Inledning

Evangelium för Barnen 1893

20 Evangelium för Barnen. Korta förklaringar öfver årets evangelietexter utkom år 1893 och innehåller lättillgängliga utläggningar över kyrkoårets 68 evangelietexter. Verket utgör ett religiöst komplement till Läsning för barn (1865–1896) och är Topelius mest teologiska barnbok.54Se Olle Widhe »Inledning», Läsning för barn, ZTS X:1. Andaktsboken bör förstås mot bakgrunden av arbetet med att förnya de kyrkliga böckerna på 1800-talet i Finland.55Ärkebiskop Jacob Tengström inledde år 1817 arbetet med att förnya katekesen, kyrkohandboken, psalmboken och kyrkolagen till följd av att Finland inte efter 1809 var en del av förnyelsearbetet inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Gustav Björkstrand, Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare 2012, s. 351–372, 480–484. Se även Murtorinne, Suomen kirkon historia 3 1992, s. 67–71. Topelius deltog i förnyelsen av psalmboken, men också kyrkohandboken, som bl.a. innefattar evangelieboken med bibeltexter och böner för kyrkoårets helger, genomgick en grundläggande förnyelse. En ny version togs i bruk år 1886 men den ansågs vara gammalmodig.56Murtorinne, Suomen kirkon historia 3 1992, s. 67–71, 244–248. Se även kapitlet »Arbetet med att åstadkomma en ersättare till 1695 års psalmbok» nedan. Evangelium för Barnen kan således uppfattas som ett komplement till kyrkohandboken med dess föråldrade och vuxnare tilltal.

21 Topelius kände ett stort ansvar när han skrev verket och konstaterar att det inte finns ett »tacksammare såningsfält, än barnahjärtat».57Topelius, Evangelium för Barnen, »Förord». Se även Albert Bonnier–Topelius 25/11 1884, Brev ZTS XX:1. Också Bonnier ansåg att »ifråga om skrifter för Barn och Ungdom den allra största stränghet i urvalet bör råda». Han förväntade sig också att mötas av kritik från både troende och icke-troende för just detta verk: »De troende skola finna för litet och de icke-troende alldeles för mycket.».58Brev till dottern Aina 17/9 1893, citerat av Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 554 f. Han riktar sig till »de äldre i hemmet» eftersom han menar att det är de vuxnas ansvar att presentera Guds ord för barnen på ett sätt som de förstår. 59Topelius, Evangelium för Barnen, »Förord». Han påpekar att många vuxna felaktigt tror att barn inte förstår komplexa företeelser och besvärar sig inte »att tala med dem om annat än leksaker».60Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »67. Guds englars vakt». Men barnen förstår skillnaden på »rätt och orätt» och just därför ska de inte hindras från att ta del av evangeliets budskap på »hemmets och skolans förtrognare språk».61Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »67. Guds englars vakt» och »Förord».

22 Varje kapitel inleds med en av tre årgångstexter från evangelieboken. Topelius har valt den text som han har ansett vara »lämpligast att tydas för barnen» med målsättning att ge läsaren »så mycket af kyrkans oförfalskade tro, som ur texten kan tillämpas».62Topelius, Evangelium för Barnen, »Förord». Efter det följer Topelius förklaring som ofta avslutas med en kort bön. I kapitlen beskriver han bl.a. hur begrepp som synd, nåd, bättring och rättfärdiggörelse kan förstås i barnets verklighet.63Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 554.

23 Med hjälp av många retoriska frågor uppmuntrar han läsaren till reflektion. Efter berättelsen om långfredagen ställer han exempelvis frågan »Förstår du, mitt barn, hvarför Jesus har dött för oss?».64Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »25. Jesus på korset». Han gör enkla sammanfattningar för barnen och förklarar att »döpa betyder att rengöra någon från synd» och att söndagen är en »lofdag för stora och små».65Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »1. Jesus kommer» och »4. Att vittna om sanningen». Topelius förklarar även Kristi andra återkomst, världens ände och änglar. Världens ände beskrivs i positiva ordalag för barnet: kristna »vänte glada vår Frälsares andra ankomst till jorden».66Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »62. Tusenåriga riket och världens ände». Änglar beskrivs som skyddsänglar som vakar över barnet.67Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »67. Guds englars vakt».

24 Topelius förklarar flera av evangeliernas liknelser för barnet. Liknelsen om fikonträdet som inte bar frukt anser han vara lämplig eftersom särskilt »barnen kunna ju liknas vid växande träd» som borde bära frukt »när de vuxit stora».68Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »8. Det ofruktbara trädet». Han förundras över att »Guds Ande förliknas vid en dufva» och hur Gud använder »djuren som liknelser till att göra det högsta och heligaste begripligt för menniskorna».69Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »9. Du är döpt till Guds barn». Topelius gör även egna liknelser som anknyter till barnets vardag och barnets upplevelse av exempelvis avundsjuka: »Kanske har du fått en god kaka till söndagsmiddagen, men den smakar dig ej, därför att din bror eller syster har fått en litet större kaka».70Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »16. Elfte stunden».

25 Teodicéproblemet, att ondska existerar i en värld skapad av en allsmäktig och god Gud, behandlas också av Topelius. Han konstaterar förenklat att »när Gud tillåter att något ondt sker på jorden, har han därmed någon vis och kärleksfull afsigt, som vi icke förstå».71Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »6. De små gossarne i Betlehem». Pasi Jaakkola menar att Topelius förklaring av teodicéproblemet i Evangelium för Barnen resulterar i en gudsbild som är både svartvit och förenklad.72Jaakkola, Topeliaaninen usko 2011, s. 72. Verket har en tydlig luthersk prägel och en luthersk dopsyn.73Jaakkola, Topeliaaninen usko 2011, s. 16, 75 f., 89 f., 97, 124. Topelius ger också uttryck för en klassiskt kristen uppfattning när han omtalar djävulen som »en fallen engel» och helvetet som »det eviga mörkret».74Topelius, Evangelium för Barnen, kapitlet »19. Frestelsen» och »36. Den högsta kärleken» och Jaakkola, Topeliaaninen usko 2011, s. 87 f., 124. Jaakkola kritiserar Evangelium för Barnen för att inte alltid framställa det kristna budskapet på ett barnanpassat sätt.75Jaakkola, Topeliaaninen usko 2011, s. 16. I jämförelse med kyrkohandböckerna som användes mot slutet av 1800-talet och den språkdräkt som mötte läsaren i Karl XII:s svenskspråkiga bibelöversättning framstår verket dock som anpassat för yngre läsare.

26 Evangelium för Barnen återspeglar Topelius förkunnande religiositet som utmärker hans stil mot slutet av 1800-talet och hans ökade intresse för Bibeln. Sett till sitt religiösa och pedagogiska innehåll ger verket en fördjupad förståelse av hans syn på kristen fostran.

Blad ur min tänkebok 1898

27 På 1880-talet inledde Topelius arbetet med att sammanställa sina tankar kring några av mänsklighetens och den världsvida kristenhetens obesvarade frågor. Dessa tankar samlade han i det han kallade Min tänkebok som utkom postumt under titeln Blad ur min tänkebok år 1898. Topelius hann inte skriva om alla teman han hade tänkt och utgivarna har uteslutit »de mest fragmentariska och af författaren sjelf icke gillade uppsatserna».76Topelius, Blad ur min tänkebok, »Förord af utgifvarne».

28 Tanken att skriva verket hade följt Topelius länge och han konstaterar år 1891 att »’Tänkeboken’ är en redan 15 eller 20 år gammal kär idé om lifserfarenheter åt olika håll».77Topelius–Albert Bonnier 7/5 1891, Brev, ZTS XX:1 Innehållet är tidsbundet och tydligt präglat av hans kristna övertygelse. I huvudsak sammanfattar han sina teologiska tolkningar av bl.a. relationen mellan tro och vetenskap, evigt liv, synd och de yttersta tiderna. Han summerar också sina pedagogiska grundtankar och sin syn på några samhälleliga institutioner så som tidningspressen, skolan, kyrkan och politiska partier.

29 Blad ur min tänkebok består av 40 kapitel med tematiska rubriker som »Min tro», »Evigt lif», »Hemmet», »Penningen» och »Tanken». De flesta av verkets teman återspeglar Topelius samtid och de frågor som han diskuterade privat och offentligt mot slutet av 1800-talet. Nationalismen i verket har en uttalad religiös prägel. Han framhåller Kristus som alla folks och nationers förenare: »I Kristi tusenåriga rike skola icke mer finnas folk och främlingar, endast egna, förtrogna i samma faders famn».78Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlet »Folk och Fädernesland».

30 I Topelius beskrivning av tron återspeglas flera samtida företeelser. Han menar att tron är en ensak mellan honom och Gud och anser att det är »öfverflödigt att framvisa den som något slags inträdeskort för himmelen», vilket kan ses som ett avståndstagande från de överdrivna trosuttryck som han såg i väckelsekristendomen.79Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlet »Min tro». Se kapitlet »En fördjupad tro» ovan. Han tar också upp treenighetsläran »hvilken för tviflarne är den mest hårdnackade stötesten» och kritiserar dem som debatterar dogmer.80Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlet »Min tro». Detta bör förstås mot bakgrund av det kyrkliga klimatet på 1880-talet som bl.a. präglades av den religiösa liberalismen, debatten om Guds treenighet och förhållandet mellan tro och vetenskap.

31 Topelius slår fast att tro och vetenskap »komplettera hvarandra».81Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlen »Min tro» och »Tro och vetande». Topelius föreläste även om relationen mellan Bibeln och vetenskaperna i Naturvetenskaperna och bibeln. Föredrag i Kristl. ynglingaföreningen i Helsingfors den 11 Maj 1890, Topeliussamlingen 244.108. Däremot bör en kvinna främst ägna sig åt tro. Lär man henne att »bygga på den kritiska tanken» är hon »icke qvinna mer» och kan lätt utsättas för villfarelser.82Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlet »Tro och vetande». Irja Bergman noterar att Topelius även tidigare skrivit om skillnader mellan män och kvinnor, maskulint och feminint. Se Irja Bergman, »Maskuliininen ja feminiininen prinsiippi Välskärin kertomuksessa» i Ennen kuulemattomat Välskärin kertomukset 2015. Erika Boije studerar hur genus framträder i Topelius gestaltning av religion i Fältskärns berättelser i ett pågående avhandlingsprojekt i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. En sådan uppfattning kan ses som en återspegling av romantikens syn på kvinnan som mer känslostyrd och religiös än mannen.83Inom genus- och religionsforskning har detta beskrivits som kristendomens feminisering under 1800-talet samtidigt som nyare forskning även vittnar om religionens relevans i männens värld. Se Yvonne Maria Werner, »Kristen Manlighet i teori och praxis» i Kristen manlighet. Ideal och verklighet 1830–1940 2008, s. 9 f.

32 Hemmet och barnet nämns i flera kapitel, och här kan man utläsa hur Topelius under sina sista år tänkte som barn- och folkuppfostrare. Han intresserar sig för barns utveckling ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv och beskriver hur »Kropp och själ tillväxa samtidigt».84Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlet »Barnet». Han uppfattar barnasinnet som ett ideal och menar att barnet ser världen »hel och obruten». Hans syn på barnet som »icke oskyldigt i den mening, att det skulle vara utan synd» vittnar också om hans tolkning av arvsyndsläran.85Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlet »Barnet» och Widhe »Inledning» Topelius, Läsning för barn, ZTS X:1. Se även Jaakkola, Topeliaaninen usko 2011, s. 168.

33 I avsnittet om skolan klargör Topelius sina pedagogiska grundtankar, vilket kan ses som en del av verkets tidlösa innehåll.86Se även Håkan Andersson »Topelius – den goda skolans förkämpe» 2019, s. 317–324. Enligt honom hade skolan fortfarande en lång väg att gå vad gäller utvecklingen av undervisningen. Han beskriver den gamla trivialskolan som »en jernhård kyrkas jernhårda dotter, lag utan evangelium».87Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlet »Skolan». Topelius ogillade undervisning som överbetonade faktaförmedling och förespråkade en skola som präglades av liv och sammanhang där kunskap om fosterlandet stod i centrum.88Håkan Anderssons kapitel »Naturens Bok och Boken om Vårt Land i historiskt och pedagogiskt perspektiv» i inledningen till Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII.

34 Även i frågor som berör den evangelisk-lutherska kyrkan menar Topelius att det finns möjlighet till förbättring och konstaterar att »hon behöfver en ny reformation på den gamla grunden».89Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlet »Kyrkan». Se även kapitlet »Arbetet med att åstadkomma en ersättare till 1695 års psalmbok» nedan. Han diskuterar relationen mellan stat och kyrka och tar upp frågan om religionsfrihet.90Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlet »Kyrkan». Topelius menar att frågan om religionsfrihet är svår och och ger som exempel att bl.a. lärare, domare och övriga tjänstemän måste tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan trots att kyrkolagen från 1869 tillät utträde ur den evangelisk-lutherska kyrkan ifall man övergick till ett annat protestantiskt samfund. Jfr. Heininen & Heikkilä, Suomen kirkon historia 2010, s. 184 f. Topelius vill se att skolans pedagogiska ideal även återspeglas i kyrkan. I kapitlen om olika yrkesroller kritiserar han prästernas predikokonst och förordar ett mer vardagligt språk. Han hyllar baptisterna för att predika med »tändande, lefvande lif» men avvisar deras dopsyn.91Topelius, Blad ur min tänkebok, kapitlet »Predikanten».

35 Blad ur min tänkebok har av flera Topeliusforskare betecknats som en sammanfattning av Topelius teologi och syn i många centrala frågor som han tangerat i andra sammanhang.92Se exempelvis J. O. E. Donner, »Zacharias Topelius – kristen och mystiker», Finsk Tidskrift 1931:4, Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968 och Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998.

Anteckningar

36 Under den senare delen av 1800-talet skrev Topelius tre anteckningshäften med religiöst innehåll: Anteckningar om och ur det fördolda lifvet samt bibelkonkordanserna Anteckningar ur Nya Testamentet och Anteckningar ur och om Den Heliga Skrift. Dessa anteckningar utgör förarbeten till Blad ur min tänkebok.

Psalmboken i gudstjänst och fromhetsliv i 1800-talets Finland

44 Den första psalmbok som stadfästes av konungen och spreds vida omkring i Sverige, inkluderande dess östra riksdel Finland, var 1695 års psalmbok med koralpsalmbok från år 1697.106Det var inte den första psalmboken i Sverige, men den första som stadfästes av konungen och fick riksomfattande spridning. Med psalmbok menas här textupplagan av psalmboken och med koralpsalmbok en psalmbok med enstämmiga melodier. Koralpsalmboken från år 1697 hade melodistämma jämte generalbas. Psalmboken 1695 omfattade 413 psalmer som gick i en bibliskt kärv stil. Språket var otympligt. Urvalet utgjordes av svenska originalpsalmer och översättningar från framför allt tyska, men också från latin. Beståndet härrörde från 300-talet till tiden vid psalmbokens tillkomst. Psalmboken kallades också »Karolinska psalmboken» eller senare »Gamla psalmboken».

45 Följande psalmbok i Sverige stadfästes av konungen år 1819 och kom att kallas »Wallinska psalmboken».107Karl-Erik Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 9. Den gamla psalmboken utkom i minst 250 upplagor före år 1819 när Wallins psalmbok utkom. Den gamla psalmboken utkom även efter detta i ett tiotal utgåvor. Tio år dessförinnan, år 1809, blev den östra delen av Sverige en autonom del av det ryska riket som Storfurstendömet Finland. Wallins psalmbok fick ett svalt mottagande i Finland. Måhända berodde det här på Wallins retorik och platonskt färgade fromhet.108Yngve Brilioth, »Finlands kyrkoskick», Svensk Teologisk Kvartalskrift 1929:2, s. 104.

46 Under 1800-talet kom det kyrkliga fromhetslivet att väsentligt ändra karaktär. 1695 års psalmbok var enligt hymnologen Emil Liedgren (citerad av Forssell) präglad av »den klassiska lutherdomens styva och manhaftiga väsen, av dess starka, grova, storvulna naivitet», medan de fyra stora väckelserörelserna vid 1800-talets mitt enligt Forssell kom med nya inslag av »herrnhutisk innerlighet, pietistisk botstämning och evangelisk glädje».109Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 31. Att fromhetslivet förändrades är förmodligen också en av nycklarna till hur man kan förstå de många svängar som psalmboksrevisionen kom att ta innan 1886 års psalmbok var klar att antas av kyrkomötet i den evangelisk-lutherska kyrkan i storfurstendömet. Fram till dess sjöng församlingarna ur 1695 års psalmbok, som var i bruk nästan 70 år längre i Finland än i Sverige.

47 Hannu Vapaavuori har visat att predikan undanträngde annan liturgisk aktion redan i 1700-talets Tyskland. Predikan avbröts då och då med psalmsång. I de handboksförslag som utgavs i Finland på 1800-talet påpekades det att predikan inte borde räcka längre än en timme.110Hannu Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti. Jumalanpalveluksen virsilaulua ja ‑sävelmistöä koskeva keskustelu Suomessa 1800-luvun puolivälistä vuoteen 1886 1997, s. 71 not 42. Församlingssången tillskrevs inte någon uttalad teologisk betydelse. Sången och musiken uppfattades som utsmyckande element i gudstjänsten. Prästerna ansåg psalmerna viktiga även som pauselement för sin egen förflyttning i kyrkorummet och för att aktivera församlingen.111Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 72 ff.

48 På 1850-talet diskuterades emellertid sångens teologiska status och betydelse. Under åren 1857–1860 framförde prästen Salomon Majander och koralboksutgivaren Henrik Bucht tanken att sången och musiken i gudstjänsten motsvarade församlingens offer inför Gud, och att församlingen genom psalmsången deltog i förrättandet av gudstjänsten. Organisten Rudolf Lagi hade liknande tankar.112Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 71. Jfr Samuli Korkalainen, »Soitinten käyttö kirkkolaulun kehittämisessä 1800-luvun Suomessa», Ennen ja nyt. Historian tietosanomat 2017:4, s. 2 f. Ett par decennier därefter aktualiserade Otto Immanuel Colliander i sin doktorsavhandling år 1880 tanken på sakramentala och sakrificiella delar av gudstjänsten. De förra är Guds ord och sakrament (rörelse från Gud till församlingen), de senare församlingens bekännelse, bön och tacksägelse (rörelse från församlingen till Gud). Enligt Colliander är församlingssången sakrificiell.113O. I. Colliander, Evangelisk-luthersk hymnologi. Ett försök i praktisk teologi. 1. häftet, Om den kyrkliga psalmen jemte inledning till Evangelisk luthersk hymnologi 1880, s. 29 ff.

49 Den enskildes tro och känsloliv kom med tiden att betonas, och romantiken förde med sig tanken att människan skulle komma i kontakt med Gud genom den religiösa känslan och estetiken. En funktion som psalmhistorikern Julius Krohn tillskrev musiken och sången var att den kunde lugna ner hjärtan i passionens storm samt vara en kraftkälla för den trötta själen. Psalmsången kunde öppna människan så att hon kunde ta emot Ordet (predikan) och även uttrycka sin personliga tro.114Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 74–77.

50 Hur lät då psalmsången i kyrkan på 1800-talet? Ur tidningsartiklar samt ur brevväxling mellan Topelius, Stenbäck och Lagi på 1860-talet framgår att församlingssången enligt dem befann sig i ett sorgligt tillstånd.115Det fanns församlingar som var goda undantag, till exempel i skärgården både i svenska och finska församlingar. Även i Karelen fanns församlingar kända för sin goda församlingssång. Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 91–94. Många kyrkor, i synnerhet på landsbygden, saknade orgel. Det var vanligen klockaren som ledde sången. Vilka melodier som användes till psalmtexterna varierade efter lokalt bruk. Där ett instrument fanns, kunde det enligt Rudolf Lagis beskrivning från ett prästmöte år 1864 gå till enligt följande: sista frasen drogs ut nästan som i en tävling, damerna fick slut på luften först, sedan de mer flegmatiska männen, klockaren vann ofta över männen och organisten höll ännu i en stund för att visa att hans instrument trots allt hade de största lungorna.116Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 102–105. Lagis anekdotiska beskrivning av prästernas sång återspeglar den verklighet som var rådande i församlingarna i allmänhet.117Se också Anders Dillmar, »Dödshugget mot vår nationella tonkonst». Hæffnertidens koralreform i historisk, etnohymnologisk och musikteologisk belysning 2001, s 21–53. Klockarnas sångstil beskrivs i Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 118–131.

51 Psalmernas tempo var ytterst långsamt, så långsamt att det var svårt att höra fraserna. En allvarlig psalm rekommenderades vid mitten av 1800-talet ha ett koraltempo där varje ton fick ljuda fyra sekunder, i en livlig psalm tre sekunder.118Dillmar, »Dödshugget mot vår nationella tonkonst» 2001, s. 361. Detta var alltså en instruktion som skulle göra sången livligare än förut. Var och en sjöng enligt hur den kom ihåg att melodin gick. På grund av det långsamma tempot började folk fylla i toner, drillar, i psalmmelodierna. Ur denna praxis utvecklades folkkoraler. Denna typ av psalmsång har av Folke Bohlin kallats för »multiheterofoni».119Folke Bohlin, »Psalmsången i 1700-talets gudstjänst», Musiken i Sverige II. Frihetstid och gustaviansk tid 1720–1810 1993, s. 126 f. Sången var kaotisk men inte utan mening. En enstämmig gemensam sång var inte folkets mål. De mer bildade som på annat håll hört en sammanhållen församlingssång upplevde rådande praxis störande. Folket ville inte ändra sin sångstil, utan uppfattade den som äkta och uppbyggande. För en del föreföll det till och med vara en underlig tanke att man borde sjunga lika och tillsammans.120Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 100–107.

De första kommittéerna samt Runebergs och Stenbäcks förslag

52 Ärkebiskop Jacob Tengström tillsatte en kommitté för förnyelse av psalmboken år 1817.121Tengström tillsatte förutom psalmbokskommittén också kommittéer för ny kyrkolag, kyrkohandbok och katekes. Gustav Björkstrand, Jacob Tengström 2012, s. 193–372 och Gustav Björkstrand, Svenska psalmförfattare i Finland 2022, s. 14. Han var också psalmbokskommitténs ordförande.122Ständigt deltagande medlemmar i kommittén var professorerna Jakob Bonsdorff, Henrik Snellman och Johan Fredrik Wallenius samt prosten Elias Lagus och adjunkten Gustaf Renvall. Därtill fanns fem korresponderande medlemmar, Gösta Moliis-Mellberg, Den svenska psalmboksrevisionens grundtankar. En historisk granskning 1926, s. 233. Kommittén ämnade arbeta både med den svenska och den finska psalmboken.123Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 243 f. Tengström ville att Wallins psalmbok skulle användas i Finland. Han tänkte sig först, »med åtskilliga reservationer»124Citatet enligt Sixten Belfrage, 1. Kommentarer till psalmer, första häftet 1963, s. 5., att Wallins psalmboksförslag från år 1816 skulle ligga som grund för kommitténs arbete och senare även att 1819 års psalmbok som sådan skulle användas i Finland. Så blev det dock inte, då kritiken mot den var så stark att han måste överge planen.125Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 32. Se också Johan Wrede, »Psalmboken för Finland», Finlands svenska litteraturhistoria, Första delen: Åren 1400–1900 1999, s 278 f., Björkstrand, Jacob Tengström 2012, s. 354–358 och Björkstrand, Svenska psalmförfattare i Finland 2022, s. 14 f. Även professorerna Wallenius och Bonsdorff menade att den gamla psalmboken skulle ligga till grund för förnyelsearbetet, inte den nyutkomna svenska Wallin.126Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 32, 55 f. Wallins psalmbok hade också sina anhängare, både på svenskspråkigt och finskspråkigt håll. Två finska förslag med översatta Wallinpsalmer utgavs, ett av C. Helenius år 1826 och ett av Jacob Roschier år 1836. Björkstrand, Jacob Tengström 2012, s. 354–358. Tengströms kommitté hann inte presentera ett nytt svenskt psalmboksförslag, men den gav riktlinjer för det fortsatta arbetet.127Wrede, »Psalmboken för Finland», Finlands svenska litteraturhistoria, Första delen: Åren 1400–1900 1999, s. 279; Björkstrand, Svenska psalmförfattare i Finland 2022, s. 14 f. Det första finskspråkiga psalmboksförslaget utgavs av Gustaf Renvall år 1836, fyra år efter Tengströms död. Förslaget var framför allt ett verk av Tengström och kom därför att kallas »Tengströmska psalmboken». Erik Gabriel Melartin, som efterträdde Tengström som ärkebiskop, lät förslaget ligga utan åtgärder tills det hade spelat ut sin roll. Enligt Gustav Björkstrand var en bidragande orsak till detta antagligen att Melartin inte visste hur han skulle gå vidare med förslaget. Det hade tidigare varit den svenska kungens sak att stadfästa en ny psalmbok, men den lösningen var utesluten under autonomins tid, eftersom den ryska kejsaren var ortodox. Det finska förslaget hade 752 nummer, men eftersom en psalm förekom på två olika platser och därför var numrerad två gånger var antalet psalmer i verkligheten 751. Kommittén hade varit radikal. Man hade använt bara ca hälften av den gamla finska psalmbokens texter. Från den wallinska psalmboken hade man tagit med 142 översatta texter. Till detta kom att man hade ändrat uppställningen av psalmerna till att motsvara den wallinska. Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 243 f. och Björkstrand, Jacob Tengström 2012, s. 420–427. Se också Björkstrand, Svenska psalmförfattare i Finland 2022, s. 37 f.

53 Wallins psalmbok hade både kritiker och många anhängare i Finland. Spänningen mellan anhängarna av den gamla psalmboken och den wallinska kom att prägla hela det fortsatta förnyelsearbetet fram till godkännandet av den nya psalmboken år 1886. Psalmboksarbetet debatterades flitigt i pressen.128Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 58 f.

54 I april 1853 beslöt senaten att psalmbokskommittén från år 1817 skulle återuppta sitt arbete, men av den gamla kommittén fanns ingen längre kvar i livet. Edvard Bergenheim var då ärkebiskop.129Björkstrand, Svenska psalmförfattare i Finland 2022, s. 56. Medlemmar i den nytillsatta psalmbokskommittén var Bergenheim, ordförande, biskoparna Karl Gustaf Ottelin och Robert Valentin Frosterus, skalden och lektorn Johan Ludvig Runeberg samt skalden och prästen Lars Stenbäck och professor Bengt Olof Lille.130Moliis-Mellberg, Den svenska psalmboksrevisionens grundtankar 1926, s. 247 och Belfrage, 1. Kommentarer till psalmer 1963, s. 5 f. Det finska arbetet upptogs tio år senare, när psalmbokskommittén fick en finskspråkig sektion, till vars ordförande valdes Elias Lönnrot. Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 245.

55 I ärkebiskop Bergenheims ämbetsmemorial till den nya kommittén föreskrevs att »så många som möjligt av de äldre psalmerna» skulle bevaras. Runeberg samtyckte och betonade att »icke blott anda och kärna, utan ock uttryckssätt, form och nummerföljd så mycket som möjligt borde bibehållas».131Psalmbokskommitténs protokoll 1853 och brev från Runeberg till Bergenheim 26/10 1853 citerade av Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 18. Psalmbokskommittén beslöt på sitt första sammanträde att »alla brukliga, godkända och älskade psalmer bibehållas oförändrade eller med så ringa och lätt överarbetning som möjligt». Efter genomgång av gamla psalmboken föreslog kommittén att 319 psalmer skulle kvarstå och 94 psalmer ersättas, eftersom de ansågs sakna »inre värde», och inte heller mer användes.132Psalmbokskommitténs protokoll 17/2 1854 och 18/2 1854 citerade av Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 18. Runeberg följde inte den här listan exakt, men han var noga med att behålla så mycket som möjligt av det gamla både i sina varsamma revideringar som i sina egna nya psalmtexter.133Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 18 ff. Runeberg ändrade lite av den gamla psalmbokens »glädje vid tanken på de ogudaktigas olyckliga slut» och vidare behöll han gärna mer positiva strofer och skrev om sådana som kraftigt lyfte fram den ondes härjanden. Han kom att utesluta 51 psalmer ur den gamla psalmboken, inte 94 som kommittén hade föreslagit.134Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 22.

56 Det var meningen att Runeberg, Stenbäck och Lille var för sig skulle utarbeta ett självständigt psalmboksförslag. Deras förslag skulle sedan granskas av hela kommittén, men bara Runeberg levererade ett fullständigt förslag vid denna tidpunkt.135Moliis-Mellberg, Den svenska psalmboksrevisionens grundtankar 1926, s. 247 f. För en ingående redogörelse för Runebergs psalmarbete se Belfrage, 1. Kommentarer till psalmer 1963, speciellt s. 5–22. Hans psalmboksförslag genomgick också en kommittéprocess våren 1857. Det arbetet har Runeberg själv skildrat målande i ett brev:

57 Från 6 om morgnarne till 9 om qvällarne ägde vi blott den korta middagstimmen ledig. Mitt ingifna psalmförslag genomgicks af oss sålunda rad för rad och ord för ord, vägdes, klipptes, fylldes och jemkades med en sorgfällighet, som skonade varken person eller möda. Hvarje uttryck, som icke ansågs hålla prof, förkastades utan krus, och ett nytt antogs på förslag af än den ena än den andra, karl den som först fick ett bättre framkläckt. Bror kan föreställa sig hvilken ansträngning ett sådant smedarbete med rimmande på fläcken och i kapp, fortsatt under mer än en månads tid, skulle kosta oss – – – Icke minsta moln af osämja, ingen skymt af vanlig författareömtålighet kylde den solvarma friden under vårt arbete – – –136Citerat efter J. E. Strömborg, Biografiska anteckningar om Johan Ludvig Runeberg IVb 1931, s. 203.

58 Runeberg hade en viss förkärlek för arkaiserande språkliga ordformer och uttryck i sina psalmbearbetningar.137Runebergs pietet får sin förklaring av »att instruktionerna han fått var mycket strikta» enligt Björkstrand, Svenska psalmförfattare i Finland 2022, s. 57. Han var inställd på att om möjligt bevara originaltexternas egenart och använda samtidens språk bara när det gamla språket inte längre kunde brukas.138Belfrage, 1. Kommentarer till psalmer 1963 s. 12, 14. Stenbäck, som i vissa aspekter var kritisk mot Runebergs psalmbearbetningar skrev år 1869 att »Runebergs utomordentliga skaldegåva knappt någonsin framträtt så hög ... De gamla psalmerna äro där [1857] över huvud till sin fördel ändrade med en oväntad trohet, varsamhet och pietet samt till en del bragta i närmaste överensstämmelse med de ursprungliga originalen och själva bibeltexten».139Helsingfors Dagblad 28/6 1869 citerat av Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 19. Se också V. T. Rosenqvist, Lars Stenbäcks psalmboksarbete 1912, s. 57. Runebergs bibehållande av de äldre språkformerna i sitt psalmboksförslag 1857 föll dock inte alla på läppen, och han kom att få kritik av bland andra Carl Gustaf von Essen och Alfred Kihlman för dem.140Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 27 jämte not 39. Från »Nya Svenska Psalmboken» [Wallins psalmbok] övertog Runeberg 60 psalmer i sitt förslag.141Runeberg har Wallins namn utsatt bara vid en av psalmerna i sitt psalmboksförslag, men för 60 psalmer anges ursprunget »Nya Svenska Psalmboken». Det är fråga om psalmer som har ingått i den gamla psalmboken och som Wallin har bearbetat. Det finns också originalpsalmer av Wallin bland de 60 psalmerna. Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 64.

59 Stenbäck och Lille fortsatte revisionsarbetet efter Runeberg, men enligt Moliis-Mellberg framlades det fullständiga psalmboksförslaget år 1866 (förord daterat 26/10 1865) »på ärkebiskopens tillstyrkan och i enlighet med Stenbäcks önskan såsom dennes enskilda förslag».142Moliis-Mellberg, Den svenska psalmboksrevisionens grundtankar 1926, s. 285 och Rosenqvist, Lars Stenbäcks psalmboksarbete 1912, s. 42 f. Orsaken var att Stenbäck ansåg att en psalmbok inte kunde åstadkommas »collegialiter».143Björkstrand, Svenska psalmförfattare i Finland 2022, s. 92. Stenbäcks förslag var ännu mer inriktat på att bevara den gamla psalmboken än Runebergs. I ett brev till Runeberg skrev han om saken, och menade att det på allt sätt är bäst att hålla sig till det gamla beprövade.144Stenbäcks tanke var »att från vår kära gamla psalmbok, som innehåller så mycket det renaste guld, icke annat än tidens slagg och damm här må befinnas i någon mån vara varsamt undanröjt». Stenbäcks brev till Runeberg 18/3 1854 citerat av Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 33. Stenbäck ansåg att »sliskig sentimentalitet» ersatt förlorat innehåll i den wallinska psalmboken, men han avfärdade dock inte Wallin fullständigt utan hade med ett fåtal Wallinpsalmer i sitt förslag.145Stenbäcks brev till Runeberg 18/3 1854 citerat av Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 65.

60 Varken Runebergs eller Stenbäcks förslag kom att godkännas som ny psalmbok i Finland. Arbetet fortsatte, och det var då Topelius kom in som en av de ledande personerna i revisionsarbetet.

Psalmbokskommittén 1867–1868

Debatten om 1868 års psalmboksförslag

96 1868 års psalmboksförslag blev kort efter dess publicering angripet av Lars Stenbäck, som menade att Topelius var orsaken till att förslaget var bristfälligt. Förslaget var »i sin tillgjordhet långt mera stötande än den ärliga gamla psalmboken i oförändrad gestalt». Kritiken av psalmboksförslaget framfördes i en tredelad artikel i Helsingfors Dagblad (28–30/6 1869).193» – – – Detta allt i förbigående, blott för att antyda personlighetens vigt i ett företag som det ifrågavarande; och hafva vi särskildt dröjt vid Topelius, emedan vi tro att de tillgöranden, dem vi hafva att granska, förnämligast härröra från honom med jemförelsevis ringare inflytelse och medverkan af Lille, hvilken åtminstone förut hyllat helt andra åsigter.» Lars Stenbäck, »Det nyaste svenska psalmboksförslaget», i del 2, Helsingfors Dagblad 29/6 1869. Del 1 28/6 1869 och del 3 30/6 1869. Övriga debattinlägg av Stenbäck publicerades 28/10 1869 och 17/12 1869. Lille försvarade förslaget i samma tidning (30/9, 2/10 och 23/11 1869).194Helsingfors Dagblad 30/9, 2/10 och 23/11 1869. Stenbäcks kritik baserade sig dock inte på det tryckta 1868 års förslag i dess helhet utan på vad han fick sig tillsänt under tryckningsprocessen. Därför beskyllde han i synnerhet Topelius orättvist.195Sammanfattning av Stenbäcks kritik med Lilles svar i Rosenqvist, Lars Stenbäcks psalmboksarbete 1912, s. 57–67.

97 Också Runeberg genomgick förslaget och uttryckte sitt missnöje i Helsingfors Dagblad år 1871. Han ansåg att de bearbetningar som hade gjorts av hans psalmer hade försämrat dem.196Helsingfors Dagblad 1/3 1871. Topelius uttryckte samma åsikt, och Runeberg ursäktade i sin tur Topelius eftersom han var yngst i kommittén och förmodades ha låtit sig övertalas av de andra.197V. T. Rosenqvist, Vår svenska psalmbok 1919, s. 59.

98 Även andra uttryckte sina åsikter om psalmboksförslaget, och mottagandet var blandat.198Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 101 ff. Exempelvis infördes i Helsingfors Dagblad en tvådelad artikel av domprosten i Göteborg, Peter Wieselgren, med anmärkningar och ändringsförslag till många enskilda psalmer 5/11 1869 och 12/11 1869.

99 Det första allmänna kyrkomötet, som skulle ta ställning till förslaget, var sammankallat i juni 1876. En kort tid innan publicerade Helsingfors Dagblad artiklar av lektor Johan Elias Strömborg i »psalmboksfrågan».199Första artikeln av J. E. Strömborg ingick i Helsingfors Dagblad 9/6 1876. De fick tyngd eftersom artiklarna hade kommit till efter samtal med Runeberg, och man visste att de framförde hans åsikter. Topelius uttalade sig också om förslaget i en debattskrift 1876 i egenskap av ledamot i psalmbokskommittén då han »ansåg sig förpligtad att söka komma till klarhet om psalmens rätta karakter och de fordringar kyrkan bör uppställa».200Topelius, 1868 års förslag till Swensk Psalmbok för de evangeliskt- lutherska församlingarne i Finland. Anmärkningar och Rättelser 1876, »Förord». Otto Immanuel Collianders artikel »Uttalanden i psalmboksfrågan» följande år gav Topelius anledning att gå i svaromål.201O. I. Colliander, »Uttalanden i psalmboksfrågan», Tidskrift för Teologi och Kyrka 1877:2 och Topelius, »1868 års Svenska Psalmboksförslag för Finland. (Belysning och anmärkningar.)» 1877.

Psalmbokskommittén 1876–1879

117 Den fem man starka kommitté som beredde 1879 års förslag utsågs av kyrkomötet 1876 och bestod av ordförande professor Zacharias Topelius, kyrkoherde Jakob Henrik Roos, lektor, doktor Gabriel Lagus, statsrådet Adolf Moberg och professor Carl Gustaf von Essen. Suppleanter var domprosten Carl Henrik Alopæus och professor Axel Fredrik Granfelt, som efterträdde von Essen i början av år 1879. Deras uppdrag, angivet i förordet, var att avlägsna formella brister och arkaismer, undvika triviala uttryck och »alltför starkt färglagda särskilda förhållanden», rätta dogmatiska otydligheter, ersätta en del »svagare» psalmer och åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning av psalmbokens innehåll. Kommittén utgick från 1868 års förslag och sammanträdde i Helsingfors första gången i november 1876, varefter den arbetade med några uppehåll både enskilt och i plenum. Arbetet avslutades i maj 1879 och förslaget utkom i tryck i början av september 1880.219Notis- och annonsbladet Helsingfors 9/9 1880 beklagade den sena distributionen med tanke på att »de snart sammanträdande prestmötena skulle kunna om boken fälla något mera detaljerat omdöme».

118 Kommitténs arbete var i början av förberedande art, men tog fart sedan Topelius blev fri från rektorstjänsten vid universitetet. I första skedet var kommittémedlemmarna ense om att genomgripande ändringar inte behövde göras i förslaget, men när man började diskutera principerna för revisionen gick åsikterna isär och man kunde inte heller senare enas. Oenigheterna berodde på att medlemmarna dels företrädde pietismen, dels hedbergianismen eller »de gamla psalmernas hävd». Det gick en skiljelinje även mellan estetiska och folkliga ideal. Enligt Topelius blev resultatet av detta att än den ena, än den andra åsikten tog överhand vilket gjorde att allt blev en »mer eller mindre misslyckad kompromiss».220Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 472. Han kallade rentav arbetet med psalmerna för ett Sisyfosarbete.221Topelius brev till Albert Bonnier 3/4 1879. Enligt V. T. Rosenqvist låg det inte samma enighet och frid över detta kommittéarbete som 1868. Han förmodar att det delvis berodde på kommitténs sammansättning:

119 Kyrkomötet hade antagligen velat befordra sakens framgång genom att i kommittén insätta personer, representerande olika kyrkliga riktningar, samt sådana som gjort sig kända som granskare av de tidigare psalmboksförslagen. Men det synes, som om Topelius, i huvudsak fasthållande vid principerna från den tidigare kommittén, nu ofta befunnit sig i minoriteten, för att icke säga ensam.222Rosenqvist, »Z. Topelii psalmdiktning» 1918, s. 61 ff.

120 Enligt Nyberg fick Topelius enhälligt motstånd när han försökte genomdriva sin uppfattning om hur revisionsarbetet skulle göras, då de övriga kommittémedlemmarna inte ville underkasta sig någon »diktator». Mot slutet uppstod rätt stormiga strider, då ingen ansåg sig kunna vika från sin ståndpunkt. Än den ena och än den andra reserverade sig mot beslut som fattats. Oftast tvistade man om enskilda ord och uttryck, men ibland kunde oenigheten också gälla en hel psalm.223Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 472 f.

121 Under nämnda omständigheter verkar det som om ordförande Topelius inte hade sista ordet ens beträffande sina egna psalmer. Enligt kommitténs protokoll tycks Topelius sällan ha protesterat, vilket Forssell noterar:

122 Någon enda gång sätter han sig till motvärn, men också då ytterst försynt, såsom då kommittén far mycket illa fram med hans vackra ungdomspsalm »Gud, i mina unga dagar» och »den blide skalden» i protokollet låter anteckna: »Ehuru betraktande sig såsom jävig i avseende å denna psalm, hemställde Statsrådet Topelius huruvida icke densamma hellre helt och hållet kunde utgå, än införas i denna av de övriga komiterade förändrade form».224Forssell, Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 1955, s. 107, med hänvisning till psalmbokskommitténs protokoll 16/4 1879, s. 275.

123 Med tanke på Topelius ovan nämnda i grunden ödmjuka inställning till psalmförfattarens »upphovsrätt» och hans syn på psalmen som folkpoesi är anteckningen i protokollet skarp.225De ingrepp som gjordes i psalmen framgår av kommentaren till psalm 484 Gud, i mina unga dagar.

124 Även andra psalmer av Topelius bearbetades mer eller mindre kraftigt.226Se kommentarer till 438 Hwi suckar du, min själ, i banden och 446 O menska, har du ock wäl betänkt. Enligt Nyberg jävade sig Topelius beträffande sina egna psalmer i 1868 års bihang, och följden var att de »omskrevos och till en del stympades och utan förskoning».227Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 473. Den i citatet ovan nämnda ungdomspsalmen är ett exempel på denna stympning. I så fall är det sannolikt att det var kommitténs ändringar som kom i tryck. Mot denna bakgrund är frågan vilket psalmboksförslag som ligger närmare Topelius egna formuleringar.

125 Både 1868 års och 1879 års förslag hade samma dogmatiska disposition som utgick från katekesens huvudstycken, men i förordet till 1879 års förslag presenterades dessutom utförligt en alternativ disposition som var »kyrkligt-liturgisk» och utgick från kyrkoårets högtider. Denna disposition sade sig kommittén föredra.228»Förord», Förslag till Swensk Psalmbok för de evangeliskt-lutherska församlingarne i Storfurstendömet Finland 1879, s. V–VII. Den kyrkligt-liturgiska dispositionen har från och med 1886 års psalmbok använts i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands psalmböcker. De psalmer som antogs från bihanget inordnades då i den kyrkligt-liturgiska dispositionen.

126 Antalet psalmer i 1879 års förslag ökade inalles med sju från 1868 års förslag. Enligt förordet, som torde ha författats av Topelius,229Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 473. hade 15 psalmer uteslutits från 1868 och 22 hade tillkommit. Bland dessa tillkomna hämtades 13 från 1857 års förslag. Detaljändringarna var »talrika». Kommittén hade vinnlagt sig om »[d]en korrekta formen, det klara, objektiva och wärdiga uttrycket hafwa wunnit det tillbörliga afseende, som kunnat egnas desamma utan skada för innehållets andliga kraft». Av Topelius originalpsalmer uteslöts 1868:494 O menska, som af Herren fått och två originalpsalmer tillkom, 1879:85 Förläna, Gud, i wåra dagar och 1879:475 Hur herrligt wittna land och sjö. Av hans översättningar uteslöts 1868:427 Min Gud, din hwilodag går opp (Schmolke) och två tillkom, 1879:462 Hjelp oss, wår Gud och Herre mild (Becker) och 1879:148 O Jesu Krist, wår salighet (Hiller).

Melodibruket på 1800-talet och melodierna i 1868 års förslag

133 Den gamla psalmbokens melodier fanns i koralpsalmboken (1697) som hade melodistämma jämte generalbas. Under 1800-talet hade man dock ett mycket varierande bruk när det gällde vilka melodier som sjöngs till psalmerna. Det fanns också lokala variationer för hur melodierna var utformade. Problemet var bland annat att det fanns psalmer där text och melodi inte gick ihop. Versmått som inte var synkrona med melodin var en del av problemet. Därför sjöngs vissa psalmer inte alls.235Om versmåttets betydelse se Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 151–158; Dillmar, »Dödshugget mot vår nationella tonkonst» 2001, s. 195.

134 I Sverige utkom olika koralsamlingar i samband med att den wallinska psalmboken utgavs 1819. Den mest inflytelserika utarbetades åren 1820–1821 av Johann Christian Friedrich Hæffner, organist i Tyska kyrkan i Stockholm.236Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 87. Om koralboksredaktören Hæffner och hans insats för arbetet med melodierna se också Dillmar, »Dödshugget mot vår nationella tonkonst» 2001. Som förebild hade Hæffner Johann Balthasar Königs koralbok Harmonischer Lieder-Schatz från 1738, en samling på drygt 1 900 melodier. Hæffner intog omkring fyrtio koraler ur Königs koralbok. König var representant för den rytmiskt och melodiskt utjämnade koralstilen, som innebar enhetliga notvärden och bortrensande av melismer och svåra intervall.237Hans Bernskiöld, »294 Välsigna, Herre, alla dem», Psalmernas väg. Kommentarer till text och musik i Den svenska psalmboken 2 2017, s. 232 f. I Hæffners koralbok var koralens noter alla av samma längd, halvnoter. Rytmen var alltså utslätad. Hæffners koralbok kom att användas i Sverige under hela resten av 1800-talet, och påverkade även psalmsången i Finland.

135 Diskussionen om rytmiskt utjämnade koraler släpade i och för sig efter i Finland. Under andra hälften av 1800-talet kom den rytmiska koralen allt mer att återinföras i Tyskland.238Stenbäck och Lagi förde diskussion om detta, men Lagi menade att den rytmiska koralen var orealistisk för finländskt bruk. Rytmisk koral är enligt SAOB en koralmelodi vars toner varierar i fråga om tidslängd (i motsats till koraler med utjämnad rytm). Stenbäck, Lagi och Topelius var insatta i den utländska koralrestaurationsdiskussionen, och samtalade om detta brevledes.239Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 259.

136 År 1866 kallade den finska psalmbokskommittén Rudolf Lagi att närvara vid dess sammanträden i Åbo och att redigera den musikaliska delen av det blivande »psalmwerket».240»Rudolf Lagi», Hufvudstadsbladet 5/1 1869 och Reijo Pajamo & Erkki Tuppurainen, Kirkkomusiikki 2004, s. 232. Lagi var speciellt ägnad för denna uppgift. Han hade försökt samla och sammanställa olika melodier och varianter som hade uppstått eftersom han hoppades åstadkomma en koralbok med inhemska koraler. Det visade sig vara omöjligt eftersom materialet var så varierande, men Lagi rekommenderade Antti Nordlunds koralbok från 1850 att användas i klockarutbildningen. Denna fyrstämmiga koralbok gick i hæffnersk stil och lämpade sig för församlingar som hade orgel i kyrkan.241Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 249–257.

137 Lagis uppdrag var att arbeta med melodierna till båda psalmböckerna. Det finska förslaget utkom 1867 som koralpsalmbok, men eftersom Lagi dog i slutet av år 1868 blev hans arbete med det svenska förslagets melodier halvfärdigt.242Pajamo & Tuppurainen, Kirkkomusiiki 2004, s. 232, 234. Det finska förslaget fick mycket kritik för att ord och melodi inte gick ihop. Man menade att kommittémedlemmarna inte hade kunnat finska tillräckligt bra. Lagi, som presenterat 160 unika melodier, kritiserades för att inte ha lyssnat till klockarna runt om i landet. Han menade att församlingen alltid hade sjungit till en enkel evangelisk koralrytm, så hans arbete gällde melodiernas gång, inte rytmisering. Han sällade sig till samma tradition som Hæffner och Nordlund, med utslätad rytm. Vapaavuori menar att det gjorde honom till modernist sett ur ett helhetsperspektiv på koralhistorien, men ur 1800-talets senare hälfts synvinkel sett framstod han som konservativ. Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997, s. 249–257. Lagi hann färdigställa melodierna till den »egentliga» psalmboken (1–413), medan bihangets melodier (414–526) redigerades av hans kollega i Nikolaikyrkan i Helsingfors, kantor Johan Hymander, under överinseende av professor Fredrik Pacius. 1868 års förslag utgavs som koralpsalmbok, vilket innebar att psalmtexterna fick fastslagna melodier.243Pajamo & Tuppurainen, Kirkkomusiikki 2004, s. 234. Det förekom inga noter i 1879 års förslag.244»Förord», Förslag till Swensk Psalmbok för de evangeliskt-lutherska församlingarne i Storfurstendömet Finland. Revideradt 1868, s. VII. I förordet till 1879 års förslag meddelade kommittén att den inte hade ansett sitt revisionsuppdrag omfatta melodierna i 1868 års förslag. Förslag till Swensk Psalmbok för de evangeliskt-lutherska församlingarne i Storfurstendömet Finland. Ånyo revideradt 1879, s. V.

Topelius psalmer i de svenskspråkiga psalmböckerna i Finland

143 År 1886 godkände kyrkomötet de nya psalmböckerna som textupplagor både på svenska och på finska. Kommittéarbetet hade tagit nästan 70 år.

144 Förslaget från 1879 innehöll 43 originalpsalmer av Topelius, tre psalmer som han omarbetat så grundligt att man kunde kategorisera dem som originalpsalmer inspirerade av någon annans text, och därtill 15 översättningar varav en kan betraktas som originalpsalm. Av dessa kom 30 originalpsalmer samt de tre grundliga omarbetningarna och nämnda översättning, alltså sammanlagt 34 psalmer som kan räknas som original, att antas i 1886 års psalmbok. Kyrkomötet utelämnade tretton originalpsalmer. Bland dem fanns till exempel ungdomspsalmen, psalmen för fiskare och två psalmer som kunde användas vid eldsvådor.250Se tabellen »Topelius originalpsalmer».

145 Av översättningarna togs 14 med, och då ingick också O att min Gud jag kunde lofwa och Jerusalem, du Herrens nya stad, som inte räknades som Topelius översättningar i förslagen 1868/1879. Två översatta barnpsalmer utgick.251Se tabellen »Topelius översättningar».

146 Den nya psalmboken hade inte varit länge i bruk förrän man började önska en större tematisk mångsidighet. För att råda bot på problemet tillsatte Centralkommittén för svenskt församlingsarbete i Finland en kommitté år 1918 för att utarbeta ett tillägg till psalmboken. Kommittén presenterade sitt inofficiella – kommittén hade inte mandat av kyrkomötet – förslag som bestod av 173 psalmer år 1922. Följande år tillsatte kyrkomötet en ny kommitté som skulle utarbeta ett förslag omfattande ca 200 psalmer. Det nya förslaget utkom år 1927, varefter det behandlades och antogs av kyrkomötet år 1928.252Anna Maria Böckerman-Peitsalo, Objektivitet och liturgisk förankring. Strävanden att införa ny saklighet inom kyrkomusik och gudstjänstliv i Borgå stift åren 1923–1943 2005, s. 129–132.

147 I 1928 års tillägg till 1886 års psalmbok ingår tre psalmer av Topelius: Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt (publicerad i Nya Blad 1870), översättningen O konungarnas konung, Gud som i Boken om Vårt Land (1875) går under namnet »Suonios bön» och var skriven av Julius Krohn samt O Gud, bevara vårt fädernesland, publicerad i Läsning för barn 2 (1866).253Bönen publicerades i Eos 1854 men omarbetades för Läsning för barn 2.

148 Följande psalmbok utarbetades under 1930-talet, och den kom att godkännas under kriget år 1943 med koralpsalmbok fem år senare år 1948. Den innehåller 30 originalpsalmer av Topelius. Av de 34 originaltexter som ingick i 1886 års psalmbok utmönstrades sju, bland annat tre psalmer skrivna för sjömän. Då återstod 27 originalpsalmer, men därtill togs två originalpsalmer från tillägget år 1928 med. Dessutom infördes Gud i mina unga dagar år 1943.

149 Den psalmbokskommitté som arbetade fram 1943 års psalmbok studerade 1800-talspsalmerna noggrant, och i dessa fann kommittén gott material som innehållsmässigt fortfarande var aktuellt, och som med sedvanlig språklig uppdatering i samband med revisionsarbetet ännu kunde komma väl till pass. Flera av dessa psalmer har befunnits ha sådana kvaliteter och sådan hållbarhet, att de har upptagits i 1986 års psalmbok.

150 I psalmboken från 1986 finner man tjugo psalmer av Topelius; tretton original och sju översättningar. Det är över hälften färre än i 1943 års psalmbok. Nr 297 Gud, allsmäktige, må alla (tidigare 1886:286; 1943:382 Gud, allsvåldige, vi alle) räknas inte längre som Topelius verk i 1986 års psalmbok, inte heller översättningen 317 Store Gud, för vilken alla (tidigare 1886:264; 1943:363). De originalpsalmer som har bevarats är till exempel lovpsalmerna Lov ske dig, Herre Jesus Krist och Herren vår Gud är en konung i makt och i ära, ungdomspsalmen Gud i mina unga dagar, skolpsalmen Sanningens Ande, årstidspsalmerna och de eskatologiska psalmerna Hur suckar du min själ i banden och En liten tid vi vandrar här.

151 Bland de fortfarande ofta sjungna översättningarna kan nämnas passionspsalmen Hur kan jag glömma honom, lovpsalmen O att min Gud jag kunde lova och psalmen om Kristi efterföljelse O Jesus, styr min vandring så. Meyfarts psalm Jerusalem, du Herrens nya stad anses inte längre i 1986 års psalmbok vara översatt av Topelius.

153 * Ur Nya Blad 1870

154 ** Ur Läsning för barn 2 1866

156 *** Suonios bön ur Boken om Vårt Land

Topelius psalmer i de finskspråkiga psalmböckerna i Finland

157 En genomgång av de finska psalmböckerna från 1886, 1938 och 1986 visar att endast ett fåtal av Topelius psalmer har blivit översatta; åtminstone är antalet översättningar i psalmböckerna få. Julius Krohn översatte två psalmer för 1886 års psalmbok: Hjelp oss, o Herre Jesu Krist (114 Oi Jeesus, Herran', Heräjä) och Om jag ej hafwer dig (126 Jos, Jeesus, armaani), båda psalmerna är evangelieparafraser. I 1938 års psalmbok ingår förutom nämnda psalmer ytterligare tre översättningar: O menska, har du ock wäl betänkt (433 Oi etkö, ihminen, muistakaan), Sanningens Ande (475 Totuuden Henki) och Wi segle på det wida haf (501 Käy aavaa merta purtemme). I 1986 års psalmbok utelämnades Oi Jeesus, Herran’ Heräjä medan de övriga fyra togs med och en tillkom: Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt (31 Ei valtaa, kultaa, loistoa).

158 Enligt författaruppgifterna i 1986 års finska psalmbok har Topelius översättning av Christian Gottlob Kerns nattvardspsalm Hur kan jag glömma honom använts vid den finska översättningen av Maria Joutsen år 1900 (1938:243 och 1986:292 Oi, kuinka unhottaisin).

Forskning kring Topelius psalmer

165 Den kanske grundligaste framställningen av Topelius arbete i psalmbokskommittén har författats av Vilhelm Teodor Rosenqvist i artikeln »Z. Topelii psalmdiktning» (73 s.) som ingår i Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918. Rosenqvist behandlar i första delen de olika faserna i psalmbokskommittéarbetet och Topelius insats. Även konflikterna mellan kommittémedlemmarna och Topelius svar på respons utifrån analyseras. Rosenqvist kommenterar Topelius insats även i Vår svenska psalmbok, som utkom 1919.

166 År 1946 utkom Max von Bonsdorffs bok Vid psalmers ljud. Några föredrag kring vår nya psalmbok. I kapitlet »Runeberg, Stenbäck, Topelius i vår nya psalmbok» behandlar han framför allt nationalskalden Runebergs roll, men även Topelius insats berörs. I boken Svenska psalmförfattare i Finland (2022) analyserar Gustav Björkstrand några av de genom tiderna mest sjungna psalmerna av Topelius.

167 I doktorsavhandlingen Den svenska psalmboksrevisionens grundtankar. En historisk granskning (1926) granskar Gösta Moliis-Mellberg Topelius insats i kapitlen »Topelius opposition emot tidigare psalmboksrevision. – 1868 års psalmboksförslag» och »Schaumans dogmatiska ståndpunkt. Supplementfrågan. – 1879 års provpsalmbok och psalmboken av 1886».

168 I Karl-Erik Forssells doktorsavhandling Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943 (1955) förekommer Topelius namn genom hela boken, men i synnerhet i tredje kapitlet som handlar om vilket inflytande 1886 års psalmbok hade på 1943 års psalmbok, om Topelius och Schaumans inverkan på psalmerna i 1868 års förslag och Topelius insats för 1879 års förslag. Topelius inflytande även på 1900-talets psalmarbete blir tydligt i fjärde kapitlet.

169 Gustav Björkstrand har skrivit två kortare översikter: »Topelius som psalmdiktare» i SFV-kalendern (1991, även 1997), och »Zacharias Topelius som psalmdiktare» i artikelsamlingen Vägar och vyer 1993. I Finlands svenska litteraturhistoria I (1999) bidrar Johan Wrede med en översiktsartikel »Psalmboken för Finland». I det svenska kommentarverket Psalmernas väg band 2–3 (utgivna åren 2017 och 2019) har Birgitta Sarelin granskat fem av de sex Topeliuspsalmer som ingår i Den svenska psalmboken (1986).

Urval

170 Utgåvan upptar texter med religiöst innehåll som inte ingår i andra delar av Zacharias Topelius Skrifter: Evangelium för Barnen (1893), Blad ur min tänkebok (1898), Topelius psalmer och kommentarer till psalmboksförslagen samt tre anteckningshäften med religiöst innehåll.

171 För Topelius psalmer har 1879 års psalmboksförslag valts som grundtext. Föregående och efterföljande psalmversioner ur Förslag till Swensk Psalmbok (1868) och Swensk Psalmbok (1886) har tillgängliggjorts i form av faksimil. Topelius var medlem i 1868 års psalmbokskommitté och ordförande i den följande som framförde sitt förslag 1879. Det senare förslaget antogs efter en del ändringar av kyrkomötet och blev 1886 års psalmbok. Av psalmboksförslagen framgår inte vem som författat de nyskrivna psalmerna, men kommittékollegan Carl Gustaf von Essen har i en artikel i Tidskrift för teologi och kyrka (1881) listat vilka psalmer som bör tillskrivas Topelius.1C. G. von Essen, »Ett votum i psalmboksfrågan», Tidskrift för teologi och kyrka 1881: 4–5, s. 238. I utgåvan har dessa 43 psalmer tagits med. Gränsdragningen är inte entydig eftersom psalmerna redigerades kollegialt av kommittémedlemmarna. Psalmer översatta av Topelius har inte tagits med, inte heller de psalmer där Topelius utgick från någon annan psalmförfattares text och formade en egen, och som i senare psalmböcker tillskrivs Topelius.2T.ex. Naturen all sig kläder (se »Tre genomgripande bearbetningar») och Herren vår Gud är en konung i makt och i ära (se »Femton översättningar varav en kan betraktas som originalpsalm»).

172 I följande texter kommenterar Topelius psalmboksförslagen: i skriften 1868 års förslag till Swensk Psalmbok för de evangeliskt lutherska församlingarne i Finland. Anmärkningar och Rättelser (1876), samt i de två debattartiklarna »1868 års Svenska Psalmboksförslag för Finland» som ingår i Tidskrift för Teologi och Kyrka (1877) och »De nya psalmboksförslagen vid kyrkomötet» publicerad i tidningen Finland (1886).

173 Slutligen ingår även tre tidigare outgivna handskrivna häften i Topeliussamlingen i Nationalbiblioteket: Anteckningar ur och om Den Heliga Skrift, Anteckningar ur Nya Testamentet och Anteckningar om och ur det fördolda lifvet. I Nationalbibliotekets Topeliussamling ingår ytterligare en del utkast till psalmer och anteckningar som relaterar till arbetet i psalmbokskommittén men som inte har tagits med i utgåvan.3I Topeliussamlingen 244.115 ingår diverse brev, anteckningar, förslag, promemorior och utkast till psalmer och psalmbearbetningar.

Utgivningshistoria

Grundtexter och manuskript

Textetablering, utgivarändringar och kommentarprinciper