalar och kustdalar. I de förra är sjön dalbottnen, i de sednare hafwet. De förra äro instängda af höjderna, de sednare hafwa en sida öppen. Och insjödalarnas område är ett högland i jemförelse med kustdalarnas, som är ett lågland. Allt detta får du bättre lära af geografin, när du betraktar Finlands karta. Wisst må wi prisa Gud, hwilken har skapat detta landet i en så skön omwexling, som få andra länder på hela jorden.

92 Herren gör allt efter sitt ändamål. Sal. ordspr. 16: 4.

15. Landskapen.

93 Det war en gång en tapper fältherre, han hade wunnit en stor seger i krig, och konungen sade till honom: wälj dig det bästa och skönaste landskap i Finland, jag will gifwa|28| dig det. Fältherren tackade konungen och reste öfwer till Finland, för att utwälja sin del. Men då han ej kände landet, gick han ut på|176| en stor marknad, der mycket folk war församladt från alla landsdelar, och lofwade en belöning åt den, som kunde anwisa honom det bästa och skönaste landskapet.

94 Till honom kommo då många från olika trakter och prisade hwar och en sin hembygd såsom den bästa. Herre, sade en liten skinnklädd man, det är omöjligt, att du kan finna ett bättre och skönare land än Lappland. Det är högst i norden mellan Maanselkäs fjällar och Ishafwet. Wi ha der en wid utsigt öfwer ändlösa mossar och höga fjälltoppar kring Enare sjö. Har du ej hört talas om wåra wintrars präktiga norrsken och wår sol, som aldrig går ned om sommaren? Wälj derför Lappland, ty det är så efterfikadt, att det är deladt emellan fyra riken och länder, nemligen Ryssland, Finland, Swerige och Norige.

95 – Hwad har Lappland annat än mygg och wargar? sade en annan man, och han stod så bredbent, som wille han staka uppför en fors. Jag råder dig, herre, att wälja Österbotten, om du will hafwa ett stort och bördigt land från Maanselkä ända till midten af Bottniska Wikens kuster. Der ha wi sådana sjöar och floder, som Kemi och Uleå; känner du wåra laxar? Längre söderut ha wi sköna odlade fält, hwarje bondgård liknar en herrgård, och hwarje hamn är uppfylld med skepp. Har du hört talas om Storkyro åker och Limingo äng?

96 – Hwad will du göra med den stora, enformiga slätten? inwände en sotig smed. Wälj hellre Satakunda; då råder du öfwer det skönaste land, från stränderna af det långa, blå Näsijärwi ända till den sandiga kust, der Kumo elf utfaller i Bottniska Wiken. Allt hwad ditt hjerta kan önska, om det också wore jernspik och qwarnstenar, finner du der, och din båt glider fram öfwer klara watten ända till hafwet.

|29|

97 – Hwad wet han om hafwet? genmälde en sjöman på waggande ben. Herre, har du mod att pröfwa det wida hafwet, så wälj Åland! Der skall du finna många tusen grå klippor, gröna öar, hwita segel och blå wågor. Ingenting kan jemföras med wår stolta skärgård, som winter och sommar trotsar den stormiga Östersjön.

98 Detta hörde en trädgårdsmästare, stödd på sin kratta, och sade till fältherren: låt icke sjömannen locka dig till sitt ostadiga haf och sina ofruktbara klippor. Sök hellre goda hamnar, rika skärgårdar och innanför dem ett fruktbart fastland, der äpplen och körsbär mogna, der hwarje fält är en trädgård, hwarje stad en sagobok, hwarje herrgård ett minnesmärke och hwarje kyrka en graf för hjeltar. Jag råder dig, herre, att wälja Finland.

99 Fältherren sade: ären I icke alla från Finland?

100 – Ja, sade trädgårdsmästaren, så kallas nu alla dessa landskap tillsamman med ett gemensamt namn. Men fordom hette endast det område Finland,|177| som låg i landets sydwestra hörn på båda sidor om floden Aurajoki. Nu kallar man detta landskap Egentliga Finland, för att det ej må förblandas med hela landet.

101 – Den tid är förbi, när Åbolandet war bäst, inföll en myndig rusthållare. Söker du, herre, nu det bästa, måste du wälja Nyland. Wi äro de rikaste, och all wår bygd, från Stängselåsen i norr till Finska Wiken i söder, är ett skördefält och en lustgård. Wi ha icke allenast berg, sjöar, skärgårdar, floder som Kymmene, hafswikar som Pojo wik och halföar som Hangö; wi ha äfwen grufwor, skepp, werkstäder, herrgårdar, hamnar och fästningar. Ingenting i detta landet kan jemföras med Nyland.

102 – Hör på den! utropade en forman, som stod i sin långa rock wid ett lass på torget. Hela Nyland rymmes godt i ett hörn af Karelen. Herre, will du äga det land, der solen går upp? Will du ro wid stranden af twå haf,|30| Finska Wiken och Ladoga? Will du hafwa många hundrade bergshöjder, sjöar, forsar, qwarnar, eller en sådan stolt flod som Wuoksi; will du lyssna till gamla runor; will du swedja i oöfwerskådliga ödemarker och såga plankor i mörka furuskogar, så råder jag dig att wälja Karelen, ty intet land kan jemföras med detta.

103 – Jag är led att beständigt höra talas om hafwet, genmälde en wälmående och talför smörhandlare. Hwad göra wi med haf, wi som segla trettio mil från sjö till sjö? Herre, du skulle engång se Saima glimma i solen och höra Imatras fjerran dån och betrakta wår sköna inlands skärgård från höjden af Pungaharju ås, så skulle du aldrig wälja något annat än Sawolaks. Jag will icke tala om wåra boskapshjordar, wåra swedjeländer och wåra sågar; men har du hört wåra nya wisor?

104 Slutligen kom en gammal, trumpen björnjägare och sade till fältherren: jag märker wäl, att jag alltid kommer för sent, men det bästa kommer till sist. Du må söka med lykta i hela wårt land, och du skall aldrig finna en bättre bit, än Tawastland. Sådana linländer, åkerfält, moar och stolta kullar finner du ej i hela werlden. Mellan Päjäne och Wanajawesi kan du plocka hasselnötter. Jag har alltid funnit kärnan i dem wara bättre än skalet, och nu är Tawastland kärnan i landet; resten är skalet. Du kan wälja efter behag.

105 Den tappre fältherren log och sade: Jag har hört nog. I edert land finnas åtta landskap: Tawastland, Sawolaks, Karelen, Nyland, Egentliga Finland, Åland, Satakunda, Österbotten och dertill ännu Lappland, som icke räknas bland landskapen, emedan det hör under fyra länder. Huru skall jag kunna wälja bland dem, när alla prisas såsom det bästa? Jag will bedja konungen skänka mig en klippa i Ålands skärgård och bygga mig der ett hus. Då will jag hemta min byggmästare från Österbotten, mitt bröd från Nyland,|31| mitt smör|178| från Sawolaks, min fisk från Åland, mina äpplen från Egentliga Finland, min häst från Karelen, mitt lin från Tawastland, mitt jern från Satakunda, min pels från Lappland och mina wänner från alla landskap. Har jag walt rätt?

106 Ja, det kan ingen så noga weta, swarade marknadsfolket.

16. Lapplands fjällar.

107 I Lappland finnas inga wägar, inga broar, inga hästar eller wanliga åkdon. Om wintern, det will säga i nio månader, åker man der med renar, men om sommaren måste man gå till fots genom de wida ödemarkerna, eller färdas i båt på strömmar och sjöar. Mathias Castrén berättar om sin resa i Lappland följande:

108 »Wi reste i båt utför Iwalo elf, som flyter från fjällen norrut till Enare sjö. Snart hörde wi dånet af brusande forsar, och denna musik ljöd under tre dygn oupphörligt i wåra öron. Så förfärande dessa woro, hade wi dock ingen annan utwäg, än att hjeltemodigt kasta oss midtibland de sjudande bränningarne. Wattenmassan i Iwalo war icke så stor, men mer än tillräcklig, för att uppsluka oss och wår lilla farkost. Wi måste oupphörligt hålla båten tillbaka med långa störar, för att icke strömmen skulle kasta oss mot klippor och grund. Hela dagen igenom hade wi detta mödosama arbete, och natten tillbragtes wid stockeldar på stranden. Wi funno aldrig något skygd öfwer wåra hufwuden, utan lefde i åtta dagar under bar himmel, ständigt utsatte för ihållande regn och en kall wäderlek.»konsekvensändrat/normaliserat

109 »Floden åtföljes, långs en stor del af dess öfra lopp, af höga, fruktanswärda fjällar, hwilka på somliga ställen höja|32| sig lodrätt öfwer wattenytan och fortlöpa flera mil oafbrutet. Wi klättrade ofta med lifsfara uppför dessa berg, i hopp att ändtligen få fägna oss åt anblicken af Enare sjö. Men så långt ögat nådde, syntes åt norr, söder, öster och wester endast oöfwerskådliga fjällar. Der en djupare dal sänkte sig ned mellan bergen, hwilade ofta en dimma öfwer dalens botten och liknade på afstånd en stor sjö. Då trodde wi oss hafwa uppnått det efterlängtade Enare, men wägwisaren störde wåra förhoppningar och försäkrade oss, att wi ej skulle se Enare, sålänge wi sågo fjällarne.»konsekvensändrat/normaliserat

110 »Några mil söderom Iwalojokis utlopp i Enare aflägsnade sig ändtligen dessa dystra fjällar, som så länge förföljt den undanflyende strömmen och klämt honom mellan deras klippor. I fjerran syntes ännu kala fjälltoppar framskymta, men rundtomkring oss sågo wi endast sköna, gräsbewuxna slätter. Elfwen hejdade sitt strida lopp och bildade smärre holmar, som bekläddes|179| af lummiga löfträd. Snart wisade sig höstackar, gärden och andra spår af menniskor. Wi rodde med yttersta krafter, för att snart upphinna en mensklig boning, och trodde knappt wåra ögon, när wi i djupa Lappland sågo de finske nybyggarnes wälbyggda gårdar, omgifne af grönskande ängar och wackra sädesfält. Det är otroligt, huru wälgörande en sådan anblick werkar på sinnet efter sådana färder, som wi tillryggalagt. Den oupphörliga åsynen af skyhöga fjällar och brusande forsar har någonting döfwande, och man känner en stum häpnad. Men när naturen ifrån sin wilda storhet återgår till skönhet och ro, då lifwas en menniskas hjerta af glada, friska känslor. Och när man förut prisat Skaparens allmakt, prisar man nu hans wishet och godhet i hela naturen.»konsekvensändrat/normaliserat

111 Iwalojoki är samma flod, der man trettio år efter Castréns resa fann guld i sanden.

|33|

17. Enare sjö.

(Inara. Lappland).

I höga nordanländer

Är en förgäten sjö

Med öde, nakna stränder

Och mången namnlös ö.

En Julidag har isen flytt,

När Lapplands korta sommar grytt;

Septembernatten binder

Dess våg med is på nytt.

De höga fjäll sig spegla

I sjön, när han är blå,

Och Lappens båtar segla

Till fiskafänge då.

Der plaskar mången munter and,

Der betar renen glad vid strand,

Och millioner myggor

Förmörka solens rand.

Engång – det sägs så bara –

Har Lappen velat se

Hur djupt det kunde vara

|180|

I stora Enare.

Hans lina brast; der ljöd en sång:

Jag är så djup, som jag är lång!

– Sen dess har ingen mätit

Det djupet än engång.

|34|

Du arma sjö i norden,

Så obekant ännu,

På hela vida jorden

Finns ingen sjö, som du,

Så fjerran der bland fjällen gömd,

Så enslig, öde och förglömd,

Så efter korta somrar

Till långa vintrar dömd.

18. Luoppiowaara och Awasaksa.

(Österbotten).

116 Strid och brusande, slingrar sig gränsfloden Torneå genom många forsar och fall till sin grunda mynning i Bottniska Wiken. Bland de många höjderna wid hans stränder reser sig, på elfwens swenska strand, 6 mil norrom Torneå stad, den höga och kullriga bergstoppen Luoppiowaara. Redan på långt håll ser wandraren bergets linier afteckna sig mot horizonten, än kastande långa skuggor, än skimrande uti bjerta dagrar, alltefter solens ställning samt årets och dygnets tid. På bergets topp finner man många stora klippblock, underligt staplade på hwarandra. Mellan dessa klippor finnes också en grotta, der den trötte wandraren stundom hwilar på de ständigt fuktiga stenarna, som likna trappor för jättar.

117 Mycket berömdare, än Luoppiowaara, är likwäl berget Awasaksa, som reser sig 4 mil norrom staden på finska stranden, der floden Tengeli utfaller i Torneå elf. Tengeli löper i en båge kring Awasaksas fot, liksom ett silfwerbälte omkring en grönskande wall. Awasaksa sjelf är hwarken så|35| högt eller så wildt, som mången annan fjälltopp, men utsigten derifrån är beundranswärdt wacker åt öster och norr. Der ser man den slingrande elfwen med Öfwer Torneå kyrka och kyrkoby wid dess strand. Längre bort lyftar sig kulle wid kulle i en lång rad af bergshöjder, några nakna, men de flesta skogbewuxna och betäckta wid|181| midsommartid med en sommarmjuk grönska. På Awasaksas topp, med den sköna utsigten under sig, bodde år 1736 flera lärde män i en fattig koja, och år 1839 såg man der åter andra lärde. De hade rest från det sköna och warma Frankrike så långt upp till norden, för att mäta solens lopp och derigenom utgrunda jordens skapnad wid nordpolen.

118 Ty det, som förskaffat Awasaksa ett så stort rykte bland nordens berg, är hwarken dess höjd eller dess utsigt, utan den egenhet, att man icke behöfwer resa längre åt norr, för att se solen kl. 12 om midsommarnatten. Derför samlas|36| här, hwarje sommar wid solståndstiden, många resande både från Finland och andra länder, för att se midnattssolen. Och många bland dem hafwa inhuggit sina namn i berget till minne, så att somliga klippwäggar och hällar äro alldeles betäckta med namn.

119 Nu händer wäl stundom, att nätterna äro mulna wid solståndstiden och att de resande se sig gäckade i sina förhoppningar. Så oartig, säges det, har solen en gång warit tillochmed emot en konung, nemligen Karl XI, när han war upprest till Torneå. Men wanligen är likwäl någon af de tre solståndsnätterna klar. Då samlas de resande på bergets topp och afbida med längtan och undran midnattstimman. Och då ser man solens majestätiska klot sänka sig långsamt ned emot randen af horizonten rakt i norr. Der sjunker hon icke lägre: hon tyckes stadna och hwila efter den långa färden. Hon är blodröd: hon har förlorat en del af sin glans, hon tyckes nära att slockna. Det är tyst på berget, tyst i skogarna. Naturen är stum af andakt. Ett rosenfärgadt|182| skimmer spelar öfwer berg och dalar, öfwer elfwens glimmande fåra och skogens toppar. Då ser man det stora, röda klotet sakta rulla fram som en trissa långs himmelens rand. Det börjar lyfta sig, tungt, långsamt, högtidligt, öfwer den rodnande horizonten, som plötsligt tyckes öfwersållad med gnistor. Natten är besegrad; han har icke förmått att fånga och fasthålla den stora himladrottningen. Hon stiger ånyo majestätiskt på fästet, och i alla dalar, i alla grenar begynner fåglarnas glada qwitter att, tillika med morgonsolen, prisa Skaparens allmakt.

|37|

19. Uleå elf.

(Oulujoki, Österbotten).

120 Det österbottniska kustlandet är långs hela sin sträcka genomskuret af floder, åar och bäckar, som rinna från landtryggen utför sluttningen ned till Bottniska Wiken. Börjande från norr, äro de största bland dessa floder Torneå, Kemi, Simo, Ijo, Uleå, Siikajoki, Pyhäjoki, Kalajoki, Esse å, Lappojokirättelse i originalet och Kyröjoki. Alla äro, till följd af den starka landhöjningen, uppfyllde af forsar. Störst bland alla Finlands floder är Kemi; men Uleå är som farled den wigtigaste för Österbotten.

121 Högt i nordost strömma de strida wattnen ned från Maanselkä, stupa i Ämmä fall wid Kajana och finna en kort hwila i Uleå sjö (Oulujärwi) 390 fot öfwer hafwet. Derifrån bryta de sig wäg mellan höjderna i nordwest och brusa från fors till fors nedåt hafsbugten wid Uleåborg. Det är en skön och mäktig elf mellan kullar, klippor och sandiga stränder. Wintern binder med sin is denne jätte i lugnwattnen mellan forsarna; men om wåren dricker han sig mätt från alla smältande drifwor och kastar då af sina bojor med ett förfärande brak. Förgäfwes spjerna hans isstycken och stångas mot strömmen; de kastas öfwerända, malas sönder mot klipporna och flyta i spillror ned mot Uleåborg. Här göra de ännu stundom motstånd wid sista forsen, Merikoski. De torna sig der till en hög mur och uppdämma flodens watten. Han rinner ut öfwer stränderna och in på gatorna; strandboerne råka i nöd, man ror mellan gårdarna. Men endast för några få timmar hejdas den starka floden uti sitt lopp. Han bräcker med åsklikt dån den wäldiga muren, wattnet på gatorna rinner bort, och isens slagna härar rusa i wild flykt mot sin graf uti hafwet.

|38|

122 Det war en djerf man, som först wågade styra sin båt nedför Uleås forsar. Nu ser man alla dagar om sommaren tjärbåtar och timmerflottor likasom dansa ned utför floden. Styrmannen står der så lugn med sin breda styråre|183| i aktern af båten. Forsen kröker sig, båten rusar rakt mot en klippa; en sekund mer eller mindre wore en säker död. Men just i den rätta sekunden wänder båten, ilar snabb som en pil förbi det farliga stället och tyckes ett ögonblick wara begrafwen i skummet. Åskådarne på stranden hisna wid denna syn. Onödig ängslan! Strax derefter wisar sig åter den smala, bruna randen af båten oskadd nedanför forsen och fortsätter tryggt sin bana till samma faror och samma räddning i nästa fors.

123 Stundom kan en olycka hända, när styrmannen är en owan man, som litar på andras och egen lycka. De gamle erfarne forskarlarne misslyckas icke. Och när de återwända, staka de sina båtar med förunderlig styrka och wighet uppför forsarne.

124 Floden är mycket fiskrik: lax, harr, sik, nejonögon och andra fiskarter tyckas der hafwa en ständig farwäg. Laxen fångas i trekantiga pator med spetsen mot strömmen och sorteras sedan efter sin storlek på stranden. Då kommer kyrkoherdens ombud, räknar laxarna och utpekar hwar tionde, som tillfaller honom. Men de öfriga laxarna säljas mest på auktion och skickas sedan wida omkring till Ryssland och Finland.

20. Kallan-Kari.

(Österbotten).

125 Långt i hafwet utanför Finlands westra kust finnas klippor och grund, der fiskare sommartid fånga ströming.|39| Några af dessa grund ligga under wattenytan och utprickas med långa stakar, som kallas remmare. Fiskaren utlägger om qwällen sina nät, ankrar sedan på grundet och sofwer i båten. Nästa morgon wid solens uppgång lyftar han ankar och upptager näten. Då är det wackert, att redan långt under wattnet se de silfwerglänsande strömingarne hänga på nätmaskorna, och stundom glimmar nätet alldeles hwitt. Men Bottenhafwet är aldrig att lita på, och derför måste alltid någon hålla wakt i båten om natten. Då händer, att oförwäntadt en storm sticker upp och sjön begynner att bryta mot grundet. Fiskarebåten hinner icke alltid lyfta sitt ankar; linan måste kapas, näten lemnas i hafwet, och båten länsar undan för stormen, hwart det än bär, för att rädda lifwet. På detta sätt kunna fiskarebåtarna drifwas många mil bort, än åt Swerige, än åt de finska kusterna, och då mista de sina dyra nät och hela sin fångst.

126 Andra fiskelägen bestå af kala klippor i hafwet, och ett sådant är Kallan-Kari, som ligger utanför Kalajoki socken i Österbotten. Der äro twå långa|184| hälleberg i sjön, bebyggda med fiskarekojor och ett hus, som begagnas till kyrka. Intet träd, intet gräs trifwes på sådana kala klippor, som beständigt piskas af winden och hafswågorna. Endast i några gömda skrefwor finner man ett grönt strå, en torfwa med gräslök, eller en twinande blomma. Rundtomkring brusar hafwet, de skriande måsarna uppsnappa afskrädet af den rensade strömingen och kifwas om rofwet med magra hundar, som stryka kring stränderna.

127 Wintern om äro dessa klippor öde och betäckta af snö. Knappt har isen smultit om wåren, innan den ena fiskarebåten efter den andra anländer, för att befolka de öfwergifna kojorna. Då är der hela sommaren om ett rörligt lif med ständigt arbete i det oroliga hafwet. Barnen bygga dammar wid stranden, båtar komma och fara, fisken insaltas i tunnor och fjerdingar. Stundom stiger ur båten en prest,|40| för att predika Guds ord för fiskarefolket. Men i September, när regnet strömmar, stormen hwiner och nätterna blifwa mörka, söker sig åter den ena båten efter den andra tillbaka till hemstranden. Kojorna öfwergifwas, måsarna skria af hunger, och det öde hafwet stänker allena sitt hwita skum mot de ensliga klipporna.

21. Storkyro.

(Österbotten).

128 Hela det österbottniska slättlandet är gammal hafsbotten, från hwilken wattnet har runnit bort, och dess jord är danad af hafwets slamm. Längre i norr, der hafsbottnen warit sandig, utbreda sig Limingo ängar i wida, oöfwerskådliga gräsfält, bewuxna med wide och unga björkar. I södra Österbotten har hafwet afsatt en fruktbar lergrund, och der har menniskohanden plöjt Storkyro åkrar.

129 Skogen har längesedan förswunnit från dessa fält och likasom dragit sig tillbaka till randen af horizonten. Rullstenar af alla tänkbara former och storlekar ligga kringkastade öfwer fälten, stundom enstaka, stundom i wäldiga kummel staplade öfwer hwarandra. Landswägen slingrar sig mellan åkrar, ängar, gärdesgårdar, trefna, wälbyggda hus med höga fönster, och icke en kulle höjer sig öfwer denna wida landsträcka. Men fullkomligt jemn är likwäl icke dess yta, ty wårbäckarna hafwa skurit djupa rännor deri, och en bred elf har urholkat sin strömfåra i den lösa lergrunden.

130 Detta land är alltså flackt och enformigt, men dess fruktbarhet och dess odling glädja wandrarens blickar. Så långt hans öga ser, gunga i Juli de rika|185| axen såsom ett haf af gröna wågor för sommarwinden. När han tänker på alla|41| de sorger och försakelser, mot hwilka wårt folk kämpar så mångenstädes i de fattiga inlandsbygderna, röres hans hjerta wid anblicken af dessa ymniga skördar, dem Gud låter uppblomstra här nära kusten af Bottenhafwet. Han wandrar på tröskeln af Finlands yppersta kornbod, hembygden för den berömda Wasa-rågen, som för dess godhet och grobarhet betalas så dyrt i främmande länder. Och när han ser de wälbyggda gårdarna, det flitiga, wälbergade folket, de mätta hjordarna, prisar han Skaparens godhet, som utdelar sina olika gåfwor åt skilda bygder, – åt somliga skönhet, åt andra wälstånd, åt alla sin faderliga wård och sin hugswalande nåd.

131 Hwem kunde wäl hafwa hjerta att härja en så wacker odling, att ödelägga dessa wälsignade, fruktbara fält! Och likwäl har äfwen denna bygd warit ödelagd och dränkt uti blod af krigens fasor. Dessa skördar ha warit nedtrampade af stridshästarnes hofwar; dessa stränder wid elfwen ha skådat förfärande strider, blödande nederlag. Än i dag stöter ofta plogbillen i den fredliga åkern mot en förrostad jernkula eller ett till hälften multnadt menniskoben. Plöjaren betraktar dem likgiltigt, kastar dem åt sidan och fortsätter sin fåra. Hwad wet han om segrarnas jubel eller de slagnes förtwiflan på den plats, der han går? Han är lycklig och lugn, han tänker på nästa års gungande skördar och sår sitt korn i det fordna slagfältet, der hans fäder ha blödt.

22. Kusten af Satakunda.

132 Raumo sjön kallas den del af Bottniska Wiken, som sköljer kusten af Satakunda, och sjösjuke resande frukta dessa farwatten. Den enformiga, sandiga kusten är utan skärgård och öppen för alla windar, utom från öster. Han liknar|42| på kartan en såg, ty han är kantad med många uddar och piskas ofta af stormarna. Westliga wågor rulla med dån mot klipporna. Fartygen hålla derför gerna öppna sjön, intilldess att de, som ämna sig till Björneborg, uppsöka mynningen af Kumo elf och ankra wid Räfsö, tre mil från staden.

133 Kumo elf för många hundrade sjöars watten emot nordwest till hafwet. Han är en strid flod, som forsande kastar sig utför den starka sluttningen. Några mil från sitt utlopp blir han bred, lugn och segelbar, bär lastpråmar, slupar och ångfartyg, matar Räfsö hamn med plankor och fyller fiskarens not med sik eller lax. Kumo sik är berömd öfwer hela landet och fångas på hösten i not, när han stiger uppför floden, för att lägga sin romm. Natt och|186| dag kastas warpen med korta uppehåll under fisketiden, och endast midten af strömmen – kungsådern – är förbjuden att afstänga.

134 Sandmoarna utbreda sig ett par eller tre mil från kusten, men derefter blir landskapet mera omwexlande; höjder, sjöar, slätter och kärrtrakter aflösa hwarandra. I norr strömmar Sastmola å till hafwet. I söder utflyter Eurajoki från Pyhäjärwi sjö. Många sjöar i landet bära samma namn – den heliga sjön – emedan hedningarne fordom offrat wid deras stränder. I detta westliga Pyhäjärwi har man tyckt sig förmärka, att wattnet stiger, och flera alnar under sjöns nuwarande yta synas wid klart wäder ruiner af menniskors boningar. I Eurajoki, såsom i många andra åar och insjöar, har man förr fiskat perlor. Härom säger den berömda författarinnan Fredrika Bremer: »Wid den strand, der jag är född, wid Kauttuas albekransade stränder,*)Kauttua jernbruk är anlagdt wid Eurajokis utflöde ur Pyhäjärwi. gick jag som barn ofta ut på perlfiske, när sommarens hetta hade|43| minskat wattnet. Jag tycker mig ännu känna de klara, swala böljorna skölja öfwer mina fötter. Jag tycker mig se perlmusslorna, som forsen hopat här och der i sanden wid de små gröna holmarna. Hela högar af dessa musslor hämtade jag på stranden, och när jag fann perlor i dem, hwilken glädje! Ofta woro de ofullkomliga, halfwa och skadade, men stundom fann jag rätt sköna. Nu will jag åter gå ut att fiska perlor, – men i lifwets ström.»konsekvensändrat/normaliserat

23. En winterdag på Åland.

135 Ålands skärgård med sina tusen öar, holmar och klippor ligger midtemellan Finland och Swerige. I norr brusar Bottniska Wiken, i öster Finska Wiken, i söder den stora öppna fjärden af Östersjön. Sommaren förgår under beständigt brottande med det oroliga hafwet. Ångfartyg, segelfartyg, slupar och fiskarebåtar korsa beständigt hwarandra. Den största ön, »fasta Åland» benämnd, har äfwen åkrar och ängar jemte sitt fiske, men de små klippöarnas folk hämtar all sin bergning ur hafwet. Wälmående byar, enstaka fiskarekojor, stundom äfwen tornet af en kyrka, resa sig öfwer de grå eller rödaktiga, af wågen glattslipade klipporna.

136 Hafwet är allas farwäg. Stormen fruktar man icke, men när det är menföre på hafwet, sitter Ålänningen fången. Hwad will han göra, när isen hwarken bär eller brister? Wanligen ligger isbryggan alla wintrar fast öfwer de smala sunden och de små fjärdarna; men wärre är att då färdas öfwer Ålands haf|187| till Stockholm, eller öfwer Delet och Skiftet till Åbo. Posten måste öfwer, om det ock gäller lifwet, och då ser man postkarlarne skjuta framför sig en båt öfwer isen, för att hafwa en tillflykt, när bryggan brister. Äfwen detta är icke alltid möjligt, och då samlas|44| stundom ända till sju poster på wåren i Eckerö. Men i rätt stränga wintrar ser man Ålands haf tillfrysa så starkt, att det kan befaras med häst, och då är det muntert, brukar man säga i Eckerö, när posten kommer med klingande bjellror öfwer från Grisslehamn.

137 En klar wintermorgon är wacker att skåda wid stränderna i den inre skärgården. I det röda skenet af morgonrodnaden spegla sig björkar och granar, klädda med rimfrost, uti den blanka isen. Är det då söndag, ser man unge karlar i deras helgdagsdrägter flyga fram öfwer fjärden på skridskor, pröfwande isen med långa pikar. De stöta beständigt nedåt i den bräckliga bryggan, wika åt sidan, der den är swag, och ila framåt, der den är säker. Efter dem följa qwinnor och barn i slädar och sist de äldre karlarne, som skjuta slädarne eller skrinna på egen hand. Alla wilja till kyrkan, att åter höra Guds ord i det långa wintermörkret, kanhända ock för att höra nyheter från fastlandet eller af wänner från andra klippöar. Färden går muntert framåt. Stundom möter en bred remna, der det gröna hafswattnet porlande stiger och sjunker, och då nödgas alla göra en omwäg. Stundom höres också ett åsklikt brak: det är isen, som remnar i långa sträckor. Men det muntra tåget stadnar endast ett ögonblick och fortsätter ånyo sin färd mot den mörka randen af ön i det snöiga fjerran.

24. Jordras i Uskela.

(Egentliga Finland).

138 Hela sydfinska kusten är genomskuren af långa och smala hafswikar, i hwilka åar utströmma från de högre belägna sjöarna. Men icke alla watten rinna långs jordytan; en del afsilas utför sluttningen i underjordiska kärr. Och der|45| dessa kärr ligga djupare ned, wet man sällan af deras tillwaro, om man ej gräfwer brunnar. Åkermannen plöjer sitt fält, bonden bygger sin gård på den owissa grunden och wet icke, att der äro djupa watten under honom.

139 En del af Uskela socken hwilar på lös lerjord, och derunder är ett kärr. I wester är Haliko wik, och wid dess mynning är Kimito ö, som skiljes från fastlandet genom twå sund, Sandö ström och Kimito ström. I wiken utfalla twå åar, och nejden är således mycket wattendränkt. En morgon år 1770 såg folket i prestgården med förundran och skräck, att en lång, djup klyfta i jorden|188| hade under natten öppnat sig tätt inwid gården, och hade den remnat några steg längre, skulle husen ha instörtat. Denna händelse war längesedan glömd, när år 1825 ett nytt jordras inträffade och socknens gamla trädkyrka plötsligt sjönk in i jorden. Året derpå war en regnig höst. En dag i Oktober 1826 hördes ett underligt dån, jorden öppnade sig, och en stor åker, hörande till Weitaka säteri, rasade in. Jordraset sträckte sig öfwer 16 tunnlands widd, en del af wägen till Sankt Bertils kapell störtade ned i klyftan, och luften uppfylldes af swafwelångor ur jorden. Det war wid stranden af ån; der stod en qwarn, och den stjelpte med bakwäggen nedåt. Mjölnaren war i qwarnen och led ingen skada, men när han i förskräckelsen wille skynda ut, fann han ej rätt på dörren, ty den låg nu uppåt öfwer hans hufwud.

140 År 1843 den 1 Juni kl. 7 på morgonen dämdes plötsligen ån af ett nytt jordras, så att wattnet först klockan 3 på eftermiddagen kunde finna ett aflopp. Wid detta tillfälle insjönk större delen af den gamla begrafningsplatsen med sina döda i jorden. Sedan den tiden hafwa ett par mindre jordras inträffat. Trakten är bördig och wälodlad, och då inga menniskolif gått förlorade, har man snart åter glömt den förlust af egendom, som jordrasen åstadkommit.|46| Mycket mera skada de underjordiska wattnen genom dimmor och frost.

25. Fyrbåken wid Hangö.

(Nyland).

141 Hangö är Finlands sydligaste udde, och dess smala halfö skjuter med sina sandiga stränder långt ut i Finska wiken. Der står på en enslig klippa det höga tornet med sin blänkfyr, som hwarje minut omwexlar, 40 sekunder mörk och 20 sekunder ljus, derigenom att lyktan wrides omkring med ett|47| urwerk*)På en annan klippa i dessa farliga wattenrättelse i originalet bygges en annan fyrbåk med stadigt sken. Hangö får då twå ögon.. Fyren wägleder seglaren i mörka natten utanför den farliga kusten. Derför tändes Hangö fyr, när det mörknar om qwällen, och brinner, tilldess det blir ljust om morgonen. Men från slutet af Maj till medlet af Juli är fyren släckt, ty då äro nätterna ljusa. Och likaså är han släckt under kalla wintrar, när is betäcker hafwet, så långt man kan se. Det inre af halfön är betäckt med hafssand, och hafwet har borrat jättegrytor i klipporna. Der är också en i forntiden berömd hamn, och wid Drottningberget har man funnit gamla inskrifter i hällarna. Nu går en jernwäg långs halfön, och på uddens kala|189| klippor bygges en ny stad. Derutanför står fyrbåken stadig mot storm och sjö. Tornet swigtar icke; hafwet stänker sitt skum mot tornmuren. En sådan fast mur kan wäl förliknas wid ett trofast hjerta; en sådan lykta i natten kan förliknas wid ett wakande öga. Derför finnes också en wisa, som heter

Hangös öga.

Hwem är du, blida stjerna, som långt i höstlig natt

Belyser hafwets stormupprörda bölja?

Än blinkar du i molnet, än ler du åter gladt,

Än tyckes du ditt klara sken fördölja.

Är du ett himlens öga, som, fullt af kärlek, ser

På alla jordens sorger och nattens faror ner

Och tröstar alla, som din maning följa?

Jag är ej himlens stjerna, jag är en nattlig fyr;

På Hangös berg är jag det torn, det höga,

|48|

Som leder seglarns kosa, när dagens strimma flyr

Och klippor lura, dem han wet så föga.

|190|

Jag wänder om min lykta, än mörk, än åter ljus,

Hwar sjöman ser min flamma i hafwets wilda brus

Och säger lugnad: det är Hangös öga.

Den wreda wågen rusar mot tornet utan rast

Och kan ej mina starka murar skaka.

Ty som en klippa står jag mot storm och böljor fast

Och wet min pligt att för de arme waka.

Du menskobarn, war trofast, som jag, uti din håg,

Och lys de wilsefarna på lifwets mörka wåg,

Och trösta, lugna, älska och försaka!

26. Pyynikkä.

(Satakunda).

145 Pyynikkä är en hög, brant och wacker ås i närheten af fabriksstaden Tammerfors. Der har man den skönaste utsigt öfwer kullar, dalar och sjöar. I norr utbreder Näsijärwi sin wida, blanka wattenspegel, som på några ställen säges wara 90 famnar djup, och i söder smyger sig Pyhäjärwi i leende fjärdar mellan de höga stränderna. Mellan dessa båda sjöar, från Näsijärwi till Pyhäjärwi, brusar den breda och mäktiga forsen, Tamperikoski, som gifwit sitt namn åt staden.

146 Denna flitiga stad utbreder wid forsen sina stora fabriker och sköna trädgårdar. Der ser man alla dagar om sommaren ångfartygens rök på sjöarna och hör de aldrig|49| sofwande wattnens dån, både winter och sommar. Stundom står en engelsman på gångbryggan öfwer forsen, tåligt wäntande med sitt metspö i handen. Han har icke rest twåhundra mil för att meta mörtar och abborrar, han metar laxar, och får han en lax på sin krok, kan han åter stå dagar och weckor i tålig förbidan på nästa lyckliga fångst.

147 Allt detta stör icke Pyynikkä ås. Der är ensligt och lugnt; den larmande forsen, de bullrande fabrikerna öfwerrösta icke windens sus i de mörka tallarna. Några täcka bostäder äro byggda wid sluttningen, och från en hög bro har man låtit smält bly droppa ned, för att blifwa hagel åt jägarens bössa. Förr wisste också folket flera sagor om Pyynikkä. Man trodde, att der fanns en haltia, eller bergsrå, som bott der i många tusen år och kallades Pyynikkä-gubben. När det war månsken och dimma på berget, tyckte man sig stundom se Pyynikkä-gubben stå deruppe och betrakta staden, likasom undrade han|191| hwad menskorna der hafwa för sig. Kanske war det endast en krokig tall, eller en besynnerlig sten, som stod der i månskenet. Men detta trodde icke folket: det trodde på Pyynikkä-gubben.

27. Nokia och Kyrönkoski.

(Satakunda).

148 Långa rader af herrliga sjöar flöda från norr in i det stora, djupa Näsijärwi och derifrån genom Tamperikoski till Pyhäjärwi. Dit strömma åter andra långa rader af sjöar från öster, och alla dessa watten rinna sedan westerut genom nya sjöar, tilldess att de utfalla genom Kumo elf i Bottniska Wiken. Från Pyhäjärwi till Kulowesi strömmar en stolt och skummande fors wid namn Nokia. Der är|50| en storartad och dyster natur; brådstupande klippstränder, bewuxna med mörka, slokande granar. Mellan dem störta wattenmassorna ned i ett djup, som man icke ser ifrån forsens branter, men hwarifrån man hör ett dån, såsom aflägsen åska. De lugna, fridsama sjöarna hafwa alldeles förändrat sitt lynne, när de kasta sig ned utför Nokia. Der tumla brådskande, hwita wågor beständigt öfwer hwarandra, och wandraren stadnar betagen af undran deröfwer, att de nyss så saktmodiga fjärdarna kunnat förmås till en så rasande wrede. Men också denna stolta fors måste tjena menniskan, ty wid dess sida är en stor fabrik, som slipar träd, för att man sedan må kunna göra papper af trädmassan.

149 I en annan trakt af Satakunda, icke många mil från Nokia, är Kyrönkoski (Kyröfall), der Ikalis sjöar kasta sig bröstgänges utför en brant klippränna i Tawastkyro socken. Bergen äro högre, fallet mera stupande och rännan smalare här, än wid Nokia. Rundtomkring äro mo och ödemark, djupa, ensliga dalar och skogbekransade höjder. Kyrönkoski brusar en half mil på sidan om stora landswägen. Många resande anse det löna mödan att här afwika från wägen, isynnerhet om wåren, när sjöarna swälla. Då tyckas de skummande hwirflarna hwarje ögonblick wilja bortspola qwarnarna, som warit djerfwa nog att ställa sig inwid fallet och tyckas hänga deröfwer. Men qwarnarna stå, menniskan twingar det starka fallet att wara sin mjölnaredräng och kringwrida qwarnstenarna. Stundom ser man också en oförwägen gosse luta sig ned wid bergskanten och dricka ur fallet. Han är bekant med Kyrös hwirflar. Det man dagligen ser har intet förskräckande.

150 Någon gång händer, med långa mellantider, det sällsama, att Kyrö fall sinar ut wid början af wintern och blir torrt, så att alla qwarnar stadna och|192| man kan gå torrskodd öfwer den steniga bottnen. Då har man funnit yxor och andra redskap, som förlorats i wattnet. I början kunde|51| man icke förklara, hwarför wattnet upphörde att strömma. Men då blef man warse, att en stark nordlig wind hade upprifwit isen på sjön och hopat ismassorna i den trånga och grunda fjärden ofwanför fallet. Deraf dämmes wattnets utlopp för någon dag, och fallet blir torrt.

151 Man har också den sägen om Kyrö fall, att under fordna krigstider många menniskor gått der förlorade. Landet blef öfwerfallet af fiender, och en ung bonde blef twungen att styra deras båt öfwer den öfre sjön. Men när han nalkades fallet, styrde han båten in i det starka strömdraget och hoppade sjelf på en klippa wid stranden. Strömmen fick makt öfwer båten och störtade den, med alla som woro der, i det brusande fallet.

28. Paikkari torp.

(Nyland).

152 Norra Nyland är ett skönt bergland på båda sidorna om den långa Stängselåsen. Söderom bergstrakten är ett bördigt och wäl odladt slättland, mångenstädes afbrutet af höjder. Wid kusten sänka sig bergen under Finska Wikens yta, watten betäcker de djupa dalarna, och endast bergstopparna resa sig i skapnad af tusen klippor och öar öfwer det stormiga hafwet.

153 I nordwestra Nyland, på norra sidan af höjdkedjan, är Karis Lojo socken; en nejd af idel berg, sjöar och sandåsar. Den annars så hårda och stränga finska naturen har strött sina gåfwor med slösande hand öfwer dessa lyckliga dalar. Här är aldrig frost, aldrig misswext, aldrig nöd; skilnaden mellan goda och dåliga år består i litet mer eller mindre öfwerflöd från de fruktbara åkerfälten. Här trifwas|52| de ädlaste fruktträd, de mest sällsynta örter; wextriket och djurriket tyckas här frodas i skönare, kraftfullare former, än annorstädes i landet.

154 Från denna af Skaparen wälsignade nejd leder en enslig skogswäg norrut till Sammatti kapell. Naturen blir nu ödsligare och wildare, marken hårdare och ofruktbarare. Mellan stora moar, bewuxna med furor, mellan djerft uppstigande höjder och ensliga swedjemarker glimma i fjerran gömda sjöar. Skogen glesnar, man ser en liten slätt, en by, ett skolhus, en fattig kyrka af träd; derpå fördjupar sig wägen åter i ödemarkerna. Fyra werst från kyrkan ser man ånyo en liten by mellan tre sjöar, och wid en af dessa sjöar, Walkjärwi benämnd, synes på stranden det låga taket af Paikkari torp.

|193|

155 Betrakta detta torp; det har sin betydelse i boken om wårt land. Det är fattigt och anspråkslöst, som de flesta|53| ibland dess likar. Der är ett boningshus med stuga och kammare, en ladugård, en bod, ett brädskjul, några björkar, en strand, en beteshage, en täck sjö. Landskapet är modell för hundrade insjölandskap i Finland. Den låga stugan har tre små fönster, en stor spis, ett par sängar, ett fordom måladt wäggskåp, ett gammalt wäggur, ett bord, en bänk, ett par stolar, alla mörknade af ålder. En man med sin hustru och twå små barn äro torpets inbyggare. I början af detta århundrade beboddes torpet af en fattig sockneskräddare med hans familj, och deraf är det, som Paikkari torp har fått sin märkwärdighet.

156 Ty i denna låga koja föddes en man, hwars namn aldrig skall glömmas, sålänge ett finskt folk bebor detta land. Det war här den finska folksångens räddare, den finska forntidens återuppwäckare, fosterlandswännen, folkwännen Elias Lönnrot för första gången såg dagens ljus. Om honom är mera att säga längre fram uti denna bok. Men den koja, der han föddes, de intryck, under hwilka han uppwuxit, och det land, som han från barndomen lärt sig så högt älska, ha wi framför wåra blickar i detta fattiga torp. Nejden är enslig, och utom den lilla byn, der doktor Lönnrot byggt sig ett hem för gamla dagar, är det långt till menniskors boningar. Från det närliggande höga berget synas här och der en åker, ett gärde, en fiskares båt eller en betande|194| ko. Men rundtomkring är en wid, oöfwerskådlig sträcka af djupa skogar och blå sjöar. Här är ödemarkernas stora lugn; hit tränger sällan ett larm från lifwets strider. Naturen står här i hela sin flärdlösa enkelhet, djupt allwarlig, stilla begrundande. Skogen doftar, sjöarna glimma, och dold mellan björkens lummiga grenar, sjunger en enslig fågel om Finlands skönhet.

|54|

29. Finska ödemarker.

(Tawastland).

157 »Saarijärwi socken är full af naturskönheter och har detta företräde gemensamt med de flesta orter i det inre af landet. Ingenting kan mäktigare röra wandrarens sinne, än djupet af de omätliga öde skogarna. Man wandrar i dem som på bottnen af ett haf, i en oafbruten, enformig stillhet, och hör blott högt öfwer sitt hufwud winden i granarnas toppar, eller de skyhöga furornas kronor. Då och då anträffas, lik en nedgång till underjorden, en skogssjö, till hwars brådstupande, trädbewuxna bädd aldrig en windfläkt irrat och hwars yta aldrig krusats af annat, än abborrens lek, eller den ensam jagande lommens simning. En himmel hwälfwer sig djupt under wandrarens fötter, lugnare än den synes deruppe, och, likasom wid ingången till ewigheten, tycker man sig wara omgifwen af andar, hwilkas gestalter man söker med ögat och hwilkas hwiskningar örat hwarje stund wäntar att uppfånga.»konsekvensändrat/normaliserat

158 »Åt ett annat håll hör man ljudet af en skogsbäck. Man går ditåt, man tycker sig wara helt nära och ser dock intet annat, än den ljungbewuxna sandmon och stam wid stam af de furor den bär, tills, på ett käppkasts afstånd, den motsatta stranden börjar röja topparna af sina björkar. Först då, när man nått randen af mon, ser man en skymt af den glittrande böljan mellan löfwen. Fattar man med högra handen roten af en björk, för att betrygga sitt nedstigande, så kan man med wenstra handen stöda sig på de öfwersta grenarna af en annan. Har man nått bäcken, ser man öfwer sig ett blott några få famnar bredt bälte af himlen, och på båda sidor har man en ogenomskådlig wäfnad af löf och stammar.»konsekvensändrat/normaliserat

|55|

159 »Hinner man, efter långa wandringar mellan enformiga träd på heden, omsider dess gräns, så framstå, såsom genom en förtrollning, sjöar wid sjöar, med löfrika holmar och uddar, strömdrag, fält och kullar i en tafla af den största wexling och omfattning. Förwånande äro de skiftande massor af ljus och mörker man med en enda blick kan omfatta, från de nästan swarta granarna i den sumpiga dälden till tallskogen, som widtager ofwanom den, och björkarna, som i en krans omgifwa foten och sidorna af det öfwerst uppsti|195|gande berget. En ännu större skönhet får allt detta, då solskenet en sommardag, brutet af molnen, i ständig skiftning spelar deröfwer ...»

160 Runeberg.

30. Päjänes wattendrag.

161 Twå unge nybyggare, Maunu och Wilho, bo nära hwarandra uti en enslig skogstrakt i Pihtipudas kapell på gränsen af Österbotten. En afton råka de i ordwexling om huru långt man kan färdas i båt från deras hemstrand, och slutligen hålla de wad om ett knifbälte. Maunu åtager sig att föra sin båt ända ned till Finska Wiken.

162 Maunu förser sig med bröd, smör och salta mujkor, utrustar sin lätta båt med segel och begifwer sig på wäg från sin brygga wid Muurasjärwi sjö i bergstrakten. Han seglar snart in i en mindre sjö wid namn Alwajärwi och derefter i en tre mil lång sjö wid namn Kolima. Andra dagen ser han Wiitasaari kyrka, färdas utför en forsande å wid namn Kymi och kommer så in i den praktfulla, 8 mil långa, 17 famnar djupa sjön Keitele. Der ser han stora watten inströmma från wester, men han styr söderut och kommer på tredje dagen till Kuhnamo sjö. Derifrån seglar han in i en lång, strid ström mellan branta höjder,|56| har hårdt arbete och måste stundom framskjuta båten i grunda watten, stundom fira den utför med tåg från stranden. Uttröttad, hwilar han på fjerde dagen wid Laukas kyrka och förstärker sitt matförråd.

163 På femte dagen seglar Maunu med godt mod widare söderut och beständigt med strömmen. Han styr genom flera sjöar och öfwerraskas af att se en stad wid namn Jywäskylä på stranden af Jywäsjärwi sjö. Men han gifwer sig ingen tid att dröja; han tror sig nu wara nära hafwet. Snart ser han också på sjette dagen ett så stort watten, att intet land kan upptäckas rätt i söder. Maunu smakar på wattnet och finner det, till sin stora förundran, sött. Han befinner sig icke på hafwet, utan i Päjäne sjö*)Namnet uttalas af finska tungan Päijänne..

164 Maunu går i land wid Jämsä kyrka och får der weta, att Päjäne är 12 mil lång samt på några ställen 3 mil bred; men många af dess fjärdar äro smala. Och Päjäne mottager stora watten äfwen från öster och söder. Men då dess utlopp är i sydöstra hörnet, seglar Maunu dit och kommer på nionde dagen genom Kalkis ström in i sjön Ruotsalain. Icke långt derifrån ser han staden Heinola. Han seglar genom Jyränkö ström utför stora forsar|196| och så widare in i en liten sjö wid namn Konnewesi. Wattnet begynner nu blifwa ett fortgående strömdrag. Innan Maunu anar det, befinner han sig i Kymmene elf och glider i en lång båge förbi Ithis kyrka. Ännu flyter floden genom en liten sjö, Pyhäjärwi. Derefter fortsätter Kymmene sitt lopp, än i lugnwatten, än i wäldiga forsar. Med möda och fara nedfiras båten utför den ståtliga forsen wid Anjala. Maunu nalkas kusten och finner, att Kymmene delar sig i tre utloppsarmar, hwilka åter dela sig i flera mindre. Hade Maunu walt flodarmen längst i öster, skulle han ha kommit till Fredrikshamn, men han wäljer|57| flodarmen längst i wester och kommer till staden Lowisa. Der finner han ändtligen, efter 14 dagars mödosam färd, det efterlängtade hafwet, Finska Wiken.

165 Nu kan Maunu öfwerräkna den wäg han tillryggalagt. Från Muurasjärwi till Päjäne har han rest 16½ mil, långs Päjäne 12 mil, derifrån utför Kymmene elf till hafwet 15½ mil, hwilket inalles gör 44 mils båtfärd. Muurasjärwi ligger efter lägsta beräkning 348 fot, det will dock säga mer än twå wanliga kyrktorns höjd, öfwer hafwet. Utför denna höga sluttning har Maunus båt drifwit med strömdraget. I Päjäne war han ännu 263 fot öfwer hafwet, men sedan blef landets sluttning brantare, och den sista delen af resan har warit den mödosamaste. Full af undran öfwer wattnensrättelse i originalet förgrening och samband i detta widsträckta land, återwänder Maunu med ångfartyg till Gamla Karleby och derifrån landwägen tillbaka till Pihtipudas. Wilho tror knappt sina ögon, när han ser sin granne återwända från Bottniska Wiken. Han har tappat wadet, och Maunu winner det präktiga bältet med dess glimmande messingsprydnader.

31. Saima.

(Sawolaks).

166 Wida öfwer det östra Finlands dalar utbreder Saima sina blå watten. Det är icke en enda, inom sig afslutad sjö, såsom Ladoga, eller Enare, eller Uleå sjö. Saima, eller Enowesi, kallas de stora wattenspeglar, som norrom Finska Wiken och westerom Ladoga upptaga en lång rad af sjöar, fjärdar, wikar och sund. Alla dessa wida watten hänga tillsamman och strömma söderut, det ena in i det andra, tilldess att de slutligen uttömma sitt flöde i Ladoga genom den stora och strida floden Wuoksi.

|58|

167 Nu finnas utprickade farleder för båtar, galeaser och ångfartyg på dessa långa, slingrande watten. Man seglar från den ena fjärden in i den andra, många mil framåt, förbi otaliga öar, uddar, näs och skiftande stränder, alldeles som i|197| en skärgård wid hafskusten. Wäl ser man i Saima land åt alla sidor, men på de stora fjärdarna synes landet i blånande fjerran. Wattnet är så genomskinligt, att man wid klart och lugnt wäder ser bottnen på betydliga djup. Och i detta ljusa watten speglar sig himlen så ren, de små, hwita molnen segla som dufwor i djupet af sjön. När det är warmt om sommaren, synas sjöarna djupt högblå. Från höjderna stiger här och der en lätt rökpelare upp mot himmelen: det är röken från en stuga, som skymmes af granarna. På ett annat håll hwilar en tunn sky öfwer skogstopparna: det är röken från en swed på åsarnas sluttning. Öfwer dessa lätta rökmoln lägga sig wattenångorna i den warma luften och åstadkomma det fina töcken, som kallas solrök. Och solröken ligger som det tunnaste flor öfwer alla höjder, stränder och watten; den gör att allting synes så mjukt, som wore det inlindadt i bomull. Då utbreda sig de stora, sköna, djupblå wattnen såsom glänsande speglar, infattade i florshöljda, mörka ramar; och detta är så wackert, att i hela naturen finnes knappt något wackrare.

168 Icke alla sjöar äro så skönt djupblå och så behagliga för wandrarens ögon. Wattnet är icke lika genomskinligt i alla, och luften gifwer ej samma stämning i alla trakter om sommaren. Men den, som engång sett Saima, eller Näsijärwi, eller Mallaswesi, eller Roine, eller andra sådana blå sjöar – ty sådana finnas oräkneligt många, – kan aldrig förgäta en sådan anblick. Den går till hjertat, och menniskan måste ju tacka den allgode Skaparen, som beredt henne en så skön bostad på jorden. Fastän all denna skönhet är af så kort waraktighet; – fastän Gud låter allt lefwande omskifta i grönska och wissning, på det att menniskan ej må förälska|59| sig i jorden och glömma sitt hem i himmelen; – så behåller man alltid ett godt och kärt minne af en så ljuf fägring. Hösten kommer, stränderna gulna, Saima går i hwita wågor för stormen. Efter en tid är allt fruset, drifworna tynga granens grenar, och det blå wattnet är hwit is. Men då stå ännu barrskogarna gröna, likasom en förhoppning midtuti döden, och wandraren i sin pels ser ut mot det stora, hwita isfältet och lyssnar, om han icke snart skall höra den första lärkan qwittra. Han tänker på wåren, när Saima åter är blå, när spegeln är fejad och ramen der rundtomkring åter är mjuk af det tunna, töckniga floret, som hänger på grantopparna ....

32. Pungaharju.

(Sawolaks).

169 Sawolaks är en skärgård emellan sjöarna; landswägen går mångenstädes öfwerrättelse i originalet åsar med branta backar och watten på båda sidor. Då får den resande|198| ofta stiga af wid ett färjställe. När han från Parikkala socken reser norrut till Kerimäki, Säminge och Nyslott, har han fyra färjor att öfwerfara, men det lönar mödan.

170 Wägen slingrar sig öfwer en kringfluten ås wid namn Pungaharju, långs hela sträckan af en ö, som är nära en half mil lång. Nästan öfwerallt är åsen så smal, att wägen upptager hela bredden af dess wågformiga kamm, och så brant, att man skulle hisna för djupet, derest icke branterna wore bewuxna med en naturlig inhägnad af barrträd och löfträd. Från denna höjd, öfwer dessa gungande toppar af björk och tall widgar sig, när och fjerran, den skönaste utsigt åt alla håll öfwer fjärdar, sund och holmar, i|60| den mest skiftande omwexling. Till höger utbreder sig det herrliga, stora Puruwesi, till wenster en sammanhängande rad af mindre fjärdar, som höra till det än widsträcktare Pihlajawesi. Alla dessa watten höra till Saimadalen och strömma sakta åt söder. Mellan dem simmar Pungaharju såsom en ofantlig wattenfågel med utspända wingar, omgifwen af sina ungar, de små holmarna, som söka skydd wid dess sidor. Och ungarna efterapa sin moder: de äro små, smala åsar, som stundom kröka sig uti nyckfulla bugter, instänga det klara wattnet i sund och wikar och slingra sig fram i de täckaste skapnader. Mellan deras skuggor flätar sig det ena silfwerbandet in i det andra; sjö glänser wid sjö, så långt ögat kan se. Wandraren tröttnar icke att betrakta denna naturens behagfulla lek. Beständigt finner han något nytt, som han tycker sig icke ha sett förut, och hwart han än går, upptäcker han andra wida och leende taflor, willrådig, om icke den sista han ser är skönare, än alla de förra.

171 Det war en lycklig tanke, att leda landswägen genom denna lustgård. Pungaharju war länge känd allenast af dem, som händelsen fört till dessa nejder. Åsen tillhörde närmaste bondgårdar, och bönderna brukade swedja på sluttningarna, så att en del af dessa blefwo kala. År 1844 utbröts åsen till kronopark, der blef witesförbud för all åwerkan, och twå wackra boställen uppfördes för wakterne, det ena wid södra, det andra wid norra ändan af ön. I det sednare fingo också resande herberge, och sedan den tiden har Pungaharju blifwit wida berömdt. Små lusthus äro uppförda wid några af de wackraste utsigterna, och der wandra förtjuste resande hela sommaren om.

172 Det är owisst, när Pungaharju är skönast. Några finna det beundranswärdt, när solen upprinner öfwer Puruwesi och fjärdarna glimma och björkarnas löf synas genomskinliga uti morgonrodnaden. Andra tycka det wara herrligast,|61| när månen skiner på Puruwesi och motsatta sidan af åsen ligger i djup skugga. Så mycket är wisst, att det må wara qwäll eller morgon, sommarnatt eller solsken, finnes ej i wårt land en skönare lustgård. Och detta|199| är mycket sagdt om Pungaharju. Det är att wara rik bland de allrarikaste; det uppfyller wårt hjerta med tacksamhet och tillbedjan.

33. Imatra.

(Sawolaks).

Herrens röst går på wattnen.

Ps. 29: 3.

173 Wuoksens första utflöde från Saima liknar mera en bred wik, än en flod. Man märker knappt när strömdraget börjar mellan några holmar i insjön, som der är 263 fot bred och 42 fot djup. Wid en af dessa öar, Kalliosaari, ökas strömmen. Wid Niskasaari smalnar han och går redan så stark, att långa, glänsande band synas på wattenytan. Derefter kröker sig floden; banden på ytan börja gå i wågor med bugtande ryggar. Längre ned blir strömmen dubbelt bredare, bruset starkare, ytan fläckwis skummig. Snart smalnar han åter och störtar sig, höljd i snöhwitt skum, utför den första stora forsen, Tainionkoski, som äfwen kallas »lilla Imatra». Derefter lugnar sig floden något, men är ännu ganska strid, så att färjan måste gå snedt öfwer strömfåran. Wid Linnakoski hör man redan det wäldiga dånet af Imatra.

174 Ett finskt ordspråk säger: det finns tre dystra skogar, tre höga berg och tre stora wattenfall, men ingenting kan förliknas wid Wuoksens fall, Imatra. Strömmen, som ofwanför fallet är 640, ända till 1 140konsekvensändrat/normaliserat fot bred, sammanpressas|200| här i en bergsklyfta, som icke är mer än 139 fot bred|62| och störtar utför en höjd af 63 fot genom en ränna af inemot 2 000konsekvensändrat/normaliserat fots längd. För en så stor flod som Wuoksi, hwilken i hwar sekund nedför 40 millioner kannor watten, är detta fall fruktanswärdt. Wattnet har på hwarenda punkt förlorat sin färg: det forsar icke mer, det likasom blinkar förbi med en förfärande hastighet. I midten af rännan möter det klippor på bottnen och uppkastas i hwita pelare; men innan den ena pelaren hunnit lyfta sig, kullkastas han af en annan. Wattnet rusar högt emot klippwäggarna och sönderbrister i skum; den ena skumwågen bortspolas strax af den andra. Der är allt fradga, brus och swindlande fart. En dimma af duggregn står öfwer fallet natt och dag, och när solen står lågt på himmelen, skiftar dimman i regnbågens färger.

175 Imatras åsklika dån höres på mer än en half mils afstånd, och inwid fallet kan ingen höra den andras röst. Det|63| är lätt att kasta en sten från den ena stranden till den andra, men det starkaste rop kan icke höras deröfwer. Bergen darra under wandrarens fötter, och när han upplyftar sina ögon, efter att en stund hafwa sett ned i fallet, tyckas klippor och skogar dansa förbi. Intrycket är så starkt, att nervswaga personer lätt få swindel och känna en besynnerlig lust att störta sig ned i det fradgande djupet.

176 Laxen går uppför de stridaste forsar, men i Imatra är det slut med hans styrmanskonst. Upp kommer han icke, men wäl händer, att han mot sin wilja ryckes ned utför fallet. Stundom ser man timmerstockar nedflyta och förswinna som spånor i skummet. Händer det derwid, att stocken törnar med änden emot en bottenklippa, klyfwes han uti små spjelor. Ingen jätte skulle kunna stå emot Imatras störtwåg.

177 Det stora fallet bör ses ifrån båda stränderna. Wenstra stranden består af lodräta klippor, här och der urholkade till wackra och djupa jättegrytor. Ett barn wille krypa genom en af dessa urholkningar twärtgenom klippan, men blef så hårdt fastsittande, att stenen måste afhuggas på öfra sidan. Andra barn uppsamla de af wattnet swarfwade Imatra-stenarna, som stundom likna döda fåglar, stundom en liggande åtta (∞). Här är ett lusthus, men på högra stranden ser man ett prydligt wärdshus, ett annat lusthus med många namnteckningar och en rad af trappsteg, som leda ned utför de beständigt hala och fuktiga klipporna. Härifrån synes fallets öfra mynning såsom en port af silfwer. Han gnistrar i solskenet, men är förfärande dyster i höstens månsken.

178 Det finnes i werlden högre wattenfall, än Imatra, men utom Norra Amerikas Niagara wet man intet, som har en så stor wattenmassa. Allt utwisar, att wattnen i forntiden wåldsamt brutit sig wäg, måhända under en|201| stark jordbäfning. Menniskan, som byggt en bro öfwer Niagara, har|64| äfwen warit nog djerf att tänka på en bro öfwer Imatra, der fallet är smalast. Hwad förmår icke menniskosnillet? Och dock är det intet mot Skaparens under.

34. En natur-rewolution.

(Karelen).

179 Mången tror, att detta land är sådant det alltid warit och att det alltid skall förblifwa sådant det nu är. Men understundom låter oss Gud ännu se, huru jordytan förändras genom elementernas kraft.

180 Sedan Wuoksi störtat sig ned utför Imatra, fortfar han att bryta sig wäg genom många forsar och strida fall. Han kröker sig nu åt öster; men i sitt nedra lopp slukar han så mycket watten, att han icke kan swälja allt, utan aftappar en del i sjöar och träsk wid hans sidor. En af dessa sjöar, mellan 9 och 10 mil från Wuoksens utflöde ur Saima, heter Suwanto och war för icke många år sedan nära 4 mil lång samt ganska djup. Suwanto utföll den tiden i Wuoksi genom ett näs, som heter Kiwiniemi. Men i öster sträckte sig Suwanto helt nära till Ladogas strand och stängdes från denna stora sjö endast genom en 500 alnar lång och 20 alnar bred sandås wid Taipale by.

181 Nu war Suwantos utlopp wid Kiwiniemi grundt, och deraf hände, att dess watten steg om wårarna ganska högt och skadade böndernes ängar. De hade flera gånger warit betänkte på att gräfwa igenom Taipale ås, för att fälla Suwanto.

182 År 1818 om wåren stod wattnet i Suwanto så högt, att det nästan gick upp till åsens brädd, och på andra sidan om åsen stod Ladogas watten nära 7 famnar lägre. Detta tyckte bönderne wara ett godt tillfälle att aftappa någon del af Suwantos öfwerflödiga watten och få sina ängar torra. Taipale byamän grepo till sina spadar, och det dröjde ej länge, innan de gräft en liten ränna igenom åsen. Suwantos watten började också strax att rinna igenom rännan ned till Ladoga. Bönderne tyckte detta wara nyttigt och nöjsamt, fägnade sig åt den lilla strömfåran och gingo förnöjde hem. Det war qwällen före Georgsdagen.

183 Men snart begynte wattnet att skära åt sig en allt bredare ränna uti den lösa sanden. Ju bredare rännan blef, desto mera watten strömmade in och fick fart af den starka sluttningen emot Ladoga. Inom få timmar war der en brusande fors, som blef större med hwar minut och ref med sig stycke efter stycke af sandåsen. Bönderne hörde bruset till byn och undrade hwad det|202| månde wara. Snart märkte de faran, och nu wille de dämma forsen, men det war för sent. Der blef ett förfärande wattenfall. På Suwantos lugna spegel förwandlades snart det första lilla strömdraget till en skummande flod, som i sin wilda framfart ryckte med sig hundraåriga furor, stenar, gyttja och många hus. Ingen blund kom den natten i folkets ögon.

184 En bonde klef på taket af sin stuga och hann knappt ned, innan stugan bortfördes af strömmen och endast tuppen hördes gala på spillrorna långt ute i Ladoga. En annan bonde wid öfre Suwanto wisste icke af händelsen, när han om morgonen gick ut att gärda sin åker wid sjön. Han wille till frukosten ha sitt gärde färdigt, men hur han gärdade, kom han aldrig till stranden, ty stranden wek undan allt längre bort. Suwanto uttömdes på ett enda dygn, så att endast djupaste gölen blef qwar. Allt det öfriga war förwandladt till en flod, som efterhand blef nära en mil lång och 75 fot bred på den gamla sjöbottnen. Suwantos förra utlopp wid Kiwiniemi torkade ut; många fiskar stadnade qwar i groparna och togos med händerna. De gyttjiga|66| stränderna blefwo förwandlade till bördiga ängar. Stugor byggdes, der wattnet förut war twå famnar djupt. På Suwantos förra botten fann man många fordom förlorade saker och äfwen trädstubbar, hwaraf man kunde förstå, att sjön en gång förut warit torr.

185 Men när Suwanto blifwit så betydligt utfälld, stod den djupaste delen deraf, som ännu fanns qwar, mer än 10 alnar lägre, än Wuoksens yta på andra sidan om Kiwiniemi näs. Wuoksens öfwerflödiga watten gjorde kringliggande trakter sumpiga, och derför beslöt man att åter afleda en del af wattnet igenom Suwanto. Dertill behöfdes endast att genomgräfwa Kiwiniemi näs, som är 375 alnar bredt. Och detta skedde år 1857 med mera klokhet och warsamhet, än Taipale böndernes arbete. Först bortfördes näsets öfwersta jordlager till 6 alnars höjd. Sedan gräfdes en mängd små rännor från Wuoksi till en liten sjö på näset wid namn Kotilampi. Dessa rännor lät man wattnet småningom fördjupa, och den 17 September kl. 12 middagstiden borttogos dammarna. Tretusen åskådare stodo nyfikne på stranden, men deras wäntan blef länge swiken, ty wattnet forsade sakta igenom rännorna. Först under natten blef fallet starkare, nu förde det stora jordstycken med sig, och andra morgonen såg man den stora Wuoksi strömma ut genom Suwanto, i stället för att Suwanto fordom strömmat ut genom Wuoksi. Nu förwandlades hela Suwanto, jemte Taipale ström, till ett nytt utlopp för Wuoksi, och flodens förra twå utloppsgrenar blefwo mycket förminskade. Så hafwa menniskohänder wisat en wäg för naturkrafterna och alldeles förändrat traktens förra utseende.

|67||203|

35. Ladoga.

(Karelen).

186 Ladoga (Laatokka) är Europas största insjö och mera lik ett haf, än en sjö. Dess längd är 17½ mil, dess bredd 10½ mil, dess yta upptager 292 qwadratmil. Det är en stor, mycket djup, alldeles öppen fjärd, som liknar en aflång fyrkant, gående från nordwest till sydost och bredare på södra sidan, än på den norra. Stränderna göra några breda, men icke djupa bugter, af hwilka de twå sydligaste äro de största. Ladogas norra och nordwestra stränder tillhöra Finland; de räknas bland wårt lands skönaste bergstrakter och äro mera inskurna, med wikar, smala halföar och några få öar. Bilden wisar oss några af dessa med gles småskog bewuxna berg på Ladogas finska kust och längst borta en sol|68|belyst fjärd. De till Ryssland hörande stränderna äro till större delen flacka, sandiga och öppna för stormarna.

187 Icke mindre än 70 större och mindre wattendrag utströmma i denna stora sjö, och störst bland dem är Wuoksi. Dessa tillströmmande watten utflöda sedan från Ladogas sydwestra bugt genom den breda Newa till Finska Wiken. Stundom hinner ej Newa bortföra det öfwerflödande wattnet efter snörika wintrar och regniga somrar: då stiger Ladogas yta en tid och faller sedan en annan tid. Somlige tro sig ha märkt, att sjön stiger i 4 år och faller åter i 4 år, men andre säga, att wattnet stiger eller faller i 7 år å rad.

|204|

188 Ladoga är ett skönt haf med klart, sött watten, men mycket stormigt. Emedan det söta wattnet är lättare, än det salta, uppröres det hastigare af windarne, och på denna ofantliga öppna fjärd går ofta en fruktanswärd sjö, isynnerhet när det blåser sydlig wind. Den höga Ladogawågen har ett eget finskt namn: han kallas karespråk: finska eller maininkispråk: finska. Wanligen tillfryser Ladoga wid slutet af Januari, men afkastar sitt istäcke redan i medlet af Februari, när ej wintern warit owanligt sträng. Isen är dock aldrig rätt att lita på, ty derunder gå många strömdrag. Ladoga är också en mycket fiskrik sjö, der stören, laxen och siken plaska i noten och der en egen sjel-art, Ladoga-sjelen (norppaspråk: finska), bortsnappar fiskarens byte.

189 När man från Sordawala wid nordwestra kusten af Ladoga styr åt öster, ser man först några täcka öar och branta berg, och derefter utbreder den blanka sjön sin oöfwerskådliga yta. Intet land kan mera ses till höger eller till wenster, men rätt för-ut synes en liten mörk punkt, som småningom wexer och begynner att glimma i solskenet. Efter en stund ser man förgyllda torn och kupoler resa sig midt i den ensliga sjön, och derefter seglar man in i en djup wik till Walamo kloster. Der bo mer än hundrade ry|69|ska munkar af den grekiska trosbekännelsen; ön tillhör dem, och klostret, som är nära niohundra år gammalt, anses wara ett mycket heligt ställe. Dit wallfärda många menniskor från aflägsna trakter och medföra deras gåfwor till klostret, som derigenom blifwit mycket rikt. Och munkarne tjena Gud efter deras tro och äro gästfria, goda menniskor, hwilka gerna undfägna resande främlingar. Men alla främlingar måste rätta sig efter klostrets stadgar; på Walamo ö får ingen jägare skjuta och ingen ofreda en lefwande warelse. Allt detta, de enslige munkarne, de granna kyrkorna, det forntida klosterlifwet med dess fastor, messor, processioner och helgonbilder, är ganska sällsamt att se i Finland. Men Walamo är en fridfull och wacker ö, der man tycker sig wara skild från hela den öfriga werlden och känner sitt hjerta lyftadt till Gud wid anblicken af naturens ensliga storhet.

36. Om Finlands klimat.

190 Sydländingar hafwa sagt, att Finland har i nio månader winter och i tre månader ingen sommar. Stundom inträffa sådana kalla år, när detta skämt har sin riktighet. Andra år äro blida, och wanligen kan man räkna, att Finland har sex månaders winter.

191 I November och December är en ostadig höstwinter; i Januari och Februari en stadig högwinter. Då är landet betäckt af snö och wattnen af is. Luften är|205| stundom så kall, att man ej kan med blotta händerna widröra jern. I Mars och April är en ostadig wårwinter: då smälter snön, marken blir bar, och safterna stiga i träden. I Maj börjar wåren. Solen blir warm, floder och sjöar afkasta sitt istäcke, gräset gror, träden börja få löf. Ännu blåsa ofta|70| kulna windar, ännu faller stundom smältande snö. Först inpå Juni äro ängarna gröna, och löfträden blomma. Man säger, att det är midsommar, emedan solen då står högst på himmelen och nätterna äro ljusast. Men då är sommarens rätta början, ty den högsta wärmen kommer alltid något efter det högsta ljuset. Högsommaren är i Juli, stundom lika het, som i Spanien eller Italien. Då skyndar sig allt att lefwa, wexa och mogna i det långa, nästan beständiga dagsljuset. Augusti månad börjar lika warm, men afkyles småningom genom nätternas tilltagande längd och blir wanligen ostadig. Stundom blåser en swal nordanwind. När han lugnar mot qwällen med klar luft, sjunker wärmen i fuktiga trakter, och frost inträffar. September är ännu grön och stundom warm; men då begynner hösten med de mörka nätterna, regnen och stormarna. Luften blir swalare, nattfrosterna tätare, löfwen gulna. I Oktober står löfskogen i brokig färgprakt, tilldess att wextriket domnar i winterdwala och den frusna marken åter betäckes af snö samt wattnen af is.

192 Emedan Finland sträcker sig långt i norr och söder, är här en stor skilnad i klimat mellan landets olika delar. Räknar man ett medeltal af alla årstiders wärme och köld, finner man i Enontekis Lappmark 2 graders köld, i Uleåborg ½ grad öfwer fryspunkten och i Åbo mer än 4 graders wärme. Af samma orsak är här en stor skilnad mellan dagens och nattens största längd på olika orter. Längsta dagen om sommaren och längsta natten om wintern äro i södra Finland 18½ timmar mellan solens uppgångoriginal: upggång och nedgång, men i Uleåborg 22 timmar. I Enontekis går midsommarsolen under en hel månad aldrig ned, och wid jultiden går solen under en hel månad aldrig upp. Men emedan skymningen är längre om morgon och afton, ju högre man kommer åt norr, ha alla nordliga länder mera ljus än mörker. I norra Finland kan man läsa wid dagsljus hela|71| natten i tre månaders tid. Och winternatten upplyses af starka norrsken, hwarmed Gud welat trösta dessa fattiga nordanbygder i deras långa strid mot mörker och köld.

193 Nederbörden är olika under olika år. Stundom faller mycken snö om wintern och mycket regn om sommaren, men andra år äro torra. När man jemfört en lång rad af år, finner man, att t. ex. i Helsingfors äro wanligen 93 dagar om året klara, 189 mulna och 83 halfklara. De flesta klara dagarna äro i April, Maj och Juni, de flesta mulna i November och December. Regn eller snö faller 16 dagar i Oktober, November och December, 15 dagar i Januari|206| och September, 14 dagar i Februari och Augusti, 13 dagar i Juli, 12 dagar i Mars, 11 dagar i Juni, men endast 10 dagar i April och Maj. Detta kommer af windarna och är olika i skilda trakter. Under wintern blåsa mest sydliga och under sommaren mest westliga windar.

194 Hafwet inwerkar också på klimatet. Kustlandet är fuktigare och kallare om wåren, när isarna afkyla luften, men warmare om hösten, när hafswattnet meddelar åt luften sin jemnare wärme. För samma orsak skydda djupa sjöar och rinnande watten det närmaste landet mot frost, men sumpiga trakter äro frostöma.

195 Hårdt och kallt är detta land i den höga norden. Naturen är här en sträng moder, som icke bortklemar sina barn med weklighet och öfwerflöd. Hon fordrar af dem ett ihärdigt arbete, mycket tålamod, mycken försakelse. Wilja de icke arbeta och tåla, måste de swälta och dö. Men till ersättning få de en härdad och frisk kropp, ett modigt och ihärdigt sinnelag. Så har Gud också gifwit detta landet ett mildare luftstreck, än de flesta andra länder, som äro belägna lika högt i norden. Ingenstädes, utom i Norige och Swerige, finnas skogar, åkerbruk och ordnade samhällen så nära nordpolen, som i Finland. Detta kommer till en del af hafwen och sjöarna, men förnämligast deraf, att lan|72|det sluttar mot söder och skyddas af fjällen mot norr. Utanför Noriges kuster går dessutom en warmare ström genom werldshafwet och meddelar sin wärme åt närliggande trakter.

37. På blank is.

Du frusna vintervåg,

Du sköna, klara spegelglas,

Som nyss med flyktig håg

Har glittrat uti stormens ras,

Ett barn af söderns blida kust

Kan ej din konst, vet ej din lust,

Du nära,

Du kära,

Du skära, blanka silfverfjärd,

Som blinkar

Och vinkar

Oss ut till vinterns verld!

|207|

Hvad mer, om blommors slägt

Har dött i snön uppå din strand

Och hvit är skogens drägt

Och drifvan täcker stad och land!

Det friska mod, det unga skämt

Ha på din is sitt möte stämt.

Vi bygga

Så trygga

|73|

Vår brygga vid din blåa rand

Och segla

Och spegla

Varmt hjerta, frusen hand.

Med foten klädd i stål

Och eld i blick och ros på kind,

Vi fly mot fjerran mål

Med farten af den snabba vind –

Och vända frånrättelse i originalet vår bana sen

Till vännens famn och brasans sken,

Att blida

Förbida

Den vida nordens vackra vår.

Då ljusna

De frusna,

De fångna böljors spår.

38. Sommarnattens klarhet.

Ljus är Guds klädnad.

Ps. 104: 2.

199 Målare hafwa försökt att på taflor afbilda de skönaste dagrar. De hafwa målat solen och månen i alla ställningar på himmelen, men ingen har ännu kunnat återgifwa en bild af sommarnattens underbara klarhet i norden.

200 Solensoriginal: Solen och månens ljus sprider sig från en punkt öfwer alla föremål, som ligga i dager, medan andra föremål ligga i skugga. Men i sommarnattens klarhet lyser hela|74| himmelen, isynnerhet uti norr, och sjelfwa luften tyckes glänsa af ett mildt, behagligt sken. När himlen i norr är mulen, ser man ingen|208| skugga, emedan ljuset kommer från alla håll och tyckes utgå från föremålen sjelfwa. Sedan solen gått ned till sin korta hwila, antager hela naturen en egen drömmande stämning. Dagens gifwarinna är borta, de flesta fåglar ha tystnat, menniskor och djur söka hwila, wexterna wänta natten, och natten kommer icke. I stället sprider sig ett matt, glänsande sken öfwer stränder, fjärdar och skogar. Det är ej solsken, ej månsken, ej stjernljus, ej skymning; det är nattens egen tysta, förklarade glans, mild och högtidlig, såsom en ewig glädje i jordens förgängliga wår.

201 Jag söker en jemförelse med andra taflor i lifwet och finner intet, som kan förliknas wid denna nattens förklaring, om icke aftonskimret på fönsterna af ett öfwergifwet hus, der kära wänner fordom bott, eller glansen af ett älskande öga, som ser på oss med tårar af outsägelig kärlek.

202 I en sådan natt-tafla är ingenting, som förwånar. Ögat bländas icke, hjertat slår lugnt; man tycker att allt är som förr, och likwäl är allting annorlunda. Hela naturen strålar; allt är så mjukt, så klart och så stilla begrundande. Gräset liknar det finaste sammet; alla löf tyckas wara genomskinliga; de hwardagligaste föremål, såsom en gärdesgård, en lada, en betande häst, tyckas omgjutna af en egen, förunderlig fägring. Går jag i skogen, tycker jag, att den hårda furan är omlindad med bomull. Ror jag på sjön, tycker jag, att stränderna aldrig warit så intagande wackra. Dertill kommer stillheten öfwerallt, som endast afbrytes af talltrastens melodiska sång, och den känsla af enslighet, som åtföljer natten. Allt detta likasom flyter in i åskådarens själ. Han känner inom sig det hemlighetsfulla sambandet mellan naturen och alla lefwande wäsen. Det är som om nattens klarhet skulle öfwerflyttas till menniskans öga.

|75|

203 Fågeln wet sin tid: han sofwer det minsta möjliga. En timma eller par gömmer han sitt hufwud under wingen, och sedan börjar han åter qwittra. Landtfolket wet det också: mången sofwer om wintern tio eller tolf timmar i dygnet, men om sommaren tre eller fyra. Endast bland herrefolk finner man dem, som wända naturens ordning upp och ned. Långa winternätter kunna de genomwaka wid skenet af lampor och ljus, men sommarens klara nätter sofwa de bort bakom fällda gardiner. Och det är dock skada, att så gå miste om det skönaste i naturen.

39. Svanen.

Från molnens purpurstänkta rand

Sjönk svanen lugn och säll

|209|

Och satte sig vid elfvens strand

Och sjöng en juniqväll.

Om nordens skönhet var hans sång,

Hur glad dess himmel är,

Hur dagen glömmer, natten lång,

Att gå till hvila der.

Hur skuggan der är djup och rik

Inunder björk och al,

Hur guldbestrålad hvarje vik

Och hvarje bölja sval.

|76|

Hur ljuft, oändligt ljuft det är

Att äga der en vän;

Hur troheten är hemfödd der

Och längtar dit igen.

Så ljöd från våg till våg hans röst,

Hans enkla lofsång då,

Och snart han smög mot makans bröst

Och tycktes qväda så:

Hvad mer, om än din lefnads dröm

Ej sekler tälja får!

Du älskat har på nordens ström

Och sjungit i dess vår.

210 Runeberg.

40. Om att förutsäga wäderlek.

211 Skulle någon lyckas att alltid på förhand uträkna wäderleken, wore detta en stor tjenst för jordbrukaren, fiskaren, sjömannen och många andra. Men förgäfwes hafwa lärde män och naturforskare bemödat sig att aflocka naturen denna hemlighet och utgrunda säkra reglor för blifwande wäderskiften. Ty dessa bero af många omständigheter, förnämligast uti luftkretsen,|210| solen, månen, jorden, hafwet och sjöarna. Öfwer jordytan gå elektriska och magnetiska strömmar, som ofta förändras och stå i närmaste samband med wärme och köld. Men luften utwidgas af wärme och tätnar af köld: deraf uppstå luftströmmar (windar), som från långt aflägsna trakter medföra nederbörd eller torka. Ofta|77| beror wäderleken af jordytans beskaffenhet i en wiss trakt, eller af hafwets och sjöarnas utdunstning, eller af fläckar i solen. Några tillskrifwa månens skiften en stor inwerkan på wäderleken, medan andra förneka det. Och allt detta gör de flesta wäderspådomar osäkra. Man hör ofta sägas, att almanackan ljuger. Men almanackan upptecknar endast den wäderlek, som warit nitton år förut i Helsingfors, emedan månskiftena efter nitton år inträffa på samma tider. En sådan uträkning kan ofta slå fel, och wäderleken kan wara mycket olika i olika delar af landet.

212 Emellertid hör man gammalt folk omtala sådana märken, som ofta slå in, och det är alltid nyttigt, att gifwa akt på naturen. Ty om man också ej kan med säkerhet förutspå wäderleken en längre tid framåt, så kan man ofta weta den en kort tid förut. En sådan kunskap får man genom att lägga märke till wissa förebådande tecken.

213 Hafswattnet är ett sådant tecken. När det länge står lågt, betyder det torka; när det länge står högt, betyder det regn. Faller det regelbundet om morgonen och stiger om qwällen, bebådar det wackert wäder. Stiger det hastigt, inträffar ett öfwergående regn. Wisa sig bläddror på wattnet, har man att wänta långwarig nederbörd.

214 När sjöar och floder stå låga om sommaren, är man icke säker för frost, men står wattnet högt, börja alla molntappar regna. Som regnmärken anses: om jorden hastigt upptorkar efter regn; om solen skiner het mellan regnskurar; om ingen dagg faller på morgonen; om dimman icke slår ned; om swalorna flyga lågt; om tuppen galar på eftermiddagen, eller om hundar och kattor äta gräs.

215 Ordspråket säger: aftonrodnad wacker natt, morgonrodnad slaskig hatt. När solen går skär upp i moln, är regn att förwänta, men mulen morgon gör ofta klar dag. Stadnar aftonrodnaden qwar efter solens nedgång, blir wädret wackert; förswinner han snart i moln, blir wädret fult.|78| Går solen gul ned, bådar hon wärme; är hon röd utan strålar, bådar hon torka; flammar hon, blir det regn. Äro solen eller månen wid nedgången blodröda, betyder det wanligen storm. Är nymånen hwass i hornen, wäntar man köld. Af 4:de, 5:te och 6:te dagen efter nymåne tro sig många kunna förutspå månskiftets wäderlek.

216 Molnens färg och beskaffenhet äro ofta pålitliga wädermärken; men då böra de helst ses i spegel. Lätta, höga och hwita moln bebåda wackert wäder; samla de sig midtpå himmelen, blir det regn. Tjocka molnwäggar, som upp|211|komma, men åter förswinna, båda regn på tredje dagen; likaså, om glesa moln uppstiga från sydost. Glesa, flygande molnstrimmor beteckna alltid blåst eller storm, och oftast ser man af dem windens riktning. Ljusa moln, som uppstiga från norr, båda snö eller hagel. Blek himmel, skiftande i violett eller grönt, bebådar alltid kyla, men gul himmel lofwar wärme.

217 En klarhet i molnen wid himlaranden bebådar windens blifwande riktning, och långwarigt regn slutar sällan, innan det klarnar i wester. Wädersolar, eller förtoningar, när aflägsna föremål synas nära, bebåda förändring i wäderleken; likaså talrika stjernfall. Norrsken bebådar köld. Wid 12 graders köld börjar snön knarra under foten, wid 22 grader får han ett klingande ljud, som af stål. Af snöns utseende kan man något nära beräkna köldgraden.

218 Alla weta också, att wäderleken beror af windarna. I Finland medföra ostliga windar wanligen regn eller snö, sydliga windar wärme, westliga windar klar luft och nordliga windar kyla.

219 Man har försökt att af åtskilliga märken sluta till årstidernas beskaffenhet, men dessa märken äro mindre säkra och böra noggrannt jemföras med hwarandra. Stadig sommar och stadig winter inträffa wanligen blott wid östanwäder; börja de med annan wind, blifwa de ostadiga. Fälla träden sina löf på bar mark om hösten, blir wåren warm|79| och kort, men ju mera snö faller på qwarsittande löf, desto längre och kallare blir nästa wår. När barrträden andra gången fällt sina barr, anser man wårsädet böra sås 10 weckor derefter. Är det torr tid wid kjäl-lossningen, eller leka grodorna då i djupt watten, blir sommaren torr; i annat fall regnig. Sådan wäderleken är den 1 April, sådan tros han blifwa derefter. Sådan wintern är, med mer eller mindre nederbörd, sådan anses äfwen den följande sommaren blifwa. Bygga getingarne sina bon under bar himmel, blir hösten torr; bygga de under tak, eller i träd, blir hösten wåt. Wid Michaeli tid säges man af wintergatan kunna förutsäga winterns beskaffenhet. Är hon klar, blir wintern kall; är hon dunkel, blir wintern blid, och hennes östra ände anses utmärka winterns början samt sedan i fortsättning.

220 Sådana wädermärken finnas otaligt många. Det är godt, att med egen erfarenhet försöka hwartill de duga.

41. Granitbrottet i Pytterlaks.

221 Bergen i Finland äro likasom skapade för ett stadigt, allwarsamt folk. De sträfwa icke högt mot himmelen; de stupa sällan i bråda branter; de breda sig hellre ut i hällar och gifwa en fast grund att bygga på.

|212|

222 Här i landet bestå de flesta berg af det, som man i dagligt tal kallar gråsten. Men gråsten är en blandning af tre olika stenarter: fältspat, qwarts och glimmer. Fältspat igenkännes deraf, att han brytes i släta ytor, qwarts är ojemn i brottet, och glimmer kan söndersmulas till fina fjäll. Är der mera fältspat och qwarts, än glimmer, kallas stenen granit. Är der mest glimmer, kallas han gneis, och kan han klyfwas i skifwor, kallas han glimmerskiffer.|80| Dessa stenarter äro de allmännaste i Finland och träffas af olika färger: stundom hwitgrå, stundom swartgrå och stundom rödaktiga.

223 Graniten är hårdare, än de flesta andra stenarter, och kan få en mycket wacker glans, när han slipas. Han begagnas till många ändamål: till grundwalar, hägnader, grafwårdar och stundom äfwen till byggnader. Flera gamla kyrkor, flera magasiner och ladugårdar äro uppförda af stora granitblock. Ty här finnes graniten i öfwerflöd, men i Ryssland är han så sällsynt, att gatstenar införas dit med skepp, likasom andra handelswaror.

224 Wid södra kusten, några mil wester om Wiborg, inskjuter en liten hafswik, som kallas Wironlahti, Estwiken, och här är en by wid namn Pytterlaks (Pyterlahti). När Rysslands kejsare Peter den store byggde sin nya hufwudstad Petersburg, behöfde han mycket sten, och sten fanns icke der i närheten. Den tiden hade Ryssarne nyss eröfrat Wiborgs län, och då fann kejsaren beqwämast att låta bryta granit wid finska kusten. På detta sätt uppstod granitbrottet wid Pytterlaks. I mer än 150 år har man nu släpat ofanteliga stenmassor härifrån till Petersburg, och ändock har man endast lösbrutit en ringa del af de kringliggande bergen. Så stenrikt är dock det fattiga Finland.

225 Pytterlaks granit är grofkornig och består mest af mörk, köttröd fältspat, en mindre del grå qwarts och något litet brun glimmer. De wäldiga stenblock, som här sprängas eller utkilas, inlastas derefter på fartyg och föras till Petersburg, der de anwändas till kyrkor, kanaler, bryggor och annat mer. Petersburgs största kyrka, Isakskyrkan, uppbäres på tre sidor af dubbla rader 55 fot höga granitpelare från Pytterlaks. Men störst, praktfullast och ryktbarast af alla här utkilade stenblock är den stenpelare, som år 1831 upprestes utanför winterpalatset i Petersburg till minne af kejsar Alexander I. Denna pelare är 52 alnar hög och 3½|81| aln tjock; dess fot är nära 11 alnar i fyrkant. I 18 månader arbetade 275 man på pelarens uthuggning, och en dyr brygga måste enkom byggas, för att transportera honom ombord på fartyget. När han war uppställd, hade han kostat mer än 600 000konsekvensändrat/normaliserat mark i wårt mynt.

226 År 1847 hände sig, att ett fartyg, lastadt med stenblock, förliste wid inloppet till wiken. Alltsedan höjer sig der en ny klippa öfwer wattenytan. Det är det till Petersburg ämnade stenblocket, som ej kunnat upptagas.

|213|

42. Ruskiala marmorbrott.

227 Det är mycket nöjsamt att lära sig känna alla stenarter och deras sammansättning. Mången trampar dem likgiltigt under fötterna och wet icke huru rik och mångfaldig Guds skapelse är också i den hårda stenen. Mången wet icke heller när han af okunnighet trampar på en ädelsten, en safir eller en smaragd, som man stundom finner i Finland och som endast behöfwa rengöras och slipas, för att få ett högt wärde. Det finnes så många olika stenarter i wårt land, att man derom kan skrifwa långa böcker, och nästan hwarje år upptäckes någon ny stenart, som man ej känt förut. Om allt detta får man läsa i stenläran, eller mineralogin.

228 Bland nyttiga stenarter är wår wanliga kalksten en af de allmännaste och förekommer ymnigt wid södra kusten. Mera sällsynt är i Finland den dyrbara kalksten, som kallas marmor och begagnas till allehanda konstwerk. I Ruskiala socken wid Ladogas norra strand är landets enda större marmorbrott. Ruskiala marmor förekommer i olika färger: den wanligaste är gråblå med hwita, blåaktiga eller|82| mörkgrå ådror. På några ställen är han grön; men han träffas äfwen rent hwit eller rent swart. Han finnes spridd i hela trakten, medan hufwudmassan lyftar sig i en enstaka bergsrygg, som är nära en fjerdedels mil lång och på några ställen höjer sig ända till 150 fot öfwer den nedanför flytande lilla ån. Sedan marmorblocken blifwit huggna i sina fyrkantiga former, föras de till marmorsågen, som träget, men mycket långsamt, sågar, eller rättare utfilar blocken, med tillhjelp af sand, i tunnare stycken. Dessa föras sedan till Petersburg och anwändas till kostsama och präktiga byggnader, såsom Isakskyrkan, winterpalatset och de kejserliga lustslotten. Ruskiala marmor upptäcktes år 1765 af pastorn i Sordawala Samuel Alopæus, och första brytningen begynte år 1768. Alltsedan har marmorn brutits ur bergen, stundom med stor kostnad och mycket arbete.

229 Hwit marmor har blifwit funnen nära Åbo och inwid Torneå; swart marmor wid Björneborgs hamn och i Kittilä Lappmark; brokig marmor på flera andra orter. Ännu har man icke funnit det löna kostnaden att der utbrytaoriginal: utbyta (källa för ändring: 2 uppl. 1876) marmorn, men sannolikt skall man upptäcka andra ställen, der det lönar sig bättre.

43. Finlands jern.

230 Det är ganska förwånande, att ett sådant bergland som Finland icke är rikt på metaller. Men detta kunna wi ännu icke weta, ty många berg ha ej blifwit|214| undersökta, och andra äro swårt tillgängliga, innan landet får bättre wägar. Man har funnit något litet guld och silfwer, koppar och tenn, bly och zink. Ymnigare finnes det nyttiga jernet. Jernmalm brytes på flera orter ur bergen, men det mesta jernet upptages i östra Finland ur sjöar och kärr. Huru|83| skola wi förklara, att en metall, som i sitt rena tillstånd icke kan upplösas i watten, ändock ligger i stora massor på kärrens och sjöarnas botten?

231 Jernet är så utbredt på jorden, att twå hundradedelar af jordens yta bestå af denna metall. Det finnes icke blott i bergen, utan äfwen i sand och grus, i lera och mångahanda andra jordarter så allmänt, att hwar man än går, ser man på stenarna, i jorden eller i wattnet den röda eller rostgula färgen, som utmärker jernets derwaro.

232 Men detta jern är icke ren metall, utan har i sig upptagit syre och kol ur luften. Häraf uppstå särskilda föreningar, hwilka kunna upplösas i watten, som innehåller kolsyra. Det sålunda förwandlade jernet upplöses och bortspolas ur jorden eller från bergens ytor af regn och källwatten samt rinner med wattnet ned i sjöar och kärr. Men under luftens inwerkan bortdunstar wattnets kolsyra, och då afsätter sig jernet, blandadt med en annan del kol och syre, merändels som en brun rost, eller jernockra, på bottnen. Sådan rost ser man på bottnen af alla källor, som innehålla jernhaltigt watten, och i wattenpölar eller grunda sjöar flyter den ofta som en tunn, brun hinna på ytan.

233 På detta sätt utfällas under årens lopp en mängd jernrost, ockra och andra jernets föreningar på bottnen af sjöar och kärr. Uttappas en sådan sjö, kan man der gå långa sträckor likasom på ett golf af brunt jern. Det ligger stundom i klumpar, stundom i åsar, stundom i flata lager, men wanligen mycket orent. När det borttages, afsätter sig småningom ny jernrost ur wattnet på bottnen, så att efter 30 eller 40 år, stundom mer eller mindre, finner man åter ett lager af jern på samma botten. Att jernet ej efterhand alldeles uppfyller de grunda sjöarna, kommer deraf, att malmen såsom ett lock tillstoppar de jernhaltiga källorna uti sjöns botten och hindrar tillförseln af nytt jern underifrån.

|84|

234 Den orena sjömalmen eller myrmalmen smältes och renas i hyttor och masugnar. Fordom tillwerkades på detta sätt det mesta jernet i Finland af bönderne sjelfwe, och man finner ännu wid sjöstränder och kärrtrakter sådana små hyttor, eller smältugnar, med deras slagghögar wid sidan. Men numera anwändas större ugnar och större kostnader, för att smälta jernet ur malmerna. Man får det nu också bättre och renare, genom att wid smältningen anwända warm luft, eller bläster. Jernbruken i Finland hemta numera sin mesta malm ur sjöarna. Derefter smältes och renas malmen i masugnarna, föres sedan till stångjernssmedjorna, hamras till tackor och|215| walsas till stänger. Alla elementer: eld, luft, watten och bergens malm tjena här, på Guds befallning, menniskan. Såsom det är skrifwet (Ps. 104: 4): Han gör wädren till sina englar och eldslågor till sina tjenare.

44. Lapplands guld.

235 Wid samma tid, när så många menniskor begåfwo sig till Kalifornien och Australien, för att söka guld i aflägsna werldsdelar, begynte man äfwen i det fattiga Finland få höra rykten om guld i Lappland. Det hade länge warit en sägen, att en Lappgubbe funnit ett stort stycke guld, men icke welat omtala stället. År 1837 hittades wid stranden af Kemi elf stenar, i hwilka fanns gediget (rent) guld. Detta gaf Finlands styrelse anledning att utsända kunnige män, för att undersöka bergstrakterna i den höga norden och på detta sätt utröna hwad man borde tro om folkets berättelser.

236 I mer än tjugu år sökte man guldet förgäfwes. Det fanns wisserligen i många af Lapplands strömmar och bäckar,|85| men det fanns i de allra minsta och tunnaste fjäll, så att när man urwaskat sanden en hel dag, kunde man finna ett guldfjäll, som knappt kunde ses med blotta ögonen. Då fick man höra, år 1868, att Norrmännen funnit guld wid stränderne af gränsfloden Tana i Lappmarken. Finska regeringen utsände ånyo kunnige män, och de funno mera guld. I Uleåborg woro twå sjömän, Erwast och Lepistö, som förut sökt guld i Kalifornien. Desse togo sin rensel på ryggen och begåfwo sig om sommaren 1869 ensame ut i Lapplands ödemarker. Der begynte de waska sanden i floder och bäckar, och när de återwände om hösten, hade de funnit guldsand till ett wärde af 6 000konsekvensändrat/normaliserat mark i penningar. Nu utbredde sig ryktet om Lapplands skatter; många beredde sig att söka en hastig rikedom. En förordning utkom, att ingen skulle få söka guld utan regeringens tillstånd och att en wiss andel af winsten skulle tillfalla finska kronan.

237 Om sommaren 1870 woro redan många guldsökare församlade wid stränderna af Iwalojoki, der de båda sjömännen funnit det mesta guldet. Mycket löst folk ditströmmade, i hopp att få skära guld med tälgknifwar. Men de fleste bedrogo sig och wände tomhände tillbaka, sedan de slitit mycket ondt. Derför hade också de förståndigare förenat sig i bolag, som delade arbetet och winsten. Några bland dessa bolag funno så mycket, att resa och arbete woro wäl betalda; andra funno mindre. År 1870 utwaskades inalles 44 skålpund guld till ett wärde af 60 000konsekvensändrat/normaliserat finska mark. År 1871 wisste man ställa arbetet klokare, och då utwaskades 129 skålpund, som inbragte 175 000konsekvensändrat/normaliserat mark|216| i penningewärde. Sedan har man alla somrar funnit guld wid Iwalojoki, men det är owisst huru arbetet framdeles lönar sig.

238 Hastig rikedom har sällan bestånd, och mången som öfwergifwit sitt säkra yrke, för att löpa efter det osäkra guldet, har sedan fått wända fattig och sjuklig tillbaka. Den, som will gifwa sig ut i ödemarkerna, måste hafwa helsa,|86| mod, ihärdighet och bereda sig på ett tungt arbete. Endast kronans tjenstemän hafwa ordentliga hus wid Iwalojoki i en liten koloni, som kallas Kultala. Guldsökarne måste för det mesta bo i fuktiga tält. Alla måste bana sig wäg öfwer kärr, sjöar, berg och floder, der ingen wäg, ingen bro, ingen gård finnes och der man måste långa sträckor wandra till fots eller staka sig uppför forsarna. Det är också lång wäg till alla slags lifsmedel, utom fisk och fågel, hwarpå Lappland är rikt om sommaren. Wandraren plågas af mygg och solhetta om dagen, frost om nätterna. Han måste sköta sig sjelf, som wildarne göra, och stundom söka sitt skydd i bergskulor, snödrifwor eller på öppna fältet.

239 Men nära Iwalojokis mynning wid Enare sjö finnas de trefna finska nybyggen, som Castrén beskrifwit, med åkrar och ängar, hästar och kor. Dessa hafwa det bättre och lyckligare, än mången guldsökare. Der kan man se hwari Finlands rätta rikedom består, nemligen i det ödmjuka, tåliga, ihärdiga arbetet på jordbruk och andra nyttiga näringar. Medan guldsökaren under många faror letar sin owissa lycka, lägger sig nybyggaren hwarje afton lugn till sin hwila, och Guds wälsignelse hägnar hans torftiga bo.

240 Fattigdom och rikedom gif mig icke, men låt mig min beskärda del af spis få. Sal. Ordspr. 30: 8.

45. Om wexternas utbredning.

241 I Naturens Bok ha wi läst om wexterna. Det är en fröjd och en lärdom, att se hela skapelsen prisa Gud. Men här skola wi endast tala om wexternas utbredning i wårt land med dess hårda klimat.

242 Det är ganska underbart, att se den lefwande naturen strida mot polens köld. Den, som reser i Finland från sö|87|der till norr, ser wextlifwet småningom mattas och dö. Och twärtom den, som reser från norr till söder, ser wextlifwet småningom tilltaga i mångfald och styrka. Wi skola föreställa oss, att wi resa från norr till söder.

243 I den yttersta finska norden, wid Tanas stränder och norrom Enare sjö, är naturen likasom morgonsömnig och aftontrött. Allt wexande börjar sent,|217| mognar hastigt och wissnar tidigt. Inom få dagar, i början af Juli, är allt grönt; inom få dagar, i slutet af Augusti, är allt åter gult. Deremellan skyndar sig allt att på den korta tiden hinna lefwa och wexa natt och dag. Renmossan och andra wexter af lägre ordning betäcka ymnigt fjällens sluttningar. Gräsen och några få blommor betäcka flodstränderna med en liflig grönska. För öfrigt lyckas naturen endast med stor ansträngning frambringa några krymplingar af de högre wexterna. Dwergbjörken och enen gå högst mot norden, men huka sig nästan krypande ned mot marken. Wide hänger öfwer strandbräddarna, och mellan tufworna framtittar den hwita hjortronblomman, som endast i warma somrar ser sina bär mogna.

244 Några mil längre åt söder begynner man att på solsidan af fjällen se en twinande tall, likasom ängslig att hafwa förwillat sig ända hit. Småningom finner man i dalar, som skyddas mot nordanwinden, äfwen den första alen, den första häggen, aspen och sälgen, alla småwuxna och bekymrade om sin utkomst. Söderom Utsjoki börjar granen att krypa långs marken med qwistar utan stam. Rönnen wisar sig. På torra, soliga backar finner man de första lingonen, de första blåbären, jemte odon och tranbär. Wexterna tyckas ännu framträda likasom blott på försök och under många bekymmer.

245 Wid norra stranden af Enare sjö har wextriket fått något mera stadga. Här börja de första, ännu nödwuxna skogarna. Björken reser sig; krypgranen får stam; tallen|88| blir tjockare, fastän han ännu är lågwext. Wid Utsjoki prestgård har man planterat potates och rofwor, men ännu synes intet tecken till åkerbruk. Detta begynner först wid Iwalojokis mynning på södra stranden af Enare sjö. Der är den första kornåkern, som gläder ögat, ehuru han oftare gifwer misswext, än skörd.

246 När man sedan, under färden söderut, öfwerstigit Maanselkäs fjällrygg, som här kallas Suolaselkä, ser man wextriket winna betydligt i styrka och mångfald. I Kemidalen begynna de stora skogarna resa sig till sin fulla höjd. Här wexa redan alla det norra Finlands trädslag. Wid sidan af det allmänt odlade kornet ser man nu stundom råg och hafre. Hallon och smultron wexa på solsidan af torra backar. Här plockar man äfwen de första åkerbären, ehuru deras rätta hemland börjar wid polcirkeln och sträcker sig ungefär till samma polhöjd som Wasa, hwarefter de börja aftaga och wexa blott sparsamt i södra Finland.

247 Något längre söderut upphöra de för Lappland egendomliga mossorna och blomsterna; men andra försköna i deras ställe tufwor och ängar. Man börjar anträffa nypon och wilda winbär. Af de sydligare trädslagen går pilen högst emot norden, men förfryser ofta i kalla wårar. Linden wexer|218| någongång wild i sydligaste Österbotten, likasom hasseln, lönnen och almen i Tawastland. Men eken, asken och hagtornet wexa endast wid sydkusten och på Åland. De kunna planteras ända till norra gränsen af Wasa län och wexa en tid, men förfrysa lätt.

248 Fruktträden trifwas endast i de södra kustdalarna, men planteras stundom för nöje äfwen längre i norr. Äpplen, plommon, körsbär och krikon blifwa stundom mycket goda i södra Finland. I Uleåborg bär äppleträdet blommor, men aldrig frukt. Krusbär och ädlare winbär äro ännu goda i Wasa län, men förlora sin sötma längre norrut. Många matnyttiga kryddgårdswexter samt sköna utländska|89| blomster planteras öfwerallt i landet. Likaså rotfrukterna, såsom potäter, rofwor, kålrötter och flera andra. Tobaksplantan odlas nästan öfwerallt i små, wälgödda täppor, som skyddas mot nordanwinden. Men sådana ömtåliga utländska wexter, som windrufwan, kaffebusken, thébusken, sockerröret, fikonträdet m. fl. kunna endast med mycken omsorg fås att wexa i kostsama drifhus (orangerier).

249 Man märker en tydlig skilnad i wextriket mellan kustnejderna och det inre landet. Nästan alla wårar ser man gräset grönska och björkarna knoppas i nejden af Tawastehus, medan den sydligare nejden kring Helsingfors ännu är gul och naken. Deremot stå löfträden wid Helsingfors ännu gröna om hösten, medan löfskogarna kring Tawastehus redan skifta i höstens brokiga färgprakt. Wi weta ju, att hafwet om wåren afkyler och om hösten uppwärmer luften.

250 Wexterna wisa äfwen en skilnad i klimatet mellan det kallare östra och det warmare westra Finland i trakter, som äro belägna under samma polhöjd, d. w. s. lika långt norrut. Detta härrör deraf, att werldshafwets jemna wärme inwerkar på luften i alla länder åt wester, medan de östra trakterna hafwa känning af det stora norra fastlandets ojemnare luft.

46. Skogen.

251 Hwar man än reser i Finland, ser man wid horizonten sjö, berg eller skog. Landskapet är en tafla, skogen är dess ram, och bakom trädens toppar börjar himmelen. Der man ej ser skogens mörka, mjuka wåglinie i fjerran, tycker man sig icke hafwa någon riktig gräns mellan himmel och jord.

|90|

252 Står man nära skogen, eller går man in i honom, märker man snart, att han ej öfwerallt är lika. Stundom wexer han så tät, att der är en djup skugga på ljusa sommardagen, och stundom så gles, att solen belyser den minsta tufwa.|219| Stundom reser han sig stolt i höga stammar mot skyn; en annan gång är han kortwext och oansenlig. Sällan är skogen rödjad; oftast är han uppfylld af kullfallna, halfmurkna stammar, dem stormen nedslagit, och mellan dem finnas täta snår, mossiga stenar, kärr eller små träsk, der regnwattnet samlat sig.

253 Alla wåra skogar bestå för det mesta af tall, gran och björk. Tallen, granen och enrisbusken wexa gerna i stort sällskap och kallas då barrskog. Sådan skog trifwes på torr och hård sandjord, eller stenig mark. Han är wildmarkens kraftige son; i hans täta skugga trifwas få örter och buskar; träden näras af deras egna, affallna, förmultnande barr. Stundom händer, att tall eller gran wexer tät på en hård mark: då blifwa stammarna höga och smala som flaggstänger; de swaga förwissna, de starka stå qwar. En annan gång wexer tallen gles på mon: då reser han sig till höga masteträd med gulare bark och en lummig krona i toppen, medan stammen derunder är qwistfri. En sådan stolt tall kallas fura och är det mäktigaste alster af wextriket i norden.

254 Löfskogen består för det mesta af björkar, bland hwilka man stundom träffar en rönn, en asp, en hägg, en sälg, en widebuske, en al, eller i södra Finland någon gång ek, lönn, lind, alm, ask. Alla dessa träd älska mera en fuktig och lös jordmån. Eken, alen och aspen, likasom björken, wexa stundom i lunder eller dungar, många tillsamman; de öfriga wexa spridda. Med löfskogen trifwas alla örter, buskar och gräs, hwaraf djuren hafwa sin föda. Detta gör, att de trakter, som bära löfskog, äro gynnsama för boskapsskötsel och åkerbruk, men barrskogen har högre wärde för timmer.

|91|

255 Finlands skog är en mycket dyrbar egendom, ja, så dyrbar, att detta land skulle utan skog wara obeboeligt för menniskor. Skog behöfwes till bränsle, till byggnader, till gärden, broar, fartyg, åkdon, redskap och många andra oumbärliga ting. Skogen skyddar landet för kalla windar och hastiga ombyten af wärme och köld. Skogen drager fuktighet åt sig från luften och skyddar för torka. Det regnar jemnare i en skogstrakt; snön smälter ej så hastigt om wåren. För dessa sina egenskaper är skogen likasom landets pels. Ett land i den höga norden behöfwer ett godt winterplagg, men kläder det pelsen af sig, får det skylla sig sjelf, om det fryser ihjäl.

256 Detta skulle man ihågkomma mer, än man gör. Intet land behöfwer så mycken skog, som Finland, och intet folk behandlar skogen så illa, som finska folket. Än kommer swedjebrukaren och fäller skogen, för att i några år få en god skörd och ett magert bete. Än kommer bondqwinnan med sina barn, för att samla löf åt fåren: hon stympar wårdslöst det unga trädet, eller hugger omkull det, för att lättare komma åt löfwen. Sedan komma wedhuggaren, tjärbrännaren, kolaren, stockhuggaren; de hugga ned allt, som duger, utan|220| att ens qwarlemna ett fröträd. Ingen bryr sig om att kreaturen afbeta den unga löfskogen, eller att millioner unga träd åtgå till gärdesgårdarna. Årligen härja äfwen skogseldarne wida sträckor, och i stället för den nedbrunna barrskogen uppwexer en gles löfskog. Men på stenbunden mark wexer ofta ingenting mer.

257 På detta sätt wanwårdas och förminskas Finlands dyrbara skogar. Winningslystnaden förleder mången att sälja eller nedhugga hela sin skog, i stället för att årligen hugga det mogna wirket och draga en waraktig nytta af skogen. Hans barn efter honom få ett fattigt, förhärjadt land. Nu redan ligga ofantliga landsträckor öde och skogslösa. Jordbrukaren klagar, att den kalla wårwinden förderfwar hans|92| gröda eller att åkern skadas af torka och wårflöden, men tänker icke derpå, att han mången gång sjelf är skulden dertill.

258 Fordom, när hela landet war bewuxet med täta skogar, war det nödwändigt att afrödja marken, för att få plats för odlingen. Från den tiden har wårt folk ärft den olyckliga föreställningen, att skogen är något ondt och att wexande träd icke är egendom. Snart skall nöden blifwa en bättre lärmästare. Der menniskan har föraktat Guds plantering, der måste hon sist med osägelig möda sjelf så skog.

259 I några församlingar brukas, att skriftskoleungdomen planterar unga träd såsom minne. Detta är en wacker sed, som borde blifwa allmän i landet. För ett sådant träd har man wänskap; det beder för sina likar, det är en bön för fäderneslandet.

47. Skogselden.

260 Högsommaren är klar och warm. Det har länge warit beständigt solsken, intet regn, knapptoriginal: regn,knappt ett moln på den blå himmelen. Luften är lugn och omtöcknad af solrök, marken är likasom bränd af torkan. Gräset har gulnat, kornåkrarna twina, bäckarna äro uttorkade, boskapen törstar och finner i skogen endast en gyttjig pöl, hwimlande af insekter.

261 En rad af bönder med deras lass tågar långsamt på rättelse i originalet landswägen. Det är middag, de besluta att rasta, frånspänna sina hästar och låta dem beta. Sjelfwa lägra de sig wid wägkanten och upptända en eld, för att koka potäter. De äta, sofwa en timma och fortsätta derefter färden, sedan de wårdslöst makat eldens bränder åt sidan. Det finnes intet watten i diket att släcka glöden, och äfwen om det funnits, skulle de wägfarande knappt hafwa gjort sig beswär att ösa det öfwer bränderna.

|93||221|

262 En stund är allt stilla. Då kommer en lätt windfläkt och blåser i den halfslocknade glöden. Den glimmar upp, en liten låge fladdrar och antänder det torra gräset wid wägkanten. Lågen utbreder sig med winden och finner torr mossa wid randen af skogen. Der är en höjd. Lågen går uppåt skogsbacken, såsom en slingrande smal eldstunga i spetsen för en bredare kil af brinnande mossa.

263 Nu synes en resandes kärra på wägen. En student åker förbi i sakta traf. Han blir warse elden i skogsbacken, stiger af och försöker att släcka. Han lyckas på ett ställe, men lågen fladdrar upp på ett annat. Han stiger åter i kärran, ger hästen ett rapp och åker i flygande fart till närmaste gård.

264 Der äro inwånarne borta på ängen. Studenten skyndar dit och underrättar dem om den hotande faran. Qwinnorna stöda sig emot räfsan och betrakta nyfiket hans lyra i mössan. Karlarne fortfara att hwässa sina liar. Ingen gör sig någon onödig brådska, och sedan studenten förgäfwes uppmanat dem att skynda till skogen, lemnar han dem, för att fortsätta resan.

265 Emellertid har den smala eldstungan uppnått ljungen och sedan en enrisbuske. Denna flammar upp och antänder ett helt fält af enris. Röken tätnar, gnistorna flyga, granarnas lummiga grenar fatta eld inwid marken. Nu uppstiger den ena stora fladdrande och sprakande eldpelaren inwid den andra, och lågorna utbreda sig med förfärande hastighet. Elden framlockar en wexande wind, som snart utbreder hwirflande rökmoln och skyar af gnistor kring den åt förderfwet inwigda skogen.

266 Ännu dröjer folket på ängen: de gifwa sig god tid, de äro wane att sweda skogen. Men rökmolnen blifwa allt tätare, och nu uppflammar en hög och klar låge: – en nyss fylld hölada har fattat eld. Då blir brådska på ängen, bud skickas till grannarne, allt folk från gårdar och byar samlas efterhand med yxar och spadar kring den brinnande skogen.|94| Men nu är det för sent: förgäfwes kullhuggas sträckor af träd, och breda diken uppkastas, för att begränsa eldens framfart. Han trotsar allt motstånd, han slukar allt i sin wäg, gärdesgårdar, lador, rågåkrar, rior, ensliga skogstorp och miltal af sköna, lummiga skogar till många tusen mark i penningewärde. Wanmäktige och uttröttade, nödgas nejdens inwånare betrakta förödelsen, till dess att ändtligen ett efterlängtadt regn gör ände på detta stora, böljande haf af lågor och rök.

267 I flera weckor fortfar dock elden att kytta under halfmurkna stubbar och måste med omsorg bewakas natt och dag. När hans werk är fullbordadt, återstår af den nyss så herrliga skogen blott en stor, swart ödemark, der de höga furorna, swedda, men icke förkolade, höja sina trotsiga kronor öfwer de sotade bergshällarna. Åter reser studenten förbi på wägen. Han reser igenom ett|222| härjadt land; der är kol-os i luften, aska betäcker den sköna skogsbacken, och de brända stammarna utsträcka sina spöklika, swarta grenar i aftonskymningen.

48. Åker och äng.

268 Finnarne bodde fordom i oländiga barrskogar med knappa betesmarker. De lefde då mest af jagt och fiske, men de brukade äfwen swedja. Sweden är äldre än åkern och begagnas ännu i några delar af landet.

269 Bonden wäljer en passande mark, helst på sluttningen af en höjd, fäller träden och låter dem ligga. När de äro wäl torra, antänder han dem och låter dem brinna. Derefter upprifwer han jorden, sår i askan råg eller korn och får med ej ringa möda en eller twå goda skördar samt några års betesmark. Men när jorden och askan bortgifwit|95| sina närande ämnen, wexer ingenting mera på denna mark. Derför har lagen sökt inskränka swedjebruket, emedan det öder mycken skog och gör landet ofruktbart.

270 Åkern fordrar ihärdigare möda och omsorg än sweden, men gifwer ständigt nya skördar. Den mesta åkern i Finland är uppgräftad i fordna kärr och mossar, hwilkas öfwerflödiga watten afledts med diken. Tufwor och stubbar afswedas med eld, och på detta kyttland brukar man utbreda lera, för att öka dess fruktbarhet. Sedan gödslas det, plogen går öfwer det, harfwen går öfwer det, säden sås ut, och skörden wexer. Efter några år låter man kyttlandet gå i linda och får då en tid bortåt god höwext. Sedan uppgräftas eller plöjes lindan ånyo, gödslas, harfwas, besås och blir på detta sätt gammal åker.

271 Sådant kan göras på flera sätt. Mångenstädes sår man första året råg, andra året korn, och tredje året är åkern obesådd: då ligger han i träde. I stället för detta treskifte brukas på andra orter twåskifte, när åkern besås blott hwartannat år. Kunnige jordbrukare anwända äfwen wexelbruk, der åkern hwarje år besås med omwexlande sädesslag, rotfrukter eller gräsfrön.

272 Kornet är det äldsta sädesslag, som odlats i Finland. Nu odlas här mera råg, än korn. Dernäst odlas hafre, något litet hwete och i östra Finland äfwen bohwete. Rågen är en twåårig wext, sås ena året i Augusti, ligger öfwer wintern skyddad af snön, begynner åter wexa om wåren, går i ax i Juni, blommar i Juli, matas derefter och skördas wanligen i början af Augusti. Alla öfriga sädesslag äro ettåriga och sås i slutet af April eller i Maj.

273 En god skörd beror mycket af åkerns skötsel, men äfwen af jordmån och wäderlek. När åkern icke wäl tillfryser om hösten eller ligger för tidigt bar om wåren, förderfwas rågbrodden. Under blomningen är rågen ömtålig och kan|223| skadas af slagregn och stormigt wäder. Under matnin|96|gen är han ömtålig för frost. Lägger han sig för regn mot norr, fördröjes hans mognad. I långwarigt regn tager han skada i roten eller mältar i skylen; för sent skuren, rinner han ut ur axen. Alla weta huru han skäres, bindes, torkas i rian och sedan tröskas. I andra länder brukas ej torkrior, men Wasa och Nylands rietorra råg stå utomlands i högt pris som utsäde.

274 Allt detta fordrar kunskap och omtanke. Den finske jordbrukaren har ännu mycket att lära. Han måste warsamt pröfwa nya lärdomar, men han får icke tro, att fars och farfars sätt warit det enda riktiga. Den, som icke känner naturens krafter och jordens beståndsdelar, kan ju icke bedöma det, som bäst lönar sig för en olika jordmån. Här skördas nu, under wanliga år, sällan mer än 6:te eller 8:de kornet, och dock wet man, att äfwen en fattig jord i ett hårdt klimat kan frambringa mångfaldt rikare skördar, om den skötes så, som naturen fordrar.

275 Så är det äfwen med ängen, antingen han är en naturlig äng, eller en linda, eller en sådan äng, som särskildt sås och bewattnas. Mången nöjer sig med att bortrödja träd eller widebuskar och förse ängen med grunda, illa wårdade diken. Men en sådan äng är stundom för torr, stundom för wåt; ofta tager han mossa, eller wexa der tufwor öfwer gamla trädrötter. Derför hafwa kunnige jordbrukare mycken omsorg om ängen och dika honom wäl, eller wattna de honom genom tegelrör, som nedläggas under gräswallen. Andra göda ängen och beså honom med ädlare foderwexter, såsom klöfwer och timothei. Ty ängen är åkerns moder. Med wälskötta ängar kan man fodra en större ladugård och derigenom förskaffa bättre gödsel åt åkern. Jorden kan icke gifwa mera tillbaka, än hon fått, och om man icke ersätter de näringsämnen, som hon gifwer ifrån sig åt wexterna, så magras hon ut. Derför bör man alltid hafwa 4 eller|97| 5 tunnelandoriginal: tunnland (källa för ändring: 2 uppl. 1876) äng mot ett tunneland åker, och der det finnes mera sandjord, än lerjord, lönar sig ängen bättre än åkern.

49. En frostnatt.

276 Den starkaste köld om wintern skadar icke den späda rågbrodden, som ligger gömd under snön. Men när marken blir bar om wåren och brodden begynt att wexa, kan han skadas af frost eller förderfwas af wäta.

277 Nattfroster inträffa stundom när åkrarna stå i sin fulla wext: i Maj, i Juni, i Juli, och kunna då skada mer eller mindre. Men farligast äro de froster, som inträffa när kornen matas i axen och ännu ej äro färdiga. Då kunna många|224| herrliga skördar alldeles förderfwas under en enda natt och många tusende menniskor mista sitt bröd.

278 Landtmannen går om aftonen ut, att betrakta himmelens tecken. Dagen har warit swal och himmelen mulen. Nordan blåser, och det är godt att han blåser, ty så länge en windfläkt rör sig och moln stå i norr, är ingen fara. Men emot aftonen börjar winden lugna, och wid solens nedgång är luften stilla. Wid samma tid wisar sig en klar strimma på den mulna himlen i norr; det klara blå fältet utwidgar sig snart öfwer hela himlahwalfwet: man ser icke mer ett enda moln. På samma gång sjunker luftens wärme. Wid middagstiden wisade wärmemätaren 15 grader; wid solens nedgång wisar han endast 3 eller 4. Men ännu är wärme i luften; det är swalt, men ännu ej frost.

279 Landtmannen betraktar sin sköna åker med blödande hjerta. Der är mitt bröd, säger han tyst wid sig sjelf. O, det wackra fältet, de gulnande axen, som waggade nyss så mjuka för winden, huru mycken möda ha de ej kostat, och|98| huru ha de ej fägnat mina ögon! Nu stå de så stilla, så stilla, och ännu luta de sig icke för tyngden af sina korn. Allsmäktige Gud, bewara dem ännu blott twå weckor, – en wecka, – helst några få warma dagar, och de skola wara beredda för skäran! Dock ske icke min wilja, utan din, min Gud; din wilja är alltid den bästa.

280 Det blir sent, det lider åt midnatt; det första höstmörkret börjar, stjernorna tindra klara på himmelen. Intet moln, ingen fläkt! Hellre slagregn, åska och storm, än denna förfärliga, klara, ljudlösa, underliga stillhet i hela naturen, som bådar förhärjarens tysta, annalkande fjät i augustinatten.

281 Nu har luftens wärme sjunkit nära fryspunkten. Landtmannen kan ej sofwa. Han förutser olyckan och tänker på medel att förekomma dess följder. Somlige antända eldbrasor wid åkerrenarna, och är der i luften den minsta fläkt, som för röken öfwer åkern, så är ännu hopp att skydda axen. Andra utspänna långa rep, hwilka de sakta draga öfwer åkern, för att skydda axen genom rörelsen. Det är ju rätt att försöka hwad i mensklig förmåga står. Men naturens makter lyda Guds wilja.

282 Ändtligen bådar morgonrodnaden den tidiga dagen, och wid solens uppgång är luften swalast. Wärmemätaren wisar 2 grader under fryspunkten; – det gifwes nattfroster, när han wisar ända till 6. En tunn is lägger sig öfwer alla små wattpussar. Morgondaggen förfryser och afsätter sig som en hwit, glänsande rimfrost öfwer alla fält och skogar. Axen äro likasom försilfrade: den frusna stängeln kan med lätthet afbrytas. Det är den skönaste morgon: allt är stilla och strålande klart. Den uppgående solen tillbeder Guds allmakt.

283 Ännu återstår ett swagt hopp. Det gifwes en frost, som landtmannen kallar isfrost och som icke skadar sädeskornet. Sådant sker, när wärme ej inträffar|225| strax derefter.|99| Men oftast börjar en warm sydlig wind att blåsa någon timma efter solens uppgång. Efter den sköna, frostiga morgonen följer en skön, solwarm dag. Det är wärmen, som fullbordar köldens förödelse.

284 I början kan man icke märka någon förändring i wextriket. Men alltsom rimfrosten smälter och solen börjar att wärma, blifwer förödelsen märkbar. Alla ömtåliga wexter, – blommor, bönor, ärter, rofwor, kålrötter, – sloka sina bleknande blad; potatesbladen swartna, såsom wore de swedda af eld. Åkrarne tyckas oförändrade, men undersöker man axens hylsor, är det halfmatade kornet förwandladt till en wattenklar wätska, som snart endast qwarlemnar ett tomt, wissnadt och näringslöst skal.

285 Sådan är denna fruktanswärda olycka, som så ofta störtat Finland i nöd. Och frosten går mycket olika fram. Af twå nära hwarandra belägna åkrar händer, att den ena fryser, den andra blir oskadad. Stundom fryser en del af åkern, en annan del icke. En trakt förödes, en annan går fri. Detta kommer af wåt eller torr och högländ mark, af närheten till grunda och stilla stående, eller djupa och rinnande watten, ofta äfwen af åkerns skötsel. Den swaga och wanwårdade åkern förfryser; den starka och wälskötta skadas mindre. Men intet är den som sår, och intet den som wattnar: Gud allena är den, som wexten gifwer.

50. Tålamod och försakelse.

Högt bland Saarijärvis moar bodde

Bonden Paavo på ett frostigt hemman,

Skötande dess jord med trägna armar,

Men af Herren väntade han vexten.

|100|

Och han bodde der med barn och maka,

Åt i svett sitt knappa bröd med dessa,

Gräfde diken, plöjde upp och sådde.

Våren kom, och drifvan smalt af tegen,

Och med den flöt hälften bort af brodden.

Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

Och af den slogs hälften ned af axen.

Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.

Paavos maka slet sitt hår och sade:

Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,

|226|

Tagom stafven; Gud har oss förskjutit;

Svårt är tigga, men att svälta värre.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

Herren pröfvar blott; han ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

Jag skall gräfva dubbelt flera diken;

Men af Herren vill jag vänta vexten.

Hustrun lade hälften bark i brödet,

Gubben gräfde dubbelt flera diken,

Sålde fåren, köpte råg och sådde.

Våren kom, och drifvan smalt af tegen,

Men med den flöt intet bort af brodden;

Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

Men af den slogs hälften ned af axen;

Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.

|101|

Paavos maka slog sitt bröst och sade:

Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,

Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.

Blanda du till dubbelt bark i brödet,

Jag vill gräfva dubbelt större diken,

Men af Herren vill jag vänta vexten.

Hustrun lade dubbelt bark i brödet,

Gubben gräfde dubbelt större diken,

Sålde korna, köpte råg och sådde.

Våren kom, och drifvan smalt af tegen,

Men med den flöt intet bort af brodden.

Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

Men af den slogs intet ned af axen.

Hösten kom, och kölden, långt från åkern,

Lät den stå i guld och vänta skördarn.

|227|

Då föll Paavo på sitt knä och sade:

Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.

Och hans maka föll på knä och sade:

Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.

Men med glädje sade hon till gubben:

Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran!

Nu är tid att kasta barken undan

Och att baka bröd af råg allena.

|102|

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

Qvinna, qvinna, den blott tål att pröfvas,

Som en nödställd nästa ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

Ty förfrusen står vår grannes åker.

296 Runeberg.

51. Om ätbara swampar.

297 Gud utströr ej utan mening sina gåfwor i naturen. De nordliga länderna sakna fruktträd, men till ersättning hafwa de fått många sköna bärsorter. Här saknas andra ätbara wexter, som finnas i de södra länderna, men i stället har Gud gifwit oss en stor rikedom på swampar. Sådana wexa öfwerallt i skuggan på fuktig mark, i synnerhet i löfskog, uppskjuta hastigt efter regn och förwissna om få dagar.

298 Okunniga menniskor förakta swamparne och anse dem odugliga till föda. De märka icke huru gerna boskapen äter somliga swampar; de weta icke, att folket i andra länder uppsamlar dessa wexter, likasom wi plocka de bästa bär, och anwänder dem till sin föda. Det är sannt, att några få swampar werkligen äro giftiga, såsom den röda flugswampen, och sådana måste man lära sig känna, hwilket icke är swårt. Det är ock sannt, att några annars oskadliga swampar hafwa en bitter smak, men sådan bäskhet tager man bort med watten. Man skall samla och tillreda swampar på följande sätt:

299 I klart och torrt wäder afskär man swamparnes skaft med knif och tager helst sådana, som äro unga, eller ännu icke fullt utwuxna, men maskätna, gamla eller mycket lösa|103| tager man icke. Derefter bortskäres swampens skägg på undre sidan och det tunna skinnet ofwanpå; resten skäres i bitar och|228| lägges några timmar i watten. Detta watten slås sedan bort, och swampen förwälles eller uppkokas hastigt i nytt watten, som åter slås bort. När han nu lagom saltas, är han färdig till mat och kan ätas saltad till sofwel, eller kokas, eller stekas på flera sätt. Will man förwara swampen en längre tid, bör han torkas, eller insaltas, eller förwaras i ättika. På detta sätt får man en smaklig och helsosam föda.

300 De läckraste swampar, som wexa i Finland, äro champignonen (läs: schampinjonen), murklan och kantarellen; men de wanligaste ätbara swamparne äro koswampen, fårswampen, smörswampen, björkriskan, alriskan och många andra, som wexa på olika tider om sommaren, de flesta på höstsidan. En sådan god mat trampar nu den okunnige under sina fötter och knotar dock mot Gud och menniskor, när han har ondt om sin föda. Likasom wore det Guds eller menniskors fel, om någon föraktar den mat, som ligger för wåra fötter. Man skall allenast bruka jordens frukt med förstånd. Om någon äter potatesknoppar eller råa potäter, må han skylla sig sjelf för skadan, ty potäternas skal och knoppar innehålla ett starkt gift, som kallas blåsyra. Alltså bortkasta wi knopparna och koka potäterna. På samma sätt skola wi göra med swamparne: bortkasta det odugliga och behålla det dugliga.

301 Såsom det är skrifwet om både andliga och lekamliga ting; pröfwen allt, och behållen det godt är! 1 Thess. 5: 21.

|104|

52. Om trädgårdar och kryddgårdar.

302 I Finland ser man ofta tobaksplantor, gräslök, cikoria eller blommor planterade i en täppa wid bondens stuga. När sådana små planteringar skötas med omtanke, ser man dem gagna och pryda med ringa kostnad. Också den fattigaste torpare skulle kunna krydda sin kost med bönor och kål. Också den tarfligaste koja skulle kunna prydas med utwalda blomster. Om de rike hafwa stora och kostsama trädgårdar, hwarför kunna icke de fattige hafwa sin fröjd af en liten plantering? Naturen gör ingen skilnad; solen skiner, regnet wäter, och jorden drifwer lika för alla. Skilnaden består i den omwårdnad man gifwer wexterna.

303 Ty wexten är en lefwande warelse. Han kan wäl icke, som djuren, röra sig fritt och uppsöka sin föda på längre håll. Han kan icke fly undan, när någon fara hotar honom; icke bedja sin angripare om förskoning. Men wexten är mycket känslig för wård eller wanwård. Gifwa wi honom en skyddad plats, en passande jordmån, ljus, wärme och watten, så skola wi se huru wäl han trifwes.

|229|

304 Sådana wexter, som flyttas ifrån en annan hembygd till wår mark, hafwa derigenom blifwit ömtåligare och fordra ömmare skötsel. Ingen sköter björken, eller hallonbusken, eller smultronplantan i skogen, och ändock frodas de; men flytta dem till gården, så får du se, med hwilken omtanke de måste planteras, för att icke gå ut. Behöfwa nu eget lands wexter så mycken wård, när de flyttas, huru mycket mer måste man då wårda utländska wexter, som äro hemma i ett annat klimat! Fruktträden, kryddwexterna, de utländska blommorna lära oss detta dagligen. Men det är ett oskyldigt och gladt nöje, att på detta sätt likasom tämja naturens krafter, och gör man det wäl, kan man förädla många wexter, så att frukter, bär och blommor kunna blifwa större, ädlare,|105| wackrare, när de odlas, än när de wexa wilda. Detta werkar godt tillbaka på menniskan; det förmildrar hennes seder, att dagligen umgås med det wackra och nyttiga i naturen. Ser du en liten wälskött trädgårdstäppa, så tänker du: der i gården är god ordning; eller ser du blommor i fönstret af en fattig koja, så wet du, att der bo goda menniskor. Råhet och elakhet tycka icke om blommor. Lättja och slarf bry sig icke om trädgårdar. Menniskans lynne afspeglar sig i hela hennes omgifning. Hon är skapelsens krona, och hwarhelst hon i werlden bor, trycker hon sitt bomärke på den jord hon trampar.

53. Wänner och fiender.

305 – Jag kan icke förstå hwad som fattas wexten i år, sade Anders Söderholm en dag till sin granne Toiwola. Jag har dikat, gödslat och plöjt bättre än någonsin, men kornbrodden är rotskadad, ängen är grå, och ingenting wexer i trädgården. Der är mask öfwerallt, det kryper, det hwimlar på löf och strå.

306 – Jag har icke sett tecken till mask på mina ägor, swarade Toiwola.

307 – Ja, nog är Gud orättwis, som delar sina gåfwor så olika, suckade Söderholm. Och jag har ändock warit så mån om utsädet. Jag har låtit utrota myrstackarne, jag har betalat 10 penni för hwar liten fågel och hwart fågelbo, som pojkarne hämtat till mig. Jag har dertill skaffat mig kattor, som hwar dag jagat fåglarna, och på detta sätt har jag lyckligtwis blifwit af med frötjufwarne. Men ändock will ingenting wexa; det blir allt wärre, masken äter upp hela min årswext.

|106|

308 – Så, så, menade Toiwola; då må du skylla dig sjelf. Wid min gård få myrorna wara i fred, och hwarken barn eller kattor få göra de små fåglarne illa. Jag tycker om, när de qwittra i träden, och efter de flesta kommit så lång wäg om wåren från rikare länder, må wi wäl unna dem deras fattiga bo. Jag brukar|230| ibland hänga lagom stora hålkar i träden, med ett rundt hål och en sittpinne wid midten. Det är ganska nöjsamt, att se fåglarna bygga bon i hålkarna.

309 – Sådana barnsligheter! skrattade Söderholm. Hwad skall det tjena till?

310 – Det lönar nog mödan, genmälde Toiwola. Har du ej märkt, huru små fåglar och myror äro beständigt på jagt efter flugor och maskar? Än snappa de dem i luften, än uppsöka de dem i jorden, eller i trädens bark och på wexternas blad. Jag har hört sägas, att en swala, en sparf eller en bofink på detta sätt uppäter tusen flugor och maskar om dagen. Nu weta wi, att en fluga eller ett annat kryp lägger flera hundrade ägg. Ur hwarje ägg kryper en glupsk larw eller mask, som söker sin föda ur wextriket. Skulle insekterna ostördt föröka sig, skulle ju deras larwer uppäta allt, som wexer på marken. Derför har Gud skickat myror och andra kräk, men isynnerhet de små fåglarna, som uppäta larwerna och hålla insekternas förökande inom tillbörliga skrankor. Alltså uträtta myror och fåglar sitt arbete i Guds hushållning och äro landtmannens wänner, likaså wisst som maskarna äro hans fiender. Hwad betyder det lilla ofog de göra mot den ofantligt stora tjenst de hwar dag bewisa oss? Ofreda eller utrota de små fåglarna, och du skall se masken hwimla på alla blad! Beskydda dem, och du skall se huru wexterna trifwas!

311 Anders Söderholm tyckte detta wara ganska enfaldigt taladt. När han kom hem, sände han alla sina tjenare att utrota masken, men det wille ej riktigt lyckas. De kunde|107| ej peta i jorden, ej flyga i luften, ej borra sig in i trädens bark eller leta på hwarje blad, hwarje strå. Allt detta war fåglarnas eller myrornas embete, men dem kunde Anders Söderholm icke fördraga. Han fortfor att knota emot Guds skapelse, likasom skulle Gud bära skulden för menniskors dårskap.

54. Den finska hästen.

312 Djuren antaga ofta wissa egenheter efter det land och de förhållanden, i hwilka de lefwa. Den finska hästen har så länge warit ett skötebarn af sitt lands folk, att han deraf har mottagit ganska märkbara intryck. Han är till skapnaden knubbig, med kort hals, kort rygg och stadiga, medelhöga ben. Hela hans utseende har något tryggt och tålmodigt; hans gång är säker och pålitlig, såsom den måste wara i ett bergland med höga backar, och är han i winterhalkan wäl skodd, kan man lita på honom. Han arbetar sig uppför backen i snedt spår, från ena sidan till den andra. Utför backen håller han så enwist emot, att man ofta får mana honom till mindre försigtighet. Endast|231| den österbottniska hästen, som är uppwuxen på slättlandet, wisar mindre tålamod uppför och nedför en backe.

313 Den finska hästens utomordentliga ihärdighet gör honom icke blott till en förträfflig dragare, som bättre än någon kan uthärda en lång wäg med ett tungt lass, utan äfwen till en utmärkt stridshäst. I korta och snabba anfall har han öfwerträffats af många andra, men der det gäller en uthållande strid, har han mer än engång bidragit till glänsande segrar, derigenom att han hållit sig lika oförtröttad och rask, när fiendens hästar redan af trötthet släpat benen efter sig. I kapplöpningar på kort afstånd kan han|108| ej heller mäta sig t. ex. med de ståtliga arabiska, engelska, eller ryska hästarne; men på längre håll behöfwer han icke frukta många medtäflare. Ty han wisar sig ofta, der han är wäl skött och wäl inkörd, såsom en utmärkt trafware, och hwad han förlorar mot andras första, eldiga anlopp, återwinner han i längden med sitt uthållande traf.

314 Denne wår wän är icke bortklemad med riklig och läcker kost. Han är den förnöjdaste af alla sina bröder; han tuggar tåligt sitt hö, sin syrpa och sitt ofta knappa bete, med eller utan mjöl och hafre. Wisst magrar han, som andra, af swält; wisst swigta hans krafter ofta om wåren, när han länge med klen föda fått släpa sitt winterlass. Men ingen kan wara tacksamare än han för en wänlig omwårdnad, och hwarje klok husbonde skall alltid finna sin uträkning i att sköta denne nyttige tjenare wäl. Beklagligen förstå icke alla att löna hans trogna tjenster. I många delar af landet skötes hästen wårdslöst och misshandlas ofta på det mest barbariska sätt, plågas med omåttliga lass och gisslas obarmhertigt med pisken. En del resande sätta ock sin ära uti att oförtrutet piska den swaga och utmattade skjutshästen. Endast i Sawolaks och Karelen skötes hästen med omsorg. I Tawastland finner man ofta hästgråtare, måne att skona hästen i skjuts och arbete, men icke sköta de honom derför som han bör skötas. Det är ock i Sawolaks och Karelen, som man numera finner de bästa och dyraste hästarna, till 1 000konsekvensändrat/normaliserat marks wärde eller derutöfwer. I andra delar af landet har den goda finska hästracen blifwit alltmera sällsynt; och derför har man med prisbelöningar och kappkörningar sökt att uppmuntra en bättre hästskötsel. På några orter ha äfwen »hästwänner» förenat sig för detta ändamål.

315 Med ihärdigheten följer hos den finska hästen, likasom hos folket, en märkbar enwishet. Är han wan att wika in på en sidowäg, måste man passa wäl på tyglarna, och har|109| han fått den oseden att stadna i backen, är det icke lätt att få detta ur hans hufwud. Han lyder den wana tygeln, men med den owana gör han stundom hwad han behagar. Istadiga och lata hästar äro|232| hwarken mer eller mindre sällsynta här, än annorstädes; men sådana fel härröra merändels af oriktig behandling från djurets ungdom. Rätt inlärd och rätt skött, är den finska hästen, med sitt oansenliga yttre, en oskattbar bundsförwandt åt menniskan i dessa nordliga bygder och wäl wärd att icke behandlas som en slaf, utan som en god, trofast och pålitlig tjenare.

55. Ladugården.

316 Matts Aho gick att bese sin ladugård. Det war om wårwintern i Mars månad, och solen sken på den smältande snön, men boskapen hade mörkt derinne, ty de små gluggarne woro tillstoppade med hö för wärmens skull, och dagern föll endast in genom dörren. Renligt war der just icke heller, korna lågo eländiga i sina bås och hade swultit så länge, att deras ben ej mer wille bära dem.

317 – Det är dåligt med ladugården; korna mjölka ingenting mer, sade Matts Aho. Det kommer af det förfallna huset; jag får gripa mig an och bygga ett nytt.

318 Matts Aho byggde en ny ladugård, lika mörk och otreflig som den förra. Han swälte korna, såsom förut, och kunde ej förstå, hwarför de ej wille mjölka. Smöret betalas bra nuförtiden, menade Ahos gumma; wi måste gifwa korna bättre föda och mera dricka.

319 Matts Aho betänkte saken och beslöt följa sin gummas råd. Korna begynte mjölka bättre, men Anttila gårds kor mjölkade likwäl en kanna mer om dagen. Detta kunde Aho|110| gubben åter icke begripa och gick till wärdinnan på Anttila att fråga hwad orsaken månde wara. Mina kor få lika god föda, som edra, sade han; de ha warmt och godt; hwarför mjölka de icke som edra kor?

320 – Derför att de bo mörkt och osnyggt, swarade Anttila wärdinnan, som war en förståndig gumma. Wåra kor bo som fruar: de ha fint och rent, de ha dager ifrån ordentliga fönster, så att de kunna se hwarandra, och kor tycka om att ha sällskap. Der wexer ju icke en nässla på marken utan solsken: huru skulle då djuren trifwas i mörker? Och när de om hösten föras ifrån den gröna skogen in i ett sådant mörkt fängelse med en osund luft, huru will ni, att de der skola finna sig wäl hela den långa wintern? Jag sköter kreaturen wäl för deras egen skull och för att de äro Guds skapade werk, som wi ej få misshandla. Men jag gör det ock för att ha nytta af dem. En god wård betalar sig alltid.

321 Ja, menade Matts Aho, smöret betalar sig bra nuförtiden; jag will följa ert råd.

|233|

56. Finska Vallvisor.

a) Huru mår vår herdegosse?

Huru är att valla hjorden?

Icke illa mår er gosse,

Nog är hjorden bra att valla.

På hvar sten vi muntert gunga,

På hvar backe gladt vi sjunga,

På hvart kärr vi lustigt spela

Och i lek hvar kulle dela.

|111|

Smultron plocka vi ej sällan,

Dricka vatten sen ur källan;

Bären göra oss så fagra,

Vattnet gör oss icke magra.

323 (Kanteletar 1: 171).

b) Se, jag kommer, ja, jag kommer,

Ja, jag kommer strax till hemmet!

Ha de redan eldat badstun,

Ha de vindat badstuvattnet?

Är min mjuka badqvast färdig?

Månne gröten ren är kokad?

Är den riktigt varm i fatet?

Är der också smör i ögat?

Äro skedarna i ordning?

Står ett sötmjölksstop på bordet?

Sio, Kirjo! Sio, Karjo!

Hoppsan, Haluna, din tossa!

– Nu är Kirjo redan klafvad,

Nu är Karjo ren i båset,

Nu är Haluna i hagen,

Och nu springer jag till stugan.

Ja, jag kommer, ja, jag kommer,

Ja, jag kommer, hoppsan, hopp, hopp!

325 (Kanteletar 1: 182).

 

 

1. *)Du gode och trogne tjenare, öfwer ett ringa ting hafwer du warit trogen; jag skall sätta dig öfwer mycket. Math. 25: 21.
2. *)En qwadratmil är en fyrkant, der hwar sida är en mil lång.
3. *)Detta är icke mycket, när man wet, att i norra Swerige finnes ett berg, Sulitelma, som är 6 000konsekvensändrat/normaliserat fot högt. I Asien och södra Amerika finnas berg, som resa sig 28 000konsekvensändrat/normaliserat fot, eller tre fjerdedels mil, öfwer hafwets yta.
4. *)Kauttua jernbruk är anlagdt wid Eurajokis utflöde ur Pyhäjärwi.
5. *)På en annan klippa i dessa farliga wattenrättelse i originalet bygges en annan fyrbåk med stadigt sken. Hangö får då twå ögon.
6. *)Namnet uttalas af finska tungan Päijänne.