[473]

Tredje cykelnkonsekvensändrat/normaliserat

[474] [475] [476] [5] |477|

Fältskärns sjunde berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 En hel sommar hade förgått, sedan fältskärn slutat sin sjette berättelse. Under den tiden hade man sällan sett honom i staden, och när han visade sig i den gråa fiskarejackan, med de stora becksömsstöflarna, bar han öfver axeln sin knöliga käpp, på hvilken en aktningsvärd pundsgädda hängde som en trofé, bestämd för gamla mormors bord. Då föll det af sig sjelf att Bäcken var bjuden till middag, och för hans skull bestods till efterrätt den dagen de skönaste smultron med oskummad mjölk. »Kusin strör för litet socker på», brukade mormor säga med en god min, ehuru Bäcken lät hela drifvor snöga öfver smultronen. Han var visst ingen goddagspilt, han kunde framlefva långa veckor i sin fiskarestuga med surmjölk och kokta simpor, men för sötsaker var han svag, den hederlige gubben, när det bestods. Det visste mormor, och fast hon ej rörde vid ströskeden åt sig sjelf, sade hon vänligt ånyo: –konsekvensändrat/normaliserat litet mera socker, kusin Bäck!konsekvensändrat/normaliserat

2 Fältskärn fick då höra allt nytt som stått i avisorna och utlät sig ej just i artiga ord om Don Miguel, som den tiden grasserade. I utbyte visste han vanligen någon rolig historia från skogen eller sjön, t. ex. huru bror Svanholm nyligen var ute på jagt. Kamraterne, och Bäcken bland dem, hade på förhand skjutit en hare,|6| upptagit dess mage, lagt deruti stek, strömming och kokta potäter samt åter sytt magen ihop. När det var gjordt, ställdes haren på passligt ställe i skogsbrynet, och Svanholm fördes oförmärkt ditåt. Hundarne drefvo, det hette passopp! och då ropade någon: passopp, bror Svanholm! Bror Svanholm var ej heller sen att skjuta – paff, haren tumlade och fördes i triumf till stugan. En större bedrift hade Svanholm ej utfört alltsedan den stora reträtten. Den tappre kaptenen var dagens hjelte. Han förbehöll sig att sjelf uppskära sin hare efter konstens reglor, för att gifva hjerta och lefver åt hundarne. Mirakel, då finner han fårstek i haren. Hvad f–n, bror Svanholm, dina harar äta upp våra får! – Sedan finner han strömming; – hvad böfveln, |478|dina harar gå ut på fiske! – Slutligen kokta potäter; – rider dig attan tusan, bror Svanholm, dina harar förstå sig både att koka och steka! Men Svanholm vardt deröfver mäkta grym och morrade i mustacherna åt Bäcken en hel vecka efteråt.

3 Sommaren gick. När det led inemot slutet af Augusti och Bäcken, som vanligt, var bjuden till middag på egna gäddor, kom lille Jonathan ganska vigtig en dag och räckte honom en qvist med tre stora mörkröda hallon uppå. –konsekvensändrat/normaliserat Nå?konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn och lyftade efter sin vana den lille vid nackskarfvet, ungefär som man lyfter en kattunge.

4 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, gufar,konsekvensändrat/normaliserat svarade Jonathan hurtigt; –konsekvensändrat/normaliserat nu ha hallonen mognat i skogen.konsekvensändrat/normaliserat

5 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra,konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn och ställde pilten åter på fötterna, efter en circumflex genom luften.

6 Anne Charlotte högg socker i skänken bredvid. –konsekvensändrat/normaliserat Ja,konsekvensändrat/normaliserat ropade hon, –konsekvensändrat/normaliserat nu äro hallonen mogna i skogen och nu ha vi att fordra en ny berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

|7|

7 –konsekvensändrat/normaliserat Hm,konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn. –konsekvensändrat/normaliserat Löfsiken stiger som bäst, och andkullarna börja att flyga; om tre veckor få vi se.konsekvensändrat/normaliserat

8 Man försökte några invändningar, men ingenting halp. Tre veckor gingo förbi. Fältskärn hade saltat rätt vackra fjärdingar sik och hemskickat rätt många par sjöfågel med benen sammanknutna. Det blef mörkt, kulet och stormigt att vistas derute på sjön. Då hörde man en dag den gamle sjelfmant säga vid middagsbordet: –konsekvensändrat/normaliserat i qväll kunna vi börja.konsekvensändrat/normaliserat

9 Sagdt och gjordt. Klockan sex, när det begynte mörkna, satt det vanliga sällskapet åter i fältskärns kammare. Kapten Svanholm tummade, längesedan försonad, sina mustacher framför spiseln, magister Svenonius, skolmästaren, makade veden bättre tillsamman, mormor stickade strumpa, Anne Charlotte rensade lingon, och barnen sattes att sprita dun ett stycke derifrån, för att icke frestas för mycketoriginal: förmycket (källa för ändring: HT, 1874, 1884) af lingonen.

10 Fältskärn såg på den lätta ljusgula lågan, som slingrade sig uppför den hvita björkveden, och syntes icke alls ha brådt om att börja. Barnen blefvo otåliga. –konsekvensändrat/normaliserat Nu få vi höra om Carl XII,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Jonathan med flit så högt att de andra hörde det.

11 –konsekvensändrat/normaliserat Damma till!konsekvensändrat/normaliserat sade Svanholm. –konsekvensändrat/normaliserat Bror har i dag en d–n så bussig karl att göra med. Den som luktat litet krut i sina dar, som bror och jag, förstår sig något bättre på Carl XII, än alla pennfäktare, som skrifvit om honom.konsekvensändrat/normaliserat

12 –konsekvensändrat/normaliserat Af krutrök bli menniskor bara svarta,konsekvensändrat/normaliserat sade skolmästaren, retad af utmaningen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag håller för att Carl XII har att tacka pennfäktarne, som skrifvit om honom för en god del af sin storhet. Posito att man frågat det förblödda, folktoma och uthungrade landet efter hans dödkonsekvensändrat/normaliserat ...

|8| |479|

13 –konsekvensändrat/normaliserat Ja fråga bara,konsekvensändrat/normaliserat svarade kaptenen. –konsekvensändrat/normaliserat Fråga bara,konsekvensändrat/normaliserat så skall minsta torpare svara bror: vi ha klappat både dansken och tysken och turken och ryssen, djeflar och hjeltemod, det ha vi gjort, herre, och det ha vi gjort under Carl XII. Han var ingen petig karl och gnidare som far hans, och sparade han ej andra, så sparade han ej heller sin egen kungliga person. Skrifkarlarne skulle ha gjort något till hans heder? Fy f–n, de skulle ha plumpat ned hans blågula fana med bläck!konsekvensändrat/normaliserat

14 –konsekvensändrat/normaliserat Bernhard Bertelsköld är nu död,konsekvensändrat/normaliserat sade gamla mormor, för att afleda ordvexlingen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tycker mig ha känt honom alltifrån barndomen, och en bra karl var han, ja jag måste säga att jag håller af honom allt ifrån början.konsekvensändrat/normaliserat

15 –konsekvensändrat/normaliserat F–n heller!konsekvensändrat/normaliserat inföll kaptenen framfusigt. –konsekvensändrat/normaliserat Sådana sötmjölksgrefvar ha intet för två styfver ruter uti sig.konsekvensändrat/normaliserat

16 Mormor sänkte rösten och sade med en ton, för hvilken den tappre kaptenen tvärtystnade: –konsekvensändrat/normaliserat Jag har sagt det så många gånger, det är oanständigt af kusin Svanholm att svära så der i barnens närvaro. Om kusin låtit mig tala till punkt, skulle jag sagt något mer. Kusin borde minnas att framlidne grefve Bertelsköld varit med i flera bataljer, än kusin ens upplefvat, och om han var en artig och godsint och bildad herre, i stället för en grobian och en slagsbult, så var han icke destomindre en tapprare karl än kusin och allsicke skapad af hvarken söt- eller surmjölk. Men hans slut kan jag ej rätt förlika mig med. Jag tycker det är okristligt och hemskt, att en så hjertans god och förståndig man på sistone blir så fången i vantro och verldsliga tankar, att han alldeles förgäter att tänka på sin fattiga själ. Hvad är det han lefvat för? Adelsväldet? Vi äro allesammans borgerligt folk; icke förstå vi det der.konsekvensändrat/normaliserat

|9|

17 –konsekvensändrat/normaliserat Våra likar komma nog fram, när det blir Larssönernes tid,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Svenonius. –konsekvensändrat/normaliserat Mellan adelsvälde, folkvälde och konungavälde är en strid per sæcula sæculorumspråk: latin. Jag skall någongång berätta för kusin om de gamle patricier och plebejer i Rom.konsekvensändrat/normaliserat

18 –konsekvensändrat/normaliserat Tack, kusin, jag är ej nyfiken; papisterne går jag helst ur vägen för. Något påfligt otyg lär ock vara med uti konungens ring. Rättfärdige himmel, ett sådant olycksspöke! Man skall få se att den ringen ännu förderfvar hela slägten Bertelsköld. Jag kan ej förlåta den präktiga Greta, att hon ej kastade ringen i sjön, som hon tänkte. Det hade varit förståndigt och beskedligt gjordt af menniskan, i stället att låta narra sig och ge trolltyget åt grefven. Sanna mina ord, jag tänker att Torsten Bertelsköld skall tacka henne lagom för det.konsekvensändrat/normaliserat

19 –konsekvensändrat/normaliserat Men,konsekvensändrat/normaliserat inföll Anne Charlotte lifligt, –konsekvensändrat/normaliserat att lyckas i allt! Tänk, mormor! Beständigt vexer den slägtens makt, och går ringen från far till son, så blir |480|man i sjette led konung! Nu är han redan i tredje eller fjerde led hos Torsten Bertelsköld. Hvilken skada att man ej kan bladdra i gufar, liksom man bladdrar uti en bok, när man gerna vill veta slutet på förhand!konsekvensändrat/normaliserat

20 –konsekvensändrat/normaliserat Kära barn,konsekvensändrat/normaliserat sade mormor allvarligt, –konsekvensändrat/normaliserat det synes mig som skulle konungens ring rätt skarpt vilja inprägla hos oss de orden: hvad båtar det menniskan om hon vinner hela verlden och dock tager skada till sin själ? Hvad glädje hade äldste Bertelsköld, hvad vinning hade Janssen af all deras lycka? Två menniskor, ämnade till något bättre, har ringen redan förderfvat; den tredje har han vändt ifrån Gud vid lefnadens slut. Var säker uppå, han förderfvar nog flera. För resten tycker jag ej om unga Torsten, och hans bror Gustaf Adolf är jag ännu för litet bekant med. När jag undantar Greta, så ha|10| alla de, som jag haft någon vänskap för i de förra historierna, redan gått bort. Vi måste få nytt folk, efter vi nu haoriginal: har (källa för ändring: HT, 1874, 1884) en ny tid.konsekvensändrat/normaliserat

21 Vid dessa ord såg mormor med frågande blick på gamla fältskärn, som tyst och begrundande fortfor att se uppå lågornas lek i den stora gammaldags öppna spiseln. När eldskenet föll på hans höga gestalt och hans solbrända, ännu kraftfulla drag, föreföll det alla, som hvilade nu ett ovanligt bistert uttryck öfver hans fårade panna. Ofta förut hade den enkle, torftige mannen likasom vuxit med sitt ämne, så att han icke mera var samme man, när han talade. Nu skärptes hans allvar så dystert, att barnen betraktade honom nästan med skrämsel. Och han sade likasom till sig sjelf: –konsekvensändrat/normaliserat En ny tid!konsekvensändrat/normaliserat

22 Strax derpå vände han sig med återhämtad fattning och klarnad blick till Anne Charlotte: –konsekvensändrat/normaliserat Lägg mera ved på brasan, min flicka, jag vill hellre se lågan än askan. Och sätt dig så att jag får se dig bättre, mitt barn. Det gör min berättelse godt, om jag hela tiden får se ditt goda och glada ansigte.konsekvensändrat/normaliserat

|11|

De blå.

1. Lejonet sofver.

23 Det stora kraftfulla och höghjertade sjuttonde seklet hade nyss lagt sista slutstenen till sin verldshistoriska byggnad. Förhänget hade fallit öfver dess väldiga strider om makt och ljus; dess långa rad af år och bedrifter upprullade sig som en tafla för tänkarens blick, och man frågade sig hvad som nu månde komma härefter. Ty icke blott den tillfälliga slutpunkten af årtal och ziffror bildade här ett tidskifte för verlden; der hade stjernor slocknat och välden gått under, och nya riken och nya tankar arbetade sig upp, och hvar fanns |481|den man, som kunde beherrska dem? Han, som nu i mer än en mansålder gällt för både snillets och maktens lagstiftare; han, som i sina beundrares mun gaf hela tidehvarfvet sitt namn, Frankrikes konung Ludvig XIV, lefde ännu och trodde sig kallad att skrifva lagar för det nya seklet, likasom han skref för det gamla. Men under det att skalderne ännu sjöngo hans lof och konungarne fruktade hans statskonst nästan mer än hans vapen och guld, begynte hans hufvud att tyngas af ålder, hans sinne af botöfningar; medan han utsträckte sin hand efter nya spiror, begynte förgyllningen på hans egen att nötas; och tviflet som förr varit stumt, och begabbelsen, trött vid sitt munlås, begynte att nagelfara med samtidens loftal och söka i dem det menskligas lott, det öde som förr eller sednare träffar Gloria mundispråk: latin.

|12|

24 Ju lägre solen sjönk emot horizonten af Ludvig XIV:s tidehvarf, desto klarare blef det för tänkarens blick och för sjelfva folkens instinkt, att tiden behöfde nya män, likasom den behöfde nya idéer. Idéerna kommo af sig sjelfva; de hade länge vuxit i det tysta och väntade blott på sol och luft, för att skjuta nya hjertblad. Men förgäfves såg man sig ännu om efter männen. Man tänkte på Eugen och Marlborough;original: Malborough; man betraktade den stora kampen mellan Bourboner och Habsburgare. Man såg England hastigt stiga och vinna alltmera försprång framför dess rival uti Holland; man vände sina ögon från det sjunkna och förtrampade Spanien, från det söndrade och förvekligade Tyskland, från det sjelfviska och sjelfförstörande Polen, till den hoppfulla anblicken af Turkiets börjande vanmakt – Europas buse, afklädd dess skråpuk. Öfverallt funnos massor och makter, men sällan män. Få voro de som sågo mot norden. Det barbariska Ryssland låg till utseendet liflöst och tvistade om korstecknet borde göras med två eller tre finger. Sverige, Östersjöns herrskarinna, hade medlat i Ryssviks fred, men dess svärd hade hvilat, guldet flöt in i Carl XI:s reduktionskamrar, och en skägglös yngling utan håg och hufvud, sade man, hade bestigit dess thron, för att – jaga björnar.

25 Man visste ej då, att Peter den förste arbetade som timmerman i Zaardams verkstäder. Man visste ej då, att Carl XII redan som barn hade sagt, när han läste Curtius och man frågade hvad han tyckte om Alexander den store: »Jag ville likna honom.» Och när man invände: »Alexander den store blef endast 32 år gammal»konsekvensändrat/normaliserat; så svarade den tolfårige prins Carl: »är det ej nog, när man eröfrat konungariken?»

|13|

26 Man skref år 1700 vid nyårstiden. Det var en kall, men klar vinterafton. Stjernorna sågo ned på Mälarens isar, der stundom hästtraf och bjellerklang hördes uti den frostiga qvällen. Några timmar förut hade scenen varit lifligare. En del af hofvet hade åkt uti granna, med fransar behängda slädar ut på ett |482|lustparti, och der hade mången liten röd frökenkind blifvit ännu rödare, och mången högboren kavaljer hade egenhändigt styrt sin frustande springare öfver isfältet. Men nu på qvällen hade enkedrottningen Hedvig Eleonora, konungens farmoder, inbjudit hofvet till en aftoncirkel på Drottningholm. Den goda drottningen hade ledsamt. Hon hade så gerna haft sin hand med uti rikets styrelse, nu som i Carl XI:s ungdom, men hon var gammal vorden, och sonsonens hastiga ord till grefve Piper vid mönstringen af ett kompani, att han »ville sjelf befalla så tappre män»konsekvensändrat/normaliserat, hade gått i fullbordan nästan i samma stund han uttalade dem. Hedvig Eleonora tog sitt parti. Hon fortfor att bygga vackra lustslott, omgaf sig med ungt och gladt folk, isynnerhet artister, och förlefde så rätt muntert sina gamla dagar och sina rundliga inkomster.

27 Vaxljusen i Drottningholms höga fönster lyste klart ut emot sjön, när två ryttare, insvepte i korta fältkappor, galopperade fram öfver isen mot slottet, medan tre eller fyra slädar på afstånd tycktes förgäfves bemöda sig att upphinna dem. Komne på slottsgården, steg den ene ryttaren af och närmade sig den andre, som qvarsatt till häst, hvarpå denne sade honom några halfhöga ord. Den förste ryttaren band derpå sin häst vid porten och sprang uppför slottstrappan, medan den andre satt qvar i den skarpa vinterkylan och syntes mån om att dölja sitt ansigte för skenet af de facklor och tjärtunnor, som brunno på gården.

|14|

28 Om en stund kom den förste tillbaka och sade med låg röst: –konsekvensändrat/normaliserat Hård är sjuk, han kan ej följa med, så gerna han önskade det. Ögonen tindrade i hans hufvud, när jag berättade honom ers majestäts äfventyr, och han svarade blott: aldrig hade honan brutit sig genom nätet, om jag varit med.konsekvensändrat/normaliserat

29 –konsekvensändrat/normaliserat Om han varit med?konsekvensändrat/normaliserat upprepade den andre misslynt. –konsekvensändrat/normaliserat Sade han så, det gamla tjurhufvudet? Nå ja, det är ära nog för honom att jag kommer till Drottningholm enkom för att hemta honom. Vi rida tillbaka till staden, slädarna följa oss, och vi försöka vår lycka i morgon.konsekvensändrat/normaliserat

30 –konsekvensändrat/normaliserat Det är knappt värdt att försöka ringa björnhonan, när Hården är borta,konsekvensändrat/normaliserat sade följeslagaren. –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät har i dag fällt den ludnaste tass, som någonsin brutit sönder ett spjut. Jag slår vad att salig kungens jagtjournal ej har någon dylik att framvisa.konsekvensändrat/normaliserat

31 –konsekvensändrat/normaliserat Vi försöka i morgon,konsekvensändrat/normaliserat var det korta svaret. Konungen – ty det var han – vände sin häst för att åter rida bort, då i detsamma enkedrottningens stallmästare Hoghusen, åtföljd af betjenter med facklor, anhöll å sin herrskarinnas vägnar att hans majestät ville hedra lustpartiet i slottet med sin höga närvaro. Öfverraskad att vara igenkänd, likasom en gosse när han ertappas i grannens fruktträd, kastade konungen om sin häst, lät honom göra |483|en sats framåt trappan och red med afsigt rakt på en sirlig kammartjenare, som trippade i silkesstrumpor och skor öfver gården med ett fat syltade frukter och andra läckerheter åt hofdamerna. Raljeriet var hårdhändt; den stackars mannen snafvade omkull med näsan i blod, och hela det rara innehållet af hans bricka tömdes i snön. Skrattande kastade konungen åt honom ett guldmynt och gick upp till sin farmor vid bättre|15| lynne än han kanske annars varit förutan denna tillfällighet.

32 Inre trappan i Drottningholms slott är, som bekant, ett mästerverk af Nikodemus Tessin – ett arbete i så lätt och behagfull stil, att hon tycktes enkom byggd för gracernas fot och prinsessors tåspetsar. Konungen stöflade uppför denna trappa med klingande sporrar och steg så tunga, att man kunnat tro honom rida upp. I öfra vestibulen mottogs han af enkedrottningen, kostymerad till Ceres; åtminstone bar hon ett respektabelt ymnighetshorn och en knippa försilfrade ax, och efter några komplimenter, som å konungens sida voro rätt enstafviga, leddes han in i en af de stora salarna, på hvilkas väggar man än i dag beundrar Carl Gustafs och Carl XI:s bataljer, målade af Ehrenstrahl.

33 Carl XII hade ärft en god del af sin faders skygghet för fruntimmer och var, om möjligt, än liknöjdare för behagens tjusningskraft. Sjutton år gammal, snart tre år konung, hvilket mål hade han ej varit för all förförelsens konst och all oskuldens beundran, om ej hans tvära likgiltighet redan på förhand afväpnat skönhetens pilar! När han inträdde i salen, der en brokig samling hvimlade i de bjertaste kostymer, blef der plötsligt en tystnad, likasom hade en vintersnö fallit ned öfver den vår af ungdom och glädje, som skämtade nyss i vaxljusens sken. Konungen gick, något förlägen tycktes det, med små och korta bugningar, genom de lysande raderna, tilldess han längst borta i salen fann några officerare af lifgardet, med hvilka han började ett samtal, glad att sålunda undkomma de nyfikna blickar, som besvärade honom.

34 Knappt hade han försvunnit i hvimlet, innan ungdom och lättsinne återtogo sin rätt bakom honom. Ett|16| skalkaktigt löje, blandadt med stickande anmärkningar, spelade på de unga damernas och kavaljerernes läppar. Man såg ned på det bonade golfvet, sedan såg man åter på hvarandra, under försök att dölja en munterhet, som derigenom blott blef ostyrigare. Anledningen var tydlig. Utan att tänka derpå, hade konungen kommit, efter tre mils häftig ridt, från en äfventyrlig jagt, som han gick och stod, in i balsalongen. Spåren deraf voro tydliga nog i hans drägt; det är troligt att den ännu var fläckad af björnens blod, som strömmade så nyss för hans korta spjut. Men vid sådant var man van, och jägarens mod förfelar, likasom krigarens, sällan sitt |484|intryck på lifliga sinnen. Det var något annat ännu dertill, som retade hofvets munterhet – en liten omständighet, som ej ens en konung kan glömma, ostraffad af löjet – och det var att han inkom i sina höga jagtstöflar, snöig om fötterna. Följden var, att för hvarje steg den kunglige ynglingen tog öfver det blankt bonade golfvet, som tycktes enkom bestämdt att trampas af idel sidenskor, blef der en mörk våt fläck efter de stora stöflarna, och det var på dessa kungliga spår som ungdomen skämtsamt pekade, när en af fröknarna var nog djerf att be sina vänner betrakta »kung Carls vintergata»konsekvensändrat/normaliserat.

35 De visste icke då, dessa glada och stojande hofvets fjärilar, att kung Carl skulle lemna många spår efter sig, der han framgick i verlden, men icke spår af den hvita snön, utan röda blodiga spår, som ledde från Stockholms salar tvärsigenom Europa ända till Svarta hafvets kust.

36 Bland dem, som ej sparade sina stickord öfver dessa oskyldiga spår af konungafoten, var en lång smärt yngling af blekt och sjukligt utseende, med blondt hår, och fina, kloka, men något spefulla drag. På hans läppar sväfvade just ett nytt skämt öfver »björnens tassar», när|17| han kände en hård hand på sin axel och hörde någon hviska i sitt öra med af vrede darrande stämma: –konsekvensändrat/normaliserat akta dig, Torsten, att gyckla med björnen; det kan hända att du under hans tassar finner lejonets klo.konsekvensändrat/normaliserat

37 Den tilltalade vände sig om och såg framför sig en vacker svarthårig yngling af knappast sexton år, men af en så högbröstad och axelbred kroppsbyggnad, att han, oaktadt sin ungdom, påtagligen ej var en motståndare att förakta. Denne yngling var samme ryttare, som åtföljt konungen till Drottningholm, och bar samma jagtdrägt som den, hvilken ådragit hans herre hofvets skämt.

38 Den bleke ynglingen, kostymerad till Merkurius, mätte den andre med en min, som skulle föreställa faderligt bekymmer, men som innebar en god portion gäckeri. –konsekvensändrat/normaliserat Mais qu’avez-vous donc, Gustave?språk: franska sade han; –konsekvensändrat/normaliserat hvilken drägt! Se dig omkring, mon amispråk: franska, du är för tillfället ej uti skogen. Misstag dig ej om högheten; denna societé är hvarken tallar eller granar, och för all del, mon coeurspråk: franska, tag icke damerna för enrisbuskar. Är du säker på att vara bjuden, pauvre Gustave? Jag ber dig, låna mina vingar och eloignera dig, eller byt åtminstone kostym; du kan ju t. ex. föreställa Cerberus.konsekvensändrat/normaliserat

39 Den mörke ynglingen, hvars arm helt säkert var starkare än hans tunga, skulle sannolikt gifvit ett hetsigt svar, om ej i detsamma en mycket ung, knappt femtonårig flicka, kostymerad till skogsnymf, hängt sig vid hans arm och hviskat: –konsekvensändrat/normaliserat bry dig ej om honom, Gustaf, han är van att slipa sina ord mot de hvassa hoffröknarna. Kom, jag hör också till skogen; jag skall hemta |485|åt dig en barett med grön plym, och så låta vi kammartjenaren borsta din rock. Du är ändå vackrare än alla de andra, tillade hon skalkaktigt och med en så strålande godhet i de milda blå ögonen, att Gustaf kände|18| sig blidkad och villigt lät henne leda sig till ett utaf sidorummen.

40 Torsten log och svängde sig på klacken, att söka nya föremål för sin qvickhet.

41 –konsekvensändrat/normaliserat Kan min nådiga säga mig hvilka de tre unga äro derborta,konsekvensändrat/normaliserat sade en nyss ankommen främmande diplomat till en af drottningens uppvaktande fruar. –konsekvensändrat/normaliserat Den ena synes mig vara hufvud, den andre hand och den tredje hjerta af samma stam.konsekvensändrat/normaliserat

42 –konsekvensändrat/normaliserat Rätt gissadt, min bästa vicomte,konsekvensändrat/normaliserat svarade statsfrun. –konsekvensändrat/normaliserat Ni ser der tre unga syskon af familjen Bertelsköld – kanske kände ni framlidne grefven, en aimable kavaljer, men ruinerad genom reduktionen. Den bleke ynglingen, grefve Torsten, egnar sig åt diplomatiska banan och har nyss fått en anställning vid svenska legationen i Paris. Den yngre, grefve Gustaf Adolf, är kornett vid lifdragonerne och en af vår unge konungs va-partoutspråk: franska. Den söta blonda flickan är Ebba Cecilia Bertelsköld, om hvilken sjelfva hofvets malice ej har något illa att säga, fastän hon nyss, genom sin tant, grefvinnan Sparre, blifvit anställdoriginal: anstäld som tjenstgörande kammarfröken hos prinsessan Ulrika Eleonora. Se der, mon cher vicomtespråk: franska, en liten uppbygglig familjekrönika. Men hvad ser jag! Hans Majestät har behagat kostymera sig till krigsguden Mars. Vågar jag underdånigst göra en anmärkning, så saknar vår krigsgud en liten attribut, som antiken aldrig förgäter att tillägga honom – et cela, c’est la barbespråk: franska. En skägglös dundergud, på min ära, vicomte, det förefaller mig lika naturligt, som gracerna i mustacher!konsekvensändrat/normaliserat

43 Vicomten smålog, och på hans läppar sväfvade en af dessa invändningar, som enkom äro ämnade att vederläggas. Men innan vi lyssna till fortsättningen af detta samtal, gå vi att söka en förklaring huru man|19| kunnat förmå den buttre kunglige ynglingen att, nyss kommen från en björnjagt, kostymera sig på en hofbal.

44 Enkedrottningen Hedvig Eleonora hade samma bekymmer om sonsonen Carl XII, som fordom om sin son Carl XI. Den vilde, oborstade och otymplige gossen, som ej en gång kunde tala fransyska, måste läras folkvett och konungaseder; i sin moderliga omsorg ansåg hon det ej nog att kunna dressera soldater och tala latin; för att styra ett rike, måste man ännu dertill kunna harangera en skön dam och figurera i en ballett. Stackars mor, hennes uppfostran åt det hållet hade alldeles misslyckats med Carl XI, det hade hon med grämelse erfarit under de långa tjugufem åren, då hofvets krön|486|ika upptogs af andaktsöfningar, exerciser, kappkörningar, jagt och isfiske. Drottning Ulrika Eleonora den äldre hade ej en gång lärt sig att spela femkort och trumf; men nu var tiden kommen att få ett muntrare lif här i Sverige. Carl XII skulle uppfostras till kavaljer; det höll hårdt i, och den dagen när han sjelf satte kronan på sitt hufvud vid kröningen, begynte gamla farmor frukta att gossen, genom att sjelf regera, blefve oregerlig för andra.

45 Huru hade hon ej redan förut tribulerat med lille Carl, när han sade hofmålaren Behm midt i ansigtet, att han såg ut som en markatta! Enkedrottningen tog målarens parti, prinsen skulle göra afbön, – men nej, han gick ej ifrån sina ord; Behm såg ut som en markatta. Det var ej lätt att böja ett så styft sinne till artighet. Men gamla farmor höll flitigt i och menade säkert väl dermed, efter sitt sätt att se. Hon mindes med saknad den gamla förmyndaretidens prakt; knappt hade Carl XI lagt ögonen till, och knappt hade man repat sig efter den stora slottsbranden, innan hans be|20|grafning, att börja med, firades med en ståt, som man då icke sett på lång tid i Sverige. Sedan kom kröningen, derpå ett kungligt biläger m. m., och så kommo hoffesterna småningom åter i gång. Den unge konungen gaf med sig, under förbehåll att få sköta sina nöjen efter eget hufvud. Men icke egen böjelse, icke heller eftergifvenhet för farmodern inledde Carl XII på denna bana af lysande lustbarheter. Det var kärleken till hans älskade och älskvärda äldre syster, Hedvig Sofia, just då i sin ålders blomma förmäld med den unge och glade hertig Fredrik af Schlesvig Holstein. För hennes skull utströmmade reduktionens silfver ur Carl XI:s skattkammare till maskrader och hofbaler; för hennes skull glömde Carl XII mången gång sina egna jagtäfventyr, för att deltaga i systerns mildare nöjen; det var hon, det goda glada konungabarnet – nog barn ännu för att byta anbudet af Englands krona mot ett litet omtvistadt hertigdöme, och nog oskyldig för att icke märka sin lilla höghets tidiga törnekrona – det var hon, som kom Europa att misstaga sig om det unga lejonets lynne och derigenom indirekt väfde ihop det stora nordiska krigets trassliga trådar.

46 Hedvig Sofia var nu i Kiel och skref derifrån en adertonårig furstinnas bref till en sjuttonårig furste. En kurir hade just anländt med ett af dessa bref, så fulla af barnslig oskuld, och enkedrottningen hade mottagit det i konungens frånvaro. Den gamla frun hade förstått att dölja sin förtret öfver konungens uppträdande i en fläckad jagtdrägt på hennes lysande bal och beslöt att ännu en gång »uppfostra» sin herr sonson. Hon uppsökte honom bland militärerne, låtsande som hade hon saker af vigt att meddela honom. Dessa saker af vigt voro Hedvig Sofias bref och en dermed följande sirlig|21| harlekinsmask, inlagd i en prydligt arbetad holsteinsk korg.

|487|

47 Konungen läste brefvet, och ju mera han läste, desto mera klarnade hans höga pannas moln, tills han vid anblicken af masken utbrast i ett löje, så hjertligt och godt, att man såg huru varmt hans hjerta klappade för systern – för den enda qvinna, som, näst hans moder, någonsin kunnat berömma sig af att vara älskad af Carl XII.

48 Småleende räckte han brefvet åt enkedrottningen, som med någon möda hopstafvade följande älskvärdt vårdslösa rader*)Finnas i Handl. rör. Skand. historia, 6 delen.:

49 konsekvensändrat/normaliseratAu Roy de Suede.språk: franska

50 Stårmechtigste Kånung.

51 Jagh önskar att dhet her breve må finna E. M. vedh en gådh helsa och efter iagh ågh har låvijt E. M. utij mit föria brev tijll att beretta åm dhen divertissement såm P. Christian då vijll gie, så beretter iagh her medh att ij fredasse var her en ball, och en Colasion dher håss, och sedhan når Colasion var förbij, så ferklede sey P. Marie Elisabet, och P. Christian och dij andra fruntimerna och cavelierna vtij Scarmusch klederna, och danste en antréoriginal: antrè (källa för ändring: HT) såm var ret artijg, når dij hade dansij uth, så ferklede sey hertijgen och iaghoriginal: iag (källa för ändring: HT) och mitoriginal: mitt (källa för ändring: HT) fruntimmert utijoriginal: uti (källa för ändring: HT) hella Harleqiens bande, och kåm så in dansande, hertigen var Harleqien och iag var Madam Harlequina, och dij andra representerede all dij andra boufonerna, såm såg ret lölijgen uth, vij danste tes dager var, her är miiket folk utavoriginal: utaf (källa för ändring: HT) condition såm har kummit hijt tijll Kieler umbschlag, vij har öfvroriginal: öfver (källa för ändring: HT) trij gånger åmoriginal: om (källa för ändring: HT) vijkan assambléoriginal: assamblè (källa för ändring: HT) och två gånger åm vij|22|kan har vioriginal: vij (källa för ändring: HT) ball her, och dij övrijga dagerna dra vij utij comedian, nu är radan**)Ordningen. åth hertijgen och mey tijll attoriginal: ath (källa för ändring: HT) giöra någon lust på vår sijda, så lerer vehl je (skie) siart (snart), iagh vijlle önskar att vij kjnne vara så lüklijgenoriginal: lücklijgen (källa för ändring: HT) tijll att ha E. M. her så våre all vår divertissemant fulkåmlijgen, hertigen låter giöra sijn underdånnijgsteoriginal: underdånijgste (källa för ändring: HT) recommandation håss E. M. och hennas höghet har ågh befalt mey detsam, ij dhet övrijga beder iagh tijll att all stijlla conservera mey sijn nådh, såm är medh dhenoriginal: dhem (källa för ändring: HT) största soumision E. Maij:tt

52 ödmiukesta trågnaste Syster
och tienerinna

53 Hedevig Sophie.original: , (källa för ändring: HT)

54 Kiel d. 16 Januarij

|488|

55 iagh beder tijll att giöra min underdånnijsta recommandation håss dråtningen, och helsa min Syster på mina vegnar åm E. M. skulle behaga tijll att siij min Masque, så schijkkar iagh hånåm her medh, håppas intet att E. M. lerer taga ånådigt åp att iaghoriginal: jagh (källa för ändring: HT) tager meij dhen frijhetankonsekvensändrat/normaliserat ...

56 Det var under intrycket af detta glada bref och vid tanken på hertiginnan, som Carl XII utan invändningar lät ikläda sig den kostym enkedrottningen hade för honom i beredskap, krigsguden Mars.

57 Men krigsguden var denna gång icke förskräckande. Solskenet på hans panna förfelade ej att lifvande verka på alla dessa fjärilar, som fladdrade i konungasalarna. Dansen blef ystrare; man uppförde en balett, hvari den sköna Stina Fleming föreställde Calypso och den sedan så ryktbare finnen Arvid Horn hade Ulysses’ rol. Ba|23|letten omvexlade med herdaqväden, författade af grefve Carl Gyllenborg, der man hörde Calypso deklamera:

konsekvensändrat/normaliseratBlida sol, gå, låt ditt sken

Sig i hafvet skyndsamt dölja,

Låt det tysta mörkret följa,

Var ej i din nedgång sen.

Sjö och skog kan lyssna på,

Del uti min ängslan taga:

Alla, alla med mig klaga,

Att min engel dröjer så.konsekvensändrat/normaliserat

60 Konungen dansade icke. Bland hans lärare som barn nämnes väl ock en dansmästare, men prinsens framsteg i denna ädla konst voro och förblefvo, likasom en viss kadetts, »omärkliga»konsekvensändrat/normaliserat. Den tolfåriga prinsessan Ulrika Eleonora var med som herdinna. Med sitt rosenröda band ledde hon, icke ett lamm, som väl bordt höra till kostymen, utan konungens favorithund Pompe, för tillfället smyckad med ett broderadt halsband. Det var samma, sedan så ryktbara Pompe, hvars latinska grafskrift af Holmström blef mycket bekant äfven utomlands och finnes sålunda öfversatt:

konsekvensändrat/normaliseratPompe, kungens trogna dräng,

Sof hvar natt i kungens säng.

Sist, af år och resor trötter,

Led han af vid kungens fötter.

|489|

Mången täck och fager mö

Önskade som Pompe lefva;

Månge hjeltar eftersträfva

Att få liksom Pompe dö.konsekvensändrat/normaliserat

62 Under baletten såg man stundom enkedrottningens erfarna ögon spana, om icke skönhet och behagoriginal: behag, (källa för ändring: HT, 1874, 1884) ändock|24| slutligen månde göra något intryck på det sjuttonåriga marmorhjertat. Hon hade gerna önskat att engång se början gjord. Hon vågade framkasta några ord om Calypsos trollmakt, men konungen svarade snabbt: –konsekvensändrat/normaliserat Calypso var en hexa, och jag tänker icke låta förhexa mig.konsekvensändrat/normaliserat

63 –konsekvensändrat/normaliserat Men den dag skall likväl komma, när ers majestät förtrollas af en skön prinsessa och Sverige får en drottning.konsekvensändrat/normaliserat

64 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem vet,konsekvensändrat/normaliserat sade konungen skrattande – konsekvensändrat/normaliseratnär jag blir trettio år!konsekvensändrat/normaliserat*)Detta skämt åberopade sedan systern Ulrika Eleonora.

65 Emellertid fortfor diplomaten att på sitt sätt göra sig hemmastadd med opinionerna om konungens person. –konsekvensändrat/normaliserat Hans Majestät skall dock hafva ett kuragöst sinnelag, deraf stora entrepriser äro att vänta,konsekvensändrat/normaliserat sade han.

66 –konsekvensändrat/normaliserat Bevare oss Gud från ett sådant kurage, min bästa vicomte,konsekvensändrat/normaliserat svarade nåden i fåtöljen. –konsekvensändrat/normaliserat Om ni kallar det kurage att bryta halsen af hästar, björnar och menniskor – eh bienspråk: franska, jag medger, hans majestät kan deri täfla med sjelfva kung Orre. Föreställ er, i somras var här en sjödrabbning. Hans majestät och kapten Horn stridde i små båtar på Mälaren. Det är sannt att de i stället för kanoneroriginal: kanoncr hade stadens brandsprutor, och i stället för gevär hade de handsprutor. Dermed sprutade de så länge på hvarandra, tills Horns båt begynte sjunka och han sjelf måste hoppa i sjön. »Är det språnget farligt?» ropade hans majestät. »Nej, bara man icke är rädd»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Horn, som är en god simmare. Plums hoppade hans majestät efter i sjön, och jag bedyrar, vicomte, att Pfalziska huset i den stunden upphört att|25| regera på svärdssidan, derest ej Horn fått konungen i håret och dragit honom i land.konsekvensändrat/normaliserat

67 –konsekvensändrat/normaliserat Äfven konungar äro ej frie från pojkstreck,konsekvensändrat/normaliserat sade vicomten. –konsekvensändrat/normaliserat Häri kan man likväl finna något ridderligt.konsekvensändrat/normaliserat

68 –konsekvensändrat/normaliserat Ridderligt? Grand dieu!språk: franska Ni skulle då sista våras ha sett vårt unga majestät vid Ystad i Skåne! Der hängde lefvande gäss i galgar, och bondhustrur och pigor samlades i myckenhet, för att rida i fullt sträck och draga halsen af gässen; och för hvart gåshufvud fingo de en dukat. Hvad säger ni derom, min bästa vicomte?konsekvensändrat/normaliserat

|490|

69 –konsekvensändrat/normaliserat Hans majestät skall likväl med mycken flit ha vinlagt sig om vetenskaperne,konsekvensändrat/normaliserat inföll diplomaten med en axelryckning.

70 –konsekvensändrat/normaliserat Mediokert! Man säger att han läst något mathematik, men sedan han blef konung, har han glömt hur en bok ser ut.konsekvensändrat/normaliserat

71 –konsekvensändrat/normaliserat Hans majestät säges vara sträng i sina seder.konsekvensändrat/normaliserat

72 –konsekvensändrat/normaliserat Som en landtjunkare. Gud bevare mig att yttra ett förklenande ord om vår unge herre. Utan tvifvel är han en rätt sedesam yngling; likväl berättas, att han visat en viss Sara Törne, hans kammartjenare Dübens hustru, mycken uppmärksamhet*)Hofsqvaller. Anföres af Lamberti.. Que voulez-vousspråk: franska, – en suverän från barnkammaren!konsekvensändrat/normaliserat

73 I detta ögonblick begynte baletten, och samtalet afbröts.

74 Efter baletten var souper, och det är troligt att dervid serverades – såsom grefve Tessin beskrifver – 15 rätter, 4 små asietter och »pyramider» samt 17 konfektkorgar. Efter soupern skedde återfärden till staden och det på ett mycket särdeles sätt.

|26|

75 Så många af hofvet, både herrar och damer, som dertill hade kurage, inpackades, två och två, i små slädar, som fastgjordes vid hvarandra med fimmelstängerna, alla i en rad, så att man på det sättet fick 16 slädar i raden. Framför främsta släden, hvari konungen satt med Horn, spändes då 16 hästar, men icke i spann eller parvis, utan alla 16 i en rad efter hvarandra, så att jockeyen, som red på främsta hästen, var den som styrde hela tåget. Och så bar det af, 16 hästar och 16 slädar i rad, – i början varsamt för vändningarnes skull, men, så snart man kom ned på isen, i pin-carrier, så att snön yrde omkring dem. Det var icke värdt att hisna och blekna, när man följde kung Carl, ty der var ingen pardon. Bar det hasteligen omkull, så fick man hjelpa sig sjelf och försöka att kasta släden på rätt igen, annars fick man släpa i snön, och ingen brydde sig om att stadna. Derföre aflopp det ej utan många skråmor och bulor, innan man åter var i staden, men konungen var aldrig vid bättre lynne, än när det gick rätt vildt till, så att både han och andra tumlade omkull, med fara att köras ihjäl.

76 Återkommenoriginal: Återkomne (källa för ändring: HT, 1874, 1884) sedan till sina rum uti staden, satte sig diplomaten ännu samma natt att för sin regerings räkning fullända en påbörjad skildring af den unge svenske monarken, hvari denne porträtterades ungefär på följande sätt: »Stark och härdad kropp, manligt utseende öfver hans år, inskränkta själsgåfvor, vårdslösade kunskaper, håglöst sinne, begifvet på allehanda barnsliga förströelser. Dertill en otrolig halstarrighet, förenad med en dumdristighet, som utan tvifvel snart skall förkorta hans lefnad, |491|derest han ej förledes till utsväfningar, hvartill han ej saknar anlag så fullkomligt som man trott. Eders majestäts regering kan vara lugn för de politiska följ|27|derna af en oinskränkt makt i denna rasande pojkes hand. Han skall aldrig komma att spela någon stor rol, och försöker han det, skall han ofelbart förlöpa sig. Må vi lugna oss; af denna örnunge blir med tiden endast en gök!»

77 Huru den menskliga klokheten spår!

2. Lejonet vaknar.

78 Hvem har ej sett ett åskväder nalkas om sommaren och svarta moln uppstiga vid horizonten? Landtfolket dansar på ängen, barnen springa i gröngräset; ingen tänker på faran, allt lefver i ögonblicket. Vildare blir dansen, öfverdådigare blir språnget, luften trycker, svetten dryper från panna och kind, och man känner det icke; en yra har fattat de annars lugnaste; en otyglad glädje hastar att tömma nöjets rågade bägare, innan han störtas omkull; flugorna bitas djerfvare, fåglarne flyga snabbare; det är ett öfvermått hos allt lefvande, likasomoriginal: likascm ett öfvermått i den stumma naturen, och de gamla skaka på hufvudet, talande om att »rifva regn»konsekvensändrat/normaliserat.

79 Då midt i dansens yra och lekarnas språng, blinkar plötsligt en blixt ur det mörka molnet; ett skarpt rullande dunder följer derpå, och regnet begynner att falla i tunga droppar.original: droppar, (källa för ändring: HT, 1874, 1884) Lekarnas leder lösas, hand ryckes ur hand, löjet flyr, sång och musik bli hastigt stumma; – skingrad åt alla håll, ilar skaran på fältet att söka ett skydd mot det börjande ovädret.

|28|

80 Icke olikt en sådan tafla var svenska hofvet ännu i början af året 1700. Skyarna mörknade vid synkretsens rand; en siares blick hade der kunnat skönja czar Peters jetteskugga i öster och Sachsarens Herkulesklubba och Juthens knutna näfve bland molnen i söder. Men Svedenborg teg ännu; kung Carl, den sjuttonårige, trodde ännu på furstars eder, och den grånade statskonsts varnande ord ljöd som en vidrig korpalåt genom dånet af hofvets fester och ynglingajagten i nordens vår.

81 Flyende Danmarks angrepp, hade hertigen och hertiginnan af Holstein sökt en fristad i svenska konungaborgen. En solblink före åskan hade kommit med dem att förgylla hofvets fester.original: fester: Den unga hertiginnan Hedvig Sofia hade förgätit sin landsflykt och sin mistade hertigkrona för nöjet att ännu en gång andas sitt hemlands vinterluft och se ett gladare hof kringsvärma hennes faders förbrända konungasalar.

|492|

82 Hade då en spåqvinna från Lappland trädt fram under balens hvimmel och sagt till den älskvärda »madame Harleqvina»konsekvensändrat/normaliserat: »dansa, dansa, sköna furstinna, medan lifvet ännu har rosor att bjuda dig! – innan två somrar förgått, stupar din unge hertig, det första lysande offret, vid Carl XII:s sida; i sju enkeår skall du vårda en son; – denne son skall förmälas med dottren af den som hans fader bekämpat; – din sonson skall herrska i den kejsareborg, som bygges på Sveriges nuvarande mark, frånryckt din bror och din syster af din sons svärfader; – din sonsonsson*)Vid dessa fältskärns ord begynte gamla mormor att räkna på fingrarne. och hans ättlingar skola led efter led bära österns spira; – af dig skola komma de mäktige, som råda öfver vidare länder, än|29| någon dödlig har rådt före dem; – om hundrade år skall din sonssonssonsson fråntaga din faders och broders land en tredjedel af dess återstående område; – om hundradefemtio år skall Europa stå i härnad emot din sonssonssonssonsson, och en främmande ätt skall med möda hålla tillbaka dina fäders land»konsekvensändrat/normaliserat; – kanske hade då den unga hertiginnan Hedvig Sofia hejdat i dansen sin fot och tankfull nedslagit de milda blå ögonen för de taflor framtiden upprullat. Men nornorna hade förbarmande med så mycken oskuld och skönhet; de höljde för hennes ögon framtidens öden i ett rosenfärgadt flor, och hertiginnan fortfor att dansa, glädjas och hoppas, såsom ungdomen gör, der den lefver i sekunden och bygger på den sin drömda evighet.

83 Horizonten förmörkades, ovädret kom närmare. Danmarks konung Fredrik IV inbröt i Holstein, belägrade Tönningen,original: Tönningen (källa för ändring: HT, 1874, 1884) intog Gottorp. Hedvig Sofia begret sitt slott och log efter tårarna.

84 Sachsens och Polens konung Fredrik August, han som kramade tillsamman en hästsko uti sin högra hand, drog i tysthet sina härar mot Lifflands gränser, under det att hans sändebud talade ord så söta som honung om evig vänskap. Patkulls hat och fosterlandskärlek bestormade skiftevis furstar och folk till Sveriges förderf. Svenska hofvet fortfor att roa sig.

85 Peter I hade begynt på sin jätteskullra upplyfta Ryssland. I det han lät Europas landtluft blåsa in öfver stepperna af sitt vida rike, sökte han andhål, hvarigenom äfven en varmare sjöluft än Ishafvets kunde strömma ditin. Från Azows tinnar såg han ut öfver orienten och Svarta hafvet. Men det tycktes honom ännu för långt; hans längtan kunde blott svalkas af Östersjöns våg. Han drog sina vilda skaror tillsamman och|30| räckte Sachsaren handen i Birnau.original: Brinau. (källa för ändring: HT, 1874, 1884) Konung Carl lät befalla en björnjagt vid Kongsör.

86 De kloke i landet sade: vår konung är blind. Men kung Carl såg allenast |493|ederna och fördragen. De skymde för honom all vidare utsigt liksom en mur.

87 En dag i början af Mars år 1700 samlades jagtsällskapet på Kongsör 14 mil från Stockholm. Konungen var vid gladt lynne, och hertigen af Holstein, som beständigt följde honom, hade ett outtömligt förråd af befängda jagthistorier. Än var det en dofhjort, än ett vildsvin, än en kurfurste, än en vacker mjölnareflicka, som i dessa äfventyr spelade hufvudrollen. Konungen lät sig det väl behaga. Vårluften spelade frisk öfver granskogen, drifvorna smälte vid middagstid, och skaran bar förträffligt om morgnarna.

88 Redan första dagen hade man ringat en björn, och Hård kom för att mottaga sin herres befallningar. Konungen vände sig till hertigen: –konsekvensändrat/normaliserat mon frêrespråk: franska sade att kurfursten af Brandenburg fångade helst sina vildsvin lefvande?konsekvensändrat/normaliserat

89 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade hertigen. –konsekvensändrat/normaliserat Han fångade sitt vildbråd i snaror, som han utlade än i bokskogen, än vid qvarndammarna.konsekvensändrat/normaliserat

90 –konsekvensändrat/normaliserat Snaror kan jag icke fördraga,konsekvensändrat/normaliserat fortfor konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Men har kurfursten fångat vildsvin, så vill jag fånga björnar. Hård,original: Hård (källa för ändring: HT, 1874, 1884) låt spänna näten. Men ingen af jägarne får medtaga gevär.konsekvensändrat/normaliserat

91 –konsekvensändrat/normaliserat Björnspjuten äro i ordning,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Hård.

92 –konsekvensändrat/normaliserat Ingen af jägarne får medtaga spjut.konsekvensändrat/normaliserat

93 –konsekvensändrat/normaliserat Menkonsekvensändrat/normaliserat ... invände stallmästaren förbluffad, –konsekvensändrat/normaliserat dessa bestar äro dock för grofva att taga i kragen.konsekvensändrat/normaliserat

94 –konsekvensändrat/normaliserat Skaffa åt oss alla goda påkar, sju qvarter långa,original: långa ek eller björk, hvad du behagar. Ställ hvar och en på|31| sin post och gif ordres att klappa dammet ur nalles pels, hvarhelst han visar sig. Mon frèrespråk: franska skall se att också vi förstå konsten,konsekvensändrat/normaliserat tillade han, gnuggande händerna af belåtenhet med sin nya idé.

95 –konsekvensändrat/normaliserat S–ns pojke,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Hård för sig sjelf; –konsekvensändrat/normaliserat fadren var ingen blöt karl, men sonen far fram som vore han beslagen med jern. Man skall få se att en vacker dag tar honom hin hårde.konsekvensändrat/normaliserat

96 Det dröjde ej länge, innan björnen drefs ut och rusade mot nätet. Förste jägaren slog han omkull. Näst denne stod Gösta Bertelsköld. Hans ekpåk hven genom luften, och träffad vid örat, damp nalle i backen, för att aldrig mera uppstiga.

97 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,original: Nej (källa för ändring: HT, 1874, 1884)konsekvensändrat/normaliserat sade kungen misslynt, –konsekvensändrat/normaliserat det duger icke, du är för hårdhändt. Välj dig ett lättare tillhugg och haf då en smula förstånd, när du slår. Kan ni tro, mon frèrespråk: franska,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, vänd till hertigen, –konsekvensändrat/normaliserat denne pojke lyftar en fullvuxen karl på rak arm öfver gärdesgården.konsekvensändrat/normaliserat

98 Andra björnen var ringad. Han hann knappt ur idet, innan ett hagel af påkrapp så förbryllade honom att han snafvade i snön och blef bunden utan |494|synnerligt motstånd. Konungen var missnöjd och lät nästa gång spänna näten så, att björnen fick tid att betänka sig innan han blef angripen. Hård svor i tysthet en ed, men lydde punktligen.

99 Denna manöver lyckades efter önskan. Tredje björnen visade sig brummande och sökte först en utväg att komma undan i godo. När detta ej lyckades, ställde han sig, retad af hundarne, på bakfötterna, kastade till marken fyra af jägarne, sårade hertigen och var nära att bryta sig igenom, då han föll för konungens och Arvid Horns förenade anfall.

|32|

100 Jagten fortgick i flera dagar. Man aflägsnade sig långt nog från Kongsör. Man åt i bondstugor och torp. Man sof i prestgårdarne. Knappt grydde dagen, innan kriget mot skogens konung ånyo begynte.

101 Fjerde och femte björnarna fångades utan äfventyr. Den sjette undkom, jagades en hel dag och fångades slutligen i en varggrop. Den sjunde satte sig till motvärn, dödade en hund och kramade så eftertryckligt en af konungens stalldrängar, att karlen bortfördes mera död än lefvande. Rusande mot nätet, fälldes han slutligen af konungens egen hand. Om tapperhetsmedaljer varit brukliga den tiden, skulle kung Carl ha unnat en sådan åt sin tappre motståndare.

102 Efterhand hade man fångat tretton, och flera hade man ej kunnat uppspåra. Befallning var redan gifven till återtåg, då rapport kom från den yttersta jägarekedjan, att ännu en björn var ringad vid pass en mil ifrån kungsgården. Genast bröt sällskapet upp och begaf sig ånyo in i djupaste skogen. Kung Carl var vid ett öfverdådigt gladt lynne. Man ville, som vanligt, utspänna näten. –konsekvensändrat/normaliserat Bort med näten!konsekvensändrat/normaliserat ropade konungen. Jägarne lydde, vana som de voro att se sin herre lyckas i de djerfvaste äfventyr. Utan andra vapen än deras påkar, ställdes de i sluten kedja kring idet, och främst bland alla stod konungen.

103 Det höll hårdt i, att drifva björnen ut. Förgäfves gläfsade hundarna; förgäfves instuckos långa stakar i ingången. Björnen sönderbröt stakarne, och de närgångnaste hundarne återvände med blodig nos. Man måste taga sin tillflykt till rök. Granris och enris samlades kring idet och antändes. En stund hörde man björnen brumma derinne; slutligen såg man hans nos i öppningen, flåsande efter luft.

|33|

104 Kung Carl lät jägarkedjan draga sig vid pass trettio steg tillbaka. Vid sin sida bredvid idet behöll han endast hertigen, Horn, Hård och unge Bertelsköld.

105 Svedd i sin pels och rytande af vrede, utrusade björnen. Sökande sin fiende, kastade han sig, med detta djurs märkvärdiga instinkt, rakt emot |495|konungen. I samma stund haglade öfver hans hufvud fyra väldiga hugg; – det femte, Bertelskölds, slant förbi, träffade en sten, och ekpåken brast.

106 –konsekvensändrat/normaliserat Ur vägen alla, och en mot en!konsekvensändrat/normaliserat ropade konungen, lyftande sitt vapen för andra gången. Men innan det föll, hade björnens tunga ram träffat hans högra arm, uppslitit hans rock och fällt tillhugget ur hans domnade hand.

107 Konungen ryckte med venstra handen påken ifrån Horn, men kastades i detsamma omkull; – hertigen och Hård sprungo till och lyckades draga björnens vrede mot dem; kraftigt föllo deras hugg, men innan kort voro de afväpnade och deras vapen sönderbrutna. Jägarne närmade sig; dock innan någon hann fram, hade Gösta Bertelsköld vapenlös kastat sig öfver björnen, för att, efter ärlig svensk och finsk sed, brottas om segern.

108 –konsekvensändrat/normaliserat En mot en!konsekvensändrat/normaliserat ropade också han.

109 –konsekvensändrat/normaliserat Rätt taladt!konsekvensändrat/normaliserat hörde man konungen säga, der han åter rest sig, urståndsatt att strida.

110 Gösta hade sprungit sin fiende på lifvet, medan denne stod upprätt på bakfötterna, och hoppades med ett enda tag kasta honom omkull uti drifvan. Han beräknade ej att han derigenom fick björnens flåsande gap öfver sitt hufvud och hans tunga ramar en öfver hvardera skuldran. Taget misslyckades, så stadigt det var. Hade nu björnen begagnat tänderna, vore säkert ingenting|34| mera att säga om Gösta Bertelsköld. Men förvirrad af röken och huggen, glömde nalle att bruka sin fördel. Endast hans ramar med deras tolfmanna styrka tryckte ynglingen oemotståndligt till marken. Gösta föll, men icke ensam; han drog björnen med sig i fallet.

111 Då sprang konungen ännu en gång fram, försmående alla vapen, för att ej öfverträffas af någon, men mera blottställd än någon, emedan han blott hade venstra handen. Björnen lemnade sitt säkra byte ... man såg honom vackla mot konungen, man såg honom lyfta sin förfärliga ram ... ett rop undföll de kringstående. Men den lyftade ramen segnade långsamt ned ... djurets krafter voro uttömda ... några steg raglade björnen åt sidan liksom en drucken; då grep konungen honom i bringan och kastade honom utan möda till marken ... och den tunga kolossen föll utan motstånd, utan ett ljud, likasom medveten om rätta stunden, när han kunde falla med ära för tolfte Carl.

112 Ett högt jubel från hela jägarekedjan beledsagade björnens fall. Konungen betraktade det fallna djuret nästan med vänskap. –konsekvensändrat/normaliserat Bind honom, men drag ej repen för hårdt,konsekvensändrat/normaliserat sade han till stallmästaren. –konsekvensändrat/normaliserat Skaffa en släde, smyckad med unga granar, och låt musiken blåsa. Det skall bli ett gästabud, hvars like man ännu aldrig sett på Kongsör.konsekvensändrat/normaliserat

|496|

113 Befallningen verkställdes. Stadigt bunden, med mossa emellan, för att ej plågas af banden, fördes björnen i triumf med musik till kungsgården. Solen sken på det glada tåget; ögat bländades af den hvita snön. Bondgummor och barn sprungo ut till landsvägen, för att se den högljudda skaran tåga förbi. Gubbar och bondgossar kastade sina hattar i luften och hurrade för konungen. Jägarnes jubel svarade dem. Kung Carl var|35| lycklig – lyckligare kanhända, än sedan efter sina blodiga segrar. Nu sjönk solen sakta ned bakom granarnas toppar. Hennes sista stråle spelade ljus och mild öfver konungens höga panna. Barndomens glädje skickade i denna stråle sitt sista afsked till den store kung Carl. Ty i dag gick solen ned öfver hans barndoms, hans ungdoms, hans hela lefnads frid!

114 På Kongsör vardt ett väldigt gästabud. I hast restes på gården en spetsgård af granar, inom hvilken de lefvande björnarne – liksom fordom de fångne konungar i romerska cæsarers triumf – förvarades bundne och blandade sitt rytande med musikens glädjetoner. De döde björnarne tillreddes af hofvets skickligaste kockar till välfägnad för gästerna.

115 Närmaste byars hela befolkning, män, qvinnor och barn, samlades till kungsgården, för att bevittna konung Carls största seger härintills. Något bränvin bestods,original: bestods (källa för ändring: HT, 1874, 1884) dock måtteligt; men ölet rann i strömmar. Holländsk tobak vankades allaredan ymnigare; man såg korta pipor och långa bussar. De gamla satte sig att språka om salig kungens tider och hans fredliga och lyckosamma regemente, nu sedan reduktionen förlorat sin hårdaste skärpa och den stora hungersnöden upphört att svida. Oklara rykten om krigsbuller på långt håll hade nått äfven till menige man. En komet hade blifvit sedd, och i Dalarne hade det regnat blod. En klok gumma i bygderna hade drömt att hela Sveriges rike var betäckt med guld och beklädt med rosor. Detta hade hon uttydt, efter drömmarnas sed, i motsatt betydelse, så att deraf vore att vänta stor fattigdom och mycken sorg. Men de hurtigare och gladlyntare voro ense derom, att sådana drömmar borde tydas efter bokstafven. Land och folk voro vana vid segrar, och naturmenniskan,original: naturmenniskan (källa för ändring: HT, 1884)|36| van att beundra modet och armstyrkan, bedömde riktigare än diplomaterne den unge konungens hjeltekraft. En uppmärksam betraktare skulle ha anat, att stora segrars förkänsla gick genom folkets håg på sjelfva aftonen före kriget.

116 De unga fingo dansa i den största salen bland betjeningens rum i gårdsbyggnaderna. Jagtmusiken spelade; så ståteligt hade man aldrig dansat på Kongsör. Konungen med sin svit kom sjelf för att se uppå dansen och mottogs med höga jubelrop. Han hade, sin björnfest till prydnad, smyckat sin jagtdrägt med några af den tidens prydnader. Ännu bar kung Carl den |497|långa allongeperuk,original: alongeperuk, hvari han finnes afbildad som kronprinsoriginal: kronprins, (källa för ändring: HT, 1874, 1884) och under sina första regeringsår; ännu bar han den fina hvita spetshalsduken; den dyrbara kragen var försvunnen, men ej dessa manchetter, hvilka han i en sednare tid brukade sönderplocka från sina hofherrars armar och hvilka i sanning voro för bräckliga ting, för att rätt passa in i de jernhårda napptagen under hans fälttåg. Hertigen, ehuru lätt sårad i benet, var, liksom konungen, vid muntraste lynne och utpekade skämtsamt de vackraste bondflickorna. Troligen var det på hans tillställning, som man hade sirat den sista och tappraste björnens lurfviga panna med en krans af lager, bruten i orangeriet. Derpå hade man lagt den bekransade björnen, bunden naturligtvis, på en släde och sköt honom så oförmodadt in i salen midt ibland de dansande.

117 Dessa, som icke visste något på förhand, foro med häpnad åtskils; musikanterna glömde att spela, alla trängde sig till väggarna, och der blef midt på golfvet en rymlig plats, der man såg konungen något förundrad vänta hvad björnen hade att säga honom.

|37|

118 Walborg Ersdotter hette den vackraste bondflickan, en fyllig och rödblommig vestmanländska, med rätt varma och smäktande ögon, som skulle ha anstått en skönhet vid konung Augusts galanta hof. Hon framträdde nu – klädd till Diana, så godt sig göra lät med granris, båge och pilar – till att föra ordet för björnen. Ganska hurtigt och utan att låta skrämma sig af hans brummande, tog flickan kransen från björnens hufvud och lindade den kring konungens panna, under det att hon uppläste följande verser af okänd författare:

konsekvensändrat/normaliseratSå långt som björk och gran the stå i vijda norden,

Har skogens drott ey kjänt sin lijke uppå jorden.

Men alltfrån thenna stund then stoore skogens jarl

Betvungen lägger nedh sin krants för Konung Carl.

Så är thet rijke nu, som Konung Carl förvärfde,

Långt större än thet land Han utaf Fäder ärfde.

Hans macht then går så långt som björk och granar stå;

Hans Nampn med ähra skall till Ryktets tempel gå.konsekvensändrat/normaliserat

121 Konungen i sitt glada lynne upptog denna hyllning både nådigt och muntert, i det han förklarade att han icke ville röfva ärans krans ifrån en så mäktig och tapper jarl, som björnen. För att strax gifva mening åt dessa ord, tog han kransen från sitt hufvud och lade den åter på björnen. Då blef |498|han varse att björnen ännu var bunden. –konsekvensändrat/normaliserat Illa anstår det en segrare, sade han, att bekransa en bunden fiende, likasom till hån och blygd öfver hans nederlag. Gack och var fri för din mandoms skull!konsekvensändrat/normaliserat

122 Innan någon hann eller vågade göra en föreställning, hade konungen framtagit sin jagtknif och afskurit björnens band. Vid denna syn rusade stora och små|38| med förskräckelse på dörren. Allenast kung Carl och några hans män, som icke ville vara fegare än han, stannade qvar med handen på värjfästet och väntade nyfiket hvad björnen månde företaga sig, när han kände sig fri.

123 Skogens lurfvige konung syntes dock icke mycket hugad att begagna sin frihet. Han lyftade sakta fnysande sitt hufvud, sträckte ut sina domnade ben och tycktes betänka sig. Derpå reste han sig med möda upp från släden, såg melankoliskt omkring sig på ljusskenet, tog några steg, vacklade framåt, suckade djupt och utsträckte sig derpå orörlig framför konungen. Man betraktade honom närmare; – han var död, och sin lagerkrans, som konung Carl så vackert återgifvit, hade han låtit falla framför sin besegrares fötter.

124 Konungen vidrörde djuret med sin fot; det låg der utan ljud, utan lif. Händelsen var lätt förklarlig för dem som varit vittnen till jagten. Men en så oväntad upplösning på ett farligt skämt hade nästan utseende af ett järtecken och förfelade ej sitt intryck på ett ungt sinne. Konungen teg helt stilla.

125 Hertigen deremot utropade muntert: –konsekvensändrat/normaliserat På min jägareära, sire, denna plumpa best har sagt eders majestät en komplimang, som den finaste hofman skulle afundas honom. Hollah, tappre hjeltar och hjeltinnor, som så hurtigt försvarat dörrarne utanföre, kommen in, här är ingen fara; nalle har haft mera förstånd än J alle.konsekvensändrat/normaliserat

126 Folkhopen stormade in, och om jublet förut var högljudt, så blef det nu nästan vildt. Den väldiga björnen bars bort i triumf. I första ingifvelsen lyftades konungen på menighetens axlar. Gubbar, ynglingar, flickor, alla täflade om att få bära på sina händer denne unge monark, hvars höghets blick var nog mäktig att kasta skogens befriade kung för hans herrskarefot.

|39|

127 –konsekvensändrat/normaliserat Vin hit!konsekvensändrat/normaliserat ropade hertigen, medan konungen ännu satt höjd på folkets skullror. Vin kom. Den improviserade Diana räckte konungen bägaren. Han mottog den. I detsamma hviskade hertigen i sitt öfverdåd så högt att han hördes af de närmast stående: –konsekvensändrat/normaliserat Diana anhåller i djupaste underdånighet att eders majestät värdigas hugna henne med en nådig kyss.konsekvensändrat/normaliserat

128 Genast voro flera armar i beredskap och lyftade den förskräckta flickan, utan att akta på hennes motstånd, till jemnhöjd med konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Kyss henne,konsekvensändrat/normaliserat hviskade hertigen saktare; –konsekvensändrat/normaliserat folket skulle anse eders majestäts vägran såsom förakt.original: förakt-konsekvensändrat/normaliserat

|499|

129 Aldrig, hvarken förr eller sednare i hela sitt lif, var kung Carl i en så besynnerlig situation. Sjutton år, bägaren i ena handen; en vacker flicka vid den andra; rundt omkring jubel och fröjderop. Alla ungdomens känslor brusade genom hans själ. Han rodnade som en gosse och önskade att han varit sju mil härifrån.

130 Då hördes från gården en kurirklockas klang. Men konungen, ehuru tvekande, lyftade bägaren och drack sina trogna dannemän till. Derpå lutade han sig åt sidan, blyg och försagd, och kysste Walborg Ersdotter. Ett omäteligt fröjdeskri höjdes i denna stund från det kringstående folkets läppar.

131 I samma stund öppnades dörren, och in trädde grefve Piper, mörk och olycksbådande, bland den församlade mängden.

132 Hopen märkte honom ej, men konungen, lyftad högt under taket, såg honom strax. Med ett språng stod han på golfvet, så att vinet ifrån den till hälften tömda bägaren stänktes öfver de kringstående och öfver den vackra Walborgs glödande kinder.

|40|

133 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nytt?konsekvensändrat/normaliserat sade han kort och snabbt till den nye gästen, hvars höga rang också genast lät ana vigtiga ärender.

134 –konsekvensändrat/normaliserat Onda nyheter!konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven med låg röst. –konsekvensändrat/normaliserat Behagar ers majestät förunna mig audiens i enrum?konsekvensändrat/normaliserat

135 –konsekvensändrat/normaliserat Onda nyheter!konsekvensändrat/normaliserat upprepade konungen, som nu, så i rättan tid befriad från sin farliga ställning, kände sig åter modig och glad ända till öfverdåd. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, min bästa grefve, jag ber er, spara då edra nyheter till ett lägligare tillfälle. I dag ha vi ej tid att höra derpå.konsekvensändrat/normaliserat

136 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät täcktes förlåta, men saken är af vigt och tål intet uppskof.konsekvensändrat/normaliserat

137 –konsekvensändrat/normaliserat Följen mig, mina herrar!konsekvensändrat/normaliserat fortfor konungen utan att låtsa höra invändningen. Detta goda folket behöfver en vederqvickelse, och – Hård, hvar är du? Ryker ej björnsteken redan uppe i matsalen?konsekvensändrat/normaliserat

138 –konsekvensändrat/normaliserat Måltiden är färdig, ers majestät.konsekvensändrat/normaliserat

139 –konsekvensändrat/normaliserat Kom, herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat sade hertigen, ej utan en fin udd i sin ton; –konsekvensändrat/normaliserat jag bedyrar att ni ej skall löpa den ringaste fara, ty den buse vi nu gå att besegra är parfymerad som en hofman, fet som en kapucinermunk, aptitlig som en dalkulla och väl stekt som en ärlig soldat. Allons.konsekvensändrat/normaliserat

140 Kongsörs kök och matsalar hade i dag öfverträffat sig sjelfva. Borden dignade af anrättningar, bland hvilka ett björnhufvud, siradt med persilja och lagerblad, intog hedersplatsen. Franskt och spansktoriginal: Spanskt (källa för ändring: HT, 1874, 1884) vin glimmade i stora silfverkannor. Framför hvar gäst stod en silfverbägare, stor nog att pröfva dens kraft, som ville göra besked. Man kunde tro sig försatt tillbaka i den frossande förmyndaretiden.

|500|

141 Och efter en kort bordsbön grepos fat och remmare an med jägares hunger och jägares törst. Ingen fick|41| vara borta; de sårade jägarne linkade in; bland dem också den till hälften ihjälkramade Gösta Bertelsköld.

142 Alla skulle dricka. När konungens blickar mötte den förlägne och orolige Piper, var det blott för att fatta kannan och nicka åt honom ett res severas in crastinum!språk: latin Aldrig hade man sett kung Carl dricka så mycket; och likväl drack han ännu som en jungfru. Men de pröfvade veteraner i konsten begynte hoppas, att han »med tiden kunde lära sig mandom»konsekvensändrat/normaliserat.

143 Vinet flödade, gästabudet blef högljudt. Vilda krigsbragder, befängda jagthistorier, löjliga kärleksäfventyr kommo på tal. Gyllenborg, uppmanad att improvisera, steg på ett bord och deklamerade med anspelning på »kung Carls första seger»konsekvensändrat/normaliserat:

konsekvensändrat/normaliseratNär kyska fru Dian’ sin mund åt Mars framräckte,

Log Bachus i sitt skägg, och Venus Astrild väckte:

Gack, käre sonkonsekvensändrat/normaliserat ...

145 Nu slog det stora vägguret tolf. Piper reste sig upp, men konungen vinkade åt skalden att fortfara:

konsekvensändrat/normaliseratGack, käre son, och bed Vulcanus snarligt komma,

Ty pantzaret är bräckt, och dygden fått en skråmakonsekvensändrat/normaliserat ...

147 Ännu ett högt skallande jubel – det sista – beledsagade skaldens skämt. Men derpå reste sig kung Carl med plötsligt allvar och sade, vänd till Piper: –konsekvensändrat/normaliserat Herr grefve, jag har lofvat mina vänner en glad dag. Den är tillända, och jag är beredd att höra er. Ni ser omkring eder män, som ingenting förråda. Tala högt och fritt; hvad har ni att säga mig?konsekvensändrat/normaliserat

148 –konsekvensändrat/normaliserat Eders majestät,konsekvensändrat/normaliserat sade Piper tvekande, –konsekvensändrat/normaliserat danskarne göra framsteg. Holstein förhärjas. Tönningen är nära sitt fall. Kriget är oundvikligt.konsekvensändrat/normaliserat

|42|

149 –konsekvensändrat/normaliserat Fortfar!konsekvensändrat/normaliserat sade konungen med en hastig blick på hertigen, som rodnade starkt.

150 –konsekvensändrat/normaliserat Czar Peter samlar 100 000konsekvensändrat/normaliserat man emot Ingermanland. Säkra underrättelser inlöpa, att han förbundit sig med konungarne af Polen och Danmark, för att frånrycka Sverige dess östersjöprovinser. Kriget är oundvikligt.konsekvensändrat/normaliserat

151 –konsekvensändrat/normaliserat Fortfar!konsekvensändrat/normaliserat sade konungen, i det han mekaniskt fattade en närastående bägare med spanskt vin.

|501|

152 –konsekvensändrat/normaliserat Sachsare och Polacker hafva inryckt i Liffland. Flemming har tagit Kobrunner-skansen med storm och beskjuter Riga. Grefve Dahlberg begär succurs. Kriget är oundvikligt.konsekvensändrat/normaliserat

153 Vid dessa ord sprutade en röd stråle, likasom af blod, öfver den hvita bordsduken. Det var det spanska vinet i silfverbägaren, som konungen, utan att veta det, hoptryckt uti sin hand. Ett mörkt moln hade lägrat sig öfver hans höga panna; eder voro brutna, fördrag gäckade, tro och heder förspillda. Men konung Carl svarade endast: –konsekvensändrat/normaliserat Ni har rätt. Kriget är oundvikligt!konsekvensändrat/normaliserat

154 Derpå vände han sig till hertigen, hög, stolt, allvarlig, såsom man aldrig sett honom förr. Allt det ringa, alldagliga, som annars i lifvet fängslar menniskors håg och smeker deras passioner, var nu försvunnet; för hans ynglingaöga bredde sig de stora utsigterna till en rättfärdig kamp, vore det ock mot en hel verld. –konsekvensändrat/normaliserat Det är förunderligt,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att mina båda kusiner vilja hafva krig. Det må då ske. Konung August har brutit sitt ord och handlat mot ed och aftal. Vi hafva en rättfärdig sak. Gud skall väl hjelpa oss. Jag vill först uppgöra saken med den ena; derefter kan jag språka ett ord med den andra!konsekvensändrat/normaliserat

|43|

155 Från den dagen aflade kung Carl all prydnad i sin drägt, allt öfverflöd i sin spis, all förströelse utom sitt konungakall.

156 Från den dagen blef kriget hans väldiga jagt och kulornas hvinande hans musik.

157 Från den dagen drack han hvarken öl eller vin, blott vatten.

158 Från den dagen kysste han aldrig mera två qvinnoläppar.

159 Från den dagen blef han en hjelte, för hvilken vanliga menniskors måttstock icke var gjord; stor i medgången, större i motgången, ensam i dygder, ensam i fel, beundrad af många, förstådd af få och uppnådd af ingen.

3. Huru lejonet begynner att jaga.

160 Bref från kornetten vid lifdragonerne Gustaf Adolf Bertelsköld till hans syster Ebba Bertelsköld, kammarfröken hos h. k. h.hennes kungliga höghet prinsessan Ulrika Eleonora*)Carolinska ortografin i detta bref har fältskärn för det mesta rättat, utom i några få ord..

|502|

161 Narven den 7 December 1700.

162 Ma très chère Soeur!språk: franska

163 Alltsedan vår sista sammanvaro i våras, då vi oss så herrligen amuserade och jag på sistone något krank var efter napptagen vid Kongsör och ma soeurspråk: franska mig så kärligen botade med salvor och strängaspel, det jag, Gud bättre, nu får lefva förutan, sedan den tiden ha|44| snart åtta månader förlupit i mycket buller; hvaraf jag tager mig excuseoriginal: oxcuse (källa för ändring: HT, 1874, 1884) att ödmjukast bedja ma soeurspråk: franska min stora försumlighet intet taga illa upp, alldenstund jag är klen i skrifvande, det kan fuller magister Schönberg mig betyga, der han tillförene på Majniemi förliknade min ecriturespråk: franska vid skatornas krafsande i nyfallen snö. Hafver ock riktigt bekommit m. k.min kära systers bref af den 8 Maj och 17 Augusti, för hvilka jag ej nog kan säja huru de mig kärligen hugnat; och beder jag ma soeurspråk: franska af dessa krokota rader förnimma min broderliga erkänsla. Jag hafver nu dertill mer tid, än mig förut tillfallen var, alldenstund jag ligger här i Narven på lazarettet, till att bota en skråma af siste chocen mot ryssen; var dock intet värre än en muskötkula i venstra axeln, och är hon lyckeligen uttagen, så att jag nu efter två veckor har lof till att skrifva, men intet lärer jag före julen få sitta till häst.

164 M. k.min kära syster har visst allaredan förnummit de stora tidenderna om våra victorier så mot juten som ryssen; tänker ändock det intet skall vara m. k. s.min kära syster okärt att höra något mera af en som der var med och klappade armen trötter. Kära syster lärer sig nog påminna den dag i vintras, när jag kastade Gustaf Otto Douglas utför trapporna för den malice han om finska adeln sade, att de voro oxmiklar, som intet skämdes att tala sitt otäcka finska modersmål sinsemellan på sjelfva kgl. slottet; för hvilket allt Douglas på återresan glömde att räkna trappstegen. Och när jag arresten slapp derefter lärer k. s.kära syster minnas, att Eva Falkenberg mig sade: jag vore nog courageux att anfalla en stackars page, som var yngre än jag, men hvad mandom jag månde visa rikets fiender, det ville fröken hafva osagdt. Och k. s.kära syster minnes, att k. systers bok just då var uppslagen på|45| bordet; hvarpå jag sade, utan att räkna bladen, det skall fröken Eva veta, att intet kommer jag hit till Stockholm tillbaka, innan jag, der Gud så vill, har att skrifva en victoria, eller dock en ärligoriginal: årlig (källa för ändring: HT, 1874, 1884) rencontre på hvarenda sida i min syster Ebbas minnesbok. Och härtill svarade Eva Falkenberg: intet tror jag det; kornetten må vara glad att klubba björnar; hvarpå jag sade: Hvad lofvar fröken mig, om det sker som jag sagt? Och derpå sade hon: då får kornetten begära af mig hvad som helst, intet skall jag neka dertill. Är det visst, sade jag. Ja så visst, sade hon, som tuppen på Jakobs kyrktorn; förrän han galar, skall jag det aldrig svika. Och nu beder |503|jag ma soeurspråk: franska begynna med inskrifningen och pränta på första sidan Seland (eller Tiberup) och på andra sidan Narva med litet större bokstäfver. Derefter får jag sakteliga sätta raden fort, att bladen fyllas: jag törs visst intet derförinnan komma till Stockholm igen; tör ock vara bättre att jag ej vet huru många bladen äro.

165 Jag vill då härhos berätta m. k. s.min kära syster, att jag den 14:de April i våras reste från Stockholm i konungens svit till Malmö; och voro vi der i närheten 12 000konsekvensändrat/normaliserat man, och det var klart att nu gällde det jutens pels. Men undertiden var embarras med flottan, som partout skulle förenas med engelska och holländska flottorna, så att vi kommo till action först den 25 Juli*)Allt gamla stilen., som var en söndag, kl. mellan 5 och 6 på eftermiddagen. Jag ville unt ma soeurspråk: franska det sköna spectacle vi den dagen hade från flottan, när röda flaggan vardt hissad i stormasten på amiralskeppet Friderika Amalia; men konungen var på jagten Sofia. Blåsten var intet hårdt pågående, ändock så att våra hästar på däcken stampade af otålig|46|het: var ock vädret annars herrligen klart och varmt. Der låg framför oss det gröna Seland med sina bokskogar, Humlebäcks gård och en fyrbåk och en väderqvarn, der mjölnaren ingen tid hade att mala. Och lade då många båtar ut från skeppen, roende åt land, men der blef vattnet för grundt; då sprang major Carl Numers vid gardet ut ifrån båten, vadande till land, och hans bataljon med honom. När konungen det såg, vardt han betagen af en träffelig otålighet, så att ingen honom hålla kunde, utan sprang han ända under armarna i sjön, vinkande med värjan att de andra skulle göra så med: det ock strax följdes af grefve Piper, men löjeligt var att se franske ambassadören monsieur Guiscard i sina fina svarta silkesstrumpor springa med uti sjön, änskönt konungen sade: »Monsieur har med danskarne ingenting otaldt.»

166 Nu sköt juten fuller med 6 små kanoner från stranden, så att vattnet undertiden färgades rödt; men 400 ryttare, som lågo i skogsbrynet till att nedhugga de svenske, vågade sig näppeligen fram, innan våra grofva stycken från skeppen haglade som ärter omkring dem, rifvande upp sand och stenar, likasom ett yrväder, att hästarne gingo durch och dem var intet att hejda; och gick det intet bättre med danska fotfolket, som var 300 bönder, dem man frihet från träldomen lofvat hade, om de ville tjena i fält. Wardt alltså juten jagad till skogs innan mörkningen; och när kung Carl den sköna segern vunnit, föll han strax uppå knä och tackade Gud. Samma afton stacks läger på stranden.

|504|

167 Vi ryttare voro till allt detta allenast åskådare; med hvad hjertans åhåga kan ma soeurspråk: franska sig nogsamt föreställa. Vi kunde ej mera den dagen landstiga för mörkrets skull, och följande måndag blåste en grufvelig|47| hård nordvest, så att der en båt sattes ut, der slog strax sjön öfver honom, att der några man förgingos. Var ock en hård sjögång den dagen för hästarne, deraf allenast vid vårt regemente väl ett halft tjog bröto af sig benen; men om tisdagen var smult väder, och vi sluppo i land. I lägret gick strax det tal, att rådlöshet och förskräckelse rådde i Köpenhamn, ty deras konung var borta i Holstein, och kommendanten Schack var af vår ankomst så schackmatt, att han intet visste om han stod på hufvud eller fötter. Men studenterne och en del borgare hade gått upp på vallarne till att manligen möta oss och som redlige män försvara sitt land; ty ingen kunde ju annat förmoda, än att kung Carl skulle belägga hufvudstaden med härsmakt och komma der hastigare in, än hans salig farfader i tiden förmådde det göra.

168 Ma soeurspråk: franska torde imaginera sig, att jag för den ringa möda att åskåda en seger väl intet rum kan få uti minnesboken. Vill alltså ej hafva osagdt, att jag med min sqvadron blef utsänd till att rensa landet ifrån danska rytteriet, som sig sauverat till skogs. Och hade vi i den vefvan åtskilliga rencontres, dem vi bestodo så godt, att vi återkommo med 40 fångar. Det är visst, att vi hade mera omak att skydda Seland, än att gripa det an, ty någre af de våra, och fastmer de holländske och engelska matroser, som gingo i land från flottorna, togo sig före att plundra adelsgårdarne. Sådant måtte vi med gevalt förhindra, och ej utan slängar; ty konungens vilja var att herre och bonde skulle behålla sitt. När den lifegne danske bonden det förnam och tänkte på huru fogdarne drefvo honom med piska till plogen, blef han fast vänlig till sinnes mot oss; och när en bonde bragtes fången till lägret, gaf konungen honom strax lös och|48| en blank riksdaler i handen, sägande: »passen på edert arbete, käre far; icke är jag kommen att söka eder undergång, utan allenast en god grannsämja»konsekvensändrat/normaliserat. Hvaruppå jutefar gret så hjertinnerligt, att tårarna trillade honom neder i skägget, och svarade: »Gud välsigne eders majestät, icke gören J oss något ondt; J ären ju vår fromma Ulrikas son!»

169 När konung Fredrik förnam huru folket lopp i hopar till svenska lägret, så att der rätt en marknad var fast mer än i Köpenhamn, vardt hans sinne förändradt, och han slöt fred i Travendal, lofvandes hålla de gamla fördragen samt betala konung Carl 260 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler för krigskostnaden. Och kunde månge bland oss intet nog förundra sig, när vi det hörde just som vi ryckt fram till Rungstedsoriginal: Rungstedts (källa för ändring: HT, 1874, 1884) krog 2½ mil från Köpenhamn, troendes att det nu skulle bryta löst. Somlige menade att konungen handlade rätt som en |505|pojke, vetandes segra, men intet bruka sin seger; juten skulle nog bita oss i hälen, när vi vändt ryggen till. Det må de jugera, som klokare äro; Gud råder öfver oss alla. Allenast det må jag m. k. s.min kära syster icke förhålla, att hela Europa med förundran hafver sett vår konung så olik andre furstar, att han intet annat begär än justitiam, det rätt är för allom, änskönt han hafver makten att poussera de hårdaste vilkor; ja ändock till att fordra hela Norge; jag tänker juten hade med svidande ögon måst säga dertill ja. I stället har konungen sagt till bönderne, när han for: »det vore honom okärt, om något synnerligt ondt vore dem skedt; hvad han gjort hade han gjort mot sin vilja, men de kunde vara försäkrade, att han ifrån den stunden ville vara deras konungs uppriktigaste vän»*)När jag vandrade genom Danmark, sade fältskärn, visade folket ännu efter hundrade år Carl XII:s källa i Enerum,original: Enorum, (källa för ändring: HT, 1874, 1884) och vid Rungstedoriginal: Rognsted står ett gammalt bokträd, hvars krona kallas Carl XII:s krona..

|49|

170 Alltså blef den leken på Seland lustigt ändad på fyra veckor, konungen och Sveriges vapen till stor gloria. Finnar voro der intet med, eftersom ma soeurspråk: franska skrifver att jag intet skall underlåta berätta deras conduit, der så skedt vore att konungen haft dem i elden bland sina blå gossar.

171 Ma soeurspråk: franska skulle fuller icke känna igen konungen nu på en tid, sedan vi gingo i fält. Hans majestät har lagt den långa peruken alldeles bort och strukit håret uppåt, hvilket gör honom öfvermåttan hurtig att påse; nyttjar ock svart halsduk, det kanske ma soeurspråk: franska ej skulle berömma, och intet spel eller dobbel tillåtes i hela armén. Det danska fruentimret har varit skräckeligen nyfiket att få se hans majestät, så att der någre af adel varit reste till lägret, hafva de haft sina fruar med, men hans majestät har icke tagit det nådigt upp.

172 Här var ock i lägret en rysk knäs, Chilkoff, utsänd ifrån czar Peter med stora vänskapsbetygelser och försäkran att der skulle intet vara annat än fred och rolighet uti österlanden; hvaröfver konungen vardt mycket glad. Och syntes det honom vara mycket illa gjordt af monsieur Guiscard att så ofta tala om de 300 jernkanonerna, som hans majestät nyligen sände czar Peter till present, för att brukas mot Turken; likasom kunde dessa kanoner vändas emot hans majestät; men det ville hans majestät intet tro, innan han i Skåne fick veta vederspelet.

173 K. Syster må derefter förnimma, att sedan vi återkommit till Sverige, mönstrade hans majestät sina lifdrabanter i Christianstad; och äro de allenast 150 man,|50| men hvarenda man en hjelte. Konungen sjelf är deras kapten, hvar löjtnant är ingen ringare man än en öfverste, hvar korporal är |506|öfverstelöjtnant, och drabanterne sjelfve äro ryttmästare eller kaptener, de der hafva sådan conduit och vigör, att ingen bättre hand hållit i värja förr. Hjertans kära syster, bed troligen för mig, att jag ock engång må sådan stor ära värdig blifva, då vore jag lika nöjder, om mig tillfölle att låta mitt lif i unga år för konung och fädernesland. Men jag törs intet tänka derpå, änskönt jag vill mig portera som skulle jag göra det: torde väl hända att fröken Eva förglömt alldeles min ringa person, innan sådant kan ske.

174 Vi drogo då på hösten till Carlshamn, för att fara till Liffland och draga finger med sachsiske konungen, efter han lärer vara så ogement armstark. Som det skedde, kommo tidender från Narven, att ryssen med stor härsmakt fallit in uti landet och det förhärjat; och var det skedt strax sedan krigsförklaringen utblåstes i Moskva. K. s.Kära syster lärer i politiquen icke vara bättre bevandrad än jag; lemnandes alltså åt andre att betänka hvad grunder ropades ut till kriget, såsom att hans czariska majestäts gesandtskap, der ock czaren sjelf var med, för tre år sedan blifvit illa undfägnadt af grefve Dahlberg i Riga samt der blifvit prejadt för släta qvarter m. m. Men ett vill jag ej förtiga: k. syster mins visst hofjunkaren Casper Klingenstjerna, som Gud och hela verlden skyldig var; det klagades bland annat i krigsförklaringen deröfver att han var skyldig ryssarne och ville intet betala.

175 Hans majestät sade ej mycket, när han det hörde, men till amiral Ankarstjerna sade han: styr intet till Riga, utan till Revel. Vi gingo då till sjöss d. 1 Oktober, och var konungen samt med drabanterne på skep|51|pet Westmanland; der hade jag nåden att vara med. Det vardt en svår resa, grufvelig storm ochoriginal: oeh sjögång, att ock konungen, fast han bet ihop tänderna, af sjösjuka helt betagen var och måste gå på jagten Sofia in till Pernau, dit några af skeppen följde med. Men de andra, efter att ha kryssat i hårdt väder utanför Helsingfors, kommo med nöd uti Revels hamn. Der fingo vi veta att ryssen belade Narva med stor makt, men Henning Horn värjde sig till det yttersta som en tapper cavalier. Hösten gick stadigt på, och kung Carl var intet heller senfärdiger. Drogos alltså alle disponible trupper till en stad som het Wesenberg, och dit fördes ock finska trupperna öfver från Åbo och Helsingfors. Konungen höll revue öfver oss d. 6 Nov., och befanns att hela armén, kavalleri, infanteri och artilleri, var 13 000konsekvensändrat/normaliserat man; den dagen fingo vi extra förplägning.

176 Vid det att nu 5 000konsekvensändrat/normaliserat man ungt folk lemnades qvar att försvara Estland, voro vi intet mer än 8 000konsekvensändrat/normaliserat och kanske 300 dertill, som ryckte ut emot moskoviten. Voro derföre månge som sade till konungen: varer intet galen (jag vet fuller intet om de så ohöfviskt talade, men intet tänkte de |507|annat), och monsieur Guiscard var besynnerligen den, som flitigast afrådde konungen. Hans majestät bestod ändock vid sin dessein och lät sig intet förrycka; svarade fastmer: »om de ock vore dubbelt så månge, skall jag frälsa Narven, ty Gud är med oss, och vi hafve en rättfärdig sak»konsekvensändrat/normaliserat.

177 D. 13 Nov. begynte vi marschera mot Narva på de sämsta vägar jag någontid sett; vi tågade utan bagage i regn och dimmor, och allt landet var öde omkring oss efter fiendens framfart. Ma soeurspråk: franska lärer visst ömka min trogne häst Bogatir, som ma soeurspråk: franska väl minnes är född på Majniemi af polsk race; han fick på fem|52| dagar intet mer än två mått hafra och litet vissnadt gräs: det pressade ur min finske ridknekt Daniel många djupa hjertans suckar. Men d. 17:de togo vi ett ryskt partie för hufvudet, som Schermetoff på furagering utsändt hade, och annammades då så månge bundtar hö, att Bogatir fick äta sig magen mätter.

178 Än bättre var att Schermetoff i den samma fluxen öfvergaf Pyhäjoki pass och strax derpå Sillamäggi (Siltamäki), der alla väntade ett hårdt napptag, och så kommo vi d. 19:de på morgonen till Laggena skog 1½ mil härifrån, men vi voro helt trötte och genomfrusne; besynnerligen fotfolket släpade geväret af trötthet, och hästarne hängde öronen rätt som skjutskampar. Hvarpå vi den dagen voro nödde att rasta nästan i fiendens åsyn; officerarne fingo vin och manskapet öl till att värma sig, ty det var träffeligt kallt, och de meste sofvo under bara himmelen. Jag kan intet säga min k. syster med hvad underliga tankar vi den natten genomlefde; vi visste att det skulle gå löst och att vi fattige stridsmän i köld, mörker och trötthet hade 80 000konsekvensändrat/normaliserat emot oss i fullt rustadt läger med all konst befästadt. Men vi tröstade på Gud och vår unge konung, som delade med oss all vedermöda, hafvandes i sitt tält värjan vid sidan och bibeln vid hufvudgärden; och har konungens page unge Stenbock berättat mig, att hans majestät den natten bredde sin egen kappa öfver honom, efter det var så kallt.

179 Nu, hjertanskära syster, kan jag släte skrifvare intet den dagen tillräckeligt afmåla, som var den 20 November, och ingen lärer den snart förgäta. Det vill jag intet förtiga, att fiendens förskansade läger med 145 kanoner sträckte sig i en lång halfmåne på tre sidor om staden, så att den månens båda spetsar stodo mot Narva|53| flodens strand, och staden hade floden på fjerde sidan bakom sig. Czaren var intet der, han hade samma morgon farit bort och lemnat befälet åt hertigen af Croy.

180 Kl. 10 sköts dubbel svensk lösen, och vi väntade förgäfves att fienden skulle rycka ut. Konungen red omkring uti solskenet och såg noga på uppställningen; vid det han höll stilla hos lifdragonerna, blef hans majestät mig |508|ringe tjenare varse och nickade åt mig, sägande: »Gösta, nu skole vi jaga björnen ur idet»konsekvensändrat/normaliserat, hvilket ock skedde som konungen sagt.

181 När då klockan blef 2 på eftermiddagen, sågo vi två signalraketer från de våra stiga upp öfver skogen, och strax såg man två andra till svar uppstiga från staden. »Gud med oss!» var lösen, och så bröto vi hurtigt fram, och så begynte fiendens stycken spela, att marken skakade. Dittills hade vi haft klart väder, men nu mulnade himmelen och blef svart, och der kom en stark blåst nordanifrån genom skogen, och i detsamma begynte det snöga, och blåsten dref hela moln af snö öfver ryska lägret, så att fienden vardt alldeles förblindad och kunde hvarken sigta eller se våra rörelser.

182 Våra 37 stycken begynte ock strax sin lustiga musique uti snötjockan. Högra flygeln under gen. Wellingk rusade framåt i kapp med stormen. Den förste som hann fram, var löjtnant Rehnsköld med 50 granadörer; efter dem följde gardet, efter dem kommo Westmanlänningar, Helsingar och Åbolänningaroriginal: Åleslänningar (källa för ändring: HT, 1874, 1884) under Tiesenhausen. Derpå följde kavalleriet under Wachtmeister: först lifdragonerne under Hamilton, sedan Nylänningarne under Klingsporre; sedan Carl Magnus Rehbinders finska dragoner och hans broder Hans Henrik Rehbinders karelska kavalleri; och var det en öfvermåttan hastig seger, ty ryska kavalleriet kastades öfverända, jagade med lösa|54| tyglar åt floden och red deröfver så månge som kunde, men på det stället var en fors, och månge drunknade. Men ryska infanteriet slapp ej öfver, och då mörkret i detsamma bröt in, kunde den dagen intet uträttas mera på den sidan.

183 Hårdare var leken uppå vår venstra flygel, som hade emot sig de starkaste skansarne och fördes i elden af generalerne Majdel och Magnus Stenbock. Majdels gossar bröto fram längre åt höger: först granadörer under Klysendorf, Gründel och Roos; sedan en bataljon Finnar*)Chefernes namn tyckas vara pålitliga; om flera bataljoner vet man blott att de voro finnar, men ej hvarifrån. under Mellin, en annan under Lode och en bataljon af Tavastehus regemente under major Berg, som stupade i spetsen för sin bataljon: sedan Wermlänningarne under Fock, sedan samma infanteri under Feilitz, sedan åter Finnar*)Chefernes namn tyckas vara pålitliga; om flera bataljoner vet man blott att de voro finnar, men ej hvarifrån. under Sasse. På samma gång stormade Dalkarlarne under Stenbock och Åbo-läns infanteri under Hastfer; bakom dem var konungen med Rehnsköld och drabanterne intet att hålla; utan bröt han fram med en del lifdragoner under B. Rehbinder, adelsfanan under Lieven och en del Åbo-läns kavalleri emot Wepsekylä, som båda linierna kunde bestryka. |509|Må jag säga k. syster, efter jag var med, att der var intet narri, utan bröto vi under en gevaltig eld der in i retranchementerna och banade väg med pikar och värjor. Om en kort stund hade vi kastat allt öfverända, hvarefter fienden, som i villan och snöyran sig alldeles bortblandat, så att intet ett regemente kunde lyda ordres eller fäkta, i full fart störtade neder åt bron och trängde så grufveligen på, att bron brast under honom och tusende ömkeligen omkommo i ån.

|55|

184 Men det värsta arbetet stod oss åter. Med floden framför sig, med nederlaget bakom sig stannade moskoviten och värjde sig med förtviflans mod bakom trossen. De voro ännu fyra mot en; de kunde intet vika och ville intet dö. Konungen kastade högra flygeln den venstra till hjelp, men höstmörkret föll öfver oss, och blef då ett svårt skjutande mellan gardet och dalkarlarne, som intet kände hvarandra i mörkret. Fogade ändock lyckan så, att ryssen misstrodde sitt tyska befäl och ropade på förräderi, så att Croy och de andre herrar vordo nödtvungne att ge sig åt oss för deras lifs säkerhets skull. Efter den betan gåfvo sig ock de fientlige hoparne, somlige på natten, somlige dagen derpå, och förfors med dem rätt vänligen, så att de svultne stackrarne fingo mat och de blesserade efter lägenhet blefvo förbundne. Men emedan de så månge voro, kunde vi dem intet behålla; utan måste de nedlägga sina vapen och gå förbi konungen barhufvade med käppar i händerna; sedan fingo de löpa till hem sitt igen. På det sättet släppte vi mer än 20 000konsekvensändrat/normaliserat man;original: man: (källa för ändring: HT, 1874, 1884) men Croy och de andre cheferne behöllo vi fångne med all ègard. Croy lärer fått af konungen 1 000konsekvensändrat/normaliserat dukater, efter han intet hade mer än kläderna på kroppen.

185 Ma soeurspråk: franska lärer nogsamt förnimma af andra en bättre utmålning af denna stora segerdagen; jag vill allenast säga, att den dagen stupade eller drunknade af fienden till 18 000konsekvensändrat/normaliserat; af våra räknades döde och sårade till 2 000konsekvensändrat/normaliserat vidpass. Och togo vi der hela lägret och undsatte staden, der vi under pukor och klockor drogo in på tredje dagen.

186 Änskönt der hvar man af de våra slogs som den der ej sitt lif aktar mer än ett murket remtyg, så var dock konungen utan sin like. Der leken hårdast gick|56| på, var hans majestät beständigt till finnandes;original: flnnandes; fick ock en kula i halsduken och miste i kärret sin värja och ena stöfveln; der drogo vi honom med nöd upp, och vann han en så stor seger i strumpfoten. Vill ma soeurspråk: franska veta om Finnarne, så skall jag för sanning säga, först att allt rytteriet, utom lifdragonerne, var nakota Finnar, och dertill ännu tredje parten af fotfolket, så att fuller hälften af hela armén vid Narva var Finnar; de hafva, likasom alle svenskar, ärligt betalat den dagens ära med sitt röda hjerteblod.

|510|

187 Hvad mig ringe tjenare vidkommer, vill jag min k. syster intet längre förtrötta, allenast att jag högg in med de andra, och Bogatir slapp med en skråma i halsen. I sista chocen vid stranden på venstra flygeln kände jag något litet sticka i axeln, men märkte der intet strax att det en kula var, innan jag red ett stycke och svimmade alldeles oförtänkt utaf blödningen. Sedan jag der legat tre eller fyra timmar i den blodiga snön vid sidan af månge döde, har man tagit mig upp och fört mig till fältskärn, men han hade intet tid med mig förrän andra dagen på aftonen. Och lopp det ej af utan grimace, men intet är det att tala om, glädjen gjorde mig frisk igen.

188 Ty aldrig kan k. syster sig föreställa hvad hjertans lust det är att kämpa och segra under den store kung Carl. Der aktar ej någon hvarken sår eller död, utan allenast den höga ära att blöda vid en sådan hjeltes sida; ma soeurspråk: franska skall ej tro mig, när jag säger att ock den gemene soldaten tycker sig ha del i konungens storhet och är i den stunden mer än en adelsman. Det är en lycka att k. syster intettillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) nu får se vår konung: k. s.kära syster skulle blifva af kärlek helt betagen, och han skulle intet förstå’t. Helsa kärligen vår nådiga fru moder och skicka|57| henne detta brefvet. Glöm intet minnesboken och m. k.min kära systers redelige trogne broder

189 G. A. B.

190 P. S. Jag törs väl intet helsa till fröken Eva. Detta krokota brefvet har kostat mig 8 dagars arbete. Adieu, mon coeur.språk: franska

4. Aurora Königsmark.

191 En kall vinterafton i Januari 1702 sutto två unge officerare i sitt tält strax invid slottet Würgen i Kurland, der konung Carl hade sitt högqvarter, likväl icke uti slottet utan bredvid. De hade, efter konungens föredöme, täckt tältet med halm och gjort sitt bästa att värma det med glödande kulor. Men alltför svaga voro dessa hjelpmedel mot den skarpa januarikölden. Vid skenet af det enda eländiga talgljus, som upplyste tältet,original: tältet (källa för ändring: HT, 1874, 1884) såg man de unge krigarnes andedrägt som en lätt rök bortdunsta i den frostiga vinterluften.

192 Grefve Carl Lindsköld, kapten vid gardet, drog halmen på marken tätare under sin tältstol, fattade ett glas på det nära stående bordet och tömde dess ädla rhenskaoriginal: rehnska (källa för ändring: HT, 1874, 1884) innehåll, som han i hemlighet fört med sig under kappan. Sålunda beväpnad mot kölden, fortsatte han det förtroliga samtalet med sin vän och jemnårige, grefve Gustaf Adolf Bertelsköld, numera löjtnant vid lifdragonerna.

|511|

193 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad d–n hade ni också att göra i Triski? Jag hörde den kloke Stenbock glömma sin vanliga försigtig|58|het och säga till Piper: mais, monsieur le comtespråk: franska, det der är icke mera krig, det är pojkstreck.konsekvensändrat/normaliserat

194 –konsekvensändrat/normaliserat Stenbock kan vara en klok karl, men hvad han ej begriper, det är kung Carl. Skulle vi tåligt fördraga att se Oginski alla dagar som en geting kringströfva vårt läger? Än i vår flank, ingenstädes der han söktes, öfverallt der han icke väntades, gjorde oss den s–ns karlen mera förfång med sina 3 till 500 ryttare, än hela den öfriga polska och sachsiska svärmen tillsammantagen. F–n skall ta honom, sade kungen en dag; – nej, han svor icke; vet du, Lindsköld, det är ändå dumt att svära, det har ingen välsignelse med sig, och kungen svär aldrig. Nå ja, vi tågade ut i början af December och samlades i Schauen; ingen själ visste hvad det nu skulle bli af. Vi voro 1 100konsekvensändrat/normaliserat till häst, Hummerhjelmare och Meyerfeltare, och dessutom väntade vi 400 infanterister på slädar efter oss; hade vi blott haft Oginski att göra med, så hade ett par sqvadroner varit nog, men kurländarne äro f–n gifne. Är det icke f–n att jag beständigt skall svära? Det har du lärt mig, Lindsköld, det är ditt fel, och det får jag vänja mig af med.konsekvensändrat/normaliserat

195 Lindsköld skrattade. –konsekvensändrat/normaliserat Akta dig att du ej en vacker dag får se hin hårde i stubb,konsekvensändrat/normaliserat sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Du läser väl bibeln, du som de andra?konsekvensändrat/normaliserat

196 –konsekvensändrat/normaliserat Ja vet du, allvarsamt, det gör jag nästan hvar dag, och det borde du också göra. Konungen läser hvar morgon ett par kapitel ur bibeln.konsekvensändrat/normaliserat

197 –konsekvensändrat/normaliserat Förstås, efter kungen gör det, så måste vi alla göra så med. Nå vidare, låt nu f–n vara i fred och berätta huru det gick i Triski.konsekvensändrat/normaliserat

198 –konsekvensändrat/normaliserat Öfverallt der vi kommo hade Oginski varit nyss förut. Vi lupo efter honom som ett barn efter regn|59|bågen. På det sättet kommo vi till Samogitien, och infanteriet kunde ej längre följa oss. En afton i skymningen sågo vi framför oss ett slott och några eländiga kojor, som hedrades med namn utaf stad. Det var Triski; slott och stad tillhörde Oginski, alltså skulle de tagas. Nu flöt der en liten å, och bryggan var förstörd; men vi hade ej tid att vänta. Alltså – häst och karl i vattnet – husch, det var som att doppas uti en vintervak! Men vi kommo lyckligt öfver, genomvåte ända till halsen och frusne så att tänderna skallrade. Allt folket hade rymt sin kos ifrån staden; endast presten och klockaren hittades på en höskulle. Emellertid var det godt att få en brasa och en bit mat; kungen tog qvarter i slottet, vi andre i staden, och alla mådde som kronor. Just då vi blifvit någorlunda torra, sträckte oss behagligt på halmen och höllo på att somna, voro de s–ns polackarne som Jehu öfver oss – nu svor jag igen! Vi väcktes af rop och larm; staden brann; kl. var 11 på aftonen. Oklädde eller halfklädde, – somlige |512|i hvita linnet, efter de hängt kläderna att torka – rusade vi upp. Hvad står på? Oginski är här. Hvar? Ingen visste. Sach och Fleming kommo först i handgemäng och slogos som rasande. Det var så mörkt, att ingen kunde se handen för ögonen. Om en stund hörde vi kungen ropa: hugg in, gossar! Och det gjorde vi, utan att så noga veta hvar hugget träffade. Då märkte vi att det blef glesare omkring oss: Oginski hade kastat om; innan vi voro rätt vakne, hade han undkommit oss.konsekvensändrat/normaliserat

199 –konsekvensändrat/normaliserat Eller nioriginal: vi (källa för ändring: HT) honom. Inga poster utställda; – medgif att det var ett pojkstreck!konsekvensändrat/normaliserat

200 –konsekvensändrat/normaliserat Han kom undan, deri låg det förtretliga. Vi satte efter honom mot Kovno och redo i fiendens åsyn öfver|60| Niemen på det sättet att vi läto hästarna simma bredvid pråmen. Oginski flydde, vi lade garnison i Kovno. Derifrån redo vi genom skogar och ödemarker tillbaka till armén. »konsekvensändrat/normaliseratTag mera folk med, ers majestät, ty landet hvimlar af fiender»konsekvensändrat/normaliserat, sade Hummerhjelm. »Mera folk?»original: folk» (källa för ändring: HT) sade konungen och pekade på oss några, som följde honom; »ser icke öfversten att jag är sjelf tionde?» Ty bara tio voro vi. Det var en hård ridt. Mer än en gång smällde skott mellan buskarna. Polacker och kurländare svärmade som myggor omkring oss. Men alla ansågo oss för avantgardet af en större trupp och släppte oss genom. Fem dygn redo vi natt och dag, slogos, fröso och svulto. På sjette dagen hörde vi svenskt fältrop och kände oset af fårstek. Jag försäkrar dig, Lindsköld, att vi åto en gumse per man.konsekvensändrat/normaliserat

201 –konsekvensändrat/normaliserat Hela lägret var i oro. Man ansåg kungen förlorad och skickade Arvid Horn med drabanterne att uppsöka honom. Ämnar du låta din syster skrifva namnet Triski i minnesboken?konsekvensändrat/normaliserat

202 –konsekvensändrat/normaliserat Tror du att det meriterar? Tiberup, Narva och Düna stå der förut, Triski var bara småsaker.konsekvensändrat/normaliserat

203 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall ge dig anvisning på något bättre. Har du någonsin sett en hexa?konsekvensändrat/normaliserat

204 –konsekvensändrat/normaliserat En hexa? jo men, jag vill minnas att jag såg en i Åbo för flera år sedan. Folket hade just intet annat bevis emot henne, än att hon såg stygg ut och hade röda rinnande ögon.konsekvensändrat/normaliserat

205 –konsekvensändrat/normaliserat Käre Gösta, så barnslig du är. Icke se de värsta hexorna ut på det viset. Tänk dig en hög, stolt qvinnofigur, skön som en vårsol i mörka moln, blixtrande ögon, yppiga former, förledande behag, kostym som en drottning, hållning som en kejsarinna ... Med ett ord, vi talade nyss om hin hårde i stubb, efter man ej för|61| dina fina öron får tala om fan. Vill du se titulus? Tro mig, det vore en seger för din syster Ebbas minnesbok mera värd att presenteras för Eva Falkenberg, än Tiberup, Narva och Dünakonsekvensändrat/normaliserat ...

|513|

206 –konsekvensändrat/normaliserat Hör på, Carl, jag tror du tittat för djupt i buteljen. Riktigt; – ingen droppa qvar!konsekvensändrat/normaliserat

207 –konsekvensändrat/normaliserat Der har man följden af theologiska studier midt under fältlifvet. Den stackars gossen föreställer sig alltid fan med ett par knubbiga horn och ett stycke häst- eller bockfot, efter behag. Men vi fritänkare, som lefvat med uti verlden, anse icke fan för så dum. Vi veta rätt väl, att han kan göra sig älskvärd ibland, när han vill – han, eller rättare hon, ty vi tala ju nu om en hexa.konsekvensändrat/normaliserat

208 –konsekvensändrat/normaliserat Hvilken hexa?konsekvensändrat/normaliserat

209 –konsekvensändrat/normaliserat Grefvinnan Königsmark.konsekvensändrat/normaliserat

210 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har ej den äran att känna hennes värda person.konsekvensändrat/normaliserat

211 –konsekvensändrat/normaliserat Har du ej redan ett par eller tre veckor alla förmiddagar sett en vagn åka ut ifrån slottet, taga vägen åt konungens tält och sedan, efter en lång omväg, köra till slottet igen? I vagnen sitter ett fruntimmer – bländande skönt!konsekvensändrat/normaliserat

212 –konsekvensändrat/normaliserat Ja – jag vill påminna mig det.konsekvensändrat/normaliserat

213 –konsekvensändrat/normaliserat Du vill påminna dig? Se mig skarpt i ögonen, Gösta! Ja, vid Amors pilar, jag tror verkeligen att gossen icke engång har sett grefvinnan Königsmark. Och likväl talar hela lägret om henne. Man säger att hon är hitskickad af konung August och att hon satt alla medel i rörelse för att få audiens hos vår konung. Men du minns huru Walborg Ersdotters kyss svedde hans läppar som glödande kol. Kung Carl är sirenen för klok. Apropos, Bertelsköld, jag har ett förslag att göra dig.|62| Ställ dig i sju dagar vid vägen, der vagnen far fram, och betrakta rätt noga grefvinnan, som sitter deri. Om du efter dessa sju dagar ännu har qvar en enda vrå i ditt hjerta för den spotska brunetten Eva Falkenberg, så skrif med godt samvete till din syster: mon coeurspråk: franska, jag har vunnit mer än Narva; jag har sett Aurora Königsmarkoriginal: Königsmak, och icke blifvit besegrad!konsekvensändrat/normaliserat

214 –konsekvensändrat/normaliserat Prata du!konsekvensändrat/normaliserat

215 –konsekvensändrat/normaliserat Lita på det. Adjö, min gosse, du har fördömdt kallt i ditt tält, och vinet är slut. Lösen för i natt är Kongsör. Jag önskar vi voreoriginal: voro (källa för ändring: HT) der!konsekvensändrat/normaliserat

216 Med dessa ord gick den muntre kaptenen, gnolande på en visa, kanske för att uppsöka andra kamrater, som hade mera att bjuda. Gösta Bertelsköld kastade sig på sin tältsäng och sökte fördrifva den långa vinterqvällen med att tänka på sina vänner borta i norden. Än kallade han i minnet sin mor, den ädla och stolta grefvinnan; än sin bror Torsten, som fortfor att andas Frankrikes hofluft; än den älskade systern Ebba, som nu var i sin ungdoms första fägring; än en mörkögd Eva, som kanske redan glömt sin vandrande riddare; än Stockholms palatser;original: palatser: än Kongsörs jagtmusik; än barndomsminnen från Majniemi, som både hos Gösta och hans syster qvarlemnat en |514|outplånlig kärlek för Finland. Alla dessa bilder väfde sig tillsammans i den unge krigarens tankar, och med dem blandade sig ärelystnadens drömmar och djerfva planer till kommande segrar. Gösta Bertelsköld hade redan gått i Carl XII:s skola; han ansåg ingenting omöjligt för ett godt samvete, en stark arm och ett oförfäradt mod; men i allt hvad som gick derutöfver, och särdelesoriginal: serdeles (källa för ändring: HT) i allt hvad som tillhörde den tidens fria galanteri, var han, som vännen riktigt anmärkt, ännu fullkomligt ett barn.

|63|

217 Och likväl, var det väl så förunderligt, att under allt detta den sköna grefvinnans bild mer än en gång återkom för den nittonårige ynglingens tankar? Hans nyfikenhet var väckt; han sökte att påminna sig damen i vagnen; han inbillade sig att hon verkeligen var mer än vanligt skön; och hvilket afbrott var ej en sådan syn i ett vinterlägers enformighet! Ju mera Gösta tänkte derpå, desto nyfiknare blef han att återse en qvinna, om hvilken hela Europa talat redan i tio år som ett underverk af snille och fägring.

218 Otålig gick ynglingen ut ifrån tältet. Klockan var redan 8 på aftonen; en klar stjernhimmel skådade ned öfver den snöiga nejden, der tälten stodo i rader som hopade drifvor. Knappt 300 steg derifrån syntes ljus ifrån slottet. Gösta visste att Stenbock bodde i ena flygeln, och hufvudbyggnaden var upplåten åt fältkansliet. Men han gissade också, att en mindre flygel af slottet för tillfället var upplåten åt grefvinnan Königsmark. Just i denna flygel glimmade ett ljussken så förunderligt klart.

219 Hvem har ej någon gång erfarit den egna känsla, med hvilken man en vinterafton betraktar ett sådant ljussken, när inbillningen ställer det i sammanhang med föremål, som för oss ha ett särskildt intresse för ögonblicket? Gösta Bertelsköld såg på ljuset, såg åter bort och såg åter dit. Nästan utan att tänka derpå, befann han sig snart vid slottsporten och väcktes ur sina tankar af postkarlens anrop.

220 Han blygdes för karlen; det hade sett löjligt ut att vända om. Jag kan ju helsa på unga Stenbock, sade han till sig sjelf, mån om att muta sitt eget samvete. –konsekvensändrat/normaliserat Kongsör!konsekvensändrat/normaliserat svarade vår löjtnant, och snart stod han på borggården.

|64|

221 Det var första gången Gösta besökte slottet. Dess inre var honom fullkomligt obekant. Då han ej fann någon på gården, gick han på måfå uppför den trappa han i mörkret ansåg ungefärligen vara den rätta. Trappan ledde till en lång och mörk korridor. »Jag måste väl slutligen träffa någon som kan visa mig Stenbocks rum»konsekvensändrat/normaliserat, tänkte ynglingen och trefvade uppåt, i det han kände för sig med handen långs väggarna.

222 Då grep honom plötsligen någon i armen. –konsekvensändrat/normaliserat Är det ni?konsekvensändrat/normaliserat sade en obekant röst.

|515|

223 Bertelsköld for med handen efter värjfästet. Men snart besinnade han sig och svarade i samma ton: –konsekvensändrat/normaliserat ja, det är jag.konsekvensändrat/normaliserat

224 Åter var han fintlig att muta sitt samvete. Hur kan en så dum fråga få ett annat svar? tänkte han vid sig sjelf.

225 –konsekvensändrat/normaliserat Följ mig!konsekvensändrat/normaliserat sade den obekante. –konsekvensändrat/normaliserat Ni kan taga mig i skärpet, så slipper ni trefva långs väggarna. Det är för er skull jag fått befallning att släcka alla lyktor i trapporna.konsekvensändrat/normaliserat

226 Jaså, för min skull! tänkte Bertelsköld.

227 –konsekvensändrat/normaliserat Ni är punktlig på slaget,konsekvensändrat/normaliserat fortfor ledsagaren. –konsekvensändrat/normaliserat Men hur fick ni veta lösen i natt?konsekvensändrat/normaliserat

228 –konsekvensändrat/normaliserat Hm!konsekvensändrat/normaliserat svarade löjtnanten i de gryende mustacherna. För hvem tog man honom?

229 –konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår – litet guld. Icke är det värdt, att svenskarne skryta med sin ärlighet. Men ni träffade väl ingen på borggården? Jag tänker ni skulle ej reda er mer än jemnt, om Stenbocken hade väderkorn af er härvaro.konsekvensändrat/normaliserat

230 –konsekvensändrat/normaliserat Hm!konsekvensändrat/normaliserat svarade åter den unge krigaren. Inom sig tänkte han: det ser ut att bli just ett artigt äfventyr. Vänta, munsjör, jag hade god lust att skrifva den sven|65|ska ärligheten på din rygg. Men tålamod! låt oss se hvad det blir af.

231 –konsekvensändrat/normaliserat Nu äro vi framme,konsekvensändrat/normaliserat sade ledsagaren, sedan de passerat flera gångar lika mörka som den första. –konsekvensändrat/normaliserat Stig in och vänta här, tills jag anmält er.konsekvensändrat/normaliserat

232 Gösta Bertelsköld stod omkring fem minuter allena i det mörka rummet. Allehanda besynnerliga tankar korsade sig inom hans unga panna. Hvad ville man? Hvad väntade man? Hvad fruktade man? Borde han stadna? Borde han fly? Ingen svarade. Det förekom honom, som hörde han på afstånd en cittras toner; strax derpå var allt åter tyst, mörkt och hemlighetsfullt.

233 Då uppslogos dubbeldörrarna vid fonden af rummet och för den förvånade ynglingens blickar visade sig en tableau vivantspråk: franska, så bländande skön och tillika så konstnärligt beräknad, att den yppersta målare ej kunnat arrangera en sinnrikare effekt af skuggor och ljus, gruppering och färg.

234 Det förekom Gösta, som hade man inför hans ögon upprullat förhänget till en theater. Mellan honom och scenen var mörker; men scenen var upplyst och fängslade ögat. I denna belysning af osedda lampor satt längst borta i perspektivet en qvinlig gestalt, en fé, eller kanske snarare en af dessa Olympens gudinnor, på hvilka den tidens poetiska bildspråk hade en så outtömmelig rikedom.

235 Hon var stolt och högvext som en Juno och likväl så skön och smäktande, som poeterne älskade att skildra Afrodite. Dianas måne skulle ej hafva blygts att belysa hennes kungliga panna, medan en Minervas snille och qvickhet |516|spelade kring hennes fina svällande läppar och under hennes mörka ögonhår. Om Gösta Bertelsköld|66| ägt på sin tid en Tegnér att beundra, så skulle han genast ihågkommit huru

konsekvensändrat/normaliserathögbarmad, smärt, gullhårig

en ny Aurora kom;konsekvensändrat/normaliserat

237 men han skulle då genast ha korrigerat skalden uti ett: detta gyllene hår var svart som en sydländsk natt och flöt som en ram af skuggor kring pannans och kindernas bländande hvithet. Alla de finare detaljerna af detta bildsköna ansigte kunde den häpne ynglingen ej genast och på afstånd urskilja. Han såg ej penselbågen af dessa ögonbryn, hvilka tidens skalder liknade vid nattliga skyar öfver den uppgående solen. Han såg ej rundningen af denna mun, som af skalderna förliknades än vid Helikons ros, än vid Aganippes källa och som var så liten och körsbärslik, att den ej skulle ha gillats af nutidens smak; men för den tiden och för flera efterföljande slägten var och förblef den ett mönster af behag. Han såg ej gracerna, hvilka, om man får tro samma poetiska skildringar, ständigt lekte i yra flockar kring läpparnas rosor. Han såg ej heller – kanske lyckligt för honom – denna nästan omärkliga slapphet i nedra ögonlocken och detta egna veka skalkaktiga drag i öfverläppens sista försvinnande linie, som tyder uppå att en skön qvinnas mun är skapad för andra kyssar, än den himmelska kärlekens.

238 Grefvinnan Aurora Königsmark förstod sig förträffligt uppå att arrangera theatereffekter så, att de för åskådarne syntes alldeles naturliga och tillfälliga. Hon satt helt enkelt vid skrifbordet i sitt kabinett, något vårdslöst framlutad, medan hon skref ett bref vid det rosenfärgade skenet af två alabasterlampor, som spridde en lätt parfym öfver det lilla, med utsökt smak dekorerade rummet. Hennes toilett var så enkel, som den var|67| tvungen att vara i Carl XII:s läger, men tillika så utsökt, som den finaste beräkning vågade tillåta sig. Skada att Carl XII:s historieskrifvare, den lärde och omständelige Nordberg,original: Nordberg (källa för ändring: HT, 1874, 1884) i sina tre stora folianter ej ansett det löna mödan att kosta mer än några rader på den sköna grefvinnans besök och icke ett verbulum på hennes toilett. Så mycket är visst, att den enda solitären på hennes tinning icke öfverstrålade de två, dem naturen skapat derunder, och att den svarta sammetsroben, beräknad att förhöja halsens hvithet, icke var mjukare än de svarta lockarna, hvilka grefvinnan aldrig fullkomligt, utan blott efter egen smak behagade kröka under modets tyranni.

239 Bertelsköld tog några steg framåt, men stadnade åter. För första gången i |517|sin lefnad kände han sig rädd, emedan han för första gången ej hade handlat i sina egna ögon öppet och ridderligt.

240 Ehuru der voro två mörka rum emellan, hörde grefvinnan de tunga karolinska stöflarnas steg, lyftade lätt sitt hufvud och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Är det ni, lieber Törnflycht? Stig in, mon pagespråk: franska!konsekvensändrat/normaliserat

241 »Löjtnant Törnflycht, grefve Pipers svåger – hennes page! det var för honom man tog mig!» tänkte Bertelsköld, bemannade sig, tog åter ett par steg framåt och kom dervid att blifva belyst af lampskenet. I samma ögonblick trädde från yttre rummet emot honom grefvinnans polske hofmästare, grep honom hårdt i armen och sade med samma röst, som nyss förut hviskat i trapporna: –konsekvensändrat/normaliserat Ni är icke den rätte. Hvem d–n är ni, herre, och huru har ni understått er att intränga hit?konsekvensändrat/normaliserat

242 Bertelsköld lösgjorde saktmodigt sin arm och hviskade, utan att höra på mannens frågor: –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är den damen?konsekvensändrat/normaliserat

|68|

243 Onyttiga fråga! han visste redan svaret inom sig.

244 Hofmästaren misstog sig om den unge krigarens saktmod och blef nog djerf att fatta honom i kragen med en åtbörd, som nog mycket liknade en anvisning på dörren. –konsekvensändrat/normaliserat Ni vindböjtel, ni nattskojare,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat vågar ni trottsa hennes höga durchlaucht i hennes högstegna rum? Ni slyngel! Ni herr Ingenting! Jag skall ge er lektion ...konsekvensändrat/normaliserat

245 Det fordrades anblicken af en Königsmark, för att behålla sitt lugn vid första hälften af detta tilltal. Andra hälften var dock påtagligen en hälft för mycket. Utan att svara, tog Bertelsköld hofmästaren för bröstet, lyftade honom från golfvet, höll honom framför sig på rak arm, bar honom till dörren och kastade honom temligen omildt ut i den mörka koridoren. Den stackars mannen var så betagen af förvåning, att han icke gaf ifrån sig ett ljud, utan föll som en klump till golfvet derute.

246 Oroad af larmet, glömde den sköna grefvinnan hela sin lilla theatereffekt, steg hastigt upp och ringde på kammarjungfrun. Men redan innan tärnan hann inträda, stod Gösta i dörren till kabinettet. Naturen hade aldrig ämnat honom till hofman, men han hade ju lefvat tre glada år vid ett hof, och en riktig känsla sade honom, att han var skyldig den sköna damen en förklaring öfver sitt oväntade inträdande.

247 Han sade sitt namn, berättade sitt misstag om trappan, sitt möte med hofmästaren, ochoriginal: oeh bad hennes nåd icke illa upptaga, att han svarade: det är jag! när man frågade honom: är det ni?

248 Förklaringen upptogs mycket nådigt. Ett hjerteligt löje, ett af dessa löjen som förtjusade halfva verlden, spelade kring grefvinnan Königsmarks läppar. |518|Den unge grefvens naiva förklaring, kanske också hans resliga,|69| starka, fast ännu icke fulltoriginal: fallt utbildade kämpagestalt behagade henne ögonblickligen. Kanske kom der ock genast beräkning med, ty grefvinnan var känd att räkna bra. Verlden, lifvet och egna brokiga öden hade lärt henne konsten i grund. Sannolikt hade hennes snillrika hufvud genast funnit en plan att draga nytta af det ledsamma misstaget.

249 Kammarjungfrun, som nu inträdde från ena och hofmästaren från andra sidan, fingo en vink att aflägsna sig. Gösta Bertelsköld befann sig tète a tète med den qvinna, som stört så mångas lugn. Hon anvisade honom en plats helt nära sig, och han satte sig – ej utan förlägenhet.

250 –konsekvensändrat/normaliserat Jag prisar min lyckliga stjerna för detta misstag,konsekvensändrat/normaliserat sade hon lätt och otvunget. –konsekvensändrat/normaliserat Vet ni väl, min bäste grefve, att jag har den äran räkna skyldskap med er familj? Er mor är en Sparre! jag hoppas hon befinner sig väl? Det är en dubbel slägtskap mellan oss och Sparrarne, både genom min far och genom min svåger Lewenhaupt. Alltså, om ni tillåter – konsekvensändrat/normaliseratmon cousinspråk: franskakonsekvensändrat/normaliserat ...

251 Grefve Gösta rodnade och svarade blott med en bugning.

252 –konsekvensändrat/normaliserat Jag hade äfven den lyckan att göra er fars bekantskap i Hamburg,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan. –konsekvensändrat/normaliserat Tillåt mig som fruntimmer säga er, att jag sett få kavalierer sådane som han, sans peur et sans reprochespråk: franska. Mon cousinspråk: franska, jag hoppas, att ni en dag skall likna er far.konsekvensändrat/normaliserat

253 Det var någonting systerligt, nästan moderligt i grefvinnans ton vid dessa ord, och hon fortfor: –konsekvensändrat/normaliserat Jag önskar er lycka till den hjelteskola, i hvilken ni strider med så mycken utmärkelse. Jag beundrar uppriktigt er konung. Tro mig, mon cousinspråk: franska, det gifs intet starkare samband mellan upphöjda själar, än äran;|70| man kan ha den olyckan att stå emot hvarandra som fiender och likväl förstå att hänföras af tapperhetens segrar. Er kung är en ny Alexander. Lyckönska mig, mon cousinspråk: franska, att jag hunnit öfver svärmeriets ålder; ty ser ni, – jag har sett honom blott en enda gång, och likväl har jag målat hans porträtt ur minnet.konsekvensändrat/normaliserat

254 Vid dessa ord framtog grefvinnan ett ovalt stycke elfenben, på hvilket man såg ett ännu ej fulländadt porträtt af Carl XII – temligen likt, men också nog mycket smickradt.

255 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad tycker ni om porträttet?konsekvensändrat/normaliserat frågade grefvinnan med en viss förnäm likgiltighet.

256 –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd har kanhända sett hans majestät vid hofvet; då var porträttet likt, men nu ser det för ungt ut, Hans majestät är mera brynt af vädret.konsekvensändrat/normaliserat

257 –konsekvensändrat/normaliserat Tror ni det? Jag vill då göra det litet mörkare, – mycket mörkare! Jag har skäl dertill. Hans majestät är en Jofur i molnet; man ser af honom |519|ingenting annat än blixten. Jag är ett vittne derpå, mon cousinspråk: franska. Men att i veckor och månader stänga sig bakom detta åskmoln för att icke nödgas se en qvinna, hvars största brott är att hon äger tvenne fädernesland, som hon ville försona – det är icke rätt, det är icke nobelt! Er konung ärkonsekvensändrat/normaliserat ...

258 Brutal – var sannolikt det ord, som sväfvade på grefvinnans läppar, men hon hejdade sig. Häftigheten i hennes ton sjönk genast till mjukhet igen; det lidelsefulla i hennes blick flöt bort uti nya solsken. –konsekvensändrat/normaliserat Er konung är en heros, för hvilken vi andra dödliga äro för små!konsekvensändrat/normaliserat utbrast hon med ironins udd lindad i bomull. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har varit nog djerf att skrifva ett epigramm öfver honom; vill ni höra det? Ni är för artig att vägra; ett ögonblicks tålamod! Ert läger, mon cousinspråk: franska, är rätt en|71|nuyantspråk: franska; huru vill ni jag skall fördrifva min tid? Min cittra är förstämd, mitt lynne likaså. I förtviflan skrifver jag vers.konsekvensändrat/normaliserat

259 Vid dessa ord framtog den sköna grefvinnan ett litet blad ur sin portfölj och deklamerade med fulländad talent ett poem, hvari alla forntidens gudar uppträda,original: uppträder (källa för ändring: HT) den ena efter den andra, för att beprisa Carl XII:soriginal: XII-s dygder: Mars för hans tapperhet, Apollo för hans skönhet, Jupiter för hans rättrådighet, Minerva för hans vishet, Diana för hans jägarebragder o. s. v.

konsekvensändrat/normaliseratSå leddes han i ryktets tempel in;

Så prisade hvarenda gud hans dygd;

Blott vinets gud, blott Afrodite teg!konsekvensändrat/normaliserat

261 Man skulle trott sig höra Afrodite sjelf deklamera sin harm, sin förödmjukelse, med en finhet, ett behag, som i sanning voro oefterhärmliga. Tyvärr gingo dessa snillets blommor till stor del förlorade för karolinen Gösta Bertelsköld. Han såg hvad ingen yngling kunde undgå att se, sin tids skönaste qvinna med den sårade stolthetens hänförelseoriginal: hänförelser (källa för ändring: HT, 1874, 1884) skildra sitt eget nederlag; – mera såg han ej; snillets eld och qvinnohjertats gåtor voro förborgade ting för hans oerfarna ögon.

262 Den unge ädlingen kände sin underlägsenhet: han förekom sig sjelf högst tafatt och olycklig; han vågade ej se upp, ty glansen af dessa ögon förbrände honom likt tropikernas sol på en nordisk barrskog.original: barrskog, Denna ställning blef honom omöjlig att uthärda. Han stod upp för att gå.

263 Grefvinnan,original: Grefvinnan (källa för ändring: HT, 1874, 1884) så van vid smickrets loftal öfver hennes talenter – och poesin var den tiden blott en talent att lägga sina ord behagfullt och qvickt – syntes ett ögonblick förvånad öfver sin åhörares likgiltighet, men|72| snart hade hon genomskådat hans tankar. Det var ej så man skulle vinna en af Carl XII:s krigare.

|520|

264 Hon ändrade genast ton. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, min kusin, jag kan ej taga på mitt samvete att ha tråkat ihjäl er med ett ledsamt poem. Visa mig den godheten och hör mig ett ögonblick. Låt oss lemna dessa leksaker, med hvilka man fördrifver en ensam och sysslolös stund. Jag är på sätt och vis en fånge i ert läger. Ni äger makten. Jag eger blott böner. Vill ni ännu gå, min grefve?konsekvensändrat/normaliserat

265 –konsekvensändrat/normaliserat Ers nådkonsekvensändrat/normaliserat ...

266 –konsekvensändrat/normaliserat Ni har en syster; föreställ er att jag är er syster. Ni har en mor; föreställ er att jag är er mor. Ni är en sann ädling, jag kan derföre tala uppriktigt till er och säga er utan omsvep, att jag begär en tjenst af er.konsekvensändrat/normaliserat

267 –konsekvensändrat/normaliserat Om det står i min maktkonsekvensändrat/normaliserat ...

268 –konsekvensändrat/normaliserat Det der säger ni mig med en ton, som fruktade ni att jag ämnar begära af er ett högförräderi. Fi donc, mon cousin!språk: franska Har ni någonsin hört en Königsmark befläcka sin sköld med en trolöshet? Jag förmodar att min familjs öden ej äro er obekanta. Sedan vi valt Sverige till vårt fädernesland, tjenade vi det redligt. Vi hade lyckan göra riket betydliga tjenster. Vi ägde en omätlig förmögenhet; vi tryggade oss vid konungaord och heder. Carl XI tog likväl ifrån oss allt hvad han förmådde, och förolämpade, svikne, utarmade, lemnade vi det otacksama land, som dragit nytta af våra tjenster och nu drog nytta af våra plundrade rikedomar.konsekvensändrat/normaliserat

269 Grefvinnan rispade tankfull med skaftet af sin solfjäder den blankt polerade bordskifvan och fortfor: –konsekvensändrat/normaliserat Ni finner att vår tillgifvenhet för pfaltziskaoriginal: pfaltzsiska (källa för ändring: HT, 1874, 1884) huset måste svalna vid sådana tilldragelser. Mina bröder föllo i sin ålders blomma. Min syster och jag voro två värnlösa|73| fruntimmer. Den rättvisa Carl XI vägrat oss, väntade vi af hans son. Carl XII vägrar mig till och med audiens. I tre veckor har jag förgäfves anhållit derom. Sjelfva grefve Pipers förord och böner ha varit förgäfves. Jag har nedlåtit mig att bönfalla, der jag ägde rätt att fordra. Ni är stolt, min grefve; ni vet då hvad det vill säga att förödmjuka sig för en konungs förtrogne ...konsekvensändrat/normaliserat Carl ville ej se mig. – Ah – han känner ej en Königsmark. Han måste se mig, han måste höra mig, antingen han vill eller icke. Och dertill, grefve Bertelsköld, skall ni vara mig behjelplig.konsekvensändrat/normaliserat

270 –konsekvensändrat/normaliserat Jag, min grefvinna!konsekvensändrat/normaliserat

271 –konsekvensändrat/normaliserat Åter den minen, mon aimable cousinspråk: franska, alldeles som skulle jag begära ett brott utaf er! Hvad tror ni då om mig? Man har kanske sagt er att jag är hitsänd af konung August, för att bemedla en fred? Och om så vore, hvilket ni kan tro eller icke, efter behag, vore det något så gudlöst att vilja försona tvenne högsinte furstar, hvilka förenade kunde vända sig mot bådas farligaste medtäflare, Ryssland? Sachsen är mitt andra fädernesland; jag skulle |521|då tala i dess namn till mitt första fädernesland. Med eller utan politik, äro icke min familjs rättvisa fordringar hos Sveriges krona ett nog talande skäl för en olycklig, en af verlden smädad qvinnas besök i det Svenska lägret? Är det ett brott att bistå henne deri? Är det riddaresed numera i Sverige, att vägra den förföljda ända till möjligheten att återvinna sin rätt? Nej, min grefve, bon gré, mal gréspråk: franska, konungen måste höra mig, om jag ock skulle kasta mig under hofvarna af hans häst. Vill ni bistå mig deruti?konsekvensändrat/normaliserat

272 –konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår ej er mening.konsekvensändrat/normaliserat

273 Grefvinnan fattade ynglingens hand, höll den emellan sina och betraktade honom med en blick, som skulle|74| vara moderlig eller systerlig, men som, kanske mot hennes egen vilja, var i stånd att bränna ett nittonårigt hjerta till aska. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarje dag,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat en timma efter middagen, tillbringar konungen en stund allena i sitt tält. Några säga att han då skrifver till sin syster, hertiginnan af Holstein – han behöfver en vecka till att författa ett bref. Andra säga att han är sysselsatt med andaktsöfningar. Lika godt, Bertelsköld ... ni skaffar mig inträde i konungens tält vid denna tidkonsekvensändrat/normaliserat ...

274 Den unge krigaren teg.

275 –konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår er. Det skulle väcka uppseende. Var lugn. Jag kommer inhöljd i en officerskappa. Det är i skymningen. Ingen skall igenkänna mig.konsekvensändrat/normaliserat

276 Bertelsköld fortfor att tiga. Elden i grefvinnans blickar flammade högre.

277 –konsekvensändrat/normaliserat Ni tror kanhända att konungen blir uppbragt. Det är möjligt. Jag fruktar honom icke. Jag känner furstars lynnen. Jag vet att besegra dem. Konung Carl skall kanske möta mig med harm, men han skall skiljas försonad.konsekvensändrat/normaliserat

278 Bertelsköld teg allt ännu. En rodnad steg allt högre på hans panna. Grefvinnan märkte det. Hon fördubblade sin omätliga tjusningskraft.

279 –konsekvensändrat/normaliserat Bertelsköld ... till er står allt mitt hopp. Alla andra medel ha strandat mot konungens halstarrighet. Utan er är allt förloradt. Af er beror min familjs öde. Ja än mer, – af er bero kanhända tvenne rikens väl eller ve och verldens fred. Och ni tvekar ännu! Ädle grefve, fordrar ni en större lön – en större ännu! Finns det då något ännu högre, ännu skönare, säg, och den tacksamma Aurora Königsmark är beredd att belöna er riddaretjenst med sin aktning, sin beundran, sin eviga vänskapkonsekvensändrat/normaliserat ...

|75|

280 O hexa, hexa, du mörksens furstinna i englaskepnad, du som förtrollat halfva Europa med dina ögons glans – du, för hvilken furstarne legat på knä och skaror af tillbedjare tändt sin afgudadyrkans rökoffer – du sköna, snillrika, oemotståndliga demon – du lofvar en bländad yngling den djerfvaste lön hans djerfvaste drömmar bäfvat att ens ana, – du tjusar honom med musiken af de fagraste ord – och nu står han svindlande vid branten |522|af sitt fall, och ingen räddande stämma varnar honom: akta dig, akta dig, syndens skönaste spöke omsnärjer dig med rosor, men innantill äro der bittra törnen!

281 Dock – denna stämma kom; ett ringa, obetydeligt minne – segrarnas bok, som systern förvarade hemma i Stockholm. Denna tanke var nog. Gösta Bertelsköld for med handen öfver sin glödande panna, likasom för att förvissa sig att allt detta icke var en gycklande dröm. Derpå bemannade han sig, drog sin hand ur grefvinnans och svarade hårdt, strängt – för att afskära för sig sjelf hvarje tvekan: –konsekvensändrat/normaliserat Grefvinna – ni sade mig nyss att en Königsmark aldrig befläckat sin sköld med en trolöshet. Det kan ej vara ert allvar att begära något sådant af en Bertelsköld. Hvad ni begär är ett förräderi; – min herre och konung förråder jag aldrig; Ni borde veta det, ni; hvilken lön ville ni gifva mig, som skulle uppväga hedern? Farväl, ers nåd! Ni kan ej missförstå mig. Ni har frågat mig som qvinna; jag har svarat er som soldat, och hvarje krigare i vårt läger skall svara er detsamma som jag.konsekvensändrat/normaliserat

282 Med dessa ord ilade Gösta Bertelsköld bort, snabbt,original: snabbt (källa för ändring: HT, 1874, 1884) brådstörtadt, utan att ens våga lyfta sina ögon till ett|76| nytt möte med de farliga flammor, som hotade tända hela hans väsen i lågor.

283 Återkommen i sitt tält,original: tällt, försökte han bedja. Han ville tacka Gud att ha undkommit frestelsen. Förgäfves. Det svindlade ännu för hans tankar. Allt hans blod var i uppror. Han kastade sig på den hårda bädden; ingen sömn! Han störtade åter ut i den frostiga vinternatten; ingen kyla! En eldström susade genom hans ådror. En demon återförde beständigt för hans blickar den tjusande gestalten derborta i det yppiga gemaket. Slutligen tände han ljuset och satte sig att skrifva. Han skref till sin hulda, sin älskade syster; han manade i sitt minne en annan gestalt, hvars älskliga drag redan länge vuxit in i hans själ. Och se, det lyckades honom. Eldströmmen brusade mattare, den svalkades, slocknade och öfvergick i det goda samvetets obeskrifliga lyckliga lugn. Gösta Bertelsköld vågade till och med i ett postskriptum bedja Ebba anteckna Würgen i segrarnas bok. Mera vågade han ej yppa derom.

284 Men när han ilade bort från slottet, sköto grefvinnans ögon mörka blixtar i ynglingens spår, och hon sönderbröt bit för bit den glänsande solfjädern i sin hand. Derpå ringde hon. –konsekvensändrat/normaliserat Czernicki, du har i morgon ditt afsked. Att skicka mig en sådan tölp! Att förödmjuka mig inför ett sådant marmorbeläte! Skicka efter Törnflycht! Nej, låt bli, jag vill ej se honom. Jag vill ej se någon från detta afskyvärda läger!konsekvensändrat/normaliserat

285 Hofmästaren gick. Den sköna grefvinnan utbrast i tårar. Ack, hon var dock en qvinna, hon hade dock ett hjerta, detta hjerta hade engång varit |523|ädelt och skönt som hennes gestalt, och synd och verld hade ej förmått utplåna alla spår af dess ursprungliga höghet. En hel samtids lättsinne, en hel väfnad af förledelsens finaste|77| snaror hade sammansvurit sig till hennes fall. Huru mången dödlig har ägt styrka att bära hennes triumfer och undgå hennes öde! Den som det kan, må kasta första stenen uppå den beundrade, den afundade och dock i sitt hjertas djup förkrossade qvinnan Maria Aurora Königsmark, en konungs älskarinna och en hjeltes moder!

286 Om hennes besök i svenska lägret kan ännu tilläggas, att hon utförde sin djerfva föresats och misslyckades totalt. En dag lyckades hon möta konungen på en trång väg, der han ej kunde komma förbi henne. Genast steg hon ur vagnen. Men konungen lyftade på hatten, hvarken mer eller mindre än han gjorde för den ringaste, kastade derpå genast om sin häst och red bort, utan att säga ett ord. Detta var sista försöket. Med tårar af harm lemnade grefvinnan det svenska lägret, medförande blott den stolta vissheten, att hon var den enda dödliga, som Carl XII någonsin fruktat.

konsekvensändrat/normaliseratHögbarmad, smärt, gullhårig

En ny Aurora kom;

Från kämpe tjuguårig

Hon vände ohörd om.konsekvensändrat/normaliserat

|78|

5. Rex Regi Rebellis.

288 De stormiga tiderna gingo allt framåt, och beständigt framåt gick konung Carl. Segrarnes bok, som den unga Ebba Bertelsköld förvarade i Stockholm, blef beständigt riktad med nya namn uppå nya sidor. Intåget i Warschau, segern vid Klissow d. 19 Juli 1702 och Krakaus eröfring voro det året deoriginal: det (källa för ändring: HT, 1874, 1884) största och ärofullaste.

289 Under tiden drefvo ränker och partier sitt dunkla spel om Polens krona, som nu blifvit insatsen i krigets blodiga hasardspel. Olyckan, ännu feg som en tjuf, begynte att under mörkret nagga i segrarens hälar. Vid Jesna, der Wiecnoviecki nedgjorde den tappre Hummerhjelms ryttare, flöt det första svenska blod i ett Polskt nederlag. Patkull sprängde Schlippenbachs corps vid Erastfer. Vid Krakau, der Magnus Stenbock ena stunden brandskattade kyrkors och borgares rikedomar och andra stunden derefter lät de ädlaste viner strömma vid sin lysande taffel, bröt konungen sitt ben. Men sådant aktade konung Carl för ringa ting.

|524|

290 Ingen penna kan skildra allt hvad hans krigare hade att uthärda under marscher och mödor, i hunger, hetta och köld, en ringa hop, omgifven af otaliga förbittrade fiender. Ofta blef segern deras lön, just emedan de slogos för lifvet. Ryktet gick framför dem som en stormhvirfvel; förskräckelsen förlamade fiendens arm;|79| under polackens blanka harnesk klappade hjertat hårdare; under sachsarens broderade jacka gömde sig fruktan, när han på långt håll såg svenska standarter svaja vid skogsbrynet. Bakom Krakaus jernport stod den gamle Wielopolski,original: Wieopolski, (källa för ändring: HT) fast besluten att försvara slott och stad. Konung Carl satte med Stenbock och några få man öfver Weichseln. »Öppna porten!»konsekvensändrat/normaliserat ropade konungen på fransyska; – porten öppnades. Polens andra hufvudstad föll.

291 Men under dessa strider och segrar hårdnade konungens hjerta, såsom jernet af ständig hamring blir tätare. Alla hans konungsliga och menskliga dygder likasom styfnade under sitt eget öfvermått och blefvo så efterhand de säkra förebuden till stundande förderf. Man bjöd honom fred: aldrig har en segrare med större blindhet förtrampat segrarnas frukter. Sverige skulle få Kurland, konung August skulle afsäga sig Sachsens kurhatt, betala 6 millioner r:drriksdaler i skadestånd och jemte Polska republiken förbinda sig med Sverige mot Ryssland. Carl vägrade; han ville oryggligen nedrycka Polens krona från menedaren Augusts hufvud, »om han ock derföre måste dröja femtio år i Polen»konsekvensändrat/normaliserat. Dessa ord voro digra på öden. De inneburo i sig Polens förderf, Sveriges nederlag, Finlands förlust. Hade den svenska hjelten då vändt sitt svärd emot öster, der lavinen tungt, långsamt, men orubbeligt vältrade fram ifrån Wolgas källor mot vesterländerna, då hade mycket nu varit annorlunda; men – Carl XII hade kanhända ej då varit den man, om hvilken skalden säger att original: han (källa för ändring: HT, 1874, 1884)

konsekvensändrat/normaliseratHan kunde icke vika,

Blott falla kunde han.konsekvensändrat/normaliserat

293 Hela sommaren och hösten 1703 stod svenska armén i spridd ställning framför den starka fästningen Thorn.|80| 7 000konsekvensändrat/normaliserat sachsare, kärnan af konung Augusts armé, stodo derinne, under den tappre Kanitz och svuro, jemte borgerskapet, att försvara platsen till det yttersta. Det var här som den grånade hjelten Bernhard von Lieven stupade för en kanonkula vid konungens sida, – den kännbaraste förlust för Carl, alltsedan den ridderlige hertigen af Holstein föll för en falkonetkula vid Klissow. Först i September, sedan svenskarne erhållit groft artilleri och förstärkningar, kunde de börja |525|beskjuta fästningen, hvilken de härtills sökt uthungra. Hela svenska lägret var öppet på alla sidor och ägde ej andra förskansningar, än sina försvarares mod. Det var en djerfhet ända till öfverdåd, – den trotsigaste lek med faran, som någon fältherre tillåtit sig; ty öfverallt svärmade polackarnes lätta ryttareskaror under Brandt kring lägret. Ej ens en jordvall var uppkastad framför konungens tält; fiendens kulor sväfvade ständigt deröfver och deromkring. –konsekvensändrat/normaliserat Bröstvärnkonsekvensändrat/normaliserat, sade konung Carl, –konsekvensändrat/normaliserat äro tecken mindre af försigtighet, än af hjertats feghet.konsekvensändrat/normaliserat

294 En afton sent kom konungen åter från en rekognoscering i nejden, gick helt sakta på tå in i tältet, för att ej väcka den sofvande pagen, kastade sig på sin hårda bädd och somnade tungt. Tidigt på morgonen vaknade pagen af en hård stöt, som skakade tältstängerna och den lätta duken. En kula hade träffat tältets spets och slitit ett stycke deraf; dagen sken in genom det improviserade fönstret. Men konungen sof.

295 En dag hade konungen och de tyska prinsarne nyss uppstigit från taffeln, då en kula gick tvertigenom tältet och nästan vidrörde silfverservisen på bordet. Konungen log.

296 En annan dag stod konungen i löpgrafven och framräckte sjelf en fascin, för att påskynda arbetet. En|81| kula hven förbi och ryckte fascinen ur hans hand. Konung Carl tog en ny fascin och fortfor med arbetet likasom ingenting händt.

297 Dessa faror hade sin tjusning; detta personliga hjeltemod förfelade icke sitt intryck. Den ringaste soldat lärde sig att icke akta lif och blod mer än deras konung gjorde det.

298 En morgon i början af Oktober hade en sqvadron af lifdragonerne fattat posto vid de längst framskjutna verken såsom betäckning för arbetarne och kanske mest för att bevaka de olycklige polske bönderne, som tvungos att midt i kulregnet uppkasta vallar och batterier till att betvinga deras lands fastaste bålverk. Konungen sjelf var som vanligt främst uti faran ej långt derifrån. Mellan dragonerne uppstod då ett samtal, medan de ej hade annat att göra.

299 –konsekvensändrat/normaliserat Bogatir har magrat bra mycket på sednare tiden,konsekvensändrat/normaliserat sade en skäggig ryttmästare till Gösta Bertelsköld, som höll stilla vid hans sida. –konsekvensändrat/normaliserat Jag håller mina stigbyglar mot en afsigkommen hästsko, att han icke sträcker ut i nästa choc. Skjut honom för pannan, det är det bästa; vi få nog bättre kampar i Thorn.konsekvensändrat/normaliserat

300 –konsekvensändrat/normaliserat Då vore jag galen,konsekvensändrat/normaliserat svarade den unge löjtnanten förargad. –konsekvensändrat/normaliserat Bogatir är af finsk mor, fastän fadren var polsk, och allt finskt är segt som synden: det håller ut, när man tycker det som mest utslitet och alldeles hängfärdigt. Nej, bättre det, än den polska lifligheten, som brusar upp, galopperar i början |526|och släpar benen efter sig, innan ridten är slut. När tror du, Lagerkrants, att vi komma in bakom de der murarne?konsekvensändrat/normaliserat

301 –konsekvensändrat/normaliserat När Gud och konungen vilja,konsekvensändrat/normaliserat var svaret.|82| –konsekvensändrat/normaliserat Der står han igen vid yttersta batteriet. Ser du, det är en kung! Kulorna hagla som ärter omkring honom.konsekvensändrat/normaliserat

302 –konsekvensändrat/normaliserat Nog står kung Carl. Gud är hans sköld.konsekvensändrat/normaliserat

303 –konsekvensändrat/normaliserat Tro den som vill. Jag har min tro för mig.konsekvensändrat/normaliserat

304 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad behöfs der annat, än att tro på Gud och ett godt samvete?konsekvensändrat/normaliserat

305 –konsekvensändrat/normaliserat Jo ser du – kungen är hård.konsekvensändrat/normaliserat

306 –konsekvensändrat/normaliserat Prat!konsekvensändrat/normaliserat

307 –konsekvensändrat/normaliserat Säg mig, du som varit med kungen i många äfventyr, har du någonsin sett honom blöda?konsekvensändrat/normaliserat

308 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, det mins jag ej att jag sett.konsekvensändrat/normaliserat

309 –konsekvensändrat/normaliserat Der ha vi det. Två gånger har du sett kungen stupa under björnens ramar. Tjugu gånger har du sett honom likasom vinka åt kulorna: förbi, hundsfottar! Men aldrig har du sett honom blöda. Jag tycker det der är klart. Kungen är hård. Der biter hvarken jern eller bly, hvarken lefvande eller dödt uppå honom.konsekvensändrat/normaliserat

310 –konsekvensändrat/normaliserat Aldrig kan jag det tro. Gud är hans sköld.konsekvensändrat/normaliserat

311 –konsekvensändrat/normaliserat Icke är kungen sämre karl för det han är hård. Det vet ju hvart barn, att Gustaf Adolf också var hård. På honom bet ingenting annat än en silfverkula, stöpt af en helgonabild. Din farfar var också hård, säger man.konsekvensändrat/normaliserat

312 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har hört sägas det. Men jag tror att menniskorna gerna söka små orsaker till stora ting. Det är något stort att en man har ett hjeltehjerta och att en fältherre eller en konung icke väjer en tum undan faran, utan fastmera söker henne mer än hans ringaste knekt. Sådant begripa ej vanliga menniskor, utan dikta ihop allehanda skrock, för att ej behöfva tro på ett hjeltemod, som de icke förstå.konsekvensändrat/normaliserat

|83|

313 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, Bertelsköld, nu gör du dig till. Du kan ej neka att din farfar var hård, för det att en finsk hexa gifvit honom en ring. Du är också en finne; du vet mer än du låtsar om. Icke skulle jag skämmas för det, om du kunde skaffa mig en sådan talisman. Då först skulle jag bli en huggare; jag skulle ensam taga hela Thorn.konsekvensändrat/normaliserat

314 –konsekvensändrat/normaliserat Det kan du göra ringen förutan. Jag kan ej skaffa dig honom; min bror Torsten har honom.konsekvensändrat/normaliserat

315 –konsekvensändrat/normaliserat Det vore skada. En sådan pennfäktare som han får aldrig i sina dar att göra med annat än bläck. Men vänta ... jo, nu mins jag något. Jag träffade Torsten dagen innan han for till Paris. Det var tal om ringen, och då svor han uppå att han förlorat den en vecka förut.konsekvensändrat/normaliserat

|527|

316 –konsekvensändrat/normaliserat Är det möjligt? Det sade han ej åt mig.konsekvensändrat/normaliserat

317 –konsekvensändrat/normaliserat För det att ni båda beständigt voro i gräl. Det faller mig något in. Man sade ju om din farfar att han hade lycka i allting och att han deraf blef så der liksom en smula hård till sinnes, så att han brydde sig hin om allt annat, bara det gick, som han hade för sig.konsekvensändrat/normaliserat

318 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har hört sägas det.konsekvensändrat/normaliserat

319 –konsekvensändrat/normaliserat Nå, förstår du nu? Hvad säger du om kungen? Är han ej likasom en smula styf till sinnes, så att ingen f–n får honom att gå från det han en gång föresatt sig, om det också vore rosenbefängdt?

320 –konsekvensändrat/normaliserat Ja för det att han alltid vill det som är rätt och hurtigt och godt.konsekvensändrat/normaliserat

321 –konsekvensändrat/normaliserat Basta. Nog har jag respekt för kungen, det skall ingen trosspojke säga annat om mig. Men rår han för det att han är en menniska och kan förlöpa sig? Då får platt ingen bugt på honom. När man nu lägger till att han har lycka i allting, som hvar man vet, såkonsekvensändrat/normaliserat ...

|84|

322 –konsekvensändrat/normaliserat Så hvad?konsekvensändrat/normaliserat

323 –konsekvensändrat/normaliserat Så vill jag svära uppå att han har den ringen, som Torsten förlorat. Ja jemnt opp densamma!konsekvensändrat/normaliserat

324 –konsekvensändrat/normaliserat Du är galen.konsekvensändrat/normaliserat

325 –konsekvensändrat/normaliserat Märker du,konsekvensändrat/normaliserat fortfor ryttmästaren, –konsekvensändrat/normaliserat huru sachsarne från den der bastionen skjuta immerfort åt löpgrafven, der konungen står? Betsel och remtyg! De ha släpat dit sin gröfsta kanon; jag känner honom, en af öfverlöparne har sagt mig att de kalla honom Katten.konsekvensändrat/normaliserat

326 –konsekvensändrat/normaliserat Den katten skall ej spänna vår hermelin.konsekvensändrat/normaliserat

327 –konsekvensändrat/normaliserat Har du bättre ögon än jag, så säg; jag tycker mig se artilleristen nalkas med luntan. Jag slår vadoriginal: hvad (källa för ändring: HT) att de ha nys om konungens närvaro och sigta på honom. Hagel und Wetterspråk: tyska, Bertelsköld! Rider jag dit och varnar hans majestät?konsekvensändrat/normaliserat

328 –konsekvensändrat/normaliserat Rider du dit, så beder kungen dig veta hut. Ännu aldrig har kung Carl besvarat en varning med annat än rynkade ögonbryn och, der det så fallit sig, litet smörj.konsekvensändrat/normaliserat

329 –konsekvensändrat/normaliserat Men det är ju ursinnigt! Knappa 400 steg! Gif akt, du skall få se på stunden att Katten fräser.konsekvensändrat/normaliserat

330 Bum! Knappt hade ryttmästaren talat till punkt, innan kanonen brann af på närmaste bastion, och det med en djup bas, som öfverröstade kanonad- och musköteld rundtomkring. Ett starkt moln af damm och uppkastad sand visade tydligt nog, att den tunga kulan slagit ned i den låga vallen af skanskorgar vid löpgrafven, der konungen stod.

331 –konsekvensändrat/normaliserat Sapperment!konsekvensändrat/normaliserat skrek ryttmästaren. –konsekvensändrat/normaliserat Hvart tog kungen vägen?konsekvensändrat/normaliserat

|528|

332 –konsekvensändrat/normaliserat Jag såg honom nyss förut stå der vid skanskorgarne. Store Gud, om någon olycka ...? Man kan ej se något för dammet.konsekvensändrat/normaliserat

|85|

333 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad sade jag!konsekvensändrat/normaliserat ropade ryttmästaren och gaf hästen sporrarne. Gösta Bertelsköld följde honom i första bestörtningen.

334 Vid löpgrafven var allt i förvirring. En bred fåra i vallen betecknade den väg, der kulan gått fram; hon hade tagit hufvudet af en bonde och armen af en soldat; en tredje var likasom bortsopad från jorden, och det var konungen sjelf.

335 Det är omöjligt att beskrifva den häpnad, som i det ögonblicket fattade alla kringstående. Konungen var allt för armén och, som man tyckte, för Sverige. Med honom gick segern; med honom var det omöjliga möjligt; utan honom var allt förloradt. Armén hade så vant sig vid denna tanke, att ingen kunde tänka sig en framtid, om konungen föll.

336 Detta första intryck varade knappt en minut. När det första dammet bortdrefs af vinden, såg man konungens arm och en flik af den välkända blåa rocken lyfta sig upp öfver en sandhög, för att arbeta sig fram. Strax skyndade alla dit med skoflar och spadar, afkastande mullen med mera ifver än varsamhet. Och ett ögonblick derefter såg man kung Carl uppstiga ur mullhögen, likasom ur en graf – grå som den moderliga jorden, men hurtig och brummande öfver att han fått sin mun full med sand. Ett mirakel hade skett: den kunglige hjelten var fullkomligt oskadad; kulan hade endast sopat öfver honom ett litet berg af sand och småsten.

337 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad sade jag!konsekvensändrat/normaliserat hviskade Lagerkrants, glömsk af sin förra fruktan. Han är hård – hård som gråsten. Alla kattor i verlden bryta sina klor mot hans blåa rock!konsekvensändrat/normaliserat

|86|

338 –konsekvensändrat/normaliserat Betyder ingenting!konsekvensändrat/normaliserat ropade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Flera korgar hit! Ladden på, gossar! Gen Katten ärter mot ögonen, så låter hon bli att klösas!konsekvensändrat/normaliserat

339 En förfärlig eld från alla svenska batterierna, åtföljd af ett skallande jubelrop, bevittnade för sachsarne konungens fara, räddning och hjeltemod. Om en stund blef Katten demonterad. Stora stycken af fästningens vallar och bröstvärn nedramlade.

340 Vid middagstiden begärde Kanits att kapitulera mot fritt aftåg. Konungen vägrade och lät fördubbla sin eld. Retad kanhända af sista klösningen, beslöt han att staden skulle stormas.

341 Först skulle generalerne Posse och Stenbock med 2 000konsekvensändrat/normaliserat man taga en rundtomkring med kanoner späckad holme midtuti Weichseln. Derifrån skulle staden sedan bestormas. Men konungen hade i en sak missräknat sig. Det var omöjligt att anskaffa båtar för mer än 600 man.

|529|

342 När det anmäldes, såg man det välbekanta bistra draget öfver konung Carls ögonbryn, och hans enda svar var det likaså välbekanta: –konsekvensändrat/normaliserat Marsch, gå på!konsekvensändrat/normaliserat

343 Carl XII var en Titan, beredd att trotsande storma sjelfva himmelens åskor. Ofrivilligt runno i Gösta Bertelskölds minne de tre bokstäfverna R. R. R. i hans slägtarf, kopparringen, hvilka bokstäfveroriginal: bostäfver blifvit uttydda: Rex Regi Rebellisspråk: latin*)Magister Svenonius underlät aldrig vid dessa ord att mumla något om munklatin och reservera sig med ett: rectius: in regemspråk: latin., konungen är mot konungen upprorisk. Dessa ord syntes honom så hemskt träffande, att han mot sin vilja ihågkom Lagerkrants’ osannolika|87| gissning om ringen och beslöt att i första bref fråga sin syster Ebba derom.

344 Emellertid bröt natten in, när det äfventyrliga företaget skulle utföras. Faran, ja omöjligheten af denna stormningoriginal: storming voro så ögonskenliga, att de tappraste tvekade. Stenbock, alltid klok och försigtig, fattade mod af det ovanliga uttryck han läste i allas ögon och vågade det oerhörda att tilltala konung Carl med följande skarpa ord i hela befälets namn: –konsekvensändrat/normaliserat Eders majestät, det står eder konungsliga vilja fritt att företaga detta anfall, ändock det sker emot hela befälets underdåniga mening och folket dervid föres till en säker slagtbänk. Vi skola som trogne undersåter och krigare följa eders majestät ehvart det bär; men vi förklara ock härmed alle, att i samma stund eders majestät skjuter ut sin båt ifrån land skola vi löpa blindt till storms emot vallarna, på det att vi alla må finna döden, der vår konung och herre icke kan undgå att finna den.konsekvensändrat/normaliserat

345 Vid detta språk, lärdt i hans egen skola, studsade konung Carl. Nattens mörker bredde sig öfver hans hjeltepanna, och han stirrade länge tigande utemot fästningens skugghöljda torn och den breda floden, hvars dunkla vatten, rördt af en storm, likasom girigt väntade att få sluka tusende tappre i sin nattliga graf.

346 För första gången i sin lefnad tvekade Carl XII; mäktiga tankar bröto sig mot hvarandra i hans jernhårda sinne. Dock medan han ännu stod der obeslutsam hvilketdera offret vore störst: hans vilja eller tusende spilda lif – nalkades Piper, den mannen som bäst förstod sig uppå att leda med klokhet det obändiga lejonet.

347 –konsekvensändrat/normaliserat Eders majestät,konsekvensändrat/normaliserat sade han varsamt, –konsekvensändrat/normaliserat värdigas kasta en blick mot sydost. Dagen gryr; det är försent att storma.konsekvensändrat/normaliserat

|88|

348 Konungen vände mekaniskt sitt hufvud. Verkligen syntes redan en svag |530|strimma af den sena höstmorgonen skimra i skyn ochoriginal: oeh belysa tornspetsarne af det sofvande Thorn.

349 –konsekvensändrat/normaliserat Du har rätt,konsekvensändrat/normaliserat sade konungen, glad kanhända att finna ett skäl för den första kontraordre han gifvit, när det gällde ett anfall.

350 Konungens uppror mot konungen var för den gången besegradt.

351 Denna det rättas seger belönades snart af en yttre triumf. Kanits såg svenskarnes tillredelser att storma och begärde för andra gången att kapitulera. Fästningen gaf sig d. 13 Okt.; officerarne fingo behålla sina värjor; hela garnisonen blef krigsfångar. Thorn hade manligt försvarat sig. Största delen af invånarne hade omkommit af brist och sjukdomar. Af de 7 000konsekvensändrat/normaliserat försvararne återstodo blott 1 600konsekvensändrat/normaliserat friska och 2 500konsekvensändrat/normaliserat sjuke. Den tappre Kanits bemöttes med stor heder och fick en plats vid konungens bord. Men fästningsverken jemnades med jorden, och en brandskatt af 100 000konsekvensändrat/normaliserat r:drriksdaler borttog sista qvarlefvorna af den nyss så rika stadens förmögenhet.

352 Svårare kanhända än alla föregående segrar var klokhetens, mensklighetens seger öfver den oböjliga herrskareviljan. Likasom i Carl Gustafs dagar återkom ännu ofta den frågan, som beständigt skall återkomma, der de stora och starka andarnes stolthet sväller af medgångens vind:

353 Hvad återstår för den som besegrat verlden? Att besegra sig sjelf.

|89|

6. Bref från Ebba Bertelsköld till hennes bror Gustaf Adolf Bertelsköld, löjtnant vid lifdragonerne.

354 Stockholm 25original: 24 (källa för ändring: 1874, 1884) Januari 1704.

355 Cher Gustave!språk: franska

356 Med hvilken hjertats åstundan jag öfvergifna syster mottagit dina bref, kan jag dig aldrig nogsamt beskrifva. Jag hafver dig så hjertans kär, att der visst är ingen annan i verlden,original: verlden: (källa för ändring: HT, 1874, 1884) allenast en, som dig i någon måtto likna kan, och den ena ... Coeur de ma viespråk: franska, Gustaf, om du icke snart kommer tillbaka, så finner du aldrig din syster ...

357 Min käre broder, jag hafver icke förgätit hvad du mig skref, att jag alla dina victorier skulle uppteckna i den blåa minnesboken, som jag fått af Erik Falkenberg. Jag hafver det troligen gjort, och står nu der redan hela raden, som jag icke minns att räkna upp ur minnet. När Eva gör mig visite, är hon alltid rätt curieusespråk: franska att veta om der något kommit till. Jag har sagt henne att det är allt skedt för hennes skull, ja att décidementspråk: franska konungarne af Sverige och Polen och czaren skola sluta fred sinsemellan, allenast icke Eva sätter |531|sig deremot och sporrar dig, käre Gustaf, till en sådan ärelystnad, att der aldrig kan blifva fred med mindre Eva Falkenbergs blåa ögon blinka dertill sitt ja och consentementspråk: franska.

|90|

358 »De blå, de blå, ha allt förskyllt» säger Gyllenborg i sitt nya qväde om Daphnis och Chloe. Derpå svarar Eva med en annan färg, som icke finnes på Sveriges fanor, nemligen den röda. Ja, käre Gustaf, det är nu mera än fyra och ett halft år, sedan du for, och allt rodnar Eva ännu hvar gång vi tala om dig. Men jag kan ej lofva att hon derföre rodnar i all framtid, impossiblespråk: franska, min herr vandrande riddare, Eva blir nitton år i Mars och jag i April, enfans d’Eve que nous sommesspråk: franska. Ett år, högst två får kriget räcka ännu, annars ...

359 Ack nej, en Smålandsflicka sjöng för mig här omoriginal: här-om (källa för ändring: HT) dagen en af deras gamla visor:

konsekvensändrat/normaliseratI femton runda år vill jag vänta dig igen.

Och kommer du icke då, så väntar jag ändå.

Uti rosorkonsekvensändrat/normaliserat ...

361 Cher Gustavespråk: franska, jag feliciterar dig och kungen – nej kungen och dig – till all eder stora bravour, som hela Europa med sitt rykte platt uppfyller. Men i ditt tysta öra hviskar jag dig, att de äro många som anse freden vara mycket för mer än Bellonas alla mandater, och att många sorgsna flickor tänka som jag – jag menar som alla de andra – det skall du dem icke förtycka. Det säges här i Stockholm, att kungens bortovaro är riket till mycken ära, men ringa nytta, och rådet börjar att göra sina djupa reverenser för den stormäktiga fröken, min nådigaste prinsessa Ulrika, som har vuxit stor, sedan du såg henne sist, och liknar något sin saliga fru mamma, men icke är hon så hjertans god som den saliga drottningen. Det är sannt att ibland är hon mot oss så amicale, att vi der intet annat se än att hon är som en af oss; particulièrementspråk: franska när vi tillsammans mata canariefåglarne; men en annan gång är|91| hon fièrespråk: franska och estimerar oss grefvinnor icke mer än kammarpigor, så att det rätt olideligt är, dock skall jag lägga det till att hon är rätt aimable för det mesta, och jag vet hennes fyra första inclinationer (fyra!) på pricken, men käre Gustaf, icke vill du väl att jag skall ...

362 I går, som var den 24 Januari, celebrerades hennes kgl. höghets födelsedag. H. M. enkedrottningen lät genom hofmästarinnan och hennes majestäts lakejer allenast avertera excellenserna, grefvinnorna, främmande ministrar och allt det öfriga fruntimret, som är vant att komma till hofvet. Kl. 5 om aftonen var spel och bal uti hennes majestäts apartement, hvarest blef |532|dansadt i rundelen. Vid det vanliga bordet åto sedan så många af de förnämste, som fingo rum, och upp uti fruntimret var ännu ett bord dukadt för 18 personer med fyra asietter och pyramider. I rundelen var ett ovalt bord satt med 17 konfektkorgar, men efter soupèrn blef intet dansadt, efter det var lördagsafton*)Ur Nic. Tessins egenhändiga anteckningar..

363 Det lärer fuller ej interessera dig mycket, k. Gösta, att veta sqvaller från hofvet; men fågeln qvittrar helst om sitt bo. Det kan jag intet förtiga, att Catharina Lillje i fredase blef trolofvad med hofjunkaren Palmfelt, densamme som ett helt halft år brann i ljus låga för Eva Falkenberg, var lugn, bäste broder, han är så visst fången i band och boja, som jag ej är det, men ... Jag innesluter här ett bref från vår kära moder, som Gudilof är vid helsan, äfvensom Torsten; han har i somras badat i Pyrmont. Adieux, mille adieux, chèr frèrespråk: franska, jag hinner ej mera, detta skrifver jag bittida på morgonen med ljus, och deshabillèespråk: franska, men prinsessan väntar|92| oss alltid på tjenstgöring kl. 8, jag får visst intet försumma, adieu, adieu,

364 din alltid trogna lilla syster

365 Ebba.

366 P. S. kl. 2 e. m. Jag kan ej försegla detta, utan att säga dig hvad prinsessan sade i dag på morgonen, jag kom en qvart öfver 8, hennes kongl. höghet gjorde sa petite mouespråk: franska, hvarpå jag undskylde mig att ha skrifvit till dig. »Hur mår er vackra bror?» sade hon tout aproposspråk: franska. I hans majestäts närhet må alla bra, svarade jag. »Det är bra»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon ännu en gång; »jag kan undra om hans vackra blå ögon blifvit förmörkade af krutröken?» – Åter de blå! Ciel, Gustavespråk: franska, skulle du verkligen ha varit prinsessan Ulrikas första flamma?original: !flamma? (källa för ändring: HT, 1874, 1884) Och aldrig ett ord har du sagt mig derom. ... Nu först faller mig något in, som du frågar i ditt bref. Ringen ...konsekvensändrat/normaliserat Gösta, kan jag lita på din tystlåtenhet och på kuriren? Det sägs att brefvena från Stockholm ibland bruka uppbrytas af Piper ...

367 Banna mig icke, bäste vän, jag är grufligt ledsen öfver min barnslighet, men betänk att jag var blott 14 år, hennes kgl. höghet hertiginnan är skulden till allt. Du vet huru hon älskar konung Carl och han henne. När han drog ut i kriget, lät hon en dag kalla mig till sig, smekte mig mycket och gaf mig en stor påse konfekt. Derpå sade hon till mig: säg mig, lilla fröken, är det sannt att er bror Torsten äger en ring, som burits af högstsalig konung Gustaf Adolf och som gör en menniska osårbar uti krig.

|533|

368 konsekvensändrat/normaliseratJag har hört det, ers kgl. höghet,konsekvensändrat/normaliserat sade jag, konsekvensändrat/normaliseratmen intet vet jag det säkert.konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliseratOm lilla fröken skaffar mig den ringen,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, konsekvensändrat/normaliseratså skall jag ge grefve Torsten i stället en ring, som är|93| mycket mera värd. Han är ju ingen krigare, icke behöfver han sådana saker.konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliseratJag skall begära ringen af Torsten,konsekvensändrat/normaliserat sade jag. konsekvensändrat/normaliseratNej pas du toutspråk: franska,konsekvensändrat/normaliserat sade hertiginnan, konsekvensändrat/normaliseratgör för all del intet det, lilla vän; det får ej omtalas för någon, hans majestät är grufveligen ond på trolltyg. Men byt om de båda ringarna, utan att Torsten vet det, och gif mig sedan den jag vill possedera, så lofvar jag fröken att få vara med på den stora fèten före konungens afresa.konsekvensändrat/normaliserat

369 Ack bästa Gösta,original: Götsta, jag ångrar mig så, ja jag kan det aldrig nog ångra, att jag gjorde hennes kgl. höghet till viljes. Aldrig skulle jag gjort det, om ej ödet velat att just samma qväll, när Torsten svor och bedyrade för gamla fröken Posse att han var galen af kärlek till henne (hvilket var bara spektakel, ty jag hörde sedan att han slagit vad derom med kamraterna) – just i detsamma drog han af sig handsken och tappade den, och när jag upptog handsken var ringen qvar deruti, fastän han annars brukade sitta så hårdt på fingret, att ingen fick honom dädan.

370 Om en stund frågade Torsten efter sin handske, frågande så der moquantspråk: franska som han brukade, om jag hittat en bättre handske än mina egna; vi hade ock den aftonen haft en controverse och trätt som små barn, han var alltid så retsam. Hvaruppå jag svarade: här är din usla handske, intet ville jag draga honom på mitt minsta finger. Gaf honom då handsken tillbaka, men intet ringen, varandes det min intention att göra honom en förtret, när han saknade den. Och intet attenderade han den aftonen att ringen var borta.

371 Jag kan ej visst säga mon coeurspråk: franska, om hennes kgl. höghet observerade min träta med Torsten och drog deraf en conjecture, men snart derpå kom hennes kgl. höghet|94| mig hasteligen uppå och begärde ringen, sägande att jag helt säkert hade den. Hvarpå jag blef helt röd och tordes intet neka, utan gaf henne ringen, det har jag sedan bitterligen ångrat. Torsten blef mycket ledsen, när han ringen saknade och lät noga genomsöka alla de rum, der vi varit den qvällen; mon coeurspråk: franska kan sig imaginera med hvad succès han det gjorde. Han förbjöd mig alldeles att omtala det för dig; du ville nog annars honom mästra, sade han. Så måste han resa utan ringen och med en chagrin, som mig ondt gjorde; men kunde jag hjelpa’t då mera? Hertiginnans ring gaf jag honom i stället, sägande att det var en present d’adieuspråk: franska från hennes kgl. höghet, hvilket han trodde, utan att något suspectera.

372 Jag tordes sedan icke fråga hennes kgl. höghet hennes intention med ringen, men när jag betänker hennes stora kärlek till hans majestät och hennes fråga förut om icke en menniska kunde med den ringen gå sain |534|et saufspråk: franska ur alla rencontresspråk: franska, är jag nästan viss uppå att hon gifvit ringen åt konungen (ifall hon ej gifvit den åt salig hertigen, hennes gemål). Och då vill jag säga dig, att kungen har den, men intet vet han sjelf deraf, aldrig kan jag tro att han något trolltyg bruka ville, om han det visste. Jag har ock hört att han bär en medaillon med sin salig fru moders portrait; kan dock intet säga det alldeles visst. Kan du om denna secretspråk: franska få någon säker avis, vore mig kärt. Jag är skräckeligt ledsen öfver mitt oförstånd, förlåt mig det, cher Gustavespråk: franska, aldrig skall jag göra så mera, Din oförståndiga och ångerfulla syster

373 Ebba.

|95|

7. Jagten vid Liebeverda.

374 Nu stod konung Carl XII på höjden af sin väldiga segerbana. Hvilka snabba triumfer! Hvilka omotståndliga framgångar! Warschau taget, återtaget och än en gång eröfradt; Lemberg stormadt med en hand full kavalleri; sachsarne slagne vid Punits, polackerne vid Jakobstadt, ryssarne vid Gemäuerthof; Lithauen, Volhynien eröfrade; intrigernas nät sönderhugget af svärdet: polska kronan ryckt från Augusts hufvud och tryckt på Stanislai panna; segraren inryckande som en störtsjö i Sachsen; hela Tyskland i bäfvan; hela Europa i förvåning; romerska kejsaren darrande på sin thron och färdig att bevilja sitt rikes förtryckta protestanter allt hvad de åstundade!

375 Och under allt detta, medan segern som en betvingad norna lopp efter de Svenska fanorna i söder, kröp nederlaget som en smygande åskvigg bakom segrarens rygg och tog, tyst men säkert, land efter land, strand efter strand, i utbyte mot segrar utan vinning och ära utan klokhet. Nöteborg eröfradt; Nyenskans tre gånger stormadt och taget med kapitulation; Dorpat belägradt och taget; Narva stormadt och eröfradt; Ingermanland och Estland öfversvämmade och tagne; Liffland och Kurland hotade; Petersburg anlagdt; Ankarstjernas anfall mot Kronstadt tillbakaslaget, – intet af allt detta förmådde rycka den Svenske hjelten från|96| hans ärofulla, hans olycksfulla spel om Polens krona. Han såg icke hvad de kloke omkring honom sågo, att dessa härar, som under hans frånvaro planterade den framåt stormande ryska fanan i vesterländerna, icke mera voro desamma som han slagit vid Narva. Kriget hade uppfostrat dem, czar Peter hade förstått att draga en varaktig lärdom af nederlaget, medan konung Carl inhöstade ofärd af sjelfva segern.

376 Freden i Altranstadt, der Polens krona föll för en stund från den förödmjukade Augusts hjessa, var ännu en diplomatisk hemlighet, då Menschi|535|koff vid Kalisch slog svenskarne under Marderfeldt. Ingenting – icke ens det, – förmådde rubba konung Carls fasta tro på sin lycka – denna samma tro, om hvilken Dahlberg fordom så träffande sade: »Konung Carl X tror att lyckan är fyrkantig!»

377 Konung Carl XII var en stor menniska; han kämpade, utan att se sig om till höger eller till venster, för hvad han ansåg rättfärdigt och godt. Han kunde icke vika; derföre föll han. Czar Peter var en stor regent; han kämpade för sitt rikes pånyttfödelse; han kunde vika för motgången utan att brytas; derföre föll han icke förr än vid målet.

378 Vid Altranstadt, nära Lützens berömda slagfält, uppslog svenska armén sitt läger. Carl XII lät visa sig det ställe, der Gustaf II Adolf föll. Man hörde konungen säga: »Jag har sökt att lefva som han: kanhända skall Gud en dag förunna mig en lika skön död!»

379 Dock blef Carl XII:s död icke Gustaf Adolfs, – och hans lif var ej heller desso likt.

380 Konung Carl och konung August hade för första gången personligen träffats i Günthersdorf nära Leipzig. På fyra långa spalter beskrifver Nordberg denna märk|97|värdiga händelse. Att se dessa båda konungar, syskonebarn till börd, hvilkas fejder nu i mer än 6 år höljt stora och fruktbara länder med blod och förödelse – att se dem med öppnade armar falla uti hvarandras famn, det var något så rörande, att tårarne tillrade ned långs de kringstående krigarnes brynta kinder. Det mötet var så hjertligt, så broderligt; konung Carl var, emot sin vana, så artig, så uppmärksam; han lemnade konung August beständigt företrädet; de spisade vid hvarandras sida, de sofvo under samma tak, de samtalade länge och förtroligt i enrum tillsammans. Den bespottaren Voltaire, som icke ens beundran förmår att glömma den elaka vanan att grina åt allt, beskrifver huru konung Carl vid detta möte var klädd i stora ridstöflar, svart halsduk, sin grofva blåa rock med dess förgyllda kopparknappar och den långa värjan, som han burit vid Narva och på hvars fäste han ofta stödde sig. Och då har Carl XII berättat sin gäst, huru han icke på sex år afdragit stöflarna annars än när han gått till sängs, och icke ens då, om fienden var i grannskapet, och deri har samtalet bestått – en malice, som högeligen förtörnar den fromme Nordberg. Men om konung August är det sagdt, att han var sin tids mest fulländade hofman och förstod att visa den gladaste uppsyn och den mest otvungna artighet, just när hans hjerta var uppfylldt af sorg, oro och qväfdt raseri.

381 Öfver samma möte slogs en medalj med de båda konungarnes bröstbilder och en omskrift: »De hjeltar, hvilkas krigsära stigit till stjernorna, |536|öfverenskomma om den önskade freden och mötas vid Altranstadt d. 17 December 1706».original: 1706» Medaljen,original: Medaljen. likasom mötet, förblef en skådepenning för verldens ögon, ingenting mer. Raseriet fortfor att koka i Augusts bröst; Carls oböjliga vilja gaf|98| icke en hårsmån efter; förödmjukelsen och segern förblefvo båda lika, och freden vid Altranstadt förblef en vapenhvila, under hvilken båda motståndarne rustade sig till nya fejder.

382 Denna vinter i Sachsen – 1706, 1707 – var glanspunkten af den svenska hjeltens krigarebana. Två konungar, hvilkas kronor han tagit eller bortskänkt, visade honom sin hyllning; tjugu furstar, prinsar och främmande sändebud trängdes omkring den fruktade yngling, som segrat i sex fälttåg å rad. Marlborough,original: Malborough, sin samtids hjelte jemte den store Eugen, kom för att af Carl »lära sig hvad han ännu ej inhemtat af krigskonsten»konsekvensändrat/normaliserat. Många förnäma svenska damer hade hitrest från Stockholm, för att helsa på sina män. Hofvets glans blandade sitt skimmer med vapnens. Svenska hären, der äfven många finnar kämpade med, räknade 16 000konsekvensändrat/normaliserat man kavalleri och mer än 19 000konsekvensändrat/normaliserat man infanteri; ingen armé i Europa kunde mäta sig med den i krigsvana, tapperhet, disciplin och förtröstan på segern.

383 Vid denna tid, i Februari 1707, tågade en liten svensk trupp af tio dragoner, jemte lika många stallknektar, förande lösa ridhästar, och ytterligare 12 eller 15 jägare med deras koppel och hundar, långsamt fram mot vindbryggan af slottet Liebeverda vid Elsterns stränder. Det var i mörkningen, när tåget hann fram, och dess ankomst syntes icke oväntad, emedan en del af slottets betjening genast kom till möte och införde det frusna jagtsällskapet i varma rum, dukade med rykande kötträtter och försedde med stora remmare af både öl och vin.

384 Officern, som anfört tåget, borstade skogens mossa i hast från sin blåa ryttare-drägt och infördes i en rikt upplyst sal, der ett talrikt sällskap ännu var församladt|99| efter den långvariga middagsmåltiden. Honom, som på fastande mage kom från kölden, undföll det icke att sällskapet tagit något till bästa; men likväl röjde sig ännu spåren af en ceremoniös vördnad, med hvilken de församlade dryckeskämparne höllo sig på ett visst afstånd ifrån en viss personlighet, hvars sköna och ridderliga gestalt vid första anblicken visade hög börd och vana att befalla.

385 Denne man, som utgjorde det glada sällskapets medelpunkt, var ingen annan än kurfursten af Sachsen, numera exkonung af Polen, och den mörke mannen med den lurande blicken vid hans sida var hans ryktbare fältherre, Dünamündes eröfrare, general Flemmingoriginal: Fleming.

386 Den svenske officern framträdde med en vördnadsfull helsning, sade |537|sitt namn och framförde det budskap att hans herre, konung Carl, ej skulle underlåta att i morgon infinna sig i slottet, för att deltaga i den stora jagt, hvartill hans majestät var inbjuden, samt att konungens jägare och hundar hade under budets inseende blifvit hitskickade på förhand.

387 Det svenska sändebudet var en ung man, föga öfver tjugu år gammal, men högvext och axelbred. Exkonungen mönstrade honom ett ögonblick med kännareöga, rynkade pannan, när han märkte den skicklighet, med hvilken svensken, under all vördnad för öfrigt, undvek att gifva honom titeln majestät, men återtog snart en förbindlig och nedlåtande uppsyn, fägnade sig att konung Carl ville göra hans jagt den äran och inbjöd slutligen den nykomne gästen att intaga en plats vid bordet. –konsekvensändrat/normaliserat Man har sagt mig – tillade kurfursten med sitt fyndiga goda minne – man har sagt mig att grefve Bertelsköld varit en tapper deltagare i min konungslige|100| frändes björnjagter. Det skall bli en ära för Sachsens vildsvin att nedläggas af en så bepröfvad motståndare.konsekvensändrat/normaliserat

388 Gustaf Bertelsköld – det var han som framfört konungens budskap, – var för litet öfvad talare, för att svara på denna artighet. Han intog derföre med en stum bugning sin anvisade plats.

389 Efter det korta afbrott, som uppstått genom budskapet från konung Carl, fortfor dryckeslaget med en ifver och på ett sätt, som i våra dagar väl föga skulle skicka sig uti en suverän furstes höga närvaro. Men den ridderlige August var en man, hvilken förstod att likaväl göra besked i vin som i kärlek, i det gröfsta skämt som i det mest utsökta galanteri. Huru hade icke två krönta hufvuden för några år sedan rumlat om uti Birsen! Också här på Liebeverda dracks vildsvinens graföl på förhand med en framgång, som icke så litet påminte om det djurs bekanta natur, till hvarsoriginal: hvar (källa för ändring: HT, 1874, 1884) nederlag man nu beredde sig. De voro icke falska, de remmare, som tömdes i denna jägarekedja, och det var en loflig och loyal sed, att så snart kurfursten förde bägaren till läpparna, voro alla gästerne skyldige att göra detsamma, deremellan obetagne att ihågkomma sin blinkande drufva så ofta demoriginal: de (källa för ändring: 1884) lyste.

390 Efterhand steg drufvans aftonrodnad allt högre på de församlades kinder, och allt högre blef samtalet, och allt friare blef skämtet, och der saknades icke anspelningar på de slippriga historier från den tidens hofkrönika, hvilka finnas samlade uti den ryktbara boken La Saxe galante*)Som varit en god källa för prof. Palmblad till hans historiska roman »Aurora Königsmark»konsekvensändrat/normaliserat, hvaraf vissa partier äro skrifna med stor talent, men andra ej utan skäl blifvit räknade till »den usla litteraturen»konsekvensändrat/normaliserat., |538|som sedan utkom i Amsterdam 1736, 416|101| oktavsidor stark, med en rätt oförskämd vignett och den dertill passande devisen Vis initaspråk: latin majorspråk: latin.original: major Der saknades ej heller rätt äfventyrliga historier från kurfurstens ungdom, och bland dem glömdes ej tjurfäktningen i Madrid, der dåvarande prinsen af Sachsen debuterade med en framgång, som blef så farlig för de spanska skönheternas hjertan.

391 På konung August – hvarföre neka honom en titel som han sedan återtog? – förfelade ej dessa minnen sin lifvande inverkan. Leende tog han en silfvertallrik från bordet och vek den helt lätt, utan synbar ansträngning, mellan sina händer tillsamman till en rulle, hvilken han derpå kastade som en liten drickspenning åt betjeningen.

392 Ett högt bravorop följde på denna furstliga bedrift, och exemplet manade till efterföljd. En groflemmad sachsisk ryttmästare framtog en kopparslant, vek undan duken, lade slanten på det blottade bordet och inslog den med ett enda slag af sin knutna näfve så djupt, att den blef fastsittande uti ekskifvan. Nya bravorop tolkade strax den allmänna förtjusningen.

393 Konungen, alltmera lifvad, lät inhemta några hästskor, pröfvade dem sorgfälligt, bortlade några och valde slutligen en, hvilken han lät cirkulera bland sällskapet, för att öfvertyga alla, att skon var hel och stark utan minsta spricka. Derpå stod han upp, fattade jernskon mellan händerna och bröt den helt långsamt två eller tre gånger. Vid tredje brytningen brast skon, midt på dess krökning, i tvenne lika stora stycken, hvilka konungen triumferande framhöll, ett i hvardera handen, såsom ett bevis på att hvarken vin eller kärlek förslappat hans muskler, hårdare ännu än sjelfva det hårda jernet.

|102|

394 Nu steg förtjusningen till sin höjd. Alla remmare fylldes och tömdes och fylldes och tömdes ånyo till heder för »den moderne Herkules, blomman af sin tids ridderskap, den oöfvervinnerlige, i kraft och behag lika oemotståndelige fursten och herren, kurfursten af Sachsen och konungen af Polen (freden i all ära), som bryter jern och hjertan ...»konsekvensändrat/normaliserat

395 –konsekvensändrat/normaliserat Ochoriginal: och en dag skall bryta alla sina fienders värjor som denna hästsko, tjugu snökonungar till trotskonsekvensändrat/normaliserat – inföll den af vin och bravorop upphetsade sachsiske ryttmästaren, utan att akta konungens mulnande blickar.

396 Gösta Bertelsköld steg upp för att gå; – det enda svar han ansåg passande vid detta tillfälle.

397 Men ryttmästaren ställde sig i hans väg. –konsekvensändrat/normaliserat På min ära, sade han, jag tror den lilla svenska grefven blir rädd för oss. Sakta, sakta, min unge vän; edra fina jungfrufingrar skola visst aldrig bryta en jernsko i tu. Drick, för tusan |539|– drick, säger jag, hans polska majestäts skål! Mort de ma viespråk: franska, den svenske pilten har ej tömt en enda ärlig bägare ännu!konsekvensändrat/normaliserat

398 Unge Gösta for med handen åt värjfästet; det var sällan långt mellan hand och fäste den tiden. Men i rätta stunden hejdade han sig, fattade bägaren, tömde den till botten och sade med en fattning, som skulle anstått en mera bepröfvad kämpe: –konsekvensändrat/normaliserat på denne herres begäran dricker jag hans majestäts konung Stanislai välgångsskål. Måtte han länge lefva och lyckligt regera!konsekvensändrat/normaliserat

399 Knappt var det sagdt, innan en af de närvarande polske ädlingarna i blinken drog värjan och ställde sig utmanande framför den djerfve karolinen. –konsekvensändrat/normaliserat Drag,konsekvensändrat/normaliserat ropade han, –konsekvensändrat/normaliserat eller vid Krakaus murar, jag skall rista denna skål, bokstaf för bokstaf med rödt i er blåa rock!konsekvensändrat/normaliserat

|103|

400 –konsekvensändrat/normaliserat Lugna er, Wielopolski,konsekvensändrat/normaliserat afbröt konung August med befallande stämma; sannolikt fann han det vara hög tid att sluta ett uppträde, som kunde blifva af vådliga följder. –konsekvensändrat/normaliserat Lobenstein, kom ihåg att grefven här är vår gäst. Mina herrar, hvarföre öda tiden med onyttigt gräl? Om grefve Bertelsköld druckit för Stanislaus Leczinski, så må det vara hans ensak, likasom ni, mina herrar,original: herrar (källa för ändring: HT) druckit för mig. Låt oss hellre fråga honom, om man i svenska lägret roar sig med några intressanta försök af det slag som vi nyss ha förehaft. Svenskarne äro ett lika hårdhändt, som tappert folk. Jag slår vad att den unge grefven ej skall blifva er svaret skyldig, min kära Lobenstein.konsekvensändrat/normaliserat

401 –konsekvensändrat/normaliserat Om min höge värd tillåter, vill jag försöka något som brukas hos oss,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, i det hans hand för andra gången släppte värjfästet.

402 –konsekvensändrat/normaliserat Ja gör det, min bästa grefve; ni gör mig dermed ett stort nöje,konsekvensändrat/normaliserat genmälte konungen, glad att afleda tvisten med ett passande skämt.

403 –konsekvensändrat/normaliserat Ja för all del, visa oss huru man brukar hos er!konsekvensändrat/normaliserat instämde de kringstående med en ganska påtaglig ironi, – öfvertygade som de voro, att den unge mannen efter en August II och en Lobenstein skulle göra fiasco.

404 Bertelsköld såg sig ett ögonblick omkring utan att svara. Derpå grep han hastigt Lobenstein med högra handen och Wielopolski med venstra handen i bröstet, upplyftade dem båda på en gång, höll de sprattlande herrarne ifrån sig på rak arm och bar dem sålunda, oaktadt allt deras motstånd, två gånger kring dryckesbordet, hvarpå han helt varligt nedsatte dem båda inför den förvånade konungens fötter.

405 Intet enda bravorop ljöd den gången från de bestörte kämparnes läppar, men deras tystnad vittnade,|104| mer än nyss förut deras jubel, om det intryck som denna ofantliga kroppsstyrka gjorde på dem.

406 Knappt kände polacken och sachsaren fast botten under fötterna, innan de, utom sig af vin och vrede, rusade med dragna värjor mot Bertelsköld. |540|Konungens myndighet var nära att komma till korta. Det lyckades honom slutligen att bringa Lobenstein till besinning, men Wielopolski skrek öfverljudt, att han ej skulle låta kujonera sig hvarken af svenskar eller sachsare. Han vore en friboren republikan och adelsman; konungen skulle akta sig att låta skymfa ädelt polskt blod; hvarje polsk ädling vore lika så god som han och kanske en smula bättre; polackarne hade gjort honom den äran att välja honom till konung, men sådana konungar kunde nog finnas ett dussin i hvarje voivodskap; riksdagen skulle få veta hans beteende o. s. v.

407 August syntes ett ögonblick villrådig, men snart ljusnade hans blick, han tog Wielopolski några steg afsides och hviskade honom något i örat. Det gjorde verkan. Polacken teg, betraktade än konungen, än Bertelsköld med mulna och misstrogna blickar samt lemnade salen med hotande hållning och stolta åthäfvor.

408 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat sade konungen, –konsekvensändrat/normaliserat jag hoppas att ingen af er fäster någon uppmärksamhetoriginal: upppmärksamhet vid denna obetydliga tvist. Oss förestår i morgon en lysande dag, då hvar och en af oss får tillfälle att inför hans svenska majestäts ögon visa en lysande bravur. Låtom oss nu taga någon hvila, ty min munskänk säger mig att många ädla vinfat återstå i Liebeverdas källrar. Innan nästa sol går ned och går upp, skola vi se deras botten, och jag lofvar er att hela Tyskland skall falla i förundran öfver våra bedrifter. En rolig god natt, mina herrar!konsekvensändrat/normaliserat

|105|

409 Med en nådig blick lemnade konungen salen, och alla gästerna följde honom.

410 Bertelsköld fick sig anvisad ett litet rum uti ett af slottstornen. Vinternatten var kall, och månen lyste klart öfver den snöbetäckta nejden. En stund satt unge Gösta sömnlös i fönstret och betraktade utsigten. Underliga tankar runno i hans håg. Hvad hade kurfursten hviskat Wielopolski i örat? Och hvad betydde det, att »hela Tyskland skulle falla i förundran» öfver morgondagens bedrifter? Det var någonting i detta slott, som icke rätt behagade Bertelsköld.

411 Om en stund föll det honom in att han borde se åt om hästarne voro väl försedda i den kalla vinternatten. Ridknektarne voro kanhända druckne; han trodde sig höra Bogatir gnägga. Han lemnade derföre rummet och trefvade sig fram utför de branta kolmörka trapporna.

412 Men slottet var en konstig byggnad med allehanda krokiga trappor och slingrande gångar. När Bertelsköld länge nog famlat i mörkret, utan att finna en utgång, grep han i den första dörr han kände med handen. Den ledde till ett förmak, dunkelt upplyst af en lampa. Två vakthafvande pager sutto der uti djup sömn. Bertelsköld ruskade på dem, för att få veta utgången; |541|omöjligt, gossarne hade smuttat i bägaren och bådo honom halfvakna att draga för tusan.

413 Otåligt gick han vidare framåt, passerade ett tomt rum, och så åter ett. Då hörde han talas i rummet näst innanför och stadnade, ty han igenkände konungens röst: –konsekvensändrat/normaliserat Men om han undkommer ... Sacredieuspråk: franska, om han undkommer? Nej, min kära Flemming,original: Fleming, nej; hasarden är för stor. Vi riskera att få hela svärmen som getingar|106| öfver oss,original: oss. (källa för ändring: HT, 1874, 1884) och min kusin Carl skall aldrig förlåta mig detkonsekvensändrat/normaliserat ...

414 –konsekvensändrat/normaliserat Allt är noga öfvertänkt,konsekvensändrat/normaliserat sade den andra rösten. –konsekvensändrat/normaliserat Wielopolski med sina 100 ryttare lurar bakom Königsschlucht och är som Jehu öfver honom. Det kan ej misslyckas. Besinna att ers majestät är skyldig Wielopolski en upprättelse; vi ha ondt om så mäktiga vänner; de få ej stötas för hufvudet. Och å andra sidan, med »den rasande pojken»*)Patkulls uttryck om konung Carl. inom galler och bom på Königstein, skall eders majestät diktera nya fredsvilkor.konsekvensändrat/normaliserat

415 –konsekvensändrat/normaliserat Men hvad skall Europa säga derom?konsekvensändrat/normaliserat

416 –konsekvensändrat/normaliserat Europa håller alltid med den starkaste. Dessutom är ers majestät fullkomligt oskyldig. Dessa galna polackar ... ett ströfparti ... riddare af landsvägen ... icke rår ers majestät för att ... Jag nämnde Königstein. Der finnas cachoter, i hvilka en rival i makt, såväl som en rival i kärlek, försvinner utan spår ... Ers majestät, denne öfvermodige Carl, för hvilken Tyskland darrar, – hvilken hämd, om den förvånade verlden en dag finner honom försvunnen på höjden af hans rykte, försvunnen utan spår som ett stjernfall i natten – och endast Königsteins råttor och spindlar kunna förtälja om slutet af hans förmultnade storhetkonsekvensändrat/normaliserat ...

417 Bertelsköld hörde icke mera. Det mörknade för hans ögon. Utan att veta huru, kom han ut på borggården, fann sin Bogatir och ilade i galopp tillbaka till svenska lägret, dit han efter sex timmars ridt anlände något före morgongryningen. Denna ridt kostade honom en bepröfvad vän: den var för hård för hans redan gamle trogne Bogatir. Det ädla djuret, som burit sin herre i så många strider och faror, som i mer än sju|107| år delat med honom ljuft och ledt, denne trogne kamrat stupade död ned på sin halmkärfve en qvarts timme efter framkomsten. Gösta Bertelsköld klappade honom vänligt på halsen, som han brukade göra. –konsekvensändrat/normaliserat Bra, Bogatir, bra, sade han med en tår i ögat; du har dött för vår kung!konsekvensändrat/normaliserat

418 Men derpå var ej nu tid att tänka. Gösta rapporterade genast för Piper hvad han hört. Piper skakade misstroget på hufvudet och förde honom till |542|Lagerkrona. Denne tog saken allvarsammare och visade ett uppsnappadt bref, hvari en vän skref till Patkull: »König August gewinntoriginal: gevinnt (källa för ändring: 1874, 1884) mehr durch eine Jagd, als König Carl durch eine Schlachtspråk: tyska»*)Historiskt..

419 Resultatet blef att Piper och Lagerkrona förenade sig i de trägnaste böner att konungen måtte inställa sin resa till Liebeverda. Hästarne voro redan sadlade. Mulen hörde kung Carl sina vänners råd. I hvilket annat fall som helst hade han troligen icke lydt dem. Men till sin frände konung August hade han fattat en misstro, som ingen mera kunde hos honom utplåna. Dessa furstar voro i lynne och karakter långt skarpare motsatser än i politiken. Konung August representerade värdigt sin tids trolösa statskonst och förgyllda laster, medan hans svenske motståndare stod för den förvånade samtiden som en gengångare från forntidens ridderliga tro och gammaldags dygder.

420 Alltså lyssnade kung Carl den gången till klokhetens råd och skickade Lagerkrona i sitt ställe till Liebeverda med den helsning att konungen fått förhinder. Historien omtalar icke hvilken min konung August och|108| hans förtrogne gjorde vid denna nyhet, men troligt är att de voro något långa i synen.

421 Åtta månader sednare, när svenska armén uppbröt från Sachsen, hände sig att konung August satt en eftermiddag ännu halfklädd i sitt lustslott vid Dresdens portar, då konung Carl, åtföljd af några få officerare, helt oförmodadt inträdde för att helsa på sin höge kusin och tacka för bjudningen till Liebeverda. Både August och hans ministrar kommo så ur all fattning, att de ej visste hvad de borde företaga sig. Kung Carl var den gången lika klok som djerf; han lemnade sina farliga värdar ej ett ögonblick ur sigte; han gaf dem ej tid till någon slags öfverenskommelse. Efteråt omtalade konungen, att han i Flemmingsoriginal: Flemings ögon läst tankar, som ej voro vänliga. Men allt aflopp med artigheter å båda sidor. Vid återkomsten fann kung Carl hela sin armé i bestörtning; man ansåg honom fången; man öfverlade om planer till hans befriande. Onödig fruktan! Ännu var kung Carls lycka oemotståndlig. Först dagen derefter rådslogo konung August och hans ministrar om hvad de bordt göra dagen förut.

|109| |543|

8. Aftonen före Pultava.

422 Konung Carl satt en afton i sitt högqvarter utanför Pultava, ett kanonskott från staden och helt nära svenska aprocherna. Det hade nyss varit en simpel kosackstuga, belägen nedanför en sandhöjd; dess väggar buro märken af ryska kulor, som hvar dag sleto spillror ifrån dess väggar och hörn. Nu hade konungen nödgats flytta till ett öfvergifvet kloster i grannskapet.

423 Konungen var ganska blek. Han hade nyss förut sjelf borttagit ett litet benstycke, som värkt ut ifrån hans sårade venstra fot. Kulan, som stadnat vid stortån var uttagen, men ännu dagligen borttogos benskärfvor, och aldrig hade konungen dervid förändradt en min. Ingen af generalerne var tillstädes. Endast tafeltäckaren Hultman fortsatte, för att skingra sin herres oro, berättelsen om vestgötha-fursten Götriks äfventyr.

424 Omsider blef konungen otålig och afbröt den trogne tjenaren tvärt. –konsekvensändrat/normaliserat Tror du på signerier och tecken?konsekvensändrat/normaliserat frågade han, sedan Hultman nyss förut hade beskrifvit konung Götriks förtrollade pansarskjorta.

425 Tafeltäckaren teg.

426 –konsekvensändrat/normaliserat Svara mig, karl, tror du på signerier?konsekvensändrat/normaliserat upprepade konungen häftigare än han annars brukade.

427 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror allenast på Gud,konsekvensändrat/normaliserat svarade tjenaren, efter någon besinning. –konsekvensändrat/normaliserat Men der Gud så tillstädjer, kan väl|110| hända att trolldom kan skada göra, men aldrigoriginal: menaldrig rätt gagn såsom vi veta om Götrikkonsekvensändrat/normaliserat ...

428 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem talar om trolldom?konsekvensändrat/normaliserat fortfor konungen i samma ton. –konsekvensändrat/normaliserat Jag menar endast en sådan åminnelse, som man har af en kär person, – till exempel en mor – och som man burit från barndomen och som har välsignelse med sig, för det att det är ett gudeligt minne och icke af ondo, utan af kristelig kärlek. Tror du att ett sådant minne har lycka med sig?konsekvensändrat/normaliserat

429 –konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår ej rätt hvad min nådige herre menar.konsekvensändrat/normaliserat

430 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill säga dig något, Hultman; det har denna tiden ibland förekommit mig förunderligt, att jag just sista hösten skulle förlora salig drottningens medaljong. Der var hennes porträtt och hennes hår. När vi gingo i fält, lät hertiginnan infatta deri en liten kopparring som ögla för medaljongen. Den 20 September slogos vi vid Rajovka; der gick något hårdt på – jag var den dagen vid dåligt lynne; jag hade varit tvungen att föra kosackerna bakom ljuset. Mistade ock min häst – slogs för lifvet – brottades med en best, som tog mig för bröstet. Det var en olycklig dag, Hultman; Hården stupade; i det napptaget mistade jag salig drottningens medaljong.konsekvensändrat/normaliserat

|544|

431 –konsekvensändrat/normaliserat Min nådige herre skall ej lägga det så hårdt på sinnet. Torde hända att medaljongen hittas igen; salig drottningens afbild känner hvar man.konsekvensändrat/normaliserat

432 –konsekvensändrat/normaliserat Det tror jag intet, men det är något ... jag har feber, ingenting annat. När skall jag åter sitta till häst?konsekvensändrat/normaliserat

433 –konsekvensändrat/normaliserat Vill ej min nådige herretillagt av utgivaren (källa för ändring: HT, 1874, 1884) säga hvad som ligger på hjertat? Törhända finns bot.konsekvensändrat/normaliserat

434 –konsekvensändrat/normaliserat Bara galenskaper. Gud bättre, menniskan är ett skröpeligt ting. Det kommer mig ibland så före, som|111| hade allt gått mig väl i händer, så länge jag hade medaljongen. Nyss förut hade vi slagit ryssarne vid Holofzinoriginal: Holofzin: (källa för ändring: HT) – var det der som solen gick ned öfver min lycka? Alltsedan motgång på motgångkonsekvensändrat/normaliserat ...

435 –konsekvensändrat/normaliserat Min nådige herre kunde ej förut veta att vintern skulle blifva så oförlikneligt hård alltifrån September månads slut, att många af de våra fruso ihjäl och resten blef vanmäktig. Min nådige herre kunde ej beräkna slaget vid Liesna, som beröfvade hären dess förråder och så mången ärlig knekt lifvetkonsekvensändrat/normaliserat ...

436 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem har sagt dig, att jag ej kunnat, ej bordt förutse allt detta? ... Men det är för sent. Om blott ej den infama kulan massakrerat min fot! jag har gått oskadd genom så mången hård lek, intilldess att ... Hultman, tig med det jag nu sagt dig. Det är allt galenskaper. Febern har förvirrat mitt hufvud. Allt blir nog bra igen, allenast Gud gifver helsan ... Hvem der?konsekvensändrat/normaliserat

437 Fältmarskalken grefve Rehnsköld trädde in, utan att låta anmäla sig. Hultman fick på stunden afträda.original: afträda Och i samma stund såg man icke en af såret lidande man, en af oro förtärd själ, som under ett ögonblick af mensklig svaghet, från hvilken icke ens den störste är frikallad, yppar för en trogen tjenare sitt slutna sinnes för verlden dolda bekymmer; – man såg allenast den konungslige hjelten, segraren, den oöfvervinnerlige, som ännu aldrig vikit och aldrig ämnade vika för någon fara. Konung Carl mottog öfverbefälhafvaren så lugn och så stolt, som dagen efter Narva eller Holofzin.

438 –konsekvensändrat/normaliserat Eders majestät,konsekvensändrat/normaliserat sade Rehnsköld, –konsekvensändrat/normaliserat czaren går öfver floden, strax ofvanför staden. Utan tvifvel känner han eders majestäts blessyr och väntar att finna hären modfälld.konsekvensändrat/normaliserat

|112|

439 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra,konsekvensändrat/normaliserat svarade konungen; –konsekvensändrat/normaliserat desto svårare har han att komma öfver floden igen.konsekvensändrat/normaliserat

440 –konsekvensändrat/normaliserat Det är icke utan att soupconen har någon grund. Bland soldaterne gåroriginal: gå (källa för ändring: HT, 1874, 1884) det tal, att eders majestät med flit söker döden, emedan ingen räddning återstår för oss alla.konsekvensändrat/normaliserat

441 –konsekvensändrat/normaliserat Gör ingenting. Första seger skall bevisa dem att de prata i vädret.konsekvensändrat/normaliserat

442 –konsekvensändrat/normaliserat Jag kan ej dölja för eders majestät, att vår ställning blir för hvar dag vådligare. Fiendens lätta trupper svärma omkring oss på alla sidor och |545|uttrötta oss genom beständig vaksamhet natt och dag. Belägringen skrider ej framåt. Walacher och Saporoger desertera i stora hopar till ryssarne.konsekvensändrat/normaliserat

443 –konsekvensändrat/normaliserat Rehnsköld – vi skola slåss!konsekvensändrat/normaliserat

444 –konsekvensändrat/normaliserat Jag bör tillägga att vi lida brist på krut och bly. Gevären laddas så svagt, att de smälla som när man slår ihop ett par handskar, och kulan drifves blott 30 steg. Under tiden vinna ryssarne dagligen i krigsvana och mod. Czaren är outtröttelig; han utvecklar en väl beräknad plan till vår undergång. Han har förhärjat sitt land, för att stänga vår väg; han skall ej sky några uppoffringar för att fullkomligt utrota oss.konsekvensändrat/normaliserat

445 –konsekvensändrat/normaliserat Rehnsköld – vi skola slåss!konsekvensändrat/normaliserat

446 –konsekvensändrat/normaliserat Framför oss ha vi en ännu icke betvingad fästning; rundtomkring oss en armé af 50 000konsekvensändrat/normaliserat man, utan att räkna landets hela befolkning, som anser oss för hedningar och skall med raseri kasta sig öfver oss, om vi en dag blifva slagne.konsekvensändrat/normaliserat

447 –konsekvensändrat/normaliserat Rehnsköld – vi skola slåss!konsekvensändrat/normaliserat

448 –konsekvensändrat/normaliserat Om eders majestät befaller. Jag har aldrig skyggat för striden och ser ej heller nu någon annan utväg. Det är allt Lewenhauptsoriginal: Levenhaupts (källa för ändring: HT, 1874, 1884) fel, att vi råkat i denna belägenhet.konsekvensändrat/normaliserat

|113|

449 –konsekvensändrat/normaliserat Fältmarskalk, ni kan spara edra beskyllningar. Hvem var det som rådde mig att påskynda marschen från Mohilew, der jag ämnade invänta Lewenhaupt? Hvem var det som beständigt, mot Pipers och fleras varningar, tillstyrkte detta tåg till Ukrän och intalade mig att man kunde lita på kosackernes försäkringar? Det var ni, grefve Rehnsköld, ni som nu hvälfver ansvaret från er på en annan.konsekvensändrat/normaliserat

450 –konsekvensändrat/normaliserat Icke jag – svarade fältmarskalken stolt – icke jag, utan eders majestäts egen vilja, som var alla andras öfvermäktig, och eders majestäts oryggliga förtröstan på beständig seger, hvart än våra vapen vände sig. Detta har fört oss till Pultava; gifve Gud att det förde oss väl derifrån!konsekvensändrat/normaliserat

451 Konung Carl blickade mörkt på den djerfve undersåten, som förde ett språk, förut okändt i svenska lägret. –konsekvensändrat/normaliserat Detta ser ut som aftonen före ett nederlag,konsekvensändrat/normaliserat sade han ändtligen dystert emot sin vana.

452 –konsekvensändrat/normaliserat Framtiden står i den Högstes hand,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältmarskalken. Hvilken än utgången blir; eders majestäts armé skall slåss som den alltid har slagits.konsekvensändrat/normaliserat

453 –konsekvensändrat/normaliserat Bra Rehnsköld, bra!konsekvensändrat/normaliserat sade konungen åter blidkad. –konsekvensändrat/normaliserat I Guds namn då. Intet ögonblick är att försumma. Nu eller aldrig. I morgon skola vi slåss.konsekvensändrat/normaliserat

454 –konsekvensändrat/normaliserat Eders majestät – denna dag skall för århundraden afgöra herraväldet öfver norden. I morgon alltså?konsekvensändrat/normaliserat

455 –konsekvensändrat/normaliserat I morgon!original: morgon? (källa för ändring: HT)konsekvensändrat/normaliserat

|546|

456 –konsekvensändrat/normaliserat Jag går att utföra ers majestäts befallningar.konsekvensändrat/normaliserat

457 –konsekvensändrat/normaliserat Rehnsköld – gif mig er hand. Den darrar icke?konsekvensändrat/normaliserat

458 –konsekvensändrat/normaliserat Har aldrig darrat, ers majestät!konsekvensändrat/normaliserat

459 –konsekvensändrat/normaliserat Godt. I morgon bana vi oss vägen till Moskva.konsekvensändrat/normaliserat

460 –konsekvensändrat/normaliserat Eller ock förstöra vi, som Cresus, ett stort rike,konsekvensändrat/normaliserat mumlade fältmarskalken för sig sjelf.

|114|

9. Pultavas sjunkande sol.

461 Nu var han kommen, oryggeligt kommen, den dag, som skulle afgöra nordens och kanske Europas öde. Lejonet och den tvehöfdade örnen skulle utkämpa sin långa hjeltestrid. Tvenne de störste män, som norden någonsin frambragt, skulle brottas i envig på lif eller död. Denna dag skulle antingen föra den ena till Östersjöns kust eller den andra till murarna af det gamla Kreml. Narvas ära skall aldrig dö; Pultavas genljud skall aldrig förstummas. Holofzin och Smolensk – Pultava och Borodino; nederlaget har i alla tider tågat in genom segerns port.

462 Lewenhaupt, Carl XII:s störste fältherre, var en bland de siste som fick veta hvad konungen och Rehnsköld beslutat, det öfriga befälet oåtspordt. Rehnsköld var mot honom personligen förbittrad; för öfrigt var den tappre fältmarskalkens uppförande hela den dagen en gåta. Anordningarne skedde som till en fest, icke till en dag som skulle afgöra seklers öde.

463 Hela svenska armén, sjuke och blesserade inbegripne, utgjorde vid pass 20 000konsekvensändrat/normaliserat man, hvartill ännu kommo 12 000konsekvensändrat/normaliserat kosacker och polacker under Mazeppa och Poniatovski. Bland dessa 20 000konsekvensändrat/normaliserat voro följande finska trupper: 1) Åbo läns kavalleri-regementes 8 sqvadroner, under major von Holden, som sedan blef fången; 2) Nylands|115| kavalleri 8 dito, under öfversten grefve Anders Torstenson (stupade); 3) Karelska kavalleri-regementet 8 dito under öfverste Löschern von Hertsfelt (fången); 4) Björneborgs infanteri, 2 bataljoner, under generalmajoren friherre Stackelberg och majoren Willebrand (båda fångne); 5) Åbo läns bataljon under öfverstelöjtnant Sinclair (fången); 6) Nylands bataljon, under öfverstlöjtnant Modèe (fången); 7) Österbottens bataljon, under öfverstlöjtnant De la Gardie (stupade); 8) Björneborgs tremännings-regemente, 2 bataljoner, under öfverste Wrangel (stupade). Alla dessa, likasom de svenska regementerna, voro så sammansmultna, att mången bataljon räknade föga öfver 200 och mången sqvadron knappast 50 man. Enligt ungefärlig beräkning voro alltså |547|2 600konsekvensändrat/normaliserat till 3 000konsekvensändrat/normaliserat finnar med vid Pultava. Derförinnan hade månge stupat vid Liesna. Emedan 6 000konsekvensändrat/normaliserat man måste lemnas i löpgrafvarna samt till betäckning för artilleriet, återstodo ej mer än vid pass 12 000konsekvensändrat/normaliserat man svenska och finska trupper att begagna för den afgörande striden.

464 Aftonen före slaget visade sig konungen för sina tappre. Han bars på en bår, med ena foten påklädd och värjan i hand. Efter slutad rund lät han nedsätta sig på marken; generaler och öfverstar nedkastade sig kring honom till några timmars hvila. Det blef tyst i lägret; endast skyltvakternes anrop och det aflägsna sakta suset af floden Worskla störde nattens stillhet och kämparnes drömmar, der de långt från sitt fädernesland slumrade kring sin konungs bår, för att nästa natt slumra kanhända i döden.

465 Ingen Tegnér har besjungit denna natt, lika som ingen heller besjungit den dag som kom. Nornorna skådade dystra och tigande ned på Carolinernes sista segerdrömmar.

|116|

466 Strax efter midnatt den 28 Juni år 1709 manade Rehnskölds stämma till uppbrott. Trupperna ordnades ännu i mörkret och ej utan villervalla. Ryska lägret var tyst som en graf; endast fjerran från staden hördes yxhugg och arbete på de ryska förskansningarne.

467 Två ibland konungens drabanter, Gustaf Bertelsköld och Erik Falkenberg, båda som ryttmästare inskrifne i drabantkorpsen efter slaget vid Holofzin, vexlade till afsked ett ord i morgonens mörker. –konsekvensändrat/normaliserat Om jag faller,konsekvensändrat/normaliserat sade Falkenberg, –konsekvensändrat/normaliserat så helsa din syster och säg att jag fallit för min kung och mitt land med hennes bild i mitt hjerta intill det sista.konsekvensändrat/normaliserat

468 –konsekvensändrat/normaliserat Och om jag faller,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat så helsa din syster med samma ord och lägg dertill att segrarnas bok förblef intill slutet förutan fläck, om än månget blad der blef oskrifvet.konsekvensändrat/normaliserat

469 Nu rördes trumman i ryska lägret, och rapport ingick, att czaren uppställde sin armé mellan förskansningarna, skyddad af 130 kanoner och med Pultava till stödjepunkt: Högra flygeln anfördes af Bauer, den venstra af Menschikoff; centern af czaren sjelf och under honom Schermetoff.

470 Svenska infanteriet, anfördt af Lewenhaupt, fick ordres att storma de ryska redutterna. Det skedde utan kanoner och nästan utan gevär, ty det var brist på krut, och trupperna måste rangera sig under fiendens eld. Det oaktadt stormade nu de blå med blanka vapen och togo i första anloppet två redutter. Menschikoff gjorde allt hvad en tapper chef förmår; tre hästar dödades under honom. Men ingenting kunde hejda de stormandes framgång.

471 Nu red svenska kavalleriet under Hamilton, Kruse, Schlippenbach och Creutz till anfall emot det ryska. Detta|117| vek undan, var nära att råka i för|548|virring och jagas i Worskla eller i ett moras. Af gammal vana smålog segern åt svenska vapnen, och Pultavas nornor visade först en rynkad panna åt Rysslands Peter.

472 Då begynte inom svenska befälet denna inbördes afund, som sedan frambragt 1714, 1742, 1788, 1809 och som nu frambragte 1709. I sjelfva segerns ögonblick, vid framgångens första steg, svigtade allt och gick sönder genom brist på enhet och samband i rörelserna, genom frånvaron af en klar och ledande blick, som skulle öfversett ställningen och beherrskat händelserna. Berättelserna härom motsäga hvarandra; de flesta vältra på Rehnsköld hela bördan af detta omätliga ansvar, men alla tyda derpå, att konung Carls starka ande var förlamad den dagen och icke mera gick som en ljungeld framför lederna af de blå. I samma mån tätnade ryska försvaret, ordnadt af czarens herrskarevilja; misstag godtgjordes, individens ringare kraft ersattes af massorna, allt verkade der med denna enhet, som utgör segerns förebud, och slutligen öfvergick försvaret till anfall, det började nederlaget till fullständig triumf.

473 Lewenhaupt var i full marschoriginal: march (källa för ändring: HT, 1874, 1884) för att fullfölja sin första framgång, då han fick ordres att göra halt, just då de ryska lederna begynte vika och draga sig tillbaka öfver strömmen. Följden af dessa ordres var en förderflig tvekan. General Roos blef afskuren af ryssarne, drog sig närmare Pultava och nödgades, efter ett kort motstånd, gifva sig fången. Felaktiga muntliga ordres ökade villervallan. Aldrig hade en sådan rådlöshet egt rum, när Carl sjelf förde befälet. Venstra flygeln fick befallning att göra front mot fienden, medan på samma gång kavalleriet drogs tillbaka från flyglarne på ett så obeqvämt ställe, att det »måste trycka sig tillhopa som i en|118| gröt»konsekvensändrat/normaliserat. »Denna åsyn»konsekvensändrat/normaliserat – säger Lewenhaupt i sin sjelfbiografi – »konsekvensändrat/normaliseratvar mig som ett dolkstygn; det klack i mitt hjerta, ty fienden var tre gånger så stark och öfverflyglade oss på alla håll.»

474 Med 12 bataljoner, inalles 4 000konsekvensändrat/normaliserat man, angrep Lewenhaupt fiendens hela infanteri, omkring 20 000konsekvensändrat/normaliserat man starkt. »Vi gingo»,original: gingo.» säger fältherren, »som offer med hufvudet mot vägg.» Första anfallet var oemotståndligt och bröt en bred lucka i fiendens leder. Men snart samlade denne sig åter och öfverflyglade den svaga svenska linien, som icke understöddes af kavalleriet. Luckor uppstodo, svenska venstra flygeln blef afskuren från den högra, kringränd, krossad och sprängd. Lewenhaupt red till högra flygeln. Den var likaså omgifven af eld, krossad, förlorad och flyende. »Jag satte mig»konsekvensändrat/normaliserat, säger han, »konsekvensändrat/normaliseratmed värjan i hand emot dem, högg och slog, när jag ej kunde uppehålla dem. De ropade till större delen alla: stå! stå! men flydde och rände dock allt hvad de kunde.»

|549|

475 Under tiden hade kung Carl låtit bära sig kring på sin bår der elden var hetast. Flera kulor hade träffat båren; en häst hade skjutits under konungen, som i sin otålighet försökte att rida, och för räddningen af sitt lif hade han att tacka en ung officer, som, sjelf sårad, lemnade honom sin häst. Med benet upplagdt på sadelknappen träffade konungen Lewenhaupt. –konsekvensändrat/normaliserat Lefven J ännu? hvad skola vi nu taga oss före Lewenhaupt?konsekvensändrat/normaliserat Denne samlade i hast qvarlefvorna af venstra flygelns infanteri och hela kavalleriet, slöt sig kring konungens person och drog sig tillbaka till trossen.

476 Ännu länge försvarade sig högra flygeln med ett hjeltemod, värdigt att intaga en plats vid sidan af Carolinernes mest lysande bragder. Bland de många drag deraf, som kommit till efterverlden, omtalas äfven Ny|119|lands kavalleri. I spetsen för denna tappra trupp högg den unge grefve Torstenson, värdig ättling utaf sitt stora namn, in på redutternas betäckning och kastade den öfver ända, men lemnad utan understöd, stupade han jemte största delen af sina tappre.

477 Äfven czar Peter visste att uppskatta segerns vigt och fäktade med stor personlig bravur. Ridande en turkisk häst, som han fått af sultanen, genomflög han soldaternes leder, uppmuntrade dem och officerarne att göra sin pligt, som redlige krigsmän. Hans hatt genomborrades af en kula, då han ville återställa ordningen bland sitt flyende rytteri. Catharina Alexievna, sedermera Rysslands kejsarinna, var outtröttlig bakom de stridandes linier. Åt de trötte lät hon utdela bränvin och bröd, åt de sårade linne och läkemedel.

478 Efterhand mattades Carolinernes kraft. Månge deras tappraste hjeltar lågo döende på Pultavas blodiga fält. Ett utfall från staden fulländade nederlaget. Rehnsköld, Piper, prinsen af Würtemberg, Schlippenbach, Roos och flere andre härförare nödgades gifva sig fångne. Förlusten i döde, sårade och fångne på svenska sidan räknades till 4 à 5 000konsekvensändrat/normaliserat man; på ryska sidan var manfallet större, men ringa i förhållande till segerns omätliga vigt.

479 Hvad som derpå följde – det sorgliga återtåget med spillrorna af en slagen här – var lätt att förutse. Två dagar efter slaget, d. 30 Juni kl. 2 på eftermiddagen, stod konung Carl med resten af sin här vid stranden af Dniepern »i ett hål, der man snarare kunde vakta får och getter, än trupper emot en stark och segrande fiende»konsekvensändrat/normaliserat. Instängd af fienden, utmattad af kropps- och själsansträngning, rasande som detta lejon, hvilket medaljen visar oss med omskriften indocilis patispråk: latin, motstod den slagne, men icke brutne hjelten, ännu länge sina|120| fältherrars böner, »att rädda sig, för att en dag kunna rädda Sverige»konsekvensändrat/normaliserat. Slutligen, sent på aftonen, när ryska hären redan instängde den Svenska vid Dnieperns och Worsklas sammanflöde, lät konungen föra sig |550|öfver floden åtföljd af 1 000konsekvensändrat/normaliserat sina trogne samt Mazeppa och 3 000konsekvensändrat/normaliserat kosacker – lemnande så, med bristande hjerta, den trogna här, om hvilken det blifvit sagdt, att den älskade segern mera än lifvet, men konungen mera än segern. Det var icke kung Carl, som handlade så, det var en bruten själ, till hvilken man sade: var icke mera fältherre, var regent! Hvad som var klokare, må historien afgöra; en inre känsla säger till oss: konung Carl hade blifvit sig sjelf och sitt rykte trognare, om han, hellre än att trottsa sig till en motvillig gästfrihet ibland kristenhetens fiender, stupat jemte hela sin här vid Dnieperns stränder!

480 Redan den 1 Juli kapitulerade Lewenhaupt med hela svenska hären vid Dniepern och fördes fången till det inre af Ryssland. Pultava bar sina frukter. Pultava bar sina minnen. Ett af dessa minnen är den stora slätt, som ännu utanför staden kallas »Den svenska grafven»konsekvensändrat/normaliserat.

481 Och här slutar historien om de blå och om segrarnes bok, för att sedan återupptagas i mindre glänsande bragders rad, – men i öden som stå våra egna minnen och hjertan närmare.

 

 

1. *)Finnas i Handl. rör. Skand. historia, 6 delen.
2. **)Ordningen.
3. *)Detta skämt åberopade sedan systern Ulrika Eleonora.
4. *)Hofsqvaller. Anföres af Lamberti.
5. *)Vid dessa fältskärns ord begynte gamla mormor att räkna på fingrarne.
6. *)Carolinska ortografin i detta bref har fältskärn för det mesta rättat, utom i några få ord.
7. *)Allt gamla stilen.
8. *)När jag vandrade genom Danmark, sade fältskärn, visade folket ännu efter hundrade år Carl XII:s källa i Enerum,original: Enorum, (källa för ändring: HT, 1874, 1884) och vid Rungstedoriginal: Rognsted står ett gammalt bokträd, hvars krona kallas Carl XII:s krona.
9. *)Chefernes namn tyckas vara pålitliga; om flera bataljoner vet man blott att de voro finnar, men ej hvarifrån.
10. *)Chefernes namn tyckas vara pålitliga; om flera bataljoner vet man blott att de voro finnar, men ej hvarifrån.
11. *)Magister Svenonius underlät aldrig vid dessa ord att mumla något om munklatin och reservera sig med ett: rectius: in regemspråk: latin.
12. *)Ur Nic. Tessins egenhändiga anteckningar.
13. *)Som varit en god källa för prof. Palmblad till hans historiska roman »Aurora Königsmark»konsekvensändrat/normaliserat, hvaraf vissa partier äro skrifna med stor talent, men andra ej utan skäl blifvit räknade till »den usla litteraturen»konsekvensändrat/normaliserat.
14. *)Patkulls uttryck om konung Carl.
15. *)Historiskt.