Frans Michael Franzén

Lukuteksti

|68|

Frans Michael Franzén.

(Vid aftäckandet af hans byst i Uleåborg den 30 Juni 1881.)

Stå upp, arbetare vid elfvens stränder!

Din natt är gången, dagen återvänder.

Guds herrlighet har uppgått öfver dig

Och strålar ljus kring vida nordanländer.

5Allt det, som vissnat, härjadt och fördrifvet

Af långa vintrar, fruset, öfvergifvet,

Det andas åter, blomstrar upp i kraft

Och prisar Gud, uppståndelsen och lifvet.

I glansen af den sol, som allt uppväcker.

10I sommarljus, som intet mörker släcker,

Står blomsterprydt det gamla Uleåborg

Och gladt sin famn mot kära minnen sträcker.

Det var en moder. Hon i verlden sände

En älskad son, som icke återvände,

15Och hon har väntat honom hundra år,

Hon ville vänta allt till tidens ände.

|69|

Man sade henne: se, din son är vorden

En af de ypperste i vida norden;

Han tillhör verlden, ej sin vagga mer …

20Hon svarade: han tillhör fosterjorden!

– Din son förgätit dig. Han valt en maka;

Ett annat hem vill honom ej försaka;

Din son har flyttat till en annan strand …

– O, nej, jag vet, han kommer nog tillbaka!

|218|

25– Din son är död; han nedlagt vandringsstafven;

Långt på en annan strand är han begrafven,

Och dina böner väcka honom ej …

– Nej, nej, han kommer åter öfver hafven!

Och se, han kom! lemma startNär hundra år förrunnit

30I tidens timglas, sen hans barndom svunnit,kommentar

Då kom han åter för att mer ej fly …

Men nu i bronz hans moder honom funnit.

Han kom odödlig, – kom, som allt det största,

Det ädlaste, det bästa, främsta, första

35På denna jord skall upp ur grafven stå

Att aldrig mer förvissna eller törsta.

Allsmäktig Gud har skrifvit på hans panna

I lifvet ren det ädla och det sanna.

Nu härjar ingen ålderdom det mer,

40Nu kan ej dödens natt det öfvermanna.

|70|

Och der är återglansen af behagen,

Der andas kärlek i de blida dragen,

När från sin höjd på efterverldens thron

Han skådar på sin stad från barndomsdagen.

45Hans moderstad, som förr hans linda knutit,

Hvars elf han diat, på hvars strand han sutit

Och i hvars luft han växt till Finlands fröjd,

Har honom åter till sitt hjerta slutit.

I dag, i dag hans moder återbördar

50Från vida norden, som hans minne vördar,

Från fjerran graf och flydda tidehvarf

Sin lemma startSelmas bardkommentar, hvars rykte nu hon skördar.

Och om nu tiger fosterbygdens tunga,

Skall lemma startMerikoskis vågkommentar hans namn besjunga

|219|

55Och lemma startaskan af hans fäders brända gårdkommentar

Bevittna det för gamla och för unga.

Fall, täckelse, och återgif i drägten

Af jernfast malm åt nya tiders slägten

Det stora föredömet af den skald,

60Som först sjöng Finlands sång i morgonväkten!

Han, han slog Finlands lyra första gången,

lemma startNär Wäinös sol var än i berget fången,kommentar

Och nu, när hon befriats ur sitt band,

Nu gläds hans ande åt den nya sången.

|71|

65Nu gläds han, att här mötas hjertan alla;

Här höra tidens vågor upp att svalla,

Och tankar, splittrade i lifvets strid,

Vid denna bild i endrägt sammanfalla.

Ja, alla, alla! Hör det, forsens vatten!

70Förnim det, dag, som har besegrat natten!

Tag åter, dyra fosterbygd, ditt lån,

Tag mot Frans Michael Franzén, din son!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Två manuskript är kända: ms1 är ett ofullständigt manuskript daterat 11 Sept. 1880 och ms2 en odaterad renskrift (Bonniers arkiv; om trycken se det följande).

    År 1878 tog några invånare i Frans Michael Franzéns födelsestad Uleåborg initiativ till en byst av skalden. Bildhuggaren Erland Stenberg (1838–1896) planerade och utförde bronsmonumentet som göts i Paris. Sommaren 1880 skickade Stenberg ett fotografi av bildstoden till Albert Bonnier för publicering i kalendern Svea, och Bonnier bad därför om ett bidrag av Topelius med anledning av avtäckningen. Topelius svarar att »ämnet är tacksamt» och att han väl kan tänka sig ett minnesord. Han tillägger: »visserligen vore en hel lefnadsteckning, populärt hållen, här alldeles på sin plats.» Den 3 september meddelar han att han blivit ombedd att hålla festtalet i Uleåborg men avböjt p.g.a. den långa resan i höstslasket. Istället skall han bidra med en dikt, densamma erbjuder han Bonnier; poemet uppges fortfarande ligga i »bläckhornet».

    Grundstenen till monumentet lades den 15 september 1880. Planen var att också bysten skulle avtäckas under hösten, men ceremonin uppsköts till våren. Ovetande om detta sände Topelius sin dikt till Bonnier den 7 september för publicering. Poemet försågs i Svea med en missvisande efterskrift om att avtäckningen ägt rum. Dikten avtrycktes i en recension av kalendern i Helsingfors Dagblad (24/11 1880).

    När det stod klart för Topelius att avtäckningen skulle ske i juni ersatte han diktens höstliga upptakt (variantförteckningen vers 1–12) med tre strofer om sommarens ankomst. Leo Mechelin som höll festtalet avslutade med att läsa dikten av Topelius, »den man, som hellre än jag bort tolka stundens betydelse». Efter detta avtäcktes bysten till tonerna av »Vårt land» (Morgonbladet 7/7 1881). Dikten utkom som separattryck och avtrycktes i Morgonbladet (7/7 1881), Finlands Allmänna Tidning (9/7 1881) och i Aftonbladet (11/7 1881).

    Versen är jambisk pentameter med rimflätningen AAxA och ett avslutande parrim. – Jfr J. L. Runebergs hyllning »Till Franzén» som välkomnar skalden till hemlandet (SS I, s. 15; jfr Topelius vers 29–33).

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    29–30 När hundra år förrunnit [...] sen hans barndom svunnit, Franzén (1772–1847) inledde sina studier vid Kungliga Akademien i Åbo 1785 och fortsatte i Uppsala. År 1796 blev han bibliotekarie vid akademin i Åbo och två år senare professor i lärdomshistoria. Franzén var ledamot i Svenska Akademien sedan 1808 och från 1810 bosatt i Sverige.

    52 Selmas bard Franzéns tidiga kärleksdikter riktas till Selma (se följande dikt med kommentar).

    54 Merikoskis våg Merikoski: forsen i Ule älvs mynning.

    55 askan af hans fäders brända gård Uleåborg totalförstördes i en brand den 23 maj 1822.

    62 När Wäinös sol var än i berget fången, Wäinö: Väinämöinen, sångare och central gestalt i finsk mytologi. Versen anknyter till berättelsen om solen och månen som fängslades i berget av Pohjolas husfru Louhi, en liknelse ur Kalevala som Topelius refererar till i flera dikter (t.ex. »Midvinternatt», s. 128, vers 32 f.).

    Bibliografi

    Brev ZTS XX, Albert Bonnier–ZT 1/7 1880, ZT–AB 10/7 1880, ZT–AB 3/9 1880; ZT–AB 7/9 1880, AB–ZT 9/9 1880; Finlands Allmänna Tidning 14/10 1880; Morgonbladet 78/7 1881; Uleåborgs Tidning 16/9 1880; Vasenius VI, s. 309 f., 322

    Faksimile