16. Huru molnet öfver Nattsjö begynte att klarna

Lukuteksti

Avsnittet ingår i HT 26/11 1856:|3|

lemma start16. Huru molnet öfver Nattsjö begynte att klarna.kommentar

1 Verna satt en dag med Göran i trädgården och fortsatte sina älskvärda studier i den stora läran om ljudet, sången och menniskors tal. Hon hade gjort förvånande framsteg på få dagar; hennes inre hade varit så rikt på aningar, som hastigt klarnade; hennes själ liknade en af dessa dikter, som bära i sig lemma startmusikens geniuskommentar, fastän ingen ännu satt noter till dem. Månget af dessa intryck, som andra fatta endast med örat, låg inom henne halffärdigt förut;|304| månget begrepp, som endast det förnimbara ordet fixerar och som hos barnet först småningom vexer ut till full höjd och klarhet, var hos Verna länge förberedt och sprang, vid det första ordet, hastigt som en ljusstråle fram ur en inre åskådning. Blott så kan det förklaras, huru hon mången gång genast förstod hvad Göran sade, oaktadt hans ord och allt menskligt språk så nyss förut varit henne fullkomligt obekanta. Större svårighet hade hon att sjelf lära sig tala. Så genast vunno hennes tunga och läppar icke den fina böjlighet, den oändliga mångfald af nyanseringar, som fordras för tal och toner. Hennes läppar fingo arbeta med öfningar, liksom ett barn med skalorna i musiken. Ofta kunde hon ej utsäga ett ord, hvars ljud hon hade färdigt inom sig. Hon jollrade som en liten flicka, och hennes bemödanden voro så naiva, hennes harm, när hon misslyckades, ofta så komiskt häftig, att Göran kanske aldrig i sin lefnad skrattat så hjertligt, som just dessa dagar, när hans lif och ära hängde på en silkestråd.

2 Det gafs likväl andra ögonblick, då Göran var icke det minsta böjd att skratta. Ett dystert lynne fick stundom makt öfver honom, och i dessa ögonblick voro Vernas språkstudier endast olja på elden. Han kämpade som en man mot sitt öde och sina passioner, men han kände uppå sig att han icke länge skulle uthärda mera. Han begynte hvälfva inom sig en plan att fly, – och hvarthän? Rakaste väg till finska armén vid Anjala, rakaste väg från den mest älskade systers smålöjen till krigsrätten, vanäran och döden!

3 Men hvad skulle då bli utaf Verna? Åter hon! Beständigt åter hon!

4 Det var just ett af dessa ögonblick för de inre stridernas kamp i det tysta, då Verna, som länge stafvat och stafvat, ändtligen till sin stora fröjd hade lärt sig uttala de få orden:

5 »Min – älskade – broder – Göran!»

6 Hon hade minsann arbetat en hel förmiddag flitigt på dem och väntade helt naturligt beröm, när hon lyckades.original: lyckades Men Göran erfor ett intryck som hade eld och svafvel regnat ned öfver honom, eller som hade han hört en skallerorms ljud ibland Vernas rosor. Han steg upp, vände sig bort och ville gå.

7 Verna blef misslynt, häpen och harmsen. Men då hennes lilla ordförråd ännu ej räckte till att uttrycka hundradedelen af hennes känslor, begynte hon i förtreten stafva orden om igen, men i något omvänd ordning, som hon brukade i sin exercis att artikulera talet. »Göran – älskade – broder – min!» sade hon.

8 Göran önskade att han vore hvad Verna varit: döf och stum. Men han var dömd att höra, och om sällheten och glädjen i lifvet ofta tåga in genom|305| örats port, så händer alltför ofta också att olyckan och sorgen tåga in genom den.

9 Göran var ej längre sig sjelf mäktig. Han såg på Verna med en blick full af förskräckelse och kärlek, kysste hennes hand och ilade bort. Innan han sjelf visste huru, var han i stallet, och utan att rätt veta hvarföre, hade han sadlat den apelgrå hästen, som han helst brukade rida, hans egen goda lemma startBucephaluskommentar. När det var gjordt, ville han leda ut hästen, och sedan – ja, sedan skulle han naturligtvis hoppat i sadeln.

10 Men lyckligtvis skymdes i detsamma dagern utifrån af en lång och mager gestalt, som uppfyllde hela stallsdörren på höjden, om också icke på bredden. Det var Rebecka, som barsk och oresonlig efter sin vana stängde för honom vägen.

11 »Hvart skall Georg ta vägen?» frågade hon. Hon kallade honom allt ännu med det litet förnämare namnet, för det att hon gjort det när han var liten.

12 »Hvart?» upprepade Göran mekaniskt. Det var icke rätt klart för honom sjelf. Men han tyckte uppå sig, att han ville rida till Anjala och säga till herrarne der uti krigsrätten: här är jag, skjuten mig för pannan, lifvet är för mig icke mera värdt än ett utslitet remtyg.

13 »Gå ur vägen!»konsekvensändrat/normaliserat fortfor han otåligt. »Serkonsekvensändrat/normaliserat ni icke att jag vill rida ut?»

14 »Jo det ser jag, men jag ser också hvart det bär af. Det skall jag säga Georg: han tänker rida till Anjala

15 Det slog Göran, likasom när man går i mörkret och någon plötsligen lyser en med en blindlykta midti ansigtet. Men han ville ej medge det. »Prata ni!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast han. »Urkonsekvensändrat/normaliserat vägen för hästen, annars trampar han ner er; jag har ju sagt att jag vill rida ut.»

16 »Ja så låt honom trampa ned mig, om ni har lust; vi bli två om den saken»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Rebecka beslutsamt. »Ochkonsekvensändrat/normaliserat Georg tänker att jag skulle låta honom rida dit? Si det sker inte, säger jag. Han kan rida öfver mig, om han så vill, men med min vilja kommer han aldrig till Anjala, förstår han? Blif vackert qvar, säger jag.»

17 »Var icke oförnuftig, Rebecka! Hvem talar om Anjala? Jag behöfver frisk luft, jag har suttit för länge inne. Ur vägen, fort!»

18 »Hör på Georg – ja, jag mins icke allt hvad han tituleras i verlden, jag mins bara att jag burit honom på mina armar och kallat honom min egen lilla Georg – hör hvad jag säger och var engång klok! Tror han att den gamle stollige Jack har mera rätt till honom än jag, som sett honom födas och sjungit för honom, guldgosse, när han låg uti vaggan och gifvit honom den|306| första hästen att rida på – ty det var en käpphäst, ser han? Jack må ha sina sidor, men han förstår sig icke på sådant der mer än en lemma starttreårsgammal schäck på en nyssmålad väderqvarnkommentar. Jag åter, ser han, är qvinna, och gudskelof för det, ty karlarne köra alltid hufvudet i väggen. Och vore jag också ej qvinna, så har jag sett tillräckligt af sådant der – ja, jag säger ingenting om mor hans, men det vet jag, huru folk ser ut, när de äro färdiga att springa i forsen för kärlekstankar ...»konsekvensändrat/normaliserat

19 Göran studsade och släppte betslet, hvarpå Bucephalus fann för godt att åter mumsa med nosen i hafrekrubban, som han för sin del fann mycket trefligare än en ridt i det gröna.

20 »Ja, konsekvensändrat/normaliserat fortfor Rebecka, och såg honom styft, nästan argt i ögonen, men det var en besynnerlig arghet, den liknade krakmandelns skrofliga skal öfver en ädel kärna, – ja, just kärlekstankar! Och han tror att jag ej skulle ha förstått det der! Jag, som förstod det första ord han lallade fram här i verlden! Liksom jag ej skulle ha haft ögon den första natten han smög sig in som en tjuf genom fönstret och förgapade sig i flickungen – åhå, han kan låta bli att knystra ett ord, det är icke värdt att krångla, jag ser tvärsigenom honom! Si, då begrep han inte ännu att Verna var hans köttsliga syster.»

21 Göran teg, ty Draken lefde upp igen hos Rebecka, och då var icke godt att knystra.

22 »Men sedan han nu vet det, så förstår han att allt skall vara annorlunda. Och efter han är en stackare, som icke kan vara det ena och icke får vara det andra, så sadlar han hästkraken och tänker bege sig som en narr och en galning till Anjala, för att låta hänga eller skjuta eller halshugga sig, hvad vet jag, det kan komma på ett ut. Men se, för det sätter jag bom och lås, och lofvar han icke strax att taga reson, så stänger jag in honom i stallet, begriper han?»

23 »Hvad vill ni då jag skall göra?» frågade Göran med vekare röst, ty han begynte genomskåda det hårda skalet af drakens fjäll.

24 »Jo, jag vill för det första att han skall lefva och för det andra att han skall taga sitt förnuft till fånga, förstår han?»

25 »Jag kan ej, Rebecka! Nej, jag kan ej!»

26 »Han kan ej? Prat! Man kan hvad man vill. Liksom det vore så alldeles säkert att Verna verkligen är hans syster!»

27 »Hvad!» utropade Göran, häftigt uppfarande.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    »Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.

    Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.

    Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).

    Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).

    En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.

    Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.

    Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    Rubrik 16. Huru molnet [...] klarna. Trettonde avsnittet börjar, i HT onsdagen den 26 november 1856.

    1 musikens genius musikens väsen.

    9 Bucephalus efter Bukefalos, Alexander den stores favorithäst.

    18 treårsgammal schäck på en nyssmålad väderqvarn En unghäst som skyggar för en väder­kvarn. Skäck, häst med fläckar.

     

    Bibliografi

    Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223

    Faksimile