Voltaires hjerta

Lukuteksti

|131||104|

Voltaires hjerta.

I femti år satt snillets kung

På tankens herrskarstol

Och bräckte mången fördom tung

Och tände mången sol.

5Men detta ljus var kallt som is,

Och denna blixt var hån,

Och denna qvickhet, högt i pris,

Var grin af en demon.

Han var den udd af tidens svärd,

10Som slog det gamla kull;

Men tom han lemnade den verld

Han fann af villor full.

Han ryckte Gud Allsmäktig ned

Från stjernornas palats

15lemma startOch satte sen, att gyckla med,

En sköka på hans plats.kommentar

Fri var han, – fri från hvarje band,

Som menskor heligt är:

Gud, oskuld, dygd och fosterland,

20Den prisade Voltaire.

Han visste ej, att kärleken

Är mer än döden stark:

lemma startHan trampade, till hån för den,

Sitt lands Johanna d’Arc.kommentar

25Men lemma starttänka stort, är tänka varmt

Och högt, – ej endast fritt.kommentar

|132|

Hans nej var rikt, hans ja var armt,

De kunde varit qvitt.

Det adertonde seklets man

30lemma startFörbytt Sven Dufvas lott:

Ett dåligt hjerta hade han,

Men hufvut, det var godt.kommentar

|105|

Hvi har du nu, o efterverld,

Förvändt hans storhets mått?

35Det sämre skänker du din gärd,

Det bättre du försmått.

lemma startHans rika hufvud multnar glömdtkommentar

Hos maskarna i mull;

Det arma hjertat har du gömt,

40lemma startSom en relik, i gull.kommentar

Välan, vallfärda, om du vill,

Till hjertat från lemma startFerney;kommentar

Men lägg vårt sekels hjerta till;

Det andra fyller ej.

45Åt ljusets makt, åt tankens bud

Dess höga ära gif;

Men utan kärlek, utan Gud,

Hvad är ett menskolif?

Hvad är det ljus, som icke bär

50Sin källas återsken

Och icke vet, att lemma startjorden är

Guds fotapallkommentar allen!

Hvad är den äras högsta glans,

Som stulits från Guds thron

55Och glömt, att klarheten är Hans,

Men blott en skugga hon!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Ett manuskript är känt, daterat 12/1 65. Dikten publicerades i Helsingfors Tidningar 14/1 1865.

    Dikten föranleddes av en notis om att Voltaires hjärta under högtidliga ceremonier hade flyttats till Paris; dittills hade det förvarats hos markisen de Villette, men efter dennes död överläts hjärtat till Bibliothèque nationale i Paris (HT 5/1 1865, HD 12/1 1865; Hirn 1951, s. 146).

    Romantikern Topelius opponerade sig i olika sammanhang mot det som han uppfattade som kall förståndsmässighet och religionsfientlighet som upplysningstidens representant Voltaire stod för (vers 9–10, 29–30). Topelius framhåller ofta Guds, familjens och fosterlandets okränkbarhet, medan Voltaire programmatiskt ifrågasatte och häcklade allt sådant (vers 19). Att dikten publicerades på Topelius födelsedag understryker att det är fråga om en starkt personlig markering och åsiktsyttring, anser Yrjö Hirn. Men när Topelius i religionens, oskuldens och kärlekens namn angrep Voltaire gjorde han sig samtidigt till målsman för en uppfattning som under den romantiska generationen varit rådande också i Frankrike (1951, s. 147).

    Vasenius menar att hjärtat för Topelius betecknar ett sinnelag som gör att en människa kan handla oreflekterat och osjälviskt i högre makters tjänst. En sådan ingivelse drev Sven Dufva (vers 30–32), och en sådan ingivelse, eller inspiration, står i motsats till tankens förhävelse (IV, s. 310 f.).

    Versen är jambisk, med taktschemat 4–3–4–3–4–3–4–3 och rimflätningen ababcdcd. Jfr »Sven Dufva» med snarlik vers: jambisk men fyrradig (abab).

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    15–16 Och satte sen, att gyckla med, / En sköka på hans plats. Oklart vad Topelius syftar på.

    23–24 Han trampade, till hån för den, / Sitt lands Johanna d’Arc. Avser dikten La Pucelle d’Orléans, en satir över Jeanne d’Arcs liv.

    25–26 tänka stort, är tänka varmt / Och högt, – ej endast fritt. Parafraserar Thomas Thorilds devis: »Tänka fritt, är stort; men tänka rätt, är större.»

    30–32 Förbytt Sven Dufvas lott: [...] det var godt. Om »Sven Dufva» sägs: »Ett dåligt hufvud hade han / Men hjertat det var gott.» (J. L. Runeberg, Fänrik Ståls sägner 1848). Verserna gav efter publiceringen i HT upphov till ett genmäle i Aftonbladet, »Hufvud och hjerta», som avtrycktes i Helsingfors Posten (17/2 1865). »Gånge Rolf» (Wichmann) anspelar på verserna i dikten »Voltaire» (Verdandi 1883) som upphöjer upplysningens portalgestalt som en förebild.

    37 Hans rika hufvud multnar glömdt Voltaires kvarlevor flyttades till Panthéon i Paris 1791, men de fördes bort och förstördes 1814.

    40 Som en relik, i gull. Hjärtat uppges ha överlämnats i »en förgylld dosa» (HT 5/1 1865).

    42 Ferney; Voltaire bodde på godset Ferney de tjugo sista åren av sitt liv.

    51–52 jorden är / Guds fotapall biblisk liknelse.

    Bibliografi

    Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 200; Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 209–211; Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 30 f.; Hirn, »Voltaires hjärta», De lagerkrönta skoplaggen 1951, s. 146–150; Vasenius IV, s. 309 ff.

    Faksimile