Förord

Lukuteksti

[I]|3|

Förord.

1 lemma start1741 års krigkommentar är en af de mörkaste taflorna i Sveriges och Finlands historia. Sällan har en mera förvånande och ensam fläck fördunklat annars ärofulla vapen. Men detaljerna af så mycken uselhet och olycka, ehuru förvarade i en mängd samtida dokumenter, mest rättegångshandlingar, äro föga kända och ännu icke sammanställda till ett helt – kanske emedan ingen nyare häfdatecknare haft mod att i dagen bringa så sorgliga hågkomster. De hafva gjort orätt deri: det ligger ett stort intresse uti att visa huru ett sådant krig varit möjligt. lemma start1743konsekvensändrat/normaliserat års samtid dömde partiskt i egen sak, och dess dom behöfver justeras af efterverlden.kommentar Det är derföre man med högsta intresse motser lemma startett utförligt och på en mängd otryckta källor grundadt arbete af Hr F. Cygnæus, som för detta ändamål genomletat de svenska lemma startarkivernakommentar och redan år 1843,konsekvensändrat/normaliserat i form af en akademisk dissertation, publicerade inledningen härtillkommentar.

2 I förbidan på detta Hr Cygnæi arbete har jag tillåtit mig att i sammanhang med lemma startnovellen »Hertiginnan af Finland»kommentar gifva en kort och populär framställning af nämnda olyckliga krig. Såsom lemma startgrundad endast på tryckta källorkommentar och således utgörande blott en sammanställning af det redan kända, med dess möjliga misstag, skall lemma startmin skildring vid utgifvandet af Hr Cygnæi förlora äfven den ringa betydelse den nu kan äga såsom den förstakommentar. Såväl den, som novellen, lemma startäro förut tryckta i Helsingfors Tidningar detta år och lemnas här från hvaran|II|dra skilda samt till en del omarbetadekommentar i allmänhetens hand. Att båda sammanhänga samt inbördes af hvarandra kompletteras, torde klart visa sig under berättelsens gång.

|4|

3 lemma startSöker man krigens spår, sedan kanonernas dån icke mera ljuder i de hemsökta folkens öron, så söke man icke blott på slagfälten och uti de brända hyddornas aska; man återfinner deras verkningar öfverallt på sjelfva insidan af folkens lifkommentar, i deras mest enskilda förhållanden. Den årslånga fiendtliga ockupation, som föregick freden år 1743,konsekvensändrat/normaliserat kunde ej blifva utan inflytande på de delar af Finland, som deraf närmast berördes. lemma startÅbo, Finlands hufvudstadkommentar, der lemma startryska arméns officerare af olika nationer, till en stor del Fransmän och Tyskarkommentar, så länge tumlade om på baler och samqväm, måste hafva sport en verkan deraf på sitt sällskapliga lif. Delvis måste t. ex. de onaturligt stränga band, hvilka dittills fjettrat qvinnan vid en konvenans, om hvars pedanteri vår tid knappt har någon aning, hafva lemnat plats för ett friare och naturligare umgängessätt.

4 Nu tänke man sig en ung, liflig, gladlynt och derjemte något trotsig flicka. Med den beundrade skönhetens sjelfförtroende har hon redan förut otåligt ryckt på de onaturliga fjettrarne; nu tror hon sig kunna gå ett steg längre – och likväl alldeles icke öfver den gräns, som vår tid skulle uppdraga för lemma startdet skickligakommentar i umgänget de båda könen emellan. Men deraf känner sig hennes samtid djupt sårad i sin känsla, sin åsigt af det skickliga. Allt det som då gällde för lemma startdygdereglorkommentar, ehuru en sednare tid snarare skulle kalla det fördomar, det uppreser sig nu mot lemma startden sjelfmyndiga trotsarinnankommentar af dess lagar, det förskjuter, försmädar, förtrampar henne utan barmhertighet. Denna unga lifliga själ känner sig deraf i sin tur djupt smärtad, och så mycket djupare, ju högre hon förut uppburits af hela sin omgifning. Med smärtan förenar sig det|III| stolta medvetandet af hennes oskuld och alstrar ett trots, som i sitt öfver|5|mått bryter alla band, lemma startsedlighetens eviga lagar, jemte de tillfälliga af konvenansenkommentar. Nu först blir denna unga flicka verkligt brottslig – och likväl oändligt mera beklagansvärd än brottslig, emedan det fel, som ledde till fallet, från början endast var frihetens protest mot ett onaturligt tvång.

5 Detta är den del af Eva Merthens historia, som utgör berättelsens egentliga ämne. Det finnes en annan, en sednare period af hennes lif, som lemma starthöjer och försonar den förrakommentar; men der detta nya lif börjar, der slutar berättelsen. Jag tillstår, att det för mig varit en stor frestelse att skildra Eva Merthen i hennes glänsande period vid den berömde fältherrens sida. Dikten vill likväl icke så: den stadnar gerna vid morgonrodnaden efter en dyster natt, och blott lemma startpå lekkommentar framkastar den en och annan färgbild från dagen, som följer derefter.

6 Dikten har handlat fritt, men den lemma starttilldragelse, som ligger till grund för denna berättelse, är, likasom hufvudpersonernas namn, verkligkommentar. lemma startKeiths intressante biograf, Varnhagen von Ense, omtalar Eva Merthen med en aktning gränsande till beundran, och yttrar bland annat: »hon var skön, af ståtlig vext, hade ett öfverlägset förstånd, ett högsint mod och ett högst intagande lemma startväsende».konsekvensändrat/normaliseratkommentarkommentar Det är ur denna biografi jag lånat de mesta historiska dragen om Eva Merthens personlighet; men jag har varit lycklig nog att derjemte kunna lemma startanlita traditionens lefvande källorkommentar i sjelfva det ögonblick de hotat att för alltid förloras, och jag anhåller att här få uttrycka min varmaste erkänsla för de vördnadsvärde landsmän, hvilkas välvilja jag har att tacka för månget drag, lemma startefterhand influtetkommentar i denna berättelse.

7 Z. TOPELIUS.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).

    Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.

    År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)

    Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.

    I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.

    Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.

    Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.

    Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)

    Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.

    Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.

    Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.

    Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.

    Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.

    Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.

    Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.

    Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.

    Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.

    Bibliografi

    Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 1741 års krig Hattarnas krig 1741–1743.

    1 1743 års samtid dömde partiskt [...] justeras af efterverlden. Topelius avser behovet att utse syndabockar; krigsrättegångar om ansvarsfrågan hölls redan sommaren 1743. Topelius bidrog till nyanseringen genom att försiktigt ifrågasätta domen mot generalmajoren Buddenbrock (se kapitlet »Slaget vid Willmanstrand», särskilt stycke 29 f.).

    1 ett utförligt [...] inledningen härtill Fredrik Cygnæus (1807–1881) var docent i historia när han lade fram Stycken ur en teckning af Finska kriget 1741 och 1742. Första stycket 1843. Skriften omfattar 48 sidor och ventilerades med Cygnæus som preses och hans elva år yngre bror som respondent – någon fortsättning kom aldrig. Framställningen omfattar krigets förhistoria och de bristfälliga förberedelserna; för Cygnæus uppfattning om kriget och de svenska insatserna, se M. Klinge i inledningen, stycke 23 f.

    1 arkiverna parallellform till arkiven.

    2 novellen »Hertiginnan af Finland» Topelius använde genomgående genre­beteck­ningen novell om Hertiginnan af Finland i offentligheten.

    2 grundad endast på tryckta källor Historieforskningen genomgick flera paradigmskiften i början av 1800-talet; arkivstudier och källkritik fick ökad betydelse och Topelius föregår ev. kritik av källmaterialet – Cygnæus, som skrev i det akademiska formatet, använde samma tryckta huvudkällor som Topelius och hans otryckta källor inskränks till ett fåtal brev.

    2 min skildring [...] förlora äfven den ringa betydelse den nu kan äga såsom den första Topelius balanserar mellan å ena sidan den anspråkslöshet han fann för gott att odla och å andra sidan medvetenheten om skildringens värde.

    2 äro förut tryckta [...] till en del omarbetade Följetongen publicerades 16/1–12/6 1850. Se inledningen samt redogörelsen för variansen mellan följetongen och bokversionen.

    3 Söker man krigens spår [...] sjelfva insidan af folkens lif Trots att kriget här ges en så stor roll ansåg Topelius generellt att historiens huvudsyften är mänsklighetens fortskridande utveckling och »folkens inre intressen». Denna centrala fråga i Topelius historieuppfattning var han inne på redan i en recension 1844, där han framhåller att den nya historieforskningen bortser från kungarnas och krigens betydelse till förmån för »insidan af mensklighetens utveckling» (»Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd», HT 16/3 1844).

    3 Åbo, Finlands hufvudstad Åbo kunde ses som provinshuvudstad, med universitet, hovrätt och biskopsstift, men Finlands huvudstad var givetvis Stockholm fram till 1808–1809.

    3 ryska arméns officerare af olika nationer [...] Tyskar Här markeras skillnaden mellan Sveriges huvudsakligen regionalt uppsatta indelta trupper och det i resten av Europa vanliga militära systemet med värvade regementen ledda av internationellt verksamma yrkesmilitärer. Se Nils Erik Villstrand, Sveriges historia 1600–1721 2011, s. 192 ff. för en beskrivning av indelningsverket.

    4 det skickliga det som är i enlighet med konvenansens fordringar.

    4 dygdereglor reglor: parallellform till regler.

    4 den sjelfmyndiga trotsarinnan den självrådiga utmanaren.

    4 sedlighetens eviga [...] konvenansen Moralens lagar uppfattas av Topelius som eviga medan konventionerna är tidsbundna.

    5 höjer och försonar den förra idealismens och idealrealismens estetik förutsätter en upplösning där konflikter i handlingen eller hos personerna försonas, d.v.s. harmoniseras.

    5 på lek här: lätt.

    6 tilldragelse [...] verklig Se inledningen om Topelius källmaterial, stycke 34 och 76 f.

    6 Keiths [...] Varnhagen von Ense [...] väsende» Diplomaten och militären Karl August Varnhagen von Ense (1785–1858) bedrev ett omfattande skriftställarskap och biografin över James Keith, Leben des Feldmarschalls Jakob Keith, utkom 1844. Citatet, på s. 263 i originalupplagan, översätter Topelius ordagrant: »sie war schön, von stattlichem Wuchs, und hatte bei großem Verstand und muthigem hohen Sinn ein sehr einnehmendes Wesen».

    6 väsende väsen.

    6 anlita traditionens lefvande källor Av Topelius bevarade korrespondens framgår att kontraktsprosten Nils Magnus Tolpo (1770–1853) och Åboborgaren Johan Fredrik Heldt (1780–1854) bidrog med upplysningar om Eva Merthen, se inledningen, stycke 79-84.

    6 efterhand influtet Detta stämmer bokstavligen, Topelius fick kompletterande uppgifter ännu i juni 1850 (se inledningen, not 89).

     

    Faksimile