[711]

Fjerde cykelnkonsekvensändrat/normaliserat

[712] [713] [714] [5] |715|

Fältskärns tionde berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 En vinterafton, då åhörarne åter voro församlade i fältskärns kammare och yrsnön i breda, mjuka flingor betäckte fönsterrutorna, behagade postmästaren kapten Svanholm mot all förmodan fägna sällskapet med sin krigiska närvaro. Han hade nemligen, efter förra berättelsens slut, med en ganska manhaftig ed låtit förnimma, att han nu varit med om allt hvad han brydde sig om att höra och ingalunda tänkte vidare besvära sig att förnimma några historier om fnask och småplock efter Carl XII:s död. Det oaktadt bullrade hans tunga, jernklackade stöflar denna afton bland de första i vindstrappan, och den hederlige kaptenen, ur stånd att försaka den gamla vanan, marscherade in som förut, likasom hade han glömt det förhastade löftet att lysa med sin frånvaro. Måhända saknade han också den vanliga portion gräl, som han, priskurant, behöfde hvar qväll för att sofva på sina lagrar, och hvarmed annars hans gamla gnatiga hushållerska brukade nitiskt förse honom. Han inträdde således, till utseendet i djupaste fred, men inom sig redan på förhand uppburrad liksom en modig stridstupp, hvilken i tysthet beredt sig på ansenliga nappatag.

2 Fältskärn märkte detta med vandt öga och helsade småleende. Men skolmästaren, magister Svenonius, som satt der med segerns visshet på förhand målad i sitt magra svartmuskiga anlete, var icke sinnad att den gången släppa sin gamla vän och vederdeloman för hackor, hvarföre han genast beledsagade sin helsning med den ironiska anmärkningen, att bror|6| Svanholm behöfde värma sig efter julnatten på norska fjällen anno mundi 1718 och derföre borde maka sig så nära brasan som möjligt.

3 Kaptenen, som efter den fatala eden fann en reservation oundviklig, svarade till en början så saktmodigt som möjligt, att om bror Svenonius ville steka potäter vid brasan, stode det honom fritt, men han, Svanholm, hade dock kommit hit för att höra något mer om de siste Karolinernes öden; |716|annat bekymrade honom ganska ringa. Han hoppades och förväntade att bror Bäck ännu skulle hafva en smula krut i behåll från stora ofreden, för att åtminstone svärta pedanterne om nosen.

4 Anspelningen var icke fin, och skolmästaren ansåg sig måhända direkt angripen i sina svarta polisonger. Han genmälde derföre i sin tur, att han icke vore den som behöfde svärta sina mustacher (kaptenens mustacher stötte, som vi veta, i rödt), och hvad Carl XII:s krut angår, så vore det nu utskjutet både för samtid och efterverld. Bror Svanholm skulle visserligen få osa brändt horn i den nu följande berättelsen, men han skulle också få se huru »pedanterne» småningom lyckades tvätta bort den gemena krutröken från tidens anlete efter 1721.

5 – Jo, der tvättades vackert 1741 och 42, inföll kaptenen föraktligt. Der visade skrifvarfolket rätt hvad det dugde till. Och var det något dugligt i hela den tiden, så var det »skuggan af ett namn» och de gamla granadörer, som ännu spökade qvar i verlden från Carl XII:s tid.

6 – 1741 var bara skryt i Carl XII:s stil,konsekvensändrat/normaliserat återtog skolmästarn.

7 – Ja, sedan han utspelt trumfen och bara hackorna voro qvar. Hjeltemod! Man hade grande misère ouvertespråk: franska på hand och företog sig att spela nie spel i hjerter. Bet skulle man bli på sådana kort.

8 Skolmästaren fortfor: – Det märkvärdigaste jag fann i förra berättelsen, var Eva Rhenfelts ord till Carl XII i Christinehamn 1718: »hvad har ers maje|7|stät gjort af Finland?» Lägg märke till det, bror Svanholm, det var krut i de orden, om bror så vill. Det var kuragösa ord, jag kan icke neka till det. Hon hade väl kunnat lägga dertill: hvad har ers majestät gjort af Estland? af Liffland? af Ingermanland? af halfva riket och på sistone af Sverige sjelf? Men det ena kunde förslå. Hade nu bror varit i kungens ställe, hvad skulle bror ha svarat derpå?

9 – Jag?konsekvensändrat/normaliserat upprepade Svanholm, smickrad och brydd.

10 – Ja, posito att bror varit Carl XII, hvad skulle bror ha svarat derpå?

11 – Jag skulle ha svarat: drag åt h–te, har jag nu tid att höra på käringprat?

12 – Bror mins likväl, att Carl XII svarade icke ett ord derpå, utan vände frågerskan ryggen. Menar bror att inte frågan gick som en kosackpik tvärtigenom hans kopparpansrade samvete? Och menar bror inte att den frågan ensam bröt stafven öfver Carl XII:s bana och öfver alla såkallade hjeltar, som för sitt rykte, sin personliga ära fört sina folk till slagtbänken?

13 – Hjeltemod! utbrast kaptenen i högsta grad förvånad och mankerad öfver detta pedantiska utfall mot alla hjeltar öfver en bank; men i sin martialiska vrede förmådde han blott mumla i mustacherna en otydlig protest, i |717|hvilken man endast kunde urskilja orden: »bläckjunkare», »stutmakare», »folk som inte en gång voro värda att borsta Carl XII:s skoputsares rock, hvad sen att topprida en sådan öfverd–l som han!»konsekvensändrat/normaliserat

14 Läsaren torde erinra sig, att Carl XII hade bland de yngre i sällskapet, om möjligt, ännu mera afgjorde anhängare, än den krigiske postmästaren, och kaptenen erhöll straxt en oförskräckt bundsförvandt i Anne Charlotte, hvilken gång efter gång föll fienden i flanken, medan lille Jonathan, så att säga, »harcelerade eftertrupperna» så närgånget han vågade, i anseende till sin utomordentliga respekt för den lärde skol|8|mästaren. Der uppstod följaktligen en högst liflig strid, under hvilken piedestalen af Carl XII:s rykte än stormades och nederbröts af de angripande, än återtogs och restes ända till skyarna af hans försvarare. Man kan säga, att samma strid mellan olika meningar fortgått öfver hela norden i snart halftannat århundrade och väl torde komma att fortgå så länge »Kung Orre» och »Kronofogden» slåss om första rummet i svenska historien; – så länge idealet och ziffran ligga i harnesk emot hvarandra. På fältskärns tid, när Tegnérs »Axel» nyss kommit ut, var öfvervigten afgjord på deras sida, hvilka tänkte med skalden:

Den gamla tiden är mig kär,

Den gamla karolinska tiden,

Ty lugn han var som samvetsfriden

Och modig såsom segern är.

16 En sednare tid är kanske mera böjd att skrifva accept och godkändt på Fryxells debetsedel för Carl XII:s sterbhus; men i den aflägsna vindskammaren var det hardt när att skolmästaren blifvit i grund slagen af det karolinska partiet, så mycket mer som tvenne af stormakterna till utseendet voro neutrala. Fältskärn inkastade med flit en retsam anmärkning då och då för att underhålla stridslusten, och gamla mormor försökte efter sin vana, men länge förgäfves, att draga tvisten på något oskyldigt sidoföremål, ungefär som man i nödfall styr en skenande häst in i drifvorna vid sidan af vägen.

17 – Var så god och säg mig en sak!konsekvensändrat/normaliserat utropade slutligen mormor, höjande rösten, – stupade Carl XII verkeligen för en lönnmördares hand, som det vill synas af några uttryck i förra berättelsen?

18 Alla närvarande voro färdige att besvara frågan med ja. Endast fältskärn lade dertill den reservation, att frågan visserligen ej vore bevisligen utredd; han hade derom endast sagt hvad många kunnige män, och bland dem flera häfdatecknare,original: häfdatecknare (källa för ändring: HT, 1873, 1884) sagt före honom. Han ville likväl ej neka, att ju folktron |718|alltid har en|9| viss motvilja att tänka sig utomordentlige män och hjeltar, hvilka förvånat verlden, sluta precist som andra dödlige. Herkules förtärdes af en förgiftad klädnad; Romulus blef borttagen af en sky; Carl den store sitter ännu i berget och väntar på yttersta domen, när hans skägg skall vexa kring stenbordet; Olof Tryggvason drunknade icke vid Svoldern; Carl den djerfve stupade icke vid Nancy; Gustaf II Adolf blef skjuten med silfverkula o. s. v. Hvarföre skulle Carl XII helt enkelt stupa för en norsk kula från Fredrikshalls bastioner?

19 – Så är det, svarade gamla mormor. Det enklaste är ofta det man sist begriper. Det vore ju alldeles för naturligt, att en våghals som Carl XII, der han stod med armarna öfver bröstvärnet utsatt för fiendens eld, kunde bli träffad och falla som hvarje annan soldat. Nej bevars, det skall vara »en koalition af Europas förenade makter», och hvad alla dessa klyftiga saker heta, för att få bugt på en kruka, som gick så länge till brunn efter vatten ....

20 – En kruka? upprepade kapten Svanholm, blossande röd. Carl XII en kruka!

21 – Kruka eller ämbare, det kan vara detsamma, genmälde mormor; jag ber att kusin må sila min mening och ej mina ord. Nå ja, han föll, hvad var det för märkvärdigt i det? Det underbara var snarare att han icke stupade långt för detta.

22 – Det underbara var att han föll i sin rätta stund, innan allt föll med honom,konsekvensändrat/normaliserat återtog fältskärn allvarsamt.

23 – Låt oss inte mera tvista derom, fortfor gamla mormor, nöjd att med sin lilla diversion ha afledt striden från den häftigaste bataljplatsen. Jag unnar salig menniskan allt det lilla nöje han kan ha i sin graf af de många vackra verserna och annat mer, som man skrifvit om honom; men visst hade han gjort oss en tjenst, om han låtit bli att ställa till den der norska julottan, ty då hade vi ännu haft vår förträfflige major Bertelsköld i behåll. Jag kan ej säga|10| att jag varit synnerligt svag för hans röfvarlif i skogarna och många besynnerliga äfventyr; men ett troget hjerta är guld värdt, och det kan man säga om Gustaf Adolf Bertelsköld. Måtte hans enka, den manhaftiga frun, få lefva så länge att hon ser deras lilla Carl Victor blifva en bra karl.

24 – Blir han lika starkoriginal: stark, (källa för ändring: HT) som majoren?konsekvensändrat/normaliserat frågade lille Jonathan, som numera dagligen anställde försök med Bertelskölds konst att lyfta en karl med hvardera handen på rak arm. Detta var i Jonathans ögon höjden af mensklig fullkomlighet.

25 – Kära Jonathan, karlarne bli allt klenare i armen och kallare i hjertat, svarade Anne Charlotte gäckande. Förr i verlden kunde de bryta sönder |719|hästskor; ännu i mormors ungdom kunde de slåss som de slogos vid Porosalmi och vid Lappo, men nu för tiden äro de färdige att uppgifva andan, när de dansa ut brudgummen på ett bröllopp.

26 – Hvad kaffe och thé, bränvin och tobak, toddy och schlafrockar, dunbolster och kammarluft, lexor, galoscher och varma tamburer må haft för ett inflytande, vill jag ej afgöra, anmärkte fältskärn. Men öfverhufvud tror jag knappt, att det nu lefvande slägtet är mycket svagare än karolinerne fordom. Skillnaden är, att styrka och mannamod både aktades och behöfdes mera då än nu, och derföre blef man dertill öfvad från barndomen. Nittio gingo kanske under dervid, men tio blefvo starka deraf, och så glömde man de nittio för att prisa de tio. Håll ut att brottas du, Jonathan, så kan du också lyfta din karl och vika en silfvertallrik.

27 – Carl Victor Bertelsköld blef lyckligtvis född i ett tidehvarf, när man lärde sig sätta högre värde på dygd och kunskaper, än på den råa kroppsliga styrkan,konsekvensändrat/normaliserat svarade skolmästarn med en utmanande blick på sin krigiske vederdeloman.

28 – Blef han född till en mes, så må han då bli mes, gerna för mig,konsekvensändrat/normaliserat genmälde postmästaren stucken. – Men blef han född till en karl, och brås han på|11| far och mor, så skall man få se att Carl Victor Bertelsköld en dag gör skäl för sitt namn. Jag hoppas han får bättre lärmästare, än hans knipsluga, sikaktiga farbror, som jag inte kan tåla på mina utmarker. Hjeltemod! Der har bror Svenonius en mönsterherre efter sitt sinnelag.

29 – Vet man något mera om de karoliner, som qvarlefde efter konungens död?konsekvensändrat/normaliserat frågade Anne Charlotte.

30 – Man vet,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältskärn, – att de få, som högt aktade qvarlefde ännu fyrtio eller femtio år efter konungens död, aldrig underläto att lyfta på hatten vid Carl XII:s namn, och med en vördnad och en beundran utan like talade om hjeltekonungen och hans stora bedrifter, hans enkla lefnadssätt, hans oskrymtade gudsfruktan och hans orubbliga jernvilja. Jag tänker, att ingen så lätt kan glömma »Den gamle knekten», – »den siste än på jorden, som sett kung Carl»konsekvensändrat/normaliserat ... Den siste qvarlefvande af karolinernes högre befäl var general Cronstedt, som dog 1750. Den siste kände officeren var kapten Gutoffsky, som dog 1784 vid 99 års ålder. Den siste kände soldaten hette Nils Örberg och dog 1816 vid 108 års ålder i Dalsland i Sverige.

31 – Men då var han ej mer än 10 år vid konungens död,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte mormor med sitt praktiska räknehufvud.

32 – Det är sannt,konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn; – men troligen tjente han redan vid så unga år, liksom mången annan den tiden, som pipare eller trosspojke. Örberg |720|kände jag ej, men jag kände en annan gammal karolin, som helt säkert var en af de siste på jorden. Han hette Abraham Lindqvist, var född 1696, tjente under kung Carl och slog sig, sedan han tagit afsked ur tjensten, på en liten landthandel i Tammerfors, flyttade sedan till NyCarlebyoriginal: Ny-Carleby (källa för ändring: HT) och dog 1801 vid 105 års ålder. Han var en af de få dödlige, som kunde säga sig ha lefvat i tre århundraden. Också hade han i sin ungdom lyftat både häst och lass öfver gärdet,|12| när han förföljdes af kosackerne;original: kossackerne; (källa för ändring: HT) men de sista åren hade den reslige mannen krympt ihop till en liten snöhvit gubbe, hvars rygg stod i en båge och som af de då lefvande nästan med häpnad betraktades såsom ett spöke från forntiden.konsekvensändrat/normaliserat

33 En tystnad uppstod. De krigförande makterna syntes böjde att sluta fred på karolinernes grafvar. Ändtligen frågade gamla mormor hvad man efter allt det grufliga krigsbullret hade att vänta i tionde berättelsen. Fältskärn, som härtills sett ut mot yrvädret och den snöiga rutan, vände sig nu till sin blomstrande åhörarinna Anne Charlotte, fattade hennes hand och sade med en god blick:

34 »Ödemarkernas vår.»

|13|

Ödemarkernas vår.

1. Freden i Nystad.

35 Långa sorgliga år hade fallit som hagel och vintersnö öfver Finlands förblödda hjerta, och mången trodde redan att det för alltid upphört att klappa, då mot hösten 1721 ett hoppets budskap flög från mund till mund öfver nordens riken. Det var nyheten att, efter treåriga, ofta afbrutna, dittills fruktlösa underhandlingar – efter ränker, uppskof, intriger, trolöshet, hotelser, mutor, smicker, hårdnackade inkast och förnyade krigsfaror af alla slag – den efterlängtade freden ändtligen blifvit, den 30 Augusti gamla stilen, afslutad i Nystad och sålunda ändat det stora nordiska kriget, som varat utan afbrott i fulla 21 år från seklets början. Krigets mordengel, född i monarkernas hemliga kabinetter och uppenbart ammad af folkens blod och tårar, hade jemnt hunnit till myndig ålder, då han af brist på näring nödgades släppa sitt byte. Men han lemnade det icke, innan han, likt vampyren, utsugit allt dess blod och förlamat dess lifskraft, så att jättefolketoriginal: Jättefolket (källa för ändring: HT, 1873, 1884) i norden efter denna förfärliga kris krympte hop till en dvärg.

|721|

36 Hvad hade han icke kostat, denna fred, som för evigt inristat det lilla Nystads namn uti nordens häfder! Frukten af tvenne århundradens segrar och eröfringar: det rika Liffland med sin idoga handel, det bördiga Estland, Finlands systerland, och dermed hela Finska vikens södra kuststräcka; Ösel och Dagö med flere öar, bebodda ännu i dag af svenska kolonister;|14| Ingermanlands blodigt omtvistade moraser och Nevas mäktiga pulsåder, af naturen enkom danad till ett stort väldes medelpunkt; – det vida, herrliga Ladoga ensamt för sig ett haf och ett rike; – det gamla Wiborg, svenska väldets yttersta förmur, emot hvars vallar österns svallvåg så ofta kastats tillbaka, och med Wiborg dess område, Finlands sydöstra hörn, der bröder sletos från bröder på hvardera sidan om en onaturlig gräns; – allt tillhopa mer än ett konungarike, mer än en sjöstat, östersjöväldet, bryggan till vesterländerna, hafsluft under örnens vingar och öfvervigten i norden.*)Fältskärn anmärkte: det är märkvärdigt att läsa, huru dessa stora landafträdelser, hvilka helt och hållet förändrade maktställningen i norden, summariskt affärdas uti den 4:de och 8:de af fredstraktaternes 24 artiklar, medan öfriga vilkor och förbehåll vidlyftigt specificeras. Stora ting kunna sägas med få ord. Sannt nog lofvades der å båda sidor »en städzvarande, evig, upprigtig och obrotzlig fred till Landz och Vattn, jemte en sannfärdig Enighet och ett oupplössligt ewigt wänskapsband» mellan de båda rikena, så att på de förra fientligheterna »aldrig mehr skal tänkt varda»; och likasom kongl. majestät i Sverige »på det kraftigaste, som någonsin ske kan, till evig tid renuncierar för Sig, dess Successorer och effterkommande, och hela Sveriges Rike, all den rätt, prætention och åtahl, som Hans Kongl. Majestät och Sveriges Rike på alla ofvannämnde Provincier, Öijar, länder och orter ägt och äga kunnat» m. m.; alltså lofvades ock, att »Hans Czariske Maj:t, dess arfvingar och effterföljare i evighet eij skola äga eller kunna påstå sig äga någon rättighet eller anspråk, under hvad sken och namn det helst vara må, på det nu restituerade Storfurstendömet Finland» jemte den återstående delen af Kexholms län. Tideböckerna hafva inregistrerat denna »eviga fred» bland så många andra dessolika, utvisande bokstafvens vansklighet och hvarje tidehvarfs oförmåga att döma hvad derefter, i andra tider och slägten, komma skall.

|15|

37 Och likväl, med alla dessa oerhörda uppoffringar, med alla de hotande framtida vådor, hvilka freden snarare närmade än aflägsnade, har knappast någonsin ett budskap med större glädje mottagits i norden, än denna samma Nystadska fred. Efterverlden kan mäkla med vilkoren och lasta underhandlarne för en alltför stor efterlåtenhet; men då, i den stunden, var |722|tröttheten så stor, behofvet af lugn och hvila så öfver allt annat kännbart, att fred, fred till hvad pris som helst, var den innersta tanken i alla hjertan, det högljudda ropet på alla läppar. Allt Sveriges rike liknade en dignande kämpe, som dag och natt vakat på sin post under öfvermenskliga ansträngningar, tills armen domnat, knäna svigtat, ögonen sjunkit tillhopa och hjertat förtviflat. Under sådana omständigheter väljer man icke den mjukaste bädden, man neddignar på den första bästa tufva uti ens väg, likgiltig för allt hvad hvilan kostar, endast man kan insvepa sig i den genomskjutna fanan och rädda sin ära för bättre framtida dagar.

38 Och der fanns dock en stark droppe af sötma i denna försakelsens bittra kalk. Man hade återfått nio tiondedelar af det förlorade, det smärtsamt saknade Finland; modren hade ur ruinerna af det brinnande huset, der hennes rikedomar begrofvos, dock räddat till sist sitt mest älskade barn, vanmäktigt, sanslöst, förblödt, knappt med tecken till lif, men räddadt, räddadt ändock för hoppet och framtiden. Kanske hade hon kunnat uppoffra äfven det och lefva ändå; – det blef hennes öde i en kommande tid. Men barnet hade ej kunnat lefva, om det gått förloradt år 1721. Intet af allt det, som sedan, efter ett sekels utveckling, föll Finland till godo, hade då kunnat tillfalla det. Så till döden maktlöst, brutet och förkrossadt, som landet låg vid Nystadska freden, och under då rådande tidsanda, skulle Finland blifvit ohjelpligen begrafvet som en försvinnande spillra i oceanens böljor, och man skulle i denna stund endast återfunnit dess namn i|16| ett guvernement, som knappt kunnat mäta sin ståndpunkt och sin betydenhet med Estlands.

39 I jemförelse med denna vinning voro öfriga fördelar i fredsvilkoren – kung Fredriks tryggade plats på en vacklande thron, den tullfria utförseln af spanmål från Liffland och de två millioner riksdaler, dem Ryssland beviljade som en allmosa åt det bankrutta Sverige, – att anse som obetydligheter, hvilka knappt kunde uppväga förödmjukelsen att ej ha kunnat utverka amnesti för Mazeppas kosacker.

40 Det nu så idoga lilla Nystad, anlagdt af Gustaf II Adolf 1617, hade redan under 1600-talet kommit till ett visst välstånd, förnämligast genom sina trädkärl och plankor, som flitigt utfördes på små jakter till Stockholm. År 1685 d. 14 Sept. hade en eldsvåda ödelagt staden, som icke hann fullkomligt repa sig efter denna olycka, när hungern, kriget och pesten kommo att förhärja äfven dess fredliga bygder. Nu, 1721, hade man icke ens hunnit få den nya stenkyrkan färdig, hvars byggnad begynte 1706. Husen voro små rödmålade envånings trähus och gatorna trånga, så att staden erbjöd ganska få beqvämligheter för de förnäme fredsunderhandlarne, af hvilka |723|svenska sändebuden, riksrådet grefve Liljenstedt och landshöfdingen baron Strömfelt samt ryske generalfälttygmästaren grefve Bruce ankommit redan på våren, men czarens mäktige gunstling geheimerådet Osterman hade låtit vänta på sig och drog med flit ut på tiden, för att drifva svenskarna till det yttersta och ännu hinna utpressa en gärd från det utarmade Finland. Enkom för sändebuden och deras talrika betjening hade man låtit uppföra ett stort hus på Kivikarta holme straxt utanför staden. Här prutade svenskarne visserligen något emot, men för denna handel gällde icke den bekanta regeln, att

konsekvensändrat/normaliseratmycket prutades ej, men hälften prutades genastkonsekvensändrat/normaliserat.

42 Slutligen tvistades om Ösel och Wiborg. Ösel strök snart, när nödropen hördes till Nystad från svenska kusten, der ryska flottan nu tredje sommaren gjorde|17| landgång och härjningar. Derefter, och när Osterman bad de svenska sändebuden nogare genomläsa en viss punkt i deras (icke för honom) hemliga instruktioner, strök äfven Wiborg. En vapenhvila den 20 Juli på två månader föregick fredsslutet.

43 Knappt blef vapenhvilan bekant, innan en mängd båtar och små fartyg från närmaste kuster skyndade till Nystad,original: Nystad. (källa för ändring: HT) såsom den säkraste ort, der man nu kunde erfara hvartåt tidens vindar blåste och flaggorna vände sig. Äfven från det gentöfver belägna Roslagen infunno sig båtar med finska flyktingar, darrande af otålighet att få veta Finlands öde och dermed ofta sitt eget, ty många bland dem ledo i Sverigesoriginal: Sverges (källa för ändring: 1873, 1884) dåvarande armod och osäkerhet knappt mindre nöd derborta, än hemma i deras eget förhärjade land. En temligen liflig byteshandel uppstod. Ryske och holländske köpmän, som åtföljt sändebuden och deras svit, ville icke emottaga de värdelösa svenska mynttecknen, utan sålde salt, mjöl och hampa i utbyte mot smör, talg, pelsverk, jern och kopparplåtar, som finnarne här och der förmått sammanskrapa.

44 Kring det hus, der riksgränserna och nordens ställning vid denna tid afgjordes, stod mången sommardag från bittida om morgonen till sent på qvällen en orolig väntande folkhop, som bemödade sig att i de höge herrarnes och deras följeslagares uppsyn läsa freden eller kriget. Hvarje livréklädd kammartjenare, som, med den plymagerade hatten och den broderade rocken med vida ärmar, visade sig med hemlighetsfull min på trappan eller i dörren, begapades af hopen som ett orakel och antog, i medvetande af sin betydelse, en vigt såsom hvilade på hans skuldror nordens öde. Tyckte sig åskådarne i dessa vigtiga miner läsa dåliga nyheter, så förnummos bland |724|hopen mången halfqväfd suck och mången tröstlös tår; men visade herrars och tjenares barometer vackert väder, då lifvades åter folkhopens sjunkande mod, och enhvar talade blott om sina planer för den närmaste framtiden. Så långt hade det kommit, att hvarje broderad narr i|18| Nystad kunde med en rynkad panna skrämma detta annars så oförfärade folk, som i långa år trotsat de största olyckor och de öfvermäktigaste fiender.

45 Oaktadt vapenhvilan, cirkulerade tidtals oroande rykten. Än hette det att kriget åter upplågat och att czaren i egen person framträngde med en stor flotta mot Stockholm; än att de förnäma herrarne derinne råkat i en häftig träta och hotat ofördröjligen lemna Nystad; än åter att hela Finland blifvit tillspillogifvet vid fredsslutet. De täta kurirerna och de dagliga konferenserna läto på sistone ana att afgörandets stund nalkades. För hvar dag växte oron, och de utanför konferenshuset posterade kosackerne hade mången gång möda att med deras hotande pikar afhålla den alltför närgångna hopen af nyfikne.

46 En dag – det var den 31 Augusti bittida på morgonen – blef det bekant att diplomaterne varit tillsammans hela föregående dagen och att sent på aftonen en kurir afgått till Petersburg, medan en annan kurir på en snabbseglande kutter afsändes till Stockholm. Betydelsen af dessa budskap blef icke länge en hemlighet. Nystad vaknade till en fröjdedag, utan att tänka på det sorgflor, hvarmed denna dag skulle omgifva dess namn uti Sveriges historia. Från en andlös förbidan, från ovisshetens alla qval, öfvergingo befolkningens känslor till en ohejdad glädje. Det tröga finska lynnet hade för ett ögonblick bortlagt sin flegma. Man gret, man skrattade, man skrek, man omfamnade hvarandra, bekanta och obekanta, vänner och fiender; sjelfva de vilde, men gladlynte kosackerne, som så länge varit landets förskräckelse, tumlade arm i arm vid hamnen med sjömän och bondgummor, flaskan i handen, hurraropet på läpparna! Allt var glömdt, allt hvad man lidit, allt hvad man försakat, år af elände, strömmar af blod, hundratusende grafvar, armodet, hungern, landsflykten, döden, förtviflan, allt, allt var i denna stund förgätet i den outsägliga, sälla känslan att åter ega ett fädernesland, ett hem och en framtid. Man kände sig med ens|19| upplyftad ur afgrunden af den yttersta nöd; man hade legat så djupt förkrossad, att man nästan glömt att hoppas på bättre dagar. Hvad betydde nu allt hvad man lidit och förlorat; man kände sig åter ega rätt att lefva, och med denna känsla var man plötsligen rik, lycklig, sorglös och fri.

47 Monarkernes ratifikationer på fredsslutet, båda daterade den 9 September, läto icke länge vänta på sig. Men redan innan de smattrande trump|725|eterna förkunnade den glada tilldragelsen för allt folk, hade nyheten derom kringflugit land och rike, och det förblödande Sverige, det redan förblödda Finland andades åter.

48 Hade efterverlden, som med dystra blickar skådat tillbaka på freden i Nystad, blott en enda dag genomlefvat dessa sorger utan like och dessa känslor utan namn, kanhända hade hon då med mildare hand aflyftat sorgfloret ifrån Nystads minne och inskrifvit dess namn bland dessa försynens rådslag, som på sitt änne bära stämpeln af det oundvikliga.

|20|

2. Vid Nystads hamn.

49 Nystad var icke den ort, som alla dagar hade förströelser att erbjuda de unga förnäma herrar, hvilka som svit och biträden åtföljt ambassadörerne. De begagnade derföre några timmars ledighet för att samma 31 Augusti på eftermiddagen promenera nedåt hamnen och betrakta de brokiga folkhoparne, hvilka, så ovana att hafva en glad stund, nu betedde sig desto bullersammare.

50 Utsigten var i hög grad liflig. Alla fartyg och båtar flaggade, och de som inga flaggor hade, sökte ersätta bristen med gröna björkar, uppresta till den mängd, att hamnen liknade en ungskog. Septembersolen (ty efter nya stilen skulle man redan haft den 11 September) sken klar öfver den lugna vattenytan, som nyss afslutat sin fred med hafsstormarna. Improviserade butiker voro uppslagna på stranden, på öl och bränvin var ingen brist, och ryska soldater, de enda som hade penningar, sörjde för åtgången. Man såg dem frikostigt och gladlynt traktera sina nya vänner, isynnerhet der unga flickor voro med i sällskapet. Flera bland dessa soldater hade under sin långa härvaro gift sig med finskor, hvarpå jemförelsevis var god tillgång, ty bland de qvarblifne innevånarne funnos åtminstone tre qvinnor mot en karl. Andra hade knutit inklinationer på orten, och somliga skyndade sig att göra det nu, när de visste att landet inom fyra veckor skulle utrymmas. De voro vane att icke dervid göra många omständigheter, ty sederna hade tyvärr blifvit så förvildade under det långa eländet, att nästan hvilken qvinna som helst lät sälja sig till hustru åt den afskyvärdaste kalmuck, allenast han|21| bjöd några blanka silfverrublar eller en mjölkande ko, och ansåg sig ändå lycklig att icke blifva tagen för intet, såsom ofta hände, när qvinnor och barn bortfördes som kolonister till Ryssland. Manstukten, hvilken merändels strängt upprätthållits af den saknade furst Galitzin, så långt hans arm räckte, hade ock de sednare åren, under den nye generalguvernören, folkröfvaren |726|Douglas, blifvit mycket förslappad, så att militären var van vid allehanda sjelfsvåld i det eröfrade landet.

51 De af hunger och all slags brist utmärglade finnarne tålde icke många droppar bränvin, innan deras blod kom i svallning, och det var hardt när, att den en dag gamla »eviga» freden allaredan i smått sett slutet på sin korta evighet. Der var jalousi, der var en känsla af förödmjukelse hos finnarne, kanske också afund öfver soldaternas lyckliga lott med allting fullt upp och mynt i fickorna. Här och der uppstod gräl vid butikerna, och från grälet kom man till handgemäng, hvilket merändels slöts till finnarnes nackdel, ty bland dem funnos högst få unga och kraftiga karlar; nästan alla voro grånade gubbar eller halfvuxna pojkar. Lyckligtvis var glädjen öfver fredsslutet under allt detta så öfvervägande, och qvinnorna, stridens orsak, uppträdde så nitiskt som fredsstiftarinnor, att tvisterna slutades lika hastigt som de begynt och största delen af folkhopen icke deraf lät störa sig.

52 Två unga och ståtlige herrar, en baron Sparrfelt och en von Weidern, den förre privatsekreterare hos grefve Liljenstedt och den sednare i samma befattning anställd hos geheimerådet Osterman, promenerade arm i arm likasom en illustration af fredstraktaten, och roade sig åt stojet, då deras uppmärksamhet fästades af ett nytt tumult nära stranden. En lång rysk grenadier förföljde skrattande och svärande en ung finsk bondflicka, som, för att undkomma honom, sprang i en båt och skjöt ut från land. Grenadieren sprang efter i det grunda vattnet vid stranden och fattade båtstammen. Flickan hotade honom med åran, och|22| då han ej släppte båten, gaf hon honom ett försvarligt rapp öfver skuldran. Häröfver förbittrad, tryckte grenadieren båtstammen under vattnet; flickan förlorade fotfästet och halkade, äfven hon, i det våta, der en ny strid uppstod mellan henne och hennes förföljare.

53 De unga herrarne närmade sig nyfikne för att betrakta detta uppträde. Flickan undkom ännu en gång, men i stället att fly till stranden, stadnade hon beslutsamt och hotade grenadieren ånyo med åran.

54 – Morbleuspråk: franska,konsekvensändrat/normaliserat utropade Sparrfelt med en gentil ed, – det förekommer mig som hade jag sett den tappra tösen förr. Riktigt; är det icke lilla Marie från Stockholm, hon som förhexat min egen herr bror, ryttmästaren? Hur f–n har hon blifvit bondflicka och kommit till Nystad?

55 Grenadieren sprang flickan på lifvet, utan att akta ett nytt rapp, och vred åran ur hennes händer.

56 – Jag har på min ära lust att spela min bror ur brädet,konsekvensändrat/normaliserat utropade Sparrfelt, i det han sprang till stranden för att bistå den svagare parten. Men han kom en postdag för sent. En ung man i bondjacka hann före honom, sprang i |727|vattnet och fattade i sin tur grenadieren om lifvet. Denne släppte flickan och vände sig ursinnigt mot sin nye motståndare. Ett häftigt brottande uppstod emellan de båda, och flickan skyndade under tiden till stranden, men stadnade der med högröda kinder, afvaktande stridens utgång.

57 Grenadieren, hufvudet längre än sin motståndare, kastade sig öfver honom med hela sin tyngd, för att nedtrycka honom i vattnet. Mot allas förmodan hade han likväl i den korte, men axelbrede ynglingen i bondjackan funnit sin öfverman. Det varade icke länge, innan jackmannen upplyftade honom med ett väldigt tag och derefter kastade honom raklång i det uppgrumlade vattnet, som här ej var mer än en aln djupt vidpass.

|23|

58 Folkhopen på stranden upphäfde ett glädjerop.

59 Sparrfelt tog emellertid tillfället i akt och gjorde sin kur hos den ännu qvardröjande flickan, hvars ovanliga skönhet, förhöjd af sinnesrörelsen, aflockade von Weidern ett utrop af öfverraskning.

60 – Jag skattar mig lycklig, älskvärda Marie, att kunna erbjuda er mitt beskydd mot dessa råa knektar och bönder,konsekvensändrat/normaliserat förklarade den unge riddaren på fransyska och i en ton af galanteri, starkt blandad med en förnäm protektion. – Kom, jag vill föra er till ambassadörens hus; der kan ni i lugn berätta mig genom hvilken sällsam händelse jag träffar er här och i denna oväntade förklädnad.

61 Den unga flickan var så upptagen af striden ett stycke derifrån, att hon i början ej varseblef sin nye beskyddare. Men knappt hörde hon sig nämnas vid namn, innan en hastig blekhet efterträdde rodnaden på hennes kinder och hon skyndade att draga ylleduken längre ned öfver sin panna. – Nådig herrn misstager sig,konsekvensändrat/normaliserat sade hon på svenska med en liten darrning på rösten och en temlig åländsk brytning i uttalet.

62 – Mille tonnerres!språk: franskakonsekvensändrat/normaliserat återtog Sparrfelt förvånad; – skulle det verkligen? ... Men nej, sköna Marie, försök ej att bedraga mig. Hvem skulle en gång ha sett er och ej vid första ögonkastet igenkänna Marie Larsson, grefvinnan Horns älskvärda protegée, som så många år varit uppfostrad i hennes hus i Stockholm? ...

63 – Jag känner hvarken horn eller klöfvar,rättelse i originaletkonsekvensändrat/normaliserat svarade flickan åter med ett gapskratt och än starkare brytning. – Jag är från Åland och har varit sju år med moster i Roslagen. Si, det var konfekten, sad’ mor om strömmingen. Men så råkade jag mista moster i trängseln och så kom den gemena karlen ...

64 – Det vore väl tunnor tusan,konsekvensändrat/normaliserat genmälde baron Sparrfelt, ånyo med en förnäm kastning af den perukprydda nacken, men påtagligen ganska villrådig. – Är icke du – det vill säga, är icke ni densamma|24| Marie, med hvilken |728|jag hade den äran att dansa en spansk quadrille sista vintras hos grefve Bertelsköld, så måste någon finsk trollpacka ha kopierat ert porträtt och blandat en kärleksdryck i det rhenska vin jag i middags hade äran dricka för er välgång hos grefve Liljenstedt. Vid alla Cupidos nycker, sköna Marie, ni må vara hvem som helst, så pretenderar jag den förmån att i dag få vara er förklarade riddare.

65 – Sköt han Cupido, om han har en häst med det namnet, men låt mig vara i fred, jag är ingen trollpacka,konsekvensändrat/normaliserat svarade flickan snäft. – Se, här kommer Elias, – och med dessa ord lemnade hon honom tvärt, för att möta den unge mannen i bondjackan, hvilken nu närmade sig, efter sin seger öfver den långe grenadieren i vattnet.

66 Förhållandet var det, att ryske befälhafvaren, hvilken hade stränga ordres att i dag förekomma misshälligheter med den finska befolkningen, utskickat en patrull, som anlände i rättan tid för att gripa grenadieren och föra honom som orostiftare på högvakten. Härigenom afböjdes en fortsättning af den förbittrade striden, och mannen i jackan kom utan vidare äfventyr på det torra.

67 – Kom, Elias,konsekvensändrat/normaliserat sade flickan och fattade ynglingen under armen; – låt oss söka upp moster.

68 Baron Sparrfelt gjorde invändningar, men i sin osäkerhet hvem den besynnerliga flickan verkligen var, lät han henne undkomma, och innan kort var hon med sin följeslagare försvunnen i folkhopen.

69 Weidern ryckte på axlarna. – Hos oss, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat gör man ej sådana omständigheter med en lifegen, hon må då sedan vara skön som Sanct Anna eller som kejsarinnan Katharina sjelf.

70 – Men hos oss finnas inga lifegna,konsekvensändrat/normaliserat svarade Sparrfelt, besvarande axelryckningen. – Morbleuspråk: franska, jag har kanske misstagit mig på det bruna håret och de klippska blå ögonen. Men jag vill ännu hålla vad om grefve Liljenstedt mot en simpel renskrifvare, att|25| det är den verkliga Marie Larsson, hvilken förtrollat alla kavaljerer i Stockholm de sista två åren. Förklara mig denna gåta, min bästa baron! Är det hon, denna förtjusande varelse, som plötsligen blifvit escamoterad till en grof åländsk fiskarflicka, eller är det vi, som druckit fredens skål något för djupt i den ädle grefvens förträffliga Rüdesheimer?konsekvensändrat/normaliserat

|26|

3. Tre flyktingar.

71 Freden i Nystad skulle hållas hemlig, tilldess monarkernes ratifikation anländt från Stockholm och Petersburg. Men liksom i mörka natten ljuset |729|framtränger genom alla springor ur den stängda hyddan, så framsipprade genast i början den stora nyheten öfver otäta läppar och blef hastigt, om också ej officielt, bekant. Rådman Jakob Fahlander från Gamla Carleby, hvilken efterverlden har att tacka för den bästa samtida skildring man i Finland äger från den stora ofreden, hörde nyheten från fredsombudens egen mun i Nystad och fick under halft tysthetslöfte den helsning till ryske kommendanten i Wasa, att de fullmäktige icke varit förgäfves tillsammans. Kommendanten kunde, »betagen af fägnad», ej heller tiga dermed, och så flög fredsbudet långs kusten norrut, med mycken glädje emottaget äfven af ryska trupperna, som allaredan voro utledsna vid de dåliga qvarteren i det förödda landet.

72 Morgonen efter den tilldragelse, som beskrifves i föregående kapitlet, lät grefve Liljenstedt uppkalla sin sekreterare baron Sparrfelt och gaf honom en »reprimande» för gårdagen. – Man har sett baron inlåta sig i konversation med ganska suspecta personer,konsekvensändrat/normaliserat yttrade han.

73 Sparrfelt beskref det lilla äfventyret. – Den unga flickan,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – ifall det var hon – är en finsk borgardotter från Wasa och benådades, jemte många andra finska flyktingar i Stockholm, med grefve Horns protektion. Grefvinnan Horn fäste vid den lilla borgarflickan en synnerlig attention och lät gifva henne en education vida öfver hennes conditioner, hvarföre|27| hon också stundom fick den nåden deltaga i de förnäma aftoncirklarna. Det var naturligt, att den oförmodade anblicken af en sådan person, förklädd och i en så kritisk situation ....

74 – Skulle påkalla en ung kavaljers ridderliga protektion, jag förstår. Men vet baron väl, att hennes följeslagare, en ung man i bondjacka, blifvit igenkänd som en af den ryktbare Löfvings djerfvaste partigängare, med ett ord, en kivekässpråk: finska?

75 Sparrfelt bedyrade sin okunnighet derom.

76 – Så är det emellertid,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven. – Knappt för tre veckor sedan, således efter vapenstilleståndets afslutande, har samme unge man blifvit igenkänd som anförare för en beväpnad skara fribytare, hvilka öfverfallit, plundrat och uppbrännt en i Pargas skärgård liggande fiendtlig galér. Hans uppträdande här har väckt uppmärksamhet, grefve Bruce talar derom med indignation, och man befarar att den knappt afslutade freden kan sättas i våda genom nya entrepriser af samma högst suspecta tendens.

77 – Men den utlofvade amnestin?

78 – Sträcker sig icke till röfvare. Annorlunda kan man ej numera qvalificera dessa halsstarriga kivekätspråk: finska, som förbittra våra motståndare i det ögonblick allt |730|beror på pacifica tendenser. Svenska auktoriteterna måste visa sig lika nitiska som de ryska att suprimera sådana brigandager, och min önskan är derföre att baron genast förenar sig med ett ryskt kommando, som fått befallning att efterspana och gripa ifrågavarande person med alla hans anhängare och följeslagare.

79 Sparrfelt bugade, inom sig icke missnöjd att än en gång, och nu med laglig fullmakt, få uppträda som den hemlighetsfulla flickans beskyddare. Troligen kände han sig ej heller synnerligen disponerad att skona den unge mannen i bondjackan, i hvilken han ej utan skäl misstänkte en gynnad rival. Han efterkom derföre med skyndsamhet sin förmans befallning och befann sig en half timme derefter stadd på efter|28|spaningar, jemte sin betjent och ett ryskt kommando,original: kommande, (källa för ändring: HT, 1873, 1884) bestående af en officer och tjugu kosacker.

80 Det dröjde ej länge, innan man genomsökt det lilla Nystad och öfvertygat sig att de man sökte ej funnos i staden. Man frågade bönderne, hvilka inkommit till staden med det smör, som hvarje mantal blifvit anbefaldt att erlägga till fredskongressen. Ingen visste eller låtsade sig veta något om flyktingarne. De flesta stodo i hemligt förstånd med kivekätspråk: finska,original: kivikät, (källa för ändring: 1873, 1884) och de som ej gjorde det, fruktade deras hämnd.

81 På grefve Bruces befallning kungjordes nu med trumslag på Nystads gator, att ett pris af 100 rubel (en ofantlig summa den tiden) utlofvades den eller de, som kunde gripa och till ryska auktoriteterna öfverlemna strandröfvaren Elias Pehrson, anklagad att hafva öfverfallit och uppbrännt hans czariske majestäts galér Golupka samt förbrutit sig emot vapenstilleståndet. För samma ändamål utlofvade grefve Liljenstedt 100 daler silfvermynt och 20 för hvarje af Pehrsons anhängare.

82 Slutligen lät en gumma muta sig till den bekännelse, att en ung man och en ung flicka tidigt på morgonen rest norrut ur staden på en kärra, dragen af en oxe. Men på samma gång rapporterades från hamnen, att två dylika personer, åtföljde af en gammal qvinna, redan qvällen förut afseglat norrut i båt. Sparrfelt, som saknade båten, hvari flickan sprungit dagen förut, ansåg den sednare uppgiften vara den riktiga, bemannade i hast en snabbseglande jakt och medtog några ryske soldater, jemte en underofficer. Kosackerne deremot redo norrut för att gripa de flyende, i händelse de begifvit sig uppåt landet.

83 Det blåste en frisk sydvest, och jakten stack ut för sida vind emot Lökö båk och Pyhämaa. Hvarje litet segel som styrde norrut blef jagadt, upphunnet och undersökt. Än var det en fiskare, som lagt nät och sköt vid Kukkaistenmaa; än en Eurabonde, som återvände från Nystad med ett par |731|kappar salt. Emel|29|lertidoriginal: Eme|29|lertid (källa för ändring: HT) friskade vinden i och tvang de förföljande att hålla sig på tillbörligt afstånd från kusten.

84 Just der smög ett litet segel tätt under land. Sparrfelt gjorde allt för att genskjuta det, innan det uppnått sundet vid Kursila. Det lyckades icke; båten slank in i sundet, men jakten skjöt bättre fart, afståndet minskades, och man kunde nu tydligt urskilja en karl och tvenne qvinnor i båten.

85 Sparrfelt tillsatte alla segel och följde efter i sundet. Man var nu endast ett par musköthåll från båten och uppmanade den genom ropare att lägga bi. Ett ögonblick syntes den böjd att efterkomma befallningen; seglet gigades, jakten närmade sig. Sparrfelt igenkände nu bestämdt samme yngling, som i går kastat grenadieren i vattnet. Viss på sin sak, lät han framtaga rep, för att binda fribytaren.

86 Men båtens manöver visade sig snart vara endast ett elakt skämt. Jakten hade knappt framskridit några famnar, innan den befann sig i lä för den lummiga skogen vid Kamela; seglen hängde slappa och begynte lefva för ett af de vanliga luftdragen i sundet. Båten deremot stack ut två par årar och aflägsnade sig med jemna, men raska tag, tills han uppnådde öppna sjön och man såg hans segel ånyo svälla för den skarpa sydvesten.

87 Sparrfelt rasade. Man måste utlägga årar äfven från jakten, men detta gick trögt, och när man ändtligen åter fick vind i seglen, syntes den flyende båten blott som en liten hvit prick i norr bland de skummande vågorna.

88 – Anamma den besten!konsekvensändrat/normaliserat utropade länsmannen, som pligtskyldigt medföljde på jakten. – Han kryper rättnu bakom Pitkäluoto, och vi ha mörkt om en timme. I dag få vi knappast bugt på banditen.

89 – Skyn tjocknar, och stormen tar till; vore det icke rådligast att söka land innan mörkret?konsekvensändrat/normaliserat frågade underofficeren, en sachsisk landkrabba, som började känna en viss otrefnad vid den allt starkare sjögången.

|30|

90 – Lofva bättre och håll kurs på seglet der!konsekvensändrat/normaliserat var Sparrfelts svar. Han hade tjenat vid flottan och ville visa att han icke var rädd för en stänk saltvatten. Befallningen åtlyddes, och jakten skjöt pilsnabbt fram genom de mörknande vågorna.

91 Vi skola nu tillsvidare lemna den fine friherren, hans länsman och hans soldater, der de nitiskt kämpa mot Bottenhafvets böljor, och i stället kasta en blick på den misstänkta båt, som utgjorde föremålet för deras nit och villebrådet vid denna jagt.

92 Det var en vanlig mindre skötbåt af denna på en gång skarpa och välproportionerade bärning, som antyder en god seglare, förande blott ett sprisegel och klyfvare. Vid styret satt samme yngling, som brottades med |732|grenadieren, och som i kungörelsen om hans gripande kallades Elias Pehrson. Han kunde icke vara mycket öfver tjugu år gammal, hade ljust hår, öppet, något solbrynt ansigte, ärliga grå ögon och ett uttryck i hela sitt väsende af förslagenhet, raskhet och gladlynt godhet. Voro dessa händer fläckade af blod och plundring, så kunde det ej ha skett af grymhet eller rofgirighet. Denne röfvare såg snarare ut att kunna gifva sin egen jacka åt en nödställd i stormen, än att plundra honom för snöd vinning i mörker och lugnvatten. Sin båt manövrerade han med säker hand och en djerfhet, som nästan tycktes gränsa till öfverdåd.

93 Midt i båten satt en gumma om vidpass 70 år, klädd i en gammal fårskinnspels och något lomhörd. Hvar gång båten krängde för brisen, makade hon sig ängsligt i lofvart och mumlade sakta en bön mellan tänderna.

94 Tredje personen i båtens framstam var samma unga flicka, som baron Sparrfelt kallat Marie Larsson och som så modigt värjde sig mot den långe grenadieren. Hon var snarare kort än lång, spänstig och frisk i alla sina rörelser; hade långt brunt hår, upplagdt i tvenne flätor, kloka blåa ögon, fina vackra drag, för fina för en bondflicka, för hurtiga för en|31| stadsdam, i hela sitt väsen ett uttryck af naturligt behag, förädladt genom en vårdad uppfostran. Hon hade rott i sundet och var ännu varm af den starka motionen, men blåsorna i hennes händer förrådde hennes ovana vid detta slags arbete. Påtagligen hade hon blifvit mera skrämd, än hon ville medgifva, när båten var nära att upphinnas, men ynglingens säkra hållning återgaf henne modet, och för sjögången väjde hon endast då, när en stänkvåg yrde in öfver relingen och öfversköljde hennes stoppade tröja af svart kamlott.

95 Betraktade man med ett hastigt ögonkast dessa flyktingar, kunde man lätt taga de tre för en ung fröken, eskorterad af sin duenna och beledsagad af sin trotjenare; så märkbar var den unga flickans öfverlägsna hållning i bredd med hennes följeslagare. Men vid ett närmare ögonkast fann man, att hennes säkerhet var endast en reflex af ynglingens trygga hållning, beroende af den och bakom masken af en skenbar likgiltighet döljande ett ungt hjertas alla känslor af fruktan, tvekan, hopp, oro och – hvem kunde så noga veta det? – minnen af den art, för hvilka hjertat smälter i sorgsna tankar.

|32|

4. Höststormarna 1721.

96 – Ha vi långt ännu till Raumo?konsekvensändrat/normaliserat frågade den unga flickan, sedan hon en stund med oro betraktat en tjock svart molnvägg, som uppsteg vid horizonten i |733|sydost. Elias vände ryggen åt detta håll och hade klar himmel framför sig, der han satt i bakstammen och såg emot norr.

97 – Till Raumo ha vi ännu två goda mil, och icke lära vi vara så välkomna der,konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen. – Det vill säga, att Marie nog kan fara dit, men icke jag,konsekvensändrat/normaliserat tillade han.

98 – Och hvarföre icke du?konsekvensändrat/normaliserat frågade flickan.

99 – Ja, hvarföre ha vi alltsedan middagen den der spårhunden i hälarna efter oss?konsekvensändrat/normaliserat fortfor ynglingen småleende, i det han kastade en blick tillbaka på jakten, som satt alla segel till och med stark fart skjöt fram genom sjögången vidpass en mil längre söderut.

100 – Det har du ännu icke sagt mig, Elias. Vi träffades ju först i Nystad, sedan ålänningen, som fört mig från Stockholm, öfvergaf oss. Jag kände straxt igen dig i bondekläderna, fastän du icke kände mig, och du var bra god, som åtog dig att föra mig ända till Wasa.

101 – Icke kunde jag lemna dig på bara backen med det sällskapet, det är klart. Först och främst äro vi köttsliga kusiner; min mor var din faster. Och sedan så måste en bra gosse hjelpa en bra flicka. Men ser du, Marie, den der hvita segellappen vill komma oss för nära på lifvet och får medhåll i Raumo, ty der är inqvartering. Men den gången narrar han sig på konfekten. Vi ha gudskelof mörkt om en|33| half timma och litet storm och snötjocka till husbehof. Ser du det lilla snöret här; farfar min har fått det af en hexa i Åbo, som hette svarta Jane, men han ville aldrig begagna det. Här ha varit tretton knutar, men nu äro de bara två. Jag löste upp en i dag der vid sundet och tänker rättnu lösa den andra.

102 – Fy, Elias, att du kan bruka sådant otyg till sjös! Hvad gör du med det?

103 – Det är bra att ha, det har hjelpt mig mer än en gång, när jagthundarna varit nära att nagga mig uti hasorna. Löser jag en knut, så har jag vind från hvad håll jag vill. Löser jag två, har jag storm så det hviner i knutarna, och löser jag tre, så kan intet skepp hålla sjön, och snön kommer som en hvit fäll öfver oss midt i sommaren, och stormen sopar bort skogar och hus, och det dånar och brakar liksom på domedag. Du ser, jag har två knutar qvar ännu.

104 – Men det är ju gudlöst! Vore du icke så bra som du är, Elias, kunde jag rätt bli rädd för dig. Storm få vi nog ändå i qväll. Säg mig, hvarföre förfölja de oss?

105 – Det är en liten historia, ser du, och lång är den icke. Den natten när Majniemi sprang i luften, lät min far föra min mor och oss barn till en holme i skärgården och tänkte att hämta oss, men då råkade far bli sårad. Vi sleto ondt i tre veckor, tilldess vi kommo undan med en Pargas-skuta |734|till Sverige. Der bodde vi några år, och der träffade jag dig hos grefve Horn. En dag kom vår far tillbaka och hade den tappre Löfving med sig, och när Löfving åter begaf sig på äfventyr, bad jag att få följa honom. Det satt hårdt, må du tro, både för far och mor, men jag var envis som synden och fick till slut min vilja fram. Så följde jag Löfving i fyra år under tusen faror och lärde mig hans sätt att föra krig. Det var det enda sätt som dugde numera, ser du, och alla de gånger jag varit förklädd till käring och tiggare, alla de gånger jag varit nära kosackpiken, muskötmynningen och repet, det är för långt att berätta. Löfving hade ledsnat|34| att göra partier till lands; vi gjorde dem i stället till sjös. Ryska galererna kommo lastade med rof från svenska kusterna; vi togo en liten del af bytet tillbaka; hvad kunde det vara för ondt i det? För oss fanns ingen vapenhvila. En vacker månskensnatt hände sig, att vi kommo till Pargas skärgård. Der låg en galér förtöjd vid stranden; Golupka hette han; manskapet hade gått på rummel i land och vakten sof. Tjugu man voro vi, tre båtar hade vi. Det var en flink manöver. Vi äntrade galéren, togo hvad vi kunde och resten brände vi. Galéren sjönk som ett tungt samvete; der voro kyrkklockor om bord, och de ringa nu ottesång i sjöbottnen ända till domedag.

106 – Jemmer, om de visste att du gjort det, Elias!

107 – Liksom de icke visste det! Mig känner allt folk, den ena och den andra nickade i Nystad i smyg åt mig, att jag skulle laga mig bort. Douglas är icke god på mig, och Bruce har satt ett pris på mitt hufvud. Så snart jag fick se den estländska segellappen, tänkte jag straxt: der ha vi våra paltar! Gör ingenting, Marie. Med dessa knutar skall jag lappa dem, om det kommer an på, »så att ingen klut skall bli torr på dem».

108 Skymningen bröt in. Man hade uppnått Wärknäs udde, som halfannan mil sydvest om Raumo skjuter ut i hafvet, och var i begrepp att dubblera udden med förlig vind, då båten plötsligt törnade så starkt mot en undervattensklippa, att både flickan och gumman kastades af stöten ned från roddarbänkarna. I nästa ögonblick lyftades båten ånyo af en kommande våg och befann sig åter på flott vatten. Men faran var icke derföre öfverstånden. Nedra märlan, som fasthöll rodret, hade blifvit afslagen, och det blef endast med yttersta ansträngning möjligt att styra båten. Till råga på olyckan strömmade vattnet in genom en betydlig läcka tätt invid kölen.

109 Ynglingens första tanke var att lugna sina båda qvinnliga passagerare. – Sitt vackert stilla!konsekvensändrat/normaliserat ropade han.original: han, (källa för ändring: HT) – Jag känner den lömska hällan; hon har|35| narrat mer än en bra karl om hösten i skumrasket. Gör ingenting. Om mindre än en qvart kunna vi varaoriginal: var (källa för ändring: HT) i land.

|735|

110 Gumman lät icke trösta sig. Hon skrek öfverljudt att båten sjönk och kastade sig för hvar krängning åt motsatta sidan. Marie deremot fattade öskaret och arbetade raskt för att hålla båten läns.

111 Elias var tvungen att giga seglet och gripa till årorna. Under denna manöver såg man jakten närma sig med strykande vind. Oaktadt skymningen, hade han sannolikt båten ännu i sigte.

112 – Hvad gör du?konsekvensändrat/normaliserat sade flickan, när Elias ett ögonblick upphörde att ro.

113 – Ingenting,konsekvensändrat/normaliserat svarade han. – Jag löser bara den andra knuten.

114 Och liksom hade elementerna endast väntat på denna signal, så tilltog stormen i hast med förfärande styrka, så att fjärden vida kring udden betäcktes af skum och de dolda refven begynte ryta som vilddjur i mörkret. Det korta stycke man ännu hade att tillryggalägga, hotade båten hvarje ögonblick med undergång uti bränningarna. Likväl kom man lyckligt, med båten halffylld af vatten, till stranden.

115 – Bort med den hvita näsduken!konsekvensändrat/normaliserat ropade ynglingen hastigt. Marie lydde. Denna duk, som hon knutit kring hufvudet,original: hufvudet (källa för ändring: HT, 1873, 1884) kunde förråda flyktingarne.

116 Deras försigtighet kom måhända försent. Man kunde ännu från stranden urskilja huru jakten länsade förbi udden, stack upp för half vind åt sydost och kom snart uti lä, så att han kunde kasta ankar ett stycke från land. Och knappt var det gjort, innan en välbemannad slup lade ut från fartygets sida och styrde åt Annila till, i påtaglig mening att afskära flyktingarne återtåget från udden till fasta landet och stora landsvägen åt Raumo.

117 Elias smålog, när han märkte detta på klippan der han höll utkik. – Sista knuten!konsekvensändrat/normaliserat mumlade han, upplöste snöret och kastade det långt ifrån sig i skogen. Han kände sig med ens helt lätt om hjertat.|36| Det förekom honom, som hade han härmed lösgjort sig från sista qvarlefvan af fädernes vidskepliga hexväsende, om hvilket han i sin barndom hört så många underbara sägner på Majniemi.

118 Vare sig nu att Svarta Janes ande sväfvade öfver vattnen för att gifva eftertryck åt sista arfvet af hennes trolldomskonst, eller att ovädret på ett ganska naturligt sätt hade länge samlat sig i det svarta snömolnet, alltnog, der utbröt ett herrans väder, hvars like icke blifvit i mannaminne förspord uti dessa stormiga nejder. Vinden sprang med ens till sydost och växte till en orkan, som rasade öfver kusten på snöiga vingar. I ett nu var allt insvept i ogenomträngligt mörker. Snö, blandad med hagel, nedföll så tätt, att alla vägar och stigar om få minuter voro obegagneliga. I denna isande frost, i detta förfärliga mörker hörde man rundtomkring endast hafvets rytande, måsarnas skri, vargarnas tjutande, stormens dån och braket af hundraåriga |736|furor, som stupade för orkanens framfart, en efter annan och stundom i långa sträckor, stam öfver stam, såsom hade en af Uppenbarelsebokens domsenglar farit fram öfver nejden med vredens vågskål och härjat allt i sin väg. Det var liksom hade naturen ännu behof af en våldsam kris, innan den kunde komma till jemnvigt efter en sådan rad af ovanliga och förstörande företeelser, som utmärkte slutet af 17:de seklet och början af det 18:de. Den tidens författare tala alla om höststormarna år 1721 såsom de våldsammaste man någonsin då upplefvat, och dessa stormar betäckte det olyckliga Finlands kuster med spillror af fartyg och skeppsbrutne flyktingar, hvilka vid första rykte om freden skyndade hem till deras älskade land, men i stället funno döden vid dess kuster.*)Fahlander omtalar, bland andra förolyckade, den rikaste och då för tiden mest ansedde köpman i Gamla Carleby, rådman Lars Brenner. Hans otålighet att återvända till fäderneslandet var så stor, att han inskeppade sig på hösten med hustru, barn och all sin egendom till hemorten. Alla förgingos i vestra Qvarken utanför Umeå.

|37|

119 I en naturlig grotta, bildad af en öfverhängande klipphäll, sutto de tre flyktingarna, blott till hälften skyddade för ovädrets fasor. De vågade icke upptända eld, af fruktan att derigenom förråda sitt gömställe för deras förföljare; och äfven om de vågat det, hade det sannolikt varit omöjligt. Ynglingens hela omsorg gick ut på att skydda de två värnlösa varelser, hvilka slumpen eller försynen anförtrott åt hans vård. Han samlade mossa under snön och granruskor från skogen för att bereda dem en dräglig hviloplats; han afkastade, oaktadt deras invändningar, sin korta jacka för att bereda dem skydd mot kölden; han intalade dem mod och försäkrade dem att de vid dagningen skulle vara utomoriginal: utan (källa för ändring: HT) all fara. Och när han dervid belönades med en god, vänlig blick från flickans varma ögon, då kände han sig så lycklig, då glömde han sitt vilda, af faror uppfyllda äfventyrarelif och tyckte sig under denna snöiga klipphäll, midti stormen, mörkret, kölden och elementernas uppror mera säll, än han någonsin kännt sig under många år, alltsedan hans barndoms lyckliga dagar hemma på Majniemi.

120 – Marie,konsekvensändrat/normaliserat sade han med en för honom ovanlig vekhet i rösten, – jag vill icke fråga dig hvarföre du lemnat Stockholm, der du bodde i lugn och öfverflöd hos den förnäma grefven och hans goda grefvinna, för att byta ditt lyckliga lif mot så många faror och försakelser, som möta dig här i vårt eget sönderslitna och förhärjade land. Men visst måste du dertill haft goda skäl.

121 – Du vet att jag kommit för att uppsöka min gamle far,konsekvensändrat/normaliserat svarade flickan undvikande. – Sedan sex år ha vi icke hört det minsta af honom. Jag vet |737|endast att ingenting kunde förmå honom att flytta öfver till Sverige, när han skickade min mor och mina syskon ur landet vid fiendens inbrott. Vi voro elfva syskon, åtta bröder och tre systrar. Sex af bröderna stupade på ett parti under Major Bertelsköld, kort före Storkyro slag. Två bröder blefvo hemma hos|38| far, och af dessa två blef en bortförd till Ryssland, den andra gick i fält och frös sedan ihjäl i de norska fjällen. Min mor är nu död, mina systrar ha gift sig i Sverige. Af alla elfva är jag den yngsta och enda, som ännu kan vårda vår gamle far, ifall han ännu lefver, kanhända i nöd och armod. Skulle du, Elias, stadnat i Sverige och lefvat i öfverflöd, om du varit som jag?

122 – Men hvarföre denna förklädnad, om du endast ville uppsöka din far? Hvarföre icke hellre resa på ett större fartyg, och under bättre beskydd, som grefve Horn kunnat förskaffa dig? Hvarföre icke komma rik och välförsedd till din far, hellre än fattig och sjelf i behof af ett stöd?original: stöd. (källa för ändring: HT, 1873, 1884) Grefvinnan höll af dig som eget barn; hon skulle så gerna ha försatt dig i tillfälle att rädda den gamle Thomas Larsson ur nöden.

123 Marie teg, och hade det ej varit så mörkt, skulle man sett hennes klara blå ögon sänka sig fuktiga mot den snöiga mossan. – Fråga mig icke derom nu, sade hon slutligen bedjande. Kanske skall den dag komma, när jag kan säga dig allt.

124 Ynglingen frågade icke mera. En mörk blixt for kanhända i detta ögonblick genom hans själ. Flickan anade det och fattade hans hand. – Jag kan icke säga det nu,konsekvensändrat/normaliserat sade hon ödmjukt; – men tro intet ondt om mig, Elias! Jag säger dig, att du en gång skall se allt så klart och ljust, som allting nu är mörker omkring oss.

125 Man talade icke mycket mera den natten under klipphällen på Wärknäs udde. Endast stundom afbröts stormens oljud af nödrop ifrån sjön, der seglare gingo i qvaf, eller från skogen, der villade vandrare fröso ihjäl. Men de tre flyktingarne vågade icke lemna sin fristad; och hvad skulle väl de kunnat uträtta i denna fasans natt mot elementernas raseri?original: raseri. (källa för ändring: HT, 1873, 1884)

|39|

5. Ett fälttåg vid Raumo.

126 Morgonen efter den förfärliga stormen var solklar och spegellugn. Ett tjockt hvitt snötäcke låg utbredt öfver alla gator och tak i det gamla Raumo, hvars utseende denna tid var vida mer förfallet än Nystads. Midsommaraftonen 1682 hade större delen af staden nedbrunnit; endast den gamla ärevördiga fransiskanerkyrkan stod då, som i våra dagar, qvar efter tidernas ödeläggelser. |738|Nu hade krigets fasor gått öfver orten. Raumo hade vid denna tid 6 (säger sex) borgare. Den nyss förut blomstrande skolan, också ett medeltidsarf, var öfvergifven, lärare och elever skingrade eller döde. Sedan sju år hade här ingen yxe timrat, ingen pensel målat, ingen glasmästare skurit en ruta för husens vidmakthållande. Staden liknade en öfvergifven och öde by, ur hvars sönderslagna fönster här och der ett blekt, utmärgladt ansigte framtittade. Ack, deroriginal: det (källa för ändring: HT, 1873, 1884) hade heller ingen fin frökenhand på länge behöft de ryktbara Raumospetsarna, som då, och ännu i dag, qvarblifvit såsom ett ditflyttadt arf från de flitiga nunnorna i Nådendals fordna klosterceller. Men likväl fortforo ännu i den mörka och betryckta tiden några åldriga qvinnor af gammal vana att knyppla och åter knyppla sin Penelopes väf, i förhoppning om bättre dagar, då man åter kunde behöfva en smula grannlåt i Finland – en oskyldig, fin och behaglig lyx, som väl förtjente någon uppmuntran för sin urgamla härkomst och för sin subtila konstfärdighet. Lyckligt vore Finland, om det aldrig läte förleda sig af en mera ruinerande lyx, än de vackra oskyldiga Raumospetsarne.

|40|

127 Denna morgon bortlade de fattiga knypplerskorna sitt arbete och skyndade nyfikna till fönstret. Det kompani grenadierer, som var förlagdt uti staden, marscherade ut, och kosacker sprängde öfver de annars folktoma gatorna. De goda madamerna korsade sig – man påstod att de ännu i tysthet brukade denna katholska sed, som dessutom upplifvades genom ryssarnes exempel. De kunde ej annat tro, än att kriget åter utbrustit i full låga. Man talade om ingenting mindre än en fiendtlig landstigning på Wärknäs udde, och de, som icke begrepo hvartill en sådan skulle tjena efter freden, voro öfvertygade att åtminstone en skara af de förmätne kivekät landstigit under natten på udden, för att öfverrumpla och nedgöra den ryska posteringen.

128 Förhållandet var, att kosackerne från Nystad ankommit till staden under jagt efter flyktingarne, och samtidigt hade baron Sparrfelt i samma ärende anländt från sjösidan med resten af sin skeppsbrutna besättning. Jakten hade gått förlorad i stormen med allt hvad deruppå fanns; båten hade kantrat i bränningarne vid udden och hälften af manskapet omkommit. I stället att inspärra flyktingarne på udden, nödgades grefve Liljenstedts nitiska ombud, halfdöd af köld och med vrickad fot, söka en fristad i Raumo, der han icke underlät att inrapportera till militärbefälet huruledes den djerfve fribytaren med hans anhang befann sig i närmaste grannskap.

129 Kivekätspråk: finska voro till den grad fruktade, äfven i vestra Finland, att ryske befälhafvaren, som trodde sig hafva att göra med en betydlig skara af dessa förtviflade partigängare, ansåg sig böra vidtaga utomordentliga åtgärder. Ett |739|par i staden befintliga fältkanoner framdrogos, och då alla hästar behöfdes för kavalleriet, anbefalldes borgmästaren Hans Reinman att anskaffa dragare för trossen. Men oaktadt allt hans nit, kunde i denna hast ej flera än 4 hästar sammanbringas i Raumo stad.

|41|

130 Kavalleri, infanteri och artilleri, inalles omkring 150 man, uttågade alltså på morgonen till Wärknäs. Emedan alla vägar voro igenyrda, uppbådades stadens och närmaste byars manskap att bortskaffa snön, men äfven dertill förmådde borgmästaren icke sammanbringa flera än 30 à 40 arbetsföre män, till större delen gubbar och pojkar, hvarföre äfven deras hustrur och döttrar måste vara behjelpliga vid arbetet. Ett avantgarde utskickades att rekognoscera fiendens ställning och förehafvanden, hvarefter hela styrkan i slagordning, och hvar minut beredd uppå anfall, inryckte i de oländiga skogsmarker, som bilda den i hafvet framskjutande udden.

131 Bland de utskickade mindre ströfpartierna befann sig en sergeant med fyra man, hvilka fått i uppdrag att rekognoscera södra delen af udden närmast fasta landet. Sergeanten var en man om fyratio år vidpass, temligen tjock och ovig, med ett par förfärliga knäfvelborrar och ett par jovialiska grå ögon, framtittande under de lurfvigaste ögonbryn, som ännu beskuggat en manhaftig krigares martialiska blickar.*)Vid denna beskrifning blinkade skolmästaren med en illparig blick på sin vän, kapten Svanholm, som, varm och andäktig i förbidan på den stundande striden, tummade sina röda mustascher. Oaktadt detta hotande utseende tycktes han vara så föga trakterad af den mödosamma vandringen, att han, knappt kommen ur sigte från hufvudstyrkan, satte sig att hvila på en sten, och befallde, på en löjlig rotvälska, – hopblandad af ryska, svenska och finska med en stark bottensats af hans tyska modersmål, – sina soldater att draga för f–n i våld hvart de behagade; man hade nu fred, och han ämnade icke längre springa »mituntereinander wie ein Eselsjunge för diese fördömde Kivekäsianen und teufels nasibratten. Marsch!»

132 Soldaterne, rådville hvad de borde tänka om detta kommando, begåfvo sig till en förfallen lada nära intill, i hopp att der kunna i all beqvämlighet afsluta|42| sin kampanj i det mjuka höet. Men knappt hade den första satt foten inom den uppbrutna dörren, innan han skrikande rusade ut tillbaka, hållande med båda händerna om hufvudet, som blödde af ett temligen hårdhändt hugg öfver tschakån.

133 Häpne öfver detta mottagande, aflossade de tre öfrige på måfå sina musköter mot ladan och sprungo derefter, med den sårade kamraten emellan sig, |740|allt hvad de förmådde, sin väg till hufvudstyrkan, utan att vidare fråga efter sin närmaste förman, sergeanten.

134 Denne hade ur schenellfickan framtagit en kort pipsnugga och var just inbegripen i det behagliga göromålet att draga de första rökarna, då han förnam skriket vid ladan och straxt derpå skotten. Ganska oangenämt störd i sitt förehafvande, fann han efter något betänkande för godt att uppstiga och närma sig ladan med dragen huggare och pipan mellan tänderna. Gevär hade han icke, den gode mannen.

135 – Was der Henker, perkele, stuj, durak!konsekvensändrat/normaliserat utbrast sergeanten, ropande efter sin trupp; men denna befann sig redan långa vägar ur sigte, och den tappre anföraren var en fältherre utan armé.

136 I sådan belägenhet bruka vanliga fältherrar anse reträtten höra till omständigheternas allmänna gång, men den tappre sergeanten beslöt fresta krigslyckan och klef hurtigt framåt. Ur ladan trädde då en ung man i grå bondjacka och med dragen värja – en af dessa långa huggvärjor, som den tiden utgjorde karolinernas älsklingsvapen – kort sagdt, den unge Elias Pehrsonoriginal: Pehrsson (källa för ändring: HT) sjelf.

137 – Gif dig, eller är du dödens man!konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen, i det han gick sin motståndare på lifvet.

138 – Wech mit palaschen und på knä mit den koiran, oder den teufel anamme dich!konsekvensändrat/normaliserat utropade sergeanten å sin sida och var genast redo att parera hugget, likväl utan att släppa tobakspipan.

139 Det visade sig snart att båda kämparne voro öfvade fäktare. Hvad den yngre egde förmer i styrka och vighet, det ersatte sergeanten med sitt orubbliga|43| lugn. Han gaf och parerade huggen med den största kallblodighet och underlät icke vid minsta andrum att blåsa en rök ur pipan, som hängde ett qvarter framom hans långa mustascher.

140 Detta förargade ynglingen. Hans hugg föllo tätare, men på samma gång mindre försigtiga. Nästan i samma sekund hade hans värjspets afskurit pipans skaft och sergeantens klinga rispat hans jacka vid venstra skullran.

141 – Jach skall mans läre den tusan perkele snide min gute stambulka,konsekvensändrat/normaliserat skrek sergeanten, i sin tur uppbragt, och trängde hetsigare på sin fiende, men nu med mindre framgång, ty i detsamma flög klingan ur hans hand, genom en skicklig croisade af motståndaren, och sergeanten stod afväpnad.

142 – Gif dig!konsekvensändrat/normaliserat ropade ynglingen än en gång och höjde hotande sin väldiga huggvärja.

143 – Schtill, nur ganz sachte, kamrat, jag vill mans giwe den pamp och lappe den stambulka,konsekvensändrat/normaliserat svarade den besegrade. – Aber en gut Rath will jach |741|mans giwe dazu. Packe sin väg, padi suda! Den koko joukko ist ganz in der Nähe.konsekvensändrat/normaliserat

144 – Du har rätt, kamrat!konsekvensändrat/normaliserat svarade Elias, stickande värjan i slidan med en känsla af vänskap för den afväpnade motståndaren. – Spring din väg, – om du annars är skapt att springa,konsekvensändrat/normaliserat tillade han med en munter blick på sergeantens korpulenta person.

145 – Noch ein aberdass,konsekvensändrat/normaliserat genmälde sergeanten. – Oletko kivekäs?språk: finska*)Är du en kivekässpråk: finska (fribytare; efter orden, stenhand, stenslungare)? Hvart går den Reise?

146 – En kivekässpråk: finska är jag, får gå, men vidare tänker jag icke bikta för dig. Palta nu af och det på fläcken!konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen.

147 – Wain minäkin kivekäs!språk: finska**)Också jag är en kivekässpråk: finska. Jach vill verdamme mich, följe honom, waikka pohjanrättelse i originalet peräänspråk: finska†)Om också till nordens ända..|44| Han kan anamme mich mit. Jach ger den tjenst tausend Schweinefleisch, vi hawe den fred.

148 Elias skrattade. Mannen såg ut att hafva fullt allvar. Men ögonblicken voro för dyrbara. Han gjorde min af att med flata klingan köra den efterhängsne karlen för pocker i våld.

149 – Inte klappe den bra Erik Burchard, burgermeister in Wasa. Ein burgermeister giwe på den rygg, inte tage på den ryggen,konsekvensändrat/normaliserat fortfor sergeanten med en uppsyn af förolämpad värdighet.

150 – Hvad?konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen. – Är du den ryktbare sachsiske dragonen Erik Burchard, som Schmidtfeltoriginal: Schmidtfeld satt till borgmästare i Wasa, fastän han ej kan skrifva sitt eget namn?

151 – Den burgermeister är jach, den ganz kunniotettawa und ryktbare person. Jach skriwer min Namn mit den pamp und mit den nagajka. Nun inte tjinownik: soldat! durchaus! Nun inte soldat: kivekäs! durchaus? Nur immer mit dem Strom! Zwanzig mal besoffen imoriginal: besoffenim (källa för ändring: 1873, 1884) Arreste gesessen; njeto dobra! Marschiren nach Wasa, freies Leben, fred und den amnesti!

152 Elias befann sig i en sällsam förlägenhet. Sergeanten såg allt annat än pålitlig ut, och likväl talade han med en öppenhet, som icke gerna kunde vara anlagd på försåt. För en lustig bror, som ledsnat vid krigstjensten, måste också lockelsen att rymma nu vara i samma mån stor, som faran för efterräkningar minskades genom freden och truppernas aftåg ur landet. Ur stånd att blifva mannen qvitt, beslöt Elias att hålla hans sällskap till godo, så länge det ej kunde undvikas, men uraktlät icke att hålla på honom ett |742|vaksamt öga. Han utkallade Marie Larsson och gumman, som varit fördolda i ladan, hvarpå alla fyra skyndsamt begåfvo sig framåt fasta landet och stora landsvägen.

153 –konsekvensändrat/normaliserat Den teufel marschiren in lunta poron,konsekvensändrat/normaliserat utbrast den ovige sergeanten, som med möda följde de öfriga.|45| –konsekvensändrat/normaliserat Alter Junge weta guten Rath. Kamrat nehme den duschinka, jach sauvere den matuschka. Marsch!konsekvensändrat/normaliserat

154 Och härvid drog Burchardoriginal: Burchhard (källa för ändring: HT, 1873, 1884) den af förskräckelse halfdöda gumman med sig till landsvägen, der trossen höll stilla och några slädar funnos förspända. Elias förstod hans mening; flyktingarne togo för sin räkning två af slädarne, och trosskuskarne, som ganska väl kände den tappre sergeanten, hans fruktansvärda knäfvelborrar och hans ännu fruktansvärdare rotvälska, vågade icke göra den ringaste invändning.

155 Snön, som fallit på grön mark, gick genast till vatten, men slädföret var nu ypperligt, och det bar af i galopp till staden. För att komma vidare norrut, måste man passera tätt förbi tullen, och här var det hus, der baron Sparrfelt ännu logerade, sysselsatt att bada sin ledbrutna fot. Den nitiske friherren satt just vid fönstret, inom sig belåten måhända att sjelf icke behöfva förnya bekantskapen med Wärknäs ödemarker, då han såg slädarna komma och på långt håll igenkände de så ifrigt efterspanade och nu förmodligen fångade flyktingarne. Han öppnade derföre fönstret för att njuta af sin triumf och än engång erbjuda den unga flickan sitt beskydd. Men hvem målar hans harm och förvåning, när slädarna ilade snabbt förbi och ynglingen i bondjackan helsade med den gäckande frågan hur herr baron var nöjd med jagten i går! Sparrfelt rasade och gjorde hvad han kunde för att sätta hela staden i rörelse. Men ack, detta var lättare tänkt än gjordt. Stadens sex borgare hade annat att göra, militären var ute på fälttåget, och allt hvad Sparrfelt kunde åstadkomma var att den dagen knypplades några alnar spetsar mindre än vanligt i Raumo stad.

156 Det behöfver icke tilläggas, att fälttåget till Wärknäs udde aflopp utan manspillan och utan annan förlust än några nedkippade stöflar, så framt man icke vill anföra den märkliga händelse, att borgmästaren Hans Reinman blef med peruken fastsittande i en|46| gran. Den värde embetsmannen undkom emellertid Absalonis öde genom det ganska förnuftiga beslutet att hellre låta peruken hänga än hänga sjelf; och så slöts stora ofredens sista fälttåg i dessa nejder, väl icke mindre bråksamt, men mycket mera oskadligt,original: oskadlig, (källa för ändring: HT, 1873, 1884) än månget föregående äfventyr.

|47| |743|

6. En Decemberdag uti Wasa.

157 Hösten 1721 med sina stormar och skeppsbrott hade lemnat rum för en tidig och skarp vinter, som ännu bar de nästföregående vintrarnes ofredslynne. Minnet af stora ofreden har nemligen intill denna dag qvarlemnat så djupa, ehuru förbleknade spår i folkets sinne,rättelse i originalet att man ännu i Österbotten hör, till hälften på skämt, till hälften på allvar, talas »om den tid, när det var så kallt, att elden frös i spiseln»konsekvensändrat/normaliserat. En annan sägen talar om »när det var så mörkt, att man ej såg pertan som brann i väggen»konsekvensändrat/normaliserat. Inbillningen kunde ej finna nog starka bilder, för att uttrycka dessa tiders förfärliga nöd, och efterkommande föreställde sig derföre att under stora ofreden rådde ett ytterligt mörker och en oerhörd köld. Möjligen kändes också klimatets stränghet hårdare, ju mindre medel det ödelagda landet hade att skydda sig deremot. Alla berättelser från den tiden öfverensstämma deri, att vintrarne under krigsåren voro ovanligt kalla.

158 En dag i början af December hade en hop folk församlat sig utanför kyrkan i Wasa. Det var en söndag vid middagstiden, och en ostlig storm yrde massor af snö öfver staden. Man hade nyss kommit från kyrkan; det gamla ärevördiga stentemplet var nödtorftigt iordningstäldt; gudstjenst hade också hållits der med få afbrott under hela den ryska tiden och sista landshöfdingen Stackelberg hade låtit iståndsätta fönsterna, så att det icke mera, såsom under Schmidtfeltsoriginal: Schmidtfelds (källa för ändring: HT, 1884) tid, regnade och snöade in på församlingen. Men kyrkan var beröfvad alla sina prydnader, som invånarne vid fiendens inbrott undandolt eller fört öfver till Sverige. Borta var altartaflan och|48| sjelfva ramen nedbruten; borta den gamla orgeln, prydnaderna på predikstolen och ljuskronorna i taket, ända till de simpla ljuspiporna af jernbleck i bänkkarmarna, vare sig att fienden hållit dem till godo, eller att en nitisk väktare räddat ända till det minsta af kyrkans egendom. Allt var förfallet, bänkarna murkna, rappningen här och der bortfallen, en del grafvar under kyrkogolfvet uppbrutna, plundrade och en del grafstenar med deras inskrifter från 1600-taletkonsekvensändrat/normaliserat spräckta. Sjelfva staden deremot var mindre förfallen än de flesta öfriga städer, emedan den som residensort hållits någorlunda vid makt. Men detta lif var ett skenlif. Utom militärens qvarter, Korsholms boställe och de af fienden tillsatta embetsmännens boningar var allting öde. Af 10 stora fartyg, som Wasa egde 1714, fanns intet enda qvar.

159 Tålmodigt och väntande stod folketoriginal: fölket (källa för ändring: HT) i snöyran utanför kyrkan. Midtigenom vintern och ödeläggelsen uppgick också för dessa nejder ett nytt hopp. Freden, freden var på allas läppar och dernäst huru krigets stora oredor |744|skulle botas. Sålänge den af fienden organiserade förvaltningen ännu var i verksamhet, gick samhällets mekanik sin gång, väl ofta på sned, men han gick ändå. Stackelberg, den siste chefen, hade varit en välmenandeoriginal: välmenade (källa för ändring: HT) herre. Men nu hade urverket stadnat. De ryska tjenstemännen voro borta, de finska hade ännu ej trädt i stället. Allt var i upplösning, hela samhället så godt som utan styrelse. Och likväl såg man nu samma förunderliga ordning, som för 25 år sedan under den stora hungersnöden. Lagen hvilade, men ingen rörde sig att trampa dess bud under fötterna. Verkställande makten var utan armar, men det föll ingen in att man nu kunde göra hvad man behagade. Brottet hade ingen anklagare, ingen domare; dessa utarmade bönder och borgare hade kunnat spela herrar och spoliera allt hvad ännu återstod att taga, men ingen gjorde det. Så starktoriginal: stark (källa för ändring: 1884) var, sedan Carl XI:s visa regering, det lagbundna samhällsskicket,original: samhälsskicket, (källa för ändring: HT) att det ännu efter så grymma skakningar|49| bestod profvet, och aldrig ha Finlands lagar mera glänsande bevisat sin styrka än just under denna öfvergångstid, då allt var i upplösning och hvarje annat land skulle hemfallit under de lössläppta hungrande och förvildade massornas tygellösa passioner.

160 Men så var också detta folks hela hållning under den hårda pröfningen ett mönster för alla tidehvarf. När presterna år 1715 undanbådo sig den dem påtvungna fogdebefattningen, utsåg ryska styrelsen i Österbotten skrifkunnige bönder och bondesöner till fogdar. Dessa fogdar valde i hvarje socken en länsman, bonde liksom de sjelfva. Instruktionen för dem alla, så fogdar som länsmän, bestod, enligt tidens sed, i knut eller galge, derest de icke prompt uttogo och aflefvererade utskylderna. Lön kom aldrig i fråga; bönderna tillsades endast att föda sina fogdar, hvarföre dessas uppehälle vanligen bestod i någon kaka stampbröd, litet fisk och fågel, högst sällan smör eller mjölk, ty boskapen var slagtad och utödd. Nuvarande fogdar och länsmän kunna tänka sig uti deras ställe. Med denna instruktion, denna aflöning, heter det likväl 1721, att »de voro sinsemellan ganska eniga, så att de vid någon påkommande nöd alltid samråddes, påminnande sig icke allenast ansvaret under denna, utan ock en tillkommande förändrad regering. De valde sig således i hvarje socken de förståndigaste och mest betydande bönder till rådgifvare och uppsyningsmän, hvilka vid expedierandet af ankomne ordres, repartitioner, uppbörder och lefveranser, restantiers indrifvande och redogörelser skulle tillstädes vara; hvarföre ock vid undersökningen vid 1722 års vinterting i landshöfdingens närvaro intet mot dem var att påminna, utan fingo de tvärtom beröm för sin omhänderhafdaoriginal: om händerhafda (källa för ändring: HT, 1873, 1884) förvaltning.»

|745|

161 Ära åt desse obemärkte, redlige män ännu efter hundrade år i deras okända grafvar! Det folk, som bestått ett sådant prof, skall förvisso bestå i hvilken pröfning som helst.

|50|

162 Man hade pålyst i kyrkan, att den länge väntade nye landshöfdingen baron Reinhold Wilhelm von Essen ändtligen skulle inträffa i Wasa och att folket för honom kunde andraga sina besvär och klagomål. Betrycket var stort, alla behöfde hjelp och alla sågo i den nye höfdingen en räddande engel. Men tillika blef der en stark gäsning i sinnena. Åtskilliga af den eländige tyrannen Schmidtfelts kreatur hade genom deras utpressningar ådragit sig allmogens bittra hat. Stackelberg hade hållit en sträng räfst med de värste bland dem. Två bondplågare, hvilkas namn kommit till efterverlden, nemligen länsman Mårten Essevius i Lappajärvi och en annan hans medbroder, Johan Ahlgren,tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) hade redan förra sommaren blifvit dömda från lif, ära och gods. En tredje länsman, Anders Widbäck i Laihela,original: Laihela (källa för ändring: HT) hade afsatts från tjensten och dömts att återställa allt hvad han roffat. Men nu hade ryktet spridt sig att desse småtyranner skulle blifva delaktige af fredsamnestin, och annat ogräs var ännu dertill att bortrensa. Bönderna satte sig derföre i sinnet att hos landshöfdingen yrka på sträng näpst och på kyrktorget hördes månget ord af förbittring mot Schmidtfelts handtlangare.

163 –konsekvensändrat/normaliserat Anders håller sig gömd här i staden! Anders måste fram! Anders måste vi ha till stegel och hjul, skreko några de högljuddaste. – Schmidtfelt hade nemligenoriginal: nemlingen (källa för ändring: HT, 1873, 1884) haft två beryktade drängar, Israel och Anders, hvilka han skickade kring länet som fiskaler, och hvar desse råe blodsugare foro fram, der hade de utpressat sista skärfven, dels för sin herre och dels för sig sjelfva. Israel hade visligen lagat sig undan, när Schmidtfeltska regementet var slut, men Anders hade blifvit sedd uti trakten; man trodde att han nedgräft sina roffade egodelar och smög omkring för att skaffa dem undan.

164 Knappt var det sagdt, innan en larmande hop, till större delen bestående af gatpojkar, kom tågande uppför Köpmangatan och förde emellan sig en trasig usling, hvars tofviga hår och förvildade utseende sna|51|rare voro egnade att ingifva medlidande än fruktan. – Vi ha honom! vi ha honom!konsekvensändrat/normaliserat skreko pojkarna triumferande. – Beckmans Josef såg honom krypa under Hidéns bastugolf, och der drogo vi ut honom från fötterna. – Deliqventen var samme Anders, som nyss var efterfrågad.

165 – Slå den hunden! Piska ur honom hvarenda daler han röfvat från enkor och faderlösa!konsekvensändrat/normaliserat ropade den förbittrade hopen.

166 – Låt mans den hohe obrigkeit banke tusan perkele koiran brun und blau! Den rygg ist von härkän nahka; jach känne den rygg; men den obrig|746|keit muss man respektiren!konsekvensändrat/normaliserat utlät sig en tjock person i fårskinnspels och hundskinnsmössa, neddragen öfver ögonen.

167 – Burken! Burken är här! Burken har också en räkning ogjord!konsekvensändrat/normaliserat sorlade folkmassan och skockade sig kring den siste talaren, som förgäfves sökte maka sig undan, sedan han engång förrådt sig. Minsta pojke i Wasa kände den ryktbare f. d. borgmästaren Burchard på hans besynnerliga rotvälska, och i staden var han, lika mycket för sitt goda hull, som för namnets skull, bekant under öknamnet Burken.

168 – Es lebe Carolus!konsekvensändrat/normaliserat skrek den afsatte magistratspersonen, mån om att i denna opåräknade klämma visa sina loyala tänkesätt.

169 – Tysta munnen på Burken!konsekvensändrat/normaliserat utropade några. – Hvad skriker han för Carolus? Är han inte i rysk tjenst?

170 – Han blef för fet vid magistraten,konsekvensändrat/normaliserat genmälde andra; – derföre behöfde han svältremmen och blef på ny kula rysk sergeant.

171 – Jach inte vara sergeant!konsekvensändrat/normaliserat skrek borgmästaren. – Jach vara den ärliche rymmer, den karkuri, den kivekäs, durchaus! Zwanzig mal in Arrest gesessen! Sto djelat? Pratschaj! Jack rymme nach Wasa! Jag tycke den Wasa om, jach bo den Wasa, jach schwöre den grossmächtigen Fridericus! Durchaus!

|52|

172 – Nog ha vi haft värre borgmästare, än Burken,konsekvensändrat/normaliserat invände en gammal borgare. – Han drack hemma och snarkade i magistraten; men hade han en droppe qvar uti kruset, så bjöd han åt andra med.

173 – Mig lät han ge tjugu prygel för det jag skrek hurra för kungens hemkomst,konsekvensändrat/normaliserat mumlade hotfullt en skäggig fiskare.

174 – Immer den obrigkeit respektiren!konsekvensändrat/normaliserat svarade borgmästaren. – I går den czaren, i dag den kung, nur immer den rechten potentaten, durchaus!

175 – Bort till Korsholm med Anders och Burken!konsekvensändrat/normaliserat ropade åter de längre bort stående.

176 – Stilla!konsekvensändrat/normaliserat yttrade en myndig man, som nu framträdde bland den stojande hopen. Veten J icke att landshöfdingen väntas hvar stund till staden? Han må döma dem, icke vi. Och hvad Burchard angår, så vet hvar käring att han är en narr, och det är det värsta man kan säga om honom. Han kan följa mig hem tillsvidare.

177 – Larsson har rätt! Landshöfdingen skall döma dem,konsekvensändrat/normaliserat ropades nu från alla håll, och stojet tystnade, sedan man förvissat sig om att de båda misstänkte personerne voro i säkert förvar.

|53| |747|

7. Familjen Larsson.

178 Den myndige man, som i en så läglig stund inlade sitt förord för den afdankade borgmästaren Burchard, var den rikaste köpman i Wasa dåförtiden och en son till den Larsson, hvilken grefve Bernhard Bertelsköld besökte här under den stora hungersnöden*)Se sjette berättelsen, »Majniemi slott».. Slägten hade, sedan dess uppträdande i dessa berättelser under första hälften af sextonhundratalet, delat sig uti tvenne hufvudgrenar. Ena grenen hade qvarstadnat som bönder i Storkyro på stamgodset Bertila och der bragt sig upp till ansenligt välstånd. Men denna gren af slägten hade nästan totalt gått under i kriget. All dess egendom var förstörd, fadren, Thomas Larsson, var försvunnen, modren död, åtta blomstrande söner hade stupat, två döttrar hade stadnat under flykten i Sverige, och endast yngsta dottern Marieoriginal: Maria återvände fattig och värnlös till fäderneslandet, för att under mödor och faror uppsöka sin förlorade fader.

179 Andra grenen åter hade blifvit köpmän i Wasa och härstammade från en Lars Larsson, hvilken tjenat sig upp från drängpojke till bokhållare, från bokhållare till kompanjon och från kompanjon till måg hos den rike handelsmannen Hagelin, som hvarje år skickade fem skepp till Stockholm, och derifrån förskref sig början till Wasa Larssönernes rikedom. Nuvarande chefen för detta hus hette också Lars Larsson. När krigets åskor begynte att mullra på nära håll, skickade den försigtige mannen redan på hösten 1713 hustru och barn jemte sin mesta redbara egendom öfver till Stockholm, och när landet gick till|54| spillo efter Storkyro slag, lyckades han sjelf undkomma norra vägen öfver Torneå. Åt fienden qvarlemnade han gård, magasiner, beckbruk och skeppsvarf, men skulle dock äfven med återstoden varit en rik man, derest icke den rätta plundringen begynt efter kungens återkomst och med Görtziska väldet. Larsson hade då öppnat en spanmålshandel i Stockholm; men nu kom den ena godtyckliga gärden och pålagan efter den andra, och slutligen anbefalldes Stockholms stad 1718 att införskrifva 100 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor spanmål från utlandet. Larssons sista blanka karoliner vandrade ut i denna affär; men knappt var spanmålen kommen, innan Görtz bestämde priset, för hvilket spanmålen skulle säljas, och nedsatte det så lågt, att köpmännen förlorade 6 till 8 daler på hvarje tunna. Med Larssons handel var det nu slut, liksom med de flesta andras, och han kunde skatta sig lycklig att, vid sin slutliga återkomst till Wasa strax efter freden, af hela sin stora |748|förmögenhet äga några gömda gamla silfverbägare, etthundra kopparplåtar och några tusen värdelösaoriginal: värdeslösa (källa för ändring: HT, 1873, 1884) mynttecken i behåll. Så litet detta var, så var det dock mer än någon annan den tiden ägde i Wasa, och Larsson uppträdde derföre i fädernestaden med det rykte om sig att vara en klok karl, som bergat sin nätta spillra undan det allmänna skeppsbrottet. Detta anseende förstod han att begagna till utländsk kredit och var derföre en af de få, som genast kunde åter börja sin handel med stor profit, i det han för lågt pris uppköpte tjära och införskref salt. Den som då hade penningar gjorde briljanta affärer. Så högt var penningens värde, och så stor var bristen på denna vara, att en gammal man vandrade från Uleåborg till Brahestad hela åtta milen till fots för att hemta en sexöreslant, som han gömt bakom ugnen uti en bagarstuga.

180 Larsson hade nyss fått sitt spolierade hus någorlunda i ordning. Väggarneoriginal: Wäggarne (källa för ändring: 1873, 1884) voro hvitlimmade, och rutor funnos åter i alla fönster; men dubbelfönster voro den tiden, äfven i skarpaste vinter, en okänd|55| lyx. Från en liten öfverbyggd trappa och genom en trång förstuga trädde man in i en temligen rymlig, men låg sal, hvars amöblement utgjordes af en ofantlig öppen spis, ett stort matbord, omålade bänkar, en karmstol af masur för husbonden, en rymlig skänk och på väggen ett porträtt af Carl XII, hvar söndag bekransadt med friskt granris af husets ungdom. Allt det groll, hvilket Larsson och alla köpmän den tiden hyste mot salig kungen, som kostat dem vackert, hade längesedan blifvit kastadt på den förhatlige Görtz. Han ensam fick uppbära borgareståndets bittra grämelse öfver all den ofärd, som konungens krigslystnad bragt öfver handeln och näringarne; och ehuru Larsson varit för mycket med om debetsidan af Carl XII:s bokföring, för att just kunna hysa någon beundran för hjelten, tillät han likväl sina söner och döttrar att i detta afseende ha deras mening för sig.

181 Till höger om salen funnos två kamrar, den ena för värden och värdinnan, den andra för döttrarna. Till venster voro likaledes två kamrar, af hvilka den yttre utgjorde handelsbod, den inre på engång kontor och boningsrum för sönerne. Dessutom fanns midtöfver gården en finnstuga för bönderne och ofvanföre den en s. k. nattstuga för ansenligare gäster. Lägger man härtill att inredningen i alla dessa rum var ännu enklare än den uti salen, så kan man göra sig en ungefärlig föreställning om den tidens rikaste köpmanshus uti Wasa stad.

182 Några timmar efter uppträdena vid kyrkan återfinna vi Larsson och hans familj vid qvällsvardsbordet kl. 7 på aftonen. Till venster om köpmannen satt hans husfru, mor Larsson, en något barsk matrona om fem och fyrtio år; närmast henne döttrarna, jungfru Kajsa, 20 år gammal, af mera hurtigt, |749|än just behagligt utseende, och liten Veronica, en klarögd, men blek och fint byggd flicka om 12 år vidpass. Närmast fadren sutto tre raska söner. Af dem hade den äldste, Lars, 26 år gammal, allaredan gifvit sin tribut åt kriget och tjent under kungen i Norge,original: Norige, der han|56| mist sitt venstra öga, men nu var han fadrens första bokhållare och högra hand. Den andre,original: andre (källa för ändring: 1873, 1884) Mathias, 22 år, var bestämd att öfvertaga bondearfvet efter sin fars kusin, den försvunne Thomas Larsson, och den yngste, Bertel, som blott var 15 år gammal, hade gått i skola i Stockholm och funderade på den lärda banan, så snart man åter fick akademi i Åbo. Längre ned vid bordet sutto en svensk bokhållare vid namn Grenman, jemte två gamla drängar och tre pigor, och bland dem hade äfven f. d. borgmästaren Erik Burchard erhållit sin anspråkslösa plats.

183 Tidens rådande stränga ordning tillät ingen att tala vid bordet, derest han icke direkt tillspordes af husbonden. Men denne, hvilken annars med hela en solid affärsmans förakt behandlade äfventyraren, som slumpen fört till hans hus, nedlät sig nu att ställa till honom några frågor, som med synbart intresse följdes af det öfriga tigande bordssällskapet.

184 – Burchard var uti Nystad?konsekvensändrat/normaliserat frågade Larsson.

185 – Jach war den Nistad mit und gjöre den fred,konsekvensändrat/normaliserat svarade f. d. borgmästaren, i det han lät en ansenlig stekt rofva följa en stor strömming åt innanför de långa knäfvelborrarne. – Jach var den Kivikarta, den ö, den saari, wo den grossen Hus war aufgebaut, und wo der grossmächtige graf Bruce die Schwedenhunden zog an der Nase.

186 – Hvad säger han?konsekvensändrat/normaliserat återtog Larsson med rynkad panna.

187 – Jach säger wo der grossmächtige graf Liljenstedt die Russenhunden zog an der Nase,konsekvensändrat/normaliserat fortfor borgmästaren, utan att låta sig det minsta bekomma. – Jach kenne den grossen potentaten, alle zusammen, kaikkityyni, durchaus! Den Liljenstedt, den Ostermann, den Bruce, den Strömfelt, den Sparrfelt:original: Sparrfelt; (källa för ändring: HT) guten Tag, mein lieber Burchard, kapuschewaite? Jach presentire das gewär. Gott befehle Ihro Gnaden, so und so, grosser Durst, aber den flasken so ganz pikku liten! Da hast du ein Dukaten, Burchard, vi gjöre zu|57|sammen den fred! Schön Dank, ihro Gnaden, es lebe der grosse Czar!

188 – Så, så!konsekvensändrat/normaliserat mumlade Larsson småleende.

189 – Wollte sagen: der grossmächtige Fridericus soll leben!konsekvensändrat/normaliserat rättade borgmästaren flinkt. – Nur immer den rechten Potentaten, durchaus!

190 – Nå, och der träffade han en ung flicka, som frågade i byarne efter Thomas Larsson?

191 – Den Nistad jach få podorochna nach Raumo. Den Raumo jach marschire gegen den kivikät. Eben aus dem Arreste wech, schlecht geschlafen, |750|miserabel getrunken, pfui! Jach sage zu mir: bin ein gut Finnländer, bin wirkamies, tjinownik, burgermeister in Wasa gewesen, marschiren nach Wasa, den alten prächtigen Larsson zu sehen und den trefflichen Bier – mit Erlaubniss, jach dricka den skål – und so, paff, drei hundsfotten in den alten lada! Jach binde alle zusammen: nein, jach binder de stacker nicht, nimmer grausam gewesen. Jach sage till dem: Kinder, lasst uns gute Freunde und kumpanit werden. Hagel! Das junge flicke fiel mir um den Hals, so verdammt froh war sie.

192 – De voro tre, säger Burchard? Och hvar skiljdes han från dem?

193 – Jach dem konwojierte alle drei bis nach den Malaks, kirkonkylässä. Alleweil spatsiren, la la, zuweilen köre den häst, kataj! Den junge kiwekäs war verdammt vergnügen mich zu haben. So ein verfluchter Bummler! Den preis på hans kopf, hundert thaler och hundert rubel verdienen, – eta sto rublej! Jach nichts verdiene, so ein Kerl ist der alte Burchard. Jach beskytte dem; die alte Mume jammerte nur immer fort: den bra Burchard, den Herzens ystävä. Wie sie verliebt war, Donner wetter; ganz verpickt war sie wegen des alten Burgenmeisters. Nun so (och härvid interfolierade borgmästaren sin berättelse med en portion gröt, som kunnat förslå åt ett halft kompani) in den Malaks traf jach ein miserables Brantwein, nawodki! Nahm ein tscharka, den ich hatte|58| grossen Durst, und war so ein wenig besoffen – halloh! Die junge duschinka ward skräckt, der teuffelskerl schliess den owen kiini, und das ganze Gesellschaft war putzwech.

194 Larssons blick mörknade, men han teg. Alla bordsgästerna hade slutat sin måltid; endast borgmästaren var ännu ifrigt sysselsatt att godtgöra hvad han försummat genom berättelsen om sina hjeltemodiga äfventyr, då dörren öppnades och en ung flicka inträdde i salen.

195 Oaktadt den snöiga koftan och den öfver pannan neddragna ylleduken, igenkände alla de närvarande vid första ögonkastet Marie Larssons vackra blå ögon och smärta,original: smärta (källa för ändring: HT, 1884) behagfulla gestalt.

196 Familjens yngre medlemmar uppstego för att helsa henne ett godt välkommen; sjelfva borgmästaren bortlade trädskeden, som gjort en så oerhörd breche uti hafregröten. Men husbondens befallande blick qvarhöll alla på deras platser.

197 – Bordsbönen! sade han entonigt, utan att bevärdiga den nykomna ens med en helsning.

198 Veronica, hvars tur det var att uppläsa bönen, fullgjorde stammande sin skyldighet. Allas blickar smögo förstulet till flickan, som stod der, skygg och tigande, qvar vid dörren.

|751|

199 När bönen var slut, gick Larsson fram till Marie och ledde henne, utan att säga ett ord, till sin kammare, hvarefter han stängde dörren och betraktade henne med en domares stränghet.

200 – Innan jag helsar dig välkommen i mitt hus,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – måste jag veta om du är värdig att träda härin och vara en af de våra. Jag är dig uti faders ställe och jag måste veta hvarföre du uti mörka natten rymt ifrån Stockholm och så svårt förbrutit dig mot dina höga välgörare, grefven och grefvinnan Horn.

201 – Jag skref till grefvinnan från Waxholmen och bad henne förlåta mig,konsekvensändrat/normaliserat svarade Marie, kämpande med sina tårar.

202 – Ett bref, som ingen förstod och hvari du intet bekände. Jag vill veta hvarför du flydde.

|59|

203 – Förlåt mig, ack förlåt mig, farbror! Jag kan ej säga det nu; det skulle kanske störta oss alla uti förderf. Tro mig, jag är oskyldig, jag kunde ej annat! Jag måste, jag måste fly!

204 – Marie, du kan väl aldrig föreställa dig, att jag ämnar nöja mig med tomma undflykter. Säg mig allt, och jag skall försöka ställa ditt fel tillrätta.

205 – Jag är ej brottslig, farbror, och likväl kan jag ej säga er nu hur det är. Haf nåd med mig. Har ni hjerta att jaga mig bort från ert hus?

206 – Nej. Men jag tillåter dig ej att tala vid någon här, eller räcka din hand åt dina kusiner och din faster innan du rättfärdigat dig. Var förnuftig, barn! Är du oskyldig, så behöfver du blott säga ett sannt ord.

207 – Och detta ord skulle kanske blifva er olycka! Nej, farbror! Jag kan icke, jag kan icke nu!

208 – Jaså! Hör då hvad jag lofvade grefve Horn, när jag reste från Stockholm. Jag skall skicka flickan tillbaka, när jag finner henne och hvar jag finner henne; så var mitt ord, och mitt ord brukar jag aldrig rygga. Vid Brändö ligger en Umeåbo, som seglar i morgon tillbaka till Sverige. För i natt må du stanna här, men ingen annan än jag skall tala med dig. I morgon vid daggryningen för jag dig ut till Brändö och sörjer för att du kommer tillbaka till Stockholm. Godnatt.

209 Med dessa ord lemnade den stränge farbrodren rummet och reglade dörren utifrån. Marie gömde ansigtet i sina händer och gret.

210 Ingen vågade ens med en hviskning motsäga den fruktade husbonden. Endast Veronica smög i tysthet en bit af sin söndagskaka på brickan, der man framsatte en qvällsmat åt hennes instängda kusin.

211 När detta var gjordt, sköt Larsson regeln undan och gick sjelf med brickan in till den fångna. Ett rop af öfverraskning – och alla följde honom |752|i kammaren. Fönstret stod öppet; den arma Marie hade flytt ensam och öfvergifven ut i den mörka vinternatten.

|60|

8. Flyktingarne i ödemarken.

212 Hela hösten igenom år 1721, och ännu långt in på vintern, fortfor en rad flyktingar att inströmma till Finland. Några kommo norra vägen öfver Torneå och Kemi; andra kommo sjöledes tillbaka från Sverige; ännu andra kommo från ödemarkerna i det inre af landet, der de funnit en fristad, tillbaka till deras fordna hemvist närmare kusten; några få kommo också tillbaka ifrån fångenskapen i Ryssland. Alla hade de att kämpa med stora vedermödor. Här funnos inga andra vägar i brukbart skick, än de nödvändigaste militärvägar. Vid alla öfriga vägar fanns icke en bro, icke en färja, knappast en båt vid stränderna; inga gästgifvargårdar, inga hästar, inga lifsmedel, inga boningshus och inga menniskor. När landshöfdingen baron von Essen Andersmessotiden 1721 med lifsfara kastades af stormarna i land till Kasaböle i Sastmola socken och derifrån ville färdas norrut till sitt höfdingedöme, fann han på sjelfva stora kustvägen inga anstalter gjorda för resandes fortkomst. Ryska styrelsen hade väl här inrättat postgång och gästgifverier, men de voro nu upplösta. Landshöfdingen kunde endast med största svårighet komma fram och måste på flera ställen dertill begagna oxar. Häraf kan man ungefär ana huru det var beställdt med öfrige vägfarande.

213 De som begåfvo sig inåt sockne- och byavägar, återfunno mångenstädes icke den fordna vägen, utan i dess ställe ett kärr, eller en småskog, der man här och der upptäckte hjulspår. Funno de vägen, så voro alla diken igenrasade, alla trummor förstörda och rundtomkring lågo alla hägnader nere kring fordna|61| åkrar och ängar. Flyktingarne sökte sin hembygds kyrka; de funno henne ej utan möda; skogen hade uppvuxit omkring henne och skymt henne för vandrarens blickar. Hägnaden var nedrifven kring kyrkogården – nemligen der det fanns en sådan, ty de fleste döde begrofvos ännu under kyrkans golf – och korsen lågo nedtrampade. I tornet fanns ingen klocka att ringa till gudstjenst; himmelens vindar blåste in genom de sönderslagna fönstren; altaret hade ingen skrud, ingen kalk, intet vin och blott sällan en prest, eller ock fanns i den fordna kyrkoherdens ställe en ung djekne, som blifvit dertill invigd på måfå i Åbo. Ändock böjde flyktingarne med innerlig andakt knä i den förödda helgedomen; de tyckte sig åter stå sin Gud närmare, när de fingo tillbedja honom i den egna kyrkan, så bofällig hon var.

|753|

214 Från kyrkan gingo flyktingarne att söka sin by och sin gård. De gnuggade sina ögon och sågo med förvåning omkring sig. Det var så främmande och olikt nu på den fordna stranden, på den välkända kullen. Grinden var borta, brunnen inrasad, stugan försvunnen; det var icke lätt att igenkänna den gamla kära gården, som nu var bevuxen med granar och enrisbuskar. Eller hände sig någon gång, att en ny stuga de sista åren hade rest sig uppå den gamlas fridlysta plats, och i den nya stugan bodde nya, främmande invånare, som tagit det öde hemmanet i besittning. Då uppstodo der inbördes klagomål och långa tvister om äganderätten; och det var förunderligt att se, huru dessa menniskor tvistade om den ena lilla och halfvilda jordlappen, medan landet på flera mils sträckor låg öde och utan bebyggare.

215 Tio eller tolf dagar före jul tågade en sådan skara flyktingar genom Storkyro socken. De voro omkring tio hushåll, men ägde icke mera än två hästar att draga deras ringa bohag. Vägen förde dem öfver det fordna slagfältet; elfven låg åter frusen, stränderna åter snöbetäckta, likasom på den märkvärdiga dagen för snart åtta år sedan. Här och der kunde|62| man under snötäcket urskilja benranglet af en häst eller jordhögarne, som blifvit uppkastade öfver de slagnes grafvar; för öfrigt intet spår på nära håll af den stora striden. Men Napo by låg ännu öde och obebodd, till hälften nedrifven, till hälften bränd. Några förfallna hus stodo qvar, men folket skydde dem. Det nära slagfältet var ett för kusligt grannskap och stod i förbindelse med bittra hågkomster. Flyktingarne tågade vidare och kommo på en omväg till kyrkan. Den stora odlade slätten var till en del öfvervuxen med unga björkar och videbuskar, der räfven hade sin kula och snöripan sitt bo midt på Finlands största och bördigaste åkerfält. Men en del af slätten bar ännu spår af odling. Här voro en del af byarna ännu bebodda, och flyktingarne fingo ett efterlängtadt tak öfver hufvudet. De spridde sig derföre i gårdarna och mottogos gästfritt af det fattiga folket. Några bland dem voro hemma från denna trakt. Det var rörande att se, huru de gingo från gård till gård, för att efterfråga sina slägtingar och vänner. Ganska få voro de som nu funnos qvar; men det hände någon gång, att föräldrarne återfunno sina förlorade barn och barnen sina begråtna föräldrar; syskon återfunno syskon,original: syskon (källa för ändring: HT, 1873, 1884) hvilka de länge ansett för döda, och den fordne ynglingen återfann sin ungdoms älskade brud vid en annans sida. Arma, vilsekomne flyktingar från det kära fosterlandet! De kände sig likasom skeppsbrutne, af hvilka många funnit sin graf i vågorna, men några blifvit uppkastade på stranden och räkna med skiftande sorg och glädje sina glesnade leder.

|754|

216 Bland dem, hvilka tågade vidare, var ett sällskap af fem personer med en häst. Tre ibland dem utgjorde en återvändande familj: en ung f. d. soldat vid namn Heikki, hans likaså unga hustru, Brita, och hennes orklöse fader, den gamle Hilli. Denne Heikki var bondeson ifrån Storkyro och skulle som äldste son bordt ärfva hemmanet efter sin fader. Men när Heikki, som man hållit för död, nu vände tillbaka|63| från Sverige, fann han gård och hemman tagna i besittning af yngre brodern, hvilken varit der bosatt i flera år och hade familj omkring sig. Hemmanet var för litet att dela, och Heikki hade ingen lust att fördrifva sin broder. Alltså rastade han blott några dagar i Storkyro och begaf sig derefter med sin hustru och svärfader längre norrut till Munsala kapell, i afsigt att upptaga ett öde hemman, som tillhört svärfadren. Munsala församling är nu för tiden helt och hållet svensk, men ortens eget namn (Muni-salo, äggholmen) och många andra namn derjemte (Wäki-salo, Lohi-lahti m. fl.) bevisa att folket tillförene varit finskt. Stora ofreden förändrade mångenstädes den finska och svenska befolkningens områden i Österbotten genom nya inflyttningar.

217 Till dessa tre hade i nejden af Wasa en ung flicka, ledsagad af en yngling i grå jacka, anslutit sig. Då vi utan svårighet i dem igenkänna tvenne gamla bekanta, behöfver endast tilläggas, att Marie Larsson efter flykten ifrån sin farbroders hus fann en fristad hos en syster till den gamla gumman, som härtills åtföljt henne och som nu stadnade qvar i Wasa. Här hade Elias Pehrson åter uppsökt henne, och då Marieoriginal: Maria för intet pris ville underkasta sig sin farbroders hotelse och återsändas till Stockholm, beslöt hon att hellre med Elias’ tillhjelporiginal: tillhjelp, (källa för ändring: HT) på egen hand efterspana sin försvunne fader. Båda åtföljde derföre de öfrige flyktingarne till Storkyro. Men här hade ingen sett Thomas Larsson på mer än fyra år, sedan han råkade i strid med det fiendtliga kommando, som var ditskickadt för att indrifva utskylderna. Vid detta tillfälle plundrades och brändes Bertila gård, och dess gamle husbonde försvann. Men ett rykte gick, att han för två år sedan blifvit sedd uti Munsala eller Oravais,original: Orawais, och detta rykte förmådde Marieoriginal: Maria att följa de öfrige norrut, så mycket hellre emedan hon fattat vänskap för Brita och hoppades härigenom undkomma sin farbroders efterspaningar. Elias hade sina skäl att icke återvända till södra Finland och betänkte sig|64| icke länge, innan han beslöt att blifva den femte i ressällskapet.

218 Flyktingarne behöfde emellertid mer än åtta dagar för att tillryggalägga de sex milen emellan Storkyro och Munsala. De måste mer än en gång hvila öfver natten i en förfallen lada eller en öfvergifven torparkoja, och den stackars hästen måste åtnöja sig med vissnade löf, hvilka med möda |755|uppsamlades under snön. Mer än en gång voro vargarne midt på ljusa dagen så närgångne, att Elias och Heikki måste med störar drifva dem tillbaka, när de anföllo hästen. Mer än en gång påträffades äfven i skogarna qvarlefvor af någon ensam flykting, hvilken blifvit söndersliten och uppäten af dessa, då otroligt närgångna rofdjur.

219 Lyckligtvis bildade isen redan naturliga broar öfver åar och kärr, och de vägfarande hade försett sig med lifsmedel i Storkyro. De kommo derföre ändtligen uttröttade, men välbehållne till sin bestämmelseort Lohi-lahti (numera Loilax)original: Lojlax) en qvart mil norrom Munsala kyrka och tre qvart mil söderom NyCarlebyoriginal: Ny-Carleby (källa för ändring: HT) stad.

220 Allt hvad här återstod af Hillis fordna hemman var en gammal ria vid landsvägen. Det var två dagar före jul; huru skulle desse husville flyktingar fira frälsarens glada födelsefest?

221 De togo sin bostad i rian, och det befanns att hon, med någon försigtighet, ännu kunde eldas. Om en stund sprakade i ugnen en brasa af grof tallved. Heikki och hans unga hustru betraktade hvarandra med en känsla af trefnad. De hade aldrig förr suttit tillsammans under eget tak, och denna förfallna nedrökta byggnad var den första fasta egendom och det första hem de ägt uti lifvet. Medan den gamle Hilli ej kunde nog prisa hemmanets förra rikedom och sucka vid tanken på dess nuvarande armod, tyckte sig de unga nygifta rikare nu, än de någonsin varit förr. Sorgsen och tankfull satt Marieoriginal: Maria vid ugnen, och mot hennes vilja flydde hennes tankar tillbaka till Stockholm, till det rika grefliga huset, der midt under Sveriges armod allt ännu var sammet, siden, speglar och|65| guld. Frestaren, som alltid är till hands i sådana ögonblick, hviskade i hennes öra: hvarföre bytte du denna prakt mot ett eländigt skjul bland drifvor och ödemarker? Men den tysta rösten i hennes innersta svarade härtill: Marie,original: Maria, du gjorde rätt! Och frestaren teg.

222 Elias återvände nu med sin bössa från skogen och medförde två skjutna tjädrar, hvilka man genast anrättade. – Jag vill göra dig ett förslag Heikki,konsekvensändrat/normaliserat sade han gladt. – Jag vill blifva din torpare, och så skola vi bygga tillsamman; här är god timmerskog rundtomkring oss. Först vill jag hjelpa dig att bygga en bra gård här på kullen, och sedan skall du hjelpa mig att bygga en liten stuga dernere vid sjön. Du skall sköta åker och äng, ria och ladugård; jag deremot skall fiska der i den vackra viken, när du icke behöfver mig,original: mig (källa för ändring: HT) ty min håg står ändå ständigt till sjön.

223 – Hand på det! svarade Heikki hurtigt. – Men då skall du också hafva en rask hustru, som bjuder dig en glad min, en god brasa och en varm gröt, när du kommer frusen och våt tillbaka från sjön.

|756|

224 – Det tål ännu mycket att tänka på,konsekvensändrat/normaliserat svarade Elias, i det han förlägen makade en tallstubbe längre in uti ugnen. Stubben sprakade, gnistorna blänkte,original: blänkte (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och eldskenet föll bländande på Mariesoriginal: Marias ansigte, der hon satt invid ugnen med hufvudet lutadt i båda händerna. Kanske var det för eldskenet, som hon i detta ögonblick vände sig bort, och ingen visste om hennes tjuguåriga hjerta klappade fort eller långsamt vid dessa framtidsplaner.

|66|

9. Vinter- och vårdagar.

225 Den följande vintern snögade ganska sträng öfver nybyggarne på Loilax.original: Lojlax. (källa för ändring: HT) De hade firat julottan i NyCarleby,original: Ny-Carleby, (källa för ändring: HT) der de i alla fall måste förse sig med salt och jern och dit de hade blott en mils väg. Den lilla staden hade 1714original: 1714, (källa för ändring: HT, 1873, 1884) undgått en hårdare medfart. Här hade ryska galerflottan landsatt trupper vid elfmynningen. Härifrån hade den fasansfulla flykten och förföljelsen börjat i Österbotten. Andra fiendtliga skaror framryckte landvägen söderifrån efter Storkyro slag. Men stadens förmögnaste borgare hopsamlade allt silfver och guld, som kriget lemnat dem öfrigt, och gingo dermed den anryckande fienden till mötes på södra sidan om bron. Grannarne i Jakobstad, som icke iakttogo denna försigtighet, sågo snart derefter sin stad uppgå i lågor. NyCarlebyoriginal: Ny-Carleby (källa för ändring: HT) ägde ännu en liten qvarlefva af välstånd derigenom att dess djerfva små odäckade fartyg, trotsande fiendens vaksamhet, tid efter annan drifvit handel på Westerbotten. För öfrigt var också här spolieradt och öde. Staden hade vid fredsslutet knappt 150 innevånare; men på hösten hade redan lika många flyktingar återvändt ifrån Sverige. Den 1708 uppförda träkyrkan församlade, då som ännu i dag, både stad och land till den stora högtiden. För första gången på många år var åter ett gladare lif på kyrkbacken. Man hörde åter som fordom bjellrornas muntra klang, och hästarnes gnäggande under kappkörandet på den mörka julmorgonen. Kyrkan strålade åter som förr i ljus och andakt. Väl voro kronor och ljusarmar gjorda för tillfället endast af träd, och ljusen voro hvarken många eller stora. Men aldrig hade kyrkan stått i högtidligare glans eller|67| genljudat af mera innerliga lofpsalmer. Det var likasom hade en djup hänryckt känsla af tacksamhet och nyfödd lycka återstrålat ifrån församlingens allvarliga ansigten upp till englabilderna i taket och genom stenhällarna ända ned till de dödas grifter under församlingens fötter.

226 Nybyggarne från Loilaxoriginal: Lojlax (källa för ändring: HT) återvände efter högmessans slut. Det förekom Elias, som hade en tjock karl i lurfvig fårskinnspels följt dem ett stycke, |757|när de gingo från kyrkan till deras qvarter hos rådman Fortell. Man måste ihågkomma att Elias var en fridlös man, som hade sina skäl att icke gerna möta bekanta, och han beslöt derföre att hafva ögonen öppna. Men när Heikki kort derefter satte sig i släden att kuska Brita och Marieoriginal: Maria tillbaka till Loilaxoriginal: Lojlax (källa för ändring: HT) och Elias sjelf utan äfventyr passerade bron till fots, förglömde han snart denna flyktiga misstanke.

227 Straxt efter julen begynte Heikki och Elias att bygga af alla krafter. Det dröjde icke heller många veckor, innan en rymlig stuga stod nytimrad och hvit på Loilaxoriginal: Lojlax (källa för ändring: HT) kulle, österom landsvägen, som gick mellan kullen och sjön. Den ena af de två små kamrarna med deras utsigt öfver den vackra viken, som då gick upp under kullens fot, fastän han nu dragit sig långt tillbaka, bestämdes åt Marieoriginal: Maria genast från början. I andra kammaren bodde Heikki med sin hustru; men Elias försmådde den plats, som var ämnad åt honom i stugan utanför dem. Han tog alla nätter qvarter i rian straxt derinvid; – jag sofver så godt der i halmen vid ugnen,konsekvensändrat/normaliserat skämtade han. Men Elias sof icke. När de andra hvilade, gick han ute på vakt i den frostiga vinternatten och lyssnade noga till hvarje ljud, som förnams från den nära landsvägen. Elias var van att lefva på krigsfot; man hade nu fred, men Elias kände i luften någonting osäkert; han ansåg det icke för rådligt att alla invånare sofvo på Loilax.original: Lojlax. (källa för ändring: HT)

228 Emellertid gingo veckor och månader fredligt förbi, och Elias begynte att stundom unna sig någon hvila. Det hände ibland, att en vandringsman, lockad af eld|68|skenet från den trefliga stugan, sökte ett herberge här under mörker och oväder. Än var det en gammal karolin, hvilken sent omsider var stadd på vandring tillbaka till hemtrakterna; än en fånge, som ändtligen återvände från Ukrän och förgäfves frågade efter slägtingar och vänner, dem han lemnat för tjugu år tillbaka; än en fattig kapellan eller klockare, som begaf sig till fots tillbaka till sin församling; än ett par halfvuxna barn, som sökte deras förlorade hem och ej mindes mera deraf, än att på gården var en brunn, i stallet en häst och vid sängen en god mor, som läste välsignelsen öfver dem, när de förr voro små. Alla dessa vandrare funno en fristad här, likasom Loilaxoriginal: Lojlax (källa för ändring: HT) invånare sjelfve så nyss förut funnit en fristad hos andra. Och de berättade hvar och en sina sagor under den långa vinterqvällen; ty verkligheten var den tiden underbarare än mången saga nu, och menniskorna hade upplefvat så sällsamma öden, att nu väl sällan någon mera skådar i lifvet dylikt.

229 En dag i början af Mars, när fredens första vårsol kom snön att smälta på Finlands granar, voro Munsala kapellboer samlade på isen invid Wexala by för att upptaga kyrkklockan, som der blifvit nedsänkt vid fiendens inbrott. Hon hade, under de nio åren sedan hon sänktes, sjunkit så djupt i den lösa |758|äfjan, att hon icke ficks upp om hösten med pråm och kran; – man var icke ens alldeles säker på stället. Här, liksom vid mången annan af Finlands stränder, hörde vallhjonet eller gumman, som vandrade till kyrkan på söndagsmorgonen, klockan ringa i sjön; ja man var så säker derpå, att dessa gummor och vallhjon frågades åt om stället, der klockan låg. Gammalt folk hör ju ännu i dag sådana sänkta klockor ringa i sjöarna.

230 En klok gubbe från Monäs by rådde folket att kasta stål uti vaken, der de sökte sin klocka. Stålet skulle då ofelbart klinga emot den invigda malmen, om klockan fanns der. Men försöket lyckades icke, stålet klang emot alla stenar på bottnen. Några me|69|nade felet ligga deri, att man ej iakttog fullkomlig tystnad, såsom när man letade jordgömmor. Andra trodde sig kunna uträtta intet förutan att presten läste sin bön öfver vaken. Först sedan Elias fann på att söka klockan med dragg, på fiskarevis, så fanns hon slutligen, drogs med förenad styrka upp i dagsljuset och fördes under stoj och glädjerop tillbaka till kyrkan.

231 Det begynte redan skymma, när Elias och Heikki återvände öfver isen tillbaka till Loilax.original: Lojlax. (källa för ändring: HT) Snövattnet, som middagstiden smultit i gropar och hjulspår, hade åter stelnat i aftonfrosten till en tunn pappersis, som rasslande bräcktes under vandrarens fötter. Himlen var så ren, så blå, som den här i norden endast kan vara under en skön marsqväll, och en egen vårkänsla genomgick hela naturen. Äfven de båda vandrarne, som ingalunda voro fallne för svärmiska intryck, drucko med välbehag den rena luften – och betraktade tyste den öfver granskogen tindrande aftonstjernan.

232 De hade uppnått landsvägen icke långt från det ofantliga stenkummel, som oceanen fordom uppkastat på denna strand, då Elias med en erfaren partigångares skarpa blick, blef varse ett par ovanligt breda medspår på vägen. – Någon rysk herre har åkt norrut i dag,konsekvensändrat/normaliserat sade han, ej utan en orolig blick mot den obevakade gården.

233 – Det måste ha varit en förnäm herre,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Heikki, i det han mönstrade hofspåren; – han har varit eskorterad af tre ryttare, en på hvardera sidan och en bakom släden.

234 – Riedörren står öppen,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Elias och påskyndade sina steg. Rian begagnades äfven till stall för enda hästen på Loilaxoriginal: Lojlax (källa för ändring: HT) gård, innan ett särskildt stall hunnit uppföras.

235 Vandrarne kommo till rian; hästen var borta, selen försvunnen. Snön utanför rian var nedtrampad af hästhofvar och menniskofötter.

236 Intagne af oroliga aningar, skyndade de båda männen till stugan. Men Heikkis fruktan lugnades|70| genast, när Brita trädde mot honom i dörren |759|med sin vanliga obekymrade min. Hon hade för några veckor sedan skänkt sin man en rask gosse och lemnade vaggan blott för att insläppa de återkommande.

237 – Hvem har varit i stallet och tagit vår häst?konsekvensändrat/normaliserat frågade Heikki.

238 – Jag trodde du redan visste det,konsekvensändrat/normaliserat svarade Brita. – Skallfogden skickade efter honom och lät säga att han uppbådat alla hästar för att draga klockan till kyrkan. Din var den tionde, sade han; flera hästar funnos ej i hela kapellet.

239 – Hvad vill det säga?konsekvensändrat/normaliserat utropade Heikki. – Vi komma från isen och dit ha inga hästar blifvit uppbådade vidare än tre, som godt förslogo för hela transporten.

240 – I alla dagar! Det måste Marieoriginal: Maria veta, som följde med karlarne till rian, för att gifva dem nyckeln,konsekvensändrat/normaliserat svarade Brita, nu i sin tur bestört.

241 Elias, som under tiden sökt Marieoriginal: Maria kring hela huset, öfverhopade Brita med frågor hvart den unga flickan tagit vägen. – Men har hon då icke följt er åt?konsekvensändrat/normaliserat genmälde Brita. – Jag undrade väl att hon mot sin vana blef borta så länge, men jag trodde att hon farit till isen för att se när de upptogo klockan.

242 Elias begärde ej vidare förklaring. Han störtade ut, kom till rian och derifrån till landsvägen. Aftonen var klar och lugn; månen gick upp öfver skogen. Vida omkring hördes icke knäpp eller kny. Af Marieoriginal: Maria syntes icke ett spår, hördes icke det minsta ljud.

243 Elias stod några ögonblick tyst, andlös, tillintetgjord. Det förekom honom som hade verlden rundtomkring honom plötsligt blifvit öde och mörk, och han förstod icke mer denna vårliga himmel, hvars stjernor han nyss betraktat med stilla glädje. Marieoriginal: Maria var borta; allt var tomt: hvad skulle han mera göra i verlden!

244 Men denna döfvande känsla lemnade åter rum för en ny fruktan. Hvem hade bortfört Marie?original: Maria? Och hvart hade man fört henne? Måste han icke tro, att detta|71| våldsamma försåt stod i någon förbindelse med den hemlighet, hvilken hade jagat henne från Stockholm, och hvilken hon så envist vägrade yppa? Och om så var, hvilket öde väntade henne nu?

245 Att uppsöka henne, att rädda henne, blef nu Elias’ enda tanke. Hans besinning återkom med hans fruktan. Han kastade sig krypande ned, för att i det svaga, ovissa månskenet undersöka spåren på landsvägen. Han trodde sig upptäcka att släden med de breda medarne gjort halt vid uppkörsvägen till gården och sedan åter fortsatt sin färd norrut. Hvarföre norrut, om det var Mariesoriginal: Marias farbroder i Wasa, som låtit bortföra henne? Än mer: han tyckte sig märka att släden, som förut |760|varit förspänd med två hästar, norrom gården varit förspänd med tre. Det föll honom in, att den tredje hästen måste ha varit Heikkis; ja, han trodde sig igenkänna spåret af högra bakfoten, der skon på ett ställe var afbruten. Han förstod nu, att man genom hästens bortförande velat beröfva honom hvarje möjlighet att eftersätta våldsverkarne.

246 Elias begrep med sin i många faror bepröfvade rådighet hvad han hade att göra. Han skyndade tillbaka till stugan, stoppade hos sig det silfverur han en gång tagit som krigsbyte af en fiendtlig officer och några på samma sätt förvärfvade, länge besparade silfverrublar. Derpå sade han Heikki och Brita ett hastigt farväl, med löfte att icke återvända utan Marie.original: Maria.

247 Nu visste han att ingen enda häst stod att köpa för guld på hela milen framåt NyCarlebyoriginal: Ny Carleby (källa för ändring: HT) stad. Han måste derföre först gå söderut till Munsala kyrkoby, ehuru denna väg gick i motsatt riktning emot de flyendes kosa. Men Elias hade intet val. Han uppnådde byn och gick in i den gård, der han visste att man hade den snabbaste hästen. – Låna mig din häst, Simon,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – och skulle jag ej komma tillbaka, så håll dig skadeslös med detta ur, och dessa penningar; det är mer än din häst är värd.

|72|

248 Simon, en gammal hästbytare, tog sig mer än en gång bakom örat, innan han kunde förmå sig att ingå på detta förslag. Det var minsann icke godt om hästar nu för tiden: man hade nödgats hemta dem på femtio mils väg allt från Karelen, och nu stodo de icke der till köps ens för pengar; man hade sist på sena hösten måst öfverföra hästar från Westerbotten. Men voro hästar rara, så voro blanka silfverpengar ännu rarare, och Simon kunde icke emotstå frestelsen. Han bedyrade att han hellre ville förlora hustrun än hästen; men hur det var, slunko rublarna in i hans gamla skinnpung, och affären var uppgjord.

249 Några minuter derefter red Elias i sporrstreck tillbaka mot Loilax,original: Lojlax, (källa för ändring: HT) spände sin häst för Heikkis lätta kyrksläde och styrde kosan med rask fart norrut i den stjernklara, lugna och frostiga vårnatten.

|73|

10. Fribytarens jagt.

250 Elias Pehrson var icke en af dem, som förhalade tiden, när något af vigt var att uträtta. Klockan 11 på aftonen hade han uppnått NyCarlebyoriginal: Ny-Carleby (källa för ändring: HT) och stadnade vid det oansenliga gästgifveriet i norra delen af staden. Landshöfdingen baron Essen hade nemligen under vintern låtit inrätta nya gästgifverier vid alla mer befarna vägar, och skjutsen hade, med anledning af tidernas dyrhet och bristen på hästar, blifvit förhöjd till sex styfver milen.

|761|

251 Hela staden sof i sin djupaste nattro. Den tiden gick man, enligt gammal god sed, till kojs klockan 7 eller 8 om aftonen och var uppe vid hangället klockan 3 på morgonen. Allt vakande vid ljus, der man ej kunde åtnöja sig med eldskenet från spiseln eller flamman af en perta, hade dessutom denna vinter förbjudit sig sjelf, alldenstund talgljus voro dyra och mycket sällsynta. Än mindre fanns den tiden en enda lykta vid gatorna uti Finlands städer.

252 Elias bultade oförfäradt på den stängda porten och fördristade sig, när intet svar följde, att ropa: – i kronans namn!

253 Ändtligen visade sig en yrvaken dräng och öppnade porten med den vresiga frågan – hvem fänin det var, som icke lät folk sofva i fred.

254 – Jag är landshöfdingens kurir,konsekvensändrat/normaliserat svarade Elias flinkt, – och är skickad från Wasa med bud till den herrn, som for här igenom i qväll i den stora ryska släden med tre hästar före. Jag vill veta när han for härifrån och om han tog isvägen norrut.

|74|

255 Drängen, som ännu sof med förståndet, stirrade på den nykomne och frågade gäspande: – hukan herre?

256 – Han som for här igenom i qväll klockan 6 eller 7 och hade en ung qvinna och tre ryttare med sig.

257 – Här har ingen herre varit, och jag gitar ej nappas med tokuga frågor,konsekvensändrat/normaliserat svarade drängen morskt och slog porten igen midtför kronans förmente kurir.

258 Elias öfverlade om han borde spränga upp porten och väcka gårdsfolket. Detta syntes honom mindre rådligt. Ett annat medel rann honom hellre i hågen. – Akta dig, Matts, sade han, att jag ej låter inmönstra dig till soldat, när jag om två veckor kommer hit med landshöfdingen! – Ett af de största bekymren på vintern 1722 var nemligen uppsättandet af den nya roteringen i dåvarande folkbrist, och ehuru det icke mera gick an, som i salig kungens tid, att »inmönstra» den ena eller andra passande karlen efter behag, satt skräcken för denna despotiska rekrytering ännu qvar uti folkets sinne.

259 – Nå,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Elias utanför porten, – vill du godvilligt säga mig hvilken väg de togo härifrån norrut?

260 – De voro inne hos rådman Fortells, och jag menar de foro isvägen åt Flatanabban,konsekvensändrat/normaliserat svarade drängen betydligt spakare. – Skall kurilarn ha häst?

261 – Nej. Men om de qvarlemnat här en ljusröd vallack med skon sprucken på högra bakfoten, så säg till hos Fortells, att det är Heikkis häst på Loilax.original: Lojlax. (källa för ändring: HT) Godnatt.

262 Nu bar det af för Elias i fullt traf till lastageplatsen vid Åminne och derifrån ned på isen, för att på en ginväg uppnå Jakobstad, som ligger nära |762|en half mil på sidan om stora kustvägen. Marsnatten fortfor att vara månljus och klar, isföret var klingande, och stränderna tycktes flyga förbi den ilande släden. Elias, som på vintern en gång förut farit denna väg, krökte i rask fart öfver elfmynningen och de framskjutande uddarna inåt fjärdarna i Pedersöre|75| skärgård och stadnade klockan 1 på morgonen vid gästgifveriet i Jakobstad.

263 Här såg ytterst öde och härjadt ut. Staden låg ännu i ruiner efter branden d. 4 Mars 1714, då äfven fem skepp brändes i hamnen. Jakobstad hade tre frihetsår, men man hade icke ens bortröjt grushögarna, som ännu bildade kullar och klyftor under vinterns snötäcke. Det driftiga, slöjdfärdiga Pedersörefolket var i grund förlamadt och till stor del utödt. Endast här och der hade ett litet nytimradt hus uppstått efter freden. Blott i söder om den förhärjade staden skådade Pedersöre gamla ärevördiga stenkyrka, hvars räddning traditionen tillskrifver ett underverk, i den månljusa vårnatten dyster och snöbetäckt ned på förödelsen. Stadskyrkan brändes den 30 November 1714.

264 Elias upprepade sin saga om kuriren och blef efter lång underhandling insläppt. Man hade ännu icke hunnit glömma krigstidens ofog och lät icke gerna upp för en främling nattetid.

265 Första frågan var efter den ryska släden. Svaret blef att »qvinnfoltje valt slädavingland och gita stig ur åsta sess neder i stugon»; men derefter hade släden fortsatt färden klockan 8 på aftonen isvägen åt Gamla Carleby. Elias bet ihop tänderna. Han var tvungen att rasta en timma för att fodrarättelse i originalet sin häst.

266 Derefter fortsatte han färden. Åter försvunno stränder och isar under hofvarna af hans flinka häst, vårmorgonen ljusnade omkring honom, och klockan 6 var han i Gamla Carleby.

267 Denna stad var i föga bättre skick än den föregående. Den hade blifvit nybyggd efter branden 1664, men spolierad under kriget; fartyg och sjöbodar brända. Gamla Carlebys krönikeskrifvare Jac. Chydenius skildrar på följande sätt stadens utseende vid Nystadska freden: »Få hus, det ena här, det andra der, stodo taklösa och sönderrifna. Näppeligen fanns här någon inbyggare. Ty borgerskapet hade, så många som slippa kunde, bortflytt, och de, som nödgades qvarblifva,|76| hade på våld- och pinsamt sätt blifvit slagtade.» – Staden dref likväl ännu någon handel. Huru liten denna var, kan man sluta deraf, att ett holländskt fartyg, som ämnat sig till Wasa, men styrt miste och ankrat vid Gamla Carleby, kunde afsätta blott en ringa del af sitt salt, sin tobak och sina kattuner, och när holländaren försökte det vanliga medlet att inrätta en byteshandel, kunde på hela den då ännu skogrika orten ej mer än 30 tunnor tjära uppbringas.

268 Här väntade Elias att finna sina flyktingar. Fåfänga hopp! När han med |763|klappande hjerta frågade efter den ryska släden, svarades honom att »hä ha firi landväjen norrett» för två timmar sedan. Den unga qvinnan hade gråtit, och en ung karl, som kuskade släden, hade förgäfves sökt trösta henne. För öfrigt hade de resande rastat här några timmar, ryttarne hade ätit som glupande ulfvar, och den tjockaste bland dem, en karl med förfärligt långa knäfvelborrar, för hvilkas anblick barnen sprungo på dörren, hade talat en rotvälska som ingen förstod.

269 Det var den första underrättelse, som gaf Elias något ljus i hans många gissningar. Den tjocke karlen kunde icke vara någon annan än f. d. borgmästaren Burchard; men hvem var den unge tröstaren vid Mariesoriginal: Marias sida? För första gången kände den ärlige fribytaren en skymt af svartsjuka blanda en ny skärpa i hans ångest för den älskade flickan. Hvad var att göra? Hästen var utkörd och kunde ej mera begagnas, utan att spilla den dyrbara tiden med en half eller hel rastedag. Men de hade blott två timmars försprång! Elias bortbytte sin goda häst mot en sämre, men uthvilad, och fortsatte färden norrut i de flyendes spår.

270 Han passerade höjdsträckan i Kelwiå och kom in på Lochteås slätter. Denna nejd hade lidit jemförelsevis mindre. Elias såg här glest befolkade byar; han mötte bönder som åkte till staden. Men han hade nu föga lust att anställa jemförelser öfver krigets olika härjningar. Vid Lochteå kyrka var han tvungen att hvila sin häst. Lyckligtvis hade flyktin|77|garne, som troligen icke mera fruktade att förföljas, rastat på samma ställe. Berättelsen om dem blef allt besynnerligare. Den unga qvinnan hade varit ganska glad, sade man, och språkat förtroligt med sin ledsagare. Elias var ett ögonblick färdig att vända tillbaka. Men dertill var han för envis.

271 Han fortsatte färden med kortaste möjliga uppehåll, passerade det förvildade Kalajoki och det ännu vildare Pyhäjoki, dessa nuförtiden tätt bebodda och mycket odlade kuststräckor. Ju högre han kom mot norden, desto förfärligare spår hade kriget efterlemnat. Från och med norra delen af Pyhäjoki var allt en ödemark; öfversnöade grushögar betecknade byarnas fordna plats; åkerfälten voro bevuxna med tät skog; några få kojor, hvilka tillika tjenstgjorde som herbergen för resande, qvarstodo i närheten af kyrkorna, men deremellan kunde man färdas miltal, utan att skönja en menniskoboning eller möta en lefvande varelse, förutom de öfverallt kringstrykande vargarna. Men Elias lät icke afskräcka sig. Han fortsatte jagten orubbligt, outtröttligt, natt och dag, beständigt med tanken på att upphinna och återföra Marie,original: Maria, som nu var knappt en eller två mil framför honom. På detta sätt kom han till Salo och Brahestad.

|764|

272 Brahestad var till det yttre någorlunda skonadt, men i grund utarmadt. I en del af de öfvergifna husen hade bönder inflyttat från den kringliggande förhärjade nejden och lifnärde sig med fiske. När de förre flyktade invånarne begynte återkomma på hösten, uppstodo der hårdnackade strider, emedan de nye bebyggarne i det längsta ville försvara platsen, och borgmästaren Wickman, stamfader för en slägt som alltsedan förblifvit bosatt i staden, hade all möda att återinföra någon ordning i detta lilla förvildade samhälle.

273 Elias hade icke väl hunnit in genom ena porten af den kringbygda gästgifvaregården, innan en stor rysk släde, eskorterad af tre ryttare, körde i fyrsprång ut genom den andra.

|78|

274 Djerf och beslutsam, såsom hans vilda yrke lärt honom, hoppade den unge mannen ur släden, kastade sig på en vid porten fastbunden främmande häst och red ursinnigt efter de bortilande. Desse hade ännu icke hunnit till stadsporten, då Elias red in på dem med en sådan våldsamhet, att venstra hästen för släden blef kullriden och hela tåget var tvunget att stadna.

275 – Har jag er ändtligen, fördömda qvinnotjufvar!konsekvensändrat/normaliserat ropade den unge mannen skummande af vrede och var i en blink till marken och invid släden, utan att bry sig om ryttarne, som, troende sig vara anfallne af en galen menniska, drogo sina sablar, men tvekade att bruka dem.

276 – Der teuffel anamme dich, tausends perkelen koira! Wech mit dir! Padi!konsekvensändrat/normaliserat skrek bakom Elias borgmästaren Burchards välkända stämma.

277 Men Elias hörde honom icke; han hade fråndragit slädgardinerna och stod der mållösoriginal: mållås (källa för ändring: HT) af bestörtning. Ett fullkomligt obekant ungt fruntimmer blickade emot honom med af förskräckelsen blekta kinder.

278 – Hvad skall detta betyda?konsekvensändrat/normaliserat utropade i sin tur en likaså obekant militär, som sprang från kusksätet och grep Elias i kragen.

279 – Der Mann ist hullu ferryckt, ganz toll, durchaus!konsekvensändrat/normaliserat skrek åter borgmästaren, men hviskade i detsamma Elias i örat: – packe den väg, geschwind, kamrat, sitschas! Bei Gott, jach muss verrathen den kivekäs!

280 – Marie!original: Maria! Hvart hafvaoriginal: hatva (källa för ändring: HT, 1873, 1884) de fört Marie?original: Maria?konsekvensändrat/normaliserat mumlade fribytaren, känslolös för all annan tanke, än den förlorades räddning.

281 – So, so, die duschinka? Gut, kamrat. Die duschinka reise nach Stockholm öfver den is. Jach dem begegnet, perjantaina, abends bei Munsal. Der alte Larsson dabei.original: dabei, (källa för ändring: HT, 1884) Links um, kamrat; hast gal marschoriginal: march (källa för ändring: HT, 1873, 1884) eingeschlagen! Links um!

282 – Jag dåre! Jag dåre!konsekvensändrat/normaliserat utropade Elias. De foro åt söder, och jag sökte dem åt norr! – Och som en ursinnig störtade han tillbaka till gästgifvaregården.

|79| |765|

11. Diplomaten och hans samvete.

283 Presidenten grefve Torsten Bertelsköld satt en morgon vidoriginal: vjd början af April 1722 uti sitt eleganta arbetsrum i Stockholm och afhörde likgiltigt en mängd suppliker och andra ärender, dem hans sekreterare resumerade i kort sammandrag från ankommande bref. Den fine grefven med sin ytterst vårdade toilette, sin efter alla modets reglor friserade peruk, sin broderade svarta sammetsnattrock med de vida ärmarna och stora uppslagen, de korta åtsittande gula benkläderna, silkesstrumpornaoriginal: silkesstrumperna (källa för ändring: HT) och de rikt utsydda tofflorna, satt vårdslöst tillbakalutad i en fåtölj och lät endast stundom några korta, orakelmessiga ord undfalla sig som svar på tjenarens frågande föredrag. Endast stundom spelade ett nästan omärkligt spefullt löje öfver hans intelligenta, men outgrundliga ansigte och röjde hela det måhända affekterade förakt, med hvilket han fann för godt att behandla dem, som i en eller annan angelägenhet sökte hans protektion.

284 – Pastor Ringbom ber om er excellens’original: exellens’ (källa för ändring: HT, 1873, 1884) gunstiga förord till det regala pastoratet i Småland,konsekvensändrat/normaliserat refererade sekreteraren, i det han, med en trogen kopia af sin herres förnäma köld, lade ifrån sig ett utaf brefven.

285 – Jag vill minnas han voterade vid sista riksdagen mot suveräniteten?konsekvensändrat/normaliserat frågade grefven vårdslöst.

286 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade sekreteraren, missförstående frågan, – tyvärr var han en mindre pålitlig rojalist ...original: rojalist – – – – (källa för ändring: HT)

287 – Han skall få pastoratet,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld.

|80|

288 – Assessor Berling ber att komma i nådig åtanke vid det lediga hofrättsrådsembetet,konsekvensändrat/normaliserat resumerade sekreteraren, något förbluffad.

289 – Var det icke han, som uppsatte Wermlandsböndernes klagomål öfver bruksägarnes arbiträra åtgärder och indrog deri några insinuationer för den oinskränkta konungamakten?konsekvensändrat/normaliserat återtog grefven.

290 – Tyvärr var det han,konsekvensändrat/normaliserat genmälte åter sekreteraren, bemödande sig att vända kappan efter vinden.

291 – Han skall få embetet,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven lika lakoniskt.

292 – Landshöfdingen baron Essen begär nya frihetsår för de österbottniska städerna, som lidit af kriget, Wasa, Kristinestad, NyCarlebyoriginal: Ny Carleby (källa för ändring: HT) ...

293 – Hvem har ej lidit af kriget? Det angår mig icke. Visa honom till grefve Horn.

294 – Ryttmästaren baron Sparrfelt supplicerar ödmjukast att ers excellens ville hafva honom i åtanke vid den utlofvade majorsplatsen.

|766|

295 – Sparrfelt? .... Ah, jag påminner mig, en odugling, en lycksökare. Han kan vänta ännu några år.

296 – De finska flyktingarne i Sörmland påminna om understödet för deras hemresa, hvilket grefve Horn låtit lofva dem genom ers excellens ...

297 – Grefve Horn? Det blir hans sak. Har han lofvat dem, kunna de vända sig till honom.

298 – Franska ambassadören hoppas att ers excellens behagar förorda hans sak, och hvad angår de 60 000konsekvensändrat/normaliserat livres han haft äran tillsända ers excellens som bevis på sitt hofs högaktning ...

299 Grefve Bertelskölds blick mörknade.original: mörknade: (källa för ändring: HT, 1884) – Jag supponerar – återtog han – att de oförskämda finnarne klagat på mig hos grefve Horn. Ehrenbrand – står ni i sold hos grefven?

300 – Jag?konsekvensändrat/normaliserat upprepade sekreteraren bestört.

301 – Eh bienspråk: franska, jag vill icke tro det. Ni har ju mig att tacka för er vapensköld. Ni var rätt och slätt en herr Brandt, till dess vår nådiga drottning|81| på min proposition fann för godt att introducera er bland sina 171 nya adelsmän. Ni kan ännu stiga högt, min kära Ehrenbrand, genom en fidele conduitespråk: franska.

302 – Ers excellens, min trohet, mitt nit ...

303 – Godt. Men hvem stör oss i dag så tidigt på morgonen?

304 En kammartjenare anmälde grefvinnan Liewen. Besöket tycktes icke vara välkommet, men kunde ej afböjas. Grefven afskedade sekreteraren och grefvinnan inträdde.

305 Grefvinnan Ebba Liewen, född Bertelsköld, var ännu samma ädla, behagfulla qvinna, som vi lärt känna i de föregående berättelserna, och ehuru tider och sorger något blekt dessa älskvärda drag, röjde hela hennes väsende ännu samma uttryck af förstånd och godhet, som tillvann henne allas hjertan, utom den kalle diplomatens, hennes egen broders. Hon helsade något upprörd, satte sig vid grefvens sida och syntes tveka huru hon borde börja samtalet.

306 – Jag slår vad, att min ämabla Ebba åter har med sig en lista för bidrag åt de finska flyktingarne och fruktar af systerlig vänskap att alldeles tömma min klena kassa – yttrade grefven med konstlad munterhet.

307 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefvinnan med en lätt darrning, som icke undföll diplomatens skarpa öga; – jag kommer för att tala med dig om Eva, om Göstas enka och hennes son.

308 – Comment?språk: franska Vår courageusa svägerska har då åter i sinnet att företaga ett nytt fälttåg mot lappar och kosacker, och du har afslutat med henne en off- och defensiv allians.

|767|

309 – Nej, Torsten, ditt gäckeri skall icke skrämma mig. Jag kommer ej för att begära en allmosa, endast rättvisa. Det är icke nog med att du låtit förvisa din brors enka från Stockholm, der hon blott sökte en audiens hos konungen ...

310 – Jag förvisa min tappra svägerska? Ma chèrespråk: franska, hvad tänker du om mig? Du vet ju att vår nådiga|82| drottning har sina nycker, som alla qvinnor. Hon hade nu engång fått i sitt hufvud att Eva intrigerade för holsteinska partiet och ville à tout prixspråk: franska hugga in på den legitimaoriginal: legitime (källa för ändring: HT, 1873, 1884) thronföljden ...

311 – Afbryt mig icke. Du har förklarat Eva krig på lif och död, och du började med att låta förvisa henne från Stockholm. Det var ditt bon plaisirspråk: franska, jag säger intet derom. Men derefter, när hon drog sig tillbaka, lät du taga ifrån henne gods efter gods för dessa infama kronorester, uppkomna under Görtziska tidens godtyckliga pålagor, och nu låter du för samma rester hennes sista egendom i Östergöthland gå under klubban. Din hämd, Torsten, är oförsonlig, jag vet det; men den borde åtminstone icke vara ignoble.

312 – Fortfar, min grefvinna. Man måste excusera damerna, äfven när de säga sottiser.

313 – Görtz dog på schavotten, du var sjelf en af hans mest förbittrade domare, som icke en gång unnade honom hvad lagen unnar den simplaste missdådare. Alla hans verk, goda och onda, har du varit med om att kullstörta; men när det gäller att rädda din brors enka, din brorson, från följderna af hans utpressningar, då godkänner du Görtziska systemet, ty det har tjenat din hämd.

314 – Min bästa Ebba, för hvem tager du mig?

315 – Vill du att jag skall säga dig det?

316 – Ja, gör det, för all del. Att döma af inledningen, tycks det ej vara din afsigt att kanonisera mig.

317 – Nåväl, Torsten, jag skall säga dig hvem du är. Jag skall tala som vore jag ditt eget samvete.

318 – En predikan? Det blir amusant.

319 – Af vår far, som hela sitt lif igenom handlade af grundsats, mottog du arfvet af en princip, nemligen upprätthållandet af adelns inflytande såsom medlare mellan konungamakt och folkmakt.

320 – Eh bienspråk: franska, hvad kan du ha deremot?

321 – Huru har du följt denna grundsats? Jag vill säga dig det. Du slöt dig under salig kungens tid till grefve Horn, för att klifva upp på hans axlar,|83| och du gäller ännu för hans devouerade anhängare. Men du är färdig att störta honom hvilket ögonblick som helst, när ditt intresse fordrar det.

|768|

322 – Verkligen? Så skarpsynt har jag ej trott dig vara?

323 – Gyckla, om du behagar; jag fortsätter. Du lismade med alla partier, ansågs oumbärlig för alla och bedrog dem alla. Prinsessan och hertigen, aristokraterne och demokraterne, alla trodde dig arbeta i deras intresse. Det fanns blott en man och en qvinna, som genomskådade dig. Mannen var kungen, qvinnan var Eva Rhenfelt, sedermera grefvinna Bertelsköld.original: Bertelskiöld. (källa för ändring: HT, 1873, 1884) Derföre svor du dem båda ett oförsonligt hat, och deri, jag medger det, har du hållit ditt ord som en man; – nej, jag bedrar mig: en man är sin konung trogen och förföljer icke värnlösa qvinnor. Du har hållit ditt ord som en Machiawell.

324 – Nu börjar predikan. Continuera; men var blott ej alltför vältalig. Jag hoppas du slutar före middagen.

325 – Du fann det nyttigt för dig att förhjelpa prinsessan till thronen; derigenom vann du ett fotfäste i hennes ynnest. Men på samma gång fann du det nyttigt för dig att bidraga till suveränitetens afskaffande. Derigenom fick du anseende som en frihetsvän. Grefve Horn, din beskyddare och Sveriges störste nu lefvande statsman, bröt ohjelpligt med hofvet; men du, hans lärjunge och skyddsling, behöll din hofgunst; och när man begynte finna ditt spel alltför dubbelt, lyckades du förflytta kronan på konung Fredriks hufvud. Du var åter räddad, du vann din afsigt och blef allrådande bakom de synlige chefernes rygg.

326 – Men nu börjar du smickra. Det passar illa din roll af botpredikant.original: hofpredikant. (källa för ändring: HT)

327 – Tålamod. Du fortfar att bära två ansigten, men intet hjerta. Du är på en gång rojalist och patriot, som man nu begynt kalla edra partier. Du har beundransvärdt dragit dig ur allt embarras för din|84| trolöshet åt båda sidorna. Du har stigit och fortfar att stiga. Inom fyra år har du från en underordnad legationssekreterare uppsvingat dig till president i ett af rikets vigtigaste kollegier, och innan kort, det vill säga när du störtat grefve Horn, skall du sitta bland rikets råd. Det är mycket, Torsten, för en man, som icke har sitt snille, utan endast slumpen, att tacka för sin makt och sin upphöjelse.

328 – Nu komma vi alltså till sens moralen.

329 – Ja, slumpen, ty det är din innersta tro. Torsten, Torsten, hvad båtar oss det klyftigaste hufvud, om vi icke äga derjemte ett hjerta för tro och heder i lifvet. Du, som icke tror på hvarken Gud eller samvete, du sätter all din förtröstan på en usel vantro, en dårskap, en amulett! Du föraktar dig sjelf så djupt, att du tillskrifver hela din makt och lycka denna hemska trollmakt, som förföljer vår slägt och bereder dess ofärd! Din enda, din innersta tro är tron uppå makten af konungens ring!

|85| |769|

12. Samvetet tystnar.

330 Det gäckande löjet försvann från grefve Bertelskölds läppar. – Förlåt mig – sade han – min tid är upptagen. Låt oss återkomma till ämnet, om du behagar. Huru stor är kronans fordran i egendomen Falkby?

331 Grefvinnan fortfor, utan att svara på frågan: –konsekvensändrat/normaliserat Om du lifvades af denna stora känsla för rättvisa och ädelmod, som ledde vår far under hela hans lif, skulle jag vädja endast till den, och du skulle höra mig. Nu måste du veta att också jag genomskådar dig, – och mig kan du icke hata, det är omöjligt. Du tror dig oåtkomlig i din intriganta, hjertlösa politik, och det finns likväl en svag punkt, der du med lätthet kan såras. Sedan du erhöll ringen tillbaka, säger du hvar dag till dig sjelf: denna ring skall göra mig oemotståndlig; denna ring skall lyfta mig öfver mina fienders ränker och öfver sjelfva de menskliga tingens obeständighet. Jag skall stiga, beständigt stiga, obekymrad om hvem jag dervid trampar under mina fötter, och ingen skall störta mig. – Ja, se icke derföre så mörkt på mig; detta är din innersta tanke, och härtills är den besannad af verkligheten. Men huru – om du förlorade ringen ännu en gång?

332 Grefve Torsten smålog tvunget. – Jag skall sörja för att min generösa Ebba icke en annan gång bortsäljer den för en strut konfekt – sade han.

333 – Jag vill påminna mig att ringen varit förlorad flera gånger förut, och hvarje gång genom en mened. Du sjelf har tappat den en gång, när du på gyckel besvor din kärlek för gamla fröken Posse. Är du så säker uppå att du aldrig svär mened?

|86|

334 – Ebba – du missbrukar mitt tålamod!

335 – Hela din politik är en trolöshet! Hela ditt lif är en mened! Akta dig, Torsten, för dessa ödets dunkla makter, hvilka du på en gång trotsar och fruktar! Då ingenting annat beveker dig, så tänk på ditt fall! Handla nobelt, Torsten, om icke af grundsats, så dock af fruktan! Du, som icke tror på Gud, men tror på en kopparring, – darra för din afgud, att han icke hånar och bedrager dig!

336 Grefven gick häftigt fram och åter öfver rummet. Hans köld hade öfvergifvit honom. Mästaren i den tidens trolösa statskonst, han som log åt alla menskliga känslor, hade för ett ögonblick förlorat jemnvigten. Grefvinnan sökte snabbt, men kanske för obetänkt, att begagna detta ovanliga intryck på ett hjerta af is.

337 – Välan, sade hon, det beror endast på dig, att återkalla kronans fordran på Falkby och förklara den ogiltig, såsom den är, emedan den utskrifning, på |770|hvilken den stöder sig, var fullkomligt olaglig. I hafven kallat baron Görtz »jernskrapan»; I kunnen icke sanktionera hans åtgärder, sedan I låtit hans hufvud falla.

338 Innan hon ännu talat ut, hade ögonblicket på falkvingar flugit förbi, och det kalla löjet hade återtagit sin vanliga plats på statsmannens läppar. – Medgif, ma chèrespråk: franska,konsekvensändrat/normaliserat sade han småleende, att vi likväl äro ett par stora barn. Vi tvista om ett fantom och glömma att verkligheten har sina pretentioner. Jag vill tänka på din propos. Man skall arrangera allt à tout possiblespråk: franska.

339 Grefvinnan Liewen såg väl att hon förfelat målet. Men hon kände sin ätts helaoriginal: heta (källa för ändring: HT, 1873, 1884) mod och stolthet upplåga vid tanken på den oförrätt, som hotade hennes barndomsvän och hennes älskade broder Göstas son. – Jag proponerar ett arrangement, som kanske skall konvenera dig bättre – sade hon.

340 – Godt. Låt oss lemna moralerna och återkomma till realiteten.

|87|

341 – Europa står rustadt i tvenne läger. Man säger att en mängd franska livres dessa dagar blifvit utdelade – som subsidier – för att vinna Sveriges medverkan. Skulle händelsevis något af detta utländska guld ha fallit för dina fötter, så låter du det, som en man af ära, ligga på gatan. Har jag förstått dig?

342 – Subsidier? Det är omöjligt. Jag vet intet derom.

343 – En Bertelsköld säljer icke sitt fädernesland. Men – bedrar jag mig icke, så harättelse i originalet subsidier inträffat också från Ryssland? Sverige är lyckligt, det utbjudes på auktion, det tillfaller den mestbjudande. Derom vet min bror ej heller minsta soupçon?

344 – Pöbeln radoterar. Enfinspråk: franska; vill du köpa tillbaka Falkby för dessa föregifna utländska penningar?

345 – Icke Falkby, icke min egen lycka, om jag än nödgades tigga mitt bröd på gatan. Förr skulle jag förgås utaf hunger. Men antingen låter du inhibera auktionen på Falkby, eller blottar jag för drottningen hela din dubbelhet. Hon skall tro mig, ty hon vet – och Gud vet – hvad denna bekännelse kostar mig. Nu har jag sagt dig allt, nu kan du anse äfven mig för din fiende, om du icke hellre föredrageroriginal: fördrager (källa för ändring: HT, 1873, 1884) att anse mig som din trognaste vän. Välj!

346 Och grefvinnan Liewen aflägsnade sig med högburet hufvud, men med högröda kinder, upprörd och darrande. Det hade endast behöfts ett ord, och hon hade gråtande kastat sig i sin brors armar. Men detta ord uteblef och syskonen voro skiljda för alltid.

347 Grefve Torsten stod en stund förvånad öfver detta ovanliga utbrott af en så mild och vek varelse. Han eftersinnade priset för sin systers kärlek. Det kostade honom endast en vink och Falkby var räddadt, hans syster blidkad. Men skulle väl han, den statskloke, ogenomskådlige mannen, erkänna sig |771|besegrad och rodna för en qvinna? Nej – det kalla löjet återvände ännu en gång på hans läppar. Han ringde. Sekreteraren kom.

|88|

348 – Ehrenbrand – sade grefven med ett nådigt smålöje, – jag har tänkt på er befordran. I morgon afgår en beskickning till Petersburg. Min vän, gör er resfärdig, ni skall börja er diplomatiska bana. Var viss om min protektion.

349 Den unge mannen stadnade bestört och oviss huru han borde uttyda denna oväntade utmärkelse.

350 – Ers excellens ...konsekvensändrat/normaliserat stammade han.

351 – Jag förstår. Ni behöfver respenningar. Se här. Låt se att ni gör mig heder. Adjö.

352 Och van vid mekanisk lydnad, befann sig den unge diplomatiske nybörjaren snart utom dörren utan att veta huru. Men grefvens blick mörknade, när han befann sig allena.

353 – Jag måste rensa min omgifning – sade han till sig sjelf. – I min tjenst bör man ej veta för mycket. Hur har Ebba fått aning om ...? Kan hon verkligen blifva mig farlig? Enfantillage!språk: franska En qvinna har sina sentimentala nycker. Men hon har rätt. Jag kunde blifva suspect vid hofvet. Jag behöfver en succès hos kungen. Huru? Förespegla honom den suveräna makten som han så lifligt efterfikar? Eller –? hos ces messieursspråk: franska äro de små medlen ofta bättre än de stora. Hvar finna en tråd för att draga dockan i ledband? Om jag skulle ...?

354 Grefven ringde ånyo. Kammartjenaren kom.

355 – Jacques, låt kalla hit ryttmästaren baron Sparrfelt.

356 – Han väntar sedan en timma i förmaket på företräde hos ers excellens.

357 – Godt. Låt honom komma in.

358 Sparrfelt kom, – en ståtlig ung militär, men som påtagligen icke varit med när krutet fanns upp.

359 – Min bästa ryttmästare – sade grefven förbindligt, – det gör mig ondt att man negligerat en så förtjent mans befordran. Hade det berott af mig, skulle ni längesedan erhållit majorsplatsen. Ingen är dertill mera berättigad än ni. Men grefve Horn –|89| ni förstår. Apropos, er bror, har man sagt mig, efterspanar allt ännu förgäfves den flydda dufvan från grefve Horns familj. Neka icke, min bästa baron, att ni hade en viss partage i den vilda finska fågelns försvinnande.

360 – Ers excellens behagar skämta ...original: skämta – – – (källa för ändring: HT)

361 – Nej, på min ära. Det är ni som enleverat henne, och nu låter ni er bror söka henne i Finlands ödemarker. Medgif att denna malice är er uppfinning. Ni är en verklig Don Juan, min bästa baron. Ni gör eröfring på eröfring, och den lilla Marie är förtjusande.

|772|

362 Smickrad af så mycken nedlåtenhet, fortfor ryttmästaren att neka, men på ett sätt som kunde tydas huru som helst.

363 I detta ögonblick inträdde oanmäld en reslig äldre man i borgerlig drägt och af strängt, nästan kärft utseende. Denne man var ingen annan än Lars Larsson, köpmannen från Wasa.

364 Grefvens panna, som rynkades vid detta burdusa uppträdande, jemnades genast, när han igenkände Larsson, till det allraklaraste solsken. Det var honom lika kärt som oförmodadt, sade han, att på denna årstid återse en så estimerad connoissance från Finland.

365 Köpmannen bugade jemt så mycket som skyldigheten fordrade och förklarade att landets betryck och brådskande affärer ej tålde något uppskof. Han hade kommit öfver isen till Umeå och derifrån hit som deputerad från Wasa stads borgerskap, för att i underdånighet supplicera om förlängda frihetsår och eftergifter i tullen, hvartill han nu ödmjukast vågade anhålla om hans excellens’ höggunstiga protektion. Skälen voro de och de – och nu började Larsson, obekymrad om ryttmästarens närvaro, att vidlyftigt utlägga motiverna för sin beskickning, hvaribland nödvändigheten att med första öppet vatten förse Finland med salt, jern, spanmål, humle, tågvirke, och – nattvardsvin, ty den totala bristen derpå hade tvungit mången kyrka att i den stora nöden begagna bränvin till detta behof.

|90|

366 Grefve Torsten lyssnade, tycktes det, med mycket intresse och deltagande till detta andragande, men afbröt slutligen talaren med den förklaringen, att han vore fullkomligt öfvertygad om billigheten af Wasa borgerskaps begäran och skulle för sin del, allt hvad han förmådde, söka utverka bifall dertill. För öfrigt hade man nu enoriginal: cn mild och nådig konung, som på allt sätt ville befrämja undersåtarnes bästa o. s. v., o. s. v.

367 Den stränge demokraten från Wasa svarade härtill något mindre ödmjukt än supplikanters lofliga vana är, att han icke begärde någon nåd, endast rättvisa, och när man nu hade lagbunden frihet, hoppades han att en sådan icke skulle förvägras. Det hade också varit grefve Horns mening, tillade han.

368 – Utan tvifvel,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven ytterst förbindligt. – Om han, min bästa Larsson, insinuerat sin supplik hos grefve Horn och hans excellens jugerat den som possible, kan jag på förhand gratulera till framgång.

369 – Jag har icke insinuerat något hos grefven,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Larsson buttert. – Jag förde endast min brorsdotter tillbaka till grefvens hus, och språkade underhand med grefven om våra affärer.

370 – Eroriginal: Ers (källa för ändring: HT, 1873, 1884) brorsdotter, lilla Marie?

371 – Ja, herr grefve – och Larssons solbrynta kinder färgades dunkelröda.

|773|

372 – Fägnar mig. Adjö, min kära Larsson, var viss om min protektion. Och ni, major Sparrfelt, ni hör, – ert rykte som eröfrare står på spel. Det ges endast ett medel att rehabilitera er egenskap af oemotståndelig.

373 – Kan jag på något sätt tjena ers excellens?

374 – Mig? Hvad tänker ni på? Men er sjelf, ert rykte som oöfvervinnelig. Enlevera er sköna!

|91|

13. »Lappland är återfunnet.»konsekvensändrat/normaliserat

375 Vid Järna i Sörmland var i April 1722 ett kungligt jagtparti. Konung Fredrik älskade dessa nöjen med nästan lika passion som hans tvenne företrädare och var deruti nästan likaså skicklig och väl förfaren. Han hade varit en hurtig och sadelfast herre, men blef med åren mera beqväm. Skillnaden mellan hans och Carlarnes jagter var den, att dessa numera sällan voro lifsfarliga eller halsbrytande, utan allt aflopp med någon strapage till häst och fot, hvaraf följde god aptit; och konung Fredrik var icke den som föraktade ett godt bord. Ännu var han, ehuru fet och ovig, en ganska skicklig ryttare. Det fanns knappast i Sveriges rike en bättre skytt än konungen, och han roade sig icke sällan att skjuta öronen af en hare i fullt språng, i det han lemnadeoriginal: lemnnde (källa för ändring: HT) åt sina hundar och jägare det simplare görat att döda villebrådet. Deremellan höll konungen, likasom de store Carlarne, till godo med färskt smör och gul grädde i prestgårdarne, likväl så att hans franska kock benäget hjelpte prestmor vid anrättningarne; ja, det hände till och med att konungen icke försmådde en filbunke, serverad i bondgårdarne af någon vacker tös, men der skulle vara kanel och socker på, hvilka ej fingo saknas uti den lilla silfverbeslagna reskantinen, som hofmästaren alltid medförde för att krydda landsbygdens grofva smak efter hans nådes finare kännedom af den gastronomiska vetenskapen.

376 Våren var långt liden och snön redan till stor del borta. Man hade i dessa mer befolkade trakter icke lyckats ringa mer än en enda björn, och sedan|92| denne var fälld efter alla konstens reglor af konungens egen kula, gick det löst på räfvar och annat villebråd, hvarpå trakten hade ett ymnigt förråd. Nu var jagten slutad för dagen, och konungen hade låtit arrangera en fin supér på prestgården. Här saknades hvarken spanska viner eller kraftigt öl, och eftersom konung Fredrik var en folkelig konung, hvilken hade sina skäl att stå väl med Sveriges allmoge, voro äfven några af nejdens anseddaste bönder inbjudne att deltaga i gästabudet.

|774|

377 Konungen var gemenligen mycket mild och nådig, när han slapp lös från de besvärliga regeringsomsorgerna. Han behagade i nåder infinnaoriginal: inflnna sig på ett bröllop, hvilket samma qväll, ej utan små biafsigter på äran af ett kungligt besök och hoppet om kunglig frikostighet, var tillställdt i gårdens stora folkstuga. Detta hopp slog ej heller felt. Hans majestät behagade i egen hög person nypa bruden i kindbenet och lägga fyra dukater på brudtallriken, hvarefter han med kännareblick mönstrade de för en sådan kunglig nåd högst förlägna unga töserna uti brudskaran. Mönstringen tycktes likväl icke utfalla synnerligen till nöjes, emedan konungen snart derpå vände sig till ett par gråhårige dannemän och begynte fråga om landets tillstånd, hvilket högeligen förundrade dem som visste huru ogerna hans majestät vid så muntra tillfällen brukade besvära sig med riksangelägenheterna.

378 Bönderne voro icke heller sena att i frimodiga, dock vördsamma ordalag afmåla folkets stora betryck och rikets vanmakt efter det långvariga kriget och hade i samma andedrag en mängd underdåniga böneskrifter till hands, hvilka presten uppsatt åt dem, för att icke låta det höga besöket aflöpa utan nytta för orten. Konungen mottog böneskrifterna med den nådigaste uppmärksamhet och lofvade, i det han lemnade brölloppet, göra hvad på honom ankom, men underlät icke att tillägga med en lätt axelryckning att »han kunde så litet för rikets välfärd göra, de skulle sig till rådet vända; finge han i framtiden mera möjlighet,|93| skulle visserligen allt till de redelige dannemännens hugnad och belåtenhet utfalla».

379 Bönderne, som icke rätt visste huru de skulle uttyda denna kungliga gåta, hvilken gjordes än otydligare genom en stark tysk brytning i uttalet, voro emellertid förtjuste öfver den höge gästens utomordentliga nedlåtenhet, och någre bland dem företogo sig vid ölstånkan att högeligen prisa den nuvarande styrelsen framför den nästföregående. – Det är längesedan en svensk bonde sett hvitögat på sin herre och konung,konsekvensändrat/normaliserat utropade en af gästerne.

380 – Och får han ställa som han vill, så få vi det godt,konsekvensändrat/normaliserat sade en annan. – Men de höga herrarne ha satt grimma på honom och göra hvad de behaga med konung och bönder.

381 – Det kunde väl ock behöfvas en grimma efter allt hvad vi skådat i salig konung Carls tid,konsekvensändrat/normaliserat genmälde en annan.

382 – Hvem understår sig att smäda kung Carl och hans blå gossar!konsekvensändrat/normaliserat utropade häftigt en gammal ärrig karolin, som satt med sitt träben i en vrå af stugan. – Det behöfdes icke mer än kung Carls namn, och kung Fredriks nya aktier föllo i ögonblicket.

|775|

383 – Gamle Hans har rätt, det var dock en kung som dugde till något, och att det gick tokugt, det var Görtzens och herrarnes fel,konsekvensändrat/normaliserat ropade flera röster.

384 – Lag och frihet äro nu våra herrar,konsekvensändrat/normaliserat invände betänksamt en riksdagsman från 1719.

385 – Laga mig hit och fria mig dit,konsekvensändrat/normaliserat svarade karolinen, stampande med sitt träben, så att det genljöd i stugan; – vill ni höra en ny visa, gossar, tryckt i år? Den lyder så här:

konsekvensändrat/normaliseratNär allt har nått sin höjd, man snart det falla sett;

Så har vårt Svenska uhr nu gått från tolf till ett.konsekvensändrat/normaliserat

387 Ett högt bifallsrop belönade denna allmänt kända anspelning på regenternas ziffror, och konung Fredriks aktier föllo ytterligare hos detta förunderliga folk, som hellre ville låta tyrannisera sig af en hjelte, än|94| lefva frie under en dockkonung. Förgäfves invände den förste talaren, att äfven kung Fredrik var känd som en tapper krigare och att han på sin kropp bar flera ärr efter kulor och pikar, än sjelfva kung Carl. Skuggan af detta sista namn öfverhöljde redan nu, medan alla sår af den blodiga karolinska tiden ännu blödde friska, till den grad alla andra namn, att efterträdaren helt och hållet glömdes för de sagolika bedrifter och äfventyr, hvarmed mannen med träbenet nu begynte undfägna sina kamrater vid ölkruset.

388 Under tiden intog kung Fredrik sin plats vid det läckra bordet i prestens sal och lät sig väl smaka, under skämt, löje och slippriga jagthistorier, då en jägare inkom och lemnade konungens gunstling Broman en biljett. En stund derefter borttog Broman, hvilken då som privatsekreterare började sin bana till det framtida presidentskapet, konungens tallrik och lät biljetten omärkligt falla på servietten. Konungen fortfor att skämta och prata, men stoppade biljetten hos sig. – Was giebts?språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat frågade han derefter sin sekreterare, liksom i förbigående.

389 – Lappland är återfunnet,konsekvensändrat/normaliserat svarade Broman med låg röst.

390 Konungen stod genast upp. – Mine herrar,konsekvensändrat/normaliserat sade han förbindligt, – jag beklagar att jag ej längre kan af ert amusanta samqväm mig förlusta. Vigtiga statsangelägenheter kalla mig genast till Stockholm; men jag ber er, fortfaren, låten er ej af detta undfall störa! Adjö, meine Herrnspråk: tyska! Auf Wiedersehen!språk: tyska

391 Konungen for. Den lätta ensitsiga racken, körd af hans lifkusk, var förspänd med den bäste trafvaren, och straxt efter följde Broman och kammartjenaren, åkande i kursläde. Bredvid galopperade den vanliga eskorten af en adjutant och fyra lifdragoner.

|776|

392 Konung Fredrik var lika liten hästgråtare som någon af Carlarne och körde med »kungskjuts» likasom de. Hästar voro dessutom på förhand uppbådade, och Södertelje passerades, utan att stadna, i god tid på aftonen. Derefter saktades märkbart den starka|95| färden.original: färden, (källa för ändring: 1873, 1884) Broman, beledsagad af två dragoner, fick befallning att åka förut, »för att se om isarna voro säkra», och den kungliga släden med resten af eskorten följde i lätt traf ett godt stycke efter.

393 – Hvad är detta för ett ställe?konsekvensändrat/normaliserat frågade konungen, pekande på ett stort, förfallet hus till höger om vägen.

394 – Det är Gärdinge och tillhör Sparrfeltarne,konsekvensändrat/normaliserat svarade adjutanten, som red vid sidan af släden.

395 – Det ser obebodt ut.

396 – Det har ej varit bebodt på många år af andra än förvaltaren och hans folk.

397 – Kan Stromberg se, om det är ljus uti öfra våningen?

398 – Icke det minsta, Sire. Der är mörkt.

399 – Ungt folk gjorde bättre att sin jord odla, än att sig på ambassaderna vräka ... Aber was giebts da am Ufer? Broman lamentirt ja wie ein verrückter.språk: tyska Kör på, zum Teufelspråk: tyska!

400 Verkligen hördes larmet af ett högljudt gräl, i hvilket man urskiljde Bromans stämma, på något afstånd uti den frostiga nattluften. När konungen och hans adjutant hunno till stället, funno de Bromans släde fastkörd med en annan mötande släde, der vintervägen gick utför en ängsbacke ned till Mälarens isar. Grälet hade redan öfvergått till handgemäng, och Broman med sina tvenne dragoner höll på att komma till korta mot en lång officer med två eller tre soldater, hvilka alla dragit värjorna och utan krus höggo in på sina motståndare. Freden var ännu så nymodig; man ville icke riktigt komma sig ur den gamla vanan.

401 – Kör packet ur vägen att rum oss skaffa!konsekvensändrat/normaliserat befallde konungen, och adjutanten lät icke säga sig detta två gånger. I en blink var han der med sina dragoner, och striden fick nu en annan vändning. Motpartiet gaf bataljen förlorad och lopp till skogs; endast den främmande officern fäktade ännu som en ursinnig vid den till hälften kullstjelpta släden.

|96|

402 – Gif er, baron Sparrfelt! utropade Stromberg, som nu igenkände sin motståndare. – I konungens namn arresterar jag er för vägafridsbrott.

403 – Och för qvinnofridsbrott!konsekvensändrat/normaliserat inföll Broman med en indignation, som tog sig mäkta ridderlig ut. – Här uti släden finnes ett fruntimmer, som förklarar sig vara med våld bortförd från Stockholm.

|777|

404 Värjan föll ur den förbluffade ryttmästarens hand.

405 Konungen steg ur sin rack. – Vi hade icke väntat,konsekvensändrat/normaliserat sade han, med den högdragna stränghet han vid dylika tillfällen så väl kunde antaga, – vi hade icke väntat oss att möta våra officerare i en situation, som bättre skulle röfvare konvenera på öppen landsväg. Är det så, mina herrar, som J lag och anständighet iakttagen? Baron Sparrfelt begifver sig på ögonblicket till Gärdinge och stadnar der, tills vi hans förhållande hinne närmare undersöka. Hvad fruntimret angår, befalle vi eder, Broman, att henne saine et sauvespråk: franska till hennes förvandter i Stockholm återföra. Hvarje oskyldig har rätt att vårt kungliga beskydd anropa. Ni ansvarar oss med ert hufvud för denna dame.

406 Konungens befallning åtlyddes, och om få minuter var Sparrfelt på väg till Gärdinge, medan det kungliga tåget fortsatte vägen till Stockholm, förökadt med ett tigande, darrande och i nattens skymning oigenkänligt fruntimmer.

|97|

14. Fortsättning af fribytarens jagt.

407 Vi lemnade sednast vår unge manhaftige landsvägsriddare Elias Pehrson i en ganska äfventyrlig belägenhet uti Brahestad, och det är billigt att vi se åt hvad det vidare blifvit af honom. Ursinnig öfver förlusten af sin älskade Marie,original: Maria, utan penningar, utan bekantskaper, utan att våga vända sig till någon af myndigheterna, emedan ett pris ännu fortfarande var satt på hans hufvud, såg han sig förvillad högt upp i norden, medan ett dunkelt öde ryckte Marieoriginal: Maria tillbaka till Stockholm, som hon så oförklarligt fruktade. Ett ögonblick ansåg Elias allt förloradt. Det förekom honom som hade jorden sjunkit under hans fötter.

408 Då ruskade honom en omild hand i kragen, och en bonde, som sprungit efter honom från gästgifvargården, fordrade tillbaka sin häst. En tanke for genom fribytarens hufvud och växte, hastigare än det brukas här i landet, till ett moget beslut.

409 – Skjutsa mig nu genast norrut, tilldess vi upphinna officern, som reste nyss härifrån, och tag min häst i skjutslega!

410 Bonden gjorde stora ögon. konsekvensändrat/normaliseratAntingen är karlen tokig, eller har han stulit hästen,konsekvensändrat/normaliserat tänkte han vid sig sjelf. Men Elias drog honom med sig tillbakaoriginal: tillbakal till gästgifvargården, och huru saken bedrefs voro båda en stund derefter på väg till Uleåborg. Tilloriginal: Tilt all lycka hade de resandes stora ryska släde gåttoriginal: gåts sönder i Siikajoki, och denna gång upphann Eliasoriginal: Elia (källa för ändring: HT) dem utan synnerlig svårighet.

|778|

411 Hurtigt trädde han in i stugan på Gertula gästgifveri och fann der samma personer, som han några|98| timmar förut så obetänkt hade öfverfallit vid Brahestads tull. F. d. borgmästaren Burchard reste sig upp från ett fat rofvor, hvars innehåll just höll på att försvinna i hans korpulenta matsäck,original: matsäck. (källa för ändring: HT) och gjorde min af att spärra vägen för den inträdande. – Den tusan perkele kivekäs will durchaus hängen!konsekvensändrat/normaliserat utropade han.

412 Elias sköt honom åt sidan och gick rakt fram till officern, en medelålders man med ädla, redbara drag. – Förlåt mig,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – att jag än en gång stör eders välborenhet; men det sker, vid Gud, icke i elak mening.

413 – Hvem är ni? Hvad vill ni?konsekvensändrat/normaliserat frågade officern med rynkad panna.

414 – Jag är en af salig kungens och Löfvings ringaste tjenare, till yrket en kivekäs, som de kalla oss, konungens frie män här i landet,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Elias. – Ett pris af hundra daler är satt på mitt hufvud för det jag brännt en rysk galér uti Pargas skärgård, och ers välborenhet kan lätt blifva af med mig genom att angifva mig för länsman på orten. Men jag talar till en karolin; jag kan ej hafva något att frukta.

415 – Nej i sanning; är det så som du säger, min gosse, behöfver du icke ångra att ha vändt dig till mig. Jag är major Düker vid Uplänningarne och vänder tillbaka från Ryssland efter snart 13 års fångenskap. Min hustru följer mig norra vägen till Stockholm.

416 – Till Stockholm!konsekvensändrat/normaliserat upprepade Elias. – Herr major, – tag mig med! Jag vill tjena er som skoborstare, jag vill köra ihjäl alla hästar för er – jag vill slåss för er – men det behöfs icke numera – kort sagdt, herr major, jag vill dö för er, men tag mig med!

417 – Unge man,konsekvensändrat/normaliserat sade Düker leende, – om du kör som du rider, tror jag verkligen att du är i stånd att hålla ord. Hvarföre har du så brådt till Stockholm?

418 Elias redogjorde i korthet för Mariesoriginal: Marias bortröfvande.

|99|

419 – Det är en betänklig historia,konsekvensändrat/normaliserat sade majoren; – vi ha nu fred, min gosse, och med all din hurtighet fruktar jag du kommer till korta mot flickans förmyndare. Men lika godt: att vara biltog för det man tillfogat fienden afbräck, det är icke något fel i mina ögon. En af mina gamla soldater, som följt mig ur fångenskapen, stadnar i Uleåborg, och Burchard spekulerar der på en länsmansbefattning. Du kan intaga deras plats. Men rid icke ihjäl mina hästar, det förbehåller jag mig.

420 – Lefve kung Carl!konsekvensändrat/normaliserat utropade Elias och svängde hatten.

421 – Wollte sagen den grossmächtige Friederich,konsekvensändrat/normaliserat rättade Burchard. – Nur immer den rechten Potentaten, durchaus!

422 Tåget satte sig åter i rörelse. Man reste nu genom förfärligt ödelagda |779|nejder. Hela Limingo slätt var en öken,original: öcken, (källa för ändring: HT, 1884) der icke sten på sten var öfrig af menniskors boningar. Först i närheten af Uleåborg såg man åter här och der en koja vid vägen. Staden sjelf var illa medfaren. Dess historieskrifvare Johannes Snellman (1736) berättar om fiendens intåg i den oförsvarade staden Andersdagen år 1714 och huru allt blef under kriget spolieradt, 143 bland invånarne bortförde i fångenskap samt många andra under flykten omkommo på hafvet. På vintern hade nu några bland flyktingarna återkommit öfver Torneå; men staden var ännu till hälften obebodd, och bestod af förfallna kojor, knappt uppresta efter branden 1705, innan pesten 1710 och fiendens infall satte äfven Uleåborgs välstånd långt tillbaka.

423 De resande stadnade icke längre i Uleåborg, än som behöfdes för en nödvändig hvila. Färden fortsattes under mödor och faror, om hvilka man nu knappt kan göra sig en föreställning, allt längre åt norden. Ända till det lilla förfallna Torneå räckte spåren af krigets sköflingar. Derefter fanns åtminstone tak öfver hufvudet, men äfven på svenska sidan, ehuru i mindre grad, var folket utdödt, armodet stort|100| och landet förvildadt. Mången gång hade de resande endast fribytarens rådighet och vana att reda sig i det kinkigaste läge att tacka för det de helbregda kommo igenom alla dessa besvärligheter.

424 Ändtligen, efter åtta veckors färd i menföret, såg man Stockholms tornspiror glimma i vårsolen. Denna anblick pressade tårar ur den redlige Dükers ögon. Man befann sig nu i början af Maj. Elias tog ett hjertligt afsked af sina följeslagare och begaf sig på egen hand ut i den dåvarande trånga labyrinten af Stockholms hufvudstad, der Tessins verk, det nära fulländade, men ännu obebodda nya slottet då redan, stolt som en lejonkula, blickade ut öfver Mälarens förmälning med Östersjöns vågor.

425 Van att, såsom sin mästare Löfving, antaga alla skepnader, begaf sig den förslagne fribytaren genast till grefve Horns hus och utgaf sig der för en finsk herres kammartjenare, som med goda ord och dusörer ville insinuera en befordran hos grefve Horn. Snart hade han i denna egenskap lockat ur tjenstefolket allt hvad de visste om grefven, grefvinnan och hennes fosterdotter. Tyvärr var det inga glada nyheter. Larsson hade återfört Marieoriginal: Maria till grefvens hus; hon hade gråtit mycket och mest stängt sig inne, men en afton hade hon gått att besöka sin syster, som var inrest till Stockholm, och på återvägen derifrån hade hon plötsligt försvunnit. Förgäfves hade Larsson, förgäfves grefven sjelf satt halfva staden i rörelse för att återfinna den förlorade; det var nu tre veckor sedan, och man hade icke funnit det ringaste spår. Grefvinnan var otröstlig, den kärfve Larsson sökte förgäfves |780|dölja sin ånger och oro öfver att hafva fört flickan till Stockholm. Kort sagdt, det var något under allt detta, mente de kloke bland tjenarne. Flickan hade en hjertesorg, det kunde man nog se på henne, och till slut skulle man få höra att hon hoppat i sjön.

426 – Hvad skulle det tjena till?konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle portvaktaren, som ansåg sig klokare än alla de andra.|101| – Hade hon hoppat i sjön, så hade hon flutit, det är klart; så mycket har hon lärt sig i Finland. Hon rymde ju hem för att stjäla konsten af någon gammal hexa i Lappland, men se det skämdes hennes farbror för, och förde henne hit för att blifva kristen igen, det lär vara si och så med den saken i Finland. Baron Sparrfelts bästa karl, Knut med ärret, svor och förbannade sig på att grefvinnans Marie hade förhexat hans herre och skulle nog en dag fara af med honom till Blåkulla.

427 – Vet man så noga att hon icke gjort det?konsekvensändrat/normaliserat frågade Elias helt lugn, medan han inom sig var färdig att hugga den gamle sladdrarn i stycken.

428 – Icke är det så visst, sade en näbbig kammarjungfru, som aldrig kunnat förlåta Marie hennes företräde uti grefvinnans ynnest. – Samma dag hon försvann såg jag Sparrfelt rida två gånger här förbi och från den dagen har ingen sett till honom.

429 – Prata hon, min söta!konsekvensändrat/normaliserat sade grefvens förnäme kammartjenare, som alltid visste mer än alla de andra. – Baron Sparrfelt har rännt värjan igenom en dragon och sitter nu i arrest på sin egendom Gärdinge tre mil från Stockholm.

430 Elias hade hört nog. En half timma derefter var han på vägen till Gärdinge, och denna gång i egenskap af en förvaltare, som reste för att uppköpa hästar till Finland. Det dröjde ej heller länge, innan han hade reda på Gärdinges inre historia. Sparrfelt var der, halfdöd af ledsnad och grämelse, men tvungen att stanna i hus-arrest, »för att han och hans folk kört öfver kungen på isen och ihjälslagit fyra dragoner, vid hvilket tillfälle hans majestät med knapp nöd kom undan med lifvet, för hvilket allt nådig baron högst sannolikt hade att vänta stegel och hjul»konsekvensändrat/normaliserat. Skulden till allt detta hade varit en finsk trollpacka, som nådig baron velat föra med sig till Gärdinge för att bota gårdens hästar för spatten; men när löjtnant Stromberg fick se hexan, lät han hugga ett hål på isen och stoppade henne dit med gevärskolfven, ty det förstås att hon flöt.

|102|

431 Med detta besked återvände Elias till Stockholm, och gaf sig ingen ro, innan han fått reda på löjtnant Stromberg. Här gaf han sig ut för ett ombud från Larsson, hvilken ville framlemna en böneskrift till konungen, och lät härvid ett ord undfalla sig om Sparrfelt och hexan. –konsekvensändrat/normaliserat Larsson hade ämnat köpa hästar på Gärdinge, men fått höra att Sparrfelt brukade kurera sina hästar med trolldom.konsekvensändrat/normaliserat

|781|

432 Stromberg gapskrattade. –konsekvensändrat/normaliserat Det vore ej Sparrfelt olikt, men i det fallet blef han dragen vid näsan af Broman, som for af med hans hexa. Kanhända Bromans hästar också ha spatten.konsekvensändrat/normaliserat

433 Med dessa ord vände löjtnanten sin supplikant ryggen, och Elias begaf sig, sammanbitande tänderna af raseri, för att uppsöka Broman.

|103|

15. Jupiter och Juno.

434 För att finna denna berättelse sannolik, eller ens möjlig, måste man erinra sig den sällsamma förändringen i seder och tänkesätt vid svenska hofvet efter Carl XII:s död. I Carl XI:s tid voro sederna ytterst stränga, och hofvet, likasom konungen, delade sin dag mellan arbete och andaktsöfningar. Mycket af den tidens allvar fördunstade under Carl XII:s vilda ungdomsnöjen; men derefter lyftade först segrarna och sedan nederlagen folket ånyo till en allvarligare stämning. Sjelfva den gäsande inre tvedrägten, partihatet, intrigerna, thronstriderna och kampen för eller mot enväldet stålsatte i början sinnena mot det sedeförderf, som redan i mer än en mansålder utbredt sig ifrån det lättsinniga franska hofvet öfver större delen af Europa. Sverige fortfor på det hela att vara ett land med stränga seder, och det behöfdes ännu 50 års svaghet och inre söndringar, för att med Gustaf III införa andra tänkesätt i de högre samhällsklasserna. Men Fredrik I hade gått i en annan skola än tolfte Carl. Han hade uppvuxitoriginal: uppuxit i samma galanta hofluft, som den tidens berömdaste libertiner, August II och hertigen af Orleans, och stred för helt andra eröfringar, än hans barske företrädare. Lyckligtvis räckte hans inflytande icke långt bortom hofvets lysande lekverk, och partierna, som fortforo att ryta omkring honom, under honom och öfver honom, skrämde honom till ett yttre sken af anständighet, hvilket tog sig rätt komiskt ut för dem som närmare kände honom.

435 I botten af stora händelser ligger alltid en stark tråd, som sammanhåller dem, men på ytan förlorar|104| sig denna tråd i svaga spindelväfvar af slump och menskliga lidelser, hvilka då få utseende af att ha varit händelsernas egentliga ledtrådar. Vid tidpunkten för denna berättelse blandade sig i de öfriga partistriderna en förbittrad fiendskap mellan det segrande hessiska och det besegrade holsteinska partiet i Sverige. Grefve Horn var nu den man, som styrde riket. Men den sjelfrådiga Ulrika Eleonora kunde aldrig förlåta honom, att han, som varit hennes systersons och medtäflares, den holsteinske prinsens guvernör, allt fortfarande hade sin fordne elev så kär, |782|som rikets välfärd och den nya successionen det kunde tillåta. Grefve Horn handlade som en man, men hans drottning hatade som en qvinna. Hans fall var beslutadt; och hade han fallit i den stunden, medan friheten ännu var ett okynnigt barn, så hade måhända enväldet, som ensamt visste rätt hvad det ville, ånyo upprest sin krönta panna i Sverige.

436 Konung Fredrik darrade för den stunden lika högt som han önskade den. Han älskade icke grefve Horn, men han fruktade honom. Ogerna gaf han vika för drottningens enträgna föreställningar att den nya ordningens pelare borde störtas. Slutligen lemnade han dock sitt bifall dertill.

437 Bakom dessa hof-intriger stod osynlig och mäktig en i dessa berättelser välkänd man, grefve Torsten Bertelsköld. Han hade drottningens öra. Han var af henne bestämd till grefve Horns efterträdare. Ingen annan var dertill vuxen.

438 Allt var förberedt. Dagen och timman voro utsatta. Det fordrades endast konungens underskrift till den allrådande Horns afsked och förvisning, hvarpå efterträdarens utnämning omedelbart skulle följa.

439 Konungen väntade drottningen i sitt arbetskabinett och gick orolig fram och tillbaka i rummet. Han hade afskedat sina gunstlingar och förtrogne; endast sekreteraren Broman satt vid skrifbordet, sysselsatt att efter konungens diktamen uppsätta en skrifvelse|105| till rådet,original: rådet; (källa för ändring: HT, 1873, 1884) hvarigenom den egenmäktiga och vågade åtgärden skulle rättfärdigas.

440 Hvad dessa statsangelägenheter dock i längden blefvo tråkiga! Konungen ändrade och ändrade ånyo ordalagen i den betänkliga skrifvelsen, men fick dem aldrig rätt efter sin önskan. Slutligen kastade han sig utledsen på soffan och afbröt sin diktamen tvärt med den oförmodade frågan: »noch nichts von Lappland?språk: tyska Ännu ingenting om den finska hexan?»

441 – Eders majestät ... sade Broman, med underdånig förvåning blickande upp från den vigtiga skrifvelsen i ett helt annat ämne.

442 – Nun was?språk: tyska du måste mig henne tillrättaskaffa. I mer än ett halft år har hon mig ständigt gäckat. Du är ett oskickligt nöt, Broman; duger knappt kråkfötter hop att sudda. Eselsjunge!språk: tyska

443 – På ers majestäts befallning förde jag henne i säkert förvar hos hofskräddaren mäster Gerhards hustru, som fick befallning att noga stänga fönster och dörrar och icke insläppa någon menniska, innan ers majestät fick tillfälle att incognito hedra dem med sitt första nådiga besök. Beklagligtvis ...

444 – Geh zum Teufel!språk: tyska Andra morgonen var hon putzwechspråk: tyska.

|783|

445 – Mutterspråk: tyska Gerhard visade mig fönstret, der flickan hissat sig ned. Det var i andra våningen; 24 fot från marken. Obegripligt! ...

446 – Obegripligt resultat af de dukater den sladderkäringen af dig lurat. Kanske har du dem i din egen vida ficka stoppat?

447 – Ers majestät, mitt underdåniga nit ...

448 – Bah, Zuckerwasserspråk: tyska! Hvad har du gjort för att henne återfinna? Geschwind!språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat

449 – Jag vände mig först till grefve Bertelsköld, som förmådde Sparrfelt att enlevera flickan, för att spela henne i rätta händer. Han visste ingenting.

450 – Nichts?språk: tyska Den mest slipade skurk i Stockholm visste gar nichts? Weiter fort!språk: tyska

|106|

451 – I grefve Horns hus, der kammartjenaren står i min sold, hade man heller ingen spaning. Man trodde der att flickan hoppat i sjön.

452 – Man kan Sverige styra och likväl ingenting veta. Weiter fort!språk: tyska

453 – Sedan jag, lika förgäfves som nyss förut grefve Horn, låtit genomsöka hela Stockholm, kom i går en karl till mig, under föregifvande först att han ville inlemna en supplik. Men när han såg sig ensam med mig, grep han mig i kragen och tvang mig med pistolen för bröstet att säga hvad jag visste om Marie Larssons försvinnande.

454 – Och du sade honom allt hvad du visste, und noch was dazuspråk: tyska?

455 – Förr skulle jag tusen gånger dö, än svika min store konungs nådiga förtroende, fortfor gunstlingen i samma ton midtemellan underdånigt kryperi och oförskämd förtrolighet. – Jag märkte, att han kände händelsen med Sparrfelt, och diktade hop för honom en famös historia: flickan skulle vara dold hos en hofperukmakare på söder. Den fördömda karlen var icke lätt att lura. Jag var tvungen att följa honom till den föregifne perukmakaren. Lyckligtvis mötte jag poliskommissarien Frifält vid trappan. Han förstår en blinkning och min gode man sitter nu i stadshäktet, anklagad för hemgång och rån.konsekvensändrat/normaliserat

456 – Gutspråk: tyska, Broman, gutspråk: tyska. Låt karlen hänga, geschwindtspråk: tyska! Han kunde sig dumma och farlig blifva. Packets modesti bör respekteras.

457 – Ers majestät täckes vara utan bekymmer. Det är nu utredt, att karlen, som kallar sig Elias Pehrson, är en gemen fribytare från Finland och att förliden höst ett pris blef satt på hans hufvud för något slags röfveri. Det finnes skäl tillräckligt att hänga tio personer af hans conduit.

458 – Geschwindt, junge, geschwindt!språk: tyska Han bör ej morgondagen skåda. Det ges vissa orsaker, – hofvet|107| har kattöron – drottningen är prude, – jalouse, man förstår?

|784|

459 – Ers majestät skall bli satisfierad.

460 – Man bör på sin egen hals tänka. Man badinerar; – mausetodtspråk: tyska! Man hämtar Marie inom åtta dagar tillbaka, eller man sitt afsked har. Verstanden? Weg!språk: tyska Drottningen kommer.

461 Sekreteraren försvann med den allra underdånigaste bugning, onåden i perspektiv och grämelsen i sitt hjerta. »konsekvensändrat/normaliseratSådana redskap slitas fort och brista snart»konsekvensändrat/normaliserat, säger en berömd författare.

462 Grefve Bertelsköld anmäldes och mottogs nådigt. Intet drag förrådde hans inre oro vid det afgörande ögonblick, som skulle föra honom till maktens höjder. Han var, som alltid,original: alltid (källa för ändring: HT) kall, lugn och beräknande. Man vexlade blott några likgiltiga ord; Fredrik I tyckte ej om folk, som genomskådade honom.

463 Drottningen inträdde; hofdamerna stadnade ute. Hvem minns ej Ulrika Eleonora den yngres höga och stela gestalt, med det upplagda håret, den urringade klädningen, det oformligt långa liksom påklistrade lifvet ofvanför den öfver höfterna utstående styfkjorteln och de högklackade skorna? Hela gestalten hade starkt tycke af en ringklocka utaf bronz. Pfaltziska husets stora ögon och tjocka läppar mildrades hos Carl XII:s äldre syster af ett fint qvinligt behag, men hos Ulrika Eleonora fingo de ett visst karlavulet uttryck, som, i förening med en stor näsa och grofva armar, icke rätt ville motsvara de loftal för skönhet, hvarmed den tidens smickrande poeter frikostigt utrustade henne. Hon hade också ärft hela brodrens sjelfrådighet, utan att ärfva hans fasthet, hvarföre hon ofta vacklade i vankelmod och förgick sig i häftigt lynne, hvilket hos Carl XII var nästan exempellöst. Denna qväll var hon icke vid godt lynne. Konungen märkte genast vid inträdet ett åskmoln öfver hennes höga panna och skyndade sig att, om möjligt, söka afvända blixtarna.

464 – Immerspråk: tyska skön som en Juno och oemotståndlig som|108| kärlekens gudinna!konsekvensändrat/normaliserat utropade han, kyssande hennes hand med den tidens svulstiga courtoisiespråk: franska. Samtalet fördes på tyska.

465 – Liknelsen är ej illa träffad, svarade drottningen med en viss skärpa i rösten. –konsekvensändrat/normaliserat Åtminstone har min höga gemål ett beundransvärdt tycke af Jofur, – majestätisk och fidel! Olympen kunde afundas oss; vi spela hvar dag Ovids metamorphoser; – ers majestät har ju studerat Ovid? I praktiken måhända? Man finner der förtjusande lärdomar. Och se der Mercur – gudarnes budbärare! Jag gör er min kompliment, herr grefve! Ni spelar er rol sans peur et sans reprochespråk: franska.

466 Grefve Bertelsköld bugade sig lugn och småleende, liksom hade han endast öra för drottningens utomordentliga qvickhet. Konungen hade mera |785|möda att dölja sin öfverraskning. Någonting var i olag, det märkte han klart. Hans gemål, som han hade att tacka för kronan, visste mer än hon borde veta. Men hvilket af de många äfventyren hade nu transpirerat och uppväckt hennes vrede?

467 Han obligerade drottningen att taga plats i den enkom för henne hitflyttade purpursammets-fåtöljen.original: purpursammets fåtöljen. (källa för ändring: 1873, 1884) –konsekvensändrat/normaliserat Behagar ers majestät hedra mig med sina befallningar? sade han. – När Carl XII vredgades i Demotika, satt storvisirens hufvud löst under turbanen. När Ulrika Eleonora var ond, måste Fredrik I spela rolen af den tropligtigaste undersåte.

468 Drottningen satte sig; en mörk rodnad steg allt högre på hennes kinder och panna. Hon var icke älskvärd då, men det var någonting hos henne, som påminte om kalabaliken i Bender. Hon teg ännu.

469 – Jag hoppas ers majestät mår väl?konsekvensändrat/normaliserat frågade konungen, kanske utan att märka den ironi som låg i tonen. – En badkur i Medevi nästa sommar skall ers majestäts dyrbara helsa recréera.

470 Intet svar. Åskmolnet var ännu icke laddadt för blixten.

|109|

471 – Men för att komma till rikets affärer,konsekvensändrat/normaliserat fortfor konungen, synbart generad och i tydlig afsigt att besvärja stormen med hvilket offer som helst, – så delar jag fullkomligt ers majestäts propos, att grefve Horn ej längre kan souteneras. Vi måste vår regering från suspecta tendenser purifiera.

472 – Rhadamantus bör afsättas från gudarnes areopag, för att remplaceras af Mercur – tjufvarnes gud! Vise Jofur, är icke det er mening?konsekvensändrat/normaliserat utbrast den förolämpade makan.

|110|

16. Junos hämnd.

473 Konungen vexlade förlägen en blick med Bertelsköld, som stod der lika kall och lugn, som hade han kommit att afhöra ett af den tidens långtrådiga herdaqväden. Men drottningen fortfor, utan att vänta på svar och allt mera ur stånd att längre tillbakahålla sin kokande vrede:

474 – Ja, Gud må veta, att jag hatar denne finske enhörning, denne dryge oligarch, som nu spelar herre öfver krönta hufvuden, och den dag skall komma, när jag trampar honom under mina fötter. Men att uppoffra honom – en man med kapacité, en man med noblesse – för en usel ränksmidare, en hycklare, en ignobel frondör – så lågt, ers majestät, har ännu icke vår ärfda krona sjunkit! Stadna qvar, herr grefve; er drottning befaller det. Ni småler ännu, ni är förtjust öfver att vara vittne till en scene i vårt kungliga |786|hus, men grefve Horns efterträdare blir ni aldrig! Se här, läs, och döm huru djupt drottningen af Sverige måste förakta er.

475 Med dessa ord räckte drottningen honom en namnlös biljett af grefve Bertelskölds kända hand och blott innehållande dessa ord:

476 »I dag kl. 6 eller 7 eft. midd. enleveras Lappland af Sparrfelt och föres till Gärdinge. Avis au lecteur!språk: franska»

477 Bertelsköld läste biljetten, utan att förändra en mine, och återlemnade den med en kall bugning åt drottningen. – Eders majestät täcktes nådigst förlåta mig,konsekvensändrat/normaliserat sade han; – denna biljett är verkligen af mig. Jag erfor händelsevis att en ung flicka i grefve Horns hus var föremål för en narrs persecution och|111| ansåg mig böra varna hennes förmyndare, en köpman från Wasa vid namn Larsson.

478 – Bagateller! Låt oss återkomma till rikets affairer – inföll konungen, som efter den sista förklaringen begynte hoppas en bättre utgång af kalabaliken, än han i början befarat.

479 Ulrika Eleonora sönderref biljetten och kastade bitarne kring golfvet. – Mediocert af gudarnes budbärare!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – Attendezspråk: franska: jag skall göra ers majestät och herr grefven den äran att något animera ett dåligt minne. I grefve Horns hus fanns för ett år sedan en finsk flicka af borgerlig härkomst; jag har glömt hennes namn, men hos vissa höga personer, som hedrat henne med sin uppmärksamhet, var hon känd under namnet Lappland. Voilaspråk: franska ett smeknamn af dålig smak, messieursspråk: franska. Denna flicka var skön, sade man, – det är mig likgiltigt, – och hade fått ett slags education. Olyckligtvis var hon ingen Danaë. Jofur fann ingen nåd för hennes ögon och jag önskar att en person af högre rang än hon hade egt en lika god smak. Man sade till och med att hon var fullkomligt oskyldig och hennes heder utan fläck. Det är möjligt; åtminstone flydde hon från grefve Horns hus för att undkomma sin mäktige tillbedjares förföljelser. Likväl förteg hon dessa förföljelser så obrottsligt, så heligt, som man förtiger en fars förseelser. Hon underkastade sig alla skymfliga uttydningar af hennes steg hellre än att förråda en furstes svagheter, hvilka – om de blefvo förrådda för detta folk, som icke förstår att skämta med sin ära – skulle djupt nedsätta kronans anseende och dens prestige, som kronan bar. Hvad tyckes ers majestät? Denna flicka, hade hon icke förtjent ett bättre öde?

480 Konungen bemödade sig att skratta. – Esopus – sade han – skulle afundas ers majestät talenten att berätta sedolärande fabler på det mest snillrika och underhållande sätt.

481 – Tålamod, sire!original: sir! (källa för ändring: HT, 1873, 1884) Vi skola strax komma till sens moralen. Flickan trotsade alla faror, för att återfinna|112| sin hembygd och sin förlorade far. Olyck|787|ligtvis hade hon en onkel, som imaginerade sig att gammaldags tro och ära ännu hade något värde i Stockholm. Uppbragt öfver hennes flykt från grefvinnan Horn, hennes välgörarinna, och okunnig om hennes motiver, som hon obrottsligt förtegat, tvang han flickan att återvända med honom till Stockholm och göra excuse hos grefvinnan. Flickan gjorde det,original: det (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och hon gjorde det, sire, utan att ens då förråda en secret, som kunnat compromettera personer, så höga, att icke minsta skugga från samhällets lägre regioner borde falla på dem.

482 Konungen svarade blott med en axelryckning. Huru kunde också en drottning, en förnäm dam om 34 år, befatta sig med sådana småsaker? Fredrik I glömde, att det som en qvinna vid 34 år minst förlåter, det är att hafva en yngre medtäflerska.

483 Drottningen fortfor, alltmera uppbragt, i det hon med sina stora, stela blå ögon fixerade Bertelsköld: –konsekvensändrat/normaliserat Slutligen forcerade man flickan att tala. En person vid hofvet hade den infamien att arrangera en enlevering för att escamotera henne – den simpla borgardottren – till rangen af en Diana de Poitiers eller en duchesse de la Vallière, jag vet icke; alltnog, denna person gaf en viss Leporello af betjeningen en vink, och flickan blef för andra gången enleverad från Gil Blas för att tillfalla Don Juan. Lyckligtvis gaf hennes förtviflan henne mod att sauvera sig, i det hon knöt gardinerna tillsamman och hissade sig ned från ett fönster i andra våningen. Hon gäckade ännu engång sina förföljare. Midt i natten och darrande af köld, sökte hon refuge hos en af mina hofdamer, grefvinnan Liewen. Här, först här, sire, röjde hon, för att rättfärdiga sig, denna kedja af skandal och intriger, för hvilka hon så länge varit ett offer; och ni, grefve Bertelsköld, kan desavouera er syster, om ni har mod dertill. Men ni har det icke. Ni har bedragit mig, grefve, infamt bedragit mig! Jag ansåg er för en ädling, en statsman; jag var nära att an|113|förtro er vår kronas högsta intressen, och ni har forcerat er egen syster att demaskera er. Eländige charlatan, som ni är, tror ni att Ulrika Eleonora låter behandla sig som en hertiginna af Orleans? Fruktar ni icke, ni dubbeltungade lycksökare, att min vrede en dag skall ecrasera er? Ah, monseigneur af Hessen, och ni, grefve af ingenting – hvar ert grefskap må varit i tiden – för det att han icke mera finns, för hvilken J och verlden darrat, så tron J er kunna trampa under fötterna en qvinnas, en makas heligaste rättigheter; men J hafven glömt, messieursspråk: franska, att denna qvinna ännu i dag är Sveriges drottning!konsekvensändrat/normaliserat

484 Ulrika Eleonora betäckte ett ögonblick ansigtet med sin fina spetsnäsduk och bortskjöt konungens hand, som fattade hennes, för att trycka den till sina läppar. Derpå fortfor hon med något mera sjelfbeherrskning:original: sjelfbeherrskning; (källa för ändring: HT, 1873, 1884)

|788|

485 – Denna flicka, denna »Lappland»konsekvensändrat/normaliserat, som ni kallade henne, hade en älskare, en simpel, men honett person, som hon sjelf. Han följde henne hit, för att befria henne ur edra klor, messieursspråk: franska, och edra handtlangare läto kasta honom i fängelse, för att blifva af med honom. Var det ej så?

486 – Ers majestät, som är allvetande,konsekvensändrat/normaliserat svarade konungen spetsigt, – vet förmodligen också, att denne karl är en finsk röfvare, som gjort sig skyldig till hemgång i Stockholm, och att man satt ett pris på hans hufvud.

487 – Jag vet, sire, att vid den tiden, då er stora fältherretalent icke förmådde hindra fienden att bränna och plundra på Sveriges kuster, var denne unge man en bland de finska partigängare, som oroade fienden inom hans eget område. Hans brott, sire, består deri, att han under stilleståndet uppbrännt en rysk galér och att han i Stockholm sökt skydda en värnlös flicka. Jag har nyss låtit frigifva honom.

488 Konungen förlorade tålamodet. – Ers majestät har att befalla,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – men tillåt mig er|114|inra, att en scene de famillespråk: franska hade lämpligare kunnat till en tête-à-tête besparas ...

489 – På det att ni, sire, derefter må kunna i eder libertina jagtsocieté moquera er öfver en qvinna, som haft den svagheten att procurera eder en krona! Och på det att eder servila kabinettsadel än vidare kunde ostraffadt gyckla med deras drottnings heder! Grefve Bertelsköld torde bättre än eders majestät uppskatta hvarföre han haft den äran att bevittna denna controverse. Föröfrigt,konsekvensändrat/normaliserat fortfor här drottningen med en min af högdraget förakt, – är det oss fullkomligt indifferent hvad herr grefven behagar tänka om vår kungliga person.

490 – Min underdåniga mening,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven ironiskt, – skall alltid med soumission beundra eders majestäts höga egenskaper, äfven när jag har den olyckan att se mitt nit dragas i tvifvel ...

491 – Vi önska icke höra er mening, herr grefve. Ni har ju gods, icke så? Någonstädes i mån? Edra tendenser ha alltid varit åt höjderna. Vi hoppas att landtluften skall bekomma er väl. Nej, stadna en moment! Ni har ännu en scen att bevittna.

492 – Befaller ers majestät något mera?konsekvensändrat/normaliserat inföll konungen i det han torkade svetten af pannan.

493 – Tillåter ni sire, att jag talar några ord i ert namn, likasom ni ännu för två år tillbaka talade i mitt?

494 – Om jag ej mig bedrager, har eders majestät hela tiden ordet haft. Kan jag mera än tiga?

495 – Jo, sire, ni kan – samtycka. Nåväl!

|789|

496 Och drottningen ringde. Dörrarna öppnades, och in trädde Marie Larsson, darrande och åtföljd af Elias Pehrson, hvilken med någon förlägenhet såg sig i detta höga sällskap. Drottningens uppvaktande damer och kavaljerer fortforo att stadna utanföre, och dörrarne stängdes ånyo.

497 Ulrika Eleonora fixerade den unga flickan några ögonblick skarpt. Kanske kände hon som qvinna en stark lust att krossa och förödmjuka äfven den oskyl|115|diga medtäflarinnan; men vissheten om hennes triumf besegrade den känsla af hat, som svartsjukan ånyo var nära att upptända i hennes själ. Hon sökte nu att i sina ord inlägga en nådig drottnings höghet och mildhet.

498 – Mitt goda barn,konsekvensändrat/normaliserat sade hon till Marie, – hans majestät, som med ledsnad erfarit att du varit ett föremål för ovärdiga menniskors förföljelser och som ingenting högre önskar, än att alla hans redliga undersåter må åtnjuta fullkomlig rättvisa, har behagat anmoda mig att taga dig under mitt särskilda nådiga beskydd. Och på det att du vid din snara återresa till hembygden icke må sakna vid din sida en försvarare, som hädanefter kan betrygga dig mot alla förolämpningar, är det hans majestäts nådiga vilja, – så framt du sjelf ej har någonting deremot – att du nästa söndag i vårt hofkapell sammanviges med denne unge man, som älskar dig och som blifvit lika oskyldigt förföljd som du sjelf. Det är ju eders majestäts högstegna befallning, om jag ej misstager mig?

499 – Fullkomligt! Hennes majestät har på det nådigaste sätt behagat förekomma mina önskningar,konsekvensändrat/normaliserat svarade konungen, bitande sig i läppen.

500 – För öfrigt blir det min sak att erhålla din förmyndares samtycke, och att sörja för din hemgift. Du äger vid din återkomst att välja den bästa stadsgård, eller det bästa hemman i Wasa län, hvilketdera du önskar, och draga vexel på min handkassa för köpesumman. För att ytterligare med sin kungliga ynnest godtgöra all den infami, som du, mitt barn, så oskyldigt lidit, vilja hans majestät och jag, jemte vårt hof, hedra edert bröllopp med vår kungliga närvaro. Är det ej så, ers majestät? Och ni, grefve Bertelsköld, som tagit en så generös del i denna flickas öden, skall säkert ej uteblifva vid detta glada tillfälle?

501 Konungen nickade, Bertelsköld bugade – båda stumma, förbittrade och förödmjukade.

|116|

502 – Jag tackar er, sire! Jag tackar er, herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat fortfor drottningen med en knappnål i hvarje ord. – Hvilken lycka, mina barn, när en högsint konung och en loyal adel förena sig att skydda oskuld och rättvisa äfven bland deras ringaste undersåter! Farväl, mina vänner, vi återse hvarandra. Farväl, sire; blottställ er icke för mycket på nästa jagtparti! Farväl, herr grefve; helsa grefve Horn, när han träffas, och försäkra honom om vår nådiga bevågenhet!

|117| |790|

17. Våren 1722.

503 Om brända boningar, förhärjade åkerfält, ruineradt välstånd, ihjälslagna, marterade eller i fångenskap och träldom bortförda menniskor, ja om sjelfva de politiska olyckorna, såsom förlusten af länder, förstörda finanser och allmän vanmakt, vore de enda följderna af ett långt och förödande krig, så vore anblicken ännu icke på långt när den ödsligaste, som möter ett menniskoöga i denna verldens brödrafejder. Dessa boningar kunna återuppbyggas, dessa fält kunna åter besås, dessa invånare kunna åter uppvexa genom naturens visa ordning, som efter stora ödeläggelser fördubblar fruktsamheten. Äfven riken kunna efter hand åter upplyftas ur deras vanmakt och förlorade länder återvinnas genom odlingen inom egna gränser. Men den hårdaste af alla olyckor, och den som uppfyller betraktaren med den djupaste sorg, är anblicken af en stor moralisk förnedring, som vanligen åtföljer krigens härjningar och som äfven i Finland åtföljde den stora ofreden. Du, som måhända i denna berättelse skyggat tillbaka för en och annan blick i denna tids sedliga förderf, var viss att du endast fått ana en ganska liten del deraf. Det har varit nödvändigt för taflans sanning, men du har blifvit förskonad från den gröfsta och mest upprörande förnedring i samhällets lägre klasser, der ingen yta af bildning beslöjar den otyglade och vidriga sjelfviskhet, hvars frön äro nedlagda i hvarje menniskohjerta. Den, som engång vill måla stora ofreden i hela dess förfärande sanning, han måste måla den qvinnan, som ensam på isen i vinternatten åt upp sitt döda barn, eller – kanske än mer betecknande – henne, som, dagen efter ett|118| blodigt nederlag, kysste för en usel judaspenning sin mans mördare och sitt lands fiende.

504 Lyckliga må vi skatta oss, att under denna djupa förnedring det till döden förkrossade finska folket dock i sin helhet dignade neder med ära och mannamod, för att åter resa sig upp, när en bättre morgon grydde. Vid sidan af de allradystraste taflor, som historien erbjuder, framträda mildrande och försonande minnen af ädla uppoffringar, trohet och försakelser i nödens bittraste pröfning, vid hvilka hjertat klappar af beundran och glädje, likasom ofta de mörkaste skuggor endast tjena till att förhöja dagrarna utaf dygd och godhet. Skada, att snart halftannat århundrades natt begrafvit de flesta af dessa ädla drag i glömska; – de som återstå äro likväl tillfyllest att för efterverlden rättfärdiga fädernas minne.

505 Och nu, gode läsare, föra vi dig från äfventyren, farorna, sorgerna och nöden fredligt tillbaka till en vacker vårqväll på Finlands nordliga strand i början af Juni 1722. Våren var sen, men kom då hastigt på, så att träden |791|löfvades inom några dagar. Aldrig har någon vår i Finland blifvit med så underliga känslor emottagen. Det förekom de återvändande flyktingarne, som gingo de nu ett nytt lif till möte. Allt omkring dem syntes så förunderligt främmande. I början, när snön smälte, betraktade de med vemodiga känslor grushögarne af deras fordna hem, de förvildade åkerfälten och skogen, som vuxit tät öfver byarnas fordna plats, de igenrasade brunnarna, de murknade gärdena och ända in i de för öppna dörrar och fönster stående kyrkorna. Men när gräset begynte grönska och träden löfvas och det välbekanta suset af sjöarnas blåa vågor åter hördes sorla omkring dem, tycktes dem landet i all dess vildhet vara så öfver all beskrifning skönt, att de aldrig dess like skådat någonstädes. Det var ju ändock deras eget kära land, deras barndoms älskade bygd, och de behöfde icke mera, som fordom Babylons judar, hänga sina harpor i pilträden på den okända stranden och fukta|119| med sina tårar främlingens nådebröd. Hvad betydde det, att stor brist och många bekymmer ännu återstodo, innan de kunde få sin nya bostad i ordning och vänta på skördar, hvilka de ännu icke sått! De arbetade nu med lust och ifver, ty de arbetade för ett nytt hem och en bättre tid; de hade åter ett fädernesland och en framtid, och de tyckte det åter löna mödan att lefva.

506 En afton, som sagdt, i Juni, när björkarna med sina nyssutslagna gröna mössöron speglade sig i den klara viken vid Loilax, såg man en fordom reslig, men nu af sorg och ålder lutande gråhårsman långsamt vandra på landsvägen, som från NyCarlebyoriginal: Ny-Carleby (källa för ändring: HT) leder åt söder till Wasa. När han kom till gårdens nya grind vid den likaså nya och hvita gärdesgården, satte han sig på en sten att hvila. Till venster om vägen hade han den nybyggda gården, der tvenne kor i hagen betade girigt det ännu späda gräset och en man och en qvinna flitigt uppgräftade närmaste åkertäppa. Till höger om vägen utbredde sig viken, och vid dess strand höll en man på att timra ett mindre fartyg, medan en ung qvinna icke långt derifrån var sysselsatt med att klippa de yfviga pelsarna af några präktiga får. Aftonen var klar, lugn och mild; hela naturen tycktes småle af frid, likasom hade menniskornas nya förhoppningar dubbelt sköna återstrålat från hennes hulda modersanlete. Den gamle tycktes tveka om han borde gå vidare, eller söka här ett herberge för natten, ty vandringen hade påtagligen medtagit hans krafter.

507 Innan han ännu bestämt sig för det ena eller andra, hade mannen och qvinnan vid stranden slutat deras arbete och återvände öfver vägen till gården. När de nalkades och funno gubben hvilande på stenen, bjödo de honom vänligt att rasta öfver natten i gården. Med en stel nickning och |792|utan att tacka för en så vanlig gästfrihet, följde han dem derpå hem till den nära boningsstugan.

508 Vid deras inträde hade våra gamla bekanta,|120| Heikki och Brita,original: Lena, (källa för ändring: Andra förekomster i grundtexten.) äfven återvändt ifrån gräftlandet, och qvällsvarden af enklaste slag stod färdig på bordet. Elias Pehrson och hans unga hustru Marieoriginal: Maria – ty det var de, som arbetat vid stranden – intogo annars ett slags högsäte vid bordet näst Heikkis svärfader; Heikki och hans hustru hade trugat dem dertill, sedan Elias nu köpt hela hemmanet. Men för denna gång afstods öfversta platsen åt gråhårsmannen från landsvägen, hvilken också intog densamma utan krus. Det hörde till tidens vackra seder, att ålderdomen var sjelfskrifven till sådan heder.

509 När den gamle vid bordsbönen aftog sin ludna vintermössa, blottande dervid ett kalt hufvud och ett spöklikt, hvitskäggigt ansigte, blef Marieoriginal: Maria helt hastigt ganska blek, men hämtade sig åter och lyssnade med spänd uppmärksamhet till männernes tal.

510 – I dag hafva vi gjort ett godt stycke arbete, sade Elias till Heikki. Du och Brita ha ärtlandet färdigt, och jag har sträckt spanterna till min lilla kutter, som innan hösten skall hemta oss hvad vi behöfva från Stockholm. Skutan skall heta Maja; – alla Major ha lycka med sig,konsekvensändrat/normaliserat tillade han med en förtjust blick på sin vackra hustru.

511 – Och alla Britor med,konsekvensändrat/normaliserat svarade Heikki godmodigt. – Jo, kära far, ni må tro att här är mycket att göra till hösten. Korntäppan har jag nu fått sådd, och ärtlandet så vi i morgon, men rågåkern ger oss arbete hela sommaren, och sedan låter han vänta på skörden till i höst ett år till. I vinter ha vi mest ätit bara stampbröd, men sedan Elias och Marieoriginal: Maria kommooriginal: komma (källa för ändring: HT, 1873, 1884) hem från Stockholm med vår nådiga drottnings kungspengar, så vankas rent bröd, som ni ser. Han är nu husbonde, ser ni, och jag bara landbonde, men eftersom han har sina gamla vanor till sjös och sträfvar ut åt de villande vågor, så sköter jag jordbruket, tills jag får mig ett annat hemman. Marie,original: Maria, ser ni, är icke heller för högfärdig att sitta till bords med oss, fastän hon gått i lära hos grefvinnor och firat bröllop i kungens och drottningens nådiga närvarelse.|121| Vi ha en förskräckligt nådig kung nu för tiden, och drottningen, hon skall se ut som en messingsfiol, på en midsommarvaka.

512 – Nog går det nu framåt, om vår Herre är så nådig och ger vext på landet och vind på sjön, sade Elias, afbrytande vännens kungliga loford. Visst vill det falla sig ovant för en sådan lycksriddare som jag att sätta sig stadigt i bo som en annan menniska; men när jag får trångt på landet, tar jag min välsignade lilla Maja med och reser till Stockh– jaså; nej, Maja vill icke |793|med till sjös, hon stickar hellre strumpor och väfver vadmal här hemma. Det är hon som råder, ser ni; jag hade annars tänkt söka mig till borgare i NyCarleby,original: Ny-Carleby, (källa för ändring: HT) efter sjöfart och jordbruk icke hampa sig bra tillsamman, men Maja har ingen lust för stadslifvet, och det hon vill, det vill jag. Nu kan ni smaka på det hembryggda ölet, far; vi ha ju fått malt i år. Ni kan tro mig, när jag säger det, jag som härtills lefvat af krig och örlig; Gud välsigne freden,original: freden (källa för ändring: HT, 1873, 1884) gamle man! Utan den vore vi alla på half ranson.

513 – Freden? mumlade gubben från landsvägen, i det han dystert skakade det gråskäggiga hufvudet; – hvad ha de döda för godt af freden?

514 – Det hörs att ni förlorat mycket på kriget, gamle far,konsekvensändrat/normaliserat sade Elias trohjertadt. – Låt ej sorgen för all tid få makt öfver er; Gud skall visst ännu styra allt till det bästa.

515 – Elfva barn! Elfva barn!konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle, som det syntes, uteslutande upptagen af en enda föreställning. Åtta söner! Långa, raka, starka gossar, allesamman sex fot och tre tum under måttet, utom den yngste! Min stackars Benjamin – min ålders glädje – var tre tum kortare. De sju ha stupat; sex tog Bertelsköld; ni ha kanske hört det? – i Ilmola – om vintern – på skidorna – alla sex på en morgon; det är en gammal historia. Den sjunde|122| tog kungen med sig till Norge; det ha ni också hört; det var om julnatten; sjelfva bergen skulfvo af köld; en stackars gosse kunde ej vara mer hård än stenen. Och sedan Benjamin; ni skulle sett Benjamin, han var så mild under ögonen som den unga qvinnan der; ja hon må väl gråta sina ögon röda. Vi bergade en dag den nedtrampade rågen; då kommo kosackerne och lyfte min lilla Benjamin med sig på hästryggen ... Från den dagen trodde jag icke mera på Gud.

516 – Men,konsekvensändrat/normaliserat sade Elias, med ens uppmärksam, när han såg Marieoriginal: Maria gömma ansigtet i sina händer – hvem är ni,original: ni (källa för ändring: HT, 1873, 1884) gamle man, som förlorat så mycket och ställer den barmhertige Guden till svars derför?

517 Den gamle fortfor, utan att höra honom: – Jag sprang efter ryttarne så länge jag kunde, – en dag – två dagar – veckor, månader: jag visste till slut ej hvar jag var. I djupa Ryssland var jag, der ingen förstod mig. De sågo att jag förgicks, och de gåfvo mig bröd. Jag sade till dem: gif mig igen min siste, min ende son! Jakob hade elfva söner qvar, när de förde till honom Josefs blodiga lifrock, och ändock slet han sönder sina kläder och strödde aska på sitt hufvud. Jag har ingen, ingen! Men de förstodo mig icke. Sedan hittade jag icke tillbaka – tiggde mig fram, ensam, fattig ... och jag hade dock fyra stora hemman ... jag hade ju elfva barn. Men det finns ingen Gud! Om det funnes en Gud, skulle han längesedan ha förbarmat sig öfver mig.

|794|

518 – Och vet ni så visst att han icke gör det nu, fastän ni i er blindhet och sorg förnekar hans vägar? Ni hade ju också tre döttrar.

519 – Tre döttrar ... alla fagra som dagens ljus ... och den yngsta bland dem var, näst min Benjamin, den fagraste och den käraste af dem alla. Men de ha alla öfvergifvit mig, alla, alla förglömt mig; och vet jag väl, om någon af dem numera finns ofvan jord?

|123|

520 Vid dessa ord hade Marieoriginal: Maria sakta gått bakom den gamles bänk och omfamnade honom med heta tårar. – Känner ni icke igen mig, min far?konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon snyftande vid hans bröst. – Jag är ju er egen lilla Marie,original: Maria, som var ännu ett barn, när ni skickade oss öfver till Sverige, och derföre visste jag icke strax att det var ni. Hur jag har sökt dig, min stackars far! Men nu skall du icke mera öfvergifva oss, nu skall du bo hos oss; nu skall du åter tro att det finnes en Gud!

521 Den gamle betraktade henne stel och orörlig. Han hade upplefvat så bittra öden, att han nästan hade glömt hvad glädje var. Men nu smalt hans hjerta. Han slöt sina ögon och öppnade dem åter för att betrakta den sköna blomstrande dottren, likasom för att öfvertyga sig, om icke allt detta var en dröm ifrån fordna dagar. Kanske hade han ofta förr, der han ensam och fattig irrade kring i det främmande landet, sett denna syn i drömmen, och den hade försvunnit,original: försvunnit. (källa för ändring: HT) för att lemna honom dubbelt ensam åt hans armod och sorger. Nu försvann den ej mer, nu var han plötsligt åter rik, och darrande stod han upp från bänken, men blott för att, på engång lycklig och förödmjukad, knäböja och tillbedja den Gud, som han nyss förnekat.

522 – Jacobs Gud välsigne dig, barn, och den du kär hafver!konsekvensändrat/normaliserat hviskade han. – Såsom jag nu står, så står hela vårt finska land uti denna våren, och har förlorat tio barn utaf elfva, men när det återfunnit det elfte; se då känner det sig åter lyckligt och rikt, såsom hade det aldrig mist sin glädje. Kom, barn, här är för trångt i stugan. Låtom oss se Guds nådes sol gå ned i ljus och gå upp i barmhertighet!

523 Och de gingo med underliga känslor ut i vårqvällen, – denna vår, då så många tårfulla ögon i Finland förgäfves sökte ett spår af de sina, men ock så många skilda hjertan ånyo klappade högt mot hvarandra. Solen sjönk bakom granarna på udden|124| och förgyllde vikens lugna vattenspegel; kornknarren skorrade uti det första åkerfältet; röken af fredliga tjärdalar och kyttländer omtöcknade horizonten; på afstånd hördes åter vallflickans sång och klockornas klingande borta i beteshagen; – allt var frid, ljus, förtröstan och hopp, och så randades åter fredens första gröna vår öfver Finlands ödemark.

 

 

1. *)Fältskärn anmärkte: det är märkvärdigt att läsa, huru dessa stora landafträdelser, hvilka helt och hållet förändrade maktställningen i norden, summariskt affärdas uti den 4:de och 8:de af fredstraktaternes 24 artiklar, medan öfriga vilkor och förbehåll vidlyftigt specificeras. Stora ting kunna sägas med få ord.
2. *)Fahlander omtalar, bland andra förolyckade, den rikaste och då för tiden mest ansedde köpman i Gamla Carleby, rådman Lars Brenner. Hans otålighet att återvända till fäderneslandet var så stor, att han inskeppade sig på hösten med hustru, barn och all sin egendom till hemorten. Alla förgingos i vestra Qvarken utanför Umeå.
3. *)Vid denna beskrifning blinkade skolmästaren med en illparig blick på sin vän, kapten Svanholm, som, varm och andäktig i förbidan på den stundande striden, tummade sina röda mustascher.
4. *)Är du en kivekässpråk: finska (fribytare; efter orden, stenhand, stenslungare)?
5. **)Också jag är en kivekässpråk: finska.
6. †)Om också till nordens ända.
7. *)Se sjette berättelsen, »Majniemi slott».