3. Riddar Jacks audiens hos Gustaf III
Kommentaari
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 Högfors (fi. Korkeakoski) i Kymmene älv, i nuvarande Kotka.
1 stekos [...] Tantali qval Tantalus hungrar och törstar bland fruktträd i en sjö där grenar och vatten viker undan för honom, och stekarna är lika ouppnåeliga för kuskarna.
1 Martis Mars, krigsguden i romersk mytologi.
1 Bachus Bacchus, vinguden i romersk mytologi.
2 Anjala förbundets utbrott och det misslyckade anfallet mot denna stad Sammansvärjningen av adliga officerare mot Gustav III fick namn efter Anjala gård, då i Elimä i sydöstra Finland nära fronten. Det svenska anfallet mot Fredrikshamn kom av sig, eftersom huvudarmén under Carl Gustaf Armfelt inte avancerade och de andra truppenheterna fick order att dra sig tillbaka. Officerarna meddelade att de inte tänkte gå över gränsen och agiterade öppet mot kungen, som lämnade armén med ett par regementen och tog vägen över Högfors (Rein, Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 451, 454 f.).
3 anfäkta och regera kraftuttryck, jfr Fredrika Bremer, En Dagbok, 1843: »Ja, djävulen anfäkta och regera mig!».
5–6 hör ni, karl [...] Karl kan ni vara sjelf, herre! Karl som tilltalsord användes enbart riktat till underklassen och i nedsättande mening.
9 grefve Meijerfelt Johan August Meijerfeldt d.y. (1725–1800), militär.
10 öfverlästa inövade.
11 pisken piskan.
11 en alnknappt 60 cm.
14 bröms formvariant av broms (insekt).
15 Ordonnez l’enquête, mon comte! Dieu vous garde! (fra.) Låt undersöka saken, herr greve! Gud bevare er!
Fotnot Rådbråkadt förvrängt.
Fotnot mort de ma vie (fra.) vid min död.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
3. Riddar Jacks audiens hos Gustaf III.
1 Högfors gästgifveri ligger, som bekant, strax nedanom fallet af samma namn vid vägen till Fredrikshamn. Här var en dag i början af samma Augusti månad en rörelse och ett buller, som öfverröstade sjelfva flodens brusande. Gården var uppfylld af vagnar och tross; vägen af trupper till häst och fot. Adjutanter och ordonnanser flögo fram och åter; kockar med hvita förkläden och kammartjenare i kungligt livré sprungo snäsande och befallande omkull hvarandra i trapporna; stekos från köket uppfyllde en hop hungriga trosskuskar på gården med Tantali qval; hästar skoddes; smeder spikade söndriga hjul; bönder, rastande under transporten, tillbytte sig mot halfva och hela ostar tobak af dragonerne; rödbrusiga bondflickor utbjödo till salu blåbär och hallon; ostyriga pojkar beskjöto hvarandra med champagnekorkar, hvilka, tillika med lemningar af sönderslagna buteljer, utvisade, att den genomtågande militären icke för Martis bedrifter glömt de lättare bragder som tillhöra Bachus.
2 Kort sagdt, konung Gustaf III, under återresa från Fredrikshamn efter Anjala förbundets utbrott och det misslyckade anfallet mot denna stad, spisade middag på Högfors.
3 En gammal, kort och axelbred officer i den nyländska uniformen, åtföljd af en lika knubbig och solbränd dragon, armbågade sig fram genom trängseln på gården och styrde rak kurs på den korpulente gästgifvaren, hvilken svettig och pustande i sin högtidsdrägt med lång blå rock och blan|261|ka knappar just framträdde på trappan, för att anfäkta och regera efter en drumlig piga, som försummade sig med kaffegrädden. Denna respektabla person blef på ett obehagligt sätt afbruten af nylänningen, som icke var någon annan än vår gode vän Jack och som med en hos honom ovanlig brådska frågade om konungen redan spisat och om man kunde få audiens.
4 Gästgifvaren, i känslan af sin stora betydelse för tillfället, mönstrade den dammige och oansenlige mannen med en vårdslös blick och nedlät sig att svara: »har omöjligt tid nu, min bästa herre! – Lisa! ... Kom igen en annan gång, så skall jag se till hvad jag kan göra för honom ... Lisa, din ugnsbjörn, hvar håller du hus med hans majestäts högstegna allernådigste kaffegrädde?»
5 »Må f–n taga er kaffegrädde; jag frågar er när jag kan få audiens. Jag måste träffa hans majestät, innan han far; hör ni, karl, jag måste träffa honom!»
6 »Karl?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade gästgifvaren, i högsta måtto förgrymmad. »Herre,konsekvensändrat/normaliserat är jag en karl? Vet ni till hvem ni talar? Vet ni att jag betyder något hos hans majestät, vår allerunderdånigste konung? Karl, säger ni! Karl kan ni vara sjelf, herre! Ni skall, så mortimafia*)Rådbråkadt efter svordomen mort de ma viespråk: franska., icke ha någon audiens alls ... Lisa! Lisa, ditt eländiga kräftskal, jag stoppar dig i forsen!»
7 Lisa kom också verkligen i detsamma med den efterlängtade grädden, men olyckan fogade ej bättre, än att vår gode Jacks högra armbåge, under ett desperat försök att bana sig väg i förstugudörren, råkade göra för nära bekantskap med gräddskålen och tömde dess hela högstegna innehåll öfver sig. Nytt alarm, skrik och anfäktelser, så att vakten i förstugan stötte gevärkolfven i golfvet med ett dundrande: hut, bönder! Jack lät dock icke skrämma sig; fram skulle han. Geväret korsades framför honom, vakthafvande officern kom ut ... det vankades snubbor, hotelser. Döfva öron! Fram skulle Jack. Han måste ha audiens. Och just under det att officern hotade, vakten svor, gästgifvaren skrek, Lisa snyftade och Jack bedyrade att han ändå skulle fram – just i detsamma trädde kungen ut.
8 Gustaf III hade genomlefvat mycket på dessa få dagar, och kanske var han nu något blekare än vanligt. Men intet muskelspel förrådde de strider, som kämpades uti hans själ. Han återkom på denna sin lyckas och sin djerfvaste förhoppnings reträtt till utseendet lika lugn, lika glad och med samma kungliga behag som någonsin förr. Just i begrepp att fortsätta resan, skulle han kanske ej ha skänkt det plötsligen förstummade sällskapet i förstugan|262| någon uppmärksamhet, derest ej hans lifliga blick hade upptäckt Jack, som, hvitmenad af grädden, snarare liknade en björn med snö uti pelsen, än en kunglig majestäts välbeställde kornett.
9 »konsekvensändrat/normaliseratVoici, comte, un de mes braves, qui, au lieu de son sang, a versé pour moi sonspråk: franska filbunke»,konsekvensändrat/normaliserat sade konungen till den tätt i hans spår följande grefve Meijerfelt. »konsekvensändrat/normaliseratC’est plus commode celaspråk: franska»konsekvensändrat/normaliserat*)»Seoriginal: Se här, grefve, en af mina tappre, som utgjutit för mig sin filbunke i stället för sitt blod. Det der är beqvämare.» – Gustaf III brukade stundom på skämt krydda fransyskan med svenska uttryck., tillade han, ej utan bitterhet, med allusion på Anjala.
10 Jack begrep endast ordet filbunke, och det var tillräckligt att bringa honom fullkomligt ur koncepterna. Han rodnade så mycket hans bruna kinder det kunde, hostade och försökte få fram ett ord, men förgäfves! Hans på förhand öfverlästa tal hade ända till sista stafvelsen drunknat i grädden.
11 Konungen lemnade trappan, steg i vagnen och helsade med en nådig nick de församlade folkmassorna. Ännu ett par ord hviskades åt den qvarblifvande Meijerfelt, derpå gaf konungen tecken åt kusken, denne lyftade pisken, och hästarne ryckte till, då samme hvitmenade man, samme Jack med ett ord, ändtligen banat sig väg genom hopen och ställde sig midtframför hästarna, med största fara att öfverköras. »Håll, ers majestät!»konsekvensändrat/normaliserat ropade Jack utom sig och nästan utan att veta hvad han sade. »Urkonsekvensändrat/normaliserat vägen, pack! Jag måste ju säga kungen att han är oskyldig. Nådigste majestät, tro icke att han rymde öfver till ryssarne! Nej, fången blef han, så sannt jag här står, det är en ärlig gosse, ers majestät! Skulle jag ej veta det, jag som kännt honom ända sedan han var en aln hög!»
12 Och dervid dränktes ånyo den hederlige kornettens stämma i en störtflod af snyftningar, som öfversköljde hans ansigte, likasom när Högfors fall brusande spolar öfver en brun och mossbelupen klippa.
13 »Qu’y a-t-il?språk: franska Hvad vill den karlen?» utbrast konungen otåligt.
14 En af adjutanterne grep Jack i axeln och ville skjuta honom åt sidan. Det retade Jack. Han skakade den smärte officern ifrån sig, likasom man bortfläktar en bröms, och ropade ånyo ursinnigt: »rättvisa, ers majestät, rättvisa! Vi hederligt folk, som förr låta slita hjertat ur vår kropp, än vi förråda vår kung, vi vilja ej blandas ihop med rackare och förrädare – dem har ers majestät tillräckligt omkring sig ändå!»
15 »Min vän»,konsekvensändrat/normaliserat sade Gustaf III, ej utan en skarp betoning af vissa ord, – »omkonsekvensändrat/normaliserat du har något att klaga, så vänd dig till grefve Meijerfelt. Jag lofvar|263| dig, att den ena och den andra skall få hvad honom tillkommer. Ordonnez l’enquête, mon comte! Dieu vous garde!språk: franska»
16 Och Gustaf III for.