Andra berättelsen. Svärdet och Plogen
Kommentaari
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 sina hopknipna messingsglasögon sin pincené: glasögon som saknar skalmar och hålls fast med en klämma över näsryggen.
1 klippare filurer.
1 odygdigt folk personer med fallenhet för spratt och pojkstreck.
2 choc kavallerianfall med syfte att rida ned fienden genom tät gruppering och hög fart.
2 spanska rö promenadkäpp av rotting.
2 positur posityr, beredskap.
2 pickanell stavningsvariant av pikanell: ett slags finare, spunnen tuggtobak; SAOB har detta belägg av Topelius.
4 min här: vår.
5 rådrumtid.
7 råkade häraf i harnesk retades härav till uppror.
7 kujoner ynkryggar, fega stackare.
7 tappa bort litet blod [...] deraf blir verlden frisk Anspelar på humoralpatologin och uppfattningen om att balansen mellan kroppsvätskorna kunde återställas genom åderlåtning.
7 den 21 Augusti vid Karstula; Fieandt stod till venster och jag till höger drabbningen vid Karstula kyrkby i Saarijärvi den 21 augusti 1808, där överstelöjtnant Otto Henrik von Fieandts avdelning besegrades av en numerärt överlägsen rysk truppstyrka under befäl av general Jegor Vlastov. Topelius nämner striden i Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, s. 245). Sammanställningen av den koleriske postmästaren och von Fieandt: jfr Runebergs »Otto von Fieandt», där överstelöjtnanten dock bär nederlaget med värdighet (Fänrik Ståls sägner 1848; SS V).
8 Inter arma silent leges. (lat.) När vapnen talar, tiger lagarna (ur Ciceros tal till Milo).
8 pocula (lat.) bägare.
8 patrontaskan patronväskan.
8 pris nypa.
11 nationerna lefva [...] verlden till förnuft, Upplysningsfilosofen Adam Ferguson framför tanken om samhällets utveckling från vildhet över barbari till civilisation baserad på individens biologiska utveckling i An Essay on the History of Civil Society (1767). Topelius ägde den svenska översättningen Försök till historien om borgerligt samhälle (1790) (Museiverkets förteckning över Topelius boksamling).
11 grassera härja.
12 namnsdagsblåsare personer som skriver namnsdagsverser, förklenande.
13 de nya vackra idéerna om en evig fred Torde i första hand syfta på Zum ewigen Frieden (1795) av filosofen Immanuel Kant, en traktat som resonerar om den eviga fredens idé.
13 Vasserra minsann; förvanskning av vars herra tre, Vår Frälsares trä, d.v.s. korset.
15 hemgång hemfridsbrott.
15 samvetsfrihet frihet för var och en att bekänna sig till valfritt kristet samfund; jfr Geijer, Svenska folkets historia. Tredje delen 1836, s. 231.
17 hållits i spatsergången hållits i styr.
21 berga sig klara sig.
22 justitia mundi (lat.) världslig rättvisa.
29 en nejd, [...] åtta mil inåt skogsbygderna! Topelius behandlar landhöjningen som fenomen i Finland framställdt i teckningar, som han slutförde vårterminen 1852, när »Svärdet och Plogen» gick som följetong i Helsingfors Tidningar. Ordval och exempel motsvarar varandra, jfr den mera ingående framställningen i bildverket (ZTS XII, s. 245).
29 flarn ett stycke bark.
30 finaste mest finstilta.
34 utskrifningar tvångsvisa rekryteringar.
34 behållen netto.
35 medlet af mitten av.
35 karbasen piskan.
37 åtta och trettio somrar Ändrat till »sex och trettio somrar» i Bonniers upplaga 1854; jfr kap. 6 »Söderns och nordens kärlek», s. 111, r. 10, där Meri uppges vara 36 år.
37 lärftlinnetyg.
42 partichefen här: ledaren av en strövkår eller en väpnad friskara.
43 långflaken flakvagnen; SAOB har detta belägg av Topelius.
45 tunnlands ett tunnland är ca en halv hektar.
46 gungfly i kärr eller sjöar uppkomna markskorpor som består av växtlighet och ger vika under fötterna.
49 Intet är den som sår [...] den som vexten gifver. Jfr 1 Kor. 3:6–7.
51 blodbadet på Ilmolas is I slutfasen av det s.k. klubbekriget, då den finska bondehären nedgjordes av Klas Flemings trupper vid Santavuori i Ilmola socken den 24 februari 1597.
73 de ofrälse stånden de oadliga stånden: prästerna, borgarna och bönderna.
75 Svidje Klas eller Svedje-Klas: öknamn på ståthållaren Klas Fleming, efter namnet på släktgodset Svidja i Sjundeå socken.
82 en gammal svensk visa Visan är oidentifierad.
98 Hustaflan det avsnitt i Luthers lilla katekes (på svenska möjligen redan på 1540-talet) som i korta stycken reglerar bl.a. husfolkets inbördes förpliktelser.
99 katechesen kort lärobok som sammanfattar den kristna trons grundsatser; här: Luthers lilla katekes.
100 sankt Lucifer, [...] belsebub benämningar på djävulen.
102 fram (dialektalt) framme.
106 lustige muntre.
108 resknäpp färdknäpp, sup; SAOB har detta belägg av Topelius.
110 min här: den.
112 naturmenniskan den primitiva, av kulturen opåverkade människan.
112 löje leende.
113–114 Aldrig så kan jag förglömma [...] ämbaren i hufvudet. Efter »Sanfärdig Berättelse om Klubbe Krijget som skedde uthi Österbottnen på åhr 1596», Handlingar rörande Klubbekriget, utg. Edward Grönblad 1843, s. 6 f. Topelius hade recenserat verket i Helsingfors Tidningar 16–20/3 1844.
113 som Jehu i rasande fart; efter Jehu, kung av Israel, som enligt Gamla Testamentet for fram med stridsvagn i vild fart (1 Kon. 16 och 19; 2 Kon. 9); SAOB har detta belägg av Topelius.
114 ämbaren ämbar; formen ämbare, plur. ämbaren vanlig i finländsk svenska.
115 bilan yxan med bred, rundad egglinje, använd bl.a. vid avrättningar.
116 arge skalkar stora skurkar; SAOB har detta belägg av Topelius.
116 Peder Gumses gård? [...] sköten J till måls på honom med pilar Efter »Sanfärdig Berättelse om Klubbe Krijget som skedde uthi Österbottnen på åhr 1596», Handlingar rörande Klubbekriget 1843, s. 5.
116 uppspetad uppspärrad.
117 sällen unge mannen; även om våldsam person.
117 såstång bärstång för större kärl (såar), lång nog att kunna bäras på axlarna av två personer.
124 Några mil söderom Wasa, [...] passagen vid Understen Beskrivningen finns i nästan samma ordalag i Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, s. 247).
124 brassade av verbet ’brassa’ (sjöterm): att vrida en tvärgående rå och det därvid fästa seglet i vågrät riktning för att justera seglets vinkel mot vinden.
124 sköten skötar: finmaskiga, större fisknät; formen förekom i finländsk svenska.
124 ströming formvariant av strömming.
125 derest ifall.
125 lurendrejeri smuggling.
125 en lindrig tulltaxa [...] Finland de sednare åren med framgång [...] försökt Syftar förmodligen på tullreformen 1842 som gav senaten rätt att justera tullarna för att i allt högre grad göra Finland till ett eget tullområde. Till följd av tullreformen steg storfurstendömets skatteinkomster (Max Engman, Språkfrågan 2016, s. 47).
127 sekundchefen sekonden på ett örlogsfartyg, d.v.s. fartygschefens närmaste man; SAOB har detta belägg av Topelius.
127 fris grovt långhårigt ylletyg.
127 märsen plattformen på segelfartyg nära toppen av en undermast.
127 En örlogsman ett örlogsfartyg.
127 en kofferdiman ett handelsfartyg.
128 filt här: ylletyg.
128 kapott här: kappa.
129 uppå en starkt prononcerad plattyska med kraftigt plattyskt uttal; plattyska – eller lågtyska: variant av tyska som användes i den norra delen av det tyska språkområdet; när högtyskan blev gängse tal- och skriftspråk i offentliga sammanhang från mitten av 1400-talet blev lågtyskan dialekt och andraspråk.
129 läser jag sju ave’n och sju pater noster läser jag bönerna »Ave Maria» och »Fader vår» sju gånger.
130 ögonhåren ögonfransarna.
138 genius (skydds)ande.
138 besoldad lejd, köpt.
143 uppfattade upptog.
145 Sankt Patrik Irlands apostel och skyddshelgon, levde på 400-talet.
145 vättar främst nordisk benämning på övernaturliga väsen.
148 Vargö Bergö från 1830.
152 skjälskyttet sälskyttet.
153 Wasa stad var blott tjugu år gammal Karl IX grundade staden 1606 med namnet Mustasaari. När stadens privilegier förnyades och utökades 1611 ändrades namnet till Vasa.
154 sportel biinkomst.
154 säger vår berättelse, att [...] fru Märtha, [...] förde regementet Topelius markerar här subtilt att han tagit sig en frihet i relation till de historiska förhållandena: den historiska Märta Ulfsparre dog redan 1601.
155 landttullen här: tullporten, där tullpersonalen uppbar landtullen, d.v.s. avgiften på varor som infördes i städer för (torg)försäljning.
155 gräftar [...] upp hackar upp med gräfta, flåhackar; SAOB har detta belägg av Topelius.
155 kyttland den odlingsmark som man får genom att kytta (finlandism): en form av svedjebruk där en del av den upphackade ytjordens vegetation bränns; SAOB har detta belägg av Topelius.
157 mellan skål och vägg i förtrolig samvaro.
158 ogine ohjälpsamma.
162 kujonera hunsa.
165 krigsbussar soldater, krigare.
169 plit huggvärja.
170 dekontenanserad handfallen.
175 mästerna masterna; pluralisformen förekom i Finland.
176 haj antingen enkel rad eller två jämnlöpande rader av personer på en plats där en högt uppsatt person skall passera.
177 kannstöpande ovederhäftig; kannstöpa: uttala sig osakkunnigt om politik eller allmänna angelägenheter.
178 Wälskland här ett obestämt Sydeuropa, Frankrike eller Italien.
178 tingad vidtalad.
180 tappa concepterna förlora fattningen.
181 förgift gift.
187 klacken den upphöjda avsatsen (på ringen); SAOB har detta belägg av Topelius.
190 arrestanterne fångarna.
193 tatterska ursprungligen tatariska, använt nedsättande om kvinna av icke bofast befolkning, t.ex. romer.
194 Sakta kommer man långa vägar. I svenskan i Finland förekommande ordspråk (Finlands svenska folkdiktning III. Ordstäv, utg. Väinö Solstrand, 1923, s. 130, även Många krokar i långdansen. Finlandssvenska ordspråk och talesätt, utg. Carola Ekrem, 2017, s. 307).
194 medja midja.
194 billigt rimligt.
195 durchlauchtiga avlett av ty. durchlaucht: höghet.
196 fru Märtha tog [...] halft tvungen, halft godvilligt [...] förde henne Formuleringen är lika i alla textvittnen; förmodligen avses: »fru Märtha tog den bestörta Regina under armen och förde henne halft tvungen, halft godvilligt».
196 Rolig godnatt uttryck som anger en tillönskan om rofull, god sömn; SAOB har detta belägg av Topelius.
197 en annan Saul, måtte blifva en annan Paulus Anspelar på talesättet »av Saulus blev en Paulus», att bli omvänd till det bättre, om juden Saulus som förföljer de kristna och blir omvänd när Jesus uppenbarar sig för honom (Apg. 9).
216 1:mo)pro primo: (lat.) för det första.
216 2:do)pro secundo: (lat.) för det andra.
216 3:tio)pro tertio: (lat.) för det tredje.
216 4:to)pro quarto: (lat.) för det fjärde.
217–226 – Man skall få se [...] sorlade hela skaran. Jfr liknande scen med uppretad mobb i Hertiginnan af Finland (ZTS V, s. 135 f.) och på flera ställen längre fram i Fältskärns berättelser.
224 gravitetisk överdrivet allvarlig.
225 Bränder brinnande eller halvt förbrunna vedträn.
233 skurlexa uppläxning; SAOB har detta belägg av Topelius.
235 klunsiga klumpiga; SAOB har detta belägg av Topelius.
236 arga hundar få rifvet skinn den som alltid vill slåss kommer inte osårad undan (Pelle Holm, Ordspråk och talesätt 1965, s. 144).
236 den kyckling [...] hvar hufvudet sitter den som vänder sig med förtroende till en falsk människa råkar illa ut (Pelle Holm, Ordspråk och talesätt 1965, s. 275).
236 rackarfölje pack.
237 afbräckskada.
238 resolveradt beslutsamt, resolut.
240 slagfärdig färdig till strid.
240 iklädt sig rekrytjackan I förstaupplagan står detta i den inte längre förekommande tautologiska formen »iklädt sig i rekrytjackan». SAOB uppger förstaupplagan som belägg för formen.
242 viggen blixten.
242 En stor mun behöfver en bred rygg så att man kan bära följderna av vad man pratat (Pelle Holm, Ordspråk och talesätt 1965, s. 229).
243 hartsas överdras med harts för att ge bättre fäste vid spelandet.
247 korpser kårer.
251 lästa låsta.
251 glorrik ärorik.
253 Belials judisk djävulsgestalt.
253 omvänder omvänd (imperativform).
253 visserligen med visshet.
253 Sankt Görans helgonförklarad kristen martyr som enligt medeltida tradition räddade en prinsessa genom att döda en drake.
255 fresta sätta på prov.
257 Och dagar och månader gingo, [...] sin rätta längd. Inför bokupplagan har Topelius skrivit om berättelsens sista stycke, som i följetongen (HT 17/3 1852) lyder: »Och härmed slutas fältskärns andra berättelse. Den tredje [not: Som torde om några veckor begynna.] kommer att afhandla Bertels och Reginas vidare äfventyr, utgången af Storkyro bondekonungens stolta planer, Meris historia, båda Larssönerne samt andra kända personer och slutligen grundandet af de tvenne slägter, hvilkas genom århundraden fortlöpande öden utgöra ämnet för hela denna rad af taflor från framfarna dagar.»
257 förbidan väntan.
257 »passmen», som säger att garnet uppnått sin rätta längd om hasplat garn, ett visst antal (60) trådvarv som utgör del av en härva; passmen: formvariant av pasman.
Fotnot När denna fältskärns berättelse [...] förödelsens styggelse. Berättelsen »Svärdet och Plogen» gick som följetong i Helsingfors Tidningar 28/1–17/3 1852, d.v.s. ungefär ett halvt år innan Vasa nästan helt förstördes vid en brand den 3 augusti 1852.
Fotnot lutherska texten afviker från den katholska Romersk-katolska kyrkans gällande Versio vulgata (den allmänna översättningen) var en på 1590-talet godkänd reviderad version av kyrkofadern Hieronymus Vulgata från 400-talet. Lutheranernas biblar på folkspråken grundade sig på samma ursprungliga texter (på hebreiska, grekiska och andra språk) men hade som i fallet med Gustav Vasas svenska bibel översatts i huvudsak efter den av Erasmus etablerade grekiska bibeltexten, med beaktande av Martin Luthers tyska översättning.
Fältskärns andra berättelse.konsekvensändrat/normaliserat
1 När fältskärn slutat sin första berättelse, sutto alla de närvarande en god stund tysta, vare sig nu att de tänkte på den store konungens död eller derföre att de i sjelfva verket ansågo berättelsen icke vara riktigt slut. Der såg man i den stoppade skinnsoffan gamla mormor i sin brunrutiga ylleshawloriginal: ylleshavl och vid hennes sida den lärde magister Svenonius, skolmästaren, med sin blåa näsduk och sina hopknipna messingsglasögon; till höger kapten Svanholm, postmästaren, som i sista kriget förlorat sitt venstra pekfinger; till venster den vackra Anne Sofi, som den tiden var 18 år och bar en hög sköldpaddskam i sitt tjocka bruna hår, samt nedanföre på golfvet med och utan pallar sex eller sju klippare odygdigt folk, piltar och yrhättor, alla med öppen mun, som hade de hört en spökhistoria.
2 Den första som bröt tystnaden var Anne Sofi, i det hon med ett rop flög upp från stolen, snafvade och föll magister Svenonius i famnen. På sällskapet, som i detta ögonblick befann sig vid Lützen, gjorde detta lilla afbrott ungefär samma effekt, som hade alla Isolanis kroater gjort choc på den fredliga kammaren. Postmästaren, ännu varm af stridens hetta, sprang upp och trampade gamla mormor på hennes|120| sjuka fot med sin jernskodda klack; skolmästaren såg helt förstörd ut och begrep allsicke värdet af den börda han höll i sina armar – säkert den första och vackraste i hela hans lif – barnsvärmen flög förvirrad åtskils, kullstjelpte sina pallar och kröp bakom fältskärns högkarmade stol; blott Andreas, som nyss åtföljt Stålhandskes ryttare i galopp öfver grafvarna, fattade fältskärns stora spanska rö med silfverknoppen och ställde sig i positur att mottaga kroaterne med fälld bajonett. Gamle Bäcken var den ende, som bibehöll sitt orubbliga lugn, upptog sin aflånga dosa med pickanell, afbet en ganska liten bit och frågade derpå sagtmodigt: –konsekvensändrat/normaliserat hvad går åt dig, Anne Sofi?
|76|3 Anne Sofi lösgjorde sig rödblommig och förlägen ur magisterns armar, såg sig omkring efter illgerningsmannen och förklarade att någon hade stuckit henne med en nål i armen.
4 Gamla mormor, som, när det behöfdes, hade skinn på näsan, lät genast anställa process och ransakning, och se, det befanns att Jonathan instuckit en knappnål i spetsen på sitt fina rottingsspö samt dermed ofredat äldsta syster midtunder dyningarna af slaget vid Lützen. Processen blef kort och summarisk, lik den vid en krigsrätt, och min goda Jonathan fick den hårda dom, att begifva sig ned i barnkammaren och läsa en extra lexa till morgondagen.
5 Sedan ordningen sålunda, på de stora makternas föranstaltande och utan synnerlig blodsutgjutelse, var återställd, hade sällskapet rådrum att något närmare samspråka om fältskärns berättelse.
|121|6 –konsekvensändrat/normaliserat Det är en alltför bullersam historia, min söta kusin, begynte gamla mormor, i det hon på berättaren fästade ett af dessa talande milda ögonkast, som ännu på ålderdomen intogo alla hjertan med deras egna uttryck af förstånd och godhet. –konsekvensändrat/normaliserat Alltför bullersam, det måtte jag säga; jag tycker mig ännu känna mina öron i lås af det myckna kanondundret. Krig, det är dock något rysligt och afskyvärdt, när man tänker sig så mycket blod på slagfältet och så många tårar hos de hemmavarande. När skall den dag komma, då menniskorna, i stället att sönderslita hvarandra, i frid och endrägt dela jorden och vår Herres goda gåfvor sinsemellan?konsekvensändrat/normaliserat
7 Postmästarens krigiska sympathier råkade häraf i harnesk. –konsekvensändrat/normaliserat Förlikas? dela? och intet krig? Fy kusin, fy, vill kusin göra verlden till en myrstack? Jo det skulle se ut ... pennfäktarne skulle bläcka ned hela verlden, mesar och kujoner skulle hoppa en hederlig karl på näsan, och när den ena nationen topprider den andra, skulle man allerödmjukast bocka och tacka och se gudsnådelig ut. Nej d–n annamma, sådana karlar som Gustaf Adolf och Napoleon, de röra på saker och ting här i verlden, tappa bort litet blod som blifvit förskämd af vällefnad, och deraf blir verlden frisk. Jag mins ännu den 21 Augusti vid Karstula; Fieandt stod till venster och jag till högerkonsekvensändrat/normaliserat ...
8 –konsekvensändrat/normaliserat Om jag törs falla min ärade broder i talet, afbröt magistern, som hundrade och sjuttio gånger förut hört Karstulahistorien, deri Svanholm, den tiden sergeant, förlorade sitt ryktbara finger – så skulle jag bevisa bror, att verlden kommer mycket bättre till rätta med bläck än blod. Inter armaoriginal: Interarma|122| silent leges.språk: latin Skulle kriget råda, så sutte vi nu icke här vid vår brasa och vår thoddy i Bäckens kammare, utan vid kanonmynningen på en fästningsmur, luntan i hand, men inga poculaspråk: latin, krut i patrontaskan och icke en pris snus|77| engång. Men si bläcket är det som gjort bror sjelf till postmästare, i bläcket lefver bror och hafver sin varelse, bläcket är brors dagliga spis, och hvad vore bror med bara blod och intet bläck, frågas?konsekvensändrat/normaliserat
9 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad jag vore? Djeflar och hjeltemod ... jag?konsekvensändrat/normaliserat
10 –konsekvensändrat/normaliserat Kusin Svanholm!konsekvensändrat/normaliserat sade gamla mormor med en talande blick på barnen. Postmästaren teg plötsligt stilla.
11 Fältskärn insåg nödvändigheten att stifta fred mellan blodet och bläcket. –konsekvensändrat/normaliserat Jag menar, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att nationerna lefva sin verld igenom något så när som vi andra menniskobarn. I ungdomen äro de vilda och galna, slåss och grassera samt rifva hvarandra i stycken, man mot man. Derefter bli de äldre och klokare, hitta på krutet, som ställer massa mot massa och låter en kallblodigt döda sin medmenniska på långt afstånd. Slutligen kommer verlden till förnuft, laddar geväret med löst krut, liksom till midsommarskjutande, och griper till pennan, som är ganska hvass när det behöfs. Och dermed begynner det allmänna vettets regemente, som väl är det klokaste, såvidt jag begriper.konsekvensändrat/normaliserat
12 –konsekvensändrat/normaliserat Det vore väl sju tunnor ... nå nå, kusin, jag tiger som muren, utbrast postmästaren. –konsekvensändrat/normaliserat Jag frågar bara: hvad för en karl var Gustaf Adolf? Hvad för en karl var Napoleon? Voro de namnsdagsblåsare, hvad befalls? Vildar och galningar? jo jag tackar. Kusin hör att jag inte svär;|123| kusin skulle ha hört Fieandt, huru blixtförbannadt han svor vid Karstula.konsekvensändrat/normaliserat
13 Fältskärn fortfor, utan att bry sig om postmästaren: –konsekvensändrat/normaliserat Derföre begynner alla nationers ungdomshistoria med kriget, och soldaten numero ett vid verldens första kompani hette Kain. Men efter kriget är så gammalt som verlden, kommer det ock att finnas så länge verlden står. Jag tror icke på de nya vackra idéerna om en evig fred. Jag tror att sålänge två menniskor dela jorden sinsemellan, sålänge menniskohjertat behåller sin sjelfviska åtrå, skola de hemfalla under krigets förbannelse. Vasserra, tron mig, den eviga freden består deri, att man icke mera har lof att slåss så blindt, slafviskt och ursinnigt som förr, utan med gladt mod, så att man klart gör sig reda hvarföre och kan ge sig sju tusan i våld uppå att det är en rättfärdig sak man slåss för, och si då kan man hugga till med lust och glädjekonsekvensändrat/normaliserat ...
14 –konsekvensändrat/normaliserat Det vill säga att slåss för en idé,konsekvensändrat/normaliserat inföll magistern eftertänksamt.
15 –konsekvensändrat/normaliserat Får gå, en idé. Si det är den finska soldatens ära, att han i alla tider slagits för den stora rättfärdiga saken att värja sitt land, utan att göra hemgång i annans hus. Men engång har han gått ut i verlden att brottas på främmande jord, och då har vår Herre så vackert fogat, att det skett för den största och rättfärdigaste saken af alla, nemligen för att värja den rena evangeliska tron|78| och hela verldens samvetsfrihet. Det visste nog Finnen i trettiåra kriget, derför var han så stor på sig. Han kände uppå sig, att hans hjerta var af samma sort som Gustaf Adolfs, hvilken dock,|124| så mycket jag förstår, var den största fältherre, som någonsin lefvat, emedan han slogs och vann seger för den största sak det är värdt att blöda för.konsekvensändrat/normaliserat
16 –konsekvensändrat/normaliserat Berätta ännu litet mera om Gustaf Adolf!konsekvensändrat/normaliserat utropade Andreas, som af allt hvad fältskärn talat icke begrep mer än det enda namnet.
17 –konsekvensändrat/normaliserat Söta bästa farbror, litet mera om Gustaf Adolf!konsekvensändrat/normaliserat instämde de öfriga små, som med allrastörsta möda hållits i spatsergången af mormors stränga blick och syster Anne Sofi.
18 –konsekvensändrat/normaliserat Nej tack vackert, den store konungen är nu död, och vi skola låta honom slumra i ro under Riddarholmskyrkans hvalf. Och om berättelsen derpå mycket förlorar, så vinner den ock något, nemligen att de öfriga personerna träda bättre fram. Ty härtills ha vi knappt haft öga för något annat än hjeltekonungen, och gamla mormor har haft rätt deri, att våra öron flugit i lås för hans kanoner.original: kononer. Så har det kommit sig, att både fröken Regina och jesuiten och isynnerhet Bertel, som är hjelten i sagan, gått som skuggor utan kropp och lif förbikonsekvensändrat/normaliserat ...
19 –konsekvensändrat/normaliserat Och Kätchen, anmärkte mormor. –konsekvensändrat/normaliserat För min del vill jag helst veta något mera om det glada beskedliga barnet. Jag säger ingenting om Regina, men det säger jag, att en sådan svarthårig vild kattunge, som hvar minut kan klösa ögonen ur en, ger jag icke mycket för.konsekvensändrat/normaliserat
20 –konsekvensändrat/normaliserat Och den ståtliga grefven af Lichtenstein, som vi ej ha sett sedan i Würtzburg,original: Würzburg, (källa för ändring: HT, 1872, 1883) tillade Anne Sofi. –konsekvensändrat/normaliserat Jag spår att han till slut blir Reginas fästman.konsekvensändrat/normaliserat
21 –konsekvensändrat/normaliserat Jo ser man på, lilla kusin hör gerna på det örat, in|125|föll postmästaren småslugt leende. –konsekvensändrat/normaliserat Men jag ber dig, bror Bäck, befatta dig ej med krimskrams, låt oss hellre höra något mer om Stålhandske, Lyydikäin, den lille tjocke Larsson och Tavastländaren Witikka. Hur d–n skall karlen berga sig utan öron? Jag minns ännu, den 21 Augusti var der en korpral vid Karstulakonsekvensändrat/normaliserat ...
22 –konsekvensändrat/normaliserat Bror Bäck, inföll skolmästaren, som alltid var obevekligt till hands hvargång Karstula nämndes – bror Bäck, som har justitia mundispråk: latin, den dömande rättvisans svärd i sin hand, kan väl aldrig undgå att hissa jesuiten Hieronymus i den högsta furas topp på Hartzberget?konsekvensändrat/normaliserat
23 –konsekvensändrat/normaliserat Akta sig, bror Svenonius, återtog postmästaren elakt, –konsekvensändrat/normaliserat jesuiten var en mycket lärd man, som kunde mycket latinkonsekvensändrat/normaliserat ...
24 –konsekvensändrat/normaliserat Om Finnarne skall jag berätta er hvad jag vet, sade fältskärn, –konsekvensändrat/normaliserat men jag får på förhand säga er att det är alltför litet. Låt oss vänta ännu ett par tiotal år, då skall väl någon flitig man göra sig den mödan att ur gamla krönikor|79| sammanleta våra raska landsmäns bedrifter. Tilldess få vi nöja oss med spridda drag ... och kanske litet skarfva,konsekvensändrat/normaliserat tillade fältskärn med nog låg röst, att ej höras af de små, hvilka han gerna ville lemna itillagt av utgivaren deras tro på sagans sannfärdighet.
25 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad blef det af konungens ring?konsekvensändrat/normaliserat
26 –konsekvensändrat/normaliserat Ja det få vi höra i morgon afton.konsekvensändrat/normaliserat
[126]Svärdet och Plogen.
1. En man från klubbekriget.
27 Långt bortom Tysklands bördiga slätter utbreder sig mot norden ett stormigt haf, hvars yta ej skiftar i ebb och flod, hvars stränder hvart år betäckas af vinterns isar och hvars öppna fjärdar stundom på gungande isbrygga burit hela krigshärar. Sedan årtusenden hafva de kringboende folken slagits om besittningen af detta haf och färgat dess vågor med sitt blod; men vid tiden för vår berättelse herskade öfver niotiondedelar af dess vida kuster en enda makt, den tiden mäktigast i norden: Östersjön hade nära nog blifvit en insjö i Sveriges rike.
28 Och Östersjön sträcker sina väldiga blåa armar mot öster och norr och sluter i sitt brusande famntag en dotter af hafvet, ett vågornas land, som uppvuxit ur deras sköte, som vexer än i dag och som höjer sina fasta klippor högt öfver sin moders hjessa. Finland är Östersjöns mest älskade barn; än i dag tömmer det sina sjöars skatter i modrens sköte, och det mäktiga hafvet förhäfver sig icke derföre, det drager sig älskande och ömt tillbaka, lik en eftergifvande mor, att dottren må vexa till och hvarje sommar kläda nya för dagen blottade stränder med gräs och blommor. Lyckligt det land, som vaggar inom sitt sköte tusen sjöars våg och|127| mot hafvet sträcker en strand af hundradefyrtio mil! Hafvet bär makt och frihet, hafvet bär välstånd och bildning; hafvet är det rörliga civiliserande elementet på jorden, och ett land som står i förbund med hafvet kan aldrig förstelna i nöd och betryck, om det ej sjelf förtjenar det.
29 Och långt bort i Finlands nord utbreder sig en nejd, som mer än någon annan är hafvets fosterbarn, emedan den, långsluttande och låg, sedan mannaminne uppvexer ur vågen. Otaliga gröna öar höja sig vid dess kuster: i min ungdom, säger den grånade sjömannen, flöto här stora skepp, der|80| nu en båt med möda ror – och få år derefter beta hjordarna på den fordna hafsbottnen. Det lekande barnet lastar vid stranden sin båt af flarn: se dig omkring, du lilla, och märk noga den punkt, der vågsvallet ritar sina ränder i sanden: när du blir man, skall du förgäfves söka stranden der, – långt bortom den gröna slätten hör du på afstånd hans brus: och när du en dag står som gubbe der, då reser sig på stället för din barndoms sjö en blomstrande by. Sällsama nejd,original: nejd (källa för ändring: HT, 1854) der städerna, som så klokt byggt sina hamnar vid djupa sund och elfvar, om tvåhundrade år hafva en mil till redden, och der kölar och skeppsankaren framdragas ur kärren åtta mil inåt skogsbygderna!
30 Denna nejd är Österbotten, dess område är större än månget konungarike, och det sträcker sig långt upp mot den yttersta norden, till Lapplands gräns, der solen aldrig går ned om midsommaren och aldrig upp under julmörkret. Tre månader om året vakar naturen der i dagens oafbrutna glans, och derunder kan du vid midnatt läsa den finaste|128| bok; tre månader varar natten, men en natt af stjernor och norrsken, en natt af månljus och snöglans, frostigt klar och heligt andaktsfull.original: andaktfull. (källa för ändring: HT, 1854) Blommors skönhet är förgängligare der, än menniskors fröjd; sju månader betäckas slätterna af bländande snö och sjöarna af landfast is; men aldrig är våren mera ljuf, än efter en sådan vinters frost; dock blandas i dess ljufhet ett vemod som hjertat väl förstår.
31 Vid hafvets kuster i detta nordliga land bo om hvarandra tvenne folkstammar, oblandade och inbördes mycket olika, en brokig tafla af nationela och lokala egenheter i språk, seder, lynne, socken för socken skarpt markerade. Dock finnas hos alla vissa gemensamma drag: rörlighet, kraft och ett öppet frimodigt väsende framför andra landets barn. Det är icke en geografisk slump, att de största och blodigaste slag i Finlands historia blifvit slagna på Österbottens jord.
32 Fyra mil öster om Wasa, vid de låga stränderna af Kyro elf, utbreder sig Storkyro socken, ett af de rikaste pastorater i Österbotten, hvars kornbod det är. Här vexer i bördig lermylla den berömda utsädesråg, som årligen i stora qvantiteter skeppas till Sverige; hela socknen är en nästan oafbruten slätt af böljande sädesfält, om hvilka det bekanta ordstäfvet säger att »Storkyro åker och Limingo äng ha icke sin like i bredd eller längd»konsekvensändrat/normaliserat. Folket är finskt, af tavastländsk härkomst i fordomtima; dess lutande gamla kyrka, byggd år 1304, är ett af landets äldsta fornminnen.
33 Det är hit vi nu bedja läsaren följa.
34 Vid tiden för vår berättelse var denna nejd icke på långt när så odlad, som i sednare tid. Klubbekrigets härj|129|ningar hade satt dess välstånd mycket tillbaka, ännu en mansålder derefter spordes följderna af dess förödande|81| nederlag, och hårda krig med täta utskrifningar hindrade tiden att läka dess sår. Derföre stod ännu om sommaren år 1632 mången gård öde i skogsbrynet, åkerfälten sträckte sig icke långt från elfstranden, och kärrens osunda dimmor betäckte nejden, när natten var sval. Skogarna, då redan medtagna, lemnade ännu bränsle för tjärdalarna; en del af allmogen fiskade ute vid Michelsöarne, och den vördige kyrkoherden, Herr Georgius Thomæ Patur, hade icke då, som hans nuvarande efterträdare, sina fyra tusen rubel silfver i behållen årlig inkomst.
35 Det var derföre ögat med välbehag dröjde vid Bertila gård i närheten af kyrkan, ståtligare och mera välbyggd än alla de öfriga samt omgifven af de frodigaste åkerfält. Sommaren hade lidit till medlet af Augusti, och skörden hade nyss begynnt. Mer än sextio personer, män, qvinnor och barn – ty den österbottniska qvinnan arbetar hela sommaren utomhus – voro ifrigt sysselsatta att skära den gulnade rågen, uppsamla kärfvarna och med konstfärdiga händer sammanställa dem i höga prydliga skylar. Dagen var varm och den krökta ställningen under arbetet mödosam; det hände derföre icke sällan att en och annan goddagspilt af arbetarne rätte uppå sig och kastade en längtande blick på den mjuka åkerrenen, just enkom skapad till hvilsoffa. Men dervid glömde han icke att kasta en fruktande blick på en gammal man i vid grå vadmalsjacka, påtagligen ett slags uppsyningsman öfver arbetet, och så ofta någon masade sig, hördes|130| hans granne hviska: –konsekvensändrat/normaliserat Larsson kommer,konsekvensändrat/normaliserat hvilket genast hade förunderlig verkan, ej olik en försmak af karbasen.
36 Men Larsson, en liten rund gubbe, mellan hvars yfviga skägg och buskiga ögonbryn en mera godsint och gladlynt, än sträng blick framskymtade, var i detta ögonblick sysselsatt med en af de arbetande qvinnorna, som under hettan och det tunga arbetet dignat vanmäktig ned uppå dikesrenen.
37 Att döma af hennes bleka drag, var denna qvinna icke mera ung, hon hade måhända sett sina åtta och trettio somrar; men såg man blott hennes smärta vext eller det milda, varma uttrycket af hennes blå ögon, trodde man knappt att hon öfverskridit tjugutalet. Hela hennes gestalt bar uttrycket af en fordom sällsynt, men tidigt vissnad skönhet, af mycket lidande och mycken undergifvenhet. Hon bar en fin hvit ylletröja, som nu för hettan var aflagd och blottade lintygsärmar af hvitaste lärft, under tröjan, efter allmogens sed, ett rödt lifstycke, en kort randig yllekjol och en liten rutig duk, knuten som bindel kring hufvudet, för att sammanhålla hennes långa blonda hår af linets ljusgula färg. Hon hade arbetat som alla de andra, men hennes kraft var icke så härdad som deras; hon hade neddignat med skäran i sin hand,|82| och de närmast stående hade med synbar aktning och kärlek burit henne till det mjuka gräset, der de sökte att med en dryck friskt vatten ur källan återkalla henne till lifvet.
38 –konsekvensändrat/normaliserat Se så, Meri (Emerentia), sade gamle Larsson, i det han med en faders deltagande höll den afdånades hufvud i sitt knä och strök med det kalla vattnet hennes tinningar,|131| – se så, mitt barn, var icke enfaldig nu och dö från din gamle vän ... hvad skulle han sedan ha för glädje på jorden? ... Hon hör mig inte, stackars barn; hvar finns en far sådan som hennes far? Tvinga den späda varelsen att arbeta i en sådan hetta! ... Drick litet, så der ... se så, det var beskedligt, nu slår du åter opp dina vackra ögon. Var inte ängslig nu, Meri, vi ska’ gå hem till gården, du skall få hvila dig, inte behöfver du arbeta mer i dagkonsekvensändrat/normaliserat ...
39 Den späda bleka qvinnan försökte resa sig upp och återtaga den bortlagda skäran. –konsekvensändrat/normaliserat Tack Larsson, sade hon med matt, men välljudande röst, –konsekvensändrat/normaliserat jag mår nu bättre, jag vill arbeta, far vill detkonsekvensändrat/normaliserat ...
40 –konsekvensändrat/normaliserat Far vill! utbrast den lille gubben hetsigt. –konsekvensändrat/normaliserat Men si jag vill det inte jag, jag förbjuder dig att arbeta jag, Meri, och om far också skulle jaga mig på dörren och jag måste gå och tigga mitt bröd, så får du inte arbeta i dag. Nå nå, kära barn, tag inte illa vid, så dum är inte far. Han måste väl begripa att du inte har armar som vi andra, det rår du inte för, det har du af salig mor, som var född fröken, och af din uppfostran i Stockholm ... Se så, kom, låt oss gå hem, var inte envis nu, Meri!konsekvensändrat/normaliserat
41 –konsekvensändrat/normaliserat Släpp mig, Larsson, der kommer han sjelf!konsekvensändrat/normaliserat utropade Meri, slet sig lös, fattade skäran och begynte ånyo afmeja den gula halmen. Men vid det hon böjde sig ned, förmörkades hennes ögon af en ny svindel, och för andra gången sjönk hon blek och medvetslös mellan de böljande rågaxen.
42 I detsamma fördubblades arbetarnes ansträngningar rundtomkring, ty han nalkades sjelf, den stränge, af alla|132| fruktade husbonden på Bertila gård. Lik en mörk sky kom han långsamt gående öfver gångstigen från gården, en reslig, ännu föga lutande gubbe om sjuttio år. Hans drägt skilde sig icke från den i sommartid då hos bönderne brukliga: vida skjortärmar, lång rödrandig vest, korta lärftsbyxor, blåa strumpor och konstrikt arbetade näfverskor. Blott öfver den hvita hjessan bar han en spetsig stickad röd yllemössa, hvars höjd gaf hans resliga gestalt ett än högre utseende. Men oaktadt drägtens enkelhet, var hela hans yttre i hög grad befallande. Den höga raka vexten, den bestämda hållningen, den genomträngande skarpa blicken och ett aldrig svikande drag af beslutsamhet, hersklystnad och stränghet kring den hårdt hopdragna öfverläppen antydde på engång den fordne partichefen och den|83| mäktige rike jordägaren, van att herska öfver hundrade underlydande. När man såg denne gubbe, förstod man hvarföre han på sin tid i många kringliggande socknar var känd under namn af bondekungen.
43 Den gamle Aron Bertila närmade sig kall och lugn det ställe, der hans enda dotter låg afdånad på sädesfältet. –konsekvensändrat/normaliserat Kören henne på långflaken hem till gården, befallte han drängarna; –konsekvensändrat/normaliserat om två timmar skall hon vara tillbaka i arbetet.konsekvensändrat/normaliserat
44 –konsekvensändrat/normaliserat Men, Bertilakonsekvensändrat/normaliserat ... begynte Larsson uppbrusande.
45 Bertila vände sig om med en blick, för hvilken den andre plötsligen teg helt stilla. Derefter gick han, som hade ingenting förefallit, omkring på åkertegarna, bedömde med säkert öga arbetarnes flit, än tadlande, än berömmande, och stundom afbröt han ett ax samt pröfvade uppmärksamt kornens antal och vigt. Vid rian kunde man öfverse hela det|133| stora guldgula skördefältet, en nyodling om mer än hundrade tunnlands vidd, utdikadoriginal: utdikgad (källa för ändring: HT) ur kärrets svartmylla. Den gamle betraktade med stolt tillfredställelse detta gungande haf af halm och ax, hans hållning blef än rakare, hans bröst vidgades, och han vinkade Larsson till sig.
46 –konsekvensändrat/normaliserat Mins du ännu denna nejd för fyra och trettio år sedan? Flemingens ryttare hade farit fram som hedningar, byn låg i aska, fälten voro förtrampade af hästarnes hofvar. Här der vi stå var tätt invid byn den vilda ödemarken, halfbrända nakna stubbar reste sig mellan pölar och gungfly, ingen väg eller stig ledde hitåt, och sjelfva skogens varg höll detta ställe för uselt, för att söka sig här en kula.konsekvensändrat/normaliserat
47 –konsekvensändrat/normaliserat Jag mins det mycket väl,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson entonigt.
48 –konsekvensändrat/normaliserat Och nu, se dig omkring, gamle vän, och säg: hvem byggde denna by ur sin aska skönare än någonsin förr? Hvem röjde denna ödemark, hvem gjorde vägar och stigar, hvem mätte ut tegarna, hvem utdikade kärret, hvem plöjde denna herrligt fruktbara jord, hvem sådde hela detta fält, som nu vaggar för vinden och om få dagar skall med sina skördar mätta hundrade menniskor? Säg, Larsson, hvem är den man som utfört detta storverk?konsekvensändrat/normaliserat – Och den gamles ögon glänste af hänryckning.
49 Men den lille gubben vid hans sida syntes fattad af en annan känsla. Han aftog ödmjukt sin slitna hatt, hopknäppte sina händer och sade allvarligt: –konsekvensändrat/normaliserat Intet är den som sår och intet den som vattnar; Gud allena är den som vexten gifver.konsekvensändrat/normaliserat
50 Bertila, försjunken i sina tankar, hörde honom knappt|134| och fortfor, utan att fatta hans mening: –konsekvensändrat/normaliserat Ja vid Gud, jag har skådat onda dagar, tider af nöd, elände och förtviflan, dem svärdet fört öfver jorden. Och sjelf har jag dragit|84| svärdet till att förhärja min oväns gård, och segern har jag pröfvat så väl som nederlaget, båda till ofärd. Derföre har jag rätt att glädjas åt fridens verk; jag vet hvad svärdet kommer åstad och hvad plogen uträttar. I svärdets stål sitter den onde anden på lur, för att frossa af menniskors blod och tårar; svärdet mördar, svärdet förderfvar. Men plogen ger lif och lycka ... ser du, Larsson, detta fält har plogen gjort. Der borta i Korsholm finnes en sköld med Finlands vapen, der står ett lejon med dragen sabel. Vore jag kung, skulle jag säga: bort med sabeln och plogen hit! Plogen är Finlands vapen; ha vi bröd, så ha vi ock armar nog, ha vi armar, så jaga vi vår ovän på porten. Men utan bröd, Larsson, hvad hjelpa oss stål och krut?konsekvensändrat/normaliserat
51 –konsekvensändrat/normaliserat Bertila, sade Larsson tvekande, –konsekvensändrat/normaliserat ... du är en underlig man. Du hatar soldaterne och kriget, det kan jag godt förstå; de ha brännt din gård och jagat din första hustru med hennes små barn att dö i skogen. Sjelf har du slagits i spetsen för bönderne och med knapp nöd undkommit blodbadet på Ilmolas is. Att sådant icke lätt förglöms, det begriper jag. Men hvad jag icke förstår, det är att en bondevän som du, en soldathatare, först upptager mig, en gammal brödlös soldat, som fogde på din gård, derefter utrustar min Lasse – Gud välsigne pojken – till kriget och slutligen skickar din egen dotterson, Meris barn, vår lille Gösta, ännu skägglös i fält bland konungens ryttarekonsekvensändrat/normaliserat ...
|135|52 Den gamle Bertilas blick mörknade sällsamt, en ömtålig sträng hade vidrörts, och han såg sig skygg omkring, likasom fruktade han en lyssnare bakom rians vägg. –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är det som talar om Meris barn? sade han med låg röst. –konsekvensändrat/normaliserat Jag känner ingen annan än min son Gösta, född af min sednare hustru under resan till Stockholm, och Gud vare dig nådig, om någonsin ... Låt oss glömma det der. Hvarföre jag upptagit dig? Hvarföre jag skickat pojkarne i fält? Hm ... det angår dig icke.konsekvensändrat/normaliserat
53 –konsekvensändrat/normaliserat Så tig dermed. Jag vet redan mer än jag vill.konsekvensändrat/normaliserat
54 –konsekvensändrat/normaliserat Säg om du kan, Larsson, hvilka stycken äro nödiga för ett ärligt och kristligt regemente?konsekvensändrat/normaliserat
55 Larsson såg på honom förundrad.
56 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall säga dig det. Svärdet består af tu stycken: klingan och fästet. Så äro ock för plogen tu stycken framför allt nödiga: en som drager och en som kör. Och tu stycken göra tillsamman ett kristeligt regemente, nemligen folket och konungen. Men hvad deremellan är, det är till split och förderf, det rycker till sig konungens makt och folkets ägodelar. Det är ett oting.konsekvensändrat/normaliserat
57 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet att du hatar herremännen.konsekvensändrat/normaliserat
58 –konsekvensändrat/normaliserat Och derföre – Bertila lade vigt på orden och uttalade dem med ett nästan spefullt smålöje, hvilket tycktes vända hans mening till skämt – der|85|före, ser du, skall min son blifva antingen bonde eller kung. Ingenting mer och ingenting mindre.konsekvensändrat/normaliserat
59 Larsson betraktade honom med häpnad. Han hade icke anat den afgrund af ärelystnad, som härtills djupt fördold|136| glödde i den gamle bondechefens bröst. Han vågade icke tro hvad han icke utan skäl ansåg för höjden af vansinnig förmätenhet. –konsekvensändrat/normaliserat Du kan väl aldrig hoppas, sade han skyggt, –konsekvensändrat/normaliserat att Meris sons bördkonsekvensändrat/normaliserat ...
60 Den reslige gubbens ögon gnistrade, men orden kommo nästan ohörbara öfver hans läppar, likasom sökte han förgäfves kämpa emot ett inre behof att engång, för första och kanske för sista gången, uttala den djerfva tanke, hvilken redan många år grott i hans stormiga själ. –konsekvensändrat/normaliserat Konung Gustaf Adolf har blott en dotter,konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen med ett eget uttryck.
61 –konsekvensändrat/normaliserat Fröken Kerstin ... ja.konsekvensändrat/normaliserat
62 –konsekvensändrat/normaliserat Men riket, i krig med halfva verlden, behöfver efter hans död en man på thronen.konsekvensändrat/normaliserat
63 –konsekvensändrat/normaliserat Bertila ... hvad skall detta betyda?konsekvensändrat/normaliserat
64 –konsekvensändrat/normaliserat Det betyder, att i min barndom hörde jag konung Eriks son med bondeflickan Karin förklaras för rikets thronföljare.konsekvensändrat/normaliserat
65 –konsekvensändrat/normaliserat Är du galen!konsekvensändrat/normaliserat
66 Åter flög det spefulla löjet öfver den gamles läppar. –konsekvensändrat/normaliserat Förstår du nu, sade han kallt, –konsekvensändrat/normaliserat huru det är möjligt att hata soldater och herremän och dock skicka sin son i fält på närmaste vägen till utmärkelse under en konungs ögon?konsekvensändrat/normaliserat
67 –konsekvensändrat/normaliserat Jag ber dig, Bertila, slå ifrån dig så ursinniga griller; du är en klok man, när icke högmodets ande får makt öfver ditt oroliga sinne. Din plan skall misslyckas; den måste misslyckas.konsekvensändrat/normaliserat
68 –konsekvensändrat/normaliserat Den kan ej misslyckas.konsekvensändrat/normaliserat
|137|69 –konsekvensändrat/normaliserat Huru? Den kan icke?konsekvensändrat/normaliserat
70 –konsekvensändrat/normaliserat Nej. Jag har ju sagt dig, Gösta skall blifva kung eller bonde. Ettdera, jag har ingenting deremot. Vill han blifva bonde, som jag, får gå!konsekvensändrat/normaliserat
71 –konsekvensändrat/normaliserat Men om han nu icke vill eller kan bli bonde? Om han finge i sitt hufvud att bli herreman, att slåss för en adelig vapensköld? ... Kom ihåg att du skickat honom på rätta vägen till herretiteln. Som officer är han redan adelig vederlike.konsekvensändrat/normaliserat
72 Bertila syntes eftertänksam. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, utbrast han, –konsekvensändrat/normaliserat det är omöjligt. Hans blod .... hans uppfostran .... min viljakonsekvensändrat/normaliserat ...
73 –konsekvensändrat/normaliserat Hans blod? Du mins då icke mer, att deri flyter adelskap både till höger och venster. Hans uppfostran? Och du har skickat honom till Stockholm vid|86| tolf års ålder, du har låtit honom uppvexa bland adelige junkare, hvilka han dagligen hört med hånlöje och förakt yttra sig om de ofrälse stånden. Din vilja? Dåraktige far, som tror dig kunna med maktspråk länka en ynglings håg ur den riktning så mäktiga inflytanden gifvit honom!konsekvensändrat/normaliserat
74 Den gamle teg en stund stilla. Derefter sade han med konstlad köld: –konsekvensändrat/normaliserat Larsson, du är en lättrogen narr, du tar för allvar hvad jag skämtar i en glad stund. Jag svarar för pojken. Låt oss icke mera tala derom ... men akta dig, – intet ord om hvad som blifvit sagdt! Förstår du?konsekvensändrat/normaliserat
75 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är din gamle vän, Bertila; alltsedan den stunden, då jag, en ryttare hos Svidje Klas, hjelpte dig på flykten från Ilmola, har du vedergällt mig den tjensten mångfaldt;|138| jag kan aldrig förråda dig. Men ser du, jag älskar dina barn som mina egna, ja mer än så. Jag kan icke fördraga att du gör pojken olycklig, och Meri sedan ... är du en far, Bertila? Huru behandlar du ditt barn? Din enda dotter, som efterkommer din minsta nyck, som gör allt för att med lydnad och undergifvenhet försona sin ungdoms felsteg, henne behandlar du hårdare än din ringaste tjenstepiga, du låter henne späd och svag förrätta de tyngsta sysslor, du ser henne digna till jorden, och du upplyfter icke ditt barn. Du är grym, Bertila ... mer än grym; du är en omensklig far.konsekvensändrat/normaliserat
76 –konsekvensändrat/normaliserat Det der förstår du inte, svarade den gamle mörkt. –konsekvensändrat/normaliserat Sådana blöthjertade karlar som du förstå inte hvad det vill säga att gå sin väg rakt fram, utan att se hvarken till höger eller venster. Meri brås på sin mor, hon har något af fröken uti sig, och det skall utrotas. Hon kan icke bli drottning, som Karin Månsdotter; nå godt, hon skall då vara en bondeqvinna från topp till tå. Kung eller folk ... jag har sagt hvad jag tänker om mellansorterna, och nu begriper du hvarföre jag gör som jag gör. Kom, låt oss återvända till arbetsfolket.konsekvensändrat/normaliserat
77 –konsekvensändrat/normaliserat Och Meri ... skona henne i dag åtminstone ...!konsekvensändrat/normaliserat
78 –konsekvensändrat/normaliserat Hon skall arbeta som de andra i eftermiddag.konsekvensändrat/normaliserat
2. Han blyges för bondenamnet.
79 Den österbottniske bondens stuga är nuförtiden rymligare, ljusare och till hela sitt yttre ansenligare, än man någonstädes finner i andra delar af Finland. Stundom består|139| hon af två våningar eller har åtminstone vindskamrar; ofta resa sig fönstren tre rutor i höjden; målad är hon nästan alltid; vanligen röd, stundom med hvita knutar och fönsterluckor, någongång bestruken med gul oljefärg. Det hela vittnar om trädslöjd och välmåga, hvartill bidrar, att Österbottningen aldrig bygger så stora och täta byar som en del Tavast|87|länningar och Åbobönder, men också blott i nödfall så enstaka gårdar, som öfrige landsmän.
80 Vid tiden för denna berättelse voro rökpörten ännu allmänt i bruk bland nästan hela finska befolkningen; endast allmoge af svensk härkomst begagnade eldstäder med ordentlig skorsten. Men redan då såg man i Österbottens finska socknar närmast kusten en och annan stuga af nyare byggnadssätt, lånadt från svenska grannar. De då nyss anlagda städerna, som lockade upplandets folk till kusten, begynte redan att vänja detta vid större beqvämlighet, och ju mera välmående bonden var, desto snarare antog hans boning, likasom hans person, ett mera hyfsadt utseende. Väl fanns det öfverflöd, mot hvilket 1600-talets lyxförordningar så strängt ifrade, endast på adelns gods och hos det rika Åbos borgare; men det hembryggda ölet gäste äfven i bondens kanna, och holländska specerier funnos i hans skåp förvarade för högtidliga tillfällen.
81 Alltsedan klubbekrigets lågor förtärde pörtena i Storkyro kyrkoby, såg man der det svenska och finska byggnadssättet om hvarandra i fredlig grannsämja. Bertila gård, den största och rikaste i byn, var byggd enligt nya sättet, hade trappa och farstuguqvist samt tvenne små kamrar innanför den stora|140| stugan, en för husbonden och en för hans dotter. Hela det öfriga gårdsfolket bodde mest samman i stugan, men nu om sommartid sofvo de yngre utomhus i loft och lider. Den tiden fanns ej det stora vägguret med sitt blå- och rödmålade skåp, som nu är den främsta prydnaden i hvarje förmögen gård. Det stora hyflade bordet med dess högsäte för husbonden stod, omgifvet af bänkar vid innersta väggen gentemot dörren; det led till middagen, och i den stora spisen puttrade vällingsgrytan. Stugan var ännu nästan tom; blott huskatten spann uppå bänken, en fjortonårig flicka rörde i grytan, och Meri satt med ett handarbete icke långt från spiseln.
82 Den stackars Meri hade återhemtat sig från sin vanmakt, men var ännu mycket blek. Hennes långa gula hår låg fritt öfver de halftäckta skullrorna, hennes blick riktades stundom skyggt emot dörren, likasom fruktade hon hvarje ögonblick se fadren inträda. Och deremellan såg hon på sitt arbete: hon virkade en gördel af de vackraste färger och sjöng derunder en gammal svensk visa:
Min gördel med rosor på
Skall käraste vännen få,
När hem ifrån krigets vånde
Till mig han vända månde.
|88|84 Det är nämndt att Meri icke var ung. De spår dem lidandet qvarlemnat på hennes fordom fina kinder förrådde månget år af sorger; men i detta ögonblick, när hon betraktade gördeln, fick hennes ansigte ett nästan barnsligt uttryck af innerlig tillfredsställelse. Man såg på henne att det|141| arbetet gladde henne, att den vännen hon sjöng om var henne mycket kär. Hennes lif hos den hårde fadren hade så föga glädje, men när hon såg på sin gördel, tycktes hon läsa i dess brokiga maskor en hel framtid af stilla sällhet. För den gördeln lefde hon, den betydde för henne detsamma som tanken på hennes enda fröjd ... en afgudisk fröjd – tanken på hennes son!
85 Och åter hörde man henne sjunga:
Der sömmar jag perlor in
Åt käraste vännen min,
Och ingen kung i sitt rike
Skall ha den gördelens like.
87 I detsamma inträdde Bertila, fadren, samt efter honom Larsson och hela raden af arbetsfolket. Den gamle husbondens blick var mörk; han kunde icke dölja för sig sjelf, att ju Larssons förutsägelser voro alltför sannolika. Hans son en herreman? Denna möjlighet, som i hans ögon var en skymf, hade härtills ännu icke fallit honom in.
88 Sista orden af Meris visa hade just förklingat. Snabb gömde hon vid fadrens inträde sin gördel under förklädet, men den gamles misstänksama öga röjde hemligheten. –konsekvensändrat/normaliserat Sitter du åter i dina drömmar, dagdrifverska, i stället att ösa upp vällingen? utbrast han hårdt. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad har du i förklät? Fram med det!konsekvensändrat/normaliserat
89 Meri måste för allas blickar visa den halffärdiga gördelen, hennes kära hemlighet. Fadren betraktade den ett ögonblick med förakt, derpå slet han den sönder i tvenne bitar och kastade dem bakom ugnen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har sagt dig så|142| mången gång, sade han kallt, –konsekvensändrat/normaliserat att en ärlig bondeqvinna icke har något att skaffa med herrfolksgöra. Låt oss läsa till bords.konsekvensändrat/normaliserat
90 Och den gamle knäppte sina händer efter gammal sed och allt folket med honom. Men innan bönen kom öfver någons läppar, steg Larsson midt uppå golfvet, hans annars godmodiga ansigte blossade af vredens rodnad, och för det ärliga frimodiga uttrycket af hans röst förglömde man alldeles att skratta åt hans lilla runda gestalt. –konsekvensändrat/normaliserat Du skulle blygas, Bertila, sade han raskt, –konsekvensändrat/normaliserat att skymfa din egen dotter inför allt folk! Som en träl arbetar hon natt och dag mer än någon af oss andra, och du kallar henne dagdrifverska du! Det säger jag dig i ansigtet, så husbonde du är och fastän jag äter ditt|89| bröd och derförutan har föga annat än tiggarstafven, att en så orättfärdig far icke är värd att ha en så bra dotter. Och hellre än jag ser detta eländet dag ut och dag in, hellre går jag och tigger mitt bröd; men du skall ansvara hos vår Herre för dina barn. Och nu må du läsa din bordsbön, om du det kan, och låta maten smaka dig. Farväl med dig, Bertila, jag kan ej härda längre ut med detta lefvernet.konsekvensändrat/normaliserat
91 –konsekvensändrat/normaliserat Kasta på dörrn den lymmeln som trotsar sin husbonde!konsekvensändrat/normaliserat utbrast Bertila med ovanlig häftighet. Ingen rörde sig ur fläcken. För första gången såg den gamle bondekungen sina befallningar icke efterkommas.
92 –konsekvensändrat/normaliserat Käre husbond, begynte den äldste af drängarna, –konsekvensändrat/normaliserat vi och allt folket tycka som såkonsekvensändrat/normaliserat ...
93 Ett kraftigt slag af husbonden sträckte talaren till golfvet|143| innan han hann fullända. Förgäfves erbjöd sig Larsson att sjelfmant gå, förgäfves sökte Meri att medla i osämjan; så stark var rättskänslan hos detta folk, att de alla utan något slags öfverenskommelse, utan att rådfråga något annat än sin öfvertygelse om det rätta, satte sig upp som en man mot husbondens tyranni. Fjorton muskelstarke män stodo retade, fast beslutsame mot den vredgade Bertila, hvars höga gestalt stod hotande midt i deras krets. Än ett slag af hans hand, och de skulle alla hafva uppsagt hans tjenst, måhända inspärrat honom i den lilla kammaren, tills vreden förgått; ty ju högre mot norden, desto ömtåligare är den finske bonden för stryk. Bertila kände sitt folk och begrep som en klok man att hans hetta ledt honom för vida. Han sökte ett medel att komma från saken utan alltför stor förödmjukelse. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det J viljen?konsekvensändrat/normaliserat frågade han med återvunnen köld.
94 De tilltalade sågo på hvarandra. –konsekvensändrat/normaliserat Husbond har orätt, sade ändtligen en af de dristigaste. –konsekvensändrat/normaliserat Husbond har skymfat Meri oförskyldt, husbond har velat kasta Larsson på dörren och slagit Simon. Husbond har orätt.konsekvensändrat/normaliserat
95 –konsekvensändrat/normaliserat Meri, kom hit!konsekvensändrat/normaliserat – Meri kom.
96 –konsekvensändrat/normaliserat Du är icke mera ett barn, Meri. Kan du icke fördraga att lefva hos din far på hans ålderdom, så har du frihet att bo på mitt hemman i Ilmola. Du är fri ... gå mitt barn!konsekvensändrat/normaliserat
97 Bertila kände sin dotter. Dessa enda ord: gå mitt barn! uttalade med mildare stämma än hon var van, voro tillräckliga att böja dottrens hjerta. –konsekvensändrat/normaliserat Förskjut mig icke, min far, sade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Jag öfverger er aldrig.konsekvensändrat/normaliserat
|144|98 Dessa ord bragte hennes försvarare att vackla, och den gamle märkte sitt öfvertag. –konsekvensändrat/normaliserat Hustaflan hit!konsekvensändrat/normaliserat utropade han med dundrande röst.
99 Den fjortonåriga Greta framträdde med katechesen, såsom bruket var på helgdagarna, och uppläste hustaflan: »J barn, varer edra föräldrar|90| underdånige! J tjenare, varer edra husbönder hörsame!» med mera hvad dertill hörde. Den befallande säkerheten i den gamles hållning förfelade icke sitt intryck, och myteriets motstånd var brutet. När derefter bordsbönen lästes, intog en hvar sin plats utan vidare knot; blott Larsson lade handen på dörrklinkan i mening att gå, då i detsamma dörren öppnades och en främmande man trädde in.
100 Den kommande var en skäggig soldat i bredskärmad hatt prydd med en sirligt uppfästad örnfjäder, vapenrock af gult ylle med bälte och långt svärd vid sidan, korta kragstöflar och en knölpåk i handen. –konsekvensändrat/normaliserat Nå vid sankt Lucifer, utropade han muntert, –konsekvensändrat/normaliserat jag kommer som jag vore bjuden. Guds fred bönder, maken åt er vid bordet; jag är hungrig som sjelfva belsebub och orkar inte i den här fördömda hettan fram till prestgården. Ha ni öl?konsekvensändrat/normaliserat
101 Den gamle värden i högsätet, hvars sinne ännu gäste under den lugna ytan, reste sig till hälften upp, men satte sig åter. –konsekvensändrat/normaliserat Sätt dig, landsman, sade den gamle saktmodigt; –konsekvensändrat/normaliserat Aron Bertilas bord har rum också för sjelfbjudne gäster.konsekvensändrat/normaliserat
102 –konsekvensändrat/normaliserat Jaså, fortfor den nykomne, i det han ogeneradt tog för sig, synbarligen van att hålla sig fram – jaså, du är Bertila. Fägnar mig, kamrat! Heder mot heder, jag skall då säga dig att jag är Bengt Kristerson från Limingo, sergeant|145| vid hans majestäts tappra Österbottningar och hitskickad för att ha tillsyn öfver utskrifningen. Litet mera öl i stånkan, bönder ... nå nå varen inte rädda, flickor, jag bits inte. ... Bertila? Hvad tunnor tusan, är det du bonde, som är löjtnant Bertels far?konsekvensändrat/normaliserat
103 –konsekvensändrat/normaliserat Jag känner inte det namnet,konsekvensändrat/normaliserat genmälde den gamle husbonden, stucken af soldatens öfvermod.
104 –konsekvensändrat/normaliserat Är du galen, gubbe? Du skulle inte känna Gustaf Bertel, som ännu för ett halft år sedan kallade sig Bertila?konsekvensändrat/normaliserat
105 –konsekvensändrat/normaliserat Min son! min son! utropade den gamle med sönderslitande röst. –konsekvensändrat/normaliserat Jag olycklige far! Han blyges för bondenamnet!konsekvensändrat/normaliserat
106 –konsekvensändrat/normaliserat Bondenamnet! upprepade den lustige sergeanten förvånad och med ett så omåtteligt skratt, att ölstånkan hoppade framför honom på bordet. –konsekvensändrat/normaliserat Ha ni också namn, bönder? Jo si då lägger jag af att ha namn. Du är mig en ljus pojke du, gubbe lilla ... säg mig, hvad d–n skall du göra med namn?konsekvensändrat/normaliserat Och dervid betraktade han sin värd med en så naiv framfusighet, att det förolämpande i hans ord fick deraf en betydligt mildare färg.
107 Den gamle Bertila bevärdigade honom knappt med en blick. –konsekvensändrat/normaliserat Jag dåre skickade ut en skägglös pilt och trodde mig skicka en man!konsekvensändrat/normaliserat tillade han mörkt för sig sjelf.
|91|108 Men sergeanten, som troligen tagit en resknäpp förut och nu hade tittat något djupt i stånkan, syntes icke böjd att släppa ett godt ämne. –konsekvensändrat/normaliserat Ser du bister ut, far lille? fortfor han i samma ton. –konsekvensändrat/normaliserat Ni bönder umgåsoriginal: umgåns (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) så länge med oxar och får, tills ni sjelfva blin båda sorterna.original: sorterna, Om du vore en smula höflig, skulle du skicka en vacker tös att fylla min|146| stånka; hon är tom, ser du, tom som din skalle. Men ni rofskalare begripen inte den ära som vederfars er att hafva en kunglig sergeant till gäst. Ser du, far lille, en soldat är nuförtiden allt, han har ett namn som klingar, för det han har ett svärd som klingar. Men ni ökplogare ha’n bara gröt i hufvudet och en rofva i bröstet. Skål min gubbe ... den tappre löjtnant Bertels välgång! Vägrar du att dricka en ärlig kavaljers skål? ...konsekvensändrat/normaliserat hut bonde!konsekvensändrat/normaliserat
109 Och sergeanten understod sig i känslan af sin värdighet att slå näfven i bordet med den framgång, att trädtalrikarne dansade och sjelfva de oviga trädfaten syntes böjda att maka sig till golfvet med hela sitt innehåll.
110 Första verkan af detta martialiska skämt var den, att sex eller åtta af karlarne reste sig upp från bänkarne och syntes färdige att på ett handgripligt sätt inprägla hos den objudne gästen respekt för bondenamnet. Men den gamle Bertila förekom dem. Han hade till utseendet kallblodigt stått upp, närmade sig sergeanten med fasta steg och grep honom, utan att yttra ett ord till svar, med venstra handen i nacken, med den högra i ryggen, lyftade honom af bänken, bar min gode Bengt Kristerson till dörren och kastade honom handlöst på en hög af spånor utanför trappan. Så förbluffad var den lustige sergeanten öfver detta oväntade tag, att han knappast rörde sin seniga arm till motstånd – i hvilket fall hans sjuttioårige motståndare väl föga med seger lyktat denna olika strid.
111 –konsekvensändrat/normaliserat Gå, ropade Bertila efter honom, –konsekvensändrat/normaliserat och håll din välfägnad till minne af Storkyro bönder!konsekvensändrat/normaliserat
|147|112 Ingenting imponerar så starkt på naturmenniskan, som ett beslutsamt mod i förening med en stark arm. När den gamle åter trädde in i stugan, omgafs han af sitt folk med ett bifall gränsande till beundran. Glömdt var i ögonblicket allt det groll, som nyss förut ställt husbonde och tjenare fiendtligt emot hvarandra. Rivaliteten mellan plogen och svärdet är lika gammal som verlden. Klubbekriget, som uppkommit af en sådan rivalitet och betydligt stegrat densamma, qvarlefde ännu i friskt minne. Desse bönder, hvilkas sjelfständiga sinne aldrig, likt månge deras landsmän, böjts under godsegares förtryck, sågo med fröjd sitt menniskovärde försvaradt emot en soldats öfvermod; de glömde i denna stund, att måhända innan kort mer än en af dem skulle iklädas soldatrocken, till att strida för fädernes|92|landet. Sjelfve den gamle bondechefen hade, upprymd af sin lyckade bragd, förgätit sitt mörka lynne; för första gången på länge såg man ett löje på hans mun, och medan måltiden slutades, tog han sig före att för folket berätta fordna äfventyr.
113 –konsekvensändrat/normaliserat Aldrig så kan jag förglömma huru vi klappade den bofven Abraham Melchiorson, han som här i Kyro grep våra bästa bönder och lät rådbråka dem som illgerningsmän. Med femtio knektar hade han dragit norrut, det var vintertid, han var en fin herre som fick snufva af kölden och åkte så stort i präktig vargskinnspels. Men när han nalkades vid Karleby kyrka, lade vi oss i försåt mellan enbuskarna och kommo som Jehu öfver honom och slogo två och tjugu af hans knektar ihjäl, och honom slogo vi brun och blå, men hvar gång han väntade rapp, drog han vargskinnspelsen öf|148|ver öronen, och så bet ingen klubba uppå den förrädaren.original: förrädaren Vänta, sade Hans Krank från Limingo, som förde oss an, den vargen skola vi nog piska ur skinnet, och derpå rappade han sin Abraham så eftertryckligt, att denne måste släppa sin präktiga pels. Kranken hade bara tröjan, och kallt var det, det skall Gud veta, och så tyckte han pelsen vara en skön sak och drog den oförmärkt på sina egna axlar. Men som detta allt skedde i aftonskymningen, märkte vi andra icke att Kranken krupit i pelsen, utan begynte att med friskt mod ånyo klappa på samma pels som vi voro vane, och visst är att den gången fick Kranken bastun varm. Men Abraham Melchiorson blef så lätt och vig, sedan han sluppit sin pels, att han tog till fötter och kom i bara tröjan två mils väg till Husö gård, der knep honom Såka Jakob från Karleby, och bofven fördes till Stockholm, men länge hann han icke sörja sin vargskinnspels, innan hertigen gjorde honom ett hufvud kortare.konsekvensändrat/normaliserat
114 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade Larsson, som gerna tog Flemingensoriginal: Flemmingens (källa för ändring: HT) och hans folks parti, –konsekvensändrat/normaliserat den gången hade ni öfverhand. Elfva knektar hade blifvit vid lif, men ställt sig döda; dem klädden ni af inpå bara kroppen. Och vid midnattstid krupo de halft ihjälfrusne till klockarestugan och blefvo der upptagne; men om morgonen ville ni stoppa dem lefvande under isen, såsom J gjorden i Lappfjärds å. Vargar voren J och icke menniskor. Ån var ju så grund, att J måsten med stänger skjuta karlarne ned i vaken, och när de icke ville under, slogo edra qvinnor dem med sina ämbaren i hufvudet.konsekvensändrat/normaliserat
115 –konsekvensändrat/normaliserat Håll din mun, Larsson, du vet icke allt hvad Svidje-|149|Klas gjort, svarade Bertila harmsen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag säger ingenting om alla dem han och hans folk ihjälslagit eller rådbråkat lefvande. Men kommer du ihåg Severin Sigfridson vid Sorsankoski? När han kringrännt bönderne, befallte han sin lifknekt att med bilan halshugga dem en och en, men knekten orkade icke med flera än|93| tjugufyra och bad junkaren sjelf halshugga resten. Då blef junkaren vred och lät först bönderne hugga knekten i fem stycken, derefter tvang han bönderne att sinsemellan hugga hvarandra sönder och samman, så länge en var qvar.konsekvensändrat/normaliserat
116 –konsekvensändrat/normaliserat Men hur gjorden J, arge skalkar, i Peder Gumses gård? Ert folk sköflade gården, sönderslogo fönsterna, slagtade all boskapen och uppsatte de afhuggna hufvuden med uppspetad mun till ett spökelse i fönstren. Derefter sågades åsarna i stugan af till tre fjerdedelar, på det att när gårdsfolket återvände, hela huset skulle störta öfver deras hufvuden. Och när J fångat en ryttare, sköten J till måls på honom med pilarkonsekvensändrat/normaliserat ...
117 –konsekvensändrat/normaliserat Det är icke värdt, Larsson, att du tager Svidje Klas i försvar. Kommer du ihåg den qvinnan, till hvilken en af Axel Kurks ryttare kom och ihjälslog hennes barn midtför hennes ögon. Det kunde den arma modren ej lida, utan fattade med sin halfvuxna dotter den druckne sällen om lifvet, slog honom med en såstång i hufvudet och stoppade honom derefter afsvimmad i vaken. Sedan kom Svidje Klas och lät hugga densamma qvinnan i tvenne styckenkonsekvensändrat/normaliserat ...
118 –konsekvensändrat/normaliserat Löst prat som aldrig blifvit bevist,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Larsson buttert.
|150|119 –konsekvensändrat/normaliserat De döda tiga som snälla barn. De femtusen slagne vid Ilmola knystra icke.konsekvensändrat/normaliserat
120 –konsekvensändrat/normaliserat Hellre än att ofreda sergeanten, skulle du hafva frågat honom om nytt från din son och min,konsekvensändrat/normaliserat återtog Larsson för att komma från bådas ständiga trätoämne, det fatala klubbekriget.
121 –konsekvensändrat/normaliserat Ja ... du har rätt, jag måste veta mera om piltarne och om kriget. Jag reser i morgon till Wasa.konsekvensändrat/normaliserat
122 –konsekvensändrat/normaliserat Kommer han snart tillbaka?konsekvensändrat/normaliserat frågade Meri med skygg röst.
123 –konsekvensändrat/normaliserat Gösta? Han låter nog vänta på sig, genmälde fadren harmfullt. –konsekvensändrat/normaliserat Han har ju blifvit en herreman, han skäms för sin gamle far ... han blyges för bondenamnet!konsekvensändrat/normaliserat
3. Söderländskan i norden.
124 Några mil söderom Wasa, inemot 63:dje latitudsgraden, gör finska kusten, som härtills gått rakt i söder och norr, en märkelig bugt åt nordost. Det stora blåa Bottenhafvet följer samma sträckning, smalnar ett ögonblick i Qvarken, vidgar sig åter och lutar sin höga hjessa mot Finlands bröst. Friare än annorstädes brusar mot dessa kuster den från Ishafvet kommande nordanvinden, tränges ihop mellan Qvarkens stränder och jagar dess vågor med förfärande vildhet mot klipporna. Midt i detta stormiga haf ligga Gaddens kala klipp|94|hällar med deras varnande båk och deras långt utskjutande ref. När fjällvinden skakar sina vingar öfver dessa farliga skär, då ve det fartyg, som icke med säkert styre och lätt brassade segel vågar sig genom den trånga passagen vid Understen – dess ofärd är viss. Men midt i sommaren, när vinden kantrar mot solen från sunnan öfver ostkant kom|151|passen uppåt, då händer det sällsama, att en lindrig nordan är den skönaste, mest kärkomna vind och bebådar långvarig klarhet med vackert väder. Då flyga många hundrade segel från kusterna utåt Qvarkens öar och grund, att utlägga sina sköten för flyttande stimm af ströming, och det oroliga brusande hafvet jollrar likt en älskande mor med sina döttrar, de grönskande öarna, som hvila vid dess barm.
125 Med undantag af Åland, är ingen nejd af Finlands vida kuster så rik på en blomstrande skärgård, som Qvarken och dess närmaste östra strand. Otaliga öar och holmar, af hvilka de största äro Wallgrund och Björkö, ligga här kringstänkta, likt droppar af grönska i det vida blå, och bilda en egen församling, Replot kapell, bestående af idel skär och bebodd af idel fiskare. Så talrika äro dessa ögrupper, så oändeligt omvexlande äro sunden, så labyrinthiskt krökta farlederna, att i en af dessa grupper, Michelsöarne med deras flera hundrade små holmar, en fremmande seglare, inkommen dit, icke mera finner vägen ut, derest icke en infödd lots ledsagar hans kosa. Trettio kryssare vore otillräckliga att här förhindra lurendrejeri; det gifves endast ett medel att förekomma denna kusternas arfsynd, och detta medel, en lindrig tulltaxa med få förbud, har Finland de sednare åren med framgång och till sin stora fördel försökt.
126 Vid samma tid som föregående kapiteloriginal: kapittel beskrifva, således i medlet af Augusti år 1632, klöfvos Bottniska vikens böljor af kungliga svenska örlogsbriggen Maria Eleonora, destinerad från Stockholm till Wasa, för att öfverföra de i Österbotten utskrifna rekryter till tyska kriget. Det var en|152| klar och vacker sommarmorgon. Öfver det vida hafvets fjärdar spelade denna obeskrifliga glans, som har någonting på engång så stort och så intagande skönt. Ett oändeligt snöfält belyst af vårsolen kan täfla dermed i prakt, men snön är stillheten och döden, den glimmande vågen är rörelse och lif. Ett haf i hvila och glans, det är storheten klädd i behagets löjen, det är en slumrande jätte som drömmer om strålar och blommor. Stilla höjes och sänkes hans barm, då gungar plankan under din fot, och du bäfvar icke; han kunde uppsluka dig i sin afgrund, men han breder i saktmod sin silfvermatta under din köl, och han, den starke, bär dig, bräckliga rö, som ett barn på sina armar.
|95|127 Det var strax efter solens uppgång. Ombord på briggen rådde sjölifvets enformiga tystnad under morgonvakten, när ingen fara förestår. En del af besättningen sof ännu under däck, blott sekundchefen insvept i en jacka af holländsk fris, promenerade af och an på akterdäck, styrmannen stod orörlig vid rodret, utkiken i märsen blickade ljudlös framåt, och här och der på fördäcket syntes en matros, än fastsurrande en tågända, än lappande sina stöflar, än bärande ved till kabysen, än rengörande kanonerna, som skulle salutera Korsholm vid inloppet. Nutidens afmätta disciplin på ett krigsskepp var då nästan okänd; der funnos hvarken uniformer eller hvisselpipor eller hela detta system af signaler och kommando, som nu är så långt drifvet. En örlogsman skilde sig från en kofferdiman genom föga annat, än storleken, bestyckningen, vapnen samt befälets och besättningens talrikhet. När man erinrar sig, att då ännu fanns hvarken bränvin|153| eller kaffe ombord till tröst mot morgonkylan – af Holländarne hade man redan lärt sig att använda en och annan buss tobak för detta ändamål – så finner man lätt, att sjölifvet ombord på briggen Maria Eleonora föga liknade det på en af nutidens örlogsbriggar.
128 Vid den grönmålade relingen af akterdäcket stodo tvenne qvinnliga gestalter insvepta i vida reshufvor af svart ylle. Den ena af dessa passagerare var liten till vexten, visade under hufvan ett gammalt skrynkligt ansigte med ett par plirande gråa ögon och hade ytterst väl ombonat sig i en tjock stoppad kofta af nürnberger filt. Den andra gestalten var lång, rak och smärt samt bar en tätt åtsittande kapott af svart sammet fodrad med hermeliner. Lutad mot relingen, betraktade hon dystert tankfull den förbiilande vågen och briggens glimmande kölvatten; hennes drag kunde man ej urskilja från däcket, men lyckades man uppfånga hennes bild ur den speglande vågen, så varseblef man ett bildskönt blekt ansigte, genomblixtradt af tvenne svarta ögon, hvilka i glans öfverträffade sjelfva den strålande vågspegeln.
129 –konsekvensändrat/normaliserat Heliga Maria, utropade den gamla qvinnan pratsamt uppå en starkt prononcerad plattyska – när skall detta eländet taga slut, som helgonen pålagt oss för våra synders skull? Säg, lilla fröken, i hvilken trakt af verlden äro vi nu? Det förekommer mig, som vore det ett helt år, sedan vi seglade från Stralsund, och sedan vi lemnade det kätterska Stockholm, har jag ej mer hållit räkning på dagarna. Hvar morgon när jag står upp, läser jag sju ave’nspråk: latin och sju pater nosterspråk: latin, såsom den vördige fader Hieronymus lärde oss till|154| beskärm för spökelser och ond trolldomsmakt. Man kan ju ej veta, om icke verlden här tar slut, när vi kommit så långt från den heliga rättrogna kyrkans område och kristna menniskor. Detta hafvet har ingen ända – o det afskyvärda hafvet!|96| Då prisar jag Mainfloden, som så fredligt flöt utanför vårt lilla tornfönster i Würtzburg. Säg, lilla fröken, månne icke derborta vid himlens rand är jordens ände och vi segla med fulla segel rakt in i skärselden?konsekvensändrat/normaliserat
130 Den långa smärta flickan i sammetskapotten syntes icke lyssna på den munviga duennans utgjutelser. Den mörka glänsande blicken under de långa svarta ögonhåren hvilade svärmiskt på hafsytan, liksom för att i dess böljor läsa uttydningen af hjertats drömmar. Och när stundom en lång kullrig dyning af fordna stormar hvälfde fram under de små vågornas lek och briggen sakta krängde, så att relingen närmades vattenytan och spegelbilden i hafvet närmade sig flickan ombord, då for öfver de sköna bleka dragen ett löje på engång af vemod och stolthet, och hennes läppar rörde sig nästan ohörbart till att förtro hennes innersta tankar åt vågen:
131 –konsekvensändrat/normaliserat Det är blott det stora och majestätiska i lifvet som förtjenar att älskas!konsekvensändrat/normaliserat
132 Derefter tillade hon, hänförd af denna tanke:
133 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre skulle jag ej älska en stor man!konsekvensändrat/normaliserat
134 Och hon hviskade dessa ord med en hängifvenhet utan gräns. Men strax derpå for en rysning genom hennes smärta lemmar, en mörk blixt sköt fram ur den tindrande emaljen af hennes svarta ögon, och hon yttrade nästan darrande:
|155|135 –konsekvensändrat/normaliserat Det är blott det stora och majestätiska i lifvet som förtjenar att hatas!konsekvensändrat/normaliserat ...
136 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarför skulle jag ej hata ...?konsekvensändrat/normaliserat
137 Hon utsade icke meningen. Hon böjde sitt hufvud mot relingen, blixten i hennes öga försvann, och i dess ställe kom en fuktig tår. Två mot hvarandra fiendtliga andar kämpade om denna glödande själ. Den ena sade till henne: älska! Den andra sade till henne: hata! Och hennes hjerta förblödde under den fruktansvärda kampen mellan engeln och demonen, som sletos om hennes själ.
138 Det är öfverflödigt att nämna hvad läsaren säkert redan gissat, att den smärta flickan ombord på briggen Maria Eleonora icke var någon annan än fröken Regina von Emmeritz, den sköna svärmarinnan, som ville i Frankfurt am Main omvända konung Gustaf Adolf till katholska läran. Konungen, som kände menniskohjertat, hade icke utan skäl ansett denna fanatiska flicka i stånd till allt, om hon framgent lemnades ett rof för jesuiternes inflytanden. Han hade derföre, icke af en hämd, som var främmande för hans stora själ, men af ädelt menskligt deltagande för en ung riktbegåfvad natur, beslutat för en tid bortskicka henne till ett fjerran land, der hon ej mera kunde nås af mörka munkars ingifvelser. Läsaren erinrar sig att konungen uttalade denna sin afsigt redan den märkvärdiga natten efter Frankfurter borgarenes|97| fest; och fram på sommaren skickades fröken Regina öfver Stralsund och Stockholm till den gamla stränga fru Märtha Ulfsparre uppå Korsholm. Han anade icke, den ädle konungen, att den demoniska makt, ur hvars klor han ville|156| rädda sin sköna fånge, följde henne ända till Finlands aflägsna strand. Ty fröken Regina hade frihet att till ledsagarinna välja den af sina tjenarinnor, till hvilken hon hade det mesta förtroendet, och hon valde icke den gladlynta blonda Kätchen, hennes goda genius, som bortskickades till sin hemort i Bayern, utan den gamla Dorthe, hennes amma, som, hemligt besoldad af jesuiterne, redan länge närt fanatismens glöd i den unga flickans själ. Så stod dock den arma öfvergifna värnlöst prisgifven åt den mörka makt, som alltsedan tidigaste barndom snärjt med sina fruktansvärda läror hennes rika känsliga hjerta. Och mot denna makt hade hon blott att ställa en enda, men en mäktig känsla, hennes beundran, hennes svärmiska kärlek för den store Gustaf Adolf, hvilken hon älskade och hatade på samma gång, – hvilken hon varit i stånd att döda och för hvilken hon dock velat sjelf gå i döden.
139 Den kloka Dorthe syntes ana sin frökens tankar, lutade sig framåt, plirade med sina små ögon, och sade med den förtroliga ton, som en tjenarinna i hennes ställning så lätt antager: –konsekvensändrat/normaliserat Aj aj ... står det så till? Komma de nu åter fram, de syndiga tankarna på kättarekungen och allt hans anhang? Jo, jo, djefvulen är slug, han vet hvad han gör. När han vill fånga en liten lättfärdig flicka af den vanliga sorten, så skickar han för hennes ögon en ung rödblommig sprätt med långa sirliga lockar och ett kavalieriskt utseende. Men när han vill snärja en stackars öfvergifven flicka med stora stolta tankar och ädel håg, då kläder han sig i gestalten af en präktig segerherre, som vinner borgar och fältslag,|157| och litet bryr sig det arma barnet om att den ståtlige segraren är en afsvuren fiende till hennes kyrka och tro samt reder bådas förderfkonsekvensändrat/normaliserat ...
140 Regina vände sina fuktigt glänsande ögon bort från hafvet och såg ett ögonblick med obeskriflig tvekan på sin gamla rådgifvarinna. –konsekvensändrat/normaliserat Säg, sade hon nästan häftigt, –konsekvensändrat/normaliserat är det möjligt att vara på engång en engel af ädelmod och ett odjur af elakhet? Är det möjligt att på engång vara den störste och den förhatligaste bland menniskor?konsekvensändrat/normaliserat
141 Regina såg åter utåt hafvet. Morgonens fridfulla lugn låg öfver de glimmande fjärdarna och manade hjertats stormar till ro. Den unga flickan teg.
142 Dorthe fortfor: –konsekvensändrat/normaliserat Af deras frukt skall man känna de onda. Tänk, kära fröken, hvad ondt har icke den gudlöse konungen gjort vår kyrka och oss? Han har slagit många tusen af våra krigare, han har plundrat våra kloster och borgar, han har utdrifvit våra nunnor och helige fäder från deras gudliga|98| boningar, och den fromme pater Hieronymus har hans folk, de kätterske Finnarne, förskräckligt misshandlat. Oss har han drifvit bort i landsflykt till verldens ändakonsekvensändrat/normaliserat ...
143 Åter såg Regina bort mot öarna och fjärdarna i deras hulda morgonklarhet. När den mörka demonen hviskade hatet i hennes öra, syntes henne den strålande naturen predika idel kärlek. På hennes läppar sväfvade redan den hänförande tanken: hvad gör det, om han slagit tusende, om han utdrifvit munkar och nunnor, om han jagat oss sjelfva i landsflykt, hvad gör allt detta, om han är stor som menniska och handlar efter sin tros ingifvelse! Men hon teg af fruktan,|158| hon vågade icke bryta med hela sitt förgångna lif. Hon uppfattade i stället ett af Dorthes ord, likasom för att bortleda det åskmoln af hat och förbannelse, som med sin mörka dimma kringsvepte hennes hjerta midt i denna lugna kärleksfulla tafla af ett haf i sommarmorgonens friska glans.
144 –konsekvensändrat/normaliserat Vet du väl, Dorthe, sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat att Finnarne, som du hatar, bo vid kusten af detta haf. Ser du derborta strimman af landet långt i öster? Det är Finland. Jag har ännu icke sett dess strand, och likväl kan jag ej afsky ett land, som sköljes af ett så herrligt haf. Jag kan icke tänka mig att onda menniskor kunna vexa upp vid hjertat af en sådan natur.konsekvensändrat/normaliserat
145 –konsekvensändrat/normaliserat Alla helgon beskydde oss! utropade den gamla, i det hennes magra hand i hast gjorde korstecknet. –konsekvensändrat/normaliserat Är detta Finland? Sankt Patrik bevare oss från att någonsin sätta vår fot på dess fördömda kust! Kära fröken, ni har då aldrig hört hvad man berättar om detta land och dess hedniska folk? Der råder en evig natt, der smälter aldrig snön, der ligga de vilda djuren och de ännu vildare menniskorna syskonsäng i hålor och klyftor. I skogen är det så tjockt af troll och vättar,original: vätrar, (källa för ändring: HT) att när man ropar en af dem vid namn, strax krypa hundrade otyg fram undan löf och grenar. Och inbördes förtrolla menniskorna hvarandra med allehanda ondt, så att när någon bär hat till en annan, förvandlar han sin ovän i ulfvaskepelse, och hvart ord de tala får lif, så att när de vilja göra en båt eller en yxa, säga de det, och strax hafva de hvad de säga.konsekvensändrat/normaliserat
146 –konsekvensändrat/normaliserat En vacker målning är det du gör, sade Regina, leende|159| för första gången på länge, ty hafvets friskhet verkade godt på hennes drömmande själ. –konsekvensändrat/normaliserat Lyckligt är visst det land, der man skapar sig allt hvad man önskar med blott ett ord. Är jag hungrig och önskar en skön frukt, så säger jag: persika och genast har jag persikan. Törstar jag, så säger jag: källa! och strax sorlar en källa vid min fot. Har jag sorg i mitt hjerta, så säger jag: hopp! och hoppet återvänder. Och längtar jag efter en älskad vän, så nämner jag hans namn,|99| och han står vid min sida. Ett herrligt land vore Finland, om det är sådant du föreställer dig.original: sig. (källa för ändring: 1854) Bodde vi också med vilddjurenoriginal: vildjuren (källa för ändring: 1854) i en grop af den eviga snön, så skulle vi se på hvarandra och säga: fädernesland! Och i samma stund skulle vi sitta hand i hand vid stranden af Main under lindens skugga, der vi ofta sutto när jag var barn, och vår hembygds näktergalar skulle sjunga för oss, som fordom, sina ljufva driller.konsekvensändrat/normaliserat
147 Dorthe vände sig förtretad bort. Briggen styrde nu inomskärs, sköt med sakta fart förbi de yttersta klipporna, af hvilka många, som nu stå högt öfver vattenytan, den tiden ännu sköljdes af den salta vågen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad heter det långa skogbevuxna landet till venster?konsekvensändrat/normaliserat frågade Regina den nära ståendeoriginal: närastående (källa för ändring: 1872, 1883) rorkarlen.
148 –konsekvensändrat/normaliserat Vargö,konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen entonigt.
149 –konsekvensändrat/normaliserat Nu hör ni det sjelf, kära fröken, utropade Dorthe. –konsekvensändrat/normaliserat Vargö! Det är det första namn vi möta på Finlands kust, och det visar oss hvad vi ha att vänta.konsekvensändrat/normaliserat
150 Briggen vände nu åt norr, gick mellan Långskär och Sundom landet, fällde åter af mot öster, passerade Brändö,|160| gick obehindrad öfver det grund, som nu från dessa vatten utestänger större fartyg, in i Wasa dåförtiden ypperliga hamn och saluterade med 16 kanonskott Korsholms vallar.
4. Bonden, borgaren och soldaten.
151 När den rike Aron Bertila satte sig i sin präktiga kärra, för att på en dag inresa till Wasa, beslöts, såsom en underpant på den återställda vänskapen mellan far och dotter, att Meri skulle taga plats vid hans sida, för att i staden inköpa ströming, humla och vissa kryddor, såsom ingefära och kanel, hvilka redan då begynte att synas i förmögnare bondestugor. Både far och dotter hade med denna resa sina egna afsigter; men ingendera ville tillstå för den andra, att det egentligen var nyheter från Tyskland som båda sökte. Larsson hade undertiden i uppdrag att ha den vanliga tillsynen öfver arbetet hemma.
152 Det var just vid denna tid Gustaf Adolf och Wallenstein stodo mot hvarandra vid Nürnberg. Soldater behöfdes mer än någonsin, och Oxenstjerna skref från Sachsen bref på bref, för att påskynda ankomsten af nya förstärkningar. Oaktadt man således befann sig i brådaste skördetiden, gjorde kriget, som ock hade sin brådaste skördetid, att en mängd af det utskrifna unga manskapet från kringliggande socknar strömmade till Wasa, för att derifrån öfverskeppas till Stockholm och så vidare mot Wallensteins hotande skaror i Tyskland. Den tiden var exercisen långtifrån så invecklad och konstmessig som nu; att stå behjelpligt i ledet, att vid första kommando rusa rakt på|100| fienden, att skjuta säkert – som|161| Österbottningarne på förhand lärt sig af skjälskyttet – och att hugga friskt uppå, det var hufvudsaken. Och sålunda kan man begripa, att mången af dessa bondegossar, nyss tagne från plogen, ännu hunno tids nog fram, för att med ära stupa vid sin konungs sida på slagfältet vid Lützen.
153 Wasa stad var blott tjugu år gammal och mycket mindre till omfång än nu, icke blott för dess ungdom, utan ock emedan Korsholms ägor, som tillhörde kronan, hindrade allt utvidgande åt södra sidan. Kring gamla Mustasaari kyrka, ungefär långs norra sträckningen af nuvarande Köpmans- och Stora lång-gatorna*)Icke mera nuvarande. När denna fältskärns berättelse antecknades, stod det gamla Wasa ännu. Ett halft år sednare gick deröfver förödelsens styggelse., höjde sig några trånga rader af nybyggda rödmålade envånings hus med sex eller åtta obetydliga handelsbodar. Vid hamnen stodo magasiner, och trakten deromkring var uppfylld af fiskares och sjömäns kojor i spridda grupper, ty reguliera stadsplaner med raka gator ansågos af sextonhundratalets byggmästare temligen öfverflödiga, och ju trängre man byggde husen tillsamman, desto tryggare ansåg man sig under en orolig tid. En köping, som Wasa då var, betraktade sig som en gemensam familj, och, såsom ersättning för sina egna boningars obetydlighet, blickade stadsborna med ett slags stolthet på de höga grönskande vallarna af Korsholm närmast i söder.
154 Den länge trodda och af Messenius bekräftade sägnen, att Korsholm skulle blifvit byggdt af Birger Jarl och erhållit sitt namn af ett stort trädkors, hvilket der varit upprest|162| både som symbol, segertecken och asyl, grundar sig på den lika gamla traditionen, att den berömde jarlen vid sitt tåg till Finland landstigit just på denna kust. Sednare undersökningar ha dragit denna sägen och med detsamma Korsholms upphof i tvifvel; men visst är, att fästet är mycket gammalt, ja så gammalt, att man föga mins det annorlunda än som qvarlefva af något äldre. Det har veterligen aldrig bjudit någon fiende spetsen, dess läge gjorde det utan betydelse för Finlands försvar, och sedan Uleå och Kajana borgar blifvit uppförde kort före vår berättelses tid, upphörde man alldeles att betrakta Korsholm som militärisk position. Dess egentliga bestämmelse var numera dels att tjena till residens för höfdingen öfver Norrlanden, dels att herbergera andre kronans tjenstemän, tjena som fängelse och, jemte dess s. k. ladugård, gifva en nätt sportel till höfdingens underhåll. Dåvarande ståthållaren öfver Norrlanden, Tygmästaren Johan Månsson Ulfsparre till Tisenhult, som just vid denna|101| tid efterträddes af öfverste Ernst Creutz till Sarvelax, bodde endast tidtals uppå Korsholm; dock säger vår berättelse, att hans sjuttioåriga moder, fru Märtha, med sträng hand förde regementet öfver både slott och ladugård under hans frånvaro.
155 Mellan bönder och borgare i de nya städerna rådde den tiden en onaturlig och för båda parterna skadlig rivalitet, uppkommen af regeringens bemödanden att till städernas förmån undertrycka landthandeln och på ett besynnerligt småaktigt vis reglementera varuutbytet. Derföre, när den gamle mäktige bondechefen med sin dotter åkte in genom landttullen|163| på Lillkyro sidan, hände väl att en och annan af stadsborna åt den välbekante mannen nickade en helsning för hans rikedoms skull; men de mera högdragna bland köpmännen, som fruktade Bertilas personliga inflytande hos konungen, sågo honom med föga blida ögon och gåfvo sin harm luft i speord, nog högljudda, för att komma till den gamle mannens öron. –konsekvensändrat/normaliserat Der, sade de, –konsekvensändrat/normaliserat kommer Storkyro bondekungen, och Wasa har icke tänkt på någon äreport! Han håller sig för god att tröska i rian, han tänker gifva sig in i knekthopen och bli på fläcken generalissimus! Akten er, se bara huru onådig han ser ut, det pörtmajestätet! Får han råda, så gräftar han upp Wasa till kyttland!konsekvensändrat/normaliserat
156 Hos den hetsige gamle Bertila var vreden sällan långt borta, men han dolde sin harm och pådref hästen, för att snart komma till den sjömansenka, der han vanligen hade sitt qvarter i staden. Han hade likväl ej kommit långt på nuvarande Köpmansgatan,original: köpmangatan, som äfven nu i vår tid ej är af de bredaste, men då var ytterst smal, innan vägen stängdes af en hop druckne rekryter, som i en nära belägen ölstuga invigt det nya kamratskapet och stärkt sig till den förestående långa resan. Ett par underofficerare hade sällat sig till hopen såsom dess sjelfskrifne anförare och stormade med ett tappert »ur vägen bonde!» emot den ankommande. Bertila, retad nyss förut och ur stånd att tygla sin vrede, besvarade tillropet med ett temligen omildt piskslag, som afslog talarens prydliga bredskärmade hatt med den deri uppfästade örnfjädern.
157 Härmed var fejden gifven. Den slagne störtade mot kärran, och hela skaran följde honom. –konsekvensändrat/normaliserat Jaså, min gubbe, ut|164|ropade den förolämpade krigaren, som var ingen annan än den muntre sergeanten Bengt Kristerson, hvilken Bertila så snöpligt affärdat i Storkyro – nu ha vi dig här mellan skål och vägg, nu skall jag tacka dig för ditt goda napptag i går. Gen rum, gossar, gubben är min, den lutfisken vill jag ensam fjälla.konsekvensändrat/normaliserat
|102|158 Bertila var för gammal, att vidare pröfva lyckan i handkraft och såg sig om efter reträtt. Från kärran, som stadnat tätt vid en bodtrappa, hoppade han, väpnad med pisken, ned uppå trappan och gaf dervid hästen en snärt, så att denne med kärran och dottren banade sig väg genom den vikande skaran och galopperade gatan fram. Men om Bertila ämnat söka en tillflykt i boden, blef han bedragen, ty midtför hans ögon stängdes dörren af dess ogine ägare. Den gamle kämpen såg flykten stängd, ställde sig raklång med ryggen mot boddörren och hotade med sin långa piske de anfallande.
159 –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss tröska den högfärdige Storkyrobon!konsekvensändrat/normaliserat skrek en ung Laihelapojke, som under den enda vecka han burit musköten väl hunnit glömma sitt bondenamn, men icke sitt bondespråk.
160 –konsekvensändrat/normaliserat Bättre karl var far din, Matts Hindrikson, sade Bertila föraktligt. –konsekvensändrat/normaliserat I stället att skräfla mot eget folk, hjelpte han oss som en ärlig bonde att klappa ryttarnes kyller hos Peder Gumse fordomdags.konsekvensändrat/normaliserat
161 –konsekvensändrat/normaliserat Hören J gossar? ropade en af underofficerarne; –konsekvensändrat/normaliserat den hunden skryter af att ha gifvit tappre soldater stryk.konsekvensändrat/normaliserat
162 –konsekvensändrat/normaliserat Vi låta ej kujonera oss!konsekvensändrat/normaliserat
|165|163 –konsekvensändrat/normaliserat Bonden skall dansa efter vår piske!konsekvensändrat/normaliserat
164 –konsekvensändrat/normaliserat Och inte vi efter hans.konsekvensändrat/normaliserat
165 Och fem eller sex af de ifrigaste, som sjelfve nyss hade burit bondejackan, störtade fram för att neddraga Bertila från bodtrappan. Den gamle hade varit förlorad, om icke hans motståndare sen i går, den muntre sergeanten, kastat sig mellan honom och de angripande. –konsekvensändrat/normaliserat Halt, gossar! ropade Bengt Kristerson med dundrande stämma. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad d–n tänken J på? Ären J ärlige krigsbussar? Sen J icke att gubben är sjuttio år, och ändå gån J sex mot en! Blitz-donner-kreutz-Pappenheimspråk: tyska (sergeanten hade på ort och ställe lärt denna mustiga svordom, som aldrig förfelade sin kraftiga verkan) – är det krigsmanna sed? Hvad menen J att kungen skulle säga derom? Ur vägen, bussar, gubben är min, jag ensam har rättighet att byka hans tvätt. Ni skulle ha sett huru han lyfte mig i går som en lappad vant och kastade mig utför trapporna. Det var ett karlatag, och nu skall det liqvideras.konsekvensändrat/normaliserat
166 Raskhet och ädelmod förfela sällan sitt intryck. De närmast stående gåfvo villigt rum. Sergeanten steg fram till trappan. Bertila hade kunnat nå honom med pisken, men slog icke. Han kände sitt folk.
167 –konsekvensändrat/normaliserat Vet du hvad det vill säga, bonde, utropade sergeanten med en myndighet, som skulle ha anstått sjelfva general Stålhandske – vet du hvad det vill säga, att kasta konglig majestäts och kronans krigsfolk utför trapporna? Vet du hvad det vill säga, att slå hatten af den evangeliska trons försvarare och|103| den stormäktige romerske kejsarens besegrare,|166| som med egen hand vunnit fjorton slagtningar och rännt värjan igenom sexton eller sjutton lefvande fältmarskalkar? Vet du det, bonde, hvad? Om jag vore i ditt ställekonsekvensändrat/normaliserat ...
168 –konsekvensändrat/normaliserat Om jag vore i kongl. majestäts och kronans krigsfolks ställe, svarade Bertila kallblodigt, –konsekvensändrat/normaliserat skulle jag respektera en ärlig man i hans hus och en gubbe på hans ålderdom. Och om jag vore Bengt Kristerson, och om jag än hade besegrat romerska kejsaren och rännt värjan igenom sjutton lefvande fältmarskalkar, så skulle jag ändå icke förglömma att Bengt Kristersons fader, Krister Nilsson, var bonde i Limingo och stupade på Ilmola is som en ärlig stridsman mot Flemingens tyranni.konsekvensändrat/normaliserat
169 Sergeanten syntes ett ögonblick förbluffad. Derefter trädde han sin motståndare på lifvet och sade med grym uppsyn: –konsekvensändrat/normaliserat Vet du väl, bonde, att jag kunde spetsa dig på den här!konsekvensändrat/normaliserat Och dervid utdrog han till hälften ur slidan sin förfärligt långa plit. Bertila betraktade honom kallt med korslagda armar.
170 –konsekvensändrat/normaliserat Är du ej rädd, gubbe?konsekvensändrat/normaliserat återtog romerska rikets besegrare, synbarligen dekontenanserad af bondens fasta hållning.
171 Bertila kände sitt öfvertag. –konsekvensändrat/normaliserat När har du sett en ärlig Finne rädd?konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle nästan småleende.
172 Sergeanten var ingen elak karl. Han kände sig i hast mycket böjd för ädelmod, hans bistra min förbyttes till den framfusigt jovialiska uppsyn, som klädde honom så väl. –konsekvensändrat/normaliserat Veten J, gossar, sade han med en blick på kamraterne, –konsekvensändrat/normaliserat den der gamla oxen har både horn och klöfvar. Han hade kunnat bli något i verlden, om han kommit bland kavalierer.|167| I går, när de voro femton mot en – ty det bör ni veta, gossar, att alla fjorton drängarna hjelptes åt att lyfta mig på krabatens rygg, och märken hade de efter det allihop – ja jag säger att i går hade jag bultat gubben brun och blå, om det ej varit i fruntimmerssällskap, ty töserna sutto med till bords. Men i dag äro vi femton mot en – och så menar jag att vi låta farsgubben löpa.konsekvensändrat/normaliserat
173 –konsekvensändrat/normaliserat Han är rik som belsebub, skreko några af sällskapet; –konsekvensändrat/normaliserat han skall bestå en tunna öl.konsekvensändrat/normaliserat
174 Bertila drog upp en liten pung af läder, framtog några af Carl IX:s silfvermynt och kastade dem föraktligt i hopen. Detta retade soldaterne ånyo, flera armar höjdes, stormen hotade att ånyo brista lös, då i hast hela skaran satte af att springa åt hamnen. Man hörde en kanonad; det var briggen Maria Eleonora, som saluterade Korsholm.
|104|5. Fröken Regina kommer till Korsholm.
175 Allt hvad lif och fötter hade i Wasa strömmade ned till hamnen, för att fägna sig åt den ovanliga anblicken af ett krigsskepp. Fem eller sexhundrade menniskor betäckte stränderna, rodde ut i båtar, klefvo i mästerna af hamnens jakter, eller ock på magasinstaken, för att bättre se. Tvåhundrade rekryter betraktade med blandad nyfikenhet, fruktan och stolthet det fartyg som, måhända för alltid, skulle bortföra dem från deras fädernesland. Och bakom dem stod en hop af deras mödrar, systrar och hjertanskära, utgjutande strida tårar vid tanken på den nära förestående skilsmessan.
176 Tygmästaren Ulfsparre var borta i Sverige. Hans när|168|maste man, fogden Peder Thun, jemte krigsbefälet, mottog de ankommande, rekryterne bildade haj och chefen på Maria Eleonora bjöd fröken Regina artigt armen, för att ledsaga henne till Korsholm. Men i detta ögonblick kände den stolta flickan att hon var fånge. Hon afslog officerarens arm och gick ensam med furstlig hållning, åtföljd af sin gamla tjenarinna, genom rekryternas leder och den gapande folkhopen. En så ovanlig syn försatte det lilla Wasa i en gruflig nyfikenhet. I ögonblicket uppkommo och spridde sig de sällsammaste rykten om hennes person. Hon vore, sade några, en prinsessa af Österrike, kejsarens dotter, tillfångatagen under kriget och skickad hit i säkerhet. Andra påstodo sig i henne igenkänna drottning Maria Eleonora; men hvad skulle hon på Korsholm?
177 –konsekvensändrat/normaliserat Det skall jag säga er, hviskade med vigtig min en kannstöpande borgare. –konsekvensändrat/normaliserat Hon har sammansvurit sig med sina tyska landsmän mot konungen och riket, och derföre spärras hon in på det aflägsna trygga Korsholm.konsekvensändrat/normaliserat
178 –konsekvensändrat/normaliserat Det är icke sannt, genmälde en annan, som af hemkommande soldater fått någon dunkel aning om anslagen mot konungens lif. –konsekvensändrat/normaliserat Det är, tillade han med skygg röst, likasom fruktade han att höras af föremålet för hans berättelse – det är en nunna från Wälskland, tingad af jesuiterne att förgöra konungen. Sex gånger har hon gifvit honom dödande gift, och sex gånger har han i drömmen blifvit varnad att dricka. När hon sjunde gången räckte honom den förgiftade bägaren, drog konungen sitt svärd och tvang henne att dricka sitt eget gift.konsekvensändrat/normaliserat
|169|179 –konsekvensändrat/normaliserat Men huru kan hon då vara lifslefvande här?konsekvensändrat/normaliserat anmärkte mycket oskyldigt en bedagad fru.
180 –konsekvensändrat/normaliserat Lifslefvande? upprepade berättaren, utan att tappa concepterna. –konsekvensändrat/normaliserat Ja det kommer an på. Sådana varelser kunna förställa sig till den grad, att ... ja ja, kommen J ihåg Holländaren i fjol, som åt smält bly? Jag säger ingenting jag, men se bara, den svarthåriga nunnan är ju blek som ett lik.konsekvensändrat/normaliserat
|105|181 –konsekvensändrat/normaliserat Har hon gifvit kungen förgift?konsekvensändrat/normaliserat utropade en darrande qvinnoröst tätt invid. Det var Meri, som med återhållen andedrägt uppfångade hvarje ord.
182 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det för prat! genmälde en skeppare med uppsyn af att veta mer än alla andra. –konsekvensändrat/normaliserat När jag i våras var i Stralsund, såg jag de der ögonen, som man ej fort kan förglömma. Flickan fördes då till Stockholm, och en af vakten berättade mig hela saken. Hon är en spansk hexa, som sålt sig åt hin håle emot att i sju års tid få vara den yppersta skönhet på jorden. Se bara på henne; märken J att hin håle hållit ord? Men akten er, i de der ögonen är någonting mörkt som bränner och förtrollar. När hon då blef så vacker som J sen, begaf hon sig till svenska lägret och gaf konungen en kärleksdryck, så att han hvarken hörde eller såg någon annan än henne i sju veckors tid. Det tyckte hans generaler vara synd och skam, efter fienden låg hårdt uppå, och så togo de henne hemligen en natt och skickade henne hit, för att sitta de sju skönhetsåren till ända uppå Korsholm.konsekvensändrat/normaliserat
183 –konsekvensändrat/normaliserat Har konungen älskat henne?konsekvensändrat/normaliserat frågade Meri bäfvande.
|170|184 –konsekvensändrat/normaliserat Det må jag veta,konsekvensändrat/normaliserat svarade sjömannen barskt.
185 –konsekvensändrat/normaliserat Har hon också älskat konungen?original: konungen.konsekvensändrat/normaliserat
186 –konsekvensändrat/normaliserat Nej det ges då inte nyfiknare folk än qvinnfolk. Hur topptusan vill du att jag skall ha reda på det? Hin håle är slugare än andra menniskor, det är säkert. Hon har gifvit konungen en kopparringkonsekvensändrat/normaliserat ...
187 –konsekvensändrat/normaliserat Med sju ringar innanför hvarandra och tre bokstäfver graverade på klacken?original: klacken.konsekvensändrat/normaliserat
188 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad tusan, du vet det ju redan? Om klacken har jag ej hört, men väl om de sju ringarnakonsekvensändrat/normaliserat ...
189 Meri andades djupt. –konsekvensändrat/normaliserat Han bär den ännu!konsekvensändrat/normaliserat sade hon tyst med en hemlig fröjd. Meri var vidskeplig som hela hennes samtid. Det föll henne icke in att tvifla på möjligheten af hexor, förtrollningar och kärleksdrycker, men denna främmande mörka flicka, som älskade konungen och var af honom älskad tillbaka ... kunde hon icke vara oskyldig till de gräsliga saker man om henne berättade? Den arma förgätna fattades af ett häftigt begär att närma sig detta hemlighetsfullaoriginal: hemligtsfulla (källa för ändring: 1854, 1872, 1883) väsende, som stått den store konungen så nära. Ögonblicken voro dyrbara; om få timmar måste hon återvända till Storkyro. Hon fattade mod och följde främlingarne till Korsholm.
190 Det gamla residenset innanför vallarna var, oaktadt sin leende utsigt, mera dystert än praktfullt. Täta ombyten af ståthållare, som endast tidtals bodde på stället, hade gifvit det två våningar höga stenhuset med dess sidoflyglar för arrestanterne ett tungt och förfallet utseende. Hela byggnaden liknade mera ett fängelse, än en mäktig höfdings slott.|171| Denna dysterhet|106| ökades af dess nuvarande invånare, den stränga fru Märtha med hennes gamla pigor, några invalider och skäggige fångknektar. Hade konung Gustaf Adolf erinrat sig ställets beskaffenhet, hade han sannolikt icke sändt sin unga fånge till en så nedslående boning.
191 Fru Märtha var beredd på sin unga gäst, hvilken man för henne beskrifvit såsom en farlig och förderfvad ung person, för hvars list ingen bom var nog hård, ingen mur nog tjock. Hon hade derföre åt fröken Regina och hennes tjenarinna låtit inreda en liten mörk kammare innanför slottsfruns egen sängkammare och föresatte sig att som en Argus bevaka den vilda flickans minsta rörelse. Fru Märtha var i botten en rättskaffens hederlig fru, men en amper och styfsint gumma af gamla sorten, som uppfostrat alla sina barn med riset och aldrig ansåg dem vexa från tillbörlig tuktan. Det föll henne icke in, att en ensam värnlös och öfvergifven flicka långt bort i ett främmande land behöft en tröstande hand, en moderlig vänskap; fruoriginal: Fru (källa för ändring: 1872, 1883, konsekvens) Märtha ansåg, att agan borde tämja ett bortskämdt barn, och sedan, så trodde hon, vore det tid att tänka på ett mildare handlingssätt.
192 När fröken Regina, van vid hafvets frihet, trädde öfver denna dystra bonings tröskel, for genom hennes smärta lemmar en ofrivillig rysning. Denna känsla förmildrades icke, när hon på trappan möttes af den gamla frun i snäft åtsittande linnemössa och en lång mörk yllekofta.
193 Det är möjligt att fröken Reginas böjning på hufvudet var något stel och hela hennes hållning något stolt, när hon helsade den gamla fru Märtha på slottstrappan. Men fru|172| Märtha lät sig icke deraf förskräcka. Hon tog den unga flickan i båda händerna, skakade dem bastant och nickade en helsning ungefär midtemellan välkommen och vet hut. Derefter mönstrade hon sin gäst från topp till tå, och resultaterna af mönstringen kommo i halfhöga ord öfver hennes läppar: –konsekvensändrat/normaliserat Vext som en prinsessa ... skadar inte; svart i ögonen som en tatterska ... skadar inte; hvit i hullet som en mjölkbunke ... skadar inte; högfärdig ... aj aj, det var illa ... det bli vi två om, min söta vän.konsekvensändrat/normaliserat
194 Regina gjorde otåligt en min att gå vidare. Men fru Märtha var ej den som släppte sitt tag. –konsekvensändrat/normaliserat Vänta en smul, min söta, sade den stränga frun, i det hon sökte att hopsamla det lilla förråd af tyska ord hon möjligen kunde finna i sitt minnes skräpgömmor. –konsekvensändrat/normaliserat Sakta kommer man långa vägar. Den som träder öfver min tröskel får icke vara ett hufvud högre än dörrposten. Bättre att buga i unga dagar än krypa i äldre. Så der ... så helsar en ungdom den som äldre och klokare ärkonsekvensändrat/normaliserat ... Och innan fröken Regina det anade, hade den gamla armstarka frun lagt sin högra hand på hennes nacke, sin venstra|107| mot hennes medja och med en hastig tryckning tvungit sin stolta gäst att buga så djupt man billigt kunde begära.
195 Fröken Reginas bleka kind betäcktes af en rodnad så röd som aftonskyn, när det stundar storm. Högre och stoltare än någonsin reste sig flickans smärta gestalt, och hennes mörka ögon sköto en blixt, som likväl ej skrämde fru Märtha. Regina teg, men gamla Dorthe fann sig utan tvifvel befogad|173| att på sin herskarinnas vägnar gifva fru Märtha en lektion i höflighet, ty hon tog till orda med sin lifliga sydländska gestikulation, trädde två steg högre på trappan och skrek utom sig af vrede: –konsekvensändrat/normaliserat Eländiga finska trollpacka, hur vågar du behandla så nesligt en ädelboren fröken! Vet du väl, usla fångvakterska, hvem du har den äran att mottaga i ditt hus? Du vet det inte? Så skall jag säga dig det. Detta är den högborna durchlauchtiga fröken Regina von Emmeritz, född furstinna till Emmeritz, Hohenlohe och Saalfeld, grefvinna till Wertheim och Bischoffshöhe, arftagarinna till Dettelsbach och Kissingen. Hennes fader var den durchlauchtigste fursten af Emmeritz, som ägde flera slott, än du, trasiga trollpacka, äger kojor i din stad; hennes moder var prinsessa af Würtemberg, beslägtad med kurfurstliga Bayerska huset, och hennes ännu lefvande morbroder, högvördigste glorärevördigste furstbiskopen af Würtzburg, är herre till Marienburg och staden Würtzburg med underliggande länder. Du trotsar uppå att din kättarekonung tagit vårt land och stad och tagit oss sjelf till fånga, men den dag skall komma, när Sanct Georg och den heliga jungfrun stiga ned att förgöra eder, J hedningar, och derest du kröker ett hår på vårt hufvud, skola vi jemna detta slott med jorden och utrota dig, eländiga hexa, och hela din stadkonsekvensändrat/normaliserat ...
196 Det är sannolikt att gamla Dorthes vältalighet ännu ej på långt när tagit slut, derest icke fru Märtha gifvit sina tjenare en vink, hvarefter desse utan omständigheter togo den gamla och bortförde henne oaktadt allt hennes motstånd,original: motsånd, till|174| ett af detillagt av utgivaren små rummen i nedersta våningen, der hon lemnades åt sig sjelf att vidare öfvertänka sin frökens aristokratiska slägtregister. Men fru Märtha tog den bestörta Regina halft tvungen, halft godvilligt under armen och förde henne till det bestämda rummet innanför hennes eget, med utsigt öfver staden. Här lemnade henne tillsvidare den stränga frun, likväl ej utan att hon i dörren ännu fann lämpligt att tillägga följande förmaningar: –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall säga min vän, att lyda är bättre än gråta; den fågel, som sjunger för tidigt på morgonen, är innan qvällen i hökens gap. Seden skall man ta der man kommer. Klockan är nu sju på aftonen. Klockan åtta bärs qvällsvarden in, klockan 9 lägger du dig, klockan 4 står du opp, och kan du ej karda eller spinna, skall jag gifva dig linnesöm, så att tiden ej blir|108| dig lång. Derefter få vi talas vid, och när din piga förstår att hålla munnen, får du henne åter. Rolig godnatt; glöm ej att läsa din aftonbön; en psalmbok ligger på nattduksbordet.konsekvensändrat/normaliserat
197 Med dessa ord stängde fru Märtha dörren, och fröken Regina befann sig allena. Ensam, fången, långt bort i ett främmande land, värnlös lemnad till pris åt en hård fångvakterska ... dessa tankar voro icke de gladaste. Fröken Regina föll på sina knän och bad till helgonen, icke den kätterska psalmbokens böner, men efter det radband af rubiner, som hennes morbroder biskopen gifvit henne fordom till faddergåfva. Hvad bad hon? Det veta blott himmelen och de mörka murarna af Korsholm, men ett deltagande hjerta kan ana hennes bön. Hon bad om de heligas bistånd, om trons seger och kättarnes utrotande; hon bad äfven att|175| helgonen måtte omvända konung Gustaf Adolfs sinne till den allena saliggörande kyrkan, att han, en annan Saul, måtte blifva en annan Paulus.original: Paulus, Sist bad hon äfven om frihet och försvar ... och timmarna gingo, hennes qvällsvard bars in, och hon märkte det icke.
198 Fröken Regina såg ut genom det lilla fönstret. Der låg ett landskap i aftonsolens guld, en stilla vik med sin förgyllda vattenspegel; det var icke det yppigt grönskande Franken med dess drufvor, som just nu mognade; det var icke den brusande Main, och staden derborta var icke det rika Würtzburg med sina rader af kloster och höga tornspiror. Det var det arma bleka Finland och en vik af dess haf; det var det börjande lilla Wasa med dess gamla kyrka Mustasaari, den äldsta i Österbotten; man kunde tydligt se solen blänka uppå de små spetsiga fönstren med målade rutor sedan katholska tiden, och det förekom Regina, som såge hon förklarade helgons blickar skåda ut från detta deras fordna tempel. Och var icke sjelfva den nedgående solens öga i denna stund en sådan helgonablick, som med saligt lugn såg ned öfver verldens strid! Allt var så stilla,original: stilla (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) så försonande mildt – aftonens glans, landskapets täcka grönska, de nyss afmejade åkerfälten med deras rader af skylar, de små röda husen med deras glimmande rutor – allt manade till andakt och frid.
199 Då hörde fröken Regina på afstånd en mild melankoliskoriginal: mellankolisk (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) sång, enkel och konstlös, men liksom sjungen ur naturens eget hjerta, en ensam qväll, vid en sjunkande sol, på stranden af ett hvilande haf, när alla ljufva minnen vakna i|176| ett längtande bröst. I början lyssnade hon ej derpå, men sången kom närmare ... än skymdes den af en kojas vägg, än af en grupp af slokande björkar, än hördes den åter fri, hög och klar, och slutligen kunde man urskilja orden ...
|109|6. Söderns och nordens kärlek.
200 När den ensama rösten nalkades, kunde man efterhand urskilja orden. Det var ett mildt hjerta, som sjöng i ojemna, men innerliga visor sina sorger och sin längtan vid hafvets strand, i glansen af en skön augustiqväll långt borta i nordanländerna.
Och solen hon skiner öfver verldenes rund
Allt öfver många haf och land;
Och månen han går i den sena aftonstund
Allt upp öfver himmelens rand.
Men aldrig så skiner den klara solen mer
På den arma förglömdas ro,
Och aldrig så skådar den blida månen ner
På den stolte riddarens tro.
Ty vännen, den enda som jag hade kär,
Bor långt i den glimmande borg;
Han går i sin glans, han lemnar mig här
Allena med all min sorg.
Han äger hundra vänner, och jag har blott en;
Han äger slott och städer och land;
Jag strör mina perlor i aftonens sken,
Jag sjunger för vikar och strand.
|177|Och fågelen han flyger långt bort till sunnanfjäll,
Till käraste vännens slott;
Der sitter han i trädet och sjunger en qväll,
Som jag, om min ensliga lott.
Det hör den stolte riddaren; vid lilla fågelns sång
Förunderligt hans hjerta slår;
Och förr än någon vet, så har qvällen gått sin gång,
Som kärlekens fröjd förgår ...
204 Ju mera fröken Regina lyssnade på dessa enkla toner, som för henne voro på en gång så främmande och dock, för deras innerliga vemod, så väl bekanta, desto mera rördes hon af en saknad, som så nära liknade hennes egen. Hon greps af längtan att andas den friska aftonens luft; det|110| lilla fönstret motstod länge hennes försök att öppna, men all fru Märthas försigtighet hade ej kunnat förekomma, att hakarna voro af rost nästan förtärda och slutligen gåfvo efter för den unga flickans upprepade försök. Blott två eller tre timmar hade hon varit en gäst i detta fängelse, och likväl andades hon qvällens doft som en lifstidsfånge andas frihetens luft. Hennes hjerta vidgades, hennes öga fick åter sin eld, hennes tankar återtogo sin svärmiska hänförelse, och hon sjöng, väl sakta, för att ej höras af sin fångvakterska, dock klart och melodiöst en sång, som blott svagt kan återgifvas med följande ord:
Fast hårdt jag pliktar,
För dig jag biktar,
|178|O helga jungfru, hvad hjertat diktar.
Jag älskar äran,
Min själs begäran
Är blott att dö utan blek förfäran.
Bland jordens kungar
Min älskling ljungar
Sin blixt, som Herren sin åska slungar,
Stor när han trotsar,
Stor när han krossar,
Och allrastörst när han mildt förlossar.
Dock allt jag glömmer, –
Om du det dömer,
Jag hämdens dolk i hans hjerta gömmer.
O helga klara
Guds moder, spara,
Den ädles bröst för så dödlig fara!
Låt honom svära
Din kyrkas lära,
Då vill ej mer jag af dig begära.
Maria, skona
Hans lif, hans krona!
Låt mig med lifvet hans brott försona!
|111|209 Den ensama gestalten, som sjungit den första visan, närmade sig småningomoriginal: småningon tätt under slottsmuren; det var en|179| qvinna af folket, blek, med fordom vackra drag af en intagande godhet. Utan tvifvel sökte hon att uppfånga den främmande flickans sång, men det lyckades henne ej, för tonernas dämpade ljud och för språkets obekanta klang. Hon satte sig då på en sten ett stycke utanför muren och riktade oafvändt sin milda blick mot fången i slottsfönstret. Regina åter fästade på henne sina mörka genomträngande ögon; man skulle trott att båda fullkomligt förstått hvarandra, ty sångens språk behöfver intet annat lexikon än hjertat. Eller sade dem båda en aning, den sjuttonåriga och den trettiosexåriga, att de båda älskade samme man, att båda sjöngo sin skeppsbrutna kärlek på en fjerran strand, men på ett så oändligt olika sätt.
210 Uppe i norden äro sommarnätterna klara alltintill början af Augusti, då ett lätt genomskinligt flor begynner att efter solens nedgång utbreda sig öfver strand och vikar. I medlet af Augusti, der man nu befann sig, har detta flor redan tätnat och beslöjar med en mild och mjuk skugga sommarens löf och lunder. Stiger då månen upp öfver denna verld af försvinnande grönska, så finnes i hela naturen intet mera vemodigt skönt, än en sådan augustiqväll, när ögat, vant vid tre månaders oafbruten dag, fasar tillbaka för mörkret och likväl ser detta mörker i sin allraljufvaste skepnad, lik en mild sorg genomstrålad af en himmelsk glans. Detta intryck kommer åter hvart år, om man än lefde i århundraden; det är ljus och mörker som strida på samma gång om verlden och om menniskohjertat.
211 De båda ensliga sångerskorna erforo makten af detta|180| intryck;original: ntryck; de sutto båda stumma, orörliga, stilla betraktande hvarandra i den tilltagande skymningen; ingen sade ett ord, och likväl förstodo de båda hvarandras hjertans tankar.
212 Då uppstod plötsligt den bleka qvinnan derute och syntes, vänd mot staden, lyssna på ljud, som störde qvällens heliga frid.
213 Fröken Regina följde uppmärksamt den okändas rörelser och lutade sig ut genom fönstret, för att bättre se. Aftonen var tyst och lugn, blott i fjerran hördes ett årtag i sjön eller den melankoliska uthållande tonen af en vallherdes horn. Denna tystnad, ökad af det ovanliga i det första mörkret på höstsidan, hade något heligt och vördnadsbjudande. Desto sällsamare var det aflägsna gny, som från stadssidan afbröt densamma. Det var icke hafvets brus, eller forsens dån, eller sprakandet af en aflägsen skogseld, ehuru det liknade något af allt detta. Det var snarare sorlet af en ursinnig folkhop, på engång intagen af raseriet och nöden ... och strax derpå syntes ett eldsken långt bort åt stadens norra del.
|112|214 Med vindens hastighet ilade den ensama gestalten utanför muren bort åt det håll der faran hotade ... Vi vilja för ett ögonblick gå henne der i förväg.
215 Ankomsten af örlogsbriggen, som var bestämd att bortföra rekryterne, hade försatt dessa i en spänning, ökad af sorgen, stoltheten och ölet. De hade med sitt underbefäl i spetsen trängt sig kring ölkrogarna, och i denna tid, när soldaten betydde allt, nödgades man ofta se genom fingrarne med hans sjelfsvåld, för att hålla honom vid godt lynne. Öf|181|verbefälet låtsade således icke märka, att tvåhundrade unga män med Österbottningens stridslystnaoriginal: stridlystna sinne berusade sig ända till öfvermått, och det är möjligt, att denna politik i ett sådant ögonblick varit den rätta, derest icke en särskild och för lugnet vådlig tillfällighet hade bragt de engång lössläppta passionerna i full låga.
216 Den tappre sergeanten Bengt Kristerson hade icke försummat detta tillfälle att göra sig sjelf all möjlig rättvisa. Han hade, intagen af den höga tanken om sin värdighet, uppklifvit på ett bord och grundligen bevisat sina nye stridsbröder 1:mo) att detoriginal: den egentligen varit han som eröfrat Tyskland; 2:do) att han långt för detta skulle jagat kejsar Ferdinand lifslefvande i Donaufloden, derest icke denne stått i förbund med djefvulen och förhexat hela svenska armén samt kungen sjelf i främsta rummet; 3:tio) att Bengt om natten efter Frankfurter borgarnes bal stått på vakt utanför kungens sängkammare och tydligen sett belsebub i en ung flickas gestalt der anställa ett förskräckligt oväsende samt 4:to)original: 4:to (källa för ändring: HT) – och till denna slutsats kom sergeanten helt naturligt under ögonblickets inspiration – att hela rikets och verldens ve och väl berodde uppå trollpackan, som nu sutte fängslad inom Korsholms murar.original: murar
217 –konsekvensändrat/normaliserat Man skall få se att den svarthåriga hexan bringar pesten i staden,konsekvensändrat/normaliserat inföll betänkligt en Malaxbo med lurfvig uppsyn och hvitt hår.
218 –konsekvensändrat/normaliserat Den varulfven!konsekvensändrat/normaliserat
219 –konsekvensändrat/normaliserat Den konungamörderskan!konsekvensändrat/normaliserat
220 –konsekvensändrat/normaliserat Skola vi tåla att hon sitter i fred och ro och förgör|182| både kung och land med sina trollskott?konsekvensändrat/normaliserat utropade en försupen tingsskrifvare, som sällat sig till sällskapet.
221 –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss byka henne i sjön!konsekvensändrat/normaliserat skrek en Nerpesbo.
222 –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss klubba henne på fläcken!konsekvensändrat/normaliserat skrek en Lappobo med örnnäsa och mörka buskiga ögonbryn.
223 –konsekvensändrat/normaliserat Och ger man henne icke i våra händer, så tända vi eld på Korsholm och bränna ugglan och boet på engång,konsekvensändrat/normaliserat inföll en vildsint Laihelabo.
224 –konsekvensändrat/normaliserat Bättre är det, än att riket förgås,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte en gravitetisk skjälskytt från Replot.
|113|225 –konsekvensändrat/normaliserat Bränder hit!konsekvensändrat/normaliserat skrek en Wöråbo.
226 –konsekvensändrat/normaliserat Till Korsholm!konsekvensändrat/normaliserat sorlade hela skaran. Och upphetsad, som vanligen händer, af sina egna ord, störtade massan fram till den stora öppna spisen i stugan, ryckande åt sig så många brinnande bränder der funnos. Men olyckan ville att en stor mängd lin var upphängdt i knippen på stugans väggar. En af rekryterne svängde i ruset sin brand för högt, linet tog eld, det starka luftdraget från dörren blåste derpå, och om få ögonblick stod krogstugan i full låga. Alla som derinne voro störtade ut. Ingen hann uppfatta rätta tillgången. –konsekvensändrat/normaliserat Det är trollskott!konsekvensändrat/normaliserat skreko somliga. –konsekvensändrat/normaliserat Det skola vi betala hexan på Korsholm!konsekvensändrat/normaliserat ropade andra. Och hela den rasande hopen skyndade i fullt språng mot det gamla slottet.
7. Korsholms belägring.
227 Knappt hade Meri – ty den ensliga sångerskan var ingen annan än hon – förstått den vilda hopens afsigt, innan|183| hon med vindens hastighet ilade på genvägar tillbaka till Korsholm. Vid augustimånskenet, som gjöt sitt silfver öfver nejden, kunde hon tydligt urskilja i fönstret Reginas mörka lockar, hvilka svartare än natten aftecknade sig mot rummet innanföre, likt en skugga i sjelfva skuggan. Och under dessa lockar glimmade tvenne ögon, drömlika, djupa, likt stjernans skimmer i den svarta spegeln af en nattlig sjö. Orden dogo på den arma Meris läppar, alla sällsama rykten stego som spöken upp för hennes inbillning. Hon, som satt så ensam deruppe i fönstrets täta skugga, var hon icke ändå till slut en söderländernas hexa, en förvandlad trollpacka, gråtande öfver sitt öde att nödgas inom dessa murar förlefva sina sju skönhets år och derefter åter blifva hvad hon varit, ett ohyggligt vidunder, hälften qvinna och hälften orm?
228 Meri stod som förstenad vid murens fot.
229 Men allt närmare hördes den vilda skarans sorl, redan såg man skenet af bränderna nalkas slottet. Då bemannade sig den vidskepliga landtqvinnan och höjde sin röst jemnt så att den kunde höras till fönstret. –konsekvensändrat/normaliserat Fly, ers nåd, sade hon snabbt på svenska, –konsekvensändrat/normaliserat fly, en stor fara hotar er, soldaterne äro vilda och galna, man säger att ni velat mörda kungen, och man begär ert lif.konsekvensändrat/normaliserat
230 Regina såg den bleka hamnen i månskenet, och äfven för hennes inbillning uppstego alla de sägner hon hört om detta trolldomens land. Hon hade under tio månaders vistelse bland Svenskarne i någon mån lärt sig förstå deras språk; hon fattade icke genast den andras mening, men ett|184||114| enda ord var tillräckligt att fästa hela hennes uppmärksamhet. –konsekvensändrat/normaliserat Kungen? upprepade hon på bruten svenska.original: svenska? –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är du och hvad har du att säga mig om den store Gustaf Adolf?konsekvensändrat/normaliserat
231 –konsekvensändrat/normaliserat Försumma ej ett ögonblick, ers nåd, fortfor Meri, utan att lyssna på Reginas fråga. –konsekvensändrat/normaliserat De äro redan vid porten, och fru Märtha med sina sex knektar skall ej förmå skydda er mot två hundrade. Fort! – kommer ni ej ut genom dörren, så bind tillsamman lakan och dukar och hissa er ned genom fönstret; jag skall emottaga er.konsekvensändrat/normaliserat
232 Regina begynte nu fatta att en fara förestod, men långt ifrån att förskräckas deraf, hörde hon det med ett hemligt nöje. Hon var ju en martyr för sin tro, bortslungad till detta vilda land för sitt nit att vilja omvända kyrkans mäktigaste fiende. Nu kom måhända den stund, när helgonen unnat henne martyrkronan, dyrt förvärfvad med sjelfva lifvet. Hvarföre skulle hon fly en ära sådan hon nyss förut besjungit? Var det icke den onde frestaren sjelf, som i den bleka qvinnans gestalt ville locka henne från en oförgänglig gloria? Och Regina svarade: Et dixit diabolus: da te praecipitem ex hoc loco, nam scriptum est: angelis suis mandavit de te, ut te tueantur, ne ullo modo laedarisoriginal: laedaris. (källa för ändring: HT, 1872, 1883)språk: latin*)Och djefvulen sade: gif dig här utföre, ty det är skrifvet:original: skrifvet. han har gifvit sina englar befallning om dig, att de bevara dig, så att du i ingen måtto skadas. Jemför Math. 4: 6, der lutherska texten afviker från den katholska.. Vid dessa ord framträdde månen förbi hörnet af muren och kastade sitt melankoliska sken på den sköna flickans anlete. Hennes kinder glödde, hennes ögon brunno|185| af en svärmisk glans. Meri betraktade henne full af förundran och rädsla ... och åter for det genom hennes föreställning, att det aldrig stod rätt till med en varelse af så besynnerlig blick och så främmande ljud på läpparna. En obeskriflig förfäran fattade henne, och hon flydde, utan att veta hvarföre, bort i månskenet tillbaka till staden.
233 Emellertid hörde Regina allt upp i sin kammare sorlet från slottsgården. Den druckna hopen hade hejdats af en väl tillbommad port och stod larmande utanföre, under hotelse att icke lemna sten på sten af hela slottet, derest man icke genast till dem utlemnade trollpackan. Men fru Märtha, nyss väckt ur sin söta sömn, var icke den som lät skrämma sig. Hon hade varit med vid mer än en belägring i sina unga dagar och förstod som en klok kommendant, att en fästning icke faller för stora ord. Den som vinner tid vinner allt, tänkte fru Märtha, och hon lät derföre underhandla om kapitulation, med begäran att veta hvad de stormande egentligen ville och hvarföre de ville det. Undertiden framsöktes ett halft dussin rostiga|115| musköter, hvarmed slottets invalider beväpnades; de sex fångknektarne utrustades med klubbor och pikar; sjelfva pigorna fingo ordres att gripa till såstängerna, hvarmed under klubbekriget mer än en af Flemingensoriginal: Flemmingens (källa för ändring: HT) ryttare fått sin bane. Så utrustad, tyckte sig fru Märtha med fog kunna afbryta alla underhandlingar, trädde derföre i egen person fram till insidan af porten och begynte en skurlexa, som innehöll ord och inga visor. –konsekvensändrat/normaliserat J ursinniga lymlar; skrek den tappra frun med mera kraftiga, än just fina ordalag, – måtte hin håle taga er, så många|186| J ären, försupna öltrattar! Packen eder på ögonblicket er väg, eller, så sannt jag heter Märtha Ulfsparre, skolen J få smaka mäster Hans på ryggen, J erkebestar, fyllebultar, ärelöse skälmar och nattskojare!konsekvensändrat/normaliserat
234 Mäster Hans var nemligen en ansenlig karbas af flätad rotting, som sällan lemnade fru Märthas hand och för hvars eftertryckliga moraler alla slottets innevånare hyste en djup respekt. Men vare sig nu att den stojande hopen icke kände mäster Hans’ förträffliga egenskaper, eller att fru Märthas ord under larmet hördes blott af de närmast stående, skaran fortfor att tränga på under höga rop, och den bastanta furuporten knakade i sina fogningar. –konsekvensändrat/normaliserat Ut med trollpackan!konsekvensändrat/normaliserat skreko de vildaste, och några af dem hade redan begynt kasta bränder mot porten i mening att antända den.
235 Fru Märtha hade på vallen tvenne klunsiga kanoner från Gustaf den I:s tid, höken och dufvan kallade. Deras oskyldiga bestämmelse hade redan länge varit den att besvara inkommande fartygs salut samt vid högtidliga tillfällen, såsom namnsdagar och kungliga förmälningar, med ljudelig stämma tolka den allmänna pligtskyldiga förnöjelsen. Nu låg visserligen vallen utanför slottets dåvarande enda befästning, det höga planket af furu med jerntaggar uppå, och kanonerna voro följaktligen lättare åtkomliga för fienden, än för de belägrade sjelfva. Men fru Märtha räknade ganska riktigt ut, att en kanonad från vallen både skulle imponera på fienden och tjena som nödskott, för att hitkalla undsättning från örlogsbriggen och staden. Hon lät derföre tvenne af knektarne under skydd af natten smyga dit ut, ladda hö|187|ken och dufvan samt strax efter skottens affyrande – med löst krut, förstås – i största hast retirera till slottet igen.
236 Verkan häraf var ögonblicklig. Larmet och skriket tystnade plötsligt, och fru Märtha lät icke tillfället gå sig ur händerna. –konsekvensändrat/normaliserat Hören J tjufpack – skrek hon, uppklifven på en stege, så att hennes hvita nattmössa syntes i månskenet en half aln öfver porten – derest J icke på fläcken packen eder bort från kunglig majestäts och kronans slott, skall jag låta mina kanoner skjuta er sönder och samman som kålstjelkar,original: kolstjelkar, (källa för ändring: HT, 1883) J skräflande fyllesvin! Veten J väl att arga hundar få rifvet skinn, och den kyckling som sticker sin hals i räfvens|116| gap får se sig om hvar hufvudet sitter. Jag skall låta hugga er i stycken, ert rackarfölje, fortfor fru Märtha allt mera uppretad – jag skall hacka er till mäsk och kasta er förkonsekvensändrat/normaliserat ...
237 Olyckligtvis fick den tappra kommendantskan icke fullborda sin hjeltemodiga harang. En af hopen derute hade funnit på marken en rutten rofva och slungade den med sådan skicklighet emot den i månskenet glänsande hvita nattmössan, att fru Märtha, träffad midt i pannan, var nödsakad retirera och för första gången i sitt lif icke fick tala till punkt. Bland hopen uppstod nu ett outsläckligt skratt, och med detsamma hade fru Märthas anseende lidit en ohjelplig afbräck. Allt mera öfvermodig stormade fienden emot porten, gångjernen bågnade, plankorna svigtade, slutligen instörtade ena porthalfvan med ett förfärligt dån, och hela skaran af de belägrande inrusade med ens uppå slottets inre gård.
238 Nu hade man kunnat hålla tre mot ett, att fru Märtha blifvit tvungen att kapitulera. Men nej, hon drog sig flinkt|188| med hela sin styrka i det inre af slottet, tillbommade ingången och placerade sina skyttar i fönsterna med hotelse att nedskjuta den förste som gjorde ett försök att intränga. Så resolveradt mod hade vid hvilket annat tillfälle som helst icke förfelat sin effekt, men den larmande hopen i sitt öfvermod hvarken hörde eller såg. De främste begynte att med en funnen jernstör gifva den bommade dörren stöt på stöt ....
239 Då uppstod bland de yttersta förvirring och rop ... de mellerste vände sig om och sågo genom den instörtade porten, så långt man kunde se i det ovissa månskenet, hela vägen fylld med hufvud vid hufvud och musköt vid musköt. Det var som hade en armé vuxit upp ur jorden, för att i grund förgöra fridsförstörarne. Var det kanhända alla de blodlösa skuggor af Korsholms längesedanoriginal: längsedan (källa för ändring: HT) afdöde kämpar, hvilka rest sig ur grafven, för att hämna det våld man begått mot det gamla fästet?
240 För att förklara den oväntade syn, som nu framtedde sig för den stormande hopens blickar, måste man erinra sig, att en stor del af kringliggande traktens allmoge strömmat till staden, för att blifva vittnen till rekryternes aftåg. Det bör också nämnas, att Storkyro bondekungen qvarstadnat öfver natten i staden, förmodligen i hemlig väntan att af briggen Maria Eleonoras besättning få höra nytt från Bertel. Soldatkrogens brand och den larmande hopens tåg mot Korsholm hade satt hela Wasa i rörelse, och när Meri i fullt språng anlände, besvärjande sin far att rädda den fångna fröken, fann hon villiga öron öfverallt. Österbott|189|ningen är fort slagfärdig, och när bönderne erforo den oförrätt, som nyss förut blifvit tillfogad Bertila, deras ypperste man,|117| vaknade hos dem den gamla förbittringen mot soldaterne. De glömde, att många af deras egne söner och bröder nyss iklädt sig original: i (källa för ändring: HT, 1872, 1883) rekrytjackan, de kunde omöjligt försumma en så ypperlig anledning att, både i mensklighetens namn och till försvar för kronans slott, gifva knektarne stryk. De tågade alltså med Bertila i spetsen, vidpass hundrade man starke, till slottets undsättning, och hvad man i månskenet kunde taga för pikar eller musköter, var föga annat än i hast tillgripne stänger och gärdsgårdsstörar, det vanliga vapnet i större bataljer på denna ort.
241 Såsnart knektarne märkte sig vara anfallne utifrån, sökte de dölja sin förvirring med höga rop och hotelser. Ovisse om fiendens styrka, började redan somlige af dem tänka på en kinkig reträtt öfver det jerntaggade planket; andra trodde sig hafva att skaffa med en hel armé af spöken, ditkallade genom den främmande trollpackans besvärjelser, hvilket syntes äfven den modigaste hemskt och obehagligt. Desse togos snart ur sin villfarelse genom de välbekanta ljuden af Malaks svenska och Lillkyro finska, hvilka rimligtvis kunde anses komma från menskliga och icke spökande läppar. I det ögonblick den yttre fienden med sin massa tillspärrade porten, uppstod, likasom genom öfverenskommelse, en tystnad å båda sidor, hvarunder man kunde urskilja en röst från slottsfönsterna och en annan från yttre vallen, båda talande på engång.
242 –konsekvensändrat/normaliserat Har jag icke sagt eder det, skrek fru Märtha tappert|190| ur fönstret, –konsekvensändrat/normaliserat har jag icke sagt eder, fyllebultar, tjufstrykare, sju gånger skall man tänka, innan man sticker näsan mellan viggen och trädet, och har svansen kommit i räfsaxen, är intet annat råd än bita den af. En stor mun behöfver en bred rygg, och hållen nu sjelfva tillgodo med att betala fiolerna!konsekvensändrat/normaliserat Och dermed drog sig fru Märtha tillbaka, sannolikt af fruktan för en ny påhelsning af ruttna rofvor.
243 Den andra rösten från vallen var en gubbes ännu kraftfulla stämma, som tillropade soldaterne: –konsekvensändrat/normaliserat Viljen I sträcka gevär och utlemna edra anförare, så få de öfriga fritt aftåg. Hvarom icke, så skall det blifva en dans, hvars make Korsholm ännu icke sett, och vi skola nog sörja för att stråkarna hartsas.konsekvensändrat/normaliserat
244 –konsekvensändrat/normaliserat Må alla gastar anamma dig, bondlymmel! svarade från gården en röst, på hvilken man tydligen kunde igenkänna den lustige sergeanten Bengt Kristerson. –konsekvensändrat/normaliserat Hade jag dig mellan mina näfvar, jag skulle, blitz-donner-kreutz-Pappenheimspråk: tyska, lära dig att bjuda ärliga soldater en feg kapitulation. Framåt, gossar, låt oss rensa porten och jaga det packet tillbaka till deras grötgrytor!konsekvensändrat/normaliserat
245 Lyckligtvis var ingen af soldaterne beväpnad med eldgevär och ganska få med sidovapen, emedan rekryterne ännu icke erhållit sådana. De fleste hade, utom sina slocknade eldbränder och några sönderbrutna körredskaper,|118| endast vedträn, ryckta i hast från en på gården stående vedtraf. Sålunda utrustad, stormade skaran mot porten.
246 Vid första sammandrabbningen mottogos soldaterne med så kraftigt haglande rapp af gärdsgårdsstörarne,original: gärdsgårdstörarne, att mån|191|gen med blodigt hufvud drog sig tillbaka. Men innan kort blef trängseln i porten så stark, att ingen arm kunde höjas, intet rapp gifvas, och nu uppstod mellan de främsta ett ursinnigt brottande, medan de yttersta från båda sidor trängde på och slutligen sammanpressade de främste så tätt, att ingen kunde röra arm eller fot och man hvart ögonblick kunde vänta att klämmas till döds. Här sågos jernarmar förgäfves söka att kullkasta sin fiende, breda skullror förgäfves söka att bana sig en väg genom den hopklämda massan. Slutligen blef tryckningen inifrån så stark, att böndernes främsta leder sprängdes eller kullstörtades och vidpass hälften af knektarne bröt sig en väg utåt den friare planen utanför vallen, medan den öfriga hälften, ånyo inspärrad, måste qvarblifva på slottsgården.
247 Nu först begynte en formlig batalj. Man slogs med störar och vedträn, med piskor och knytnäfvar. Här haglade månget hugg, som bättre användts på Isolanis kroater; här utfördes mången rask bedrift, som bättre passat på Tysklands slagfält. Soldaternes styrka, ehuru till antalet öfverlägsen, var af porten delad i tvenne från hvarandra afskurna korpser och råkade snart på underbalans. En del af dem, och det var de yngste rekryterne, togo till flykten och skingrade sig bortåt staden; andra blefvo öfvermannade och illa uppklappade, andra åter, och det var de krigsvane gamle soldaterne, retirerade till vallen, för att hafva ryggen fri, och försvarade sig der med ursinnig tapperhet. Segern syntes nu afgjordt luta åt böndernes sida, då striden åter tog ny fart derigenom att besättningen vid porten, som för stri|192|den utom vallarna förglömde fienden inom dem, af de instängde knektarne öfverrumplades och desse rusade ut, sina kamrater till hjelp. Desse fingo nu luft och angrepo i sin tur bönderne med ökadt raseri; slagsmålet invecklades allt mera, segern blef allt ovissare, båda partierna hade nederlag att hämna, och bådas förbittring vexte i samma mån som bådas styrka å ömse sidor åter blef jemnare.
248 Och öfver denna tafla af larm och stoj, af klagan, segerrop, hotelser och vild inbördes fejd, sken den silfverklara augustimånen, lik ett himmelskt öga ned uppå jordens sjelfförskyllda ångest och nöd. Alla vikar strålade i månskenet; i trädens löf och i det fuktiga gräset glimmade millioner daggdroppar likt perlor i högsommarens gröna skrud. Hela naturen andades ett obeskrifligt lugn; en mild svalka från det stora blanka hafvet i vester drog|119| sakta fram öfver kustbygderna, på afstånd hördes dyningens enformiga sorl mot stränderna, och aftonens stjernor blickade tysta och tindrande ned i de dunkla vattenspeglarna.
249 När gården befanns tom, vågade sig fru Märtha och hennes fångknektar åter ut, för att på närmare håll åskåda striden vid vallarna. Den tappra frun fann sig utan tvifvel befogad att ånyo på sitt sätt deltaga i fejden, ty man hörde henne ljudeligen ropa till bönderne: –konsekvensändrat/normaliserat rätt så gossar, trumma friskt på, låten käppen spela; mången har dansat efter sämre fioler.konsekvensändrat/normaliserat – Och till soldaterne skrek hon: –konsekvensändrat/normaliserat sliten med helsa, mina barn, hållen till godo litet qvällsvard, Korsholm bjuder hvad|193| huset förmår. Varen tillfreds, er trollpacka är i godt förvar, Korsholm har goda reglar och bomar, också för er, skojare!konsekvensändrat/normaliserat
250 Men likasom ett nyckfullt öde velat beslå den hederliga frun med osanning och bringa all hennes försigtighet på skam, såg man i samma ögonblick en hög och svart qvinlig gestalt på höjden af vallen afteckna sig mot den månljusa natthimmeln.
251 Fru Märtha kände orden af häpnad förstelna på hennes läppar, när hon i gestalten igenkände sin väl förvarade fånge. Huru fröken Regina kommit ut genom lästa dörrar och slutna fönster, var för den goda frun en så obegriplig gåta, att hon i ögonblicket smittades af den vidskepliga tron på den främmande flickans förbund med mörkrets makter. Hon förglömde alldeles alla anstalter att gripa flyktingen och väntade ingenting mindre, än att se stora svarta vingar vexa ut på gestaltens skullrororiginal: skullor och att se denna i skepnad af en ofantlig korp höja sig emot det stjernströdda himlahvalfvet. Läsaren åter kan lättare finna en naturlig förklaring. Stridens gny och de båda kanonskotten hade nått ända upp till Reginas ensliga kammare. Hvarje stund väntade hon att blifva gripen af bödlar och släpad till en säker död, och så herrlig syntes henne lotten att dö för sin tro, att hennes otålighet i högsta grad stegrades, när gnyet dernere fortfor, men ännu efter en timmas förlopp ingen mensklig fot hördes närma sig hennes dörr. Slutligen rann i hennes svärmiska själ den tanken, att mörkrets furste afundades hennes sköna lott och att|194| striden dernere var af honom tillställd, för att i stället för en glorrik död bereda henne ett tynande lif i fängelset utan vinning och utan fröjd. Hon erinrade sig den sjungande qvinnans råd att genom sammanbundna lakan och dukar nedhissa sig genom det öppna fönstret; snabbt fattade hon sitt beslut och stod några minuter derefter i alla de stridandes åsyn på vallen.
252 Allteftersom desse varseblefvo den höga gestalten deruppe i månskenet, grepos de af samma vidskepliga förfäran, hvilken nyss hade förlamat fru Märthas qvicka tunga. Striden afstadnade efterhand af sig sjelf och fortfor|120| blott på de aflägsnaste punkterna; vän och fiende syntes fattade af en gemensam fasa, och närmast kring vallen uppstod en tystnad så djup, att man kunde i fjerran höra hafvets dåfva sorl mot kiselstränderna.
253 Och fröken Regina talade med en röst så hög och klar, att den, om icke hennes svenska varit så bruten, ganska väl kunnat förstås af alla de kringstående. –konsekvensändrat/normaliserat J Belials barn, sade hon med en stämma, hvars i början lindriga darrning snart öfvergick till fasthet och lugn – J folk af den kätterska tron, hvi dröjen J att taga mitt lif? Här står jag, utan vapen, utan något menskligt beskydd, med den höga himmelenoriginal: himmelcn öfver mig och jorden och hafvet vid mina fötter, och säger till eder: Eder Luther var en falsk profet; det finnes ingen salighet, utom i den rättrogna allmänneliga katholska kyrkan. Derföre omvänder eder till den heliga jungfrun och alla helgon samt bekännen påfven vara Christi ståthållare, såsom han visserligen är, att J mån|195| från edra hufvuden afvända Sankt Görans svärd, som redan är höjdt att förkrossa eder. Men mig kunnen J döda, till att besegla min tros sannfärdighet; här står jag, hvi dröjen J? Mitt lif är i edert våld.konsekvensändrat/normaliserat
254 Det var fröken Reginas lycka, att hennes tal icke förstods af dem, till hvilka det var ställdt. Ty så stark var lutherdomens makt i denna glödande tid, när riken och menniskor för denna lära uppoffrade välfärd och lif, att äfven den ringaste och okunnigaste var uppfylld af brinnande nit och ett blindt hat till påfven och hans anhängare, – om hvilket allt våra barska, men kärnfriska gamla psalmböcker ännu i dag bära tydligt vittne. Hade denna folkmassa, vare sig bönder eller soldater, hört Regina upphöja påfven och förklara Luther för en falsk profet, så hade den ofelbart i sitt raseri slitit henne i stycken. Nu deremot susade flickans ord likt okända ljud genom deras öron; de sågo hennes trygga hållning, och den aktning, som modet och olyckan i förening alltid ingifva, underlät icke att göra sin verkan uppå den nyss så uppbragta hopen, som nu stod obeslutsam och rådvill hvad den egentligen borde tänka och göra. Fröken Regina väntade åter förgäfves att blifva släpad till döden. Hon nedsteg från vallen, hon blandade sig i den skyggt vikande folkhopen, enhvar kunde se att hon var fullkomligt värnlös, och likväl rördes icke en hand för att gripa henne. –konsekvensändrat/normaliserat Det är icke en menniska af kött och blod, det är en skugga, sade betänkligt en gammal Wöråbo. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tycker mig se månen lysa tvärsigenom henne.konsekvensändrat/normaliserat
|196|255 –konsekvensändrat/normaliserat Det må vi fresta,konsekvensändrat/normaliserat utropade en lurfvig Ilmolabo och lade sin grofva hand temligen hårdt på Reginas skullra. Ögonblicket var afgörande. Den unga flickan vände sig om och såg angriparen med så mörka djupa glänsande ögon rätt i ansigtet, att denne, betagen af en förunderlig känsla, genast drog|121| handen tillbaka och smög skamflat sin väg. Honom följde en stor del af de närmast stående. Ingen kunde förklara makten af dessa svarta ögon i nattens månsken, men alla kände inom sig deras hemlighetsfulla inflytande. Om få minuter var platsen omkring Regina tom, striden hade upphört, och en sent omsider anländ patrull gjorde slut på oväsendet genom att arrestera de motsträfvigaste. Dock fortfor ännu länge den af klubbekriget fostrade rivaliteten mellan bönder och soldater, mellan den idoga plogen, Finlands stolthet, och det segrande svärdet, som vid denna tid drog ut att tämja sjelfva den romerske kejsaren.
256 Om Regina säges denna gång endast, att hon villigt, dock med en suck öfver sin mistade martyrkrona, lät sig återföras i den mörka ensliga fängelsekammaren under fru Märthas vård. Men Bertila med sin dotter återvände till Storkyro, den gamle med tankar uppå en kommande storhet, den unga med minnen af en förgången fröjd. Och bör man dervid noga märka, att allt detta tilldragit sig under två dagar af sommaren 1632, således före konung Gustaf Adolfs död, som förmäles i slutet af första berättelsen.
257 Och dagar och månader gingo, och menskliga öden bytte|197| gestalt, och det ilande ordet nödgas hejda sin flygt och förstummas ett ögonblick i förbidan på qvällar som komma. Ty fältskärns berättelser varade, liksom barnets glädje och sorg, en enda aftonstund – nog kort för dem som med vänskap hörde derpå och kanske nog lång för de andra. Men aldrig klipptes berättelsens tråd i sitt halfva lopp, utan att unga och gamla tänkte vid sig: det kommer dock mera. Och det måste fältskärn lofva. Han hade så mycket att förtälja ännu om den halfspunna härfvan af tvenne slägters öden, och nästaoriginal: nästan gång spinnes den säkert längre, om icke till slut, så likväl till »passmen»konsekvensändrat/normaliserat, som säger att garnet uppnått sin rätta längd.
[198] [122]