Minne af Öfverinspektorn m. m. Uno Cygnæus
Kommentar
Kommentar
Dikten utkom som separattryck och avtrycktes i Vasabladet 13/10 1888, i Finland och i Åbo Underrättelser 16/10 1888, i Uleåborgs Tidning 23/10 1888 samt i barntidningen Julhelsning (Hfrs 1888).
Uno Cygnæus (1810–1888) är känd som den finska folkskolans fader. Han utnämndes till överinspektör för folkskolorna 1861 och presenterade då ett förslag där han förordade att folkskolan skulle bli en statlig inrättning med syfte att ge alla barn samma basundervisning. Två år senare öppnades lärarseminariet i Jyväskylä där Cygnæus blev tf. direktör till 1869. Därefter blev han ledamot i den nygrundade Överstyrelsen för skolväsendet. Den kejserliga folkskolförordningen offentliggjordes den 11 maj 1866.
Cygnæus dog den 2 januari 1888 och han uppmärksammades allmänt i folkskolorna på sin födelsedag den 12 oktober samma år. I Vasa (då benämnd Nikolaistad) arrangerade den finsk- och svenskspråkiga folkskolan en gemensam minnesfest i stadshuset med program av lärare och elever. I Vasabladet meddelas att Topelius dikt, festens »pièce de résistance», deklamerades av läraren A. G. Nordström och att tryckta exemplar utdelades, vilket »för de åttahundra barnen torde komma att blifva en kär erinran om de båda män, hvilka förunnats så välsignelserikt verka för Finlands uppvexande barnaslägte i nutid och framtid».
Dikten är författad på femtaktig jambisk vers med omväxlande korsrim (aBaB), parrim (CCdd) och kiastiska rim (EffE). – Verserna 10–13 är ofta citerade vid begravningar.
Bibliografi
Luukkanen, »Cygnæus, Uno», Biografiskt lexikon för Finland 2 2014; Vasabladet 13/10 1888; Vasenius VI, s. 125–128
Minne af Öfverinspektorn m. m. Uno Cygnæus.
Till Wasa folkskolebarn den 12 oktober 1888.
Nu gulnar hösten; löfven falla af;
Nu ligga alla vackra fjärlar döda;
Nu hviner stormen öfver land och haf.
Snart kommer frosten för att allt föröda,
5Och vinterdrifvan bäddar sommarns graf.
Men se, dess mer så äro vi nu glada,
Som åkermannen, när han fyllt sin lada,
Ty Gud, som lefver, när allt jordiskt dör,
Har gifvit oss ett hopp att lefva för.
10Det finns ej höst, som icke väntar våren;
Det finns ej vinter utan grönt i spåren;
Det finns ej natt, som ej sin morgon når;
Det finns ej död, som ej till lif uppstår.
Det goda kan ej dö, det är Guds gåfva,
15Det måste lefva att sin Herre lofva;
Det kan blott undanskymmas till en tid,
Förvandlas, luttras under verldens strid,
Men evigt kan det ej i mörker sofva;
Det skall uppvakna, segra och få frid.
[2]
20Du glada barn i lifvets morgontimma,
Du, som ej vet ännu hvad sorgen är,
Låt icke skrämma dig i dag, när här
Du får ett ord om döder man förnimma!
Det är ett kärt, ett vänligt minnesord
25Om en, som älskat dig, en, som arbetat
Och lefvat för din lycka, främst i nord,
Och det, mitt barn, har du kanske ej vetat.
Det var så, ser du, före våra dagar,
Att far och mor de hade ju Guds ord;
30Det är den bästa lärdom på vår jord,
Och den, som har det, vet hvad Gud behagar.
Men allt är ej så enkelt nu som förr;
Man måste veta mera nu om verlden,
Man måste öppna fönster nu och dörr,
35Man måste känna hur man ställer färden
Och ställa så, att man är rustad rätt
Med skicklighet och kunskaper och vett
Att blifva lycklig sjelf och tjena andra
I sann gudaktighet, som man skall vandra.
40Och far och mor, som ingen lärdom fått,
De glädas hjerteligt, att barnen kära
Få nu i skolan mycket nyttigt lära,
Som far och mor ej sjelfva ha förstått.
För det så skola barnen tacka Gud;
45De skola minnas Herrens fjerde bud
Och intet derför tro sig bättre vara,
Än far och mor, som nog en gång fått svara
På värre lexor i sin lefnads stund.
Ty kunskap, som sin Gud och nästa tjenar,
50Är som en gyllne frukt på silfvergrenar.
[3]
För tretti år sen kom här nu en man,
Som rest i månget land. − Då sade han:
Hur står vårt Finland efter andra länder?
Ha vi ej godt förstånd och starka händer?
55Hur står ändå vår lada ofta tom,
Vårt sinne rådlöst, när sig lyckan vänder?
Se, våra barn, det är vår rikedom;
Gif undervisning åt dem alla, alla;
Låt folkets skola barnen till sig kalla
60Från landets byar, som från stadens hem,
Och se, vårt land skall blifva rikt med dem!
Hans ord blef hördt af folket och vid thronen.
Han gick som vårens plöjare att så ...
Så fattigt var ej detta land ändå,
65Att ej för sina barn, de kära små,
Det hade qvar den nödiga miljonen.
Och se hur Gud wälsignat såningen!
Det är ett under, det är som förtrolladt;
Nu är det stora landet öfversålladt
70Med mer än åttahundra skolor, men
Man vill ha mer, det är för litet än.
Och hvarje dag gå der tvåhundratusen
Små gossar, flickor muntert nu åstad
På vägarna till skolan, − mången frusen
75Och våt om fötterna, men rask och glad,
Tilldess Lucia tänder gran med ljusen.
Säg, är den man, som Gud begåfvat så
Att öppna Finlands fönster ut mot verlden,
Är han förtjent i dag af minnesgärden?
80Skall icke han en tack af barnen få?
Han tände ej Lucias ljus allena,
Han har haft trogne medarbetare,
[4]Och de, som han, vår glada tack förtjena
Men upp till honom alla blicka de,
85Och nu sin röst med barnens de förena.
Vid sista nyår bäddades hans graf.
Der voro blommor! Vinterns hvita drifva
Var sommargrön af allt hvad kärlek gaf,
Och mycket mera ville mången gifva.
90Det var som hade landet andats ut
Så varmt sin tack i afskedets minut,
Att sjelfva drifvan smälte bort i tårar
För framtidsfläktarna af nya vårar.
Vet du, mitt barn, hvem denne mannen var,
95Som älskat dig, som lefvat för din lycka
Och hvilkens arf skall ingen från dig rycka?
Så mins och göm hans namn för framtidsdar,
När du förstår det bättre! Säg det sedan
Åt dina barn, att detta namn må gå
100Från tid till tid, i lifvets ny och nedan,
Högt äradt, ja, men älskadt mer ändå!
Uno Cygnæus knöt det fasta bandet
Af folkets skola som en framtidsbro
Till ljus och bergning, att i hvarje bo
105Må Finlands barn i Jesu Kristi tro
Lofsjunga Gud och tjena fosterlandet.
Z. T.