Mina aspar

Lukuteksti

|246|

Mina aspar.

De stodo höga vid elfvens branter,

De voro vindarnas musikanter,

De läste bön för den tysta fläkten,

Som gick att somna i aftonväkten,

5Och när han vaknat till dagens qvalm,

De sjöngo åter hans morgonpsalm.

De voro gamla, men ungdomssköna;

Jag sett dem gula och åter gröna,

I alla dagrar, som ljuset formar,

10I fågelsånger och vinterstormar,

I sol, i skugga, i månens sken,

Med silfverglans öfver stam och gren.

|322|

De voro vittnen till barndomslycka.

När skolans lexor hört upp att trycka

15Och pilten kom till den kända hamnen,

Då tog han dem, näst sin mor, i famnen;

Men alltför kort var hans unga arm

Att sluta om deras hårda barm.

|247|

Han klängde munter, som ekorrn hoppar,

20Att rista runor i stam och toppar.

Han satt der länge, han satt der ofta,

När luften kändes af rosor dofta.

Han lärde der, utan pet och bråk,

Naturens hemliga teckenspråk.

25När elfvens forsar i strida strömmar

För stranden biktade segerdrömmar,

Då hördes asparnes sus dem svara

Och nattens gåtor för dem förklara.

Snart stämde trasten sin ton deri,

30Och luften svälde af harmoni.

Tag allt det mildaste i naturen,

Tag rönn- och häggdoft, af vinden buren;

Lägg aftonskyar i vattenspeglar;

Tag vår och kärlek, som allt beseglar;

35Väf detta samman i sommarljus,

Och låt det sjunga i aspens sus!

Jag plockat visor, jag samlat frågor

Från hedens ljung och från hafvets vågor,

Från forsens brus och från lärkans tunga,

40Men mina aspar ha lärt mig sjunga.

Du, som har älskat ett lyckligt hem,

Jag ber dig, mins med din vänskap dem!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Ett manuskript är känt, daterat 1874–1878 24/1.

    I »Mina aspar» väver Topelius samman natur och dikt. Därigenom framträder en romantisk poetik: dikterna är sprungna ur naturens hemliga teckenspråk. I den postumt ugivna Blad ur min tänkebok återges samma minnesbild: »När jag hemkom som barn från skolan, omfamnade jag i översvallande fröjd mina aspar i trädgården; de utbredde över mig sina grenar och hälsade mig med sina susande löv. Ur dessa träd växte mitt land och mitt folk; ur vindens sus i löven talade till mig naturens språk.» (1898, s. 103 f.).

    Versschemat är nystev, rimflätningen AABBcc. Topelius använder nystev frekvent i Ljungblommor (om denna vers, se ZTS I, s. 335).

    Bibliografi

    Schalin, Kuddnäs 1935, s. 88 f.; Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 103 f.

    Faksimile