[1]

Första cykelnkonsekvensändrat/normaliserat

[2] [3] || |4|

1 Fältskärns Berättelser fördelas i cykler, hvardera innehållande tre berättelser, hvilka sinsemellan stå i närmare sammanhang. Första cykeln innefattar: 1) Konungens Ring; 2) Svärdet och Plogen samt 3) Eld och Vatten.

[1] |5|

Företalet,
som handlar om Fältskärns person och lefverne.

2 Han var född i en af Österbottens småstäder den 15 Augusti 1769, samma dag som Napoleon. Dagen mins jag dessutom så väl, emedan fältskärn alltid brukade fira den med ett litet kalas. Det bestod deruti att två eller tre af hans gamla kusiner som ännu lefde – han kallade alla gamla tanter kusin – och två eller tre af hans bröder – han kallade alla bror som kallade honom farbror – församlades uppe hos honom i vindskammaren på kringlor och kaffe. Till all lycka var kammaren en af de större, med två höga fönster (och en förfärligt mörk vind utanföre), och det behöfdes, ty förutom de två eller tre kusinerna och de två eller tre bröderna samlades deruppe ett dussin barn, ostyriga pojkar och munviga flickor, som förde ett gränslöst oljud och stjelpte allt öfverända. Ty fältskärn hade här i verlden en obegriplig svaghet för barn och lät oss husera så att gammalt och klokt folk miste öronen. Men jag återkommer till födelsedagen, som dock är den första på alla meritlistor, och fältskärn hade en längre meritlista än mången annan.

3 Således, fältskärn var född på samma dag som Napoleon, det utgjorde hans lefnads stolthet och blef första upp|2|ränningen till flera af hans lefnadsöden.original: lefnadsöden Han kunde nemligen aldrig upphöra att deruti se ett förebud af synnerlig märkvärdighet; blef han ock aldrig en stor man, som han kanhända i sin ungdom föreställt sig, så jagades han dock af detta förebud att söka äran och lyckan i mångfaldiga lifvets skepnader. Hans stolthet, likasom hans äregirighet, var af det milda, godsinta slag, som i tysthet ler åt sig sjelf och icke gerna gör en mask för när; den var en af dessa oskyldiga illusioner, som klänga sig fast vid ett af slumpens företräden och hela lifvet igenom fasthålla det som en sak af stor vigt och betydelse, utan att någonsin bringas ur koncepterna, om än verkligheten tusen gånger visar att allt är en dröm. Den som känner hjertat och lifvet hade långt för detta kunnat förutsäga fältskären att han, med en ärelystnad af detta slag, aldrig skulle komma att spela en lysande|6| roll, om han än hundrade gånger varit född på samma dag som Napoleon. Ty helt annan är den ärelystnad, som genom tusende hinder bryter sig en väg till höjderna af mensklig storhet. Med de omätliga resurserna af snillet, djerfheten och ihärdigheten förenar den oftast likgiltigheten för medlens halt; när räknar den stolte eröfraren alla de offer som blödt för hans ära på slagfälten, alla de tårar, alla de ruiner af menniskolycka, öfver hvilka hans väg går fram till fantomen af en storhet som glänser genom seklerna!

4 Hade fältskärn på sin ryktbara födelsedag blifvit bragt till verlden af Madame Lætitia Bonaparte i Ajaccio, han hade väl då kunnat blifva något annat än fältskär, men föga något större. Väl hörde man Napoleons ryktbare kock|3| i känslan af sin storhet förklara, att »man kan blifva kock, men man födes till stekvändare»konsekvensändrat/normaliserat. Dock glömde han, sjelf ett snille, snillets förutbestämmelse; född till stekvändare, blir man sällan i botten annat, om äfven med guld på kragen och diplomer i fickan. Fältskärn var icke född till en Napoleon. Icke för det att han bar det borgerliga namnet Andreas Bäck – han hade läst latin och skref sig Andreas, aldrig Anders – icke heller för det att hans fader var en simpel sergeant som mistat en arm i pommerska kriget. Utan för det att, med en sådan outtömlig fond af godsinthet och vankelmod som hans, man, äfven med ett briljantare hufvud än det som fallit på fältskärns lott, väl möjligen kan blifva en dristig partigångare, men aldrig en stor fältherre i lifvets strid.

5 Fältskärn var i sin barndom, som han sjelf brukade säga, en stor klippare, men som han visade snäll fattningsgåfva, skickades han af sin morbror, en förmögen handlande, till skolan i Wasa. Vid aderton års ålder hade han bragt det så långt, att han med en bytta smör i kärran och sjutton plåtar i fickan reste in till Åbo, för att taga studentexamen. Detta lyckades utan svårighet, och vår nybakade student skulle nu, efter sin morbrors och gynnares önskan, med all gevalt sträfva till kappa och krage. Med hemliga suckar satte han sig vid sin hebraiska kodex; tankarna flögo verlden omkring, och blickarna rymde alltför ofta från »Bereschit bara elohimspråk: hebreiska» till paraderna på torget, der den ståtliga militären mönstrades, innan den tågade ut till kriget. Ack, tänkte den blifvande presten, den som dock vore soldat och|4| stode der så rak i ledet, redo att slåss, som far min, för kung och fädernesland! Men det var något som satte p för den saken: mor hade aldrig kunnat förgäta att far förlorat en arm i kriget, och hon hade tagit det heliga löftet af sonen, att han aldrig skulle ge sig till knekt. Unge Bäck var en god son: han vände således från paraderna till sin kodex tillbaka, men han hade icke hunnit till hälften af Genesis, innan en bomb slog ned i hela hans|7| tankegång. Denna bomb var en annons i Åbo Tidningar, undertecknad »Erik Gabriel Haartman, på medicinska fakultetens vägnar»konsekvensändrat/normaliserat, af innehåll, att studenter, hvilka önskade taga tjenst som fältskärer vid lazaretter och regementer under kriget, ofördröjeligen ägde att anmäla sig till privat undervisning i medicinen, hvarefter de – temligen snart, det förstås, ty kriget var i full låga – kunde påräkna att utkommenderas med 5 à 6 riksdaler specie i månaden att börja med. Nu stod vår man ej mera att hejda, skref hem att man som fältskär väl brukade aftaga andras armar, men sjelf ej mista några, och erhöll med mycket prut det begärda samtycket. I ett nu stod kodexen upp och ned på hyllan, Bäcken studerade icke, han slök kirurgi och var om få månader en fältskär så god som mången annan. Ty på den tiden var man ej så noga; hvem mins icke huru Franzén sjunger i sitt ypperliga »Förr och nu»konsekvensändrat/normaliserat:

Förr skar en doktor fingrar, tår,

Som icke dugde mera;

Nu hvad han ej i hast förstår

Kurera.

7 Och det är mycket möjligt att han dervid tänkte på|5| Bäcken. Men vår fältskär lät sig icke bekomma. Han gjorde 1788 och 89 års kampagner till lands, men 1790 års till sjöss, var med i mången hård lek, drack tappert om (efter hvad han sjelf påstod) och kapade armar och ben, så att det var lust och glädje. Han visste den tiden ännu icke af sitt årsbarn Napoleon, ansåg sig följaktligen då ännu ej ämnad till något stort; men ofta hörde man honom sedan berätta huru han, den äfventyrliga 3 Juli i Wiborgska viken, passerade med Stedingk på hämeenmaa Styrbjörn, i spetsen för skärgårdsflottan, fiendtliga batteriet på Krosserorts udde och fick spillran af en sönderskjuten rå mot högra kindbenet, hvaraf han bar märke så länge han lefde. Samma kula som märkte hans kind kom långskepps med stor förödelse, susade förbi chefens hufvud och gjorde denne för ögonblicket alldeles döf. Bäcken var flinkt till hands med sin snäppare och sitt slagvatten; om tre minuter hade Stedingk sin hörsel igen. Det var just i den stund då faran var störst och kulregnet som hetast. Kratsch, då stötte Styrbjörn på grund.original: grund »Gossar, vi äro förlorade!» skrek genast en röst. »Åh nej»konsekvensändrat/normaliserat, svarade en annan – och det var Henrik Fågel från Ahlais by i Ulfsby*)Anekdoten finnes uti »Finland framställdtoriginal: framställt (källa för ändring: HT) i teckningar». – »kommendera bara alla man|8| i förn, det är aktern som sitter på!» – »Alla man i förn!» kommenderade Stedingk; Styrbjörn blef flott, och hela svenska skärgårdsflottan följde efter i dess kölvatten. Derom brukade Bäcken sedan säga: »konsekvensändrat/normaliserathvad d–n hade det blifvit af flottan, om Stedingk varit döf?»konsekvensändrat/normaliserat – Och man förstod gubbens mening; han hade räddat hela svenska flottan, det förstås; men drog|6| man litet på mund åt hans oskyldiga skryt, så skrattade han med och tillade godmodigt: »konsekvensändrat/normaliseratja ja, ser bror, jag är född den 15 Augusti, bror vet, och det är hela saken, jag rår inte för’et.»konsekvensändrat/normaliserat

8 När kriget var slut, begynte Bäcken att vantrifvas på lazaretterna, och då han (efter eget påstående) var särdeles väl inskrifven hos Stedingk, gaf han flottan på båten och följde sin gynnare till Stockholm – som husläkare, tror jag han någongång påstod, men, efter hvad andra säga, lärer han snarare skött någon skrifvaresyssla. Flink, fyndig och pålitlig man, som han var, förstod han månget halft ord och fick förtroenden, dem han (efter egen utsago) fullkomligt motsvarade. Han stod på den tiden i vidlyftiga relationer med kammartjenare, kammarjungfrur, handsekreterare och dylika personligheter, som i dåvarande politiska intriger mellan de förnäma spelade en betydande roll, ja ofta voro de till utseendet obetydliga, men i sjelfva verket inflytelserika driffjädrarna i mången trasslig kabal, som spann i mörkret sin spindelväf, tills den hade omsnärjt rikets högsta personligheter och bragt dem på fall. Jag har aldrig fått full reda på den roll fältskären sjelf spelade i dessa ryktbara kabaler; det är möjligt att den icke varit så betydlig, som han någon gång låtit påskina. Men att det varit en ful och falsk roll åtager jag mig att bestrida; dertill var Bäcken för hederlig karl i botten af sitt hjerta. Jag tror således snarare att han gått andras ärender, utan att hafva reda på deras politiska halt, innan han såg följderna i öppen dag. Men visst är att han dessa tider var invigd i mycket sqvaller och om bety|7|dande personer, både då och i förflutna dagar, inhämtade mångt och mycket som varit föga bekant och likväl är mycket betecknande.

9 Fältskärn var en Gustavian i samma betydelse som den tiden en stor del af Stockholms medelklass: bländad af hofvets glans, som återföll äfven på de låga platserna i dess närhet, hänförd af den nedlåtenhet, hvarmed Gustaf III så väl förstod att vinna massornas gunst när han behöfde den, var fältskärn sin konung oinskränkt tillgifven. Hvad frågade han efter det politiska missnöje, som redan länge smugit kring thronen och allt mera hotande höjde sitt hufvud i dess närmaste granskap! Han var ung, han behöfde inga skäl för sin tillgifvenhet. Sådan ståtlig kung! var allt hvad han tänkte; han var den tiden en durkdrifven royalist, och hände det sig att han|9| gick andras ärender i kabalernas tjenst, så var det emedan han, fattig karl, trodde sig göra kungen en tjenst dermed.

10 En dag i början af Mars 1792 hade fältskärn, då förtiden (efter egen utsago) en vacker gosse, genom en kammarjungfru hos grefvinnan Lantinghusen, hvilken åter (naturligtvis kammarjungfrun) stod på förtrolig fot med grefve Klas Horns favoritlakej, fått en dunkel aning om en mordisk komplott mot konungens lif. Fältskärn beslöt att spela försyn i Sverigesoriginal: Sverges (källa för ändring: 1872, 1883) öden och upptäcka för konungen allt hvad han visste och törhända på köpet litet mer. Han sökte audiens hos majestätet, under förevändning af en supplik, men afvisades tvärt af tjenstgörande kammarherren De Besche. Han förnyade sin anhållan andra gången med den framgång|8| att han blef jagad på porten. Tredje gången ställde han sig i vägen för konungens vagn vid slottsporten och höll sin skrifna bekännelse högt i luften. »Hvad vill den karlen?» frågade Gustaf III vid nedstigandet sin uppvaktande kammarherre, och åter ville olyckan att det just var De Besche. »Det är en afskedad fältskär»konsekvensändrat/normaliserat, svarade hofmannen spefullt; »han anhåller att ers majestät allernådigst ville börja ett nytt krig, för att skaffa honom något att göra.» Konungen log, och fältskärn blef stående förbluffad vid porten. Några dagar derefter blef kungen skjuten. »Jag rådde inte för’et»konsekvensändrat/normaliserat, brukade fältskärn säga, när han omtalade sin bravur vid detta tillfälle; »hade inte den s–ns De Besche varit, så ... ja jag säger ej mer.» – Man förstod honom nog: han hade ju räddat svenska flottan vid Wiborg; nu skulle han också ha räddat Gustaf III:s lif, blott icke Om varit i vägen under skepnad af en malitiös kammarherre. Det var allt ett litet gry af den 15 Augusti uti honom; åtminstone trodde han så sjelf.

11 Förmyndarregeringen och Reuterholm voro alldeles icke i fältskärns smak. Han hade skiljt sig ur Stedingks tjenst och på egen hand begynnt prakticera i Stockholm. Mer än någonsin var han inne i dagens sqvaller, sjelf en från kund till kund vandrande krönika. Som sådan begagnades han af det gamla hofvets parti att sätta vissa rykten i omlopp. Förr än mången annan kände han i luften när det osade brändt; han varnade (påstod han) herrarna af 1794, men ingen annan än Nordens Alcibiades trodde honom. Han hade således tillfredsställelsen att ha räddat Armfelt, likasom|9| han räddat svenska flottan och Gustaf III. Han var den som, tillika med stadskirurgen Fröberg, assisterade på läkarekonstens vägnar vid fröken Rudenskölds schavottering. Denna grymma exekution, der snille och skönhet trampades i stoftet, der folket rundtomkring fällde tårar och blott den låga partihämden triumferade, upprörde fältskärns redliga hjerta. Hans tunga, ovan att tiga, spetsades af harmen hvassare än rådligt var, och han frågade högt,|10| så att alla hörde det, »hvarföre fröken ej fick sitta, då likväl hans excellens baron Reuterholms morbror satt på schavotten»*)Barfods »Märkvärdigheter» sid. 164. Anspelningen syftade på Johan Gyllenstjernaoriginal: yllenstjerna, dömd som förrädare 1741.. Detta yttrande kom snart till Reuterholms öron, och får man tro fältskärn, ämnades åt denne föga blidare öde, än åt den olyckliga fröken. Fältskärn, som hade ett öra i hvar gränd och ett öga i hvart kammarfönster, kände något otrefligt i luften och beslöt att i tid undfly den hotande stormen. Med sin snäppare i fickan och sitt bindtyg under armen flydde han ombord på en pommersk jakt och var inom få dagar i Stralsund.

12 Jag ämnar icke mera vara vidlyftig om fältskärns öden. Om någon tid begaf han sig till fots som en vandrande qvacksalfvare på väg till Paris. Här hade direktorium nyss kommit till makten; den ena armén uppsattes efter den andra, allt hvad student hette grep till värjan eller lansetten. Fältskärn kom i ett lyckligt ögonblick, fick en liten anställning vid italienska armén och stod vid Napoleons sida just|10| när lyckans sol rann opp för denne på hinsidan Alperna. Nu först underrättad om betydelsen af sin födelsedag, kände fältskärn en omättlig ärelystnad vakna uti sitt bröst. En vacker natt öfvergaf han sitt lazarett i Nizza och ilade till Mantua. Han ville personligen uppvakta general Bonaparte, han ville utmärka sig, kort sagt, han ville af den 15 Augusti göra sig en stege till odödligheten. Jag kan icke utgrunda huru, alltnog, han påstod sig ha fått audiens hos Bonaparte och framställt för honom sin begäran om en fältläkaretjenst. »Men»konsekvensändrat/normaliserat, suckade fältskärn hvargång han beskref denna märkvärdiga dag i sin lefnad, »Bonaparte hade mycket att göra, han förstod mig icke och frågade en af sina adjutanter hvad jag ville. Medborgare general, svarade adjutanten, det är en kirurg, som anhåller om den äran att vid första tillfälle få afsåga ert ben. I detsamma»konsekvensändrat/normaliserat, tillade fältskärn, »begynte kanonerna dåna, Österrikarne ryckte an, och general Bonaparte bad mig draga för tunnor tusan.»

13 Fältskärn, som räddat så mången storhet, fick således icke tillfälle att rädda Napoleon. I stället fick han fältsjukan och låg ett halft år eländig i Brescia. Derifrån begaf han sig i franska arméns spår till Österrike, rymde så till Schweitz och hamnade för en tid i Zürich. Här förestod han ett apothek, förälskade sig i en liten rödblommig schweitzerflicka och stod på punkten att gifta sig, då först Korsakoff, derpå Massena, slutligen Suvoroff öfversvämmade med sina skaror den fredliga staden. I den villervallan flydde fältskärns fästmö och kom aldrig tillbaka. Sorgsen satt han en dag i fönstret|11| af sitt apothek; då nalkades tvenne kosacker,|11| stego af, grepo honom oaktadt hans motstånd och ilade bort i sporrsträck. Fältskärn trodde sin sista stund vara kommen; han förstod icke det ringaste. Men kosackerne förde honom oskadd till en simpel koja; der sutto några officerare vid punschbålen och bland dem en barsk man i storstöflar. »konsekvensändrat/normaliseratKamrat»konsekvensändrat/normaliserat, sade mannen kort och befallande, »konsekvensändrat/normaliseratfram med din tång, jag har tandvärk!»konsekvensändrat/normaliserat Det hjelpte icke, fältskärn måste fram med sin tång. Han understod sig att fråga hvilken tand som värkte. »konsekvensändrat/normaliseratDu resonnerar?»konsekvensändrat/normaliserat sade mannen otåligt och hotande. »konsekvensändrat/normaliseratNej, jag resonnerar icke»konsekvensändrat/normaliserat, svarade fältskärn och ryckte med detsamma ut den första tand han fick fatt med tången. »konsekvensändrat/normaliseratBra, min son! marsch!»konsekvensändrat/normaliserat – och fältskärn affärdades med 10 dukater för sitt besvär. Listan på hans meriter hade fått en märkvärdig tillökning: han hade ryckt ut en tand på – hjelten Suvoroff.

14 Uppmuntrad häraf, beslöt fältskärn att söka sin lycka i Ryssland. Han reste till Petersburg och uppvaktade svenske ministern general Stedingk, broder till hans gynnare amiralen. Här fick han en lazaretts-läkaresyssla, stod sig väl och samlade en liten förmögenhet. Så förgingo fyra eller fem år, då underrättelse kom att Napoleon bestigit kejsarethronen. Fältskärns gamla ärelystnad vaknade nu åter; han tog afsked och återvände 1804 till fäderneslandet. Med sina meriter räknade han på en lysande befordran, men nej, medicinska fakulteterna hade redan fått pretentioner och ville se hans diplom. Förgrymmad gaf han medicinen på båten, framdrog sina attester från Zürich och köpte ett apothek i Stockholm.

15 Fältskärn var nu fem och trettio år. Han såg tillbaka|12| på det lif han härtills fört och fann det vara temligen pojkaktigt. Han sade till sig sjelf: det är icke nog att hafva räddat svenska flottan, Gustaf III och Armfelt, att hafva haft audiens hos Bonaparte och ryckt ut en tand på Suvoroff; man måste äfven hafva ett mål i lifvet. Och det föll honom in att han hade ett fädernesland.

16 1808 års krig bröt ut. Fältskärn sålde sitt apothek, råkade åter i krig med fakulteterna och förmådde icke uppsvinga sig högre, än till en underläkaretjenst vid ett af de finska regementerna. Likgodt, han slogs ej mera för äran och den 15 Augusti; vid armén funnos löjtnanter med grånade mustascher; hvarföre kunde ej fältskärn med tjugu års meriter blifva underläkare? Han deltog som sådan i 1808 och 1809 års kampagner; hans plats var i alla affärer tätt invid slagfältet i någon stuga vid vägen. Der kämpade han på sitt sätt manligt och ärligt mot eländet, sjukdomen och döden, sågade armar och ben, förband, plåstrade, tröstade, delade med den blesserade soldaten sin flaska, sitt bröd, sin börs, och hvad som var mer, sitt ständigt glada lynne, under tusende befängda anekdoter från hans vandringar i|12| främmande land. I halfva armén var han känd under namn af »tupakka tohtori»konsekvensändrat/normaliserat, tobaksdoktorn, sannolikt emedan han, som genom sina relationer i Stockholm ständigt var försedd med goda »blader»konsekvensändrat/normaliserat, alltid var färdig att dela med soldaten sin pipa och sin buss. Man kan vara kristlig äfven i tobak. Så förnäm var icke fältskärn, att han, lik Konows korpral, gick

konsekvensändrat/normaliseratmed två tuggbussar af högfärd blott,konsekvensändrat/normaliserat

|13|

18 tvärtom gick han hellre utan, när nöden var stor och en sårad kamrat fått sista biten af rullen i fickan på hans långa gula nankinsvest. Derföre älskade soldaten »tupakka tohtori»konsekvensändrat/normaliserat, och Fieandt gaf sig tusan d–r i våld uppå att han skulle promovera honom till arkiater, ty näst kulor och krut funnes intet i verlden så förtjent af en menniskas aktning, som en ärlig buss och fem blåa bröder.

19 Fältskärns äfventyr under kriget kunde beqvämligen fylla en hel julkalender. Men jag tiger dermed för denna gång och vill blott i förbigående nämna, att han 1808 firade sin födelsedag den sjuttonde Augusti vid Alavo. Efter krigets slut tog han afsked, utan pension, det förstås. När efter 1809 års fred så mången Finne flyttade öfver till Sverige, ansåg fältskärn det vara mera hedrande att dela alla öden med sitt fädernesland och stadnade derföre qvar. Hans gamla ostadiga lynne lät icke binda sig vid någon fix plats i samhället; han dref de första åren det yrke, att resa kring landet med sitt lilla fältapothek, ordinera och bota alla sjukdomar med snäppare, kopphorn, essentia dulcisspråk: latin och mixtura simplexspråk: latin. Från socken till socken, från by till by drog han omkring med sin gamla häst och sin medikamentslåda, välkommen öfverallt och lika eftersprungen som någon doktor B–r på nyare tider. Fältskärn var fri som fågeln i luften; munvig och rolig, kryddade han sin bäska rhabarber med skämtsama historier, säker att i hvarje stuga finna ett gästfritt bord och en pratsam värdinna. Det var en lycklig tid; jag är säker uppå att fältskärn derunder uträttade mycket godt, men det talade han aldrig om.

|14|

20 Dock icke länge fick fältskärn efter eget lynne resa kring landet som en vandrandeoriginal: vandrade (källa för ändring: 1854) bondepraktika. Sedan 1788 hade läkarekonsten vid universiteterna gått framåt med Lunkentusstöflar. Medicinalstyrelsen började med stränghet efterhålla de qvacksalvare af alla slag, som ännu i början af detta sekel öfversvämmade landet, ofta nog, det är sannt, till skada och skam för läkarekonstens rykte, men likaså ofta till nytta i nödens stund, emedan af verkliga läkare funnos ytterst få och apothekerna likaledes voro mycket glesa. Nu hade fältskärn redan förut legat i uppenbar delo med medicinska|13| fakulteterna i Upsala och Åbo; det behöfdes således icke mer, än att en nitisk kollega inberättade hans medicinska eriksgator i landsbygderna. Fältskärn blef kallad till Åbo att undergå colloquium familiarespråk: latin, men behagade icke lyda, hvilket i sjelfva verket var opolitiskt, ty med sina meriter i fält, hade han framför mången annan varit sjelfskrifven till en stadsläkaretjenst. Men han var envis och alltför kär i sitt oberoende; han for således ej, och följden blef att han vid strängt vite förbjöds att vidare prakticera.

21 Nu gaf fältskärn för tredje gången medicinen på båten, nedsatte sig i sin födelsestad och slog sig på fiskeri. Det var en intressant födkrok, men ock tyvärr ganska mager för en man, som dock ville hafva sin dagliga kopp kaffe och sina älskade fem blåa bröder. Fältskärn hade i sin medgångs dagar kunnat samla en vacker förmögenhet, men dertill var han för gifmild och för lätt på foten. Han ägde nu i denna verlden föga mer än sin gamla bruna rock, sin gula nan|15|kinsvest, sitt glada lynne och några hundrade gäddkrokar. Han lät derföre efter någon tid öfvertala sig att söka en vaccinatörbefattning, som han ock erhöll på förord af gamla krigskamrater. Gammal marodör på läkarekonstens fält, fann han sig väl i sin lilla befattning, som dock tillät honom ett par gånger om året ströfva omkring i bygderna, prata med gummorna och lefva för dagen på gammalt vis. Det fanns heller ingen som bättre än han förstod att smeka de små barnen till ro, när han med nålen rispade det fina mjuka hullet på deras arm; det gick som en lek under vänliga ord, och innan den lilla ens märkte det, var smärtan förbi. Detta förvärfvade fältskärn ännu mer alla mödrars välvilja; man förlät honom tillochmed hans fula vana att tugga tobak; den kunde nu icke mera hjelpas.

22 Och så smög sig småningom ålderns snö omärkligt och mildt öfver fältskärns hjessa. Han var en af de få lyckliga, som gått genom lifvets stormar utan att förlora sin tro på menniskor, alltid lika sorgfri och glad, utan att någonsin känna sitt hjerta hårdna under motgången eller bländas till högmod, när lyckan log blid. Han var i grunden en from själ, som gerna log öfver sin ungdoms lättsinne, och likväl ville det allt hänga vid ännu på gamla dagar. Kejsar Napoleon, – »hans köttsliga bror»konsekvensändrat/normaliserat, som han skämtande sade med anspelning på den 15 Augusti, – hade hastigt stigit till höjden af mensklig storhet och än hastigare åter störtat ned derifrån, medan fältskärns lif, lik en pendel i sin jemna svängning, varierat mellan de föga skilda graderna af en lycka som aldrig förvånat och en motgång som aldrig för|16|krossat. Ungkarl hela sitt lif igenom, alltsedan han lyckligen undkommit kärlekens snaror, i Schweitz, hyste han likväl ingen af de fördomar, hvilka så ofta komma hans likar att missakta hjertats heligaste känslor. Han hade för tidigt|14| lemnat boken, för att hinna inhemta en grundligare bildning, men lifvets rika erfarenhet hade icke gått onyttig förbi, och jag förvånades öfver hans menniskokännedom.

23 Ofta i vår barndom och första ungdom sutto vi deruppe i den gamla vindskammaren kring hans skinnklädda länstol vid den sprakande brasans sken och hörde honom förtälja sagor ur diktens verld och sagor ur lifvet. Hans minne var outtömligen rikt, och liksom runan säger att äfven den strida forsen icke låter sina böljor på engång förrinna, så hade äfven fältskärn ett ständigt nytt förråd af berättelser, dels från sin egen tid, men ännu mycket flera från tider som längesedan förgått. Han hade inga vidsträckta historiska kunskaper, hans berättelser voro snarare spridda karaktersdrag, än sammanhängande skildringar. I en sednare tid har jag funnit, att man måste derifrån afpruta mycket, som innehöll tidssqvaller och partiers förtal, det ena om det andra. Äfven saknades der en stor och upphöjd verldsåsigt, sådan man endast vinner genom tankens och känslans ständiga umgänge med det stora i lifvet; men hvad der fanns, var trohet, värma och framförallt en lefvande åskådlighet, sådan jag icke vill åtaga mig att ur minnet återgifva den.

24 När vi länge lyssnat uppå den gamle, hände sig stundom att han framtog en halfförsliten elektricitetsmachinoriginal: elektricitetsmaschin (källa för ändring: 1854) och lockade derur gnista på gnista. »Så der sprakade verlden,|17| när jag var ung»konsekvensändrat/normaliserat, sade han skrattande. »konsekvensändrat/normaliseratMan behöfde bara lägga fingret till, och paff, så small det på något håll. Men då var det också Vår Herre som vred machinen.»

25 Blott sällan hade han en historia skrifven, såsom »hertiginnan af Finland»konsekvensändrat/normaliserat. Det mesta berättades mundtligen; många år ha sedan förgått, en del har jag glömt, en del har jag jemfört med sägner och böcker. Om läsaren finner något nöje deri, skall fältskärn icke förgäfves hafva berättat sina sagor om vinterqvällarne.

[18] |15|

Fältskärns första berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

26 Läsare, der du sitter i din lugna boning, omgifven af freden, lugnet och civilisationen, erinrar du dig dessa än stora, än tårfulla minnen, som ännu efter århundraden qvarstadna, än strålande med solens glans, än skymmande likt outplånliga blodfläckar häfdernas brokiga blad? Förmå dina tankar, tyngda af hvilan, flytta sig tillbaka till det förgångnas fasor och fröjder, icke likgiltigt irrande från det ena till det andra, som retar din nyfikenhet, utan lefvande, åskådligt och varmt, såsom stode du sjelf midtibland dessa nu längesedan utkämpade strider, blödde i dem, segrade eller föll i dem och kände ditt hjerta klappa af hopp eller bäfvan, allteftersom lyckan log eller svek? Stående på historiens höjd och blickande vidt omkring på menskliga ödens vilda tummelplats, kan du förflytta dig ned i dälden af det förgångna, det kroppsligt begrafna och multnade, men andligt odödliga lif, som utgör historiens väsende och innehåll? Har du väl någonsin sett historien afbildas såsom en gubbe med vis panna och stelnadt hjerta, vägande allt med förståndets vågskål? Är icke häfdernas genius fastmer en evigt blomstrande flicka, full af eld, med ett brinnande|19| hjerta och en flammande själ, menskligt varm och menskligt skön?

27 Derföre, – har du förmågan att lida eller jubla med slägten som varit, att hata med dem, att älska med dem, att hänryckas, att beundra, att förakta, att förbanna, såsom de gjort, med ett ord, att lefva bland dem med hela ditt hjerta och icke blott med ditt kalla betraktande förstånd, välan så följ mig! Jag leder dig ned i dälderna; min hand är svag och mina taflor ringa, men ditt hjerta skall leda dig bättre än jag, på det förtröstar jag – och begynner.

|16|

Konungens Ring.konsekvensändrat/normaliserat

1. Slaget vid Breitenfeld.

28 Genom Tysklands och Sveriges historia återklingar sedan århundraden ett namn, vid hvars minne Svensken reser sitt hufvud högre och den frihetsälskande Tysken blottar af beundran sitt. Det är Leipzig, Breitenfeld, och den 7 September 1631.

29 Konung Gustaf Adolf stod med sina Svenskar och Finnar på Tysklands jord att värna det heligaste och högsta i lifvet: frihet och tro. Tilly, den förfärlige gamle korpralen, hade inryckt i Sachsen, och konungen följde honom. Två gånger redan hade de mötts; tigern hade manat lejonet till kamp, men lejonet rörde sig icke. Nu stodo de tredje gången i hvarandras åsyn; det förkrossande slaget måste falla, och Tyskland darrade under förbidan uppå sitt öde.

30 Tidigt om morgonen ryckte de förenade svenska och sachsiska härarna öfver Loberbäcken fram emot byn Breitenfeld och uppställde sig der i slagordning. Det var en ny krigskonst|20| uppfunnen af konungen; fotfolket i brigader, ryttarne i små sqvadroner, mellan dem musketörer och det hela på två linier, men Sachsarne skilda för sig. Konungen red långs lederna, ordnade allt med sin skarpa blick och talade uppmuntrande ord. Hans öga hvilade med välbehag på dessa tappre; der stod Gustaf Horn med sina ryttarskaror på venstra flygeln; i centern den tappre Teuffel och framför honom Torstenson med sina lätta, men fruktansvärda läderkanoner; Banér med sina Lifflänningar och Hepburn med sina Skottar stodo på andra linien.

31 Sist nalkades konungen högra flygeln, hvilken han sjelf anförde. Här stodo fem regementer rytteri: Tott med sitt regemente, Soop med sina Vestgöthar, Stenbock med sina Smålänningar och ytterst af alla Stålhandske med Finnarne. Konungens blick klarnade alltmera, under det att han långsamt passerade de skyllrande lederna. –konsekvensändrat/normaliserat Stålhandske,konsekvensändrat/normaliserat sade han och hejdade sin kolossala mörkbruna springare vid Finnarnes sista led: –konsekvensändrat/normaliserat J förstån väl hvarföre jag ställt eder ytterst. Mot oss står Pappenheim med sina Walloner – han längtar att göra min bekantskap, anmärkte konungen småleende – och menar jag att vi få en hård dust, om han från denna sidan kastar hela svärmen öfver oss. Jag litar derpå att J och edra Finnar skolen rätt eftertryckligt emottaga honom.konsekvensändrat/normaliserat Härefter höjde konungen rösten, så att han hördes af hela ryttarskaran, och tillade: –konsekvensändrat/normaliserat Låten se, gossar, att J icke hamren edra svärd|17| slöa på de der jernklädda karlarne, utan stöten hellre ned hästen först, så skolen J sedan ha lätt sak med den tunge ryttaren.konsekvensändrat/normaliserat

|21|

32 Det finska rytteriet förstod ganska väl både faran och äran af sin ställning och var deröfver stolt. Konungens tillit uppfyllde alla med mod och tillförsigt. Det fanns icke en, som ej varit beredd att möta den fruktade Pappenheim sjelf. När man såg dessa i allmänhet kortvuxna och undersättsiga gestalter på deras små oansenliga hästar, skulle man vid första anblicken hafva ansett dem föga vuxne ett anfall af de reslige Wallonerne på deras eldiga starktbyggda och stora springare. Tilly sjelf, i det tal han höll till sin här strax före slaget, talade med förakt om sina uthungrade, nakna fiender och deras hästar, sämre än de kejserliges sämsta trosshästar. –konsekvensändrat/normaliserat Riden rakt på dem, tillade han, –konsekvensändrat/normaliserat och ryttare och häst skola vanmäktiga störta ned under hofvarna af edra frustande springare.konsekvensändrat/normaliserat Men Tilly kände ej sin fiende rätt eller låtsade ej känna honom. Hvad som brast det finska rytteriet i yttre hållning och utseende ersattes mer än tillräckligt af ryttarens jernfasta muskler och lugna, in i döden okufvade mod, och hans småvuxna häst hade hela den finska racens ihärdighet, som under flera timmars tröttande fäktning i längden bidrog icke ringa till segern.

33 Följd af Finnarnes glada hurra, galopperade konungen bort. Stålhandske vände sig till sitt folk och upprepade konungens ord på finska. De raske ryttarnes ansigten skeno af stolthet och glädje.

34 –konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, Bertila, tillade Stålhandske, i det han vände sig till en ung ryttare, som i främsta ledet red en vacker svart häst och utmärkte sig framför de öfrige genom sin längd och sin hållning, – har du lust att i dag förvärfva dig riddarsporren?konsekvensändrat/normaliserat

|22|

35 Den tilltalade syntes öfverraskad, saluterade med värjan och rodnade allt upp under skärmen af stormhufvan. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har aldrig vågat eftersträfva en så stor utmärkelse,konsekvensändrat/normaliserat svarade han, och hans glödande kind lät likväl ana, att just detta varit målet för hans hemligaste drömmar. –konsekvensändrat/normaliserat Jag ... en bondeson!konsekvensändrat/normaliserat tillade han dröjande.

36 Stålhandske log. –konsekvensändrat/normaliserat Blixt och dunder, pojken rodnar ju som en flicka i brudstolen! En bondeson? Hvad d–n ha då vi andra varit från början? För du icke fyra fullrustade ryttare i fält? Vår Herre har gifvit dig ett hjerta i ditt bröst och kungen en värja i din hand. Det är ock ett sköldemärke; för resten får du sörja sjelf.konsekvensändrat/normaliserat

37 Tusende snabba tankar genomforo hastigt som blixten ryttarens själ. Han tänkte på sin barndom borta i Finland, i det aflägsna Österbotten. Han erinrade sig huru fadren, den gamle Bertila, som under klubbekriget varit en|18| af hertig Carls förnämsta anhängare, af sedermera konung Carl IX erhållit fyra stora gårdar, hvilka hvardera rustade häst och karl, och derigenom blifvit en af de rikaste bönder i sitt land. Han mindes sin första ungdom i Stockholm, dit hans fader sändt honom i den ärelystna afsigt att en dag förvärfva ära och ynnest vid konungens sida, och huru han, än ärelystnare, i stället för fredliga kunskaper, lärde i hemlighet fäkta och rida, intilldess den stränge fadren slutligen gaf vika och tillät honom söka en plats bland konungens finska rytteri. Alla dessa minnen korsade i ett ögonblick den unge krigarens panna, ty nu, nu var den kommen, den stund, då han, en yngling ur hopen, skulle tillkämpa sig jemlik|23| rang med denna stolta adel, som härtills med förakt nedblickat på honom och hans likar. Det var denna tanke som jagade blodet uppå hans kind; han kände att den kunde jaga honom in i döden.

38 Dock icke ensamt den. Hans ynglingahjerta vidgades vid den tanken att strida under hjeltekonungens ögon en hård, en afgörande strid för sin tros frihet, sitt lands ära, för allt hvad lifvet äger dyrast och högst, och denna öfvertygelse, delad af hela hären, med undantag af några besoldade utländska trupper, bar inom sig segrens visshet och försmak redan innan striden begynnt.

39 Innan ännu den unge ryttaren hann svara sin ädelmodige chef, hördes på afstånd konungens höga stämma mana till bön. Den ridderlige hjelten aftog sin hatt, i det han sänkte spetsen af sin värja mot jorden, och denna rörelse följdes genast af alla de kringstående trupperna. Och konungen bad med ljudelig stämma: –konsekvensändrat/normaliserat Allgode Gud, som bär seger och nederlag i din hand, vänd ditt huldrika ansigte till oss, dina tjenare! Från fjerran länder och lugna boningar hafva vi kommit hit, för att strida för frihet, för sanning,original: sanning (källa för ändring: HT) för ditt evangelium. Gif oss seger för ditt heliga namns skull. Amen.konsekvensändrat/normaliserat

40 En hög förtröstan fyllde vid dessa ord hvarje bröst. Den svenske trumpetaren red att utmanaoriginal: utmanna (källa för ändring: 1854) de kejserlige, och Tilly svarade stolt, att konungen visste nog hvar han skulle finna honom.

41 Klockan tolf vid middagstid kom den anfallande svenska hären i skotthåll för de kejserliges artilleri, som var upp|24|ställdt på höjden bakom deras slagordning. Svenska artilleriet svarade, och striden begynte. Solen sken de anfallande rakt i ögonen; sydvestvinden dref öfver dem moln af dam och hvirflar af tjock krutrök. Konungen lät hären svänga åt höger, för att få vind och sol på sidan; Pappenheim begärde och fick ordres att förekomma det. Med ljungeldens hastighet ilade han fram, svängde om och tog högra svenska flygeln i flanken. I ögonblicket kastade konungen rhengrefvens|19| regemente och Banérs ryttare i hans väg. Stöten var förfärlig; hästar och ryttare tumlade öfver hvarandra. Pappenheim drog sig tillbaka, men blott för att i nästa ögonblick kasta sig öfver Finnarne. Wallonernes långa mörka linie rusade fram i blindt raseri; förgäfves, de stötte mot en mur af jern, deras främsta led förkrossades, andra ledet svängde om, andra anfallet var tillbakaslaget. Pappenheim rasade; för tredje gången störtade han till anfall; nu hade Finnarne vid sin sida Liffländare och Kurländare. Stålhandske mottog sin fiende lika kallt, lika eftertryckligt; omöjligt att genombryta denna lefvande mur.

42 Sena till vrede, hade Finnarne härtills värjt sig med orubblig köld. Men småningom hänfördes också de af stridens hetta; vid fjerde anfallet hade fiendens raseri meddelat sig äfven åt dem, och de stodo numera knappt att hejda. Stålhandskes mäktiga stämma ljöd öfver slagthvimlet; än en gång slöto sig det finska rytteriets leder tillsamman, än engång kastades fienden hårdt tillbaka. Dock Pappenheim, höljd af sår, dref för femte gången sina Walloner till anfall. Och nu brötos de finska lederna sjelfmant, men blott|25| för att i sin jernfamn omsluta de inträngande. Striden begynte att kämpas man mot man och Wallonernes hästar att tröttna. Men stort som deras nederlag var ock deras raseri. För femte gången tillbakaslagna, anföllo de ännu den sjette, lika blodigt, lika förgäfves. Sjunde gången följdes Pappenheim blott af sina trognaste, och när äfven detta sista förtviflade angrepp endast betäckte fältet med de anfallandes lik, förmådde hans fruktade stämma ingenting mer. Wallonernes öfverblifna skara spridde sig i den vildaste flykt öfver vägen åt Breitenfeld.

43 Höljda af blod och dam, drogo Finnarne andan. Men knappt hade röken ett ögonblick skingrats, innan de upptäckte en afskuren qvarlefva af fiendens här. Det var hertigen af Holstein med sitt fotregemente, som åtföljt Pappenheim. Finnarne voro nu engång varma och stodo icke att hejdas. I förening med Östgötharne kringrände de Holsteinarne, krossade och tillintetgjorde dem; desse tappre försvarade sig till sista man och föllo i samma ordning som de intagit i striden. Slutligen återstod blott en ung man som, blödande ur flera sår, varoriginal: vara nära att digna till jorden. Redan höjde en Savolaksare sitt svärd till dödshugget; då kastade sig en ung ryttare emellan och mottog en del af det afvärjda hugget med sin arm. –konsekvensändrat/normaliserat Pardon för en tapper man! ropade Bertila, ty räddaren var han. Ogerna släppte Savolaksaren sin fiende, och den sårade Holsteinarn bortfördes som fånge.

44 Medan detta tilldrog sig på högra flygeln, hade den venstra råkat i största fara. Fürstenberg med sina Kroater|26| hade angripit Sachsarne, och desse|20| begynte snart att vackla.original: vackla Tilly såg sina båda flyglar i strid och ryckte ändtligen fram med sina sexton stora tertier, som utgjorde centern. Lik ett svart åskmoln utbredde sig öfver slätten hans stolta här. Torstenson mottog honom med varma servietter. Förfärligt sopade läderkanonernas kulor de kejserliga lederna; Tilly drog sig åt sidan, lemnade Pappenheim i sticket och kastade sig, äfven han, öfver Sachsarne. En lavin i sitt fall gör ej större förödelse; sprängde vid förstaoriginal: största (källa för ändring: HT, 1872, 1883) stöten, rusade Sachsarne flyende åt alla sidor, kurfursten främst, och plundrade under flykten allt hvad de öfverkommo. Tilly kunde nu kasta sina massor mot Horn och Svenskarnes venstra flygel. Trängd af en fruktansvärd öfvermakt, vek denna långsamt åt venster, hvarje ögonblick nära att duka under i den olika striden. Konungen ilade dit och ropade till Callenbach med reserven att för Guds skull hugga in. Callenbach gjorde så, men föll i första anfallet. Samma öde hade Teuffel. Ändtligen ryckte Hepburn med sina Skottar och Soop med Smålänningarne Horn till hjelp. Kroaterne rusade mot Hepburn i täta svärmar; då öppnades Skottarnes leder, de dolda läderkanonerna begynte spela och öfversållade fältet med lik. Andra fiender trängde fram i deras spår. Skottarne mötte dem med en muskötsalfva af så gräslig verkan, att hela leder störtade till marken. Röken och dammet från hela den öfriga hären drefs hitåt öfver tätaste hvimlet. Vän och fiende blandades om hvarandra i mordisk förvirring, man slogs med svärd och kolfvar, och segern vacklade än åt den ena, än åt den andra sidan.

|27|

45 Då begynte oförmodadt kanondundret från höjden ånyo. Konungen i spetsen för sitt rytteri, och Finnarne främst, hade eröfrat de kejserliges artilleri och vände mot dem sjelfva deras egna kanoner. Denna omständighet afgjorde slagets utgång. Förgäfves hade Pappenheim sökt återtaga höjden; för åttonde gången måste han vika. Konungen med sin segrande högra flygel högg in på fiendens flank; allt råkade der i villervalla. Tilly gret af harm, Pappenheim, som med egen hand nedhuggit fjorton Svenskar och Finnar, var utom sig af raseri. Förgäfves voro både hotelser och böner; de kejserlige flydde i vild förvirring åt alla håll, Tilly, hvars ryktbara gråskymmel blef skjuten under honom, undkom med knapp nöd fångenskapen, och konungens seger var fullständig.

46 Dock ännu återstod ett blodigt efterspel. Fyra fotregementer af Tillys äldsta kärntrupper hade i god ordning dragit sig ur striden och ställde sig bröstgänges till motvärn mot de förföljande Svenskarne. Konungen angrep dem med högra flygeln, Totts ryttare, Smålänningarne och Finnarne. Det var en het dust; Wallonerne slogos som förtviflade; ännu döende sökte de att med svärden genomborra sina öfverridande fienders hästar. Ingen|21| pardon begärdes, och ingen gafs. Ändtligen räddade det inbrytande mörkret återstoden af denna tappra trupp, som drog sig till Leipzig. Slaget var slut.

47 Följderna af denna seger voro omätliga. Gustaf Adolf, fruktande att förlora den genom en oförsigtighet, uppställde ännu klockan 7 om aftonen sin här för andra gången i slag|28|ordning och lät den i samma ställning tillbringa natten. Men derförinnan red konungen från led till led att tacka sina tappre.

48 –konsekvensändrat/normaliserat Stålhandske, sade konungen, när han kom till Finnarnes leder, –konsekvensändrat/normaliserat J och edert folk hafven alle stridt som käcke män och som jag det af eder väntat. Jag tackar er, mina barn! Jag är stolt öfver eder.konsekvensändrat/normaliserat

49 Ett jublande hurra var truppens svar.

50 –konsekvensändrat/normaliserat Men, tillade konungen, –konsekvensändrat/normaliserat det var en bland eder, som sprang ned af hästen och främst bland alla klättrade upp på höjden för att taga de kejserliges kanoner. Hvar är han?konsekvensändrat/normaliserat

51 En ung ryttare red fram ur ledet. –konsekvensändrat/normaliserat Nåd, ers majestät! stammade han. –konsekvensändrat/normaliserat Jag gjorde det utan kommando och förtjenar derföre döden.konsekvensändrat/normaliserat

52 Konungen smålog. –konsekvensändrat/normaliserat Ditt namn?konsekvensändrat/normaliserat

53 –konsekvensändrat/normaliserat Bertila.konsekvensändrat/normaliserat

54 –konsekvensändrat/normaliserat Från Österbotten?konsekvensändrat/normaliserat

55 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers majestät!konsekvensändrat/normaliserat

56 –konsekvensändrat/normaliserat Godt. I morgon bittida klockan sju infinner du dig, för att höra din dom.konsekvensändrat/normaliserat

57 Konungen red vidare, och ryttaren återvände till ledet.

58 Natten bröt in öfver det blodiga fältet, betäckt af 9 000konsekvensändrat/normaliserat stympade lik. Det finska rytteriet bivuakerade på samma höjd, der man tagit Tillys kanoner. Spillrorna och de döde voro i hast undanröjde, en brasa af sönderskjutna lavetter och bösskolfvar spridde sitt flammande sken ut i den milda septembernatten. Himlen var klar, och genom den lätta röken sågo de eviga stjernorna ned på denna tafla af strid och död.

|29|

59 Ryttarnes första omsorg var att gifva hästarna hafra och vattna dem vid Loberbäckens grumliga strand. Derpå hade de sjelfve lägrat sig, hvar i sitt led, vid eldarne på höjden, fullt väpnade och redo att vid första vink bryta opp. Marken var slipprig af dagg och blod, men tröttheten så stor, att mången somnade på fläcken, der han kastat sig ned. Andra höllo sig muntra med mat och dryck; de hade godt förråd af öl och läto stopen gå hand ur hand ända till förposterna, så länge en droppe fanns qvar, och drucko skämtandeoriginal: skämande de kejserliges skål.

60 –konsekvensändrat/normaliserat Och att de i natt måtte dö af törst!konsekvensändrat/normaliserat

61 –konsekvensändrat/normaliserat Säg hellre att de må dricka sitt eget graföl.konsekvensändrat/normaliserat

62 –konsekvensändrat/normaliserat Elääköön kuningasspråk: finska!konsekvensändrat/normaliserat

|22|

63 I detta ögonblick hördes helt nära uppå det af eldarna svagt belysta fältet en jemrande stämma ömkligen bönfalla om hjelp. Soldaterna, vana vid sådant, hörde på den främmande brytningen att mannen icke var deras och gjorde sig intet omak. Men jemrandet fortfor, klagande och skärande, utan uppehåll.

64 –konsekvensändrat/normaliserat Pekka, gå dit och gif den österrikiska hunden nådestöten,konsekvensändrat/normaliserat ropade någre af ryttarne, som ledsnat vid dessa klagoljud.

65 Pekka, en af Bertilas fyra dragoner, kortvext, men stark som en björn, gick motvilligt att tysta den jemrandes mun. Vidskeplig, som alla hans kamrater, var han icke väl till mods bland de döda i mörka natten. Bertila, försjunken i tankar på morgondagen, hörde det ej.

66 Om några minuter kom Pekka tillbaka, släpande med|30| sig en mörk kropp, som till allas förundran befanns vara en munk, lätt igenkänlig på sin af tonsuren kala hjessa. Kring sin grofva kåpa bar han ett tåg af hampa, men i tåget slidan af ett långt svärd.

67 –konsekvensändrat/normaliserat En munk! En jesuit!konsekvensändrat/normaliserat sorlade ryttarne.

68 –konsekvensändrat/normaliserat Ja hvad ville ni jag skulle göra? genmälteoriginal: gemälte Pekka förlägen. –konsekvensändrat/normaliserat När jag höjde min arm att stöta till, parerade han hugget med ett crucifix.konsekvensändrat/normaliserat

69 –konsekvensändrat/normaliserat Stöt ned honom! Det är en af den djefvulsligan, som stryker omkring i fårakläder att mörda konungar och bränna trogne kristne på bål.konsekvensändrat/normaliserat

70 –konsekvensändrat/normaliserat Stöt ned honom! När vi stormade höjden, stod samma karl med sitt crucifix bland de kejserlige och fyrade af en kanon.konsekvensändrat/normaliserat

71 –konsekvensändrat/normaliserat Låt se om klenoden är af silfver!konsekvensändrat/normaliserat utropade en af ryttarne, stack sin hand inom munkens kåpa och framdrog, oaktadt hans motstånd, ett crucifix af silfver rikt förgylldt.

72 –konsekvensändrat/normaliserat Jag kunde tro det. Satan har godt om guld.konsekvensändrat/normaliserat

73 –konsekvensändrat/normaliserat Låt mig se det der, sade en gammal ryttare, –konsekvensändrat/normaliserat jag känner något till munkknepen.konsekvensändrat/normaliserat Derpå undersökte han på alla sidor den förgyllda bilden, och se, i det han tryckte på en liten fjäder i dess bröst, sprang derur en skarpslipad dolk.

74 Som stungen af en orm, slängde han crucifixet ifrån sig långt ut uppå fältet. Fasa och afsky hade bemäktigat sig alla de kringstående. –konsekvensändrat/normaliserat Häng den huggormen i hans eget rep!konsekvensändrat/normaliserat skreko ryttarne. –konsekvensändrat/normaliserat Gnadespråk: tyska! Gratia!språk: latin pardonspråk: franska!konsekvensändrat/normaliserat jemrade sig munken, som döfvad af en blessyr i hufvudet, begynte att återfå mål och krafter.

|31|

75 –konsekvensändrat/normaliserat Här finns ej något träd, invände en, –konsekvensändrat/normaliserat och ingen får röra sig ur ledet.konsekvensändrat/normaliserat

76 –konsekvensändrat/normaliserat Dränk honom!konsekvensändrat/normaliserat

77 –konsekvensändrat/normaliserat Här finns intet vatten.konsekvensändrat/normaliserat

|23|

78 –konsekvensändrat/normaliserat Klubba honom i skallen.konsekvensändrat/normaliserat

79 Ingen ville, för afsky, röra jesuiten.

80 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad skola vi göra af honom?konsekvensändrat/normaliserat

81 –konsekvensändrat/normaliserat Misericordia!språk: latin Gnadespråk: tyska!konsekvensändrat/normaliserat upprepade fången.

82 –konsekvensändrat/normaliserat Gif honom en fot och låt honom löpa, genmälte en. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro kristlige stridsmän och frukta för inga djefvulsfunder.konsekvensändrat/normaliserat

83 –konsekvensändrat/normaliserat Åtminstone skall jag märka dig först, högvördige pater, på det vi må känna dig, om vi mötas ännu engång,konsekvensändrat/normaliserat inföll en af ryttarne, en Tavastlänning vid namn Witikka, känd för sin styrka och vildhet. Och i det han lät sitt långa svärd surra några hvarf kring jesuitens hufvud, afhögg han, innan någon hann hindra det, så skickligt båda hans öron, att knappast ett hår dervid blef krökt. –konsekvensändrat/normaliserat Sanct Petrus har icke gjort det bättre,konsekvensändrat/normaliserat utropade Witikka skrattande.

84 De närmast stående vände sig bort. Råa som de voro och vana vid krigets grymhet, funno dock ryttarne detta skämt för groft.

85 Blödande kröp jesuiten bort på händer och fötter. Men ännu länge hörde man ur det omgifvande mörkret hans röst: –konsekvensändrat/normaliserat Maledicti Fennones! maledicti! maledicti! Vos comburat ignis sempiternus!konsekvensändrat/normaliseratspråk: latinkonsekvensändrat/normaliserat*)Fördömde Finnar! Förtäre eder den eviga elden!

86 –konsekvensändrat/normaliserat Fader vår som äst i himlom!konsekvensändrat/normaliserat begynte en röst i ryttarnes led. Och alla instämde med andakt i bönen.

|32|

87 Vid daggryningen den 8 September var hela svenska lägret uti en glad rörelse. Segern var viss, från alla håll inlupo underrättelser om kejserliga härens totala förskingring. Konungen lät en del af rytteriet förfölja fienden, medan den öfriga original: af (källa för ändring: HT, 1883) hären fick det angenäma uppdraget att plundra Tillys läger, som ordentligt skiftades i lotter. Omäteligt var bytet; mången blef här en rik man till dödedagar. Allt var rörelse och lif, de döda fingo i hast sin graf, de sårade glömde sin smärta. I den klara septembermorgonen hvimlade hela den vida slätten af jublande skaror till häst och fot, och här, om någonsin, kunde man tillämpa v. Beskovs annars obegripliga försäkran, att »luften kändes af segerfanor sval»konsekvensändrat/normaliserat.

88 Konungen hade tillbragt natten i en vagn. Sedan han hållit bön och utdelat dagens närmaste ordres, lät han kalla till sig flera af dem som under striden hade utmärkt sig mest. Der belönades mången tapper bragd med ära och befordran. Men högre än all annan lön var den inre tillfredställelsen och bifallet af den hjelte, som hela Europa nu lärde sig att beundra.

89 Bland de särskildt hitkallade var äfven en ung man, som i denna berättelse spelar en framstående roll. Gustaf Bertila var endast tjugu år; hans hjerta|24| slog i detta ögonblick högre än det slagit under stridens blodigaste hvimmel. Han anade väl att konungens ädelmod icke skulle tillräkna honom hans brott emot gifna ordres i stridens hetta, men han rodnade och bleknade under ovissheten om konungens afsigt med denna audiens, som redan i sig sjelf innebar en så stor utmärkelse.

|33|

90 Konungen hade låtit uppslå sitt tält under en af de stora almarna vid Gross Wetteritz, ty alla bygnader i närheten voro dels nedbrända, dels nedskjutna af vän och fiende. Efter en half timmas väntan blef Bertila införd i tältet. Gustaf Adolf satt på en tältstol med armen stödd mot ett bord belastadt med kartor och papper. Han var, som bekant, både lång och korpulent; den åtsittandeoriginal: åsittande (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) kyllern gaf åt hans former ett än mera fylligt utseende. När Bertila inträdde, lyftade konungen sina milda uttrycksfulla ögon från en nyss undertecknad dagorder och fixerade den unge ryttaren med en genomträngande blick. Gustaf Adolf var något närsynt; en viss ansträngning att vid första anblicken igenkänna en person plägade vid möten med mindre bekanta gifva hans blick en skärpa, som genast åter förgick.

91 –konsekvensändrat/normaliserat Du heter Bertila?konsekvensändrat/normaliserat yttrade konungen, likasom för att förvissa sig att han i går hört rätt.

92 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers majestät.konsekvensändrat/normaliserat

93 – Son af gamle Aron Bertila i Kyro?tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

94 – Ja, ers majestät.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

95 –konsekvensändrat/normaliserat Åldern?konsekvensändrat/normaliserat

96 –konsekvensändrat/normaliserat Tjugu år.konsekvensändrat/normaliserat

97 Konungen fixerade honom med ett tvekande uttryck.

98 –konsekvensändrat/normaliserat Hans son, sade du?konsekvensändrat/normaliserat

99 Den unge ryttaren bugade sig rodnande.

100 –konsekvensändrat/normaliserat Besynnerligt!konsekvensändrat/normaliserat

101 Konungen uttalade detta ord likasom omedvetet och syntes ett ögonblick tankfull. Derpå återtog han lifligt: –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre har du icke förr låtit anmäla dig hos mig? Din far har gjort min fader och riket stora tjenster. Han lefver då än?konsekvensändrat/normaliserat

|34|

102 –konsekvensändrat/normaliserat Han lefver, tacksam för ers majestäts godhet.konsekvensändrat/normaliserat

103 –konsekvensändrat/normaliserat Verkligen?konsekvensändrat/normaliserat

104 Detta ord, liksom det förra, liknade snarare en undsluppen hemlig tanke, än en fråga till åhöraren. Den unge Bertila kände blodet alltmera uppstiga på sin kind, och konungen märkte det. –konsekvensändrat/normaliserat Din far och jag ha engång varit oense,konsekvensändrat/normaliserat tillade konungen, under det att läpparna logo, medan ett lätt moln beskuggade hans ögonbryn. –konsekvensändrat/normaliserat Dock, fortfor han, –konsekvensändrat/normaliserat är allt detta längesedan|25| glömt, och det gläder mig att en så förtjent man har en så tapper son. Du var med bland de sjuttio Finnarne vid Demmin?konsekvensändrat/normaliserat

105 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers majestät.konsekvensändrat/normaliserat

106 –konsekvensändrat/normaliserat Och man har icke anmält dig till befordran?konsekvensändrat/normaliserat

107 –konsekvensändrat/normaliserat Min öfverste har lofvat ha mig i åtanke.konsekvensändrat/normaliserat

108 –konsekvensändrat/normaliserat Din konung glömmer aldrig en trogen tjenst. Gustaf Bertila, jag har nyss undertecknat din fänriksfullmakt. Tag den och fortfar att tjena med ära.konsekvensändrat/normaliserat

109 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät!konsekvensändrat/normaliserat stammade den unge ryttaren.

110 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har ännu ett ord att säga dig. Ditt förhållande i går var emot ordres.konsekvensändrat/normaliserat

111 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers majestät.konsekvensändrat/normaliserat

112 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill att mina soldater lyda punktligt. Likväl har man sagt mig att du steg af hästen vid foten af den brantaste kullen, för att fortare komma upp.konsekvensändrat/normaliserat

113 –konsekvensändrat/normaliserat Det är sannt, ers majestät.konsekvensändrat/normaliserat

114 –konsekvensändrat/normaliserat Och att du derföre, medan det öfriga rytteriet gjorde en omväg, hann först på kullen, nedhögg två Österrikare och tog den första kanonen.konsekvensändrat/normaliserat

|35|

115 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers majestät.konsekvensändrat/normaliserat

116 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra. Fänrik Bertila, jag förlåter ditt fel emot ordres och utnämner dig till löjtnant vid mitt finska rytteri.konsekvensändrat/normaliserat

117 Den unge ryttaren saknade ord.

118 Konungen sjelf var rörd. –konsekvensändrat/normaliserat Kom närmare, unge man,konsekvensändrat/normaliserat sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Du bör veta att jag en gång i min ungdom tillfogat din far en stor oförrätt. Himlen, som känner min ånger, har ändtligen sändt mig ett tillfälle att godtgöra mot sonen hvad jag brutit mot fadren. Löjtnant Bertila, du är tapper och ädel, du har erhållit en krigisk uppfostran; du har ock fört i min tjenst fyra fullrustade ryttare. I din egenskap af officer i min tjenst är du redan en adelsmans vederlike. Men på det ingen af mina officerare, af hvad börd han vara må, skall anse dig, en bondeson, vara under sig i stånd, vill jag gifva dig ett namn, en vapensköld och en riddares sporrar. Gå, unge man ... gå min son, upprepade konungen med en oförklarlig rörelse, ... och visa dig värdig din konungs ynnest.konsekvensändrat/normaliserat

119 –konsekvensändrat/normaliserat Intill döden!konsekvensändrat/normaliserat Och öfverväldigad af sina känslor, böjde den unge krigaren ett knä för Tillys besegrare.

120 Konungen stod upp. Den rörelse, hvilken ett ögonblick afspeglat sig på hans manligt sköna ansigte, lemnade hastigt åter rum för konungens majestät och fältherrens befallande blick. Den unge Bertila förstod att audiensen var slut.

121 Det oaktadt dröjde han ännu i sin knäböjandeoriginal: knöböjande ställning och räckte konungen ett bref, hvilket han alltintill denna morgon burit insydt i sin|26| lifrock. –konsekvensändrat/normaliserat Värdigas läsa detta bref, ers majestät! När jag drog ut i fält och tog farväl af|36| min gamle fader, räckte han mig detta och sade: min son, gå, sök att förtjena din konungs nåd genom trohet och mannamod. Och lyckas du en dag att vinna hans ynnest för egen skull och icke blott för din faders namn, då räck honom detta bref och säg att det är mitt testamente. Hans stora hjerta skall förstå hvad jag menar.konsekvensändrat/normaliserat

122 Konungen tog brefvet, bröt det och läste. Hans drag förrådde en liflig, men dämpad rörelse; den häftiga mörka rodnaden, oftast på sednare år det enda vittnet till striderna inom en själ som förstod att beherrska sig sjelf, steg som en lätt sky på konungens panna, purprade den ett ögonblick och försvann sedan åter utan spår. När han slutat läsningen, hvilade hans öga tankfullt på den vackra och blonda ynglingen, som ännu låg knäböjd vid hans fot.

123 –konsekvensändrat/normaliserat Stå upp!konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen. Bertila uppstod.

124 –konsekvensändrat/normaliserat Känner du innehållet af detta bref?konsekvensändrat/normaliserat

125 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, ers majestät.konsekvensändrat/normaliserat

126 Konungen fixerade honom skarpt och syntes nöjd med det redliga, om sanning vittnande uttrycket i ynglingens ansigte. –konsekvensändrat/normaliserat Din far, unge man, fortfor han efter en kort paus – din far är en besynnerlig menniska. Han hatar adeln alltsedan Klubbekrigets dagar, då han kämpade mången hård strid i spetsen för bönderna och då Flemingsoriginal: Flemmings (källa för ändring: HT) ryttare våldgästade på hans gård. Han förbjuder dig att någonsin antaga adeligt namn och sköld, såframt du vill undgå hans faderliga förbannelse.konsekvensändrat/normaliserat

127 Bertila svarade icke. En blixt från klar himmel hade ljungat ned på hans unga lycka, alla hans ärelystna dröm|37|mar om sköldemärket och riddarsporren voro med ens tillintetgjorda.

128 –konsekvensändrat/normaliserat En faders vilja måste lydas, fortfor konungen med allvar. –konsekvensändrat/normaliserat Det adliga namn jag ämnat dig kan du ej mera bära. Lugna dig unge vän; du behåller din värja och din löjtnantsfullmakt: med dem och din tappra arm skall ärans bana alltid stå dig öppen än.konsekvensändrat/normaliserat

129 Och på en vink af konungen aflägsnade sig den unge krigaren med blandade känslor.

2. Fröken Regina.

130 En kulen höstdag i början af Oktober 1631, mellan tre och fyra veckor efter slaget vid Breitenfeld, satt uti ett af tornrummen på slottet i Würtzburg|27| den sköna Regina von Emmeritz, biskopens systerdotter, jemte tre eller fyra af sina tärnor broderande jungfru Marias bild på en fana af hvitt siden, ämnad att föräras såsom ett segerrikt banér åt slottets besättning. De unga flickorna förde ett lifligt språk, ty slottets buse, den gamle girige biskopen, hade nyss dragit sin kos, såsom han föregaf, på en resa i stiftet, men i sjelfva verket för att undfly Gustaf Adolfs annalkande skaror. Fruktande för sina skatter, hade han derförinnan anförtrott stadens och slottets försvar åt den tappre ryttmästaren Keller med 1 500konsekvensändrat/normaliserat man, och Keller, litande på slottets fasta läge vid stranden af Main, hade försäkrat hans högvördighet, att förr skulle kättarekonungen krossa sitt hufvud mot dessa murar, än någon af hans gudlösa följe skulle komma härin.

131 Den sköna Regina var knappast sexton år, hade lockar|38| mörka som natten, kinder friska som dagens gryning och ett par svarta ögon, djupt glänsande likt tvenne stjernor som vid midnatt spegla sig uti en enslig sjö. Hon var den gamle biskopens ögonsten; han hade lika ogerna qvarlemnat henne som sina skatter i berget, men Keller hade försäkrat honom att fasta, med kanoner späckade murar i en så orolig tid vore skönhetens säkraste värn, och Keller var en riddare af tro och ära; med en sådan skatt under sitt beskydd skulle han hellre begrafva sig under slottets ruiner, än kapitulera.

132 Fröken Regina lyftade sina mörka ögon från broderiet och såg genom det lilla tornfönstret ut öfver floden, der just nu en vagn, eskorterad af några ryttare, passerade öfver bron från staden till slottet. –konsekvensändrat/normaliserat Hvem kan den resande vara?konsekvensändrat/normaliserat utropade hon med den svärmande blicken, som endast sällan fästade sig på andra föremål, än den stora och sköna Mariebilden af marmor i hennes bönkammare.

133 –konsekvensändrat/normaliserat Ack, utropade Kätchen, den yngsta och pratsammaste af tärnorna, –konsekvensändrat/normaliserat ack heliga jungfru, hvad det ändå är roligt att lefva i krigstider! Hvar dag nya ansigten, ståtliga riddare, raska svenner och då och då ett litet gille i staden. Det är dock annat än att sitta här instängd i ett kloster och från morgon till qväll höra munkarna messa de profundisspråk: latin. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, fortfor hon sjelfsvåldigt, –konsekvensändrat/normaliserat måtte blott hans nåd biskopen blifva rätt länge borta!konsekvensändrat/normaliserat

134 –konsekvensändrat/normaliserat Kätchen, bannade Regina, –konsekvensändrat/normaliserat akta dig att tala illa om munkarnas messor! Kom ihåg att vår biktfader, pater Hieronymus, är medlem af den heliga inqvisitionen och att slottsfängelset är både djupt och mörkt.konsekvensändrat/normaliserat

|39|

135 Kätchen blef ett ögonblick stum. Strax derpå återtog hon djerft: –konsekvensändrat/normaliserat Vore jag i frökens ställe, skulle jag hellre tänka på den vackra grefven af Lichtenstein, än på den otäcke pater Hieronymus. Det är en ståtlig riddare; Gud gifve att han återvände med seger från kriget mot kättarne!konsekvensändrat/normaliserat

|28|

136 –konsekvensändrat/normaliserat Och att de alla måtte utrotas med eld och svärd!konsekvensändrat/normaliserat inföll en af tärnorna med andäktig uppsyn.

137 –konsekvensändrat/normaliserat Stackars kättare!konsekvensändrat/normaliserat utropade Kätchen leende.

138 –konsekvensändrat/normaliserat Tag dig till vara! upprepade fröken Regina med naivt allvar. –konsekvensändrat/normaliserat En kättare förtjenar intet förbarmande. Den som dödar en kättare, får sju synder förlåtna, det har pater Hieronymus ofta sagt mig. Att hata kättarne är det åttonde sakramentet, och att älska en enda af dem är att förskrifva sin själ åt afgrunden.konsekvensändrat/normaliserat

139 Reginas svarta ögon blixtrade vid dessa ord. Man såg att den värde paterns lärdomar slagit djup rot i hennes själ.

140 Kätchen fällde icke modet. –konsekvensändrat/normaliserat Man säger att deras konung skall vara mild och ädel, att han beskyddar alla värnlösa och icke tillåter sina soldater något öfvervåld.konsekvensändrat/normaliserat

141 –konsekvensändrat/normaliserat Satan plär ofta förkläda sig i en engels skepnad.konsekvensändrat/normaliserat

142 –konsekvensändrat/normaliserat Man säger att hans folk skall vara tappert och menskligt. Jag hörde ju sjelf en gammal italiensk ryttare berätta för knektarne i vapensalen, huru sjuttio män af ett kättarefolk vid namn Finnar i mer än en timme försvarat sin konung mot 1 500konsekvensändrat/normaliserat Neapolitanare. Och när de fleste af kättarne stupat, fingo de öfrige hjelp och seger; men derefter förbundo de sina sårade fiender på samma gång som deras egna.konsekvensändrat/normaliserat

|40|

143 Fröken Regina stod upp och ämnade häftigt svara, då i detsamma en tjenare visade sig i dörren och anmälde att grefven af Lichtenstein, sjuk af blessyrer, anländt till slottet och anhöll om gästfrihet. Den unga fröken, som i egenskap af biskopens systerdotter under hans frånvaro var att anse som slottets herskarinna, skyndade genast ned att välkomna den anlände gästen, hennes slägting på långt håll. Tärnorna vexlade blickar sinsemellan, likasom ansåge de denna händelse särdeles betydelsefull. Den sägen hade länge hviskats dem emellan, att den gamle biskopen utsett grefven till blifvande gemål åt deras unga fröken. Men förgäfves hade de sökt att upptäcka en rodnad på hennes kind vid underrättelsen om hans ankomst. Om fröken Regina hyste någon ömmare känsla, förstod hon åtminstone väl att dölja den.

144 –konsekvensändrat/normaliserat Är det sannt, sade en af tärnorna, –konsekvensändrat/normaliserat att kättarekonungen vunnit en stor seger öfver de rättroende och nalkas hitåt med sin gudlösa här?konsekvensändrat/normaliserat

145 –konsekvensändrat/normaliserat Så säger man, svarade en annan. –konsekvensändrat/normaliserat Men hit kan han ej komma. De våra hafva upprest det svenska helgonet Brigittas bild i hans väg på Thüringerskogen, och hon skall nog förstå att hejda hans framfart.konsekvensändrat/normaliserat

146 Undertiden hade fröken Regina låtit inreda åt sin gäst ett af biskopens egna rum och sörjt för all möjlig omvårdnad. Den unge grefven af Lichten|29|stein var en stolt och reslig yngling, mörk som en Spanior och med ögon nästan lika blixtrande som Reginas. Han nalkades sin sköna värdinna med stapplande steg och likväl med blickar, för hvilka Regina nedslog sina. –konsekvensändrat/normaliserat Huru tackar jag icke himlen, sade han,|41| –konsekvensändrat/normaliserat för dessa blessyrer, som förskaffa mig lyckan att äga en så skön sjukvårderska!konsekvensändrat/normaliserat

147 Grefvens sår voro många, men icke farliga. Han beskref huru han, en katholik, dock tagit tjenst vid hertigens af Holstein kätterska regemente; huru detta blifvit nedsabladt vid Breitenfeld, huru han nästan ensam undkommit med lifvet, i det att en finsk ryttare ädelmodigt mottagit det åt honom ämnade dödshugget. Fången hos fienden, hade han kort derpå, ännu matt af sina sår, blifvit utvexlad och ilat hit, för att i grannskapet af sitt hjertas herskarinna återhämta krafter och helsa. –konsekvensändrat/normaliserat Men, tillade grefven efter denna berättelse, –konsekvensändrat/normaliserat med oro förnam jag att fienden, lysten efter rof, lik en förhärjande ström vältrar sina massor hitåt till Frankens rika dalar. Desto fortare ilade jag att med er, sköna Regina, dela öden och faror. Var lugn! Königshofen skall göra fienden motstånd, och pater Hieronymus, hvilken, sårad som jag, undkommit från Breitenfeld, är sysselsatt att i hela fiendens väg upphetsa landtfolket till motstånd.konsekvensändrat/normaliserat

148 –konsekvensändrat/normaliserat Och ni tror då, inföll Regina oroligt, –konsekvensändrat/normaliserat att dessa gudlöse kättare skola våga sig ända hit?konsekvensändrat/normaliserat

149 –konsekvensändrat/normaliserat Helgonens beskydd skall vaka öfver skönheten,konsekvensändrat/normaliserat genmälde grefven undvikande. –konsekvensändrat/normaliserat För öfrigt skola vi snart erhålla säkrare nyheter.konsekvensändrat/normaliserat

150 Vid dessa ord blickade Regina ut genom fönstret och varseblef en trupp ryttare, som i sporrstreck ilade fram emot slottet. –konsekvensändrat/normaliserat Jag bedrager mig icke, utropade hon, –konsekvensändrat/normaliserat det är pater Hieronymus sjelf som återvänder hit.konsekvensändrat/normaliserat

|42|

151 –konsekvensändrat/normaliserat Dåliga förebud!konsekvensändrat/normaliserat mumlade grefven mellan tänderna.

152 Fröken Regina hade sett rätt; det var pater Hieronymus, som i detta ögonblick red öfver vindbryggan. Patern var till det yttre en liten oansenlig man, blek och mager, med skarpa energiska drag och djuptliggande håliga ögon, hvilkas ständigt oroliga blickar spejande flögo öfver alla föremål. Kring den svarta kåpan bar han ett rep af hampa, och dervid hängde ett långt svärd. Men icke mera sken från hans hjessa den kala tonsuren; sårad i hufvudet, bar han deröfver ett slags hufva eller kalott af läder, hvars svarta färg gjorde ett hemskt afbrott mot det likbleka ansigtet. Aldrig hade den fruktade jesuiten visat sig i en så afskräckande gestalt. Alla knektarne skyllrade, alla slottets tjenare skyndade att afvakta hans befallningar. En hemlig ängslan bemäktigade sig alla de kringstående. Det var som hade döden och olyckan i hans person ridit in genom slottet Würtzburgs portar.

|30|

153 Patern mönstrade med en hastig blick det på borggården uppställda manskapet och helsade derefter fröken Regina med ett småleende, som troligen var bestämdt att mildra det vidriga af hans första åsyn, men blott gjorde den ännu mera afskräckande. –konsekvensändrat/normaliserat Sanct Patrik och alla helgon beskydde eder, nådiga fröken! Tiderna äro mycket onda, mycket onda. Den heliga jungfrun har tillstadt hedningarna att framtränga ända till våra portar, – för våra synders skull!konsekvensändrat/normaliserat tillade han under ett andäktigt korstecken.

154 –konsekvensändrat/normaliserat Och Königshofen?konsekvensändrat/normaliserat frågade grefve Fritz som anade svaret.

|43|

155 –konsekvensändrat/normaliserat Den trolöse kommendanten har gifvit sig.konsekvensändrat/normaliserat

156 –konsekvensändrat/normaliserat Men bönderne, som motsatte sig fiendens tåg öfver skogen?konsekvensändrat/normaliserat

157 –konsekvensändrat/normaliserat Alla förskingrade som agnar, – för våra synders skull.konsekvensändrat/normaliserat

158 –konsekvensändrat/normaliserat Och den heliga Brigittas bild?konsekvensändrat/normaliserat

159 –konsekvensändrat/normaliserat De gudlöse kättarne hafva uppsatt den som kråkskrämma uppå ett åkerfält. Dock, fortfor patern, – och hans röst fick härvid en befallande skärpa – hvad är det jag ser, min dotter? Ni är ännu här och slottet är uppfylldt af qvinnor och barn, medan fienden hvarje ögonblick väntas för våra portar?konsekvensändrat/normaliserat

160 –konsekvensändrat/normaliserat Fröken Regina skall aldrig sakna beskydd, sålänge denna arm förmår föra ett svärd,konsekvensändrat/normaliserat inföll grefve Fritz.

161 –konsekvensändrat/normaliserat Slottet är provianteradt för ett helt år, invände Regina undfallande. –konsekvensändrat/normaliserat Men, vördige fader, ni är trött, ni är sårad och behöfver hvila. Tillåt mig att vårda edra blessyrer; ni är sårad i hufvudet?konsekvensändrat/normaliserat

162 –konsekvensändrat/normaliserat En småsak, min dotter, en obetydlighet. Hvem tänker nu på mig? Ni måste bort härifrån, bort på ögonblicket ... till det fasta Aschaffenburg.konsekvensändrat/normaliserat

163 –konsekvensändrat/normaliserat Jag fruktar att det är för sent,konsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Fritz, som från fönstret blickade öfver floden och staden.

164 –konsekvensändrat/normaliserat Heliga Maria, äro de redan här?konsekvensändrat/normaliserat

165 Jesuiten och frökenoriginal: Fröken (källa för ändring: 1854, 1872, 1883) Regina ilade till fönstret. Aftonsolen kastade sitt sista skimmer öfver Würtzburg och nejden deromkring. Man såg ryttare i sporrstreck ila öfver stadens gator, och mot slottet rörde sig redan en hel skara flyktande stadsbor, munkar och nunnor, hustrur och barn, hvilka i bråd|44|skan medförde en hel rad af packkärror med deras redbaraste egendom. Bortom staden åt Schweinfurter-sidan på östra stranden af Main visade sig en skara ryttare, på hvilkas hotande, men försigtiga anryckande man utan svårighet kunde igenkänna den svenska härens förtrupper.

166 –konsekvensändrat/normaliserat Maledicti Fennonesspråk: latin! utbrast jesuiten med ett obeskrifligt uttryck af hat i sitt bleka ansigte. –konsekvensändrat/normaliserat Dessa kättare hafva vingar. Måtte jorden uppsluka dem!konsekvensändrat/normaliserat Och han ilade ut att med fanatiskt nit ställa sig i spetsen för slottetsoriginal: slottes försvar.

|31|

167 Biskopens slott, äfven kalladt Marienburg, reser sina gamla murar på en höjd invid högra stranden af Main. Mot flodsidan och staden är klippan lodrät och hög, men åt den motsatta sidan långsluttande och lätt tillgänglig. En skans i form af en halfmåne bildade här framför porten ett fast utanverk; hade fienden besegrat detta hinder, så väntade honom på inre sidan en djup, i klippan huggen graf, och kom han lyckligt deröfver, så stod i hans väg den inre och högsta slottsmuren uppfylld af jernklädde krigare, beredde att med sina tunga luntbössor nedskjuta hvemhelst som nalkades eller, om han kom närmare, nedstöta honom med sina långa hillebarder, eller krossa honom med stora på muren samlade stenar. När man härtill lägger att enda passagen öfver floden var en trång bro och att slottets 48 kanoner beherrskade hela staden och nejden vida omkring, så finner man att Keller, i spetsen för 1 500konsekvensändrat/normaliserat tappre män och rikt försedd med alla behofver, hade något skäl att bedja den afresande biskopen vara vid godt mod.

168 Men äfven Gustaf Adolf hade ett vigtigt skäl att, kosta|45| hvad det ville, göra sig till mästare af detta slott. Tilly hade dragit till sig förstärkningar från alla håll och stod, få veckor efter slaget vid Breitenfeld, fullrustad och hämdlysten med 30 000konsekvensändrat/normaliserat man under marsch från Hessen, för att undsätta Würtzburg. Konungen uppfordrade staden och bröt in på malmarna, men det var redan sent lidet på qvällen, och anfallet måste uppskjutas. Följande morgon gaf sig staden. Men Keller hade begagnat nattens mörker att med hela sin styrka, en mängd flyktingar och stadens redbaraste egendom draga sig öfver till slottet, hvarefter han sprängde tvenne hvalf af bron öfver Main och stängde sålunda fiendens väg.

169 Dock vi återvände till slottet.

170 Denna natt hade ingen annan än de späda barnen sofvit i biskopens slott. Ständigt ankommo nya hopar soldater, munkar och qvinnor; rasslande inkörde den ena packvagnen efter den andra genom slottets port, hvalfvens ekon upprepade skyltvakternas rop, officerarnes befallningar och barnens gråt, och mellan detta förvirrade slammer hörde man tydligen munkarnes messor, hvilka i slottskapellet åkallade den heliga jungfruns och alla helgons beskydd öfver det hotade fästet, katholikernes starkaste värn i hela Frankerlandet.

171 För att inrymma hela denna menniskomassa, hade fröken Regina icke blott upplåtit biskopens egna rum, utan äfven de tvenne praktfulla gemak hon sjelf bebott i slottets innersta delar, och flyttat med sina tärnor upp i två små kamrar af östra tornet. Förgäfves föreställde man henne att denna punkt var utsatt för fiendens eld; hon hade här|46| den bästa och vidsträcktaste utsigt på hela slottet, och detta läge ville hon icke bortbyta. –konsekvensändrat/normaliserat Hindra mig|32| icke, svarade hon den varnande jesuiten, –konsekvensändrat/normaliserat jag vill se kättarne blöda och stupa för våra kanoner.original: kanoner, Det skall blifva en herrlig syn!konsekvensändrat/normaliserat

172 –konsekvensändrat/normaliserat Amen, svarade pater Hieronymus. –konsekvensändrat/normaliserat Du vet, min dotter, att detta slott beskyddas af tvenne undergörande mariebilder, den ena af rent guld, den andra af förgylldt träd. Jag vill i ditt rum upphänga mariebilden af träd, hon skall afvända fiendens kulor som fjäderbollar från murarna af ditt torn.konsekvensändrat/normaliserat

173 Redan vid gryningen stod fröken Regina på utkik uti sitt lilla tornfönster. Det var en glänsande syn, när morgonsolen gick upp öfver de höstliga kullarna med sina ännu grönskande vingårdar, genom hvilka Mainfloden slingrade sig lik ett glimmande bälte af silfver och guld i morgonens glans. Borta i staden var allt i rörelse; fyra svenska fotregementer ryckte derin med flygande fanor och klingande spel; man såg deras harnesk blänka i solen och officerarnes plymer svaja för vinden. Fruktan och nyfikenhet stridde vid denna syn om de unga flickornas hjertan.

174 –konsekvensändrat/normaliserat Ser du, sade fröken Regina till Kätchen, –konsekvensändrat/normaliserat de båda ryttarne i deras gula kyller, som rida i spetsen för kättarhopen?konsekvensändrat/normaliserat

175 –konsekvensändrat/normaliserat Hur ståtliga de se ut! Nu vika de om ett gathörn ... nu synas de åter. Se blott hur alla ge rum för dem.konsekvensändrat/normaliserat

176 –konsekvensändrat/normaliserat Kalla hit grefve Fritz. Han har mer än två veckor varit i Svenskarnes läger och känner deras förnämste män.konsekvensändrat/normaliserat

177 Grefven, som af sina blessyrer hindrades att deltaga i|47| slottets försvar, följde villigt den sköna frökens kallelse. Emellertid hade Svenskarne besatt staden och begynte i spridda hopar visa sig vid stranden och den sprängda bryggan. I detsamma begynte slottets kanoner att spela. Än här, än der slog en kula ned bland Svenskarne, hvilka så godt de kunde sökte sig ett skydd bakom husen vid stranden.

178 –konsekvensändrat/normaliserat Heliga Maria, der föll en karl och blef liggande,konsekvensändrat/normaliserat utropade Kätchen, som ej kunde dölja sitt deltagande.

179 –konsekvensändrat/normaliserat Sanct Fransiscus vare lofvad, det finns en kättare mindre i verlden!konsekvensändrat/normaliserat inföll gamla Dorthe, fröken Reginas duenna, som af pater Hieronymus var satt att bevaka alla hennes steg.

180 –konsekvensändrat/normaliserat Men det är rysligt att skjuta ihjäl en menniska.konsekvensändrat/normaliserat

181 Grefve Fritz smålog. –konsekvensändrat/normaliserat Jungfru Kätchen, ni skulle ha sett slagfältet vid Breitenfeld! Niotusen dödakonsekvensändrat/normaliserat ...

182 –konsekvensändrat/normaliserat Det är afskyvärdt!konsekvensändrat/normaliserat

183 –konsekvensändrat/normaliserat Kan grefven säga mig, hvilka dessa ryttare äro, som midt i kulregnet hålla vid stranden och tyckas bespeja slottets läge?konsekvensändrat/normaliserat

184 –konsekvensändrat/normaliserat Förlåt, min sköna kusin, krutröken börjar att skymma utsigten. Dessa|33| ryttare ... på min ära, det är konungen sjelf och grefve Pehr Brahe. Jag beklagar dem, om pater Hieronymus igenkänner dem. Han skulle då rikta alla slottets kanoner mot denna enda punkt.konsekvensändrat/normaliserat

185 Vid dessa ord smög gamla Dorthe ur rummet.

186 –konsekvensändrat/normaliserat Huru, min kusin, ni beklagar kättarefursten?konsekvensändrat/normaliserat

187 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre blixtra edra ögon, sköna Regina, så mörkt vid dessa ord? Ni, så ädel och ömsint, förstår ni icke att|48| man kan hysa deltagande för en tapper och ridderligt sinnad fiende? Konungen af Sverige är en hjelte, värd vår beundran i lika hög grad som vårt hat.konsekvensändrat/normaliserat

188 –konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår er icke. En kättare!konsekvensändrat/normaliserat

189 –konsekvensändrat/normaliserat Himlen afvände att ni en dag får se honom inom dessa murar; ni skulle då bättre förstå mig ... Ha, de reda sig att storma bron ... de kasta plankor öfver de nakna hvalfbågarna. Vid Gud, det är djerft.konsekvensändrat/normaliserat

190 –konsekvensändrat/normaliserat Der föllo fyra på engång!konsekvensändrat/normaliserat skrek Kätchen.

191 –konsekvensändrat/normaliserat Jag känner dem, utropade grefve Fritz, alltmera lifvad af stridens larm och det tilltagande kanondundret, som kom slottets murar att darra. –konsekvensändrat/normaliserat Jag känner dem, det är Skottarne. Det finns ingen tapprare trupp i hela den svenska hären; Skottarne och Finnarne gå alltid främst, der faran är störst.original: störst,konsekvensändrat/normaliserat

192 –konsekvensändrat/normaliserat Åh, ser ni, min kusin, edra Skottar rygga tillbaka, de våga icke det farliga språnget.konsekvensändrat/normaliserat

193 –konsekvensändrat/normaliserat Det fordras också dertill mer än menskligt mod. 24 fot under den smala plankan brusar floden.konsekvensändrat/normaliserat

194 –konsekvensändrat/normaliserat Två smärta officerare springa ut på plankan.konsekvensändrat/normaliserat

195 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bröderna Ramsay, båda helt unga. Jag känner dem på deras blåa fältbindlar. De älska båda samma dam och bära båda hennes färger, utan att derföre älska hvarandra mindre.konsekvensändrat/normaliserat

196 –konsekvensändrat/normaliserat O himmel, beskydda dem! ...konsekvensändrat/normaliserat Ah, heliga Maria, det är förskräckligt!konsekvensändrat/normaliserat Och Kätchen gömde sitt ansigte i förklädet. De tappre Skottarne hade icke hunnit på halfva plankan, innan man såg dem svigta, förlora jemnvigten och hufvud|49|stupa störta i floden. Ett ögonblick såg man dem kämpa mot vågen, men genomborrade af fiendens kulor, kände de sina krafter svika, den tunga rustningen drog dem till botten ... än ett ögonblick, och desse ridderlige ynglingar försvunno under vattenytan.

197 –konsekvensändrat/normaliserat Du gladde dig nyss åt kriget,konsekvensändrat/normaliserat sade fröken Regina med en köld, som motsades af hennes högt klappande hjerta.

198 –konsekvensändrat/normaliserat Ack ja, åt de vackra riddarne, åt musiken och banketterna, men icke åt det der!konsekvensändrat/normaliserat utropade Kätchen gråtande.

199 –konsekvensändrat/normaliserat Skottarne vika!konsekvensändrat/normaliserat ropade en af tärnorna.

|34|

200 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade grefven betänkligt, –konsekvensändrat/normaliserat men Svenskarne börja att gå på båtar öfver floden.konsekvensändrat/normaliserat

201 –konsekvensändrat/normaliserat Skottarne springa ånyo ut åt plankan!konsekvensändrat/normaliserat

202 –konsekvensändrat/normaliserat Jag kunde tro det,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven kallt.

203 –konsekvensändrat/normaliserat Hjelp himmel, de komma öfver, de fatta post uppå stranden. De våra göra ett utfall.konsekvensändrat/normaliserat

204 –konsekvensändrat/normaliserat Akta er, fröken Regina, luta er icke ut så der genom tornfönstret. Svenskarna rikta sina stycken mot tornet.konsekvensändrat/normaliserat

205 –konsekvensändrat/normaliserat Är ni rädd, grefve?konsekvensändrat/normaliserat Regina smålog vid dessa ord.

206 Lichtenstein rodnade. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror mig hafva tillräckligt bevisat motsatsen. Lyssna, och ni skall hvarannan minut urskilja ett hvinande, hvars orsak ni ej känner, och ett rassel, liksom af småsten. Jag skall säga er hvad det är. Det är kanonkulor, min fröken; ni skulle bättre förstå deras musik, om ej larmet derute döfvade er. Sedan en half timme ha de slitit stycke efter stycke ur tornets mur, och alltid nästan på samma punkt. Det är inga sockergryn, min kusin. Dessa Svenskar ha lärt sin konst af den vilde jägaren sjelf.konsekvensändrat/normaliserat

|50|

207 –konsekvensändrat/normaliserat Ni tro verkligen ...?konsekvensändrat/normaliserat

208 –konsekvensändrat/normaliserat Att Svenskarne vilja nedskjuta detta torn, för att med dess ruiner fylla slottsgrafven? Ja min kusin, och jag tror att de skola lyckas deri. Ni är intet ögonblick säker här, ni måste flytta härifrån.konsekvensändrat/normaliserat

209 –konsekvensändrat/normaliserat Strax, nådige herre, strax! Kom, fröken!konsekvensändrat/normaliserat utropade Kätchen och sökte med vänligt våld att föra sin unga herskarinna med sig. Men Regina var i en exalterad sinnesstämning. Vanan att befalla, och törhända än mer det medfödda trots, som låg i bottnen hos denna af skarpa motsatser sammansatta karakter, förenade sig med den brinnande fanatism, som jesuiten förstått att ingifva henne från barndomen ... hon tog ett steg tillbaka, fattade den förgyllda mariebild, som pater Hieronymus skickat till hennes beskydd, och ställde den framför sig i fönsternichen. –konsekvensändrat/normaliserat Gå, sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat om ni är nog klentrogen att tvifla på helgonens beskydd! Jag stadnar här qvar, och kättarnes kulor skola ingenting förmå mot ....konsekvensändrat/normaliserat

210 Fröken Regina hann icke utsäga sin mening, innan en i sned vinkel mot muren studsande kula lösslog ett stycke af fönsternichens yttre kant. Ett regn af stenskärfvor och kalkstycken yrde in genom fönstret, kullstörtade mariebilden och öfverhöljde fröken Regina med dam.

211 –konsekvensändrat/normaliserat Bort härifrån! Ni ser det nu sjelf!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven. –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss gå!konsekvensändrat/normaliserat upprepade tärnorna utom sig af förskräckelse. Men Regina, ett ögonblick förvirrad, återvann strax sin fattning, lutade sig ned att upptaga bilden och sade med tillförsigt: –konsekvensändrat/normaliserat de skola ej förmå något mot den heliga jungfrun.konsekvensändrat/normaliserat

|51| |35|

212 Hon bedrog sig. Den heliga jungfrun af träd hade brustit i tre eller fyra stycken. På grefvens läppar spelade otrons satiriska smålöje, och numera ledde han utan motstånd sin bestörta kusin från det farliga rummet.

213 Medan detta tilldrog sig i tornet, hade Keller med raskhet och insigt ordnat slottets försvar. Han kunde icke hindra Svenskarne att gå öfver floden, men hvarje steg närmare slottet bragte dem äfven närmare hans kanoner. Förfärligt sopade dessa de tappres leder; hela den dagen kunde Svenskarne ingenting uträtta.

214 Pater Hieronymus med sina munkar vandrade kring på murarna, bestänkte kanonerna med vigvatten och gjorde korstecknet öfver fängpannorna. Den gamla Dorthe hade hviskat något i hans öra, och jesuitens hela uppmärksamhet hade vändt sig mot den punkt, der man nyss sett de båda ryttarne i deras gula kyller. Den vördige patern företog sig nu att sjelf rikta en af slottets gröfsta kanoner mot denna punkt; men innan han fyrade af, föll han på knä och läste efter hvarandra fyra pater nosterspråk: latin och fyra ave Mariaspråk: latin. Derpå small skottet, men förgäfves sökte jesuiten upptäcka någon verkan deraf. Oskadde, orörliga som förut, syntes de båda ryttarnes gestalter genom den skingrade krutröken. Hieronymus förmodade nu att fyra paterspråk: latin och fyra ave’nspråk: latin vore för litet, läste derföre åtta sådana af hvardera slaget och lät kanonen dåna för andra gången mot samma punkt. Omöjligt! Kulorna syntes undvika de utkorade offren. Försynen hade ännu icke utmätt Gustaf Adolfs dödstimma, och Pehr Brahe ville den spara för Finland. Hvem kan beräkna hvad|52| det blifvit af Sveriges segrar och Finlands bildning, om jesuitens mordiska kula träffat sitt mål!

215 Pater Hieronymus rasade. Än engång ville han försöka sin lycka med tolf paterspråk: latin och ave’nspråk: latin, då någon klappade honom på axeln och bakom honom stod en gammal soldat, som med grefven af Lichtenstein återvändt från svenska fångenskapen. –konsekvensändrat/normaliserat Låt bli med det der, sade den gamle med varnande ton; –konsekvensändrat/normaliserat det öder vårt krut utan nytta; den mannen ni sigtar på är omöjlig att träffa: han är hård.konsekvensändrat/normaliserat

216 Jesuitens vidskepelse var i dylika fall större än hans slughet. Han vände sig hastigt om och mumlade sakta: –konsekvensändrat/normaliserat jag hade bordt gissa det. Och hvaraf vet du att han är hård, min son?konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, höjande rösten.

217 –konsekvensändrat/normaliserat Det hörde jag i Svenskarnes eget läger. Konungen bär på sitt högra pekfinger en liten ring af koppar, fullristad med trolldomstecken. Den har han i sin ungdom erhållit af en trollqvinna i Finland, och så länge han bär denna ring, biter hvarken jern eller bly, hvarken eld eller vatten uppå honom.konsekvensändrat/normaliserat

218 –konsekvensändrat/normaliserat Ingenting biter på honom, säger du? O maledicti Fennonesspråk: latin, hvi förföljen J mig öfverallt!konsekvensändrat/normaliserat

|36|

219 –konsekvensändrat/normaliserat Icke jern eller bly, –konsekvensändrat/normaliserat fortfor soldaten hviskande, –konsekvensändrat/normaliserat men om jag vågade yppa ett annat medelkonsekvensändrat/normaliserat ...

220 –konsekvensändrat/normaliserat Säg, min son! Du har på förhand absolution.konsekvensändrat/normaliserat

221 –konsekvensändrat/normaliserat Men, vördige pater, det är ett syndigt medel.konsekvensändrat/normaliserat

222 –konsekvensändrat/normaliserat För den heliga sakens bästa helgas alla medel af ändamålet. Säg ut min son!konsekvensändrat/normaliserat

223 –konsekvensändrat/normaliserat Guld af en helgonabildkonsekvensändrat/normaliserat ...konsekvensändrat/normaliserat

|53|

224 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, min son, nej det våga vi visst icke använda. Hade det varit en dolk af glas, ett fint dödande gift, det hade låtit höra sig, men guld af en helgonbild, nej min son, låt oss icke mera tänka derpå.konsekvensändrat/normaliserat

225 Emedlertid hade mörkret inbrutit, och dödsarbetet för dagen var slut. De trötte krigarne uppfriskade sig med mat och dryck, och Keller lät utdela ädla viner för att stärka deras mod. Fröken Regina hade åter nedflyttat i ett af slottets inre rum; grefve Fritz hade gått till hvila. Snart ljöd uti slottet endast skyltvakternas rop vid aflösningen, blandade med druckne soldaters plumpa visor och sorlet af den bankett, som Keller gaf sina officerare i stora vapensalen. Men i det praktfulla slottskapellet, der öfverst på altaret stodo jungfru Marias och frälsarens bilder af gediget guld, omgifne af apostlarnes bilder af bergfint silfver, der var midnattens messa redan förbi, och munkarne hade en efter annan smugit sig bort till hvilan eller – vinbägaren. Blott en ensam gestalt syntes ännu knäböjd vid altaret, och den eviga lampan kastade sitt matta skimmer öfver den bedjande jesuitens dödsbleka drag.

226 –konsekvensändrat/normaliserat Heliga Maria, bad han, –konsekvensändrat/normaliserat förlåt din ovärdige tjenare, att han djerfves utsträcka sin hand till att råna en flik af din gyllne mantel. Du vet, o sanctissimaspråk: latin, att det sker för ett godt och heligt ändamål, för att nedergöra din och den heliga kyrkans afsvurne fiende, kättarefursten, hvilken de hedniske Finnarne hafva med sin gudlösa trolldom förhexat mot rättrogne katholikers svärd och kulor. Gif att detta guld, som jag till din ära skär af din herrliga mantel, måtte ge|54|nomborra den kätterske konungens syndiga hjerta, och jag lofvar dig, heliga Maria, att i stället för hvad du förlorat skänka dig en kostbar skrud af sammet och äkta perlor samt att dag och natt låta tre förgyllda vaxljus brinna för ditt beläte. Amen.konsekvensändrat/normaliserat

227 När pater Hieronymus slutat denna bön, såg han bäfvande upp, och det förekom honom som nickade bilden i den eviga lampans sken sitt bifall åt hans fanatiska bön.

|37|

3. Fröken Reginas ed.

228 Dagen efter sednast beskrifna uppträden var blodig och het. Svenskarne besköto slottet med största häftighet och närmade sig dess murar med skickligt uppkastade löpgrafvar. De kejserlige å sin sida försvarade sig tappert. För båda partierna var tiden dyrbar; blott få dagar, och Tilly stod i Gustaf Adolfs rygg, ett sannolikt förderf för Svenskarne, en säker räddning för de belägrade.

229 Fröken Regina med sina tärnor var numera instängd i slottet och hade förlorat sin intressanta utsigt. Desto mera var att syssla derinne. Allt flera blefvo de sårade, som måste vårdas och förbindas; den unga flickan gick som en huld engel från läger till läger i vapensalen, der de blesserade nu blefvo inqvarterade; hennes hand gjöt balsam i deras sår, hennes milda ord gjöt tröst i deras hjertan. Hon talade om den heliga sak, för hvilken de blödde; hon lofvade guld och heder åt dem som qvarlefde, evig salighet åt dem som föllo i striden.

230 Kanondundret var så starkt, att de gamla murarna dar|55|rade. Fröken Regina erinrade sig att hon uppe i tornet glömt sin rosenkrans, som nu behöfdes för de sårades böner. Redan stod hon på tröskeln af vapensalen, då ett förfärligt brak kom slottet att skälfva i dess grundvalar. Blek af häpnad stadnade hon, och i detsamma instörtade grefven af Lichtenstein.

231 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad har händt!konsekvensändrat/normaliserat frågade den unga flickan.

232 –konsekvensändrat/normaliserat Tacka helgonen, min fröken, att ni i går lydde en väns råd. Tornet har instörtat.konsekvensändrat/normaliserat

233 –konsekvensändrat/normaliserat Och vi äro förlorade?konsekvensändrat/normaliserat

234 –konsekvensändrat/normaliserat Icke ännu. Svenskarne beräknade att det skulle vid sitt instörtande fylla slottsgrafven. Det har likväl fallit inåt. Fienden synes böjd att försöka en storm. Kom hit till fönstret, här se vi slottsmuren. Ser ni, pater Hieronymus ligger på knä vid den stora kanonen. Jag slår vad att han fått sigte på svenska kungen.konsekvensändrat/normaliserat

235 Grefven hade gissat rätt. Jesuitens falkblickar voro oafvändt riktade mot en enda punkt, och hans tunna läppar frammumlade med ängslig brådska den ena bönen efter den andra. Hans spejande ögon hade upptäckt Gustaf Adolf, liksom i går till häst vid Pehr Brahes sida. De båda ryttarne höllo helt nära utanverken; en grushög skyddade dem för muskötkulorna, men var påtagligen icke något värn mot en kula af groft artilleri. Pater Hieronymus litade på den tunga blykula, hvari han under fasta och vakande instöpt guldet från jungfru Marias mantel. Han lutade sig ned att rikta kanonen, pupillerne i hans ögon|38| sammandrogos, hans näsborrar vidgades och frustade hämd, medan en ström af|56| latinska böner fortfor att flöda öfver hans läppar ... nu reste han sig snabbt, svängde den brinnande luntan i form af ett korstecken och fyrade af.

236 Blixt och rök rusade ut ur kanonmynningen. O hämd och raseri! När röken skingrats, såg man de båda ryttarne än engång oskadda rida något litet åt sidan. Men den gången hade Gustaf Adolf varit döden nära, ty kulan slog tätt vid hans sida ned i grushögen och öfvertäckte honom och Brahe med en sky af dam.

237 Utmattad och förbittrad ilade jesuiten bort ifrån muren. –konsekvensändrat/normaliserat Vänta, du Belials konung, mumlade han för sig sjelf, –konsekvensändrat/normaliserat jag skall väl engång lyckas att stjäla den ring som skyddar dig, och då ve öfver dig!konsekvensändrat/normaliserat

238 Nu gaf konungen ordres att storma slottets utanverk. Axel Lilje, Jakob Ramsay och Hamilton ilade fram med deras folk. Otroliga voro de svårigheter, hvilka de här hade att öfvervinna. De måste under ett regn af kulor och hugg klättra uppför bergsbranten, derefter hoppa öfver vallgrafven och slutligen klänga uppför vallen. Främst bland alla gingo Österbottningar och Skottar, hejdlöst, oemotståndeligt. Man såg de förste med krossade hufvuden nedstörta; med svärdet mellan tänderna klättrade genast andra i deras ställe uppför vallen. Konungen sjelf red så nära han kunde, för att uppmuntra de sina. En muskötkula bortslet ett stycke af hans buffelhandske, utan att skada honom. Den tron var allmän, att Gustaf Adolf var hård.

239 Slutligen efter två timmars blodig strid hade Skottarne och Finnarne afgjort segern. Det vigtiga utanverket var|57| taget, och fienden drog sig tillbaka inom slottets murar. Klockan var då vidpass fyra på eftermiddagen.

240 Efter denna vunna fördel togo Svenskarne några timmars hvila. Krigsråd hölls, och man beslöt att den berömda gula och blå brigaden skulle följande morgon i daggryningen storma slottet. Österbottningarne utsågos af konungen att gå i spetsen för detta vådliga företag, men Skottarne, som förlorat mycket folk, skulle den gången hvila. Berättelsen tillägger att den tappre Hamilton ansåg detta skonande innebära en sådan skymf, att han på stället begärde afsked och öfvergaf krigshären.

241 De belägrades ställning var ännu på långt när icke förtviflad. De ägde ännu inemot tusen stridbare män, hvilka de, efter utanverkets förlust, desto bättre kunde samla på en punkt. Men de hade förlorat tron uppå seger, och denna förlust gällde mer än ett utanverk. Förgäfves sökte Keller att intala dem mod; förgäfves gingo munkarne med den gyllne mariebilden i procession kring murarna. När natten inbröt, var allt i villervalla, soldat|39|erne lydde icke mera ordres, och ett parti af de klenmodigaste öfverlade sinsemellan om de icke borde begagna mörkret, för att osedde undkomma.

242 Vid midnattstid låg fröken Regina på knä framför altaret i slottskapellet och bad med brinnande andakt till Guds moders bild. –konsekvensändrat/normaliserat Heliga Maria, sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat beskydda detta slott, beskydda din katolska tro mot kättarne! Och är det din vilja att detta fäste skall falla, välan så låt det under sina ruiner begrafva våra fiender, som ocksåoriginal: ochså (källa för ändring: 1854) äro dina, och främst bland alla den gudlöse konungen, deras furste, samt hans hedniske|58| Finnar, som i dag och mången gång hafva bittrast af alla bekämpat din heliga sak.konsekvensändrat/normaliserat

243 –konsekvensändrat/normaliserat Amen!konsekvensändrat/normaliserat sade en röst, och när hon såg sig om, stod bakom henne pater Hieronymus. Hans hållning var dystert högtidlig, och ett mörkt löje spelade öfver hans bleka drag. –konsekvensändrat/normaliserat Vet du äfven hvad du begär, min dotter?konsekvensändrat/normaliserat sade han.

244 –konsekvensändrat/normaliserat Seger åt den katholska tron! Död åt kättarne.konsekvensändrat/normaliserat

245 –konsekvensändrat/normaliserat Du är ung, och menniskans sinne förändras. Har du väl kraft att hata din tros fiender, äfven om du någonsin komme som qvinna i frestelse att älska en af dem?konsekvensändrat/normaliserat

246 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har det, min fader; ja helt visst.konsekvensändrat/normaliserat

247 –konsekvensändrat/normaliserat Du är mitt skriftebarn, och jag vill icke se din själ för evigt förtappad. Har du väl mod att uppoffra dig för den heliga sakens räddning och dermed vinna en oförgänglig martyrkrona?konsekvensändrat/normaliserat

248 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, min far!konsekvensändrat/normaliserat

249 –konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, så vet då, att slottet icke kan hålla sig; jag förutser att det innan kort skall falla i Svenskarnes händer. De skola taga dig till fånga; du är ung och skön, du skall vinna den kätterske konungens ynnest. Du skall begagna dig deraf att närma dig hans person, han skall ej misstro dig, och när den heliga jungfrun skänker dig ett gynnande tillfälle, skall dukonsekvensändrat/normaliserat ...konsekvensändrat/normaliserat Jesuiten framtog härvid ett crucifix af silfver, och vid det han tryckte på en fjäder i bildens bröst, sprang derur en blixtrande dolk.

250 –konsekvensändrat/normaliserat Nåd, min far, detta värf är förfärligt!konsekvensändrat/normaliserat

251 –konsekvensändrat/normaliserat Ingen nåd. Den heliga kyrkan fordrar en blind lydnad. Perinde ac cadaverspråk: latin, lik en död, som ingen vilja äger. Älskar du Guds moder?konsekvensändrat/normaliserat

|59|

252 –konsekvensändrat/normaliserat Ni vet att jag gör det.konsekvensändrat/normaliserat

253 –konsekvensändrat/normaliserat Ser du, detta stycke af sin gyllene klädning har hon i natt förlorat. Det är ett järtecken, som bebådar hennes vrede. Älskar du äfven mig, min dotter?konsekvensändrat/normaliserat

254 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vördar er högre än någon, min far!konsekvensändrat/normaliserat

255 –konsekvensändrat/normaliserat Så betrakta detta stympade hufvud – härvid aflyftade jesuiten sin svarta läderkalott och blottade de vidriga stumparne af tvenne afhuggna|40| öron – så har den hädiske konungens folk, hans Finnar, behandlat din vän, din skriftefader. Tvekar du ännu att hämnas Guds moder, att hämnas mig?konsekvensändrat/normaliserat

256 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad begär ni af mig, min far?konsekvensändrat/normaliserat

257 –konsekvensändrat/normaliserat Hör mig. Den kätterske konungen bär på sitt högra pekfinger en liten ring af koppar; i den består hans trygghet mot död och fara. Denna ring skall du med list tillocka dig, och känner du sedan din arm för svag, så kalla på mig. Vi skola nå hans hjerta, om det än vore bepansradt med en drakes fjäll.konsekvensändrat/normaliserat

258 –konsekvensändrat/normaliserat Om det är helgonens vilja ... välan!konsekvensändrat/normaliserat

259 –konsekvensändrat/normaliserat Lägg tvenne fingrar på detta crucifix och efterstafva den ed jag föresäger dig: jag svär vid detta kors och vid alla helgon att fullborda hvad jag nu lofvat inför den heliga jungfruns bild. Och sviker jag någonsin denna ed, då hvile förbannelsen öfver mig och mina efterkommande alltintill sjunde led.konsekvensändrat/normaliserat

260 –konsekvensändrat/normaliserat Jag svär vid detta kors och vid alla helgon att fullborda hvad jag nu lofvat inför den heliga jungfruns bild. Och sviker jag någonsin denna ed, då hvile förbannelsen öfver mig och mina efterkommande alltintill sjunde led.konsekvensändrat/normaliserat

|60|

261 –konsekvensändrat/normaliserat Fiat voluntas tua, ut in cœlis, sic etiam in terraspråk: latin; Amen!konsekvensändrat/normaliserat*)Ske din vilje såsom i himmelen, så ock på jorden.

262 Och nattens tystnad beseglade denna fruktansvärda ed, som med kopparfjettrar kedjade kommande slägten vid en sextonårig flickas vankelmodiga beslut.

263 Vid samma tid på natten samlades Österbottningarne jemte öfrige för stormen bestämda trupper i det nyss eröfrade utanverket. Vinbägaren gjorde sin rund, dock denna gång ganska måttligt, ty konungens vaksamhet tillät ingen oförsigtighet. En mängd frivillige från flera regementer hade begärt och erhållit tillstånd att deltaga i det äfventyrliga företaget. Alla voro vid godt mod, i förväntan på seger och byte.

264 Sist bland de frivillige infann sig en lång ljuslätt yngling af ett frimodigt och gladt utseende. –konsekvensändrat/normaliserat Blixt och dunder, är det du Bertel?konsekvensändrat/normaliserat utropade vid hans inträde den lille och tjocke löjtnant Larsson af Österbottningarne.

265 –konsekvensändrat/normaliserat Som du ser,konsekvensändrat/normaliserat sade ynglingen och skakade trofast hans hand.

266 –konsekvensändrat/normaliserat Nej har man hört, den gode gossen vill krympa sin nya löjtnantsfullmakt! Jag rår ej för’et, bror lilla, här finns, böfveln regere, icke en droppe mera i flaskan. Men säg, hvad går åt dig, att du ändrat namn? Bertel? Hvad är det för mischmasch, hvarken svenska eller finska?konsekvensändrat/normaliserat

267 –konsekvensändrat/normaliserat Det skedde vid Breitenfeld, sade Bertel, lindrigt rod|61|nande. –konsekvensändrat/normaliserat Kamraterne ha länge kallat mig så och – det är kortare.konsekvensändrat/normaliserat

|41|

268 –konsekvensändrat/normaliserat Snicksnack, du må väl icke vara för god att bära bondenamn, sedan du blifvit officer?konsekvensändrat/normaliserat

269 –konsekvensändrat/normaliserat Har lottningen redan varit?konsekvensändrat/normaliserat

270 –konsekvensändrat/normaliserat Du kommer just lagom att försöka din lycka.konsekvensändrat/normaliserat

271 Det gällde en lottning mellan de yngre officerarne, hvilka alla utbedt sig hedern att anföra den första vådliga rekognosceringen; tvisten kunde ej slitas på annat sätt. Lotterna omskakades i en stormhatt; fjorton händer utsträcktes att fatta sedlarna, och den afundsvärde,original: afvundsvärde, (källa för ändring: HT) som läste på sedeln sitt namn, var Bertel.

272 –konsekvensändrat/normaliserat Se väl för dig, min gosse! skrek den lille Larsson. –konsekvensändrat/normaliserat Blixt och dunder, kom ihåg att slottet är uppfylldt af jesuiter. Vid hvarje steg en fallucka under din fot, i hvarje crucifix en dolk och i sjelfva segerns ögonblick en mina, som spränger segrarn i luften.konsekvensändrat/normaliserat

273 Klockan var öfver fyra på morgonen, och man hade ännu en halftimme till gryningen. Bertel fick sju man under sitt befäl och ordres att rekognoscera fästningen så nära som möjligt. Undertiden höllo sig trupperna i skansen färdiga på första vink.

274 Natten var kolmörk. Bertel med sitt folk närmade sig vindbryggan med försigtiga steg och utan att blifva bemärkt af skyltvakterna. Hvem målar hans förvåning, när han fann den nedfälld!*)Några författare påstå att vindbryggan ej kunnat uppdragas, för tyngden af de många döde, som der qvarblifvit efter striden.

|62|

275 Ett ögonblick stadnade han villrådig, ihågkommande Larssons ord. Skulle detta varit en snara?

276 Allt var tyst. Bertel med de sina trädde dristigt, men sakta fram öfver bryggan.

277 –konsekvensändrat/normaliserat Verdaspråk: tyska!konsekvensändrat/normaliserat dundrade mot honom i mörkret en kejserlig skyltvakt.

278 –konsekvensändrat/normaliserat Svensk!konsekvensändrat/normaliserat ropade Bertel och klöf med ett hugg den ropandes hjessa. –konsekvensändrat/normaliserat Kamrater, slottet är intaget!konsekvensändrat/normaliserat Och de sju trängde beslutsamt i hans spår.

279 Innanför vindbryggan stodo 200 kejserlige på vakt. Bestörte och rådville, trodde de icke annat, än att hela den svenska styrkan stormade in öfver vindbryggan. De hastade att återtaga porten; men den djerfve löjtnanten med sina sju man försvarade sin eröfring. Till Bertels lycka var mörkret i porthvalfvet ogenomträngligt, man såg hvarken vän eller fiende, och de kejserliges hugg träffade lika ofta deras egne som fienden. Snart blef trängseln i porten så stark, att intet svärd kunde lyftas till hugg, och föga fattades, att icke de oförvägne angriparne af den pårusande massan af jernklädde män blifvit klämde till döds emot muren.

|42|

280 Dock i rättan tid hade man i utanverket hört Bertels rop och stridens buller. Hela den svenska truppen stormade nu mot slottet; äfven Keller med de sina grep till vapen och skyndade till, för att värja ingången. Men Finnarne hade nu fått luft och trängde framåt; innan kort stodo de in på borggården. Keller och hans folk slogos med förtviflans mod, mången tapper Svensk och Finne stupade här i sjelfva segerns stund. Deras fall hetsade landsmän till hämd. Man|63| begynte att ropa »magdeburger pardon»konsekvensändrat/normaliserat, och detta rop innebar död utan nåd för alla de kejserlige. Mördandet blef förfärligt. Många munkar kastade sig fanatiskt in i hvimlet, somlige med facklor, somlige med crucifixer, somlige med svärd i hand. De flesta nedhöggos; andra kastade sig till marken, härmande döden. Dagen begynte redan att gry öfver mordhvimlet.

281 Då framstörtade Lennart Torstensson, fattade den ursinnigt kämpande Keller om lifvet och tog honom till fånga, sålunda räddande honom från soldaternes raseri. De kejserlige, så många som ännu lefde, sträckte gevär, och slottet var intaget.

4. Judith och Holofernes.

282 När solens första strålar glimmade i Mainflodens vågor, var slottet Marienburg i Svenskarnes våld. Konungen red in på den med fallne fiender betäckta borggården; öfver tjugu munkar räknades bland de döde. Men somlige af dessa syntes konungen hafva alltför blomstrande kinder, för att likna sanskyldigen aflidne. –konsekvensändrat/normaliserat Stån upp, sade han till dem, –konsekvensändrat/normaliserat eder skall intet ondt vederfaras!konsekvensändrat/normaliserat Och strax sprungo månge af de förmente döda friska och sunda på sina två ben och bugade sig fulla af glädje och tacksamhet för den ädelmodige kättarefursten.

283 Slottet var taget med storm, och soldaterne fingo lof att plundra. Omätligt var bytet af silfver och guld, vapen och alla slags kostbarheter. Konungen sjelf behöll rustkammaren med fullständiga vapen för sjutusen man till fot och|64| fyratusen till häst, 48 kanoner, 4 mörsare, stallet med de utsöktaste hästar och vinkällaren fylld med de ädlaste viner. Bibliotheket bortfördes som skänk till Upsala akademi; de heliga bilderna af guld och silfver vandrade till skattkammaren. Oaktadt månge af stadsboerne återfingo sin hitförda egendom, var soldaternes byte så stort, att de vid delningen mätte med fyllda hattkullar det klingande myntet. Slutligen nödgades Keller upptäcka det hvalf, som, hugget i sjelfva klippan djupt|43| under slottets källare, förvarade biskopens skatter. Fryxell berättar, att då soldaterne derifrån uppburo de tunga skrinen, lossnade bottnen ur ett, och en mängd blanka dukater trillade ut på borggården. Soldaterne kastade sig ned att plocka och lemnade för syns skull några åt konungen, men stoppade det mesta i egna fickor. Gustaf Adolf märkte detta och sade skrattande: –konsekvensändrat/normaliserat Låten vara, gossar, efter det engång fallit i edra händer, så må ni också behålla det.konsekvensändrat/normaliserat Så stort var bytet, att efter den dagen knappt en enda soldat fanns i hela svenska hären, som icke hade en ny klädning. I lägret såldes en ko för en riksdaler, ett får för några styfver, och den lärde Salvius skrifver: »Våra finnepojkar, som nu vänja sig i vinlandet deruppe, lära ej så snart komma till Savolaks igen. I de liffländska krigen måste de ofta taga till godo med vatten och mögladt groft bröd till ölsoppa; nu gör Finnen kallskål i stormhatten med vin och semla.»

284 Bland fångarne befunno sig grefven af Lichtenstein och fröken Regina. Konungen befallte att båda skulle behandlas med ridderlig grannlagenhet; åt den unga fröken erbjöd|65| han fri lejd att resa till biskopen, hennes morbroder. Fröken Regina afslog detta anbud för tidens osäkerhets skull och bad som en gunst att tillsvidare få förblifva under konungens beskydd. Gustaf Adolf samtyckte dertill. –konsekvensändrat/normaliserat Jag gör det ogerna, sade han leende till markgrefven af Baden-Durlachoriginal: Baden Durlach, som red vid hans sida; –konsekvensändrat/normaliserat unga flickor äro en öfverflödsvara i fält och förbrylla hufvudet på mina fänrikar. Emellertid kan hon följa mig till Frankfurt som gisslan att binda bispens händer.konsekvensändrat/normaliserat

285 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät förstår att fängsla alla genom sitt ädelmod,konsekvensändrat/normaliserat svarade markgrefven med en hofmans artighet.

286 –konsekvensändrat/normaliserat Löjtnant Bertel, tillade konungen, i det han vände sig till den officer, som tätt i hans spår anförde en trupp finska ryttare, –konsekvensändrat/normaliserat jag anbefaller fröken von Emmeritz i ert beskydd. Hon har tillstånd att i sitt sällskap medföra en gammal fru, en ung tärna och sin bigtfader. Se till att ni icke förgapar er, löjtnant, och framför allt, gif noga akt på munken; det folket är icke att lita på.konsekvensändrat/normaliserat

287 Bertel saluterade med värjan och teg.

288 –konsekvensändrat/normaliserat Ännu en sak! fortfor konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har icke glömt att ni var den förste som inträngde i porthvalfvet. Sedan ni fört den unga fröken i säkerhet, infinner ni er till tjenstgöring i min lifvakt. Har ni förstått mig?konsekvensändrat/normaliserat

289 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers majestät!konsekvensändrat/normaliserat

290 –konsekvensändrat/normaliserat Godt.konsekvensändrat/normaliserat Och konungen vände sig åter till markgrefven, i det han muntert tillade: –konsekvensändrat/normaliserat Tro mig, det hade varit betänkligt att anförtro den svartögda sköna flickan åt en af mina hetlefrade Svenskar. Pojken der är en Finne, det är det|66| mest flegmatiska folk jag känner, dåliga kurtisörer; de behöfva ett år att|44| fatta eld. En flicka kan jaga tjugu af dem på flykten i balsalongen, men gäller det att brottas med Pappenheim, då vet ers grefliga nåde hvad de duga till.konsekvensändrat/normaliserat

291 Ännu på sena hösten ilade Gustaf Adolf från seger till seger. Tilly, som kommit för sent att rädda Würtzburg, vågade icke angripa honom och vek, retad af otur och ständiga små nederlag, undan till bayerska gränsen. Gustaf Adolf tågade utför Main, ryckte in i Aschaffenburg och tvang det försigtiga Frankfurt att öppna sina portar. Den 6 Dec. forcerade konungen öfvergången öfver Rhen vid Oppenheim och inryckte d. 9 Dec. i Mainz, hvilket Spanjoren de Sylva trottsande lofvat försvara mot tre konungar af Sverige. De svenska vapnen hade nu segrande utbredt sig öfver hela norra och vestra Tyskland, och segraren valde till sitt vinterqvarter Frankfurt am Main. Här samlade sig kring hjelten ett lysande hof; det var här som smickret på förhand smyckade hans hufvud med den tyska kejsarekronan; det var hit Maria Eleonora skyndade på längtans vingar att omfamna sin gemål; i Hanau, dit konungen ridit henne till mötes, slöt hon honom i sina armar, i det hon utropade: –konsekvensändrat/normaliserat nu ändtligen är den store Gustaf Adolf fången!konsekvensändrat/normaliserat

292 En dag i slutet af December 1631 gaf konungen i Frankfurt en stor bankett till firande af drottningens ditkomst. Otaliga folkmassor trängdes utanför slottet, hvars höga göthiska fönster i natten härmade dagens sken. Öl och vin runno beständigt ur stora fat till folkmassans förplägning; kring kranarna knuffades arbetare och soldater, framhållande|67| tennstop och bägare, hvilka, hastigt fyllda, lika hastigt sågos toma igen. De gode Frankfurtarne voro utom sig af beundran öfver den store konungen. Från man till man gingo rykten om hans rättvisa och hans mildhet; än hade han låtit hänga en soldat, som med våld tagit en borgares höna; än hade han stadnat på gatorna och språkat förtroligt med de förbigående. De inbillade sig se hans skugga passera förbi fönsternas små glasrutor och undrade om icke tyska rikets krona redan denna qväll skulle fästas uppå den mäktiges hjessa.

293 Inne i slottets salar rådde en furstlig prakt. Gustaf Adolf kände sin gemåls svaghet för yttre ståt och ville väl ock imponera på den här församlade tyska adeln. Golfven voro betäckta med dyrbara flandriska mattor, öfver fönstren hängde draperier af purpursammet med tofsar af guld, och kostbara silfverkronor, tyngda af tusende vaxljus, nedhängde från det med arabesker sirade taket. Man hade nyss slutat en af dessa afmätta grandiösa spanska danser, som den tiden voro i bruk, och der de tungfotade nordboerne förgäfves sökte att mäta sig med de tyska och fransyska ädlingarne. Konungen hade bjudit sin gemål armen och genomvandrade med henne de glänsande salarna. Hans höga och korpulenta gestalt, med den enkla värdighet som på|45| engång ingaf vördnad och kärlek, syntes än högre och manligare vid sidan af den smärta och veka drottningen, som med innerlig hängifvenhet stödde sig på hans arm. Maria Eleonora var vid den tiden 32 år och hade bibehållit en stor del af den skönhet, som i hennes första ungdom förvärfvade henne så många|68| beundrare. Kring hennes svarta hår, uppsatt i små lockar kring de mjellhvita tinningarna, blixtrade ett diadem af omätligt värde, nyss föräradt af konungen; hennes uttrycksfulla blåa ögon hvilade med obeskriflig tillgifvenhet på den kunglige ledsagaren, hon syntes glömma sig sjelf, för att endast njuta af den beundran, som omgaf hennes gemål. I det kungliga parets spår följde en talrik skara af allt hvad det protestantiska Tyskland den tiden hade utmärkt och lysande. Här såg man den afsatte konung Fredrik af Böhmen, hertigarne af Weimar och Würtemberg, landtgrefvarne af Hessen, markgrefven af Baden-Durlachoriginal: Baden Durlach, grefvarne af Wetterau, jemte andre de ypperste riddare; icke mindre än tolf sändebud från utländska hof hade samlat sig här kring den af hela Europa fruktade hjelten. Af konungens egne voro Tott, Banér och Gustaf Horn på andra håll sysselsatte med krigets värf; men här såg man vid Gustaf Adolfs sida, stor som han, äfven i yttre gestalt, den snillrike Axel Oxenstjerna och bakom honom mannen med den bleka oansenliga gestalten och den lugna genomträngande fältherreblicken, Lennart Torstenson, samt den stolte Finnen Wittenberg, då öfverstlöjtnant. Många af de svenske härförarne och nästan alla de finska, Stålhandske, Ruuth, Forbus m. fl., trifdes icke väl i den kungliga salens stelhet, bland denna högdragna adel, hvars hofceremoniel förekom de barske krigarne odrägligt tungt, och hade derföre i god tid dragit sig undan till en af de mindre salarna, der pager i guldbroderade sammetsdrägter ymnigt hällde de ädlaste rhenska viner i silfverpokalerna.

|69|

294 Till denna lysande samling bör ännu räknas staden Frankfurts rådsherrar och en mängd af dess anseddaste borgare med deras fruar och döttrar samt ett stort antal damer, från den högborna hertiginnan ända ned till den föga mindre stolta rådsherrefrun. Ja man såg här tillochmed ett litet antal katholske prelater, lätt igenkänlige på deras kala hjessor; ty konungen ville i verk och gerning proklamera trosfriheten, och prelaterne, ehuru af hjertat förbannande den släta roll de spelade här, vågade, engång inbjudne, icke uteblifva.

295 Dubbelt glänsande blef denna anblick genom en prakt, en lyx i kostymerna, hvarom man numera knappt kan göra sig en föreställning. Konungen sjelf bar en enkel åtsittande drägt af svart sammet stickad med silfver, en kort spansk kappa af hvitt siden med broderi af drottningens|46| egen hand, korta stöflar af gult läder med uppslag och den bekanta nedvikna spetskragen, som man ser på alla hans porträtter, liksom det korta håret och det långa pipskägget. Den praktälskande drottningen bar en med juveler rikt beströdd klädning af silfverskir med kort lif och till hälften bara armar; sjelfva de små hvita sidenskorna glimmade af briljanter. Damerna af den höga adeln och de rika borgarfruarna täflade sinsemellan och med drottningen i lyx; här sågos både silfver- och guldtyger, sammet, siden och dyrbara brabantska spetsar; isynnerhet hade de goda damerna en oförklarlig smak att utstyra sig med kulörta sidenband i alla möjliga färger, bucklor, rosetter och hängande skärp, som, fladdrande för luftdraget, gåfvo den brokigaste anblick. Furstar och|70| riddare, somliga i den vida tyska, andra i den mera åtsittande spanska drägten, med sina yfvigt plymagerade hattar under armen, och uppvaktande pager i sammet och silfver fulländade denna bjerta tafla från en tid, då man ännu icke kände uniformerne.

296 Smickret och beundran utströdde sina rökoffer hvarthelst konungen gick. –konsekvensändrat/normaliserat Sire, sade till honom den inställsame konungen af Böhmen, –konsekvensändrat/normaliserat ers majestät kan endast jemföras med Macedoniens Alexanderkonsekvensändrat/normaliserat ... –konsekvensändrat/normaliserat Min kusin, svarade Gustaf Adolf leende, –konsekvensändrat/normaliserat ni vill dock icke förlikna den goda staden Frankfurt vid Babylon?konsekvensändrat/normaliserat – konsekvensändrat/normaliseratNej, Sire, inföll det vid deras sida gående franska sändebudet Brezé, –konsekvensändrat/normaliserat hans böhmiska majestät vill endast förlikna Rhen vid Granicus och hoppas att den nya Alexanders Hyphasis må ligga bortom Böhmens gränser.konsekvensändrat/normaliserat

297 –konsekvensändrat/normaliserat Tillstå, grefve Brezé, sade konungen, ombytande samtalsämne, –konsekvensändrat/normaliserat att våra nordiska och edra fransyska skönheter i dag blifvit besegrade af en tyska.konsekvensändrat/normaliserat

298 –konsekvensändrat/normaliserat Sire, jag delar er tanke att hennes majestät drottningen, för att segra, icke behöfver den afundade platsen vid eder sida,konsekvensändrat/normaliserat genmälte den artige Fransmannen.

299 –konsekvensändrat/normaliserat Min gemål skall vara tacksam för er artighet, herr ambassadör, men hon afstår åt fröken von Emmeritz det företräde som tillkommer ungdomen.konsekvensändrat/normaliserat

300 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät smickrar alltför öfverdrifvet vår tyska nationalstolthet,konsekvensändrat/normaliserat yttrade med en bugning hertigen af Würtemberg.

301 –konsekvensändrat/normaliserat Skönheten är kosmopolit, ers nåde. Det var i sanning ett dyrbart byte mina krigare togo i Würtzburg.konsekvensändrat/normaliserat

|71|

302 Konungen närmade sig derpå fröken Regina, hvars strålande skönhet förhöjdes af en tättåtsittande drägt af svart silkessammet, beströdd med stjernor af matt silfver. –konsekvensändrat/normaliserat Min fröken, sade han förbindligt, –konsekvensändrat/normaliserat jag skulle skatta mig lycklig, om den sorgdrägt ni bär betäckte ett hjerta som förstår att glömma alla sorgliga minnen och endast lefva för hoppet på en gladare tid,|47| då krig och fejder icke mera skola skrämma färgen från edra sköna kinder. Tro mig, min fröken, denna tid skall komma, jag åstundar den, liksom ni, af allt mitt hjerta, och låt detta hopp locka glädjen på dessa läppar, der det borde hafva sin ständiga bostad.konsekvensändrat/normaliserat

303 –konsekvensändrat/normaliserat Vid eders majestäts sida glömmer man allt,konsekvensändrat/normaliserat svarade fröken Regina, i det hon vördnadsfulltoriginal: vörnadsfullt (källa för ändring: 1854, 1872, 1883) uppstod från den höga med purpur öfverdragna karmstolen. Men hennes kinder bleknade än mera vid dessa ord och förrådde alltför mycket ett minne af det förgångna och hennes nuvarande fångenskap.

304 –konsekvensändrat/normaliserat Mår ni icke väl, min fröken?konsekvensändrat/normaliserat

305 –konsekvensändrat/normaliserat Fullkomligt väl, ers majestät!konsekvensändrat/normaliserat

306 –konsekvensändrat/normaliserat Ni har kanhända något att beklaga er öfver? Förtro er till mig – som till en vän?konsekvensändrat/normaliserat

307 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät är mycket godkonsekvensändrat/normaliserat ...

308 Regina kämpade med sig sjelf. Slutligen tillade hon med nedslagna ögon: –konsekvensändrat/normaliserat ers majestäts godhet lemnar mig intet öfrigt att önska.konsekvensändrat/normaliserat

309 –konsekvensändrat/normaliserat Vi återse hvarandra.konsekvensändrat/normaliserat

310 Och konungen fortsatte sin promenad genom salen.

311 Fröken Regina drog sig tillbaka till den djupa fönster|72|nichen af ett angränsande rum och utbrast i tårar. –konsekvensändrat/normaliserat Heliga jungfru, bad hon, –konsekvensändrat/normaliserat förlåt att mitt hjerta icke mer tillhör dig allena! Du som ser i mitt innersta, du vet att jag icke äger styrka att hata denna kättarekonung såsom du fordrar af mig. Han är så stor, så skön! Ve mig att jag darrar vid tanken på det heliga verk du pålagt mig!konsekvensändrat/normaliserat

312 –konsekvensändrat/normaliserat Mod, min dotter!konsekvensändrat/normaliserat hviskade helt nära en röst, och fröken Reginas mörka dämon, den bleke jesuiten, stod åter bakom henne. –konsekvensändrat/normaliserat Stunden nalkas, fortfor han med låg röst. –konsekvensändrat/normaliserat Den gudlöse fursten är intagen af din skönhet; gläd dig mitt barn, den heliga jungfrun har invigt honom åt förderfvet. I denna natt skall han dö.konsekvensändrat/normaliserat

313 –konsekvensändrat/normaliserat O min far, min far, hvad begär ni af mig!konsekvensändrat/normaliserat

314 –konsekvensändrat/normaliserat Hör mig, min dotter! När Holofernes, de Assyriers höfding, belägrade Bethulia, var der en enka, Judith, Merari dotter, skön som du, mitt barn, from som du. Hon fastade tre resor, gick derpå ut och fann nåd för sitt folks och sin tros fiende. Och helgonen gåfvo hans lif i hennes hand, hon drog hans svärd, högg hans hufvud af och befriade sitt folk.konsekvensändrat/normaliserat

315 –konsekvensändrat/normaliserat Nåd, min far!konsekvensändrat/normaliserat

316 –konsekvensändrat/normaliserat Det räknades henne till stor ära och evig salighet, och hennes namn blef nämndt bland de största i Israel. Så skall man en dag nämna äfven ditt namn, min dotter, bland den katholska kyrkans välsignade helgon. Vet,|48| att förliden natt visade sig den helige Fransiscus vid mitt läger och sade: stunden är kommen, gå, säg till Judith att jag vill gifva Holofernes’ hufvud i hennes hand.konsekvensändrat/normaliserat

|73|

317 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad skall jag göra, min far?konsekvensändrat/normaliserat

318 –konsekvensändrat/normaliserat Märk noga huru du bör förhålla dig! Ännu denna qväll skall du af konungen begära ett hemligt möte.konsekvensändrat/normaliserat

319 –konsekvensändrat/normaliserat Omöjligt.konsekvensändrat/normaliserat

320 –konsekvensändrat/normaliserat Du skall yppa för honom en diktad komplott mot hans lif. Han skall höra dig. Du skall locka till dig hans ring. Äger du engång den, då vill jag vara tillreds att bistå dig. Men vägrar han dig ringen, då ... tag detta papper, det innehåller ett oboteligt gift, Sanct Fransiscus har sjelf gifvit mig det. Du skall blanda det i konungens nattliga dryckkonsekvensändrat/normaliserat ...

321 Fröken Regina tog det farliga papperet, lutade sitt lockiga hufvud mot fönsternichen och syntes knappt höra jesuitens olycksbådande maning. En helt ny tanke hade fattat denna glödande själ och arbetade sig derinom till klarhet. Jesuiten missförstod henne; han ansåg hennes tystnad härröra af undergifvenhet för hans despotism, af fanatisk hänryckning öfver den martyrkrona han förespeglade henne.original: henne –konsekvensändrat/normaliserat Har du förstått mig, min dotter?konsekvensändrat/normaliserat frågade han.

322 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, min far!konsekvensändrat/normaliserat

323 –konsekvensändrat/normaliserat Du vill då ännu i afton bedja konungen om en hemlig audiens? Du villkonsekvensändrat/normaliserat ...

324 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, min far!konsekvensändrat/normaliserat

325 –konsekvensändrat/normaliserat Benedicta, ter benedictaspråk: latin, du trefallt välsignade utkorade redskap, gack till den himmelska glorian!konsekvensändrat/normaliserat

326 Och jesuiten försvann i folkhvimlet.

327 Det stora vägguret i kröningssalen pekade på midnatt. Genom en sinnrik mekanism, uppfunnen af en Nürnbergare,|74| framrullades vid tolfslaget tvenne ofantliga, med dyrbara silfverserviser dukade bord ur ett närgränsande rum och stodo med ens, likasom uppstigna ur golfvet, midt i salen. På ett gifvet tecken af ceremonimästaren uppställde sig konungen och drottningen framför tvenne purpurklädda stolar vid midten af det öfra bordet och samtlige gäster i rader, efter rang och värdighet, rundtomkring. En af de närvarande prelaterne läste med hög röst bordsbönen, hvarefter konungen sjelf upptog en kort psalm och de öfrige med vana stämmor deltogo deri. Nu satte man sig med temligt buller, och engång kommen så långt, lät man ej alltför mycket genera sig af ceremonielet. Rätterna voro både många och kraftiga. Richelieu hade skickat Gustaf Adolf en fransk kock, men konungen,|49| föga bortskämd af vällefnad, begagnade den fine Fransmannen endast till skådorätter vid tillfällen som detta; måhända litade han icke heller rätt på kardinalens gåfva; man sade ju att Richelieus middagar voro föga mindre farliga, än fordom Borgiernas. Ocksåoriginal: Ochså (källa för ändring: 1854) voro det nederländska och det tyska köket vid denna tid berömdare än det fransyska. Bordets största prydnader vid denna bankett voro ett helstekt vildsvin, utsiradt med blommor och lager, samt ett bakverk föräradt af Frankfurts bagare och föreställande en romersk kejsares triumftåg. Hvarochen trodde sig i denne qvartershöge triumfator af tortdeg igenkänna Gustaf Adolfs drag, och här vexlades månget skämtande ord, när hvarochen påstod sig i en af de efterföljande Romarne igenkänna sin granne. Drottningen, hvars fina hand var bestämd att först bryta detta mästerverk af bagarekonsten, tog med ett|75| småleende på sin silfvertalrik en af de sista slafvarne i triumftåget, men Gustaf Adolf, upphöjd öfver skrocket och vanligen begåfvad med god aptit, när han hade tid, grep med sin krigarehand temligen omildt den store torttriumfatorn och placerade en betydlig del af hans person på sin talrik. Undertiden fylldes silfverbägarne med de ädlaste rhenska och spanska viner, konungen drack temligen enkelt drottningen till, och alla de öfriga gästerna följde exemplet. Hofjunkare och pager, hvilka vid öfra bordet stodo i glänsande rader, en bakom hvarje stol, vid det nedra en bakom hvarannan, påfyllde åter de toma bägarne; konungen drack en skål för staden Frankfurts välgång och uppstod derefter hastigt, bjöd drottningen armen och begaf sig upp på sina rum. Gustaf Adolfs lefnadssätt var måttligt, som det anstod krigaren, hans måltider vanligen snabba, ehuru han vid gladare tillfällen, när tiden medgaf, lät förmå sig att dröja en timma vid bordet. Han fordrade likväl icke att alla skulle följa hans vanor, och uppdrog, när han sjelf aflägsnade sig, värdskapet åt en af sina närmaste.

328 Denna gång var det den gamle glade Skotten Patrik Ruthwen, som erhöll detta uppdrag och uppfyllde det med pröfvad skicklighet. Oxenstjerna hade vid konungens sida lemnat rummet. Äfven damerna uppstodo och lemnade salen, men de manlige gästerne sutto qvar, förlustande sig vid bägaren och de i silfverskålar kringburne nötterna, bland hvilka funnos ett antal stennötter, målade så skickligt, att de icke genast kunde urskiljas från de äkta. Från det skämt som drefs med dessa uppkom talesättet om »en hård nöt att|76| bita på»konsekvensändrat/normaliserat. För öfrigt voro trettioåriga krigets hjeltar mäkta starke i dryckjom; att på riddaresed i ett andedrag tömma en fylld remmare rhenskt vin, var för dem en vanlig sak. Men så vildt, som vid månget enskildt dryckeslag, gick det här ej till; man kände konungens stränga grundsatser och vågade icke alltföroriginal: allför (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) ofta|50| skåda bägarens botten. Dock satt man långt inpå natten, och någre bland öfverstarne trakterade hvarandra med en dertills föga spridd, men nu från Nederländerna införd läckerhet, ett svart, i trådar spunnet ämne, som bars i dosor och cirkulerade man och man emellan, sålunda att enhvar bet en bit, hvilken några med grimaser åter utspottade, men andra med välbehag höllo i munnen. Detta ämne var, som läsaren säkert redan gissat, – tobak.

329 Medan pokulerandet i kröningssalen fortfor, hade drottningen, följd af sina uppvaktande kammarfruar, gått till hvila, men konungen samspråkade ännu en stund förtroligt med Axel Oxenstjerna. Hvad dessa begge så genialiske män, fältherren och statsmannen, sinsemellan talade, kan mera anas, än förtäljas. Måhända var det om Sveriges armod, om kejsarens makt och om Guds ännu större, om ljusets seger, om romerska rikets krona och ett blifvande tyskt protestantiskt kejsaredöme. Ingen vet detta med säkerhet, ty efter konungens död gingo hans förtroenden med Oxenstjerna i grafven.

330 Det var redan långt lidet på natten, och Oxenstjerna stod i begrepp att aflägsna sig, när vakthafvande officern Bertel anmälde att ett beslöjadt fruntimmer enträget fordrade att erhålla audiens hos konungen. Det ovanliga i en|77| sådan anhållan och på en sådan tid förvånade både Gustaf Adolf och hans förtrogne; men anande under ett så hemlighetsfullt besök något vigtigt skäl, befallte konungen Bertel att införa den beslöjade samt Oxenstjerna att stadna qvar.

331 Bertel aflägsnade sig och återkom om ett ögonblick med ett svartklädt beslöjadt fruntimmer af hög smärt gestalt. Hon syntes darrande och förundrad att icke finna konungen ensam; öfver hennes läppar funno orden ingen väg.

332 –konsekvensändrat/normaliserat Min fru, sade konungen temligen kärft, – ty han såg icke gerna ett nattligt besök, hvilket, om det blefve bekant, kunde väcka tassel bland hofmännen och möjligen svartsjuka hos hans lättretade gemål – min fru, ett besök vid denna tid måste hafva vigtiga orsaker, och jag önskar att till en början få veta hvem ni är.konsekvensändrat/normaliserat

333 Den beslöjade fortfor att tiga.

334 Konungen trodde sig gissa orsaken till hennes tystnad och fortfor, pekande på sin granne: –konsekvensändrat/normaliserat detta är rikskansleren Oxenstjerna, min vän, och för honom äger jag inga hemligheter.konsekvensändrat/normaliserat

335 Den svartklädda kastade sig för konungens fötter och slog sin slöja tillbaka. Konungen studsade när han igenkände fröken Regina von Emmeritz, hvars mörka ögon blixtrade af en svärmisk eld, medan marmorns blekhet betäckte hennes fina genomskinliga drag.

|51|

336 –konsekvensändrat/normaliserat Stå upp, min fröken, sade Gustaf Adolf mildt, i det han räckte den knäböjande handen och upplyftade henne. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad för er till mig i denna stund? Tala, jag ber er, yppa|78| utan fruktan hvad som trycker ert hjerta, jag har ju sjelf bett er derom.konsekvensändrat/normaliserat

337 Fröken Regina andades djupt och begynte med en röst, som, i början knappt hörbar, likväl snart af hennes brinnande enthusiasm fick en hög grad af klarhet och styrka: –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät, jag kommer till er, emedan ni bett mig derom. Jag kommer till er, emedan jag hatat er, Sire, emedan jag en lång tid dagligen bett till den heliga jungfrun att hon måtte förderfva er och hela er här. Ers majestät, jag är en svag flicka, men en rättrogen katholik: ni har förföljt vår kyrka, ni har låtit plundra våra kloster, fördrifva våra heliga fäder och uppsmälta helgonabilderna; ni har slagit våra arméer och tillfogat vår sak obotlig skada. Derföre har jag med en dyr ed svurit er undergång, och i förtröstan på den heliga jungfruns hjelp har jag följt edra spår från Würtzburg i afsigt att döda er.konsekvensändrat/normaliserat

338 Konungen vexlade med Oxenstjerna en blick, som uttryckte ett tvifvel om den svärmande flickans förstånd. Fröken Regina märkte detta och fortfor med allt fastare hållning: –konsekvensändrat/normaliserat Sire, ni tror mig vansinnig, för det jag säger till er, Tysklands besegrare, sådane saker. Men hör mig till slut. När jag första gången såg er i Würtzburgs slott, huru ni med så mensklig mildhet beskyddade de svaga och skänkte de öfvervunna lifvet, då sade jag till mig sjelf: det är afgrunden som hycklar himlens barmhertighet. Men när jag följde er hit, när jag på nära håll såg er storhet som menniska och jemförde med den er storhet som hjelte – Sire, då|79| vacklade mitt beslut, då blef mig hatet så svårt, jag kämpade med mig sjelf, och denna qväll har er godhet besegrat min förr oryggliga föresats. Sire, nu älskar jag er, såsom jag förut hatat er ... jag beundrar er, vördar erkonsekvensändrat/normaliserat ...

339 Och den sköna flickan nedslog sina ögon mot golfvet.

340 –konsekvensändrat/normaliserat Nåväl?konsekvensändrat/normaliserat sade konungen tvekande och rörd.

341 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät, jag har gjort denna bekännelse, emedan ni är nog stor och högsint, för att icke missförstå den. Men jag har icke kommit till er på en sådan stund, blott för att yppa en olycklig flickas känslor. Jag har hitkommit för att rädda er, Sirekonsekvensändrat/normaliserat ...konsekvensändrat/normaliserat

342 –konsekvensändrat/normaliserat Förklara er!konsekvensändrat/normaliserat

343 –konsekvensändrat/normaliserat Hör mig, ers majestät. Min arm är afväpnad, men andra och farligare återstå. Sex jesuiter i Augsburg hafva svurit att döda er*)Historiskt. ... O ni känner|52| icke hvad dessa män förmå! De hafva dragit lott om ert lif, och den farligaste bland dem smyger alla dagar kring er person. Ers majestät skall icke undgå dem. I dag, i morgon kanhända, skall ni träffas af dolken eller giftet. Er död är viss.konsekvensändrat/normaliserat

344 –konsekvensändrat/normaliserat Mitt lif står i Guds och icke i eländige lönnmördares hand, svarade Gustaf Adolf lugnt. –konsekvensändrat/normaliserat De onda hafva icke makten såsom de hafva viljan. Var trygg, fröken von Emmeritz, jag fruktar dem ej.konsekvensändrat/normaliserat

345 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, Sire, helgonen hafva beslutat er död. Jag vet, ni förtröstar på denna ring – och Regina fattade konungens hand – men den skall icke hjelpa er. Sire, jag sä|80|ger er att er död är viss, och jag har icke hitkommit för att rädda ert lif och dermed förråda vår heliga kyrkas sak.konsekvensändrat/normaliserat

346 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvarföre min fröken, står ni nu här?konsekvensändrat/normaliserat

347 Fröken Regina kastade sig åter med hänförelse ned för konungens fötter. –konsekvensändrat/normaliserat Sire, jag har kommit för att rädda er själ. Jag kan icke lida den tanken att en hjelte som ni, så ädel, så stor, skall förtappas för evigt. Hör mig, jag ber, jag besvär ers majestät vid eder eviga salighet, att icke med den vissa döden för ögonen framhärda i er kätterska tro, hvars frukt är fördömelsen. Låt beveka er, vänd om, medan det ännu är tid, vänd om till den allena saliggörande katholska kyrkan, afsvär er kätterska tro, res till den helige fadren i Rom, bigta för honom edra synder och bruka edra segerrika vapen till kyrkans tjenst, i stället att bruka dem till hennes förderf. Hon skall med öppna armar emottaga er, och ehvad ers majestät sedan lefver eller dör, skall ers majestät dock alltid vara säker om ett rum bland de utkorade helgon i himmelen.konsekvensändrat/normaliserat

348 Konungen upplyftade för andra gången den svärmande flickan, såg henne fast och lugnt i de blixtrande ögonen och sade allvarligt: –konsekvensändrat/normaliserat När jag var ung som ni, fröken von Emmeritz, uppfostrade mig min lärare, den gamle Skytte, i samma brinnande nit för den evangeliska läran, som ni nu hyser för den katholska. Jag hatade den tiden påfven af hela min själ, såsom ni nu hatar Luther, och jag bad till Gud att den dag måtte komma, när jag kunde störta Antichrist och omvända alla hans bekännare till det sanna ljuset. Sedan dess har jag icke förändrat öfvertygelse, men jag har|81| lärt mig att vägarna äro mångahanda, om ock anden är en. Jag står fast vid den evangeliska lära jag bekänner och för hvilken jag är beredd att, om Gud så behagar, i marken dö. Men jag aktar en kristens tro, äfven om den i ett eller annat skiljes från min, och jag vet att Guds barmhertighet är i stånd att föra ett hjerta till saligheten, äfven om vägen är höljd af villor och vådor. Gå, fröken von Emmeritz, jag förlåter er att ni, förvillad af munkars fanatiska läror, vill vända Herrans kämpe från hans kamp för ljuset. Gå, arma barn,|53| och låt Guds ord och lifvet lära er att icke sätta er förtröstan till helgon, de der dock icke annat äro än syndare som vi, eller till beläten och ringar, som icke förmå afvända den högstes domar. Jag tackar er, ty ni har menat mig väl, ehuru i barnsligt oförstånd. För mitt lif var obekymrad; det står i dens hand som vet hvartill han mig bruka vill.konsekvensändrat/normaliserat

349 Konung Gustaf Adolf var stor, när han uttalade dessa ord.

350 Fröken Regina stod der på engång nedtryckt och upphöjd af konungens storartade tolerans. Hon mindes kanhända hans svar till Frankfurts borgare, när dessa anhöllo att få förblifva neutrale: »Neutralitet är ett ord som jag alldeles icke kan lida, minst uti striden mellan ljus och mörker, mellan frihet och slafveri.» Uppfostrad i hatet mot en olika tro, kunde hon ej fatta huru det var möjligt, att samma svärd, som störtade kyrkans verldsligaoriginal: verdsliga öfvermakt, skonande sänkte sin spets inför hennes andliga makt öfver hjertan och samveten.

|82|

351 Den svärmande flickan upplyftade sitt tårade öga mot konungen ... då bleknade hennes kind, der man nyss såg enthusiasmens rodnad brinna, och hennes öga stirrade med fasa på de scharlakansfärgade omhängena af konungens säng.

352 Oxenstjerna, som, mera misstänksam än Gustaf Adolf, hela tiden med vaksamt öga följt den sällsamma flickans rörelser, märkte genast hennes skrämda ögonkast. –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät, sade han på svenska till konungen, –konsekvensändrat/normaliserat var på er vakt, här äro ugglor i mossen.konsekvensändrat/normaliserat Och utan att afbida svaret, drog han sitt svärd och framträdde beslutsamt till den praktfulla sängen, en skänk af Frankfurts borgerskap, hvars svällande ejderdunskuddar den kungliga hjelten låtit utbyta mot en simpel madrass af tagel och en grof filt af sachsiskt ylle, sådana hans soldater nyttjade i vinterqvarteren.

353 –konsekvensändrat/normaliserat Håll!konsekvensändrat/normaliserat utropade Regina nästan ofrivilligt. Men det var för sent. Oxenstjerna hade med en rask rörelse slagit omhängena tillbaka, och bakom dem visade sig ett likblekt ansigte med brinnande mörka ögon och omslutet af en svart läderhufva. Ännu en flik af skarlakan undanröjd, och man såg hela gestalten af en munk, med händerna hopknäppta öfver ett krucifix af silfver.

354 –konsekvensändrat/normaliserat Stig fram, högvördige pater, sade Oxenstjerna gäckande. –konsekvensändrat/normaliserat En så blygsam ställning passar icke för en så vördig man. Ers vördighet har valt ett ovanligt ställe att förrätta sin aftonandakt. Om hans majestät tillåter, vill jag förskaffa er flera åhörare.konsekvensändrat/normaliserat

355 Och vid ringklockans ljud inträdde löjtnant Bertel med|83| tvenne man af lifregementet, hvilka med sina långa hillebarder posterades på ömse sidor om utgången.

|54|

356 Konungen fästade på fröken Regina en blick, i hvilken mera sorg än vrede afspeglade sig. Det smärtade honom att en så ung och skön flicka kunde vara medbrottslig i ett så svart förräderi.

357 –konsekvensändrat/normaliserat Nåd, ers majestät! Nåd för min bigtfader! Han är oskyldig!konsekvensändrat/normaliserat utropade den olyckliga flickan bedjande.

358 –konsekvensändrat/normaliserat Tillåter ers majestät att jag i edert ställe gör några spörsmål?konsekvensändrat/normaliserat frågade Oxenstjerna.

359 –konsekvensändrat/normaliserat Gör som eder bäst synes, rikskansler!konsekvensändrat/normaliserat sade konungen.

360 –konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, hvad har eders vördighet här att skaffa?konsekvensändrat/normaliserat

361 –konsekvensändrat/normaliserat Att återföra en stor syndare i den allena saliggörande kyrkans armar!konsekvensändrat/normaliserat genmälte munken fintligt med en from blick emot höjden.

362 –konsekvensändrat/normaliserat Verkligen? Man måste bekänna att ert nit är stort. Och för ett så heligt ändamål medför ni den korsfäste frälsarens bild?konsekvensändrat/normaliserat

363 Munken bugade sig under ett andäktigt korstecken.

364 –konsekvensändrat/normaliserat Ers vördighet är mycket from. Räck mig krucifixet, att jag må beundra en så dyrbar klenod.konsekvensändrat/normaliserat

365 Munken framräckte belätet motvilligt.

366 –konsekvensändrat/normaliserat Ett fint arbete! Det måste ha varit en skicklig konstnär, som utsirat denna heliga bild.konsekvensändrat/normaliserat Och dervid foro rikskanslerns händer granskande öfver klenodens alla delar. Slutligen vid en tryckning på bildens bröst, sprang derur en skarpslipad dolk.

|84|

367 –konsekvensändrat/normaliserat Se, ers vördighet förstår sig också på oskyldiga leksaker. En så välslipad dolk, just passlig att genomborra en ädel konungs hjerta! ...konsekvensändrat/normaliserat Eländige munk, – fortfor Oxenstjerna med förkrossande stämma – vet du väl att det afskyvärda af ditt brott blir hundrafallt afskyvärdare genom det gudsförsmädande medel du velat bruka dertill!konsekvensändrat/normaliserat

368 Lik alla konungar af Vasaätten, var Gustaf Adolf i sin ungdom en herre af hetsigt sinnelag, som mer än engång förledde honom till öfverilningar. Mannaårens mognad och ett rikt lifs erfarenhet hade något afkylt hans sinnes glöd, men stundom ännu såg man Vasablodet sjuda öfver sina bräddar. Detta inträffade nu. Han var stor nog att med majestätets köld betrakta ett lågt förräderi mot hans lif, på hvilket dock Tysklands ve och väl berodde i denna stund, och han nedblickade med lugnt förakt på den öfverbeviste förrädaren, som darrande stod der inför sin domare. Men det skändliga missbruket af frälsarens heliga bild till ett mordvapen emot honom, som för Jesu Christi rena evangeliska lära var beredd att uppoffra sitt lif, det syntes honom vara en så förskräcklig hädelse mot allt hvad han i lifvet ansåg heligt och dyrt, att hans köld i ögonblicket förbyttes till den våldsamaste vrede. Hög och|55| stor, som ett lejon i raseri, stod han framför den dödsbleke jesuiten, som icke förmådde uthärda hans ljungande blick.

369 –konsekvensändrat/normaliserat På knä!konsekvensändrat/normaliserat ropade konungen med dundrande stämma och stampade med foten i golfvet så hårdt, att det ekade i palatsets väggar. Jesuiten nedstörtade som slagen af blixten och kröp i dödsångest till konungens fötter, lik en giftig|85| orm, som, tjusad af besvärjarens blick, vanmäktig krälar i stoftet vid den mäktiges fot.

370 –konsekvensändrat/normaliserat J huggormars afföda, fortfor konungen utom sig af vrede, –konsekvensändrat/normaliserat huru länge menen J att den allsmäktige skall tåla edert skändliga hån! Vid Gud, jag har sett mycket, jag har sett eder Antichrist och Rom, den babyloniska skökan, råda öfver verlden med alla mörksens gerningar; jag har sett eder, munkar och jesuiter, förgifta de skrämda samveten med edra djefvulska läror om mord och nidingsdåd utförda till himmelens ära; men ett dåd så svart som detta, en hädelse så skriande mot allt det heligaste i himmelen och på jorden har jag allt härtills ej kunnat föreställa mig. Jag har förlåtit eder allt; J hafven stämplat mot mitt lif vid Demmin och annorstädes, jag har icke hämnats; J hafven farit fram värre än Turkar och hedningar mot de oskyldige lutheraner; hvarhelst J haft makten, der hafven J härjat och skändat deras kyrkor, brännt dem lefvande på edra kättarebål, drifvit dem bort från hus och hem, ja hvad mer är, J hafven med lock och pock sökt drifva dem bort från deras tro till eder afgudalära, som dyrkar gerningar och usla beläten i stället för lefvande Gud och hans enfödde son. Det allt har jag icke vedergällt på edra kloster och kyrkor och samveten, J hafven gått frie i eder tro, och ingen har derföre krökt ett hår på edra hufvuden. Men nu ändtligen känner jag eder, J djefvulens tjenare, Herren Gud har gifvit eder i min hand, jag original: jag skall förströ eder som agnar, jag skall tukta eder, J helgerånare, och förfölja eder till verldens ända, så länge denna arm ännu förmår föra Herrens Guds svärd. J hafven här|86|tills skådat mig skonsam och mild; välan, J skolen hädanefter skåda mig hård och förskräckelig, jag skall med Guds makt utrota eder och eder fördömda lära från jorden, och det skall blifva en dom och ett regemente sådant verlden ännu icke har sett sedan Roms ändalykt.konsekvensändrat/normaliserat

371 Och konungen gick af och an öfver golfvet med häftiga steg, utan att med en blick bevärdiga den vid hans fötter liggande jesuiten eller den bäfvande Regina, som stående åt sidan vid fönsternichen gömde ansigtet i sina händer. Oxenstjerna, alltid lugn och betänksam, fruktade af konungens häftighet något öfveriladt steg och sökte att afleda stormen. –konsekvensändrat/normaliserat Täckes eders majestät, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat befalla löjtnant Bertel att föra denne munk i säkert förvar och låta krigsrätten statuera ett afskräckande exempel?konsekvensändrat/normaliserat

|56|

372 –konsekvensändrat/normaliserat Nåd, ers majestät! utropade vid dessa ord Regina, som för sin bigtfader hyste en blind tillgifvenhet. –konsekvensändrat/normaliserat Nåd! Jag är den enda brottsliga. Det var jag som förmått honom till detta olyckliga steg; jag ensam förtjenar att straffas derför.konsekvensändrat/normaliserat

373 Vid denna ädla sjelfförsakelse for ett skymt af hopp öfver jesuitens bleka drag, men han vågade ännu icke resa sig upp. Konungen hörde icke den bedjande. I stället vände sig hans vrede mot vakten. –konsekvensändrat/normaliserat Löjtnant Bertel, sade han skarpt, –konsekvensändrat/normaliserat ni har haft befälet öfver min lifvakt i natt; genom er försumlighet har denne skurk smugit sig in. Ni för honom genast i häkte och ansvarar med ert hufvud att han icke undkommer. Derefter går ni att intaga er plats i ledet. Ni är från detta ögonblick degraderad till soldat.konsekvensändrat/normaliserat

374 Bertel gjorde salut och svarade icke ett ord. Mer än|87| förlusten af hans grad smärtade honom förlusten af hans herskares välvilja, så mycket mer som han med yttersta noggrannhet bevakat sin post. Huru jesuiten kommit in, var honom en fullkomlig gåta. Emellertid hade denne omfattat konungens knän och bett om nåd. Men förgäfves. Gustaf Adolf stötte honom tillbaka och han bortfördes tandagnislande med hämd i sitt hjerta.

375 Derefter vände sig konungen till den darrande flickan vid fönstret, fattade hennes hand och såg henne skarpt i ögonen. –konsekvensändrat/normaliserat Min fröken, sade han strängt, –konsekvensändrat/normaliserat det sägs att när mörksens furste vill uträtta på jorden något rätt svart nidingsverk, utsänder han dit sina andar förklädda till ljusens englar. Hvad vill ni väl att jag skall tro om er?konsekvensändrat/normaliserat

376 Fröken Regina hade nog mod att än engång upplyfta sina ögon till den fruktansvärde. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har ingenting mera att säga. Döda mig, Sire, men skona min bigtfader!konsekvensändrat/normaliserat upprepade hon med fanatismens oryggliga beslutsamhet.

377 Konungen blickade henne mörkt i ögat, och den knappt kufvade vreden gäste ännu i hans bröst. –konsekvensändrat/normaliserat Om er far, min fröken, varit en rättskaffens man, hade han lärt sin dotter att frukta Gud, ära konungen och tala sanning inför hvar man. Ni har velat omvända mig; jag skall i stället uppfostra er, ty ni tycks behöfva det. Gå, ni förblir min fånge, tilldess ni lärt er sannfärdighet. Oxenstjerna, lefver hon icke ännu, den gamla stränga Fru Märtha på Korsholm?konsekvensändrat/normaliserat

378 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers majestät.konsekvensändrat/normaliserat

379 –konsekvensändrat/normaliserat Hon skall få en pensionär att uppfostra. Vid första lägenhet skickas denna flicka till Finland.konsekvensändrat/normaliserat

|88|

380 Fröken Regina aflägsnade sig stum och stolt.

381 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät!konsekvensändrat/normaliserat sade Oxenstjerna mildt förebrående.

|57|

5. Finnarne vid Lech.

382 Innan vi gå vidare i vår berättelse, blir det nödigt att ännu kasta en hastig blick tillbaka på Frankfurt.

383 Fröken Regina blef efter sitt olyckliga omvändelsebesök hos konungen strängt bevakad samt fram på våren vid första öppet vatten öfverskickad till Finland, der berättelsen en dag torde komma att återfinna henne. Icke religionshatet, än mindre hämden föranledde den annars så ädelmodige Gustaf Adolfs vrede mot denna unga flicka; ett missbrukadt förtroende sårar ett ädelt hjerta djupt, och Regina gjorde intet, för att betaga konungen hans tanke om hennes brottslighet; hon styrkte den fastmer genom sin fanatism, och hatet kämpade ännu i hennes unga hjerta om den plats, som ensam bordt tillkomma kärleken.

384 En oförklarlig händelse ökade konungens harm. Samma natt som jesuiten pater Hieronymus af Bertel fördes till stadsfängelset, för att dagen derpå blifva hängd, undkom denne farlige munk, man visste icke huru. Desse mörkrets män hade öfverallt sitt medhåll och sina hemliga gångar; ännu samma natt fann man en dertills okänd lönndörr till konungens sängkammare. Bertels oskuld kom väl derigenom i öppen dag, men hans nya fel att låta sin fånge undkomma uppretade ånyo konungens harm, och den unge löjtnanten behöll sin plats i ledet som simpel soldat.

385 Redan i medlet af Februari 1632 begynnte konungen|89| rusta till uppbrott, intog i Mars, efter två veckors belägring, det fasta Kreutznach och qvarlemnade drottningen, jemte Axel Oxenstjerna, i Mainz. Men Tilly hade undertiden öfverrumplat Gustaf Horn i Bamberg och gjort stor förödelse. Konungen ryckte i hans spår nedåt Donau och sökte att öfver Lech intränga i Bayern. Förgäfves invände hans fältherrar att strömmen var strid och djup samt att kurfursten med Tilly, Altringer och 22 000konsekvensändrat/normaliserat man väntade honom på motsatta stranden. Konungen talade Alexanders ord vid Granicus: –konsekvensändrat/normaliserat skola vi, som gått öfver Elbe, Oder och Rhen, ja öfver sjelfva Östersjön, stadna försagde vid Lechfloden?konsekvensändrat/normaliserat Och öfvergången beslöts.

386 Länge red konungen långs stranden att söka ett passligt ställe. Slutligen fann han det vid en krökning af floden; en af hans dragoner förklädde sig till bonde, låtsande vilja öfver, och lockade ur de godtrogne Bayrarne att Lech var 22 fot djup. Några bondstugor nedrefvos, af timret gjordes lagom höga trädbockar, fyra batterier med inalles 70 kanoner uppfördes på stranden, och löpgrafvar inrättades för skarpskyttarne, medan en tjock rök af rå ved och våt halm insvepte hela nejden i mörker.

|58|

387 Dock Tilly var gammal och klok; snart stod han med hela sin här i skogen på andra stranden, uppförde starka förskansningar och gräfde i den sanka marken djupa diken, hvarifrån hans musketörer riktade en mördande eld. Den 3 April begynnte de svenska kanonerna gifva svar på tal och sopade den gentöfver liggande landtungan ren. Den 5 April hade man utlagt bockarna midtunder fiendens eld; nu kastades|90| plankor deröfver och, som vanligt, skickades Finnarne främst i elden. 300 af deras fotknektar, alla frivillige, den lille tjocke Larsson och den käcke Savolaksaren Paavo Lyydikäin i spetsen, fingo befallning att gå öfver plankorna, för att vid motsatta stranden uppföra en skans till broändans försvar, och åt hvar och en lofvades i belöning 10 riksdaler. Det var ett högtidligt och afgörande ögonblick, på hvilket Bayerns öde berodde, ty hvarje stund kunde en af Tillys kulor träffa bryggan och hindra öfvergången.

388 Finnarne bortlade gevären, togo hackor och spadar samt rusade i fullt språng under hurrarop öfver plankorna. Den förfärligaste korseld ur alla Tillys skansar riktades genast på denna enda punkt; hvarje ögonblick nedslog en kula i vattnet, yrde kring sig ett högt skum och studsade hvinande mot den klena bryggan, än förlöpande sig mot stranden, än hoppande i höga bågar öfver de framrusande Finnarne, än nedslående midtibland dem och kringströende i vågen deras sönderskjutna lemmar. Det är icke sagdt huru många af de 300 kommo öfver; nog af, de som kommo hade icke tid hvarken att se sig tillbaka eller att räkna sitt antal, de höggo friska tag med hackor och spadar och hade inom en kort stund uppkastat en skans af jord, som i någon mån skyddade deras front, medan sidorna fortforo att vara blottställda för strandbatteriernas eld.

389 Tilly begrep alltför väl vigten af denna punkt och fördubblade sin eld. Svenskarna likaså förstodo ögonblickets vigt och öfversållade den motliggande skogen med ett hagel af kulor, hvilka än gnistrande slogo mot stenarna, än ned|91|mejade trädtopparna vida omkring och nedstörtade en skur af grenar, spillror och stammar öfver Bayrarnes leder, som stodo derunder i förbidan på ordres att framrycka. Konungen sjelf, för att lifva sitt folk, ilade till batterierna och riktade med egen hand icke mindre än sextio skott. Kanondundret var så starkt, att det hördes flera mil in i det förskräckta Bayern.

390 De först öfverkomne Finnarne begynnte att fruktansvärdt glesna; men först när skansen var färdig, sågo sig de qvarblefne om och blefvo varse att deras antal smultit till mindre än hälften och att hundrade af dem lågo blödande på marken, utan att räkna dem floden slukat. Dock i samma stund|59| befallte konungen den unge sedermera så ryktbare Karl Gustaf Wrangel att ila till deras undsättning. Finnarne, utom sig både af stolthet öfver sina landsmäns mod och af oro för deras öde, begärde med häftighet att föras i elden, och i ett nu såg sig Wrangel omgifven af 300 andre finska frivillige, med hvilka han hjeltemodigt sprang öfver de svigtande plankorna. Med höga hurrarop helsades landsmännen af de först öfverkomne. Den tappre hertig Bernhard, hvilken, likt konungen, hade en viss klockarkärlek för Finnarne, begärde och fick tillåtelse att göra en diversion till deras fördel. Följd af en hop finska ryttare, fann han icke långt derifrån ett vadställe i floden, sprängde lyckligt öfver och högg med öfverdådig djerfhet in på fiendens högra flank. Bayrarne med ögonen fästade på bron, blefvo i hög grad öfverraskade, råkade, oaktadt sin stora öfverlägsenhet, i förvirring och värjde sig endast svagt. Förfärligt härjade her|92|tig Bernhards lilla skara i de brutna lederna, och innan fienden hann komma till sans, hade han och hans ryttare redan slagit sig igenom till de öfrige Finnarne vid broändan.

391 Det var genom dessa djerfva alltförkrossande ryttarechocker Finnarne vid denna tid erhöllo det fruktade namnet Hackapeliter, af orden »hakka päällespråk: finska!» hugg på! hvarmed de sinsemellan uppmuntrade hvarandra vid anloppet mot fienden.

392 Lifvade af Finnarnes framgång, begynte nu den ena truppen efter den andra, både svenskt och tyskt fotfolk, att springa öfver bryggan. Tilly, som i det längsta skytt att utsätta sitt folk för Svenskarnes mördande eld, skickade nu Altringer med starka massor af fotfolk att intaga skansen vid broändan och fördrifva de öfverkomne. Bayrarne nalkades i fullt språng, men hade icke hunnit långt, innan hela rotar störtade till marken för kulregnet. Dock det gällde deras land, – allt hvad lif och krafter hade sprang med raseri mot Finnarnes skans. Wrangels unga hjeltehjerta klappade högt; orubbligt stod hans folk. Nu gällde det. Lik en mörk sky stormade fiendens skaror, glesnade, men ändock fyra eller fem tusen man starka, mot skansen. Finnarne mottogo dem med varma servietter; först på femton stegs afstånd knallade skotten ur deras långa musköter; hvarje skott fällde sin man. Bayrarne studsade ett ögonblick; de fleste bland dem voro nyvärfvadt folk, de svigtade ... Finnarne fingo tid att ladda om, ännu en salfva, och hela skaran af de stormande upplöste sig i vild flykt öfver stranden. Altringer ilade fram, samlade dem åter och förde dem för andra gången i elden;|93| i detsamma hven en kanonkula så tätt förbi hans öra, att han störtade sanslös till marken. För andra gången ryggade Bayrarne; detta såg Tilly från sina skansar och sände sina gullgossar, de gamle Wallonerne, ned till stranden. Äfven Wallonerne höllo ej stånd;|60| så förödande var kulregnet. Då fattade Tilly en fana och ilade sjelf i spetsen för sina tappre mot Finnarnes skans. Men icke många steg hade han tagit, innan han neddignade, träffad af en falkonetkula, som krossade ena benet. Vanmäktig bars den gamle fältherren från slagfältet och dog två veckor derefter, den 20 April, i Ingolstadt.

393 Bayerska hären, som nu förlorat sina bästa anförare, råkade i förvirring. Kurfursten, sjelf närvarande, drog sig, gynnad af nattens mörker, rådlös tillbaka, lemnande 2000 döde på slagfältet och vägen till hjertat af Bayern öppen för Svenskarne.

394 Följande dagen gick hela svenska hären öfver Lech. Konungen utdelade med frikostig hand belöningar åt sina tappre. Bland desse var en ryttare, hvilken åtföljt hertig Bernard och af honom på det högsta rekommenderades. Ryttaren var Bertel; tre sår, dock alla lätta, bekräftade hertigens förord. Bertel återfick sin grad, men icke hvad han mest värderade: konungens ynnest och förtroende. Och han beslöt att återvinna detta, om det ock skulle kosta hans lif.

395 Derefter följde Gustaf Adolfs tåg till Augsburg, som svor honom trohetsed och till hans ära anställde lysande fester. Ryktet, som förenade namnen Gustafva Augusta, hviskade att konungen här i sitt blifvande tyska rikes hufvud|94|stad, en annan Hannibal i Capua, öfverlemnade sig åt veklighet och nöjen. Ryktet misstog sig: Gustaf Adolf hämtade endast andan och hvälfde inom sin panna allt djerfvare planer. Men från denna tid begynte det att spöka i konungens väg. Dödsengeln gick framför honom med barthuggande svärd och hviftade än här, än der ett hugg vid hans sida, likasom för att ständigt ropa uti hans öra: dödlige, mins att du icke är en gud!

396 Man kunde tro, att de onda makterna nu, sedan ärelystnaden börjat få makt öfver konungens sinne och han icke mera drefs allenast af den heliga kampen för tron, fördubblat kring honom sina mörka försåt. En hemlig, men fruktansvärd fiende gick öfverallt i hans väg och måttade åt honom döden, dock ännu alltid förgäfves. Vid det djerfva och misslyckade anfallet på Ingolstadt fanns, så berättar Fryxell, en kanon på vallarna, Fikonet benämnd och ryktbar för att skjuta både långt och säkert. Styckjunkaren på vallen såg ute på fältet en man med svajande plym rida på en stolt springare och omgifven af uppvaktande följeslagare. Se der, sade han, rider en förnäm herre, men jag skall strax göra slut på hans resa; hvarvid han riktade och afsköt Fikonet. Kulan kastade häst och ryttare öfverända; de öfrige skyndade med förskräckelse till, men konungen – ty det var han – uppreste sig höljd af blod och dam, dock oskadd, undan den krossade hästen, i det|61| han utropade: –konsekvensändrat/normaliserat ännu är icke äpplet moget! Ingolstadts borgare uppgräfde sedan den dödade hästen och uppstoppade hans skinn till evärdelig åminnelse. Kort derefter red vid konungens sida den unge mark|95|grefven af Baden-Durlach, som nyss förut varit en af de mest lysande kavalierer på balerna i Augsburg. En kanonkula for hvinande ett par alnar på sidan om konungen, och när denne såg sig om, sjönk markgrefven utan hufvud ur sadeln.

6. Nya äfventyr.original: äfwentyr.

397 Från Ingolstadt vände sig konungen till Landshut i det inre af Bayern. Ju längre han framträngde i detta land, som aldrig förut sett en kättarehär inom dess gräns, desto mörkare blef befolkningens fanatism, desto vildare och blodigare dess motstånd. Stora hopar af landtfolk samlade sig, anförde af sina munkar, lurade öfverallt på Svenskarne, nedgjorde allt hvad de öfverkommo och pinade sina fångar med alla upptänkliga qval. Konungens folk å sin sida, öfvermodigt af framgången och retadt af dessa grymheter, begynte att svika sitt ärofulla rykte om krigstukt och med blodig hämd hemsöka de trakter de genomtågade. Vidt och bredt i den svenska härens rygg rasade mord och försåt; och ve den trupp, som, icke tillräckligt manstark, vågade skilja sig blott några skotthåll från hufvudstyrkan.

398 Kommen allt djupare i landet, ville konungen en dag skicka nya vigtiga ordres till Banér, hvilken i långsamare marscher betäckande återtåget ryckte i hans spår från Ingolstadt. För landets osäkerhet var en sådan budskickning ytterst vådlig, och konungen ville icke dertill beordra en större styrka. Då erbjöd sig en ung officer af Finnarne att, åtföljd blott af tvenne ryttare, utföra detta uppdrag. Ko|96|nungen samtyckte dertill, och de förvägne ryttarneoriginal: ryttarene begåfvo sig sent om en afton i Maj på det farliga tåget.

399 Den unge officern var ingen annan än vår välbekante Bertel, åtföljd af Österbottningen Pekka och Tavastlänningen Witikka.original: Wittika. Natten var mulen och mörk; de tre ryttarne redo försigtigt midtefter vägen, fruktande lika mycket att förvillas i en obekant nejd som att träffas af lurande Bayrares kulor i skogsbrynet. Ett fint regn uppblötte ännu mer den af framtågande tross förstörda vägen, och vid hvarje steg måste man befara att snafva öfver en sten eller nedstörta i en grop af regnvatten.

400 –konsekvensändrat/normaliserat Hör på, sade Witikkaoriginal: Wittika gäckande till sin sidokamrat, –konsekvensändrat/normaliserat du är en Pohjalainenspråk: finska och kan således trolla?konsekvensändrat/normaliserat

401 –konsekvensändrat/normaliserat Dålig karl vore jag väl annars,konsekvensändrat/normaliserat genmälte Pekka i samma ton.

|62|

402 –konsekvensändrat/normaliserat Så trolla oss då i fluxen till Hattilmala ås och laga att vi der nedanför backen se ljusen glimma från Hämeenlinnas slott. Der sitter en tattareflicka som jag förr hade kär, och jag ville hellre sofva vid hennes sida i natt, än här i puttarna af denna fördömda skog.konsekvensändrat/normaliserat

403 –konsekvensändrat/normaliserat Sådant är en smal sak för mig, svarade Pekka skrytande; –konsekvensändrat/normaliserat passpå, der ser du redan ljusen skina från Hämeenlinna.konsekvensändrat/normaliserat

404 Kamraten ansträngde sina ögon, oviss om Österbottningen talade skämt eller allvar, ty det sednare ansåg han fullt ut lika möjligt som det förra.original: förra I sjelfva verket syntes i dälden nedanföre ett ljusskimmer, men Tavastlänningen begrep snart nog att han ännu var tvåhundrade mil skild från hem|97|bygden. Hästarna stadnade plötsligt och kunde icke förmås att gå längre. En tät förhuggning af tvärsöfver vägen fällda träd satte ett oöfverstigligt hinder för ryttarnes färd.

405 –konsekvensändrat/normaliserat Stilla! hviskade Bertel, –konsekvensändrat/normaliserat jag hör ett rassel i småskogen.original: småskogenkonsekvensändrat/normaliserat

406 Ryttarne höllo ett stycke åt sidan och hukade sig ned på hästryggen under ljudlös tystnad. På motsatta sidan om vägen hördes fotsteg och afbrutna qvistars rassel. –konsekvensändrat/normaliserat De måste vara här inom en qvarttimma,konsekvensändrat/normaliserat sade en röst med den välkända bayerska brytningen.

407 –konsekvensändrat/normaliserat Huru många äro de?konsekvensändrat/normaliserat

408 –konsekvensändrat/normaliserat Trettio ryttare med tio eller tolf packhästar. De bröto i skymningen upp från Geisenfeld och föra med sig en fången flicka.konsekvensändrat/normaliserat

409 –konsekvensändrat/normaliserat Och huru många äro vi sjelfva?konsekvensändrat/normaliserat

410 –konsekvensändrat/normaliserat Vidpass femtio skyttar och sjuttio eller åttatio väpnade med yxar och högafflar.konsekvensändrat/normaliserat

411 –konsekvensändrat/normaliserat Godt. Intet skott får lossas innan de äro på tre steg nära.konsekvensändrat/normaliserat

412 I detta ögonblick gnäggade Bertels häst, Lappen kallad, hemma från Rovaniemi, liten, men liflig och stark.

413 –konsekvensändrat/normaliserat Verdaspråk: tyska!konsekvensändrat/normaliserat ljöd det från landsvägen.

414 –konsekvensändrat/normaliserat Svensk!konsekvensändrat/normaliserat ropade Bertel djerft, likasom i Würtzburgs port, fyrade af en pistol åt det håll der rösten hördes och varseblef vid blixten af skottet en stor hop bönder, som lägrat sig invid förhuggningen. Derpå kastade han om sin häst, manade sina bussar att följa och galopperade raskt på vägen åt Landshut tillbaka.

|98|

415 Men blixten hade äfven för bönderne upptäckt de tre ryttarne och de skyndade strax att stänga dem vägen. Bertel med Lappen kom lyckligt undan, men Witikkas häst snafvade öfver en stubbe och Pekkas feta arbetshäst ifrån Storkyro fick,original: fick (källa för ändring: HT, 1883) under bemödandet att komma upp ur moraset, ett pikstygn i bringan. Bertel, som såg de sinas fara och ej kunde förmå sig att|63| öfvergifva dem, svängde om, nedhögg de närmaste bönderne, fattade Pekkas häst i tygeln och sökte draga honom upp, under tillrop åt Witikka att lemna sin häst och hoppa upp på Lappens rygg. Så när hade detta djerfva försök lyckats, redan voro de tre på vägen igen, då hastigt ett hvinande hördes, en rännsnara flög kring Bertels skullror och drog honom våldsamt af hästryggen. Witikka föll i samma stund, Lappen, befriad från sin dubbla börda, galopperade med lösa tyglar sin väg, och med eller mot sin vilja följde äfven Pekka. Bertel och Witikka voro i blinken öfvermannade och bakbundne.

416 –konsekvensändrat/normaliserat Häng hundarne, innan de andre komma!konsekvensändrat/normaliserat ropade en.

417 –konsekvensändrat/normaliserat Med hufvudet nedåt!konsekvensändrat/normaliserat föreslog en annan.

418 –konsekvensändrat/normaliserat Och en liten brasa under!konsekvensändrat/normaliserat inföll en tredje.

419 –konsekvensändrat/normaliserat Ingen eld! Intet buller!konsekvensändrat/normaliserat befallte en fjerde, som tycktes hafva mest att säga. –konsekvensändrat/normaliserat Hörpå kamrat, hviskade han till de på marken liggande fångarne; –konsekvensändrat/normaliserat var det finska ni talade sinsemellan?konsekvensändrat/normaliserat

420 –konsekvensändrat/normaliserat Drag åt fanders!konsekvensändrat/normaliserat brummade Witikka.

421 –konsekvensändrat/normaliserat Maledicti, maledicti Fennones!språk: latin utropade den förra rösten i mörkret. –konsekvensändrat/normaliserat J hören mig till!konsekvensändrat/normaliserat

422 –konsekvensändrat/normaliserat Nu komma de!konsekvensändrat/normaliserat utropade en af hopen, och verkligen|99| hörde man hästtraf på vägen åt Ingolstadt. Bönderne höllo sig tysta och tillstoppade, för större säkerhets skull, de fångnes munnar. De ankommande redo vid fackelsken och syntes vara en trupp tyska marodörer, som återvände från ett ströftåg i nejden. Vid den hastiga ridten varseblefvo de icke förhuggningen, innan de stodo tätt derinvid, och i samma ögonblick smattrade öfver de fällda trädstammarna en förödande salva. Man såg tio eller tolf af de främste störta till marken, hästarne stegrade sig och släpade de fallne vid stigbyglarna, hela skaran råkade i förvirring, en del vände genast om, kullridande hvarandra och packhästarne, andra aflossade sina pistoler på måfå mot den bakom förhuggningen gömde fienden. Bönderne rusade fram ur sitt bakhåll, kastade sig med raseri öfver de qvarblifne och ryckte dem med rännsnaror af hästryggen. Förgäfves värjde sig ryttarne med förtviflans mod; inom mindre än tio minuter var hela truppen skingrad, åtta eller tio hade undkommit, femton lågo blödande på vägen och sex eller sju voro fångne, jemte det mesta af deras medförda byte. Blott fyra af bönderne hade fallit. Bayrarnes hämd var omensklig. De sköto sina fångar med löst krut i ansigtet, som deraf sveddes svart, nedgräfde dem till hälften i den fuktiga marken och stenade dem långsamt till döds.

423 När detta grymma arbete var gjordt, företog man sig att bringa bytet i säkerhet. Bertel och hans följeslagare kastades bundne på en af de tagna|64| hästarna, och så gick marschen inåt skogen. Efter en stund gjordes halt vid en enstaka gård, de fångne släpades in och lades på golfvet i en|100| afskild kammare, medan bönderne i stugan utanföre i vild segerglädje styrkte sig med ryttarnes medförda vinförråder. In i kammaren trädde nu en dödsblek munk, bärande ett svärd vid sidan i ett rep af hampa. Med välbehag närmade han facklan till fångarnes hufvuden, borttog kafveln från deras mun och betraktade tigande deras drag. –konsekvensändrat/normaliserat Ser jag rätt, sade han slutligen hånleende, –konsekvensändrat/normaliserat så är det löjtnant Bertel af konungens lifvakt?konsekvensändrat/normaliserat

424 Bertel såg upp och igenkände jesuiten Hieronymus.

425 –konsekvensändrat/normaliserat Välkommen till mig, herr löjtnant, och tack för sist! En så rar gäst måste på det bästa undfägnas. Jag tycker mig också hafva sett kamraten förut,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, pekande på Witikka.

426 Den vilde Tavastländaren såg honom stinnt i ögonen och vred sin mun till ett trotsigt grin. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad har du gjort af dina öron, munk? ropade han gäckande. –konsekvensändrat/normaliserat Bort med kalotten, hönstjuf, och låt se om der vuxit åsneöron!konsekvensändrat/normaliserat

427 Vid denna mer än djerfva erinran om Breitenfelds valplats skuggades jesuitens ögonbryn af ett svart moln, en rodnad for öfver hans bleka drag och hans läppar sammanbetos af raseri. –konsekvensändrat/normaliserat Tänk på dina egna öron, kamrat! sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Anathema maranatha!språk: grekiska de skola snart hafva hört nog i denna verlden.konsekvensändrat/normaliserat

428 Vid dessa ord klappade jesuiten två resor i händerna, in trädde en smed med sitt skinnförkläde, bärande en eldröd tång, hvars glöd han underhöll i den nära ugnen.original: ugnen, –konsekvensändrat/normaliserat Nå kamrat, blir du het om öronen?konsekvensändrat/normaliserat gäckade munken grymt.

429 Witikka svarade trotsigt: –konsekvensändrat/normaliserat Nu tycker du dig vara klok|101| och är ändå bara en stympare mot djefvulen. Din herre och mästare behöfver ingen tång, bara naglarna.konsekvensändrat/normaliserat

430 –konsekvensändrat/normaliserat Högra örat!konsekvensändrat/normaliserat sade jesuiten lakoniskt. Smeden närmade sin tång till Tavastlänningens hufvud. Witikka log föraktligt. En hastig rodnad färgade hans bruna kind, men blott för ett ögonblick. Han hade numera endast ett öra.

431 –konsekvensändrat/normaliserat Vill du afsvärja din tro, bekänna påfven och förbanna Luther, så får du behålla ditt andra öra?konsekvensändrat/normaliserat

432 –konsekvensändrat/normaliserat Gnidare! utbrast Tavastlänningen. –konsekvensändrat/normaliserat Din herre och mästare brukar bjuda land och riken, och du bjuder mig bara ett uselt öra!konsekvensändrat/normaliserat

433 –konsekvensändrat/normaliserat Venstra örat!konsekvensändrat/normaliserat fortfor jesuiten kallt.

434 Smeden gjorde som befalltes. Den marterade soldaten log.

435 –konsekvensändrat/normaliserat Munk, det är dock skändligt! utbrast den bredvid liggande Bertel. –konsekvensändrat/normaliserat Döda oss, om du vill, men döda oss fort!konsekvensändrat/normaliserat

|65|

436 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvem har sagt att jag ämnar döda er? genmälde pater Hieronymus smilande. –konsekvensändrat/normaliserat Tvärtom, det beror på er sjelf att oskadd återfå er frihet ännu i natt.konsekvensändrat/normaliserat

437 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad begär du af mig?konsekvensändrat/normaliserat

438 –konsekvensändrat/normaliserat Ni är en tapper ung man, löjtnant Bertel! Det gör mig ondt att konungen så skymfligt och så orättvist beröfvat er den grad ni förtjenat med ert blod.konsekvensändrat/normaliserat

439 –konsekvensändrat/normaliserat Jaså, det gör er ondt? Nå än sedan?konsekvensändrat/normaliserat

440 –konsekvensändrat/normaliserat I ert ställe skulle jag hämnas.konsekvensändrat/normaliserat

441 –konsekvensändrat/normaliserat Hämnas? Åhja, jag har tänkt derpå.konsekvensändrat/normaliserat

442 –konsekvensändrat/normaliserat Ni tillhör Gustaf Adolfs lifvakt. Vet ni väl, unge vän, hvad de rättrogne katolske furstarne skulle gifva den som öfverlemnar konungen död eller lefvande i deras händer?konsekvensändrat/normaliserat

|102|

443 –konsekvensändrat/normaliserat Hur skulle jag veta det, vördige fader?konsekvensändrat/normaliserat

444 –konsekvensändrat/normaliserat Ett furstendöme, om han är adelsman; femtiotusen dukater, om han är ofrälse.konsekvensändrat/normaliserat

445 –konsekvensändrat/normaliserat Vördige fader, det är bra litet för en så stor tjenst.konsekvensändrat/normaliserat

446 –konsekvensändrat/normaliserat Välj mellan döden och en furstlig belöning!konsekvensändrat/normaliserat

447 –konsekvensändrat/normaliserat Det var då dit ni ville komma, vördige fader?konsekvensändrat/normaliserat

448 –konsekvensändrat/normaliserat Gör som ni vill; när ni betänkt er, kunna vi vidare talas vid. Denna gång kan ni köpa lif och frihet för bättre pris, för en småsak.konsekvensändrat/normaliserat

449 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad skulle det vara, vördige fader?konsekvensändrat/normaliserat

450 –konsekvensändrat/normaliserat Hör mig. Jag fordrar endast en dyr ed att ni vill göra mig en obetydlig tjenst. Konung Gustaf Adolf bär på sitt högra pekfinger en liten ring af koppar. Den är för honom af ringa värde, men för mig, unge vän, har den högre vigt, jag är ... konstsamlare, jag ville gerna äga ett minne af en konung, hvilken jag måste hata som fiende, men beundra som menniska.konsekvensändrat/normaliserat

451 –konsekvensändrat/normaliserat Och ringen ...?konsekvensändrat/normaliserat

452 –konsekvensändrat/normaliserat Ringen måste ni svära att skaffa på hvad sätt som helst i min hand, innan månen nästa gång randas. Gör det, och ni är fri!konsekvensändrat/normaliserat

453 –konsekvensändrat/normaliserat Jaså, bara en liten synd mot sjunde budet? Och aflaten har ni redan färdig, ej så? Gå, eländige tjuf, och tacka din lycka att min arm är bunden; vid himlen, den skulle annars lära dig, att hafva respekt för en krigares heder!konsekvensändrat/normaliserat

454 –konsekvensändrat/normaliserat Stilla, unge man, kom ihåg att ert lif är itillagt av utgivaren mina händer. När jag slutat med kamraten, skall jag börja med er.konsekvensändrat/normaliserat

455 Bertel gaf honom blott en föraktlig blick.

|103|

456 –konsekvensändrat/normaliserat Smed, till verket!konsekvensändrat/normaliserat mumlade jesuiten dåft. Och smeden ryckte ånyo ur elden sin hvitglödande tång.

|66|

457 I samma ögonblick uppstod ett förvirradt buller bland bönderne i stugan utanföre. Man ropade: –konsekvensändrat/normaliserat Till vapen! Svenskarne äro öfver oss!konsekvensändrat/normaliserat Och i detsamma uppslogs dörren. En del af bönderne fattade sina bössor, andra lågo sofvande och druckne på golfvet. Men utifrån hörde man tydligt den svenska officerens kommando: –konsekvensändrat/normaliserat tänden eld på huset, gossar, här hafva vi dem alla i fällan!konsekvensändrat/normaliserat

458 Vid dessa ord hoppade jesuiten ut genom fönstret.

459 En hetsig, men kort strid uppstod nu i dörren till stugan. Bönderne dukade under om få minuter och begärde pardon. I stället för svar nedstöttes de främste med hillebarderna, de öfrige bundos, stugan med det nyss ditförda bytet plundrades, och Bertel med sin illa misshandlade kamrat lossades från sina band.

460 –konsekvensändrat/normaliserat Är det du, Larsson?konsekvensändrat/normaliserat utropade gladt den befriade fången.

461 –konsekvensändrat/normaliserat Blixt och dunder, är det du Bertel? Är det här du vill aflemna konungens ordres?konsekvensändrat/normaliserat

462 –konsekvensändrat/normaliserat Och du sjelf?konsekvensändrat/normaliserat

463 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, för tusan, du vet att jag är ett lyckans barn. Jag skickas att bevaka en transport, möter på vägen några skurkar till marodörer, som omtala ett försåt här i skogen; jag ilar i deras spår, befriar en rask pojke och förtjenar en vacker flicka. Se på henne: kinder som en tulpan, ögon att köpa fisk med!konsekvensändrat/normaliserat

464 Bertel såg sig om, och vid hans sida stod en darrande|104| flicka, halft vanmäktig af skrämsel. –konsekvensändrat/normaliserat Det är ju Kätchen, fröken Reginas kammartärna!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertel, som mången gång sett den glada flickan hos hennes dystra fröken.

465 –konsekvensändrat/normaliserat Rädda mig, löjtnant, rädda mig! utropade flickan och fattade häftigt hans arm. –konsekvensändrat/normaliserat Man har med våld ryckt mig ur min mosters hus.konsekvensändrat/normaliserat

466 –konsekvensändrat/normaliserat Larsson, jag ber dig, skänk mig flickan!konsekvensändrat/normaliserat

467 –konsekvensändrat/normaliserat Rider dig d–n, vill du taga min flicka ifrån mig?konsekvensändrat/normaliserat

468 –konsekvensändrat/normaliserat Gif henne fri, jag ber dig derom!konsekvensändrat/normaliserat

469 –konsekvensändrat/normaliserat Om några veckor, vasserra ja. Men släpp henne säger jag dig, ellerkonsekvensändrat/normaliserat .... Den hetlefrade lille kämpen höjde sitt långa svärd, på hvilket han nyss spetsat bönderne.

470 –konsekvensändrat/normaliserat Stugan brinner!konsekvensändrat/normaliserat ropades i detsamma från alla håll, och en qväfvande tjock rök bevisade farans verklighet. Bertel störtade ut med flickan. Larsson efter, och så förgick vredens hetta för eldens. Först när man ute på gården såg stugan i full låga, rann det Bertel i hågen att stugan derinne var uppfylld med menniskor, omkring trettio bönder, bundne till händer och fötter. –konsekvensändrat/normaliserat Kom, skynda, låtom oss rädda de olycklige!konsekvensändrat/normaliserat utropade han.

|67|

471 –konsekvensändrat/normaliserat Är du galen? genmälde Larsson skrattande. –konsekvensändrat/normaliserat Det är ju blott några af de lymlarne, som nyss bragt så mången rask busse af de våra om lifvet. Brasa på gossar, att öldrinkarne derinne ej må frysa af välfägnaden.konsekvensändrat/normaliserat

472 Det var ock för sent att numera hjelpa. De olycklige Bayrarne föllo ett offer för tidens barbariska krigssätt, som så ofta lät den ena grymheten öfverbjuda den andra. Med afsky vända vi oss bort från dessa vilda, till tidskildringen|105| hörande uppträden, för att hasta till den mera storartade och upplyftande taflan af det svenska lejonets sista kamp.

7. Nürnberg och Lützen.

473 Händelserna hopa sig, likt våg på våg i en brusande fors, och berättelsen, trängd i trånga ramar, är tvungen att ila med forsens hastighet. Bort måste vi skynda öfver de märkvärdigaste händelser i en märkvärdig tid, för att återfinna den lilla, men genom en hel rad af åldrar och öden fortlöpande tråden af vår berättelse: konungens ring.

474 Wallenstein, den förfärlige, hade försonat sig med kejsaren, samlat en fruktansvärd här och vände sig lik ett svart åskmoln emot det rika Nürnberg. Gustaf Adolf afbröt sin segerbana i Bayern, för att ila till hans möte, och här, i tvenne starkt förskansade läger, stodo båda härarna i elfva veckor orörliga mot hvarandra – panthern och lejonet, hukande ned till språng och skarpt bevakande hvarandras minsta rörelse. Hela nejden utsögs af dessa härars underhåll, och i ständiga ströftåg hämtades långväga lifsmedel. Bland de kejserlige utmärkte sig härvid Isolanis kroater, bland de svenske Taupadels dragoner och Stålhandskes finska ryttare.

475 Hungersnöden, sommarhettan, farsoterna och den tyska soldateskens plundringar utbredde nöd och elände öfverallt. Gustaf Adolf, efter föreningen med Oxenstjernas och Banérs samlade skaror, 50 000konsekvensändrat/normaliserat man stark, ryckte den 24 Aug. 1632 till storm mot Wallenstein, som med 60 000konsekvensändrat/normaliserat man stod bakom ointagliga skansar. Långt före dagningen begynte Torstensons kanoner dundra mot Alte Veste. I nattens mörker|106| klättrade 500 tyska musketörer af hvita brigaden uppför branterna och bestego, oaktadt det förfärligaste kulregn, vallarna. Ett ögonblick syntes segern belöna deras dödsförakt; den yrvakna fiendens förvirring, qvinnornas skri och de svenska kulorna, som slogo öfverända tält och menniskor, gynnade anfallet. Men Wallenstein bibehöll sans och lugn, bortskickade qvinnorna och kastade öfver de stormande massor på massor. Den tappra brigaden jagades med förlust tillbaka. Konungen gaf|68| ej vika; än engång stormade hvita brigaden; förgäfves. Då kallade Gustaf Adolf sina Finnar, »för att» som Schiller säger, »med deras nordiska mod komma den tyska fegheten att blygas»konsekvensändrat/normaliserat. Det var Österbottningarne i svenska brigadens leder. De sågo döden för ögonen i skepnad af hundrade eldgap; men beslutsamt, med orubbligt mod såg man dem klättra uppför den af regn och blod slippriga bergbranten. Dock mot dessa fasta vallar, mot detta mordiska kulregn studsade all deras tapperhet; midt ibland elden och döden sökte de än engång att fatta fotfäste på vallen, men förgäfves; de få som undgått kulor och pikar störtades våldsamt tillbaka, för första gången såg man Gustaf Adolfs Finnar rygga, och lika fruktlösa voro alla försök af följande trupper. De kejserlige hastade ut att förfölja, men drefvos tillbaka, utföllo på nytt och drefvos åter tillbaka. Med stort manfall rasade striden hela dagen, många de tappraste chefer stupade, och dödsengeln måttade åter en kula mot konungen, men utan att träffa mer än hans stöfvelsula.

476 Det kejserliga rytteriet kom i färd med det svenska på|107| venstra flygeln. Cronenberg med sina kuirassierer, klädde i jern från hufvud till fot och vidtberömde med namnet »de oöfvervinnerlige»konsekvensändrat/normaliserat, kastade Hessarne öfverända. Landtgrefven af Hessen anmärkte med harm, att konungen på de tyska truppernas bekostnad ville skona sina egna. –konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, sade Gustaf Adolf, –konsekvensändrat/normaliserat jag skall sända mina Finnar, och jag hoppas att ombyte på folk skall medföra ombyte på lycka.konsekvensändrat/normaliserat Nu skickades Stålhandske med Finnarne mot Cronenberg och de oöfvervinnerlige. Mellan dessa kärntrupper uppstod en stolt, en herrlig strid, af oförgätligt minne; på den med buskar bevuxna stranden af Regnitzfloden drabbade båda skarorna samman, man mot man, häst mot häst; mot hjelmarna slöades svärdens bett, de långa pistolerna blixtrade, och mången tapper ryttare jagades ned i flodens gyttja. Det är troligt att Finnarnes hästar äfven här uthärdade längre än de sköna och snabba ungerska springarne och sålunda bidrogo till segern. Den tappre Cronenberg föll, hans oöfvervinnerlige flydde för Finnarne. I hans ställe framstörtade Fugger med betydlig styrka och dref Finnarne, under oafbrutet fäktande, långsamt med bröstet mot fienden till småskogen. Dock här möttes de kejserlige af svenska fotfolkets eld. Fugger föll, och hans ryttare kastades åter tillbaka af de uttröttade Finnarne.

477 Vid nattens inbrott betäckte mer än 3 000konsekvensändrat/normaliserat döda höjderna och fälten. I striden vid Alte Veste, säger Schiller, ansågs Gustaf Adolf besegrad, emedan han sjelf ej segrade. Dagen derefter drog han bort till Bayern. 44 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor, vän och fiende, hade pesten och kriget uppslukat under dessa mordiska veckor i och omkring Nürnberg.

|108| |69|

478 Höstens mörker tog till, dess dimmor höljde Tysklands blodstänkta jord, och ännu syntes ingen ända på fejderna. Blott en stor ande var bestämd att här, efter många stormar, hamna i det eviga lugnet och gå ifrån lifvets höstliga natt till evigt ljus. Allt närmare sväfvade dödsengeln öfver Gustaf Adolfs ädla hufvud och gjöt deröfver denna glans af en högre verld, som man stundom ser i sista ögonblicket stråla kring de ädle på jorden. Hopen omkring dem misstager sig derpå, men den bortgående anar meningen. Två dagar före sin död hyllades Gustaf Adolf af folket i Naumburg som en gud, men genom hans själ flög aningen om hans banas ände, och han yttrade till hofpredikanten Fabricius: –konsekvensändrat/normaliserat Måhända skall Gud snart nog straffa både deras afgudiska dårskap och mig, som är föremålet derför, och visa att äfven jag är en svag och dödlig menniska.konsekvensändrat/normaliserat

479 Konungen hade dragit upp åt Sachsen, för att följa i spåren den härjande Wallenstein. Vid Arnstadt tog han farväl af Axel Oxenstjerna, i Erfurt af drottning Maria Eleonora. Der och i Naumburg märktes på många anordningar att han var beredd på hvad komma skulle. Wallenstein, som trodde honom vara gången i vinterqvarter, bortskickade Pappenheim med 12 000konsekvensändrat/normaliserat man till Halle; sjelf stod han vid Lützen med 28 000konsekvensändrat/normaliserat man, och konungen i Naumburg med 20 000konsekvensändrat/normaliserat.

480 Men d. 4 Nov., när Gustaf Adolf erfor Pappenheims aftåg, uppbröt han skyndsamt för att öfverraska sin försvagade fiende, hvilket hade lyckats, om han kommit till anfall d. 5:te. Men i hans segerbana kastade försynen ett ringa red|109|skap, den lilla bäcken Rippach, som, jemte nyssplöjde åkrar, fördröjde hans väg. Först sent på aftonen den 5 Nov. nalkades konungen Lützen; Wallenstein fick tid och förstod att begagna den. Långs stora vägen åt Leipzig lät han fördjupa dikena, uppkasta bröstvärn och på båda sidor om vägen fylla dem med sina bästa skarpskyttar, bestämda att med sin korseld föröda de anryckande Svenskarne. Konungens krigsråd afrådde från anfallet; blott hertig Bernhard rådde dertill, och konungen var af samma tanke, »ty»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratdet är bäst att tvätta sig riktigt ren, när man engång kommit i badet»konsekvensändrat/normaliserat.

481 Natten var mörk och dyster. Konungen tillbragte den i en gammal vagn tillsammans med Kniephausen och hertig Bernhard. Hans rastlösa själ hade tid att tänka på allt, och då, säger berättelsen, drog han från sitt högra pekfinger en liten ring af koppar, räckte den åt hertig Bernhard och uppdrog honom, att, i fall något menskligt honom hända skulle, öfverlemna densamma åt en ung officer af hans finska rytteri.

482 Tidigt på morgonen red Gustaf Adolf ut att öfverse slagordningen. Han|70| var klädd uti elghudskyller med grå öfverrock; när man uppmanade honom att på en sådan dag nyttja harnesk, svarade han: –konsekvensändrat/normaliserat Gud är mitt harnesk.konsekvensändrat/normaliserat En tät dimma fördröjde anfallet. I dagningen uppstämde hela hären »Vår Gud är oss en väldig borg»konsekvensändrat/normaliserat, och när dimman fortfor, upptog konungen med egen röst »Gud vare oss nådig och huld» samt »Förfäras ej, du lilla hop»konsekvensändrat/normaliserat, hvilken sednare han kort förut hade sammanskrifvit. Derpå red han|110| förbi lederna, ropande: –konsekvensändrat/normaliserat I dag, gossar, skola vi göra slut på alla våra besvär;konsekvensändrat/normaliserat och två gånger snafvade dervid hans häst.

483 Först kl. 11 på förmiddagen skingrades dimman af en lindrig vindpust. Genast ryckte svenska hären till anfall: på högra flygeln, som anfördes af konungen, stod åter Stålhandske med Finnarne, derefter svenska trupper; i centern svenska, gula och gröna brigaderna under Nils Brahe; på venstra flygeln tyskt rytteri under hertig Bernhard. Mot hertigen stod Colloredo med kärnan af rytteriet, i centern stod Wallenstein sjelf med täta massor af fotfolk i fyra stora tertier och sju kanoner framför fronten; mot Stålhandske stod Isolani med sina vilda, men tappra Kroater. Fältropet var å båda sidor detsamma som vid Breitenfeld. När konungen gaf ordres till anfall, hopknäppte han händerna och utropade:original: utropade, –konsekvensändrat/normaliserat Jesu, Jesu, hjelp mig i dag strida till ditt heliga namns ära!konsekvensändrat/normaliserat

484 Nu antändes Lützen af de kejserlige, artilleriet begynte dundra, och svenska hären ryckte fram, men led genast i början stora förluster. Ändtligen kom svenska centern öfver grafvarna, tog de sju kanonerna och öfverändakastade fiendens främsta två brigader. Redan vände sig den tredje till flykt, då lyckades Wallenstein förmå dem att stadna, Svenskarne togos i flanken af rytteriet, och Finnarne, som jagat Kroaterne och Polackarne på flykten, hade ännu icke kommit öfver grafvarna. Då ilade konungen fram i spetsen för Smålänningarne; blott få hade nog goda hästar att följa honom. En sägen går att en kejserlig musketör lagt an på honom med silfverkula; visst är att konungens venstra arm blef|111| krossad och att han sökte dölja sitt sår, men snart, mattad af blodförlust, bad hertigen af Lauenburg, som red vid hans sida, att obemärkt föra honom ur striden. Dock i stridens tummel framstörtade Götz’ kuirassierer och i spetsen för dem Moritz von Falkenberg, som igenkände konungen och sköt honom genom lifvet under utrop: –konsekvensändrat/normaliserat dig har jag länge sökt!konsekvensändrat/normaliserat Och strax derpå föll Falkenberg sjelf för en kula. Och då har konungen vacklat i sadeln och bett hertigen rädda sitt eget lif; och hertigen har fattat honom om lifvet, för att stöda honom, men i samma ögonblick har hela svärmen af fiender rusat öfver dem och skiljt dem åt. Ett pistolskott har afsvedt hertigens hår, konungens häst har blifvit skjuten i halsen|71| och stegrat sig, och Gustaf Adolf har sjunkit ur sadeln, släpats ett stycke i stigbyglarne och derpå blifvit liggande. Den unge pagen Leubelfingen från Nürnberg har bjudit honom sin häst, men icke förmått uppresa den fallne. Några kejserlige ryttare ha kommit till stället och frågat hvem den sårade var, och då Leubelfingen ej velat svara, har den ene rännt honom värjan genom lifvet, den andre skjutit konungen genom hufvudet; hvarefteroriginal: hvarefter, andra på dem aflossat än flera skott och båda blifvit liggande under högar af lik; men Leubelfingen lefde ännu några dagar derefter, att för efterverlden berätta den store Gustaf Adolfs sorgligt oförgätliga hjeltedöd.

485 Undertiden hade svenska centern nödgats vika, tusen stympade lik betäckte slagfältet, och ännu hade man ej vunnit en fotsbredd mark. Båda härarne innehade nästan samma ställning, som före slagets början. Då såg man konun|112|gens sårade häst, med den toma sadeln höljd af blod galoppera in bland lederna. »Kungen är fallen!» Och, säger Schiller skönt, »lifvet föll i vanpris, då det heligaste af alla lif ej mera var till; döden hade ingen fasa mer för den ringaste, sedan han icke skonat det krönta hufvudet»konsekvensändrat/normaliserat. Hertig Bernhard sprängde från led till led: –konsekvensändrat/normaliserat J Svenskar, Finnar och Tyskar, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat er, vår och frihetens försvarare är fallen. Välan, den som har konungen kär, han skynde framåt att hämnas hans död!konsekvensändrat/normaliserat Den förste som följde denna maning var Stålhandske med Finnarne; med otrolig ansträngning sprängde de öfver grafvarna och jagade framför sig skaror af skingrade fiender; allt föll för deras hugg, Isolani,original: Isolani drifven på flykten, kastade sig om och angrep svenska trossen, men förjagades åter. Med lika raseri trängde Brahe med centern öfver grafvarne, medan hertig Bernhard, utan att akta den kula, som krossade hans arm, tog ett af fiendens batterier. Hela kejserliga hären dignade, bräcktes och vacklade för detta förfärliga angrepp; deras krutvagnar sprungo i luften, Wallensteins maktspråk och Piccolominis lysande tapperhet förmådde icke mera hämmaoriginal: hämna (källa för ändring: HT, 1854, 1883) dess hejdlösa flykt.

486 Dock i detsamma skallade vidt öfver slätten det jublande ropet: »Pappenheim är här!» Och Pappenheim, den tappraste bland de tappre, var der med sina ryttare, och hans första fråga lydde: –konsekvensändrat/normaliserat hvar är konungen af Sverige?konsekvensändrat/normaliserat Man pekade på Stålhandskes leder, och han störtade dit. Här uppstod den hetaste, den mest förbittrade strid. De kejserlige fattade mod, kastade om och anföllo från tre sidor på engång. Ingen vek. Brahe med gula brigaden föll nästan till sista|113| man, Winckel med de blåa föll i lika skön ordning, man för man, så som de stått i ledet. Det öfriga svenska fotfolket drog sig långsamt tillbaka, segern syntes småle åt den allt förkrossande Pappenheim.

|72|

487 Dock han, sin samtids Ajas, mannen med de hundrade ärren, skulle icke upplefva segerns dag. Redan i första anloppet mot Finnarne krossade en falkonetkula hans höft; två muskötkulor genomborrade hans ärriga barm; man säger att Stålhandskes egen hand hade träffat honom. Han föll, ännu i döden fröjdande sig öfver Gustaf Adolfs fall, och nyheten om hans död spridde förfäran i de kejserliges leder. »Pappenheim är död; allt är förloradt!» Ännu engång ryckte Svenskarne fram; hertig Bernhard, Kniephausen, Stålhandske gjorde underverk. Men äfven Piccolomini, som med sex sår besteg sin sjunde häst, slogs med mer än mensklig tapperhet, den kejserliga centern höll stånd, och endast mörkret afbröt striden. Wallenstein drog sig tillbaka, och den uttröttade svenska hären lägrade sig på slagfältet. Niotusende döda betäckteoriginal: betäcke (källa för ändring: HT) Lützens slätter.

488 Följderna af detta slag voro kännbara för de kejserlige. De hade förlorat allt sitt artilleri, Pappenheim och – Wallensteins rykte som oöfvervinnerlig. Den store Friedländaren rasade af harm; hans hårda hand utdelade lika frikostigt galgen åt de fege, som dukaterne åt de tappre. Sjuk och dyster, drog han sig med återstoden af sin här, vidpass tiotusen man, tillbaka till Böhmen, der stjernorna blefvo hans nattliga umgänge, förrädiska planer hans dagliga ro och döden för Buttlers hand hans glänsande lefnads slut.

|114|

489 Dock gick öfver hela den katholska verlden ett omäteligt segerjubel, ty lutherdomen och Svenskarne hade förlorat oändligt mycket mer än deras fiender. Förlamad var den arm, som så mäktigt svingat ljusets och frihetens segrande svärd; protestanternes smärta, blandad med fruktan för framtiden, var allmän och djup. Icke utan grund sjöngs tedeum i Wiens, Brüssels och Madrids domkyrkor; tolf dagars lysande tjurfäktningar förherrligade i Madrid den fruktade hjeltens fall, men kejsar Ferdinand, större än andra hans samtida, säges hafva fällt tårar vid anblicken af sin slagne fiendes blodiga kyller.

490 Många sägner gingo om den store Gustaf Adolfs död; än var det hertig Frans Albert af Lauenburg, än Richelieu, än hertig Bernhard, som af folktron beskylldes för delaktighet i konungens fall; men ingen af dessa misstankar har af den oväldiga historien blifvit bekräftad. En nyare tysk författare*)Justinus Kerner, Magikon, Archiv für Beobachtungen aus dem Gebiete der Geisterkunde, Dritter Jahrg., Stuttgart 1843, pag. 114. meddelar följande sägen ur folkets mun: »Gustaf Adolf, konung af Sverige, erhöll, medan han ännu var ganska ung, af ett fruntimmer som han mycket älskade, en ring af jern, hvilkenoriginal: hviken han sedan aldrig lät taga från sin hand. Ringen|73| bestod af sju cirklar, hvilka bildade bokstäfverna af hansoriginal: bans båda namn. Sju dagar före hans död blef denna ring honom fråntagen, utan att han då för ögonblicket märkte denna sällsama stöld.»

491 Läsaren vet, att denna berättelse knutit sina trådar vid|115| samma ring, men flera skäl berättiga till den förmodan, att ringen varit af koppar.

492 Qvällen efter slaget skickade hertig Bernhard sina soldater att vid facklors sken uppsöka konungens lik, och de funno det utplundradt, vanställdt under hopar af döde. Fördt till byn Meuchen, blef det der balsameradt, och soldaterne fingo tillstånd att begråta sin konungs och hjeltes bleknade kropp. Der fälldes bittra tårar, men tårar fulla af stolthet tillika, ty äfven den ringaste ansåg sig stor genom äran att hafva slagits vid en så hjeltemodig konungs sida.

493 –konsekvensändrat/normaliserat Se, sade en veteran af Stålhandskes Finnar, högljudt snyftande, –konsekvensändrat/normaliserat de hafva röfvat hans gyllene kedja och hans kopparring; jag ser ännu den hvita randen efter ringen uppå hans högra pekfinger.konsekvensändrat/normaliserat

494 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad skulle de bry sig om en ring af koppar?konsekvensändrat/normaliserat frågade en Skotte, som nyss kommen till hären, icke kände de sägner, som gingo i svang bland menige man.

495 –konsekvensändrat/normaliserat Hans ring! upprepade en Pomrare hemlighetsfullt. –konsekvensändrat/normaliserat Jo lita du på att jesuiterne visste hvad den dugde till. Ringen var förtrollad af en finsk hexa, och sålänge konungen bar den, bet hvarken jern eller bly uppå honom.konsekvensändrat/normaliserat

496 –konsekvensändrat/normaliserat Men si, i dag har han tappat den, inföll en tredje, –konsekvensändrat/normaliserat och derföre ... begriper ni?konsekvensändrat/normaliserat

497 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det den pommerska päronätaren säger? utbrast Finnen förbittrad. –konsekvensändrat/normaliserat Guds makt och ingen annan har skyddat vår store kung, men ringen fick han fordom af en finsk flicka, som han i sin ungdom höll mycket kär; jag känner något mer derom jag, än ni, äppelmånsar!konsekvensändrat/normaliserat

498 Hertig Bernhard, som dyster och tankfull betraktat konungens|116| bleka drag, såg sig vid dessa ord om, förde den friska handen inom sin uppknäppta kyller, vände sig till Finnen och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Kamrat, känner du en af Stålhandskes officerare vid namn Bertel?konsekvensändrat/normaliserat

499 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, Durchlaucht!konsekvensändrat/normaliserat

500 –konsekvensändrat/normaliserat Lefver han?konsekvensändrat/normaliserat

501 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, Durchlaucht.konsekvensändrat/normaliserat

502 Hertigen vände sig förströdd till en annan och gaf ordres till höger och venster. Om några ögonblick syntes han åter vid konungens anblick erinra sig något. –konsekvensändrat/normaliserat Var det en tapper karl?konsekvensändrat/normaliserat frågade han.

|74|

503 –konsekvensändrat/normaliserat Han var en af Stålhandskes ryttare!konsekvensändrat/normaliserat sade Finnen entonigt och med en stolthet, som ej illa klädde honom.

504 –konsekvensändrat/normaliserat När föll han och hvar?konsekvensändrat/normaliserat

505 –konsekvensändrat/normaliserat Vid sista napptaget med Pappenheimarne.konsekvensändrat/normaliserat

506 –konsekvensändrat/normaliserat Låt söka honom!konsekvensändrat/normaliserat

507 Hertigens befallning utfördes utan knot af desse ytterst trötte soldater, som med rätta undrade hvarföre just en af de yngste officerarne skulle uppsökas ännu denna natt, då Nils Brahe, Winckel och så mången annan grånad anförare låg oupptagen i sitt blod på slagfältet. Först emot morgonen återkommo de utskickade med det besked, att Bertels döda kropp ingenstädes stod att finna. –konsekvensändrat/normaliserat Hm, sade hertigen missnöjd, store män ha stundom sina små nycker; –konsekvensändrat/normaliserat hvad skall jag nu företaga med konungens ring?konsekvensändrat/normaliserat

508 Och Novembersolen rann blodröd upp öfver Lützens fält. En ny tid bröt in, mästaren var borta, och lärjungarne fingo se till huru de månde utföra hans verk.

 

 

1. *)Anekdoten finnes uti »Finland framställdtoriginal: framställt (källa för ändring: HT) i teckningar».
2. *)Barfods »Märkvärdigheter» sid. 164. Anspelningen syftade på Johan Gyllenstjernaoriginal: yllenstjerna, dömd som förrädare 1741.
3. *)Fördömde Finnar! Förtäre eder den eviga elden!
4. *)Ske din vilje såsom i himmelen, så ock på jorden.
5. *)Några författare påstå att vindbryggan ej kunnat uppdragas, för tyngden af de många döde, som der qvarblifvit efter striden.
6. *)Historiskt.
7. *)Justinus Kerner, Magikon, Archiv für Beobachtungen aus dem Gebiete der Geisterkunde, Dritter Jahrg., Stuttgart 1843, pag. 114.