4. Huru riddar sankt Göran funderade på prinsessans förtrollning
Kommentaari
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 4. Huru riddar Sankt Göran [...] förtrollning. Fjärde avsnittet börjar, i HT onsdagen den 13 februari 1856.
2 fönsternaformvariant av fönstren.
2 läst låst (dialektalt).
3 ganska här: alldeles.
4 Det var sol deri, som skalden säger Tegnér, i »Sång Den 5 April 1836», nästsista strofen: »men det var sol deri».
4 kattun tätt, glättat bomullstyg med påtryckt mönster.
5 förtycka förtänka, klandra.
5 förråda vilseleda, förföra.
6 älskarinna (föremål för) ett svärmeri.
18 vaktelens vaktelns (Coturnix coturnix).
26 guldkjed guldkedja.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
4. Huru riddar sankt Göran funderade på prinsessans förtrollning.
1 Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde och följa riddar sankt Göran genom fönstret in i den förtrollade prinsessans gemak.
2 Det borde väl höra till sagan, att här tala om en djup kammare i berget, eller åtminstone om ett grufveligen högt torn med starka jerngaller för de små fönsterna. Men något sådant stod icke till att finna. Tvärtom steg man ifrån balkongen rakt in uti en ganska ljus och vacker kammare med två fönster utåt trädgården och ett annat rum utanföre med två fönster mot gården. Tredje rummet med det tredje fönstret mot trädgården var läst, och fjerde rummet i frontespicen bestod af trappan till nedra våningen. Det blir kanske nödigt att ihågkomma denna inredning framdeles.
3 Morgonsolen sken nu in ifrån gårdssidan och kastade ett ganska rödt sken öfver alla föremål. Ty fastän morgonen ännu var rodnande skön, hade svarta moln uppstigit vid horizonten och betäckte redan inemot halfva himmelens hvalf. En välbekant dyster susning hördes ifrån de mörka furorna i den nära skogen och bebådade omisskänneligt, att ovädret icke mera var långt borta.
4 Lyckliga unga, de märkte intet, de stodo ännu i det första rosenröda morgonskimret af ungdom och kärlek. Den unga flickan mottog sin gäst|207| med ett så blidt och oskyldigt småleende, att det syntes Göran som hade han aldrig sett ett sådant löje förr. Det var sol deri, som skalden säger, men icke en brännande sol – en sådan som nu gick upp under svarta moln, – utan snarare den milda återglansen af solsken i en speglande källa. Hon strålade af glädje, när hon åter räckte Göran handen och bad honom med en vink af handen sätta sig i den lilla soffan med öfverdrag af ljusrödt kattun. Men sjelf satte hon sig på en pall vid hans fötter och såg uppå honom – såg beständigt och såg ånyo med lycksaliga ögonkast, likasom fågeln från tufvan betraktar en grönskande björk i våren.
5 Hvem kan förtycka Göran, att han såg på flickan tillbaka med nästan likaså klara ögon? Visst var der uti hans blickar mera eld än solsken; han rådde ej för det, han var en yngling, och han var tjugu år. Men så litet liknade detta alla hans förra kärleksäfventyr, att han icke ett ögonblick mera tänkte på det förunderliga uti att nu befinna sig uti en ung flickas sofkammare, inbjuden af henne sjelf den rakaste och intressantaste af alla vägar, den genom fönstret. Man säger att oskuldens blick kan afväpna sjelfva tigern. Och Göran var ingen tiger. Han var en något lättsinnig ung krigare, likasom den tidens och alla tiders unge riddare hade för sed att vara; hvilket de ansågo för en deras stånd tillkommande obestridelig rättighet. Men vare det sagdt till Görans beröm, att han hade det bästa hjerta i verlden, och han skulle icke för priset af millioner flickors kyssar haft samvete att förråda en ung varelse, som med en så barnslig förtrolighet, utan skymt af misstanke eller bryderi, bjöd honom in uti helgedomen af hennes innersta boning.
6 Derföre såg han endast på flickan tillbaka och såg med en blick, som nästan blef fuktig af tårar, ty det syntes honom som visste han icke rätt, om detta blida väsende, som ödet så plötsligen kastat i hans väg, vore för honom en syster eller en älskarinna. Och Göran hade af de sednare haft många; men aldrig hade han förr haft en syster att älska.
7 Det är svårt att säga hvad Göran tänkte vid allt detta. Troligast är att han tänkte alldeles ingenting, såsom man gör när man är lycklig.
8 Det gick en känsla igenom honom, liksom hade de båda varit bekanta för längesedan och älskat hvarandra redan då. Detta intryck blef för honom så mäktigt och så klart, att han begynte tala till flickan såsom man annars aldrig talar till en, hvilken man ser för första gången.
9 Han tog hennes hand ånyo och sade: »när du ser på mig så der, är det rätt förunderligt vackert. Jag vet icke hvem du är, och du vet knappast hvem jag är. Jag kommer rakt ifrån skogen såsom en himmelens fågel, och hvem har sagt dig, att jag icke är en röfvare, som vill stjäla din frid? Jag finner dig här,|208| likasom händelsen låter en blomma vexa på ängen der vandrarens fot går fram, och hvem har sagt dig, att ej denna fot skall förtrampa dig i detsamma han går dig förbi? Du helsar mig under tystnad och förbinder under tystnad min panna och bjuder mig tigande in till dig. Dina ord och ditt hjerta äro för mig likasom osagda tankar och en tillsluten bok; och hvem har sagt mig, att detta outsägliga icke är en gycklande dröm eller en fin förställning? Men jag tror uppå dig; ja ja, du kan också tro uppå mig. Jag vet ej engång ditt namn, och likväl förekommer det mig som kunde jag aldrig säga till dig något annat än du. Men så säg då, hvarför svarar du mig icke?»
10 Flickan fortfor att se på honom. Göran blef nu varse att hon såg på hans läppar. En rysning gick igenom hans nerver. Han vågade knappt utsäga den tanke, som föll honom in.
11 »Store Gud»,konsekvensändrat/normaliserat utropade han. »Ärkonsekvensändrat/normaliserat det då möjligt att detta hulda väsende är dömdt till en evig tystnad! Älskade, dyra flicka, säg mig ett enda ord, som skingrar denna grufliga tanke. Låt mig icke hädiskt anklaga försynen för den grymmaste orättvisa emot ett af dess skapelses skönaste mästerverk. Säg mig ett enda litet ord, det minsta, det fattigaste ord, som låter mig veta ändock att du hör!»
12 Flickan fortfor att med någon oro betrakta honom. Intet ord kom öfver hennes läppar, men de små hvita händerna gjorde allehanda rörelser, likasom det teckenspråk, hvilket de olyckliga begagna, dem naturen alltifrån födelsen nekat hörselns och talets himmelska gåfvor.
13 Åter ilade en rysning igenom Görans nerver. Han såg sig omkring uti rummet med en hastig blick. Hans sista hopp var att der finna ett musikaliskt instrument, som kunde beslå hans fruktan med lögn. En ingifvelse sade honom, att om icke denna unga flicka var straffad med den stora olyckan af en fullkomlig döfhet, måste hon känna musikens herrliga konst. Hela hennes väsen var ju idel musik.
14 Till sin outsägliga glädje såg han en cittra hänga på väggen. Han nedtog den med nästan darrande hand. Han lade den i hennes famn. Med blicken mera än med ord sade han till henne: spela!
15 Hon smålog godt och litet förlägen. Hon begynte knäppa på cittran. Handen var icke ovan vid greppen. Man såg att det icke var första gången som hennes fingrar lekte öfver strängarna. Men ... men! Cittran var alldeles ostämd; hvarje sträng ljöd i dissonans mot den andra. Och flickan märkte det icke. Hon fortfor att spela, och denna älskliga hand, danad af himlen för de skönaste harmonier, lyckades endast att ifrån cittrans strängar framkalla skärande missljud.
|209|16 Göran rördes ända till tårar. Han fattade cittran, stämde den och sjöng med vacker, men sväfvande röst en visa för ögonblicket:
Hör du rosornas tal,
När vinden i häcken susar?
O, så lindra det qval
Mig skrämmer och mig förtjusar!
Rosorna be:
Sjung och le!
O, så älska och sjung som de!
Hör du vaktelens sång,
Som qvittrar i björkens krona?
Låt din stämma engång
I morgonrodnaden tona!
Fåglarna be:
Sjung och le!
O, så älska och sjung som de!
Hör du kärlekens röst,
Som hviskar invid din sida?
O, bekänn vid dess bröst,
Att du kan älska och lida!
Englarna be:
Sjung och le!
O, så älska och sjung som de!
20 Göran bortlade cittran. Med hvilket hopp, hvilkenoriginal: hwilten fruktan hade han ej under sången försökt att läsa i flickans drag en enda skymt af tonernas makt, ett enda litet tecken, som röjde att hon hörde hans visa och förstod dess genomskinliga mening! Men nej –|3| denna enda skymt uteblef; detta enda tecken fanns icke. Hon hade som förr betraktat hans läppar, betraktat hans händer, – hon hade med uppmärksamhet följt de vexlande uttrycken i hans ansigte; de hade i samma sekund återspeglats i hennes mimik – men hört honom hade hon icke, derom måste nu Göran känna sig fullkomligt öfvertygad. Den olyckliga sanningen stod framför honom i hela dess smärta. »Rättvisa himmel, –konsekvensändrat/normaliserat sade han med låg röst, likasom för att ej ändå blifva hörd – detta arma barn är blomma, men icke fågel – doft, men icke|210| ton – måleri och skulptur, men icke musik! Hvilket öde, att vara så ung, så skön, så full af behag, godhet och oskuld, och med allt detta vara endast – en döfstum flicka!»
21 Vid dessa ord kunde Göran ej längre hejda utbrottet af sin smärtfulla öfverraskning. Han kysste den fina hvita handen – vände sig bort och gret.
22 Hvar finns ett språk så vältaligt som tårarnas! Den unga flickan förstod honom genast. I stället att svara som förr med att återspegla hans egna känslor, stod hon upp med ett leende af oefterhärmligt behag. Hon fattade hans arm, vände honom åter om, såg honom i ansigtet med en klar blick och sade med låg, men tydlig stämma det enda ordet: »bror!»
23 Göran spratt till, likasom skidlöparen på Lapplands ödsliga tundror, när han i natt och snöstorm, långt ifrån menniskors boningar, plötsligen hör en mensklig stämma ropa helt nära hans namn. »Säg om det ännu!»konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen med glädjens hänförelse. »Sägkonsekvensändrat/normaliserat om detta enda ord, som återför dig till lycka och lif och som straffar min olycksfulla tanke sjufaldt med lögn. Detta samma ordet, hur var det, säg!»
24 »Bror!» sade flickan ånyooriginal: anyo med en min af triumf, likasom ville hon säga: ser du, jag visste nog att du bedömde mig orätt! Men hon uttalade ordet på ett alldeles eget sätt. Vokalen var ganska ren, men konsonanterne voro otydliga, isynnerhet r. Det föreföll Göran som hörde han rösten och uttalet af ett litet barn. Han stadnade ånyo i en underbar tvekan. Han visste i sanning ej mera hvad han skulle tro.
25 Flickan blef utom sig af glädje öfver den lyckliga effekt, som det enda ordet frambragte. Hon hoppade upp, gick till sin byrå och framdrog sina små dyrbarheter, för att roa sin gäst. Än var det en tafla, som hon troligen målat sjelf; än en bok med bilder för barn; än en botanik med plancher; än en ring med små diamanter; än en kråsnål i form af en ros. Göran var för grannlaga, för att icke visa sig road och förvånad, och det tycktes göra hans unga värdinna lycklig. Men beständigt kommo samma tvekande frågor tillbaka uti hans själ: hör hon mig? förstår hon mig? Talar hon? Är hon stum? Men det enda ordet likväl ...»konsekvensändrat/normaliserat
26 Nu hämtade flickan fram en dyrbarhet, som säkerligen var hennes käraste, ty hon vidrörde den nästan med andakt. Det var en fin guldkjed med en vidhängande medaljong, och på denna såg man bilden af ett ungt och intagande fruntimmer i den klädsel som brukades då för tjugu år tillbaka. Likheten med flickan sjelf var omisskännelig. Men äfven den förutan hade bildens drag ett förunderligt älskligt tycke, som anslog Göran, utan att han visste hvarföre. Han betraktade den länge och med synbart intresse.
|211|27 Det tillvann honom ännu mera ägarinnans bifall. Hon betraktade än bilden, än Göran, fattade åter hans hand och sade det enda ordet: »mamma!»
28 Således hennes mor. Men huru förklara dessa sällsama, enstaka, barnsliga och barnsligt uttalade ord? Ännu ett försök, tänkte Göran. Kan hon uttala en brors och en mors namn, så borde hon också kunna säga mig sitt eget.
29 Han kysste medaljongen och återlemnade den. »Säg mig»,konsekvensändrat/normaliserat sade han med så uttrycksfulla gester han kunde ihågkomma, »sägkonsekvensändrat/normaliserat mig, hvad heter då du? Allting i naturen kan jag nämna vid namn, alla vexter, alla stenar, alla djur, blommorna i din trädgård och fåglarna i din skog. Dig allena kan jag ej nämna ännu – dig, som är mig kärare och vackrare än de alla. Om jag kallar dig min första och enda verkliga kärlek, så är det sannt; du är det. Om jag nämner dig skogarnas ros och ödemarkernas skönaste perla, så vet jag att jag sagt rätt, ty du är det, och det är visst. Om jag kallar dig den finaste, luftigaste bild, som någon pensel frambragt på duken och någon mejsel huggit i marmorn, så har jag åter sagt ut en del af ditt väsen, ty sådan är du, jag vet det. Du är för mig så bekant, som hade vi vuxit ur samma rot, och likväl är du för mig en gåta, hvars inre jag icke förstår och hvars väsen uti dess helhet sväfvar för mig uti dunst och dimma. Älskade, allt detta blir bättre, när jag får veta ditt namn, ty då har jag ett ord, som fattar hela ditt väsen i sig. Derföre, säg mig, ditt namn ... förstår du mig? ditt namn, ditt eget ljufvaste namn! ...»konsekvensändrat/normaliserat
30 Flickan betraktade honom med en stor blå blick, nickade derpå till tecken att hon förstått honom och svarade: »Verna!»
31 »Verna!» upprepade Göran drömmande.