8. Hertiginnan af Finland
Kommentaari
Kommentar
Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).
Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.
År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)
Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.
I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.
Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.
Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.
Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)
Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.
Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.
Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.
Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.
Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.
Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.
Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.
Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.
Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.
Bibliografi
Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
3 hofkabaler hovintriger.
3 förskrifna tillkallade.
3 läste Tacitus Den romerske historikern Tacitus (ca 55–117) verk hörde till det förebildliga kulturarvet – för män. I novellen »Vargen» (1846), stycke 6, läser en ung rättskaffens man också Tacitus, se Noveller, ZTS IV.
4 Aura popularis (lat.) folkgunst.
8 cachera dölja, efter fra. cacher.
10 oskickliga opassande.
12 På detta sätt förgick vintern [...] förskjutit henne. Skildringen av så väl Keiths som Eva Merthens insatser här och tidigare förbiser upplysningen om landshövdingen och civilguvernören Campenhausens mandat och verksamhet, kap. »Krigets slut. Freden», stycke 6.
12 gränsorna Formen gränsor verkar ha varit vanligare än gränser till början av 1800-talet och förekom hela seklet (SAOB).
12 genius genie, ande som representerar det bästa, som här, eller det sämsta hos människan; här: skyddsande.
13 Maintenon Madame de Maintenon, Françoise d’Aubigne (1635–1719), utövade åtminstone delvis ett gott inflytande på Ludvig XIV som hon blev hemligt gift med efter franska drottningens död.
14 kryssningar krigsexpeditioner till sjöss.
15–16 En samtida författare [...] hvarest vin rann ut Det är fråga om Erik Lencqvist (1719–1808) och samma avhandling som Topelius har citerat tidigare. Textstället från »klingande musik» till Cedercreutz vintraktering återgår i sak och delvis i direkta citat på avsnittet i Mnemosyne, augusti 1823, sp. 224.
15 Pax et ternum Foedus (lat.) Fred och trefaldigt vidrig.
16 hvetebrödssimlor Märta Stures hushållsbok från 1739 har ett recept på »Fransöska Skorpor eller Simlor» som motsvarar småfranska.
16 ungefär [...] Frenckellska tomten När Helsingfors beskrivs blir läsaren också blir upplyst om samtida landmärken i stadsbilden.
17 lysande bal [...] glädjerop.*) Källan är inte identifierad.
18 medjan midjan.
19 med barn och blomma med blomstrande barnaskara.
19 en af andra bortträngd tjensteman Se kap. »Krigets slut. Freden», stycke 6.
21 de jure (lat.) juridiskt.
21 de facto (lat.) faktiskt, i själva verket.
22 kom på hösten [...] rysk ambassadör Här refererar Topelius i korthet Manstein, Mémoires historiques II, s. 301 ff.
25 hôtel särskilt ifråga om höga tjänstemäns och diplomaters residens, privatpalats.
26 Assessor Merthen Den historiske Carl Merthen avled 1743, men hade inte lämnat Åbo under ockupationen utan stannat kvar och utnämnts till assessor vid hovrätten för att ersätta en ordinarie som hade flytt till Sverige.
47 älskaren Orden älskare och älskarinna förutsatte inte enbart sexuella förhållanden, utan användes om förälskade eller om personer som älskar.
60 Hennes hus [...] äldre dagar Textstället, inklusive fotnoten, bygger på meddelande av Johan Fredrik Heldt (se inledningen, s. stycke 79–82, inklusive not 91).
63 konung Fredrik II:s [...] Keith Fredrik II, »den store» (1712–1786), kung av Preussen 1740–1786. Keith blev preussisk fältmarskalk och umgicks med kungen.
65 »hvad Gud hafver sammanfogat» [...] åtskilja» Mark. 10:9: »Hvad Gud hafver tillhopa fogat, det skall menniskan icke åtskilja.»
66 prins Henrik af Preussen Heinrich (1726–1802), yngre bror till Fredrik II, militär.
67 Daun Leopold Joseph Maria von Daun (1705–1766), greve, österrikisk fältmarskalk.
67 Pesne Antoine Pesne (1683–1757), fransk konstnär och preussisk hovmålare.
68 År 1789 [...] återvändade finska soldaterna Enligt uppgift i brev från Nils Magnus Tolpo, se inledningen, stycke 83 f.
70 en glänsande ljusbild [...] svart och dyster natt Topelius kontrasterar här ljus och mörker, liksom i inledningen till senare delen (s. 77), där »krigets och olyckans stora, svarta, dystra ram» ställs mot ett sommarlandskap.
70 ljusterflamman det bloss, placerat i förstäven på båten, som ska locka fram fisken i mörkret så att den går att hugga med det gaffelliknande ljustret.
70 Kanske är det derföre [...] hertiginnan af Finland. Textstället återknyter till berättarfiktionen i »Den gamla goda tiden» (stycke 28 f.) och till den också där odlade anspråkslösheten: »Vackra ämne […] huru illa att det icke råkat under en mästares hand!»
Fotnot nämner han [...] sköna ögon Varnhagen refererar: »besonders werden ihre kräftigen Augen gerühmt» (Leben des Feldmarschalls Jakob Keith 1844, s. 264).
Fotnot Historiskt. [...] vann processen Återgivet efter Varnhagen.
8. Hertiginnan af Finland.
1 Så svagt är menniskohjertat, att äfven de största, de starkaste naturer behöfva luttras af mycken sorg och genomgå många pröfningar, innan guldet af deras karaktärer framträder renadt från slagg som en ädel skatt inför Gud och menniskor.
2 Eva Merthen var en af dessa sköna karaktärer, som af olyckan endast förädlas, och som ur hvarje ny pröfning framgå förädlade och bättre än förr. Den djupaste smärta, de häftigaste själslidanden hade icke rubbat jemvigten hos denna rikt begåfvade flicka, men de hade gifvit hennes väsen en annan färg och en bättre. Den som såg henne en månad efter nyss beskrifna uppträden, i sena hösten år 1743, skulle knappt hafva igenkännt denna nyss så häftiga och stolta karakter. Det öfverlägsna, nästan spotska i hennes sätt, som beredt henne så mycken afund och fiendskap, hade alldeles försvunnit och lemnat rum för en ödmjukhet, en mildhet, som, förenad med en okonstlad medfödd värdighet, spridde en dager och en ljufhet kring hela hennes personlighet, sådan man aldrig sett hos henne förr. Olyckans och föraktets bittra läkemedel hade böjt hennes sinne till undergifvenhet; kärlekens makt hade ställt henne på qvinnans naturliga plats: icke herrskarinnans, men den hängifna allt uppoffrande väninnans, hvars allsmäktiga välde består just deruti att försaka allt för den hon älskar.
|246||153|3 Och general Keith och Eva Merthen älskade hvarandra, såsom endast stora och sköna själar älska. Den tappre krigaren, hvars hela lif förgått i det vilda, brokiga hvimlet af ständiga krig, resor och hofkabaler, kände sig mildare, bättre, menskligare vid den sköna flickans sida, hon den första, som lärt honom kärlekens stora, försonande och förädlande makt öfver menniskohjertat. Hon åter kände sig säll att vid hans sida afsäga sig all den stolthet, all den öfverlägsenhet, hvarmed hon förut betraktat sin omgifning; hon kände en stolthet af helt nytt och annat slag, den att hel och hållen försvinna, fördunklas, förgätas i glansen af den berömde mannens personlighet, och denna känsla höjde henne lika högt, som den böjde henne djupt. Hon bodde, sedan en månad, i Keiths egen boning, presidentshuset, der generalens omsorg hade åt henne inredt fyra rum afskilda från hans och möblerade med en nästan furstlig prakt. Här lefde hon i början mycket indraget, utan umgänge, men långtifrån sysslolös. Keith, sjelf en bildad man, hade funnit sin unga skyddslings uppfostran alldeles icke motsvara hennes rika naturliga anlag, och han hade beslutat fullända den både sjelf och genom andra. Hvarje dag stal han ett par timmar från stats- och krigsangelägenheterna, för att tillbringa dem hos Eva, under de lärorikaste samtal i ämnen hörande till den allmänna bildningen. Han visste att anskaffa de skickligaste lärare, som den tiden stodo att fås, till en del förskrifna enkom för hennes skull från Petersburg. Och den unga flickan kastade sig med hela den energiska kraften af sin vilja på dessa för henne nya läroämnen; hon arbetade med flit, fattade allt med|247| stor lätthet och gjorde förvånande framsteg. Innan kort uttryckte hon sig med ledighet på fransyska, samt gjorde närmare bekantskap med tyska och engelska språken, hvilket sednare Keith gerna talade i förtroliga stunder, emedan det var hans modersmål. Och då latinet den tiden ännu ansågs såsom höjden af all bildning, ingick äfven detta i Evas studier; ja hon bragte det så långt att hon sedermera obehindradt läste Tacitus.*)Historiskt. »Sie sprach das Deutsche nicht geläufig, aber drückte sich vortrefflich im Französischen aus, las den Tacitus lateinisch und hatte überhaupt ihren Geist sehrspråk: tyska gebildetspråk: tyska»,konsekvensändrat/normaliserat säger om henne Keiths biograf. Och dessa språk införde henne i hela den rika litteratur, hvilken de då representerade; hon blef det mest bildade fruntimmer i Åbo, likasom hon obestridligen var det skönaste.
4 Vänd icke, du hulda läsarinna, dina blickar ifrån den öfvergifna flickan som nu i de praktfulla, men stängda salarne af presidentshuset vid sina böcker söker att förgäta sin smärta och sina lidanden! Hennes dag nalkas,|154| när äfven hon skall vinna rättvisa och när förtalets orm, qväfd af sitt eget gift, skall sträcka sig död vid hennes fötter. Aura popularisspråk: latin – fläkt af gunst eller ogunst i hopens sinnen – huru hastigt du vexlar! Huru föga man kan bygga på ditt bestånd, i ondt som godt!
5 General Keiths hus var öppet för hvarje nöd, hvarje klagan, och sådana kommo hoptals att anlita hans starka arm och hans milda hjerta. Han hade sin tolk, en Wiborgare, hvars namn är förgätet, men han begynte att mera sällan anlita denne än förr. Eva Merthen erbjöd sig sjelfmant att vara medlarinna mellan generalen och|248| hennes nödställde landsmän, och han såg det icke ogerna: han kunde derigenom förena behaget af hennes sällskap med långa timmars tröttande omsorg om landets väl. Än var det en tjensteman som hade att föredraga för honom stadens angelägenheter; än en borgare som klagade öfver inqvarteringen, än en bonde som beskref huru man tagit ifrån honom hans enda häst, hans sista bröd. Alla deras ord gingo öfver Evas läppar, och de gingo icke maschinmessigt, som öfver Wiborgarens. Hon visste att gifva hvarje angelägenhet sin vigt för landets bästa, hvarje klagan sin rättvisa, hvarje nöd sin lifliga färg, som talade till generalens mensklighet. I början betraktades hon med misstroende och fruktan af de besökande; de väntade icke godt af henne, som i folkets mun bar namnet af en förräderska och en fallen flicka. Men snart märkte de den välgörande verkan af hennes bemedling; de förstodo att deras sak hade i henne en förespråkarinna, hvars ädla deltagande var omisskänneligt och hvars välde öfver den allrådande generalen städse bar för landet och dem sjelfva välsignade frukter. De funnos, som i det längsta voro böjda att anse äfven detta inflytande som ett hyckleri, ett förräderi, men resultaterna motsade dem oupphörligt; ingen dag gick förbi utan att man visste omtala en ny mild och verksam förbön från den af sina landsmän förskjutna flickans läppar. Man såg så tydligt att en god engel stod vid generalens sida och ledde alla hans handlingar till landets väl, och man kunde icke misstaga sig hvem denna goda engel var. Man förvånades, man tvekade, man begynte afpruta någon del af sina förra hårda omdömen om Eva Merthens|249| personlighet, och slutligen fingo tacksamhetens känslor öfverhand.
6 Då hände det sällsama, det otroliga, att hon, hvilken nyss var förkastad och smädad af alla, efterhand begynte att anses som Åbos och hela Finlands skyddsengel. Man visste att omtala de ädlaste drag, de största uppoffringar, med hvilka denna alltför ryktbara flicka likasom tvang åt sig sina landsmäns kärlek. Ingen suck förklingade ohörd vid hennes dörr; ingen klagan gick ohulpen från hennes tröskel. Dagligen strömmade massor af nyfikne till|155| hennes boning, för att se henne utdela penningar, kläder, bröd åt de fattiga; man forskade i hennes drag efter den mäktiga favoritens förmätenhet, den allt förmående mätressens högmod och herrsklystnad, men man fann deraf intet spår; man fann blott det milda, sorgsna uttrycket af en själ, som finner sin enda lycka uti att lefva för andra och uppoffra sig för dem. Då gick genom folkmassorna en hviskning af helt annan art än förr: »hon är icke så elak som man sagt; det syns på henne att hon icke utdelar sina gåfvor af skryt. Hvad hon är vacker och hvad det är skada att hon ej är hans verkliga och vigda hertiginna!»
7 Det var folkets sedliga känsla, som uppreste sig mot den enda fläck på Eva Merthens rykte, hvilken alla hennes goda handlingar icke kunnat aftvå. Men uttrycket: »hertiginnan»,konsekvensändrat/normaliserat »hertiginnan af Finland» hade bytt sin betydelse och blifvit en hederstitel. Få hertiginnor, legitima genom sin börd och sin ställning i samhället, hafva upplefvat det underbara öde, som Eva Merthen,tillagt av utgivaren att så|250| hastigt se det allmännaste hat och förakt öfvergå i den allmännaste beundran och kärlek.
8 Likväl funnos i Åbo familjer, och deribland de förnämsta och anseddaste, hvilkas stränga åsigter om sedlighet ej tilläto dem att mildra sina omdömen om en flicka, som förut trotsat konvenansen och nu trotsade sjelfva sedekänslan. Detta undföll icke general Keiths skarpa blick, och han beslöt att kufva och tillintetgöra denna tysta opposition. Han förmådde Eva att med honom göra visiter i alla de förnämsta hus, och hon lydde, ehuru smärtsamt det för henne var att mötas på månget håll af en illa dold förlägenhet och köld. Ty den man, i hvars händer hela Finlands öde då hvilade, för honom vågade man ej stänga sina dörrar; men det afmätta sätt, på hvilket man emottog hans följeslagarinna, lät henne tydligt märka, hvad man ännu tänkte om henne. Hon led deraf obeskrifligt, men Keith syntes icke märka anledningen dertill; han ville att hon skulle respekteras som hans legitima gemål och visade henne sjelf all den aktning henne tillkom som sådan. Till den rika och stolta fru Heldt, som icke brydde sig om att cachera sin afvoghet, sade Keith: »madamespråk: franska, genera er inte; min hertiginna är icke stolt, hon ihågkommer ej sin rang i ett så älskvärdt fruntimmers sällskap.» – Till Wechter, hvars gamla vänskap med Merthens hus satte honom nästan i faders ställe för hans gudotter och för hvilken Eva bar en hos henne ovanlig fruktan, talade generalen ur en annan ton: »lugnaoriginal: lugna er, min herre, jag älskar för mycket er gudotter, för att icke anse hennes heder lika dyrbar som min egen. Jag ger er mitt ord att kyrkans band|251| skall förena oss, såsnart kriget är slut, och hennes ställning|156| skall vara betryggad, äfven om krigarens öde skulle träffa mig på slagfältet hvilken dag som helst.»
9 Den gamle rådmannen, som hade en Finnes hela envishet, kände sig blidkad, men icke öfvertygad. Evas böner studsade länge mot hans oböjliga sinne. Slutligen lofvade han att inlägga sitt förord hos hennes föräldrar, och vid samma tid skref Eva sjelf till dem ett bref, fullt af ödmjukhet och kärlek, men på hvilket länge intet svar följde.
10 General Keith var icke nöjd med den tvungna aktning hans lilla hertiginna, som han kallade henne, hade vunnit hos borgarearistokratin i Åbo. Han utfann ett annat medel, i hvilket hon lika undergifvet fogade sig. Han tillställde baler, lysande, muntra tillställningar, vid hvilka den dittills i Åbo rådande stela konvenansen var bannlyst och der en okonstlad glädtighet lifvade alla. De goda Åboborna häpnade i början; de kunde icke fatta huru en flicka utan mors eller mostrars förkläde tätt vid sidan kunde tilltala »en främmande karl»,konsekvensändrat/normaliserat utan att förgås af blygsel. Flickorna sjelfva funno det snart alldeles icke omöjligt; de unga officerarne voro så artiga, så hyggliga, att innan kort de flesta Åboflickor hade försett sig med samma fel, som det, hvilket först bragte ondt rykte öfver Eva Merthen på landshöfdingens bal. Man glömde både konvenans och krig; sällskapstonen blef friare, otvungnare, utan att någonsin förfallaoriginal: förefalla i det oskickliga, ty Keiths öga vakade strängt öfver officerarnes uppförande; de visste det, och de hade ingen lust att ådraga sig den stränge fältherrens misshag.
|252|11 Vid dessa baler var Eva Merthen värdinna. Hon visade sig der i hela glansen af sin skönhet, hon älskade att bära en krans af hvita rosor omkring sina nattsvarta lockar, och kring den smidiga gestalten flöt en hvit klädning, lik det ljusa sommarmolnet kring en strålande fé. Keith fordrade att hon der bar de dyrbara presenter, de perlor och juveler, hvilka han slösat på henne. Men hon visste att i sjelfva prakten inlägga enkelhet, och hennes sätt förenade den största anspråkslöshet med en värdighet, som eftergaf intet af en furstinnas höghet, på samma gång, som den tycktes sänka sig till den ringaste borgarflickas blygsama hållning. Och denna tid var en aristokratisk tid, der höghetens afgud dyrkades af alla stånd. De ädlaste handlingar hade derföre icke tillvunnit Eva Merthen så mycken beundran, som denna lyckliga förening af godhet och värdighet i hennes sätt. Är hon icke hertiginna, hviskade man, så förtjenar hon åtminstone att vara det.
12 På detta sätt förgick vintern, och hertiginnans rykte gick ut öfveroriginal: utöfver land och rike, buret af folkets beundran och kärlek. Från aflägsna landsorter, från det fjerran Österbotten, från yttersta gränsorna af Savolaks och Kare|157|len kommo resande af alla stånd till Åbo, för att hvar i sin mån frambära till Keith sina ansökningar och sina besvär. De gingo nästan alla genom Eva Merthens hand, som var Keiths translator, ej mindre än hans tolk, och så afskräckande exempel man äfven må hafva på fruntimmers inflytande i regeringsärender, så litet behöfde man frukta något missbruk här. Eva Merthen fortfor att vara|253| Finlands goda genius; – hon fortfor att med kärlek löna det land, som förskjutit henne.
13 Emellertid hade både ryska och svenska sändebud anländt till Åbo, för att uppgöra den blifvande freden. Underhandlingarna gingo långsamt, nästan omärkligt, och när våren kom år 1743, stod kriget med alla dess fasor ånyo för dörren. General Keith fick nu nya bekymmer med truppernas utrustande och byggandet af nya galerer. Allt mera sällan kunde han undanrycka en timma för de långa bildande samtal, af hvilka Eva inhemtat en så oskattbar erfarenhet. Men hon arbetade nu vid hans sida, så ofta han satt vid sitt skrifbord: hon var mer än hans sekreterare, hon var hans rådgifvarinna mången gång, en annan Maintenon, lika klok, lika skarpsynt, om också icke lika diplomatisk. Och Keith behöfde icke ångra detta biträde af en qvinna. Man visste icke i Petersburg, att mången rapport öfver landets ställning, beundrad för klarheten af dess uppfattning och dess omsorgsfulla utarbetning i minsta detalj, var af Eva Merthens, af den der okända finska flickans hand.
14 Keith reste från Åbo i medlet af Maj, för att uppsöka de ryska galererna vid Hangöudd, och blef under kryssningar och små affärer mot svenska flottan borta till början af Augusti. Då ändtligen, den 7 Augusti 1743, afslöts freden i Åbo, som kostade Sverige ett stycke af Finland intill Kymmene elf, men som, efter tvenne års ängslan och nöd, af folket helsades som en försynens välgerning.
15 Fredsslutet firades i Åbo med utomordentliga högtidligheter. En samtida författare berättar härom, att|254| det afkunnades under pukors och trumpeters klang, med klingande musik och ljungande styckeskott. Om aftonen var hela staden illuminerad. General Luberas lät på väggen af hofrättshuset, der han bodde, upphänga en ofantlig tafla, på hvilken man såg tvenne mot hvarandra sträckta händer, öfverallt med ljus i vacker ordning besatta, och derunder stod: Paxspråk: latinoriginal: »Paxspråk: latin et Æternumoriginal: Aeternum fœdusspråk: latin, »fredoriginal: fred och evigt förbund».konsekvensändrat/normaliserat Ljusen brunno hela natten. »Om morgonen – säger den samtida berättaren – sågs taflan i allt öfrigt oskadd, allenast ett ljus hade brännt bokstafven Æoriginal: Ae i ordet Æternumspråk: latin,original: Aeternumspråk: latin, så att man läste: Pax et ternum Fœdus,original: Foedus,språk: latin som gaf på devisen en helt annan mening och gjorde hos mången en hjerteknyck.»
|158|16 På Åbo torg var upprest en ofantligt stor pyramid, bestående af hvetebrödssimlor. Derinvid stod ett ovanligt stort bord, betäckt med duktyg, och på detta bord upplades en enda rätt, men en som dugde. På Puolala backen var nemligen uppgjord en eldbrasa, och på denna stektes en stor, fet och välgödd oxe, hel och hållen begjuten med smör. Denna, så snart den blifvit stekt, drogs af ryska soldater på en släda till torget under högljudda hurrarop och uppställdes på bordet, så stor den var, med förgyllda horn och svansen liggande ostekt bredvid. Rundtomkring garnerades stekta ankor med förgyllda näbbar. Folket svärmade jublande kring denna kolossala anrättning, hvars doft förspordes öfver hela torget; men man glömde icke heller att besöka excellensen Cedercreutz boning vid domkyrkan, ungefär vid nuvarande Frenckellska tomten, hvarest vin rann ut genom ett fint|255| rör och uppfångades i mössor och kärl af den törstiga folkhopen.
17 Undertiden var en lysande bal hos general Keith, till hvilken höga och låga vidtomkring voro inbjudna. Då, säges det, försakade värdinnan, den sköna Eva Merthen, dansens nöjen för en stund och satte sig vid det öppna fönstret med en fjerdingssäck fylld med silfverrublar, hvilka hon utkastade bland den jublande folkmassan, som helsade henne lik en drottning med de mest enthusiastiska glädjerop.*)Historiskt, likasom hela denna skildring af fredshögtidligheterna.
18 Detta glada sorl varade flera timmar, då på ett gifvet tecken furst Rumänzoffs kock sprang upp på en stege till bordkanten och skar den stekta oxen i tusen stycken, i det han tillika fyrdelade ankorna, hvarefter hela kalaset, bröd och stek, gafs till sköfling åt folkmassan. Der ville visserligen ingen vara den siste: det var ett skrik och ett täflande om de bästa bitarna, som var lustigt att skåda, och emedan det var kungjordt, att den som finge behålla oxens svans skulle få premium, så blef det om den ett sådant brottande, att en karl, som lyckats eröfra den dyrbara trofén, ej såg någon annan utväg att få behålla den, än att springa ut till medjan i Aura å.
19 Åbo fick vid denna tid lika som nytt lif och en ovanlig rörlighet. Från alla håll strömmade flyktingarne tillbaka; vid alla stränder var ett hvimmel af båtar, som förde hela skaror förrymda landsmän tillbaka till fäderneslandet. Der såg man hela familjer med glädjetårar helsande hemmets älskade strand; och när de åter med|256| barn och blomma satte sin fot på de välbekanta gatorna, betraktade de hvarje hus, hvarje port, hvarje träd, man kunde säga hvarje gatsten så noga, som ville de riktigt öfvertyga sig att allt ännu fanns qvar oförändradt och välbehållet. Man hade väl sagt dem förut, att fienden|159| framfarit skonsamt och mildt; men några förstörda gator, några plundrade hus och ihjälslagna menniskor väntade de dock att få se. De sågo det ej, allt var sig likt, förutom här och der en främmande guldsmidd officer, eller en trupp soldater, som gick att aflösa vakterna. Vid hvarje steg möttes gamla bekanta, som aldrig väntat att mera återse hvarandra: genom hela staden gick ett sorl af fröjd, ett jubel af återseende; de öde husen befolkades ånyo, tvenne år af ångest voro i en hast förgätna. Så utan alla spår hade de dock ej förgått: här och der en skingrad familj, en ruinerad förmögenhet, en af andra bortträngd tjensteman, bevarade minnet af den sorgfulla tid som varit.
20 En var det, som förgäfves med längtande blickar sökte bland ankommande båtar och jakter den, som skulle föra i hennes famn de länge förlorade kära. Det var Keiths hertiginna, som hvarje morgon bittida red ut att spana vid stränder och bryggor. Mången bekant såg hon komma der, de undveko henne med tvekan och fruktan; men föräldrar och syskon kommo icke, de qvarblefvo i Stockholm. Borgmästaren, sade man, hade sökt och erhållit tjenstledighet.
21 Strax efter freden begynte ryska trupperna rusta sig till aftåg, för att utrymma landet. General Keith, som hade att sörja för både armén och galererna, var strängt sysselsatt. Hans myndighet i landet hade upphört de|257| jurespråk: latin, men fortfor de factospråk: latin. Ännu i sista stunden strömmade till honom ansökningar af alla slag och från alla håll; han hade ej mera tid öfrig för dem: de gingo alla genom Eva Merthen, hon fördubblade sina ansträngningar, och aldrig hade hennes ädla fosterländska hjerta visat sig i en vackrare dager, än just denna sista tid.
22 Det dröjde likväl med aftåget, och innan det blef af, kom på hösten den oväntade befallningen till general Keith, att med 30 galerer och 11 000konsekvensändrat/normaliserat man gå öfver till Sverige. Danmark hotade med krig och svenska regeringen hade begärt Rysslands väpnade bistånd. Först i Oktober blefvo trupperna i ordning till öfverresan. Förgäfves invände cheferna att köld och storm skulle ruinera hela expeditionen. Keith lät dem uppsätta sina betänkligheter skriftligen, men stoppade deras anföranden olästa i fickan och gaf befallning till uppbrott. Kölden var ganska stark, men hafvet frös icke, och öfverresan blef kort. Denna demonstration var tillräcklig att afskräcka Danmark och de ryska trupperna, som af motvindar hindrades att afgå till Skåne, förlades i vinterqvarter i de närmast Stockholm liggande landskapen. Generalen sjelf logerade i hufvudstaden, i egenskap af rysk ambassadör och öfverhopades med hedersbetygelser af konungen och hofvet. Till|160| nyåret 1744 erhöll han af konungen en dyrbar guldvärja, och vid sin afresa från Stockholm påföljande midsommar thronföljarens porträtt samt 2 000konsekvensändrat/normaliserat dukater.
23 Eva Merthen åtföljde generalen till Stockholm, dit hennes rykte hade föregått henne. När generalen inviterades till hofvet, kunde hans hertiginna icke göra anspråk uppå, att blifva der presenterad: samme aristokrater, som visade den kungliga mätressen, fröken Hedvig Taube,|258| så mycken artighet, emedan hon var ett riksråds dotter, kunde ej förmå sig att offentligen erkänna den sköna hertiginnan af ringa börd. Men hemma i sitt hus tålde generalen ingen sidvördnad mot henne, hvilken han betraktade som sin maka. Här böjde sig månget pudradt och aristokratiskt hufvud för den inflytelserika värdinnan, hvilken, likaså stolt som de, med sin okonstlade värdighet vid första anblicken kom det ironiska, spefulla leendet, att fly från de förnäma herrarnes läppar. Samtida berättelser försäkra att Eva Merthens ankomst till Stockholm var ett evenement, som väckte föga mindre uppmärksamhet, än den berömde generalens egen. När hon besökte gudstjensten i Storkyrkan, ditströmmade Stockholms högsta société, för att obemärkt och utan att kompromettera sin värdighet, få tillfälle att se denna ryktbara och ädla personlighet, Finlands skyddsengel. Hennes boning omringades af folket, som med höga hurrarop betygade henne sin tacksamhet. Då, säger berättelsen, hände det, att Eva Merthen visade sig på balkongen eller i fönstret, för att tacka folket för denna dess sjelfmanda hyllning, och så imponerande var denna höga uttrycksfulla gestalt, att den som engång sett henne, sedan behöll ett minne deraf intill sednaste ålderdomen.
24 En söndag några veckor efter sin ankomst till Stockholm besökte Eva ånyo Storkyrkan. Hon hade med afsigt valt en af de mest bortskymda platserna, för att undgå folkets för henne plågsamma nyfikenhet. Midtemot henne, på andra sidan om gången sutto tvenne sorgklädda fruntimmer, hvilka syntes bedja med mycken andakt. En enda gång sågo de upp, och deras blickar mötte Evas.|259| I samma ögonblick bleknade alla tre; nästan i vanmakt sjönk Evas hufvud ned emot bänkens karm.
25 När gudstjensten var slut, möttes de tre vid utgången. Följda af folkmassans uppmärksamhet, måste de beherska sin djupa rörelse; de tryckte blott hvarandras händer, de följdes åt till ett hus af obetydligt utseende längst uppå söder. Der föllo de i hvarandras famn med tårar på en gång de bittraste och de ljufvaste, som någonsin flutit ur menniskoögon. Eva hade återfunnit sin mor och sin syster; i sina hjertan hade de längesedan förlåtit henne, men de hade tvekat om hennes hjertas känslor, de hade fruktat att|161| med köld och förlägenhet emottagas, om de uppsökte henne i generalens stolta hôtel. Huru orättvist! Det behöfdes intet ord, för att öfvertyga dem derom; de återfunno Eva förändrad, så som man blir det af en smärtsam erfarenhet, men förändrad till det goda; ömmare, ödmjukare, undergifnare, mildare, än någonsin förr.
26 Borgmästaren Assessor Merthen, som hela vintern varit sjuklig, hade dött några dagar före Evas ankomst, och hans sista ord hade varit en välsignelse öfver den förskjutna dottern. Kornetten Jonathan Merthen hade återinträdt i tjenst vid skånska husarerne och stod nu vid norska gränsen i fält mot de väntade Danskarne. Underrättad om familjens öden, visade general Keith de båda fruntimmerna det vackraste deltagande. Han besökte personligen deras anspråkslösa boning, hyrde åt dem en bättre, mottog dem med öppen välvilja i sitt hus och förskaffade dem sedan, påföljande vår, en säker lägenhet att återvända till Åbo.
|260|27 Hit återvände äfven Eva ännu på ett kort besök, innan hon för alltid skulle säga farväl åt sitt fädernesland. Det var om sommaren 1744, tre år efter vår berättelses början. Tiden hade alltmera utplånat det onda förtalets spår, och endast minnet af allt det goda Eva Merthen uträttat qvarblef i hennes tacksama landsmäns hjertan. Man emottog henne vid återkomsten med icke ringare heder, än en verklig hertiginna. Alla hus stodo nu öppna för henne; till hennes ära författades verser, och höllos lyckönskningstal, och när det blef bekant att hon skulle lemna landet, tackades hon i en deputation af magistraten för det för landet så gagneliga sätt, på hvilket hon användt sitt inflytande.
28 Bittida om morgonen hade Eva ridit ut, som hon vanligen brukade. Då mötte henne på slottsgatan en stojande hop, som med fröjderop och begabbelser följde en liten rödögd gumma, som släpades i armen af en stadsbetjent. »Se på den illmariga trollpackan!»konsekvensändrat/normaliserat skreko gatpojkarne. »Honkonsekvensändrat/normaliserat vill icke gå, hon är van att rida; gif henne en qvast, så skall man se, att hon rider raka vägen in genom skorstenen i tukthuset.»
29 »Bergman!» ropade Eva Merthen och höll stilla med sin häst. Vid denna välkända röst stadnade den nitiske stadstjenaren, hvilken vi förut lärt känna vid borgmästarens flykt, rättade sig och ryckte mössan af hufvudet. Hela den stojande hopen följde nästan omedvetet hans exempel, och det blef en djup tystnad, när den ståtliga ryttarinnan höjde sin röst och frågade: »hvad ondt har den arma Waapuri nu åter gjort?»
30 »Ingenting annat, som jag vet,»konsekvensändrat/normaliserat svarade Bergman förlägen, »änkonsekvensändrat/normaliserat att hon gått och spått i husen samt varit oti|261|dig mot vällofliga magistraten och höga|162| kronan. Jag har nu vällofliga magistratens dom att inspärra henne som lösdrifverska och farlig person för lifstid i tukthuset.»
31 »Håhå», utropade hexan med sin hvassa gnällande röst, »ni skulle bränna mig strax vid Tavasttull som ni gjort med mor och mormor min, så skulle ni slippa mig fortast. Sitter hon icke der, hon också, ryssdrottningen, den gamle profossens afkomma, och fröjdar sig åt att de ha mig fast! Hon är värre lösdrifverska än jag; sätt in henne på tukthuset och låt mig bli drottning i hennes ställe.»
32 »Vill du hålla din giftiga tunga i styr!» skrek Bergman och ruskade om sitt skröpliga byte.
33 »Släpp henne lös, Bergman!»original: Bergman»! sade Eva mildt och fogligt. »Jag vill utverka åt henne magistratens tillåtelse att flytta på landet långt härifrån och skall draga försorg om att hon inackorderas till dödedag hos något beskedligt folk.»
34 »Som ers nåd befaller!» svarade Bergman djupt bugande och släppte synbart ogerna hexan lös.
35 »Jaså, du vill försörja mig, du ryssdrottning!» utropade hexan, halft trotsande, halft tvekande. »Vet du också hvad ondt jag gjort åt dig och hela ditt land?»
36 »Om ni velat mig ondt, har jag längesedan glömt det; hvad ni för resten gjort, må Gud förlåta er.»
37 »Vet du då icke att jag hatat dig och hela din slägt och hela din stad och hela ditt land, för fädernes missgerningar och för den store profossens, din fars, skull? Vet du icke att det var jag, som först sådde i din själ det fåfängliga begäret efter makt och prakt, som fört dig dit, der du nu står? Var det icke jag, som ville bränna|262| dig lefvande i Runsalas natt? Var det icke jag som förderfvade hela ditt land, genom att sticka igenom dammen vid Mendolaks pass och genom att visa Ryssarne vägen att kringränna Helsingfors?»
38 »Himmelens Gud»,konsekvensändrat/normaliserat skrek hopen, »hvadkonsekvensändrat/normaliserat vilddjur är detta!»
39 »Ja», ropade hexan triumferande, »jag har hämnats mors och mormors bål mer än någon af er, dumhufvuden,original: dumhufvuden kan begripa. Men vänta, ryssdrottning, så skall du få höra än mera! Det var jag, som förhindrade de dinas flykt och skickade ryska dragonerna att gripa profossen, din far. Det var jag, som förledde dig att resa om natten till Pemar, hvarigenom du blef en visa i folkets mun. Det var min son, som förde kosackerne till kojan vid Rungo, för att förgöra dig. Det var jag som kastade den första stenen emot din vagn, när du tågade in, ryssdrottning, och det var icke mitt fel, att du ej stenades på stället till döds. Det var ändtligen jag, som förde den granne|163| adjutanten till Gretas koja, för att förderfva dig. Och du vill befria mig, du vill försörja mig, du!»
40 »Det vill jag», svarade Eva med värdighet. »All er onda vilja har blott bidragit att bereda min sällhet.»
41 »Är du lycklig, du?» Och hexans röst darrade.
42 »Ja,»konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva lugnt och mildt; »jagkonsekvensändrat/normaliserat har varit olycklig, men himlen har unnat mig den högsta sällhet på jorden, den att älska och att vara älskad tillbaka.»
43 »Jaså»,konsekvensändrat/normaliserat sade hexan med våldsam rörelse, i det hon sökte dölja sina snyftningar. »Dukonsekvensändrat/normaliserat är lycklig! hvad har jag då vunnit med all min hämd? Och du vill försörja mig? Du är den enda på jorden, som vill den stackars|263| Waapuri väl? Det finns då en Gud, som leder det onda till godt .... det trodde jag aldrig förr.»
44 »Ja det finns en Gud, och han skall icke heller öfvergifva er.»
45 »Du tror det, du! Och dig har jag kunnat hata, dig som jag mot min vilja måste välsigna. Förlåt mig det, du aska af de fordom brändas ben: jag kan icke annorlunda. Farväl, hertiginna! En spådom gifver jag dig ännu till tack. Jag spådde dig på Runsala en hastig och våldsam död. Då talade den onda anden genom min mun. Nu talar den goda, som aldrig ljuger, och den säger mig, att af alla nu lefvande vuxna personer i Åbo är det blott en, som skall öfverlefva dig.»original: dig.*)Denna spådom, enligt sägen verkligen gjord, uppfylldes. Bland alla den tidens Åboboeroriginal: Aboboer öfverlefdes Eva Merthen endast af gamla Mamsell Heldt, som dog år 1813.
46 »Tack!» sade Eva småleende, och hexan försvann. Det behöfver icke nämnas att beskyddarinnan höll ord.
47 Vid det Eva red nedåt slottsgatan, greps hon af längtan att återse gamla Gretas koja, der hon, för snart två år sedan, hade tillbragt både glada och sorgsna stunder. Hon lemnade hästen i den efterföljande Daydies vård – negern var henne så tillgifven som en hund sin herskarinna – och gick in. Stugan beboddes nu af Gretas systerson, en sjöman och hans familj. Men det var icke sjömannen, som vid hennes inträde sprang upp och störtade till hennes fötter – det var den fordne älskaren, som spökade här i den älskades fordna boning, det var den öfvergifne, af kärlek och svartsjuka förtärde Alanus.
|264|48 »Ändtligen!»konsekvensändrat/normaliserat ropade han med nästan vansinnig häftighet – »ändtligenkonsekvensändrat/normaliserat kommer du, engel eller demon, som jag sökt öfver haf och länder förgäfves!|164| Eva, Eva, Eva, min Gud, att jag kan se dig och du kan se mig och vi sjunka likväl icke båda i jorden! Ha då ändtligen mina böner kallat dig tillbaka från afgrunden, för att återvända till himmelen? Kommer du hit för att fly med mig?»
49 »Lugna dig, Alanus, min vän, min bror! Jag kommer för att säga farväl åt denna koja och dig.»
50 »Du reser då med din mor till främmande land?»
51 »Nej jag reser med honom som är min make inför Gud.»
52 »Nej det är omöjligt, det är susande vindars lögn, som mina öron höra. Säg att jag är vansinnig, säg att du vill fly med mig, med den ende som älskar dig, olyckliga, af alla förskjutna flicka!»original: flicka!
53 »Hvarföre kallar du mig olycklig? Jag är det icke mer. Jag har uppoffrat fader, moder, syskon, vänner, fädernesland och rykte för den jag älskat: är icke detta en sällhet så stor, att det blott kan finnas en större, den att älskas lika omätligt tillbaka! Också den äger jag.»
54 »Du är då lycklig? Du – lycklig! du!»
55 »Outsägligt ... så som jag önskar att du vore det.»
56 »Du lycklig ... och jag som ville rädda dig från förtviflan! Farväl ... hertiginna!»
57 »Din hand, Alanus! När du förstår hvad som utgör qvinnans sanna lycka, hvad som för henne är mera än fader, moder, fosterland, ja mer än hedern, som dock är det högsta, och mindre endast än Gud – då skall du|265| dömaoriginal: dömma mig mildare än nu. Haf tack, du redlige gosse, för hvad du gjort och hvad du velat göra för mig! Aldrig skall jag det förgäta; så länge jag andas,original: andas; skall jag minnas dig och bedja för din välgång. Farväl!»
58 »Eva, du är stor, du är stark – och jag är svag. Som en blixt far det genom min själ, att jag nu först förstår din storhet rätt. Och kan jag ej vinna din kärlek, så skall jag blifva en man, för att vinna din aktning. Farväl!»
59 Alanus höll ord. Denne vekhjertade yngling blef en dag sitt fosterlands och universitetets prydnad.
60 Och bort gungade Eva Merthen från Åbo och Finland på den vimpelprydda galeren under tusendes tårar och välönskningar. Generalen hade rest förut till Petersburg, hon följde honom dit. Hennes hus blef en samlingsplats för alla Finnar, som den tiden besökte den stolta kejsarestaden. Landsmän af de bildade klasserne erbjödos fri taffel vid hennes bord; personer af lägre stånd undfägnades på annat sätt. Alla behöfvande fingo hos henne råd, hjelp, understöd, och återvände derifrån med hennes beröm på läpparne. Under tiden dog Borgmästarinnan Merthen; Eva bjöd då sin|165| syster Karin till sig, och hon kom verkligen. Men när hemlängtan slutligen fick makt öfver systerns hjerta, skickade Eva henne tillbaka till Åbo, rikt begåfvad med 1 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver, juveler, en garderob »så stor», säger berättelsen, »som om hon haft ett sekel att lefva», samt en årlig pension.*)Som ett bevis på de vidunderliga rykten, till hvilka Eva Merthens sällsama öden gåfvo anledning, må anföras följande. Man sade i Åbo att Eva af svartsjuka stuckit sin syster i ögat med en pennknif, för att vanställa henne och sedan bortskickat henne med de rika presenterna. Man döme af allt det föregående, om denna saga kan hafva någon rimlig grund. Kunde man kalla hela den sköna hertiginnans samtid ur grafven, skulle den med tusen tungor förklara denna saga för – kaffesqvaller.|266| Karin Merthen dog ogift i Åbo på 1790-taletkonsekvensändrat/normaliserat och disponerade sin qvarlåtenskap åt en af sina vänner, som vårdat henne på äldre dagar.
61 Hon flyr ifrån oss, den sköna bild, vi så länge med undran och kärlek följt. Hennes spår gå från Åbo till Petersburg, från Petersburg till Berlin, från Berlin till Breslau, från Breslau till Stralsund ... Skola vi än vidare följa henne?
62 Ack nej – bakom oss ligger det dystra kriget, och freden derefter är så ljuf. Ginge vi till Tyskland, så skulle vi der ånyo höra kanonernas dån och de döendes jemmerskri ... Der tände sig få år efter vår berättelse det sjuåriga krigets förhärjande brand, och midt ibland dödar och fasor skymtar åter för våra ögon den ädla bilden af Keiths hertiginna.
63 Må vi hellre se bort från de blodiga taflorna, bort till den stilla boning i Breslau, dit konung Fredrik II:s personliga vän och högt värderade vapenbroder, fältmarskalken Jakob Keith, understundom ilade, för att njuta några ögonblicks hvila från krigets ansträngningar. Ja, det är han, det är samma ridderliga gestalt med den förnäma och likväl så menskligt milda hållningen; blott hans hår har grånat, han står vid sextiotalet, och mången bister dag i fält qvarlemnar dock slutligen sina spår hos den starkaste.
|267|64 Till hans möte ilar en ung qvinna med kärlekens snabba elastiska fjät. Det finnes personer som aldrig åldras: det är de, hos hvilka själens spänstiga kraft fortlefver genom öden och tider samt ännu i ålderns dagar blickar fram genom ögats oförkolnade eld.*)När Varnhagen von Ense talar om Eva Merthens ålderdom, nämner han ännu med beundran hennes sköna ögon, »hvilkas blick var så mäktigt genomträngande».konsekvensändrat/normaliserat Keiths väninna var en bland dessa få, och skulle hon icke vara det, hon hvars själ var, om möjligt, än skönare och starkare, än hennes yttre gestalt! Men också hennes kropp var härdad som|166| en äkta nordisk natur: alltintill senaste ålder hade hon för sed att vinter och sommar bada i iskallt vatten.
65 Denna trogna ömma vän, som så kärleksfullt flyger till den gamle fältherrens möte, det är hon, det är Eva Merthen, skön ännu som en dag, vid två och trettio års ålder. Sitt namn behåller hon ännu, och hvarföre icke det? Var hon verkligen, som några med visshet påstå, den berömda fältherrens vigda maka, ehuru hon, af skoning för tidens aristokratiska fördomar och de förnäma kretsar, i hvilka hennes make lefde, försakade äran att dela hans namn? Eller hade dessa fördomar och denna högdragna omgifning varit mäktiga nog, att böja åt sidan den redan lyftade hand, som skulle förenat de båda med kyrkans välsignelse? Huru lätt hade icke dikten kunnat förklara det förra för mer än sannolikt, förklara det för visst! Men den behöfver det ej – och det är det stora i Eva Merthens personlighet, att vigd eller ovigd står hon för efterverldens ögon lika hög, lika ren, lika|268| odödligt skön ändå. Ack, dikten förstår så väl och aktar så högt den sed, hvilken engång och med rätta uttalade sin hårda dom öfver Eva Merthens förbindelse; hvem led deraf så djupt, som hon sjelf! Men denna sed, som man aktar, som man ärar och som man aldrig ostraffadt bryter, – inför ett helt lif, odeladt egnadt åt plikten, äran, kärleken, samvetet, abdikerar den sin makt, eller rättare: den abdikerar icke, den igenkänner sig sjelf i det som den från början bortstött, och dess vitnesbörd blir dock slutligen det, på hvilket man närmast igenkänner »hvad Gud hafver sammanfogat» och hvad »menniskor icke skola åtskilja».konsekvensändrat/normaliserat
66 Och i den förtroliga kretsen af maka och barn*)Om deras barn vet man endast, att de af fadren mycket älskades och fingo en vårdad uppfostran. Man tror att deras afkomlingar ännu lefva. I ryska arméns officersrullor finnas Kurländare med namnet Merthens. sitter den åldrige fältherren så säll, så lugn, som tänkte han aldrig mera på krigets dån och slagtningens tummel. Stundom kommer i kretsen en nära vän: törhända igenkänner man under den tätt knäppta öfverrocken och den styfva peruken sjelfva kungen, »den gamle Fritz»,konsekvensändrat/normaliserat som på sitt eget trumpna sätt tar äldste sonen under hakan och lofvar honom en plats bland sina berömda grenadierer. Eller är det prins Henrik af Preussen, hvars stora beundran för Eva Merthens karakter och skarpa förstånd öppet uttalades i den korrespondans hon med honom förde under en sednare tid**)»Er schrieb ihr die ehrenvollstenspråk: tyska Briefespråk: tyska»,konsekvensändrat/normaliserat säger härom Keiths biograf. Dessa bref blefvo, enligt hennes önskan, sedan förbrända.. Och händer det, att krämpor och fordna|269| blessyrer lägga den älskade gamle marskalken på|167| sjuksängen, då vårdar honom hans maka så som ingen annan det kunnat, och med hans kärlek till henne blandar sig ett tacksamt minne af det land, som gifvit honom denna goda engel vid hans sida.
67 Keith dog så tappert som han lefvat. I månsken och dimma tidigt på morgonen den 14 Oktober 1758 föll Daun med sina 50 000konsekvensändrat/normaliserat Österrikare som ett stormväder öfver de alltför säkre Preussarne vid Hochkirchen. I den gränslösa förvirringen var Keith en af de förste, som med tvenne i hast samlade regementen kastade sig mot fienden. Rundtomkring rasade en mördande eld ur kanoner och handgevär. Den tappre marskalken fick en kula i underlifvet, men fortfor att föra sina trupper fram. Då träffade en annan kula hans bröst, och i samma ögonblick störtades han af en kanonkula från hästen. Han föll i det han räddade konungen och större delen af armén – aktad, ärad, älskad och saknad af alla, men högst och mest af hans efterlemnade maka. Så stor var Eva Merthens kärlek för den hädangångnes minne, att hon icke för något pris afstod hans sköna, enkom åt henne af Pesne målade porträtt åt konungen, som derföre bjöd stora summor*)Historiskt. Eva Merthen kom sedan i process om qvarlåtenskapen med Keiths äldre broder, den s. k. lordmarskalken. Tvisten gällde icke så mycket gods och guld, som ej fastmera dyrbara minnen af den aflidne. Keiths testamente lydde till förmån för Eva, konungen stadfästade det och hon vann processen..
68 År 1789 eller 90 lefde i Birkala socken i Finland en sjuttioårig qvinna, af allmogen kallad »Preussin Anna».konsekvensändrat/normaliserat Hon hade år 1762 hemföljt de från Pommern återvändan|270|de finska soldaterne och det var först af hennes berättelser man här erfor Eva Merthens sednare öden. Det var samma trotjenarinna, som ett par gånger förut i vår berättelse förekommit.
69 Skola vi än längre följa den sköna hertiginnans spår? Skola vi följa henne ända till den 15 Oktober 1811, då ett yngre slägte under varma tårar och välsignelser följde den åttatiofemårigas sista färd öfver de höstliga gatorna af Stralsund? Nej vi stadna innan vi kommit dit: hennes lif var långt, lyckligt och rikt, såsom få andra dödligas; men vi kunna ej skilja oss från bilden af Eva Merthen i glansen af hennes ungdom och skönhet.
70 Hvarföre stod hon så ensam, så stor och så förtjusande på den brokiga taflan af hennes upprörda tid? Säkert icke för det att himlen begåfvat henne rikare än någon af hennes omgifning: hon stod der så som en glänsande ljusbild målar sig mot fonden af en svart och dyster natt – så som ögat med tjusning dröjer vid den glimmande ljusterflamman uppå en dunkel sjö. Kanske är det derföre ocksåoriginal: ochså vi någongång med mera beundran och|168| kärlek dröjt vid hennes anblick, än som skulle ha anstått den lugne berättaren. Den kalle betraktaren skall måhända le deråt, kritiken skall finna det tadelvärdt – men läsarinnans ömma hjerta skall göra oss rättvisa, och vi sluta med den enda sorg, att icke nog stort, nog skönt hafva kunnat måla hertiginnan af Finland.