7. Huru riddar sankt Göran stridde med draken

Avsnittet ingår i HT 23/2 1856:|2|

7. Huru riddar sankt Göran stridde med draken.

1 Man kan ej nog varna unga flickor, som nedfälla en stege från deras kammarfönster, att ingalunda lemna stegen qvar, sedan den uppfyllt sitt ändamål. Måtte de af denna lärorika historia inhämta, hvilka förskräckliga följder en sådan oförsvarlig uraktlåtenhet kan medföra, och måtte de beständigt erinra sig den förtrollade prinsessans öde, hvilken för en dylik försummelse var hardt nära att uppslukas af en den grymmaste drake, som den nyare historien vet omtala.

2 För att återkomma till berättelsen, så var det tyvärr blott alltför visst att stegen var upptäckt, och denna nyhet förfelade icke sin ögonblickliga verkan på Rebeckas långa och magra ansigte. Likasom den förvillade vand|219|raren, i det ögonblick han tror sig hafva utsigten fri, plötsligen ser framför sig en ful basilisk, som stänger för honom vägen till räddning, så hajade Verna tillbaka för sin fångvakterskas blick, hvari all verldens arghet tydligen målade sig. »Jaså!»konsekvensändrat/normaliserat ropade hexan, glömsk af sitt teckenspråk, med gäll röst och uppdragna ögonbryn. »Jasåkonsekvensändrat/normaliserat ... du har bedragit mig! Du har mottagit en främmande! Du har gömt en bandit och en rackare i ditt rum! Men är du galen, flicka! I mer än femton år har jag vaktat dig som man vaktar en vargunge i en jernbur. Icke rår jag för det; jag måste ju göra det, otacksama! Har jag ej gifvit dig mat och kläder till öfverflöd? Har jag någonsin sparat på att låta dig styra ut dig sjelf och ditt rum med allehanda grannlåt, som kostat riksdaler alnen? Har jag ej låtit dig följa din vurm för rosor och skräpblommor af alla slag? Har jag ej låtit dig vara ute alla dagar under min uppsigt i trädgården? Allt har jag gifvit dig och tillåtit dig, utom det omöjliga, som jag ej fick och ej kunde tillåta dig. Ja, jag har hållit af dig, du otyg, du orm, du listiga kattunge! Jag har älskat dig mer än mina egna barn, ifall jag haft några, och för din skull har jag stängt mig från verlden och ej varit med min fot utom gården på femton år, innan detta olycksaliga brölloppet kom, och kunde jag säga nej åt min enda systers enda barn, som stod brud? Och nu lönar du mig så, du brännässla, du filfras, du trolösa roffågelunge med dufvan i dina ögon och höken uti ditt hjerta! ...»konsekvensändrat/normaliserat

3 Här måste Rebecka ett ögonblick hämta andan, och troligen inbillade hon sig att hon gret, ty hon torkade flera gånger ögonen med förklädssnibben. Men derefter begynte hon ånyo, om möjligt än desperatare, i det hon på engång talade och tecknade likasom en telegraf, der orden ögonblickligen öfversättas i elektriska stötar. »Du har gömt honom, säger jag dig! Hvar har du gömt honom? Hur har du gömt honom? Hvem har lärt dig sådana konster? Himmelens under! I femton år har den orma-affödan ej sett någon annan karl, än far sin och presten, som är åttio år, och Simon och den rödhårige Anders – och ändock flyger hon i famnen på den förste röfvare som kommer från skogen! Hvem har lärt dig det? Och hvar har du honom? Och hvad har han stulit? Visa mig på stunden hvar du gömt honom, annars ...»konsekvensändrat/normaliserat

4 Och det sista ordet beledsagades af en så uttrycksfull pantomim, att Göran, som lyssnade med spänd nyfikenhet, i hopp att få veta något mera om den underbara flickan, redan var färdig att springa fram ur sitt gömställe. Men Rebeckas långa ordflöde hade gifvit Verna tid att hämta sig från den första förskräckelsen, och Göran såg med förvåning hennes fintliga försök att ännu engång leda hexan på villspår.

|220|

5 Verna låtsade i början icke alls förstå hvarom fråga var. Derefter läste man i hennes lifliga ansigte först häpnad, sedan förundran, sedan ånger. Hon tecknade att hon väl begått ett stort fel, men icke ett sådant, för hvilket hon misstänktes. Hon ledde Rebecka till balkongen – regnet hade nu upphört – och förklarade med en tydlighet, som sjelfva Göran begrep, huru hon haft ledsamt allena och gjort sig en stege, för att komma ned i trädgården, emedan dörrarna voro stängda. Der hade hon sett en karl, som vid hennes anblick flydde till skogen och qvarlemnade hästarna. Men sjelf hade Verna blifvit skrämd, flytt uppför stegen, som brast i brådskan, och sedan somnat uti sin ensamhet.

6 Göran kände sig mycket böjd att, liksom nyss Rebecka, fråga: men hvem i all verlden har lärt dig detta? Var detta att ljuga, så var det åtminstone ett nödvärn. Hvar finns en flicka, nog engel att ej en enda gång i sitt lif ha uppoffrat sanningen för att rädda sin älskling?

7 Rebecka återvände till hälften öfvertygad. Åter ljusnade utsigterna, och åter skulle de plötsligt förmörkas af en olycklig tillfällighet. Rebecka var färdig att gå och på andra håll fortsätta sina efterspaningar, då ödet, som alltid är afundsamt emot älskandes lycka, fogade så fatalt, att hon blef varse Görans mössa, som qvarlåg nedfallen bakom en stol.

8 Nu skulle man sett en två gånger bedragen Argus i hela dess prakt! Den uppbragta qvinnan sprutade eld. Hon fattade mössan och gnuggade den mellan sina händer, likasom ville hon slita den uti stycken. »Bra, bra!»konsekvensändrat/normaliserat skrek hon. »Försökkonsekvensändrat/normaliserat att tämja lokattens ungar! Stäng in dem! Svält ut dem! Ryck bort deras tänder! – de skola nog bita dig ändå, när de en dag blifvit stora! Jag har alltid sagt det: äpplet faller ej långt från trädet. Din mor var ... men behöfver jag säga dig hvad din mor var? Du värdiga dotter till den trolösaste af alla qvinnor, – blif hvad hon blef! Lef som hon lefde! Dö som hon dog! Men skyll icke mig; jag har gjort hvad jag kunnat, och nu kan jag ej mera. Det är förbi med dig ... femton års möda! Allt förbi!»

9 Så otroligt det låter för oss, som härtills sett den långa Rebecka ej utan framgång täfla med Hekate, Tisiphone och Megära tillsammantagna, måste dock Göran bekänna, att furiernas medtäflerska i den stunden väckte mera fruktan än löje. Det låg ett så förfärande allvar, en så sönderslitande sanning i hennes gåtlika ord, att de nödvändigt måste leda tanken på stora och dystra familjehemligheter, begrafna med omsorg för verldens ögon. Det kom öfver honom en känsla, ungefär liknande den som en vandrare erfar, när han midt i en förtjusande trädgård plötsligt ser framsticka ur mullen den lilla runda armen utaf ett mördadt barn.

|221|

10 Verna stod slagen. Icke en min, icke ett tecken förrådde någon vidare afsigt att neka till verkligheten. Åter korsade hon armarna öfver bröstet och nedböjde hufvudet ... Verna slafvinnan stod åter för Görans ögon.

11 Det står icke antecknadt i denna historia om långa Rebecka verkligen gret, men visst är, att hon åter torkade ögonen med förklädssnibben och med en nästan bedjande åtbörd tecknade, att hon ville veta röfvarens gömställe. Verna skakade på hufvudet och tecknade tillbaka, att man förr skulle döda henne, än hon förrådde flyktingens fristad.

12 Då vaknade åter furielynnet hos den ondsinta qvinnan. Innan Göran ens förstod hennes mening, hade hon fattat Verna i armen, uppläst dörren till|3| sidorummet mot trädgårdssidan, skjutit den bestörta flickan in uti rummet och derpå stängt dörren till. Allt detta var gjordt inom mindre tid än vi här beskrifva det.

13 Men knappt var det också gjordt, innan Göran med fem eller sex långa steg stod midt i rummet framför den förvånade Rebecka. »Hvad vågar ni göra, gamla trollpacka?»konsekvensändrat/normaliserat utbrast han med uppretad stämma. »Skämskonsekvensändrat/normaliserat ni icke att förolämpa och misshandla ett oskyldigt barn, hvars enda brott är att ha gifvit förvillade resande en fristad mot ovädret?»

14 Visst väntade Göran den gången att få svar på tal. Men han bedrog sig. Rebecka betraktade honom med en blick så lång, så bestört, att hennes tunga glömde att göra tjenst, och hon liknade snarare en menniska, hvars förstånd står stilla vid den oväntade synen af ett spöke på ljusa dagen.

15 »Det fägnar mig att ni verkligen tycks skämmas för ert beteende»,konsekvensändrat/normaliserat återtog Göran med något lugnare ton. »Tillkonsekvensändrat/normaliserat tack för det skall jag säga er, att jag hvarken är en röfvare eller en bandit, utan bär en så ärlig klinga som någon annan bra karl i konglig majestäts och kronans tjenst. Men hvad är det för en arrest, der ni stänger in er fröken? Vet ni väl, madam Ragata eller Ursula eller Barbara, hvad f–n ni må heta, att jag alldeles inte ämnar tillåta en piga vara så oförskämd mot sitt husbondefolk, och med eller utan ert tillstånd ämnar jag i kongl. majestäts och kronans namn både nu och framdeles befria er fånge från vidare misshandlingar.»

16 Vid dessa ord hade Göran ryckt nyckeln ur Rebeckas hand och läste upp dörren till sidorummet, utan att hon försökte att hindra det. Hvilken syn! När dagern föll in genom den öppnade dörren, såg Göran ett litet rum, svartklädt från golf till tak, med dess enda fönster så noga betäckt af tjocka tillslutna luckor på insidan, att icke en enda ljusstråle fick bana sig väg derigenom. Ett litet bord framför fönstret var rummets enda möbel, och på|222| det stod en dödskalle. På golfvet var utbredd en gammal halmkärfve, och på den hade Verna kastat sig ned med ansigtet emot golfvet.

17 »Verna, älskade, kom ut till frihet och lif!»konsekvensändrat/normaliserat ljöd Görans röst genom dörren. »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat skall detta betyda? Rättvisa himmel, hvem är den afgrundsande, som uppfunnit för dig detta rysliga fängelse? Kom – ej en sekund mera! Detta är mer än ett fängelse – det är en graf!»

18 Med halft våld ryckte han flickan från halmbädden. Skrämd och viljelös lät hon sig ledas. Först när hon åter kom ut i den ljusa sofkammaren, vågade hon upplyfta sina ögon, och när de mötte Görans fasta och manliga blick, syntes hon åter fatta mod, men smög sig tätt till hans sida, likasom fruktade hon, att ställets onda genius ännu engång skulle blifva både honom och henne öfvermäktig.

19 Nu kokade blodet i den unge krigarens ådror, och han vände sig till Rebecka med af vrede darrande stämma. »Eländiga hexa, hvad har du vågat göra? Se denna flicka, så ung, så skön, så olycklig! Hvad har hon gjort dig, omenniska, att du vågar behandla henne så, som ingen lag och ingen domare vågar behandla den gröfsta förbrytare? Är det så som jag fruktar, att hörselns gåfva är henne förnekad, då måste ju sol och ljus vara hennes själs glädje, af hvilken hon lefver. Och det har du, nedriga, beräknat med en grymhet, för hvilken jag ej har ett namn. Du stänger henne i mörker, henne hvars hela väsen är ljus! Du omger henne med sorgens dystraste svärta – henne, som är skapad för glädjen och behaget! Och henne, hvars själ måste längta efter lif och sällhet – henne omger du, eländiga bödel, med dödens fasor!»

20 Rebecka fortfor att betrakta Göran med oafvänd blick. Hon hörde knappt hvad han sade. Något helt annat tycktes ha fått makt öfver hennes tankar. Slutligen sade hon med en ton, som skulle blifva trottsig, men blef förlägen: »hvad heter herrn? Hvem är herrn?»

21 »Hvem jag är?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade Göran föraktligt. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat är en man, som kastar oförskämda gamla käringar på dörren, något fortare än de kommit in. Jag är en man, som bär värja i kungens tjenst, men också i nödfall en käpp, för att lära vissa näsvisa personer respekt. Jag är dessutom en man, som ej tål orätt och öfvervåld.*)Läsaren igenkänner häri de vandrande riddarnes deviser och grundsatser. Ej för ro skull titulera vi vår hjelte sankt Göran. För resten är jag officer, som ni ser.»

22 »Men ert namn?» fortfor Rebecka än mera förlägen.

23 »Jag har sagt er nådiga fröken mitt namn. Ah, det är sannt, hon har kanske ej hört mig. Jag är ryttmästaren Ros, och min kamrat dernere är|223| kornetten Peuronius. Artighet mot artighet, madam! Hvad heter er herre, och hvad heter stället?»

24 »Ros? ... Ros!»konsekvensändrat/normaliserat genmälde Rebecka vresigt. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är ej sannt. Herrn heter ej Ros. Det vore för märkvärdigt, om herrn skulle heta Ros ...»konsekvensändrat/normaliserat

25 Göran, som aldrig hade långt efter löjet, kände en ryckning i de späda bruna mustacherna. »Hvad f–n, käring, vill ni disputera mitt namn? Res till Lovisa och studera mönsterrullorna, jag vet ej bättre råd. Hör ni ej, jag frågar hos hvem jag har den äran att nu befinna mig? Tycker ni ej att det är tillräckligt höfligt frågadt?»

26 Nu blef Rebecka otålig. »Herrn må heta ros eller liljekonvalje, så får jag be herrn gå på stunden sin väg. Jemmer och elände, hvilket spektakel herrn ställt till! Om kapten visste det, skulle han slå armar och ben af herrn.»

27 »Kapten? Jaså, hvad är det för en kapten, som tar emot sina gäster så hyggligt?»

28 »Det är detsamma. Så mycket kan jag säga herrn, att här icke på femton år varit en främmande menniska, och vill herrn vara den första, så bli vi två om den saken. Vill herrn gå, eller hvad?»

29 Och Rebecka ställde sig med armarna i sidan trottsigt framför honom. Göran begynte gapskratta. »Se så, mutter, det är bra för er att ni beter er som en kalkon, ni kan ju reta en sten att skratta. Gå nu och skaffa oss något att äta. Säg till åt kornetten att han för hästarne i stallet och sedan kommer upp till mig. Adjö med er, mutter!»

30 Och dermed tog han den morrande Rebecka i båda axlarna, vände henne hurtigt omkring och sköt henne ut genom dörren.

 

 

1. *)Läsaren igenkänner häri de vandrande riddarnes deviser och grundsatser. Ej för ro skull titulera vi vår hjelte sankt Göran.