504 Jag brukar jorden, besår mitt land
Kommentar
Kommentar
Psalmen står under rubriken »För jordbrukare» i huvudavdelningen »Psalmer för särskilda personer och tillfällen».
Den första psalmbokskommittén som Topelius var medlem i utförde sitt arbete under nödåret 1868 med missväxt, hungersnöd och sjukdomar i hungerns spår. Psalmen för jordbrukare utgår från väderlekens inverkan på sådd, växtperiod och skörd och tanken att det är Gud som ger växten. Missväxt leder till hunger, men allt elände sker »af Herrens wilja», även om denna vilja inte går att förstå. Psalmen har en undergiven och förnöjsam ton (Rosenqvist 1918, s. 94). I textens klangbotten ligger Ordspr. 3:12, men framför allt Job 5:17–18: »Si, salig är den menniska, den Gud straffar; derföre förkasta icke dens Alsmägtigas tuktan. Ty han sargar, och läker; han slår, och hans hand helar.» Tankegången att det är Herren som ger växten finns i 1 Kor. 3:7 och är då överförd på sådden av Guds ord. Till detta ord övergår Topelius i sista strofen, där tanken är att den timliga nöden ska driva människorna till Gud, men också att både de jordiska och de himmelska gåvorna ska låta tacksägelsen till Gud höras (Karl-Erik Forssell 1955, s. 133).
Psalmens formuleringar ändrades 1879 framför allt i stroferna 5 och 7. Mindre ändringar gjordes även i stroferna 3, 4 och 6. Texten i 1879 års förslag intogs oförändrad i 1886 års och i 1943 års psalmböcker, men stavningen moderniserades 1943.
Melodin i 1868:500 är Melchior Vulpius »Lobt Gott den Herrn, ihr Heiden all» ur hans samling Ein schön geistlich Gesangbuch år 1609 (Bernskiöld 2014, s. 430). För att få denna melodi att passa ihop med Topelius text tillades upptakter i varje fras. Upptaktsarrangemanget var kanske inte optimalt, för i 1886:373 fick psalmen en melodi ur Christian Adolph Nystadensis Ein schön Geistlick Sangböck, Magdeburg 1542 (Sundberg 1950, melodi nr 366, s. XI). I 1943:474 fick psalmen ny melodi av Sulo Salonen (Sundberg, s. XIII).
Psalmen utmönstrades 1986.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 Dock får jag af Gud min föda. Psalt. 111:4–5.
5 När sedan åkern i wäxt [...] blifwit i fröjd förbytt 1868:500, v. 1–3: »När sen står åkern på nytt i guld Och axen warda så tunga; När rian röker, af kärfwar full,» Topelius poetiska och detaljerade beskrivningar av en åker i guld och en rykande ria blev för mycket för hans kolleger i kommittén för 1879 års förslag (Forssell 1955, s. 106).
6 grafwa gräva ned.
6 Och i bekymmer ej slafwa. Fil. 4:6.
7 Gud hjelpe oss, att hans ord [...] Ditt heliga namn till ära!
1868 års version:
Gud hjelpe oss att förstå så wäl
Wårt korn af åkern uppskära,
Att wi ock kunde wår arma själ
Med Guds ord mätta och nära.
Då skall wår Gud oss för Christi skull
Rentwå af jordenes stoft och mull,
Sitt heliga namn till ära.
Den äldre versionen uttrycker sig mer beslöjat än den yngre. Med »wårt korn» menas troligen det Guds ord som människan tar emot.
V. 6 (Rentwå …) lyder lika i båda versionerna, och den formuleringen syftar på det eviga livet hos Gud.
7 Att rika frukter det i wår själ Gal. 5:22–23.
Bibliografi
Bernskiöld, Hans, »161 Helige Ande, låt nu ske», Psalmernas väg. Kommentarer till text och musik i Den svenska psalmboken, Band 1, Visby: Wessmans 2014, s. 430 f.
Forssell, Karl-Erik, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943, diss., Helsingfors 1955.
Rosenqvist, V. T., »Z. Topelii psalmdiktning», Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918, Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland 1918, s. 29–101.
Sundberg, John, Koralbok till Svensk psalmbok för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, Helsingfors: Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland r.f. 1950.
Swensk Koral-Psalmbok för de evangelisk-lutherska församlingarne i Storfurstendömet Finland, utgifwen af den af andra allmänna finska kyrkomötet 1886 tillsatta Koralkomitén. Stereotyperad normalupplaga, Helsingfors 1889.
504.
1 Jag brukar jorden, besår mitt land Och tackar Gud för min möda. Jag har bekymmer och sorg ibland, När frosten tager min gröda, När torkan härjar, när haglet slår Och mycken wäta i jorden står;
Dock får jag af Gud min föda.
2 2. Ty allt det wäder oss himlen ger Att jorden torka och fukta, Af Herrens wilja det allt oss sker Att fröjda eller att tukta. Hwad Herren gifwer är alltid godt; Om ock hans wilja wi ej förstått, Wi skole dock honom frukta.
|330|3 3. Om Herren gåfwe oss allt så rundt, Som wi det kunde begära, Och ständigt wore oss här förundt Att kornet rikeligt skära; Då blefwe själen af medgång mätt, Wi skulle Herren ej tacka rätt, Ej gifwa åt Gud hans ära.
4 4. Si, derför tager han jordens must Och gifwer oss wedermöda, Att wi må hafwa i Gud wår lust, På honom endast oss stöda. Han tager brödet ifrån wårt bord, Att ju wår själ uti Kristi ord Må söka en ewig föda.
5 5.
När sedan åkern i wäxt på nytt Oss ax förlänar så tunga Och wäntan blifwit i fröjd förbytt
Och gamla glädjas med unga; Hur kunde då för ett rikligt bröd, Om Gud ej förr gifwit brist och nöd, Hans lof wi af hjertat sjunga?
6 6. Så är med oss, och så will wår Gud: I jorden skole wi
grafwa
Med stadigt hopp, som oss lär hans bud, 
Och i bekymmer ej slafwa.
Ty den, som sår och som wattnar här, Är intet: Herren det ensam är, Af hwilken wi wäxten hafwa.
7 7.
Gud hjelpe oss, att hans ord så wäl Må här oss mätta och nära, 
Att rika frukter det i wår själ
För ewigheten må bära. Ja, Herre Gud, oss för Kristi skull Rentwå af jordenes stoft och mull, Ditt heliga namn till ära!