»1787» / Slutord ur »1787»
Kommentar
Kommentar
Divertissementet utkom som separattryck och avtrycktes i Helsingfors Dagblad och i Hufvudstadsbladet 9/2 1887 och i Nya Pressen 10/2 1887.
Topelius skrev divertissementet till en lotterisoaré den 7 februari till förmån för medellösa elever vid Helsingfors musikinstitut; lotteriet hade initierats av institutets rektor Martin Wegelius. Topelius bidrag inledde konserten.
Textpartierna i separattrycket ingår i en tablå som utspelar sig 1787: Topelius sammanför här Mozart, Beethoven, Gluck och Haydn samt tenoren Luigi Bassi (för vilken Mozart skrev Don Juan) och sopranen Celeste Coltellini (väninna till Mozart) – alla verksamma nämnda år. Mozart har vid pjäsens början somnat vid »Don-Juan»-menuetten och väcks av sin hustru till prosaiska bekymmer. Då hon gått kommer Beethoven in för en provspelning med fragment ur F-dursonaten och G-moll-fantasin. Också Haydn besöker sin odödlige efterträdare och Gluck hälsar Mozart med en ny utnämning. Beethoven spelar och alla anar hans kommande storhet.
Mozart spelades av August Arppe och Coltellini av Hilma Bruno som också reciterade slutorden. För det musikaliska framförandet ansvarade Martin Wegelius.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Rubrik Divertissement kortare teaterstycke med sånginslag.
Rubrik Trollflöjten af Mozart operan uruppfördes 1791.
Rubrik »Orfeus» af GluckOrfeus och Eurydike uruppfördes 1877.
Bibliografi
Helsingfors Dagblad 9/2 1887
Sångtexter.
Den 8 Februari 1887.
»1787».
Divertissement af Z. Topelius.
I.
(Terzett ur Trollflöjten af Mozart.)
Se, österns skyar guldbemängas
I rosig morgonprakt.
Och nattens svarta portar stängas,
Dag rider ut på vakt.
5Allt genomträngs af ljusets pilar;
Blott gratiernas konung hvilar,
Trött att bestorma himmelen,
I drömmens tysta riken än.
Du natt, gjut drömda harmonier
10I diktarns veka bröst!
Du dag, låt trolska melodier
Få lif, få färg, få röst!
Låt stora tankar vexa, varna,
Och låt behagens solsken klarna!
15Gif honom verldens språk, men gif
En fläkt deri af evigt lif!
II.
(Kör ur »Orfeus» af Gluck.)
Kom, du trötta tid, som vankar
Fridlös med förströdda tankar,
Hvila vid musikens barm!
20Låt ett regn af toner strömma,
Oskuldsfulla, milda, ömma,
In i dagens vilda larm!
[2]Låt med de förgätna sånger
Utan sorger, utan ånger,
25Dina missljud gå förbi!
Än låt Orfei lyra klinga
Wäinämöinens sång att vinga
I gemensam harmoni!
III.
(Finale ur Trollflöjten af Mozart.)
Recitativ:
Din sol skall upprinna,
30Fast natten är lång;
Det ädla skall vinna
Sin seger en gång.
Kör:
Säll den, som faller
För eviga mål!
35De utvalda strida
I pansar af stål.
De gå genom töcken
Och tider och grus,
Bakom dem är öken,
40Framför dem är ljus.
[1]Slutord ur »1787»
Divertissement af Z. Topelius.
Är det tillåtet konstens andra riken
Att unisono hylla här musiken?
Vårt lif är gåtor, och vårt verk är prof;
Ett svar är lifvets närmaste behof.
45Vi föddes med en obesvarad fråga,
Och lika svarslös natten oss begrof.
Minutens älsklingar bli seklets rof.
Ett ord är starkt. Det tänder lifvets låga
Och släcker henne. Ordet skapar verldar,
50Det nämner allt vid namn, och det omgärdar
[2]En mur kring tankens konungsliga slott,
Det ljuger, öfvertygar och förhärdar.
Men se, för känslan sviker oss dess mått,
Och hvad vi ana har det ej förstått!
55Vår verld härinne, − hela denna unga,
Lifsvarma verld, som är så ändlöst rik,
Den kunna vi ej säga, endast sjunga,
Och denna själens fagra romantik,
Det enda svar på aningens mystik,
60Är derför verldens språk, − det är musik.
Det har sin talkonst, som det har sin tunga.
Det har sin ordbok och sin grammatik,
Det har sin lärda skola, sin teknik,
Och den är, sägs det, ingen latmanslexa,
65Ty dess magistrar ej på träden vexa.
Men detta språk är dock så underbart,
Att det, med öron af den öppna art,
Af lärd och olärd fattas lika klart.
Vallgossen lär det lätt af skogens hexa,
70Och när det tolkas af en herr Mozart,
Kan det förstås utaf en mö i pjeksa.
Högborne mästare i verldens språk!
Vi lärjungar, som med otroligt bråk
Beundrande i eder farled styra,
75Vi sökte en, och se, vi funno fyra,
Till hvilkas outsägligt sköna lyra
Vår tid och alla tider lyssna spändt.
Ett sådant möte aldrig förr är kändt
Och skall − hur mycket I än derför gåfven, −
80I tiders tider aldrig mer bli spordt,
När Gluck, när Haydn, när Mozart och Beethoven,
Församlade på samma tid och ort,
I sig förenat allt hvad skönt och stort
Musikens renaissance bland folken, hofven
85I alla verldens zoner härtills gjort.
[3]Se här en hög qvartett af strängaljud,
Som, gnistrande af skönhet, kungligt buren,
Strängt skolad och dock enkel som naturen,
I sin sublima samklang prisar Gud!
90De nya tider nalkas hotfullt skumma,
Än hölja morgontöcknen deras drag.
Vi veta ej, om fältmanöverns trumma
Skall öfverrösta milda harposlag.
Det veta vi, att ingen framtidsdag
95Skall någonsin musikens språk förstumma.
Hon varit mensklighetens barndomssång,
Och hon skall sjunga vid dess graf en gång.
De stora mästarne från sångens vår
Gå ut från tid till tid, från slägt till slägte,
100Och aldrig dör den ton, som de uppväckte.
Dem följa tusen, tusen tätt i spår.
De gå så långt, att efter hundra år
Skall deras röst förnimmas polen nära
Så frisk, så rik på välljud, som i går.
105Att likna dem, att deras fanor bära,
Att gå, som de, om ock i nöd och brist,
I arbete och kamp till seger sist,
Skall blifva lärjungarnes mål och ära.
Hvad återstår af tidens skuggspel nu
110År sjuttonhundra åttatiosju?
En dröm, ett skämt, en bugning för publiken
Och sist − en liten penning åt musiken!