Anteckningar ur och om Den Heliga Skrift

|I| |II| |III|

Anteckningar
ur och om
Den Heliga Skrift.

1 Helsingfors 22 Oktober 1870.
Z. Topelius.

|IV|

2 – Det fördolda hörer Herren till, men det uppenbarade är för oss och våra barn till evig tid. 5 Mos. 29:29.

|V| |VI| |1|

1. Om Christi Gudom.

Math. 8:29.	– Jesu, Guds Son, hvad hafve vi med dig att göra?
Math. 9:2 ff.	– Dina synder förlåtas dig. – Jmf. Marc. 2:5, Luc. 5:20, Luc. 7:48.
Math. 11:27.	– Ingen känner sonen utan fadren eller fadren utan sonen o. s. v
Math. 12:8.	– Menniskans son är en hHerre, desslikes öfver sabbathen.
Math. 12:21.	– I hans namn skola hedningarne hoppas.
Math. 28:18.	– Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden.
Johannes	första kapitel vittnar alltigenom om Christi gudom.
Joh. 3:31 ff.	– Johannes Döparens vittnesbörd.
Joh. 5:18.	– Guds Son = Gud. Allt det följande är ett kraftigt bevis.
Joh. 5:22.	– Alla skola hedra sonen, såsom de hedra Fadren:
Joh. 7:27. 29.	– Wi vete hvadan denne är; men när Christus kommer, vet ingen hvadan han är. – Af honom är jag.
Joh. 6:62.	– MskansMenniskans Son skall uppstiga dit, der han förr var.
Joh. 8:23.	– I ären nedanefter och jag ofvanefter.
Joh. 8:59.	– Förrän Abraham var född, är jag.
Joh. 10:30.	– Jag och Fadren äro ett.
Joh. 10:33.	– Du, som är en mskamenniska, gör dig sjelf till Gud.
Joh. 14:9.	– Den mig ser, han ser fadren. Obs. Se vv. 6–11.
Joh. 17:5.	– Den klarhet jag hade när dig, förrän verlden var.
Joh. 17:24.	– Du hafver älskat mig, förrän verlden var skapad.
Marc. 9:2 fff.	– Christi förklaring.
Marc. 9:15.	– Allt folket häpnade, när de sågo honom.
Marc. 8:29.	– Petri vittnesbörd.
Marc. 6:47.	– När han gick på hafvet.
Rom. 9:5.	– Christus är Gud öfver allting, högtlofvad evinnerligen.
1 Cor. 15:28.	– Sist varder ock Sonen Fadren underlagd.
Phil. 2:10.	– I Jesu namn skola sig böja alla knän och alla tungor bekänna, att Jesus Christus är Herren, Gud Fader till ära.
|2|
Luc. 10:22.	– Allt är mig öfverlåtet af min fader. Ingen känner hvem Sonen är utan fadren och fadren utan sonen.
Joh. 16:14, 15.	– Af mitt skall hon taga. Allt degt fadren hafver är mitt.
Math. 19:17.	– (Du, som anser mig blott för en menniska) hvarför kallar du mig god? Ingen är god, utan Gud allena. – Anm. Samma fråga kan ställas till alla dem, som förneka Christi gudom, mend dock kalla honom god, ja den bäste bland menniskor.
Math. 22:42–45.	– Hvems son är Christus? – Davids son. – Hvarför kallar då David honom herre?
Math. 26:65.	– »Guds Son» kan aldrig tydas så, som menades dermed blott en af Gud särskildt benådad menniska. Kaiphas förklarar det för en hädelse, att Jesus kallade sig Guds Son, och Judarne intyga detsamma, när de derföre dömde Jesus till döden v. 66.
Marc. 13:32.	– Den dagen och den stunden vet ingen, icke englarna i himmelen, ej heller Sonen, utan Fadren allena.
Marc. 14:63, 64.	– Samma dom, för att Jesus sade sig vara Guds Son. – Alltså döma honom alle, som neka hans gudom, lika med Judarne.
Luc. 1:32.	– Han skall kallas den Högstes Son. – Kallas = vara. För Gud äro namn och väsende ett.
Luc. 2:48, 49.	– När Maria sade: din fader (Josef) sökte dig; svarade den tolfårige Jesus: Vissten I icke, att i det min Fader tillhör måste jag vara?
Joh. 3:36.	– Hvilken som tror på Sonen, han hafver evinnerligt lif; men den, som icke tror Sonen, han skall icke få se lifvet, utan Guds vrede blifver öfver honom.
Ap.G. 4:12. 4:33.	– Petri vitnesbörd: I ingen annan är salighet. – Apostlarne vittnade med stor kraft om Jesu Christi uppståndelse.
Rom. 14:9.	– Christus är fördenskull både död och lefvande vorden, att Han skall vara herre öfver både lefvande och döda.
Ephes. 1:10.	– Allt skall sammanfattas i Christus, både det som i himmelen och som på jorden är.
Ephes. 1:22.	– Allt är lagdt under Christi fötter.
Ephes. 3:9.	– Gud har skapat allt genom Jesus Christus.
Col. 1:15–19.	– Christus är förstfödd före all skapelse. Allt är skapadt genom honom och till honom. Allting består i honom. Förstfödd ifrån de döda. I honom bor all fullheten.
Col. 2:9.	– I Christus bor all Gudomens fullhet lekamligen.
Ebr. 1:3.	– Christus, Guds herrlighets sken och Guds väsendes rätta beläte, bär allting med sitt kraftiga ord.
Ebr. 2:8.	– Allting skall varda Christus underlagdt.
Ebr. 10:18.	– Christus väntar nu, tilldess hans fiender blifva hans fotapall.
Joh. 1 Ep. 5:10.	– Den, som förnekar Guds Son, gör Gud till en ljugare.
Joh. 1 Ep. 5:20.	– Jesus Christus är Sann Gud och det eviga lifvet.
|139|Jerem. 23:6.	– Hans namn skall vara: Herren vår rättfärdighet.
	Melin: alltså sann Gud och enda grunden till vår rättfärdighet.
Joh. 4:19–29.	– Sonen hafver lifvet, domen och de dödas uppväckelse.

|3|

2. Om den helige Ande.

Math. 28:19.	– Döper dem i Guds faders, sons och den helige andes namn.
Math. 12:31, Marc. 3:29. Luc. 12:10.	Synd mot den h. Ande varder icke förlåten.
Marc. 13:11.	– Det är icke I, som talen, utan den helige Ande.
Luc. 12:konsekvensändrat/normaliserat12.	– Den helige ande skall lära eder.
Joh. 7:39.	– Den helige ande var ännu icke gifven, efter Jesus var icke ännu förherrligad.
Joh. 16 kap.	– Om sanningens ande.
v. 20, 22.	– Han blåste på dem och sade: tagen den helige ande!
1 Cor. 12 kap.	– Om Andens gåfvor.
Es. 48:16.	– Herren och hans ande sänder mig.
Marc. 1:12.	– Anden dref Jesus straxx efter dopet till att frestas i öknen.
Luc. 1:15.	– Johannes blef redan i moderlifvet uppfylld med den helige ande. – Ännu ofödd, helsade han Maria. V. 41.
Luc. 1:35.	– Den helige Ande = Den Högstes kraft.
Joh. 3:34.	– Gud gifver icke Anden efter mått.
Joh. 14:16. 17. 18.	– Fadren skall gifva eder en annan hugsvalare, att han skall blifva när eder evinnerligen; Sanningens ande, den verlden icke kan undfå, ty hon ser honom icke och känner honom icke; Men I kännen honom, ty han skall blifva när eder och vara i eder. – Jag skall komma till eder.
Joh. 14:26.	– Hugsvalaren, den hHelige Ande, hvilken Fadren skall sända i mitt namn, han skall lära eder allting och påminna eder allt det jag eder sagt hafver.
Joh. 15:26.	– Han skall bära vittnesbörd om mig.
Ap.G. 10:44.	– Vid Cornelii omvändelse föll den Helige Ande öfver hedningarne, innan de voro döpte.
1. Cor. 2:10	– Anden utransakar allting, ja ock Guds djuphet.
1 Thess. 5:19, 20.	– Utsläcken icke Anden! Förakten icke profetior!
Joh. Upb. 1:4.	– De sju andar, som äro inför Guds thron. – D. ä.Det är den helige Ande i hans mångfald af kraft och verkan. – Sjutalet heligt.
1 Sam. 19:20–24.	– Sauls bud och Saul sjelf profeterade, när de kommo att dräpa David, ty Anden föll öfver dem.

|4| |5|

3. Guds lof.

Job. 38:7.	– Hvar var du, när morgonstjernorna tillsammans lofvade mig?
Habac. 2:13, 14.	– Si, kommer det icke från Herren Zebaoth, att folken arbeta för elden och möda sig för fåfänglighet? Ty jorden skall full varda af Herrens äras kunskap, likasom vattnet öfvertäcker hafvet.
Habac. 23:33, 6.	– Guds prakt betäcker himmelen. Han står och mäter jorden, han ser och kommer folken att bäfva. Då splittra sig urbergen, de urgamla höjderna sjunka, de urgamla vägar för honom.
Zephan. 2:11.	– Alla hedningarnes öar skola tillbedja inför Herren.
Zach. 9:17.	– Huru stor är hans godhet, och huru stor är hans skönhet! Der är korn, som föder ynglingar, och vin, som föder jungfrur.
Jerem. 13:16.	– Gifven Herren eder Gud äran, förrän det mörkt varder och edra fötter stöta sig mot de mörka berg.
1 Tim. 6:16.	– Herren, den allena odödlige, som bor i ett otillgängligt ljus, den ingen mskamenniska sett hafver, ej heller se kan.
Ps. 19:2 ff.	– Himlarne förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk.
Ps. 19:5.	– Himlerarnas ljud går ut i alla land (sferernas harmoni).
Ps. 36:6. 7. jmf. 57:11.	– Herre, din godhet räcker så vidt som himmelen är, och din sanning så vidt som skyarne gå. Din rättfärdighet är såsom de högsta berg, dina domar äro som stora djup.
Ps. 36:10.	– Ty hos dig är lifvets källa, och i ditt ljus se vi ljus.
Ps. 40:6.	– Herre min Gud, huru stora äro dina under och dina tankar, som du på oss bevisar! Dig är ingenting likt; jag ville förkunna dem, men de stå icke till att räkna.
Ps. 65:6.	– Underbarligen i rättfärdighet bönhör du oss, Gud vår salighet, du som är allas hopp på jorden och fjerran på hafvet.
Ps. 89:2–3.	– Jag vill sjunga om Herrens nåd evinnerligen, från slägte till slägte. Evigt skall nåden byggas, och i himmelen gör du din sanning fast.
	– Lofpsalmer: 89. 103–105. 113. 145.
Ps. 113:2–6.	– Lofvadt vare Herrens namn ifrån nu och till evighet. Ifrån solens uppgång till dess nedgång vare Herrens namn lofprisadt.|6| Hvilken är såsom Herren vår Gud, den så högt sitter? Den så djupt ser ned i himmelen och på jorden?
Ps. 115:1.	– Icke oss, Herre, icke oss, utan ditt namn gif äran för din nåds och sannings skull!
Ps. 145:13.	– Ditt rike är ett evigt rike, och ditt herradöme varar från slägte till slägte.
Rom. 11:33. 34–36.	– O, hvilken djuphet af den rikedom, som är både i Guds visdom och kunskap! Huru outgrundliga äro hans domar och outransakliga hans vägar! Ty ho hafver kännt Herrens sinne, eller ho hafver varit hans rådgifvare? Eller ho hafver gifvit Honom något tillförene, det honom skall betaladt varda? Ty af honom och igenom Honom och ioriginal: af (källa för ändring: Rom 11:36) Honom äro all ting. Honom vare ära i evighet. Amen.
Uppb. 4:8, 11.	– Cherubernes lofsång: Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig, som var, som är och som komma skall.
	– De 24 äldstes lofsång: Herre, du är värdig att taga pris och ära och kraft, ty du hafver skapat all ting, och för din viljas skull hafva de varelse och äro skapade.
Uppb. 5:9.	– Cherubernes och de äldstes snya sång för Lammet: Du är värdig att taga boken och upplåta dess insegel, ty du vardt dödad och hafver köpt oss Gudi genom ditt blod, af alla stammar och tungomål och folk och slägter. Och hafver gjort dem åt vår Gud till konungar och prester, och de skola regera på jorden.
Uppb. 5:12.	– Englarnes sång för Lammet: Lammet, som slagtadt är, är värdigt att taga kraft och rikedom och wishet och storhet och ära och pris och lof.
Uppb. 5:13	– Skapelsens sång: Honom, som sitter på thronen, och Lammet vare lof och ära och pris och kraft från evighet till evighet. Amen.
Uppb. 7:10.	– De utvalda Guds barns lofsång: Salighet Honom, som sitter på thronen, vår Gud och Lammet.
	– Englarne instämma: Amen, lof och ära och vishet och tack och pris och kraft och starkhetoriginal: starhet vare vår Gud från evighet till evighet. Amen.
Uppb. 15:3, 4.	– Mose och Lammets sång: Stora och underliga äro dina verk Herre Gud allsvåldig! Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung. Ho skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Ty du är allena helig, och alla hedningar skola komma och tillbedja i din åsyn, ty dina domar äro uppenbare vordne.
|137|Jerem. 10:6, 7, 10.	– Dig, Herre, är ingen lik. Du är stor, och ditt namn är stort, och du kan bevisa det med gerningarna. Ho skulle icke frukta dig, du hedningarnes konung! – Herren är en rätt Gud, en lefvande Gud, och en evig konung. För hans vrede bäfvar jorden. – Jmf hela kap. 10.

|7|

4. Guds kraft.

Obadja 1:4.	– Bygger du än högt som örnen och sätter bland stjernorna ditt näste, skall jag dock derifrån nedstörta dig, säger Herren.
Ps. 50:1.	– Herren Gud, den mäktige, talar och kallar verlden, från solens uppgång alltintill nedergången.
Ps. 77:17, 20.	– Wattnen sågo dig och ängslades, djupen stormade, skyarne dundrade och utströmmade vatten, dina pilar foro fram, dina blixtar upplyste verlden, jorden bäfvade. I hafvet var din väg och dina stigar i stort vatten; dina fotspår voro icke kända.
Ps. 93.	– En psalm om Guds kraft.
Ps. 119:96.	– Jag hafver sett en ände på all fullkomlighet; men ditt bud är varaktigt.
Ordspr. 15:11.	– Dödsriket och afgrunden stå öppna för Herren; huru mycket mer menniskornas hjertan!
Luc. 10:19.	– Jag hafver gifvit eder makt att trampa på ormar och skorpioner och öfver all fiendens kraft, och intet skall kunna skada eder.
Luc. 12:5.	– Rädens för Honom, som, sedan han dödat, hafver ock makt att bortkasta till helvete.
2 Cor. 12:9.	– Guds kraft varder i svaghet fulländad.
2 Cor. 13:4.	– Den korsfäste Christus lefver af Guds kraft. Af samma kraft skole vi i vår svaghet lefva med honom.
Philipp. 4:13.	– Allting förmår jag igenom Christus, som mig mäktig gör.
Ebr. 4:12.	– Guds ord är lefvande och kraftigt och skarpare än något tveäggadt svärd, och går igenom, tilldess det åtskiljer själ och ande, märg och ben, och är en domare öfver tankar och hjertans uppsåt.
Ebr. 10:31	– Det är gräseligt att falla i lefvande Guds händer.
Ebr. 12:29.	– Vår Gud är en förtärande eld. Jmf. Dan. 7:10: Af Honom utgick en lång eldstrimma.

|8||9|

5. Jesu Christi läkedom.

Marc. 5:30.	– Kände, att kraft var utgången af honom. – Luc. 8:46.
Marc. 5:41original: 5:4 (källa för ändring: Mark 5:4 vs 5:41).	– Jairi dotter, 12 år. – Talitha kumi!
Marc. 6:5.	– Han kunde i Nazareth ingen kraft göra, men pålade händerna.
Marc. 6:13.	– Lärjungarne smorde kranka med olja.
Marc. 6:56.	– Så många, som togo på honom, vordo helbregda.
Marc. 7:33, 34.	– Satte fingrarne i den döfves öron, spottade och såg upp.
Marc. 8:23.	– Spottade i den blindes öga. Lade händerna på honom.
Math. 8:5 ff.	– Han läkte höfvids mannens tjenare på afstånd.
Math. 9:20.	– Qvinnan med blodgång tog på hans klädnadsfåll. (Och han kände, att kraft utgick af honom Marc. 5:30). Din tro har frälst dig.
Math. 9:25.	– Jairi dotter. Han tog henne vid handen.
Math. 9:29.	– Han tog på de blindas ögon. Ske eder efter eder tro.
Math. 10:1.	– Han gaf sina lärjungar makt att utdrifva orena andar och bota all sjukdom. – Han bjöd dem äfven (v. 8) att uppväcka döda.
Math. 12:13.	– Räck ut din (förtvinade) hand! – Och handen vardt helbregda. Marc. 3:5; den heliga vreden.
Marc. 2:5.	– Till den borttagne: Min son, dina synder förlåtas dig.
Luc. 17:11–19.	– De tio spetälske. Nio blefvo läkte till kroppen, men endast en till både kropp och själ.
Joh. 11:21.	– Herre, hade du varit här, hade min broder icke blifvit död. Anm. Döden har icke vågat vidröra någon i närvaro af lifvets herre. Ingenstädes omtalas att någon dött i Jesu närvaro.
Joh. 11:25.	– Jag är uppståndelsen och lifvet. Hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve.
Ap.G. 3:12.	– Petrus botar den lame i Jesu namn. –
Ap.G. 5:14 ff.	– Petri underverk. Sjelfva hans skugga eftersöktes.
Ap.G. 9:34.	– Eneas, bote dig Jesus Christus!
Ap.G. 9:40.	– Tabitha, stå upp!
Ap.G. 18:12.	– Pauli kläder botade sjuka.
Wish. 16:12.	– Hvarken örter eller plåster helade dem, utan ditt ord, Herre, som allting helar.
1 Kon. 17:21. 2 Kon. 4:35.	– Elias och Elisa uppväckte döda genom att sträcka sig öfver dem under bön till Gud.

|10||11|

6. Jesu slägt och lefnadsförhållanden.

Marc. 6:3.	– Jesu bröder: Jakob, Joses, Juda och Simeon. Math. 12:46.
Math. 13:56.	– Jesu systrar.
Joh. 7:3, 5.	– Hans bröder trodde icke heller på honom.
Ap.G. 1:14.	– Maria och Jesu bröder voro med lärjungarne.
Marc. 3:21, 35.	– Hans moder och bröder kommo att taga vara på honom. Luc. 8:19–21.
Gal. 1:19.	– Jesu broder Jakob.
Marc. 9:3.	– Christi förklaring. Hans kläder voro hvita som snö. Ingen färgare kan göra dem så hvita.
Luc. 4:28–30.	– Invånarne i Nazareth vredgades så på Jesus, att de ville störta honom utför branten af den klippa, der staden var byggd.
Luc. 12:50.	– Menniskans son. Ett dop hafver jag att döpas med, och huru ängslas jag, tills det varder fullbordadt?
Joh. 11:33.	– Jesus kunde uppskakas af häftig sinnesrörelse (Lazarus).
1 Cor. 9:5.	– Jesu bröder hade hustrur.
Philip. 2:7.	– Jesus vardt likasom en annan menniska och i åthäfvor funnen såsom en menniska.

|12||13|

7. De goda andarne.

Math. 13:39.	– Skördemännen äro englarne.
Math. 13:41.	– MskansMenniskans son skall sända sina englar; de skola församla etc.
Math. 13:49.	– Englarne skola utgå och skilja de onda från de rättfärdiga.
Math. 18:11.	– Barnens englar se alltid min faders ansigte.
Luc. 1:19.	– Jag är Gabriel, som står i Guds åsyn.
Luc. 15:10.	– Englarne glädjas öfver syndares bättring.
Luc. 1:11.	– Zacharias såg Herrens engel stående på högra sidan vid rökelsekaret och samtalade med honom.
Hebr. 1:4.	– Engl. utsändas till deras tjenst, som saligheten ärfva skola.
Es. 6:2.	– Sexvingade Serafim. (Solinvånare?)
Dan. 10:13.	– Skyddsandar: Persiens furste stod mig (Gabriel) emot i 21 dagar. – Michael, en af de ypperste furstar, kom mig till hjelp.
Dan. 10:16 m.fl.	– En, som var lik en mskamenniska (Gabriel) tog mig på mina läppar.
Dan. 10:20.	– Nu vill jag strida mot fursten af Persien, men när jag drager dädan, skall fursten af Grekeland komma.
Dan. 11:1.	– Jag stridde, jemte Michael, att hjelpa Darius Medern (mot Babyloniska rikets skyddsande).
Zach. 3:7.	– Jag skall gifva dig ledsagare bland dessa (englar), som här stå.
1 Cor. 11:10.	– Englarne såras af menniskors oskick.original: oskick
Col. 2:10.	– Christus är hufvudet för furstendömen och väldigheter.
1 Tim. 5:21.	– Paulus betygar inför Christus och de utkorade englar.
1 Petr. 1:12.	– Englarne åstunda skåda in i evangelium.
Jud. ep. 9.	– Michael tillät sig icke att försmäda satan.
Zach. 4:10. (Uppb. 5:6)	– Sju andar äro Herrens ögon, utsände öfver hela jorden.
1 Mos. 18:18.	– Englarne åto bröd, grädde och kalfstek i Mamre lund.
Josua 5:15.	– Fursten öfver Herrens här talar med Josua.
1 Krön. 21:15, 16.	– Guds engel slog Jerusalem med pest. David såg engelen stående mellan himmel och jord med bart svärd öfver Jerusa.
Tob. 6:5.	– Rafael åt fisk med Tobias. Men blott skenbart (12:19).
Syr. 17:14.	– Öfver hvart och ett land har Gud satt en engel.
Ps. 34:8.	– Herrens engel lägrar sig omkring dem, som frukta Herren, och hjelper dem ut.
Dan. 8:16.	– Christus sände Gabriel att undervisa Daniel.
Dan. 9:21.	– Den mannen Gabriel flög fram och lärde Daniel om Christus.
|14|
Luc. 16:22.	– Englarne ledsaga de döde till saligheten.
Gal. 3:19	– Lagen skickades åt Moses genom englarne.
Col. 1:16.	– I, genom och till Christus äro äfven englarnas fyra ordningar skapade, nemligen throner, herradömen, furstendömen och väldigheter.
Col. 2:18.	– Låten ingen fråntaga eder segerlönen genom engladyrkan!
Ebr. 1:4. 6.	– Christus är förmer än englarne. (Ps. 97:7) Alla Guds englar skola tillbedja honom. (Ps. 104:4)
Ebr. 1:7.	Han gör sina englar vindar och sina tjenare eldslåge.
Ebr. 1:14.	– Englarne äro tjensteandar, utsände till deras tjenst, som skola ärfva saligheten.
Ebr. 2:7, 9.	– Jesus var en tid öfvergifven af englarne.
Ebr. 12:22.	– De trogne äro komne till myriader englars gemenskap.
2 Petr. 2:10. 11.	– Köttsliga mskormenniskor försmå »herradömet» (Gudsmajestätet) och försmäda »väldigheterna» (englarna). – Ändock englarne, som i starkhet och kraft större äro, bära ingen smädande dom inför Herren mot dem (de fallna englar).
Uppb. 5:11.	– Englarnes antal: Tusende sinom tusende tjenade Honom, och tio sinom hundratusende stodo inför Honom (Dan. 7:10). – Englarnes antal var tiotusendens tiotusenden och tusendens tusenden.
Uppb. 7:1–3.	– Åt englarne är gifvet att beherska naturkrafterna m. m. Fyra englar stå i de fyra väderstreck; en öfverengel befaller dem.
Uppb. 15:6.	– Englarnes drägt. De voro klädde i rent, glänsande linne och omgjordade kringom bröstet med gyllene bälten.
Dom.bok 6 och 13 kap.	– Engelens budskap till Gideon och till Manoah.
1 Mos. 16:7. 1 Mos. 18:1–33 1 Mos. 19:17.	– Den oskapade förbundsengeln framträdde första gången för Hagar, andra gången för Abraham i Mamre lund, och tredje gången för Lot. – Fjerde gången brottades med Jakob 32:24.
1 Mos. 32:1.	– Englarne mötte Jakob på gränsen till Kanaan och lägrade sig med honom.
Job. 33:23.	– Medlande englar förkunna för mskanmenniskan hennes pligt.
2 Mos. 23:20, 21original: 20–23 (källa för ändring: 2 Mos.)	– Si min engel vill jag sända framför dig, som skall bevara dig på vägen och föra dig till den ort, hvilken jag har beredt. Tag dig till vara för hans ansigte, och hör hans röst! – Mitt namn är i honom.

|15|

8. Om de onda andarne.

Math. 8:29.	– Äst du kommen att plåga oss, förrän tid är?
Math. 10:28.	– Rädens mera för honom, som kan förderfva etc.
Math. 12:43.	– När den orene anden är utfaren af mskanmenniskan ... Luc. 11:24.
Math. 13:19.	– Så kommer den onde anden och rifver det bort.
Math. 16:16.	– De onde a. igenkänna Christus. – Marc. 3:11; 5:7. – Luc. 4:3;8:28. Men JeChristus mottager ej deras vittnesbörd (jmf. spiritismen).original: spiritismen)
Marc. 1:24.	– Ack, hvad hafve vi med dig att beställa?
Marc. 1:34.	– Han tillstadde icke djeflarne tala, ty de kände honom.
Luc. 9:49, 50.	– Vi sågo en, som utdref djeflar i ditt namn.
Luc. 10:17.	– Herre, djeflarne är oss ock underdånige i ditt namn.
Luc. 10:18.	– Jag såg Satan falla af himmelen som en ljungeld.
Luc. 11:24.	– När den orene anden kommer till torra platser.
Marc. 5:9 ff.	– Legio och svinahjorden. Bad att ej blifva bortskickad från den trakten.
Zach. 3:2.	– Icke ens öfverenglarne vågade fördöma Satan, utan sade till honom: Herren näpse dig. – Jmf. Jud. ep. 9.
Eph: 2:2.	– Fursten öfver luftens makt, den ande, som verkar i otrons barn. – Strid mot furstendömen och väldigheter.
Eph: 6:12.	– De, som regera i denna verldens mörker, de o. a.onda andar under himmelen.
Col. 2:15.	– Christus har afväpnat furstendömen och väldigheter.
2 Petr. 2:4.	– Gud skonade icke de englar, som syndat, utan nedstörtade dem i afgrunden och öfverantvardade dem åt mörksens kedjor, att förvaras till domen.
Jud. 6.	– De englar, som icke bevarade sitt furstendöme, utan öfvergåfvo sitt hemvist, har Gud förvarat med eviga bojor under mörker till den stora dagens dom.
1 Mos. 6:2.	– »Guds Söner» togo mskornasmenniskornas döttrar till hustrur.
Tob. 8:3.	– Asmodeus flydde för rökelsen till öfra Egypten och blef der bunden af Rafael.
Marc. 9:22.	– Den onde anden hade makt att plåga, men ej att döda.
Marc. 9:28, 29.	– Hvarför kunde icke vi (lärjungar) utdrifva honom? Detta slägtetoriginal: slaget (källa för ändring: Mark 9:29) kan med ingenting utfara, utan med bön och fasta.
Luc. 13:16.	– Satan har bundit denna Abrahams dotter i 18 år.
Ap. G. 19:15original: 18:15 (källa för ändring: Ap. G.).	– Jesus känner jag väl, och Paulus, men hvilka ären I?
2 Cor. 12:7.	– En satans engel fick kindpusta Paulus.
1 Thess. 2:18.	– Satan förhindrade Paulus att komma till Thessalonica.
|16|
Ebr. 2:14.	– Christus har genom döden nederlagt djefvulen, som hade döden i sitt våld.
Ebr. 2:16.	– Christus har icke åtagit sig att frälsa de fallna englarne.
1 Petr. 5:8, 9.	– Djefvulen går omkring som ett rytande lejon, sökande hvem han uppsluka må. Stån honom emot, stadige i tron!
Joh. 1 Ep. 3:8.	– Den, som gör synden, han är af djefvulen, ty djefvulen syndar af begynnelsen. Fördenskull uppenbarades Guds Son, på det att han skulle nederslå djefvulens gerningar.
Jac. 2:19.	– Djeflarne tro ock att en Gud är. De tro det och bäfva.
Uppb. 9:15.	– När de onda andarne släppas lösa, hafva de sig timma och dag, månad och år förelagda.
Uppb. 9:11.	– Landsplågornas konung, afgrundens engel, hvilkens namn är på hebreiska Abaddon och på grekiska Apollyon.

|17|

9. Om andarnes ursprung och utveckling. (Reincarnation)

Math. 11:14.	– Han (Johannes) är Elias, som komma skulle. – Jmf. 17:11, 12. Marc. 9:12, 13.
Math. 16:14.	– Äfven Christus troddes vara Elias.
Luc. 1:17.	– Han skall gå före honom med Elie anda och kraft.
Luc. 20:35, 36.	– De, som varda värdige uppståndelsen, kunna ej mera dö.
2 Cor. 3:18.	– Vi varda förvandlade i samma beläte från den ena klarheten till den andra, såsom af Herrens ande.
Hebr. 9:27.	– MskornaMenniskorna är förelagdt engång dö, men sedan domen.
Dan. 12:3.	– De skola lysa såsom stjernor i evighet.
Uppbb. 2:28.	– Jag vill gifva honom morgonstjernan.
Math. 13:43.	– De rättfärdige skola skina som solen.
Wish. 8:20.	– Efter jag var god, kom jag i en obefläckad kropp.
1 Cor. 15:	– Största delen af kapitlet hithörande och märkeligt.
1 Cor. 15:46.	– Anden måste först ikläda sig en naturlig kropp. Det finns himmelska kroppar och jordiska kroppar (v. 40). Den jordiska är efter Adams, den himmelska efter Christi liknelse.
Joh. 1 Ep. 3:2.	– Det är oss icke än uppenbaradt hvad vi varda skole.

|18||19|

10. Om uppståndelsen och det eviga lifvet.

Math. 22:30.	– De äro liksom Guds englar i himmelen.
Math. 22:32.	– Gud är de lefvandes Gud. – Jmf. Marc. 12:27; Luc. 20:38.
Math. 27:52.	– Många de heligas lekamen uppstodo efter Christi uppståndelse.
Math. 28:2.	– Engelen välte stenen af grafven.
Luc. 20:35–38.	– Guds barn = uppståndelsens barn.
Luc. 24:39.	– Tager på mig och skåder: anden hafver icke kött och ben.
Luc. 24:43.	– Han åt fisk och honungskaka i deras åsyn.
Joh. 5:28.	– Alle de i grifterna äro skola höra hans röst.
Joh. 14:2.	– I min faders hus äro många boningar.
Joh. 20:17.	– Kom icke vid mig, ty jag är ännu icke uppfaren.
Joh. 21:13.	– Den uppståndne Jesus utdelade bröd och fisk.
1 Cor. 15:36–38.	– Det du sår får icke lif, med mindre det varder dödt. Och det du sår är icke den kroppen, som varda skall. Men Gud gifver det en kropp sådan han vill.
1 Cor. 15:40., ff.	– De himmelska kropparnes herrlighet är en annan, än de jordiskas. Det sås en sinnlig och uppväckes en andlig kropp. – Det sinnliga är det första, sedan det andliga.
1 Cor. 15:50 ff.	– Kött och blod kunna icke ärfva Guds rike. Vi skola icke alle afsomna, men alle skola vi förvandlas i ett ögonblick vid den sista basunen. Det förgängliga skall iklädas oförgänglighet.
Fil. 3:21original: Filem. 3:40 (källa för ändring: Bibeln).	– Vår skröpliga lekamen förvandlas lik Christi förklarade. Philip. 3:21.
Es. 26:19.	– Men dina döda skola lefva och med lekamen uppstå igen, och jorden skall gifva ifrån sig de döda.
Hes. 37:1–14.	– Si, de säga nu: vi äro torra ben, vårt hopp är ute. Si, jag vill öppna edra grifter och låta eder, mitt folk, uppstå.
Rom. 8:11.	– Han skall göra edra dödliga kroppar lefvande, för sin andes skull, som i eder bor.
Math. 13:43.	– De rättfärdige skola skina såsom solen i deras Faders rike.
Math. 17:2.	– Christi ansigte sken som solen och hans kläder vordo hvita som ljuset.
Joh. 8:51.	– Sannerligen, sannerligen säger jag eder: hvilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.
Ap.G. 10:41.	– Petrus: Wi åto och drucko med honom, sedan han var uppstånden från de döda.
Ephes. 4:13.	– »Till dess vi alle komma till Christi fullhets ålders mått.» – Närmast att förstås om de troende på jorden, men ex analogia äfven, att döda barn i himmelen skola vexa till Christi ålders mått.
|20|
Dan. 12:3.	– Lärarne skola lysa såsom himmelens sken och de, som många undervisa till rättfärdighet, såsom stjernor i evighet.
2 Cor. 5:10.	– Kroppens tillkommande herrlighet skall bero af »det genom kroppen gjorda», medan vi lefvat.

|21|

11. Om verldens ände.

Math. 24:30 ff.	– MskansMenniskans Sons tecken i himmelen. Om den dagen vet ingen, icke ens himlens englar, utan min fader allena. MskoslägtetMenniskoslägtet skall ej förgås innan detta sker. Marc. 13:32.
Math. 13:49.	– Englarne skola utgå vid domen.
Luc. 17:26 ff.	– MskansMenniskans Sons dagar.
Luc. 21:20.	– Jerusalems förstöring i samband med verldens ände.
Marc. 13:24–32.	– Himmelens krafter skola bäfva etc.
2 Tim. 3:1 ff.	– De yttersta dagarnes farliga tider.
Uppb. 6 kap.	– v. 13. Himmelens stjernor nedföllo som mogna fikon.
Uppb. 8:8.	– I hafvet vardt kastadt ett brinnande berg (månen?).original: (månen?)
Uppb. 8:10.	– Från himmelen föll en stor stjerna: malört.
Dan. 12:7.	– Det skall vara till en tid och två tider och en half tid.
Dan. 12:12.	– Wäl är honom, som då förbidar och räcker till 1 335konsekvensändrat/normaliserat dagar.
Zach. 14:7.	– En dag skall varda, den för Herranom kunnig är, hvarken natt eller dag, och vid aftontid skall det ljust varda. Jmf. Es. 60:19, 20.
Es. 5:30.	– Det skall brusa öfver dem, som när hafvet brusar, och man skådar på jorden, och si, der är mörker, ångst och ljus; det mörknar på dess himmel.
Es. 30:25 ff.	– Månen skall skina som solen och solen sju resor klarare. En stor omstörtning, en väldig brand.
Es. 34:4 ff.	– Himmelen sammanlagd som ett bref, vissnar som löf.
Es. 66:15, 16.	– Herren skall komma med eld och gå till rätta med eld.
Marc. 13:28.	– Lärer af fikonträdet en liknelse o. s. v.
1 Thess. 4:15–17.	– Herren skall stiga ned af himmelen med härskri och öfverengels röst, och med Guds basun, och de döde i Christus skola först uppstå. Derefter blifva de då lefvande borttagne i skyar till Herrens möte i luften och blifva sedan alltid när Herren.
1 Thess. 5:3.	– När de säga: det är frid och ingen fara; då öfverkommer dem plötsligt förderf.
2 Thess. 1:7, 8.	– Jesus skall uppenbara sig med sin krafts englar och i eldslåge.
2 Thess. 3:1–5	– I de yttersta tiderna skola menniskorna vara sjelfviska, högmodiga, giriga, olydiga, förrädare m. m.
|22|
2 Petr. 3:3, 4. 8.	– I de yttersta tiderna skola komma bespottare, som vandra efter sin egen lusta och säga: hvar är nu löftet om Hans tillkommelse? Men en dag är för Herren som tusende år och tusende år som en dag.
2 Petr. 3:10. 13.	– Herrens dag skall komma som en tjuf om natten, och då skola himlarne med stort dån förgås, och elementerna skola försmälta af hetta, och jorden och de verk, som deruppå äro, skola förbrännas. Men vi vänte nya himlar och en ny jord, der rättfärdighet uti bor (ty verlden skall icke förstöras, endast upplösas i sina grundämnen, ur hkahvilka Gud skall låta en ny och skönare skapelse framgå).
Uppb. 8:1.	– Den storaförsta verldsdomen föregås af en lugn i naturen och (½ timmas) djup tystnad i himmelen.
Uppb. 20:	– Den andra verldsdomen följer först efter det tusenåriga riket.
Uppb. 21:1.	– Den första himmelen och den första jorden förgingos, och hafvet är icke mer.
Uppb. 6:9–11.	– Inseglen. Enligt H. V. Rincks utläggning befinna vi oss för närvarande i femte inseglets tid.
2 Tim. 3:1–5.	– De yttersta tidernas menniskor beskrifvas.

|23|

12. Om Hades.

Wish. 1:4.	– Döden hafver intet rike på jorden.
Hesek. 26:20original: 26:29 (källa för ändring: Hesekiel).	– Jag skall störta dig (Tyrus) neder till dem, som fara uti kulan, till urtidens folk, och vill låta dig bo djupt ned under jorden i de öknar till evig tid.
Hesek. 32:21-30original: 30:21–30 (källa för ändring: Hesekiel 30 vs. 32).	– Huru alla folk församlas i Scheol.
Es. 14:9–11.	– Konungarna i Scheol fröjdas, att Babel är lika vanmäktigt, som de.original: de
Fil.original: Filem. 2:10.	– I Jesu namn skola sig böja alla knän (äfven under jorden).
1 Petr. 3:19.	– Christus predikar för andarne i fängelset.
1 Petr. 4:6.	– Evangelium förkunnades för de döda.
Uppb. 1:19.	– Christus hafver nycklarne till dödsriket.
Luc. 16:23–26.	Skildring från Hades: de osalige pinas, de salige hvila i Abrahams sköt. Och emellan dem är befästadt ett oöfverstigeligt svalg, dock ej bredare, än att andarne kunna samtala.
Joh. 14:3.	– Jesus lofvar att taga apostlarne med sig, före domen, till Paradis.
Ebr. 12:22–24.	– Förstlingarne af Christi trogne församlas i Paradis.
Ephes. 4:9.	– Men det, att han uppfaren är, hvad är det annat, än att han ock först nederfor till jordens nedersta rum?
Uppb. 20:14.	– Döden och dödsriket kastas i den brinnande sjön.
Uppb. 6:11.	– Är en utveckling möjlig i Hades? Åt martyrernes själar gafs en hvit klädnad före uppståndelsen.
Phil. 2:10	– Alla knän böja sig under jorden.

|24||25|

13. Om det tusenåriga riket.

Micha 4:1–8.	– Evig fred. Det haltande, det fördrifna återställes.
Micha 7:12.	– Det varder en tid, då man skall komma till dig alltifrån Assur och Egyptens städer, från Egypten till elfven, från haf till haf och från det ena berget till det andra.
Zeph. 3:8 ff.	– Jag vill återställa hos folken renade läppar och församla de bedröfvade.
Zach. 9:10.	– Stridsbågen skall sönderbruten varda, ty han skall lära frid bland hedningarne.
Zach. 10:11.	– Han skall gå genom hafvet, genom ångsten, och slå böljorna i hafvet, att alla elfvens djup skola uttorkade varda.
Es. 2:4.	– Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till liar; intet folk skall lyfta svärd mot det andra, och de skola icke lära mer att örliga.
Es. 9:5.	– Allt krig med storm och blodig klädnad skall uppbrännas och med eld förtärdt varda.
Es. 11:6–9.	– Ulfvar skola bo tillsammans med lamm och leoparder ligga bland kid; kalfvar och unga lejon och gödboskap skola vara tillhopa, och en liten pilt skall leda dem. Lejon skola äta halm som oxar. Ett spenbarn skall leka med en huggorms håloriginal: häl (källa för ändring: Jesaja 11:8; hol/hål). Man skall ingen sarga eller förderfva på hela mitt helga berg.
Es. 49:1, 12.	– Hela jorden skall omvändas. Israel ringa deremot.
Wish. 3:8.	– De rättfärdige skola döma hedningarne och råda öfver allt land, och Gud skall vara deras konung till evig tid.
1 Cor. 15:24–26.	– Christus öfverantvardar riket åt fadren, sedan han tillintetgjort allt herradöme. Den yttersta fienden döden tillintetgöres.
Uppb. 20:4, 5.	– De trogne uppstå och regera med Christus i tusen år, men de andre uppstå icke förrän derefter.

|26||27|

14. Om Antichrist.

Dan. 11:37.	– Antiochus Epiphanes förebild till Antichrist.
2 Thess. 2:3, 4.	– Syndens mskamenniska, förtappelsens Son, hvilken är en motståndare och upphäfver sig öfver allt, som Guds eller heligt kallas, så att han sätter sig i Guds tempel som en gud och föregifver om sig sjelf, att han är Gud.
2 Thess. 2:9, 10.	– Hans tillkommelse sker efter satans verkan med alla lögnens krafter och under och med all orättfärdighetetens bedrägeri bland dem, som förtappade varda.
1 Joh. 2:22.	– Den är Antichrist, som förnekar Fadren och Sonen.
2 Joh. 7.	– De, som icke bekänna, att Jesus Christus är kommen i köttet, detta är villoanden och Antichrist.
Uppb. 19:20.	– Vilddjuret vardt fånget och den falske profeten, som gjort tecken.
1 Tim. 4:1.	– Villoandar och djeflaläror i de yttersta tiderna.
Joh. 1 Ep. 2:18.	– Antichrist skall komma; ja, nu äro allaredan månge antichrister vordne, och deraf veta vi, att den yttersta tiden är när.
Joh. 1 Ep. 4:3.	– Antichrists ande förnekar, att Jesus Christus är kommen i köttet.

|28||29|

15. Om verldarnes mångfald.

Joh. 14:2.	– I min faders hus äro många boningar.
Luc. 16:9.	– De skola anamma eder i eviga hyddor.
2 Cor. 12:2.	– Uppryckt till tredje himmelen.
Ephes. 1:21.	– Furstendömen, välden, makter, herradömen i himmelen.
Ephes. 3:10.	– För dem förkunnas Jesu Christi hemlighet.
Col. 1:16.	– Throner, herradömen, furstendömen, väldigheter.
1 Petr. 3:22.	– Englar, väldigheter och makter äro Christus underdånige.
2 Petr. 3:13.	– Nya himlar och en ny jord.
Math. 25:31.	– MskansMenniskans Son på sin herrlighets stol.
Uppb. 5:11; 7:9.	– Guds stol. Skaror, dem ingen räkna kunde.
Amos 9:6.	– Han är den, som sina trappor bygger i himmelen.
Es. 40:25.	– Han för höjdens här fram efter tal. Han kallar alla vid namn.
Syr. 16:45.	– Säg icke: hvad är jag i den omätliga skapelsen!
Ps. 103:19–22.	– Guds stol i himmelen – Lofver Herren alla hans härar, hans tjenare, som hans vilja göra – alla hans herredömes rum.

|30||31|

16. Om himmelen och det nya Jerusalem.

Hebr. 12:22–24.	– Lefvandes Guds stad, det himmelska Jerusalem, de förstföddas församling.
Uppb. 3:12.	– Det nya JmJerusalem, som nederkommer af himmelen från min Gud.
Uppb. 20:11.	– Himmel och jord flydde för Guds ansigte.
Uppb. 21:1.	– En ny himmel och en ny jord. Hafvet är icke mera.
Uppb. 21:10 .ff.	– Det nya JmJerusalem nedkom af himmelen, herrligt, ljust och kristallklart, som jaspis. En kub af 200 mil. Allt guld och ädelstenar, ingen sol, ingen natt.
5 Mos. 10:14.	– Himmelen och alla himlars himmel är Guds.
Es. 45:12.	– Guds händer ha utsträckt himmelen och bjudit all dess här.
Es. 65:17.	– En ny himmel och en ny jord. Der dör intet barn i förtid.
Nehem. 9:6.	– Gud har gjort himlarnes himmel och tillbedes af dess här.
2 Cor. 12:2–4.	– Paulus vardt uppryckt till tredje himmelen (paradiset) och hörde outsägliga ord, hvilka det icke är tillåtet någon menniska att uttala. – Ovisst, om han då var i kroppen eller utom kroppen.
Ephes. 4:10.	– Den der nederfor, han är ock den der uppfor öfver alla himlar, på det han skulle uppfylla allting.
Uppb. 2:28.	– Jag vill gifva honom morgonstjernan.
2 Petr. 3:13	– Vi vänte, efter hans löfte, nya himlar och en ny jord, i hvilka rättfärdighet bor.

|32||33|

17. Naturhistoria.

2 Petr. 3:5.	– Himmel var i urtiden, och jord af vatten och genom vatten till stånd kommen af Guds ord.
2 Petr. 3:7.	– Nuvarande himlar och jord förvaras åt elden.
Job. 28:5.	– Jorden, af hvilken näring uppkommer, inunder henne omhvälfves det, liksom af eld.
Job. 37:9–13.	– Om missvext m. m. af Herren.
Job. 38:33.	– Känner du himmelens lagar? Bestämmer du dess herravälde öfver jorden?
Es. 28:24–29.	– Beskrifning af åkerbruket.
Syr. 16:25.	– De höga stjernorna hungra icke, tröttna icke och höra ej upp med sin verksamhet. Ingen tränger den andra etc.
Syr. 33:15.	– Den Högstes verk äro alltid två och två, ett mot det andra.
Ps. 19:8.	– Herrens lag (för naturen) är utan vank och vederqvicker själen. Herrens vittnesbörd är visst och gör de enfaldiga visa.
Ps. 104:4.	– Han gör vädren till sin englar och eldslågen till sina tjenare.
Math. 16:2, 3.	– Frälsaren anför en ännu bruklig väderspådom: »Om aftonen sägen I: det blifver klart väder, ty himmelen är röd. Och om morgonen: det blifver oväder idag, ty himmelen är röd och olustig. I skrymtare! Himmelens uppsyn förstån I bedöma, men tidernas tecken kunnen I icke.» – Luc. 12:54: När I fån se en sky uppgå vesterut, strax sägen I: regn kommer; och det sker så. Och när I sen sunnanväder blåsa, sägen I: det blir varmt, och det sker så.
Gal. 4:3–5.	– Vi voro trälbundne under verldens elementer, men när tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son att förlossa dem som voro under lagen.
Hebr. 11:3.	– Blott genom tron kunne vi fatta verldens skapelse af intet.
Jac. 5:7, 8.	– Si, åkermannen väntar efter jordens kosteliga frukt, tåligt bidande tilldess han får ett arlaregn och ett serlaregn. Så varen ock I tålige, och styrken edra hjertan, ty Herrens tillkommelse är när.
1 Mos. 1:2.	– Ljuset innebar materiens första lifsväckelse.
1 Mos. 1:21. 29, 30.	– Hafvets rofdjur funnos före mskanmenniskan, men hennes första samtida landtdjur voro endast gräsätande, inga rofdjur, likasom ock mskansmenniskans första föda var uteslutande vegetabilisk. – Efter fallet kommo rofdjur och köttmat.
|34|
1 Mos. 3:21.	– Kjortlar af skinn äro det första bevis, att mskanmenniskan dödat djur.
1 Mos. 7, 8 kap.	– Syndafloden varade från den 17 Nov. ena året till den 1 Oktober andra året. Athmosferens kol och qväfve absorberades till någon del af vattnet, och syret blef mera förherrskande än före floden. Deraf förklaras den stora skilnaden i mskornasmenniskornas lifslängd före och efter floden.
Ps. 147:4.1 Es. 40:26.	– Gud räknar stjernorna och nämner dem alla vid namn. Icke en felar.
Jerem. 10:2.	– I skolen icke frukta himmelens tecken, ty för sådant frukta hedningarne.
1 Mos. 2:5, 6.	– Det regnade icke på jorden före den stora floden, utan en dimma vattnade marken, såsom ännu sker på planeten Venus. Deraf regnbågens nyhet 1 Mos. 9:12–17.
1 Mos. 26:12.	– Efter missvexten fick Isak hundrafaldig skörd.
3 Mos. 19:23–25.	– Fruktträd. I tre år skolen I anse trädens frukt oomskurnaoriginal: somomskurna. I fjerde året skall deras frukt vara helgad till Herrens lof; i femte året skolen I äta deras frukt och upplägga deras afkastning.
Ps. 956. 11-13original: 11–14 (källa för ändring: Ps. 96 slutar vid 13.).	– Himmelen fröjde sig och jorden vare glad, hafvet bruse och hvad deruti är. Marken fröjde sig och hvad deruppå är. Alla skogens träd juble för Herrens ansigte, när han kommer, ty han kommer för att döma jorden. Han skall döma jordkretsen med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.

|35|

18. Menniskans storhet och ringhet.

1 Cor. 6:3.	– Weten I icke, att vi skola döma englarne?
Es. 40:6 ff.	– Kött = hö. Höet torkas bort, blomstret förvissnar etc.
Syr. 17:7.	– Gud satte sitt öga på (sitt beläte i) mskansornasmenniskornas hjertan, att visa hennedem storheten af sina verk.
Ps. 8:4, 5.	– När jag ser din himmel,– hvad är mskanmenniskan, att du tänker på henne?
Ps. 39:6.	– Du hafver gjort mina dagar såsom en handsbredd, och min lifslängd är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla mskormenniskor, huru faste de än stå!
Ps. 103:14–17.	– Han vet hvad vi för ett verk äro; han tänker derpå, att vi stoft äro. En mskasmenniskas dagar äro som gräs; hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vädret deröfver går, så är det icke mer der, och dess rum känner det icke mer. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet öfver dem, som frukta honom, och hans rättfärdighet intill barnabarns barn.
Math. 11:11.	– Bland dem, som af qvinnor födde äro, har ingen uppstått större än Johannes Döparen; men den minste i himmelriket är större än han.
Luc. 12:24, 25.	– Huru mycket bättre ären ej I, än fåglarna? Hvilken af eder kan med sin omsorg sätta en aln till sin lifslängd?
Joh. 3:27.	– MskanMenniskan kan intet taga, utan att det varder henne gifvet af himmelen.
Joh. 15:5, 6.	– Den, som blifver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra. Hvilken, som icke blifver i mig, han skall bortkastas såsom en gren och förtorkas.
2 Cor. 4:7.	– Wi hafve vår skatt i lerkärl, på det att den öfversvinneliga kraften må vara Guds och icke af oss.
2 Petr. 1:4.	– Oss äro gifna de största löften, på det vi skola blifva delaktige af gudomling natur.
Jac. 3:7, 8.	– MskanMenniskan kufvar hela naturen, men kan ej tämja sin onda tunga.
Jac. 3:9.	– MskanMenniskan är dock skapad efter Guds liknelse.
1 Mos. 2:15.	– MskanMenniskan – skapad af jord med Guds beläte och lefvande ande, skulle dock genast bruka och bevara Eden, således arbeta och vårda.
1 Mos. 1:28.	– Äktenskapet fanns före fallet, men rent och heligt.
Jerem. 10:23.	– Jag vet, Herre, att mskansmenniskans väg står icke till henne, och det står i ingen mans makt huru han vandra eller sin gång styra skall.
|36|
1 Mos. 9:1–6.	– Edert blod vill jag utkräfva för edra själar af alla mskormenniskor och alla djur. – Den, som utgjuter mskomenniskoblod, hans blod skall af mskormenniskor utgjutet varda, förty Gud hafver gjort mskanmenniskan efter sitt beläte.
1 Mos. 11:5–7.	– Si, det är enahanda folk – de hafva begynt göra detta, och nu skall intet blifva dem för svårt, hvadhelst de tänka till att göra. – Låt oss stiga neder och förbistra deras tungomål.
Joh. 5:19.	– Menniskans son förmår intet af sig sjelf: huru kan då menniskan förmå något af sig sjelf? Jmf. v. 30.
Job 7:1	– Är icke mskanmenniskan i krigstjenst på jorden och hennes dagar en dagakarls?
Job 8:9	– Ty från igår äro vi och veta intet, och vårt lif är en skugga på jorden.

|37|

19. Kreaturens suckan.

Rom. 8:–19–22.	– Skapelsen skall varda frigjord från förgänglighetens träldom. Skapelsens trängtan bidar efter Guds barns uppenbarelse. Ty vi vete, att hela skap:nskapelsen suckar och våndas alltintill nu.
Rom. 8:20, 21.	– Skapelsen är vanskligheten underkastad, icke med fri vilja, utan för hans skull, som henne underkastat hafver på en förhoppning. Att ock sjelfva skapelsen skall varda frigjord från förgänglighetens träldom till Guds barns herrliga frihet.
1 Mos. 9:2.	– Menniskans fruktan skall vara öfver alla djur.
1 Mos. 1:	– I den första skapelsen funnos äfven rofdjur, men ej i paradiset.
1 Mos. 9:210.	– Guds förbund med mskanmenniskan inbegriper äfven djuren.
4 Mos. 22:23 ff.	– Bileams åsna såg engelen förrän han.
5 Mos. 12:23.	– Icke äta blod, ty blodet är själen. – 1 Mos. 9:4.
Jonas 4:11.	– Herren förbarmade sig ock öfver djuren i Ninive.
Wish. 1:13, 14.	– Gud hafver icke gjort döden. Utan han hafver skapat alla ting, att de i sitt väsende blifva skola, och hvad i verlden skapadt varder, det är godt och intet skadeligt deruti, och döden hafver intet rike på jorden.
2 Petr. 3:13.	– Vi vänte efter hans löfte nya himlar och en ny jord, uti hvilka rättfärdighet bor.
Ps. 36:7.	– Herre, du hjelper både menniskor och djur.
Math. 10:29.	– Säljas icke två sparfvar för en skärf. Och icke en af dem faller till jorden, eder Faders vilje förutan.
Ps. 8:7, 8.	– Djuren skola vara Christus underdånige. (Marc. 1:13).
Luc. 12:6.	– Säljas icke fem sparfvar för två små penningar? Och icke en af dem är förgäten inför Gud.
Ap. G. 10:12 ff.	– Alla djur skola tjena menniskan till föda.
1 Cor. 10:26.	– Jorden är Herrens och allt det deruppå är.
Ordspr. 12:10.	– Den rättfärdige förbarmar sig öfver sitt ök, men de ogudaktigas hjerta är obarmhertigt.
Es. 55:12.	– Berg och högar skola fröjdas för eder med glädje, och alla träd på marken skola klappa med händerna.
1 Mos. 1:28-, 9:2. Rom. 8:20.	– Djurens frivilliga lydnad för mskanmenniskan förbyttes efter floden till träldom och fruktan. Af mskansmenniskans fall och upprättelse beror djure hela jordskapelsens träldom och förlossning.

|38||39|

20. Om barnen.

Marc. 9:36.	– Jesus tog ett barn i sin famn.
Marc. 9:42. (Math. 18:6)	– Hvilken, som förargar en enda af dessa små, som tro på mig, honom vore bättre, att en qvarnsten hängdes om hans hals etc.
Marc. 10:13–15.	– De buro barn till honom, han tog dem i sin famn och lade händerna på dem. Blef misslynt, när de bortvisades: Låter barnen komma till mig och förmenen dem icke, ty sådane höra Guds rike till. Den, som ej mottager Guds rike som ett barn, han kommer der aldrig in. Och Jesus välsignade barnen. Luc. 18:16.
Jonas 4:11.	– Och jag skulle icke jemra mig öfver Ninive, en sådan stor stad, der mer uti är, än 120 000konsekvensändrat/normaliserat mskormenniskor, som icke veta åtskilja sin högra hand från sin venstra (neml. barn), dertill ock många djur.
Micha 2:9.	– Från deras små barn tagen I min prydnad bort för alltid.
Zach. 8:5.	– Stadens gator skola vara fulle med små piltar och flickor, som på gatorna leka.
Math. 2:16 ff.	– Barnen hafva varit de förste martyrer för Christus. Det har varit ett skäl till för honom att älska dem.
Math. 18:2–45.	– Då kallade Jesus fram ett barn och ställde det midtibland dem ... Hvilken nu så förnedrar sig sjelf, som detta barnet ... Hvilken som undfår ett sådant barn i mitt namn ..., han undfår mig. Men hvilken som förargar en af dessa små ...
Math. 18:10.	Ser till, att I förakten ingen af dessa små, ty jag säger, att deras englar i himmelen alltså de förnämsta englarna se alltid min Faders ansigte, som är i himmelen. (Dock äro barnen icke utan synd) Ty menniskans son är kommen att frälsa det, som förtappadt var.
Math. 18:14.	– Så är ock icke eder himmelskeoriginal: himmelse Faders vilja, att någon af dessa små skall borttappadoriginal: borttapad varda.
Math. 19:14, 15.	– Låter barnen komma till mig ... Och han välsignade dem. Obs. Om Jesus sagt detta och välsignat små spenabarn (som här menas), hvarföre skulle man då ej döpa små barn?
Math. 21:15, 16.	– Det var barn, som sjöngo Hosianna för Frälsaren. – »Af barns och spenabarns mun hafver du fullkomnat lofvet.»
Marc. 5:35 ff.	– Talitha, kumi! När Jesus uppväckte Jairi dotter, tog han fader och moder med sig. »Barnet är icke dödt, utan sofver.»original: sofver. – Han tillsade att man skulle gifva henne äta.
|40|
Luc. 1:15, 41.	– Om Guds helige Ande kunde uppfylla ett ofödt barn i moderlifvet, huru skulle man tvifla derpå, att samma ande kan äfven genom dopet helga de späda barnen?
1 Tim. 3:4. Tit. 1:6	– Paulus fäster en stor vigt derpå, att församlingarnes föreståndare skola hafva goda, lydiga, välfrejdade barn.
Joh. 1 Ep. 2:13.	– Jag skrifver till eder, I barn, efter I hafven lärt känna Fadren.
Jac. 1:27.	– Detta är en ren och obesmittad gudstjenst för Gud och Fadren, att besöka faderlösa och enkor i deras bedröfvelse, och hålla sig obesmittad af verlden.
Jerem. 1:5.	– Jag kände dig förrän jag tillredde dig i moderlifvet och utkorade dig förrän du af modren född var.
2 Kon. 2:23, 24.	– Elisa smädades af piltar, och 42 piltar söndersletos af björnar. Äfven barn må icke af okynne häda.
Math. 11:16, 17, 25.	– Hvad Gud fördolt för de vise, det har han uppenbarat för de små barnen, de enfaldige. – Luk. 10:21.

|41|

21. Profetior om Judarne.

1 Mos. 13:15.	– Gud lofvar Kanaans land åt Abrahams slägt till evig tid.
3 Mos. 26 kap.	– Guds hot öfver Juda. De få ett bäfvande hjerta (v. 36). 70 försummade sabbathsår (= 490 år) skola af öde land gäldas.
5 Mos. 28 kap.	– Judarnes framtid, förskingring m. m. klart förutsagda.
1 Kon. 9:7.	– Det bortkastade Israel skall varda ett ordspråk, en fabel.
Es. 11:12.	– De förskingrade af Juda skola samlas från jordens fyra hörn.
Es. 25:8.	– Herren skall borttaga sitt folks försmädelse i alla land.
Es. 49:18 ff.	– Alla folk församlas kring Zion. Landet blir för trångt.
Es. 59 kap.	– Judarnes förderf än i dag.
Es. 60, 61 kap.	– Deras framtida ära.
Es. 61:9.	– Den der ser dem, skall känna dem bland hedningarne.
Es. 65:15.	– Jag vill nämna mina tjenare med ett annat namn.
Es. 66:20.	– Alla Israels stammar skola åter församlas i Jerusalem.
Hesek. 5:12–17.	– Judarnes framtida öde.
Nahum 2:2.	– Herren skall återställa Jakobs och Israels höghet.
Zach. 5:11.	– Qvinnan (Juda) skall satt varda på sin botten i det landet Sinear.
Zach. 8:4, 5.	– Jerusalems nya blomstring.
Math. 21:43.	– Guds rike skall tagas ifrån eder och gifvas åt hedningarne.
Math. 27:25.	– Hans blod komme öfver oss och våra barn.
Luc. 21:24.	– Jerusalem skall förtrampas af hedningarne, intilldess hedningarnes tid fullkomnad varder.
Joh. 4:21.	– Den tid kommer, att hvarken på detta berget, eller i Jerusalem skolen I tillbedja Fadren.
2 Cor. 3:14.	– Intill denna dag förblifver detsamma täckelset öfver Gamla Testamentets läsning, utan att dem afhöljdt varder, att det i Christo försvinner.
Zach. 8:7, 8.	– Si, jag vill förlossa mitt folk från österlandet, och från vesterlandet och skall låta dem komma hit att bo i Jerusalem.
Luc. 13:6–9.	– Detta träd förhindrar jorden: hugg det bort!
Rom. 11:112	– Är nu Judarnes fall verldens rikedom och deras förminskning hedningarnes rikedom, huru mycket mer deras fullhet? – D. ä.Det är när Judarne engång bekänna Christus.
|42|
Rom. 11:25, 26.	– Förstockelsen är Israel endels vederfaren, tilldess hedningarnes fullhet inkommen är. Och så varder hela Israel salig.
2 Cor. 3:15, 16.	– Intill denna dag hänger täckelset öfver Israels barns hjertan när de läsa Mose. Men när de omvända sig, varder det borttaget.
Jerem. 6:30.	– Judarne kallas: det förkastade filtret.
Jerem. 24:9.	– Jag skall tillfoga dem olycka och kringdrifva dem i alla riken på jorden, så att de skola blifva till skam, till ett ordspråk, till en fabel och till bannor i alla rum, dit jag dem bortdrifvande varder.
1 Mos. 13:16.	– Jag vill göra din säd som stoftet på jorden ...
1 Mos. 15:5.	– Din säd skall vara som stjernorna på himmelen.
1 Mos. 26:4, 24.	– Likaså till Isak. I din säd skola alla folk välsignade varda. Landet skall gifvas dem.
1 Mos. 28:13.	– Likaså åt Jakob.
5 Mos. 26:19. :28:1.	– Du skall hålla alla hans bud, och han vill sätta dig högst i pris och ära och härlighet öfver alla de folk, hvilka han har skapat.
5 Mos. 28:10.	– Jordens alla folk skola se, att du är uppkallad efter Herrens namn.
5 Mos. 28:12.	– Du skall låna åt många folk, men sjelf låna af ingen.
5 Mos. 28:–	– Välsignelsen och förbannelsen.original: förbannelsen

|43|

22. Profetior om Messias och hans rike.

1 Mos.	– Qvinnans säd skall söndertrampa ormens hufvud.
Es. 7 och 11 kap.	Den stora profetian om Messias.
Dan. 9–:24–27.	– Daniels tideräkning för Christus.
Joel 2:28.	– Derefter skall jag utgjuta min ande öfver allt kött.
Haggai 2:9.	– Det sista husets herrlighet skall större varda, än det förstas, säger Herren.
Zach. 11:12, 13.	– De 30 silfverpengarne m.m.original: mm. Stafvarne Lust och Ve.
Zach. 12:11–14.	– Judafolkets sorg öfver Christi död.
Zach. 13 kap.	– Syndaförlåtelse och inga profeter mer efter Christus.
Es. 53 kap.	– Alltigenom profetia om Christus försonaren.
Math. 24:14.	– Evangelium skall predikas öfver hela verlden. Marc. 13:10.
Luc. 16:16.	– Lagen intill Johannes; sedan evangelium.
Ps. 2:7, 8, 9.	– Du är min Son. Jag vill gifva dig hedningarne till arfs och verldens ändar till egendom. Du skall slå dem med jernspira.
Ps. 22:17.	– De hafva genomborrat mina händer och fötter. – Plato i sin skrift om Staten skildrar huru den rättfärdige korsfästas.
Ps. 22:19.	– De skifta mina kläder och kasta lott om min lifkjortel.
Ps. 45:3, 7.	– Du är den dägeligaste bland mskorsmenniskors barn. Behag är utgjutet öfver dina läppar, derföre välsignar dig Gud evinnerligen. – Gud, din stol blifver alltid och i evighet o. s. v.
Ps. 72:	– Salomos sköna profetia.
Ps. 87:4–7.	– Alla folk äro födde i Zion. Alla mina källor äro i dig!
Ps. 110:	– Profetia om Christi rikes seger.
4 Mos. 16–19.	– Bileams profetia. Jag ser honom, men icke nu; jag skådar honom, men icke nära. En stjerna skall gå fram af Jacob, och en spira uppkommer af Israel. (Math. 2:2.)
Micha 5:1.	– Fursten af Betlehem, hkenshvilkens utgång är af begynnelsen, af evighetens dagar.
Jer. 31:31–34.	– Si, de dagar skola komma, säger Herren, att jag skall fullkomna öfver Israels hus och Juda hus ett nytt testamente. Detta är testamentet: Jag vill gifva min lag i deras sinne, och i deras hjertan vill jag skrifva den; och jag vill vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
Jerem. 3:16, 17. v. 19.	– Man skall icke mera tala om förbundets ark eller sakna den – Alla hedningar skola församla sig i Jerusalem för Herrens namns skull. – Jag vill gifva dig hedningarnes kärna.

|44||45|

23. Profetior om werldshändelser och om änden.

Hesek. 12:22, 23.	– Hvad är det för ett ordspråk I hafven bland eder och sägen: efter det dröjer länge, så blifver det nu intet af profetian!
Hesek. 13:10–12.	– Falska fridsprofeter.
Hesek. 26:14.	– Tyrus en kal klippa, ett fiskeläge. (bokstafligt uppfylld).
Hesek. 38:8 ff.	– Gog och Magog skola i de yttersta tiderna öfverfalla det återupprättade Israel, men nedläggas af Herrens makt.
Dan. 7 kap.	– De fyra verldsmonarkierna och derefter Christi rike.
Amos 5:18.	– We dem, som åstunda Herrens dag. Han är mörker och icke ljus.
Nahum k. 2, 3.	– Ninives förstöring. Konung af Assur, dina herdar sofva!
2 Petr.original: Pert. 1:20, 21.	– Ingen profetia är af egen utläggning eller af mskorsmenniskors vilja.
Uppb. 9:16.	– 200 millioner barbarer skola bestorma det rom. riket.
Ap. G. 11:28.	– Agabus profeterar hungersnöden under Claudius (44 e Chr)
Ap. G. 16:9.	– Gud låter Europa, genom synen af en macedonisk man, anropa Paulus om kristendomen.
Ap. G. 21:11.	– Agabus profetera Pauli fängslande.
Ephes. 2:14.	– Christus har nedbrutit skiljemuren mellan folken.
Uppb. 13:14–22.	– Laodicea (folkvälde, 19:de seklet). Du är hvarken kall eller varm, du är ljum, du säger att du är rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig, jemmerlig, fattig, blind, naken. Si, jag står för dörren och klappar.
Uppb. 9:17, 18.	– Krutet och artilleriet förutsägas. »Af deras mun utgick eld och rök och svafvel – och tredje parten af mskornamenniskorna dödades.»
Uppb. 9:19.	– Ridande artilleriet, som svänger om, när det skjuter: »Hästarnes makt var i deras mun och i deras svansar; ty deras svansar liknade ormar och hade hufvuden, med hkahvilka de skada gjorde.»
Jerem. kapp. 25 och 50	kallas af Melin ett sammandrag af verldshistorien.
5 Mos. 32:8.	– Gud utskiftade folken från skapelsen och bestämde deras gränser.

|46||47|

254. Om Guds rike.

Marc. 10 kap.	– Barnens betydelse. – Den rike ynglingen. – Hundrafald frukt.
Luc. 17:21.	– Icke heller varder man sägande: si här eller si der är det; ty si, Guds rike är inom eder.
Rom. 8:19.	– Skapelsen förbidar Guds rike.
Col. 2:16 ff.	– Guds barns frihet och segerlön.
Math. 18:4. 19:28–30.	– Det finnes således grader af evig salighet. Jesus säger, att den ödmjukaste är den störste i himmelriket. – Jesus lofvar apostlarne domaresäten; men månge de främste blifva de ytterste, och de ytterste de främste.
Marc. 4:11.	– Eder är gifvet veta Guds rikes hemlighet, men dem, som utantill äro, sker allt genom liknelser.
Luc. 12:32.	– Frukta dig icke, du lilla hjord, ty det är eder Faders goda behag att gifva eder riket.
Luc. 13:30.	– Några de ytterste skola varda de främste, och några de främste skola varda de ytterste.
Rom. 11:29.	– Guds gåfvor och kallelse äro sådana, att Han kan dem icke ångra.
Rom. 11:32.	– Gud hafver sammanslutit alla (mskormenniskor) under ohörsamhet, på det att Han skall förbarma sig öfver alla.
1 Cor. 2:9.	– Det intet öga sett och intet öra hört och i ingen mskasmenniskas hjerta stiget är, det hafver Gud beredt dem, som Honom älska.
1 Cor. 3:16.	– Veten I icke, att I ären Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?
1 Cor. 6:2, 3.	– Veten I icke, att de helige skola döma verlden? Veten I icke, att vi skola döma englarna?
1 Cor. 15:50.	– Kött och blod kunna icke ärfva Guds rike.
Gal. 3:26.	– I ären alle Guds barn genom tron på Jesum Christum.
Ephes. 4:4–6.	– En kropp, en aAnde, en Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas vår Fader. Hvilken är öfver eder alla, genom eder alla och i eder alla.
Joh. 1 Ep. 3:2.	– Mina käraste, vi äro nu Guds barn, och det är icke än uppenbaradt hvad vi varda skole; men det vete vi, att när Han blifver uppenbar, då varda vi Honom like, ty vi få se Honom sådan Han är.
Jac. 1:18.	– Han hafver födt oss efter sin vilja genom sanningens ord, på det att vi skulle vara förstlingen af hans skapade verk.

|48||49|

25. Om afgudarne.

Zeph. 2:11.	– Herren skall göra alla gudar på jorden vanmäktiga.
Jerem. 2:27.	– De säga till trädet: du är min fader; och till stenen: du hafver födt mig. Ty de vända mig ryggen och icke ansigtet; men när nöd å färde är, säga de: upp och hjelp oss!
Jerem. 10:11.	– De gudar, som himmel och jord icke gjort hafva, de måste förgås af jorden och under himmelen.
Es. 2:20.	– På den dagen skall hvarochen bortkasta sina silfverafgudar och sina guldafgudar, som han sig göra låtit till att tillbedja, åt mullvader och flädermöss.
Es. kap. 42	mot afgudarne. V. 20: Han ser efter aska, och hans förvillade hjerta dårar honom.
3 Mos. 25:1.	– I skolen icke göra eder afgudar, ej heller beläten, stoder, skådestenar.
1 Cor. 10:20., 21	– Hedningarne offra åt djeflar.
1 Joh. 5:21.	– Käre barn, vakter eder för afgudarne!
1 Cor. 10:7.	– Sinnlig lust är afgudadyrkan. Warer icke heller afgudadyrkare, såsom somlige af dem; såsom skrifvet är: Folket satte sig ned till att äta och dricka och stod upp till att leka.
1 Cor. 10:21.	– Herrens kalk och djeflarnes kalk. Herrens bord och djeflarnes bord.
Ephes. 5:5.	– Girighet är afgudadyrkan.
2 Kon. 1:1–6.	– Den, som rådfrågar afgudarne, han skall dö. – Är nu ingen Gud i Israel?
2 Kon. 5:18–19.	– Naaman fick knäböja för afguden Rimmon, när det skedde af tvång och han bad Gud om tillstånd dertill.

|50||51|

26. Mot trolldom och andebesvärjelse.

Math. 16:4.	– Detta vrånga och h.horiska släktet söker efter tecken.
Math. 24:5.	– Många skola komma under mitt namn och säga: jag är Christus. Och de skola förvilla många.
Math. 24:24.	– De skola göra stora under. – Marc. 13:6, 22. – Luc. 21:8.
Luc. 10:20.	– Dock fröjder eder icke deraf, att andarne äro eder underdånige, utan fröjder eder deraf, att edra namn äro inskrifne i himmelen.
Luc. 11:29.	– Detta är ett ondt slägte, ty de begära tecken.
Luc. 13:25.	– I skolen icke se mig, tilldess tiden kommer.
Luc. 16:31.	– Höra de icke Mose och profeterne, så tro de icke heller, om de döda uppstode.
3 Mos. 19:31.	– Vänden eder icke till andebesvärjare. Frågen dem icke, att I ej varden orene.
3 Mos. 20:27.	– Andebesvärjelse straffas med döden (att stenas).
5 Mos. 18:11, 12.	– Andefrågare och de, som fråga de döde, äro Herranom en styggelse, dem Gud fördrifver för sådan styggelses skull.
Micha 5:11.	– Jag skall utrota de trollkarlar när dig, att inga tecknatydare när dig blifva skola.
Zach. 10:2.	– Afgudarne tala flärd, och spåmännen skåda lögn, och drömmarne tala fåfänglighet.
Hosea 4:212.	– Mitt folk frågar sitt träd, ty en hordoms ande drifver dem.
Es. 8:19.	– Om de då säga: I måsten fråga af andebesvärjare och spåmän, de der hviska och mumla; så sägen: skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?
Es. 8:20.	– Till lagen till vittnesbördet. Om de det icke säga; skola de icke se morgonrodnaden.
Es. 28:165.	– Wi hafva gjort ett förbund med döden och ett aftal med dödsriket. När en flod kommer, skall han icke drabba på oss, ty vi hafve gjort oss en falsk tillflykt, en bedrägelig skärm.
Es. 28:16.	– Si, jag lägger i Zion en hörnsten etc.
Col. 2:18.	– Låter ingen förtaga eder segerlönen genom engladyrkan.
1 Tim. 4:7.	– Bortvisa de oandeliga och käringaktiga sagorna!
2 Cor. 4:2.	– Wi hafve frånsagt oss de skamliga hemligheter och fare icke med illfundighet, förfalska ej heller Guds ord, utan anbefalla oss med sanningens uppenbarande inför alla mskorsmenniskorsoriginal: mskor samvete.
|52|
5 Mos. 18:10–12.	– Icke må någon befatta sig med trolldom, signeri, spådom, svartkonster, tjusningskonster (hypnotismoriginal: hynotism) eller att besvärja andar, uttyda tecken eller rådfråga de döda. En styggelse för Herren är hvar och en, som sådant gör.

|53|

27. Trons och bönens kraft.

2 Kon. 6:17.	– Elisas tjenare såg en här af englar lägrad kring staden.
Math. 17:20.	– Tron flyttar berg. Jmf. 21:21. – Marc. 11:23.
Marc. 9:23.	– Allting äro möjliga honom som tror.
Math. 18:19.	– Bönen: Der två af eder komma öfverens.
Marc. 5:28.	– Om jag blott tager på hans kläder, varder jag helbregda.
Marc. 6:5.	– Han kunde ingen kraft göra i Nazareth.
Marc. 9:39.	– Ingen för en kraftig gerning i mitt namn och kan tala ondt om mig.
1 Cor. 2:10.	– Anden utransakar allting, ja ock Guds djupheter.
Jac. 5:17, 18.	– Huru Elias, en mskamenniska, borttog och framkallade regn.
Math. 9:18, 21, 28.	– Trons kraft till helsa och lif.
Math. 10:20.	– Det är icke I, som talen; det är eder Faders ande, som talar i eder.
Math. 17:20. 21.	– Om I hafven tro såsom ett senapskorn, så skolen I säga till detta berget: flytta dig hädan dit bort! och det skall flytta sig, och intet skall vara eder omöjligt. Men detta slaget (onda andar) går icke ut, utan med bön och fasta.
Math. 21:21. 22.	– »Häf dig upp, och kasta dig i hafvet!» – Allt det I bedjen i bönen troende, det skolen I få. – Luc. 17:6.
Marc. 11:22, 23.	– Fikonaträdet. Hafver tro på Gud! Ty sannerligen säger jag eder, att hkenhvilken som helst säger till detta berg: häf dig upp och kasta dig i hafvet! – och icke tviflar i sitt hjerta, utan tror att så ske skall, som han säger, honom skall ske allt det han säger. Derföre säger jag eder: allt det Ioriginal: i bedjen i edra böner, tron att Ioriginal: i fån det, och det skall ske eder.
Luc. 16:5.	– Och apostlarne sade till Herren: föröka oss tron!
Joh. 7:38.	– Hvilken som tror på mig, som skriften säger, af hans lif skola flyta strömmar af lefvande vatten.
Ap. G. 3:16.	– Tron, som är genom Christus, har gjort den lame helbregda.
Ap. G. 4:24 ff.	– De förste kristnes brinnande bön och bönhörelse.
Rom. 4:20, 21.	– Abraham tviflade icke på Guds löfte med otro, utan vardt stark i tron, gifvande Gudi äran. Och var fullviss derpå, att den, som lofvade, han var ock mäktig att hålla det.
Rom. 4:24.	– En sådan tro räknas ock oss till rättfärdighet.
1 Tim. 2:1–4.	– Man skall bedja för alla menniskor, emedan Gud vill, att alla blifva frälste.
|54|
Hebr. 11:	– – Obs. Detta kapitel är ett märkeligt vittnesbörd om trons kraft och seger, såsom dess skapande kraft i den gamla Sara, dess helgande, stärkande, förlossande, lifgifvande, tröstande kraft i många exempel. »Alla desse (v. 13) äro döde i tron, då de ännu intet fått hade af löftena, utan sett dem fjerranefter och med fröjd helsat dem, bekännande sig vara gäster och främlingar på jorden.» – Tron är den största lifsmakt på jorden; utan den är omöjligt att täckas Gudi (v. 6). Utan den är all makt vanmäktig.
Hebr. 12:2.	– Låt oss derföre se på Jesus, som begynt och fullkomnat tron.
Joh. 1 Ep. 5:4.	– Allt det som är födt af Gud öfvervinner verlden; och detta är segern, som öfvervinner verlden: vår tro.
Jac. 2:14–26.	– Tron utan gerningar är död, som en kropp utan ande.
Jac. 5:15, 16.	– Trons bön skall hjelpa den sjuka, och Herren upprättar honom; och om han är stadd i synder, varda de honom förlåtne. En rättfärdig mans bön förmår mycket, der hon allvar är.
Uppb. 8:3, 4.	– De heligas böner uppstiga som rökverk inför Guds thron.
1 Mos. 18:23–33.	– Abraham prutar med Herren om Sodom.
Joh. 6:29.	– Tron och gerningarne. Detta är Guds verk, att I tron på den han sändt hafver. – Godet anmärker, att i denna vers ligger hela Paulinismens frö samt föreningsbandet mellan Paulus och Jakob. Tron är den högsta gerningen, Pauli tro är detsamma som Jakobs verk.
2 Tim. 1:12.	– Trons visshet. Jag vet på hvem jag tronr.
1 Joh. 5:10	– Den, som icke tror Gud, han har gjort Gud till en lögnare.

|55|

28. Fast förtröstan.

Rom. 8:28.	– Dem, som hafva Gud kär, tjenar allt till det bästa.
Rom. 8:38, 39.	– Intet skall kunna skilja oss från Guds kärlek.
Fil.original: Filem. (källa för ändring: Fil. 1:21) 1:21.	– Christus är mitt lif, och döden är min vinning.
Job. 22:23–25.	– Och den Allsmäktige skall varda din ädla metall och dina silfverskatter.
Habac. 1:12.	– Är icke du af begynnelsen, Herre min Gud, min helige? Wi skola icke dö. Herre, till dom har du satt Chaldéern, och du, vår klippa, har till tuktan honom förordnat. Dina ögon äro för rena, att se det onda.
Ps. 91.	– Den starka förtröstans eviga tillförsigt.
Ps. 124:8.	– Wår hjelp står i Herrens namn, den himmel och jord gjort hafver.
Ps. 138:7, 8.	– Om jag midti ångest vandrar, så vederqvicker du mig. Herren skall uträtta allt för mig.
Ps. 141:7. 8.	– Våra ben äro förströdde intill mynningen af dödsriket, såsom när man upprifver jorden. Men till dig, Herre, Herre, se mina ögon. Jag tröstar uppå dig; bortkasta icke min själ!
Math. 10:30.	– Edra hufvudhår äro alla räknade.
2 Cor. 9:10.	– Han, som gifver sädesmannen hans säd och bröd till att äta, Han skall föröka edert utsäde och låta eder vexa rättfärdighetens frukt.
Hebr. 10:35.	– Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som en stor lön hafver.
Jac. 1:8.	– En tvehågsen man (en man med två själar) är ostadig i alla sina vägar.

|56||57|

29. Landsplågor.na, Nåden.

Hesek. 21:13.	– Herren har ofta näpst dem; hvad hafver det hulpit? De onda barns ris vill intet hjelpa, säger Herren.
Joel, kap. 1, 2.	– En mörk, en bister, en mulen, en dunkel dag. – Kornet är förderfvadt, och åkermännen äro till skam vordne.
Micha 6:16.	– Du skall äta och ej varda mätt, så och intet uppskära.
Jerem. 6:8.	– Bättra dig, Jerusalem, förrän mitt hjerta sliter sig ifrån dig och jag gör dig till ett öde land, deruti ingen bor.
Uppb. 6:3–8.	– Tre insegel brytas. Ryttaren på röd häst: blod; på svart häst: hunger; på black häst: död. Ett mått (= ¼ kappe) hvete för en penning (= 1 F. Mark); tre mått korn för en penning o. s. v. – Vilddjuren föröka sig under landsplågornas tid.
Es. 45:8.	– Dryper, I himlar, ofvanefter, och skyn regne rättfärdighet. Jorden öppne sig och bäre salighet, och rättfärdighet vexe till med. Jag, Herren, skapar honom.
Jerem. 9:13–15.	– Derför att de öfvergifvit min lag och följa sitt hjertas tycke, skall jag spisa dem med malört och gifva dem galla att dricka.
Jerem. 12:13.	– De så hvete, men tistel skola de uppskära; de göra sig omak nog, men skola ingen nytta deraf hafva; de skola icke glädjas af sin årsvext för Herrens grymma vredes skull.
Jerem. 13:21, 22.	– Dig varder ångest påkommande. Och om du i ditt hjerta säger: hvarför vederfares mig dock detta? För dina många missgerningars skuld.
Jerem. 15:6.	– Du hafver öfvergifvit mig, säger Herren, och är affällig vorden från mig; derför hafver jag utsträckt min hand emot dig, att jag skall förderfva dig.

|58||59|

30. Järtecken.

Math. 2:2.	– Stjernan i österlanden var det första järtecknet i den kristna verldsåldern. Kinesernes tideböcker intyga, att vid denna tid en stor ny stjerna visat sig.
Luc. 21:9 ff.	– Jerusalem och ändens tid. Först örlig: 1) folk mot folk rike mot rike. 2) Jordbäfning. 3) Hunger. – 4) Pest och förskräckelse. – 5) Tecken af himmelen: i solen, månen, stjernorna. – 6) Hafvet och vågen skola mycket bullra. – 7) Derförinnan skola de trogna förföljas, Jerusalem belägras, Judarne förskingras. – Efter detta skall Christi andra tillkommelse ske. – Liknelsen om fikonträdet.
Uppb. 6:12.	– Jordbäfning, solen svart som en hårsäck, månen såsom blod.
Uppb. 6:13.	– Stjernorna (meteorer) nedfalla på jorden, såsom ett fikonträd nedkastar sina omogna fikon, då det ristas af starkt väder.
Uppb. 6:14.	– Himmelen viker bort som en bok hoprullas, berg och öar flyttas från sina rum.

|60||61|

31. Katholska kyrkan och påfvedömet.

Math. 23:19.	– Hostian: I dårar och blinde! Ty hvilket är förmer: offret, eller altaret, som helgar offret?
Math. 23:29–36.	– Helgonen: I uppbyggen profeternesoriginal: profternes grafvar och döden och gisslen och förföljen dem från en stad till en annan. Jmf. Luc. 7:28; 11:47–51.
Hes. 13:20.	– Noah, Daniel, Job skulle blott frälsa sina egna själar.
Luc. 11:27, 28.	– Mariedyrkan: Salig är den qved, som dig födt hafver och de spenar, som dig dia gifvit. – Ja, salige äro de, som höra Guds ord och gömma det.
Luc. 8:21	– Min moder och mina bröder äro desse, som höra Guds ord och göra det.
Job. 15:15, 16.	– Si, bland Guds helige är ingen ostraffelig, och himlarne äro icke rene för Honom.
Luc. 11:52.	– Bibeln: Sjelfve gån I icke in och förvägren dem, som ingå vilja.
	– Werldslig makt: Mitt rike är icke af denna verlden.
Marc 10:31.	– De, som gälla för folkens furstar, herrska öfver dem. Men så skall det icke vara bland eder. Math. 20:25, 26.
Luc. 12:14.	– Ho har skickat mig till domare eller skiftare öfver eder?
Luc. 12:21.	– Alltså går det honom, som sig församlar ägodelar och icke är rik för Gudi.
Math. 6:7.	– Radbandet: När I bedjen, skolen I icke vara mångtalige.
Hes. 13:18 ff.	– Aflaten: Ve eder, som göra mskornamenniskorna hyenden under armarna! I ohelgen mig för en hand full bjugg.
Rom. 14:17.	– Fastor: Guds rike är icke mat eller dryck. Ap.G. 10:12.
Col. 2:21, 20-23.	– Rör icke, smaka icke, kom icke vid! Hvarföre låten I föreskrifva eder sådane stadgar utan värde? Jmf. Helgonengladyrkan.
Timoth. 4:2, 3.	– Dito och celibat: Lögnmakare, de der förbjuda äktenskap, bjuda afhållsamhet från födoämnen, som Gud skapat att undfås med tacksägelse.
Jerem. 2:34, 35.	– Inqvisitionen: Ända ut på dina klädefållar finner man de fattigas och de oskyldigas blod, och de säger ännu: jag är oskyldig!
|62|
Jerem. 7:9–12.	– Jesuiterne. Sedan kommen I och gån framför mig i detta hus, som efter mitt namn nämndt är, och sägen: det hafver ingen nöd med oss. På det I all sådan styggelse göra skolen.
3. Mos. 21:5.	– Tonsuren. Prester skola ej göra en plätt på sitt hufvud.
Hesek. 13:20, 21.	– Reformationen. De själar, som I fången, skall jag lösa göra etc.
2 Cor. 4:2.	– Wi hafve frånsagt oss de skygga lönligheter och vandre icke i illfundighet, förfalska icke heller Guds ord.
Math. 23:8, 9, 10. Joh. 7:48, 49.	– Påfven. I skolen icke låta kalla eder Rabbi – icke fader – icke mästare! – Hans ofelbarhet: Icke hafver någon af de öfverste eller af Fariséerne trott på Christus. Utan detta folket som icke vet af lagen, är förbannadt.
Ap.G. 3:6.	– Peterspenningen. Då sade Petrus: Silfver och guld hafver jag icke ...
Ap.G. 10:26.	– Knäfall för påfven. Cornelius nedföll för Petrus. Petrus sade: stå upp! Jag är ock en menniska.
1 Cor. 7:9.	– Coelibat. Det är bättre gifta sig, än brinna.
1 Cor. 9:5.	– Petrus hade hustru.
2 Cor. 1:24	– Ofelbarheten. Icke att vi äro herrar öfver eder på tro, utan vi äro hjelpare till eder glädje. Ty I stån i tron.
1 Thess. 5:21.	– Pröfven allt, och behållen det godt är!
1 Tim. 3:2.	– Coelibat. En biskop skall vara en hustrus man.
2 Tim. 4:3, 4.	– Falsk lära. Den tid skall komma, när de ej kunna lida helsosam lärdom, utan skola efter sina egna lustar samla sig lärare, efter dem kliar i öronen; och skola vända sina öron från sanningen och vända sig till fabler.
1 Petr. 5:3.	– Hierarkin. Föreståndarne skola icke vara församlingens herrar.
2 Petr. 2:18.	– Falske bigtfäder. Tala stolta, svulstiga ord, locka de knappt ur synden undsluppe, lofva dem frihet, ändock de sjelfve äro förderfvets tjenare.
Uppb. 2:20.	– Thyatira. Jag hafver det emot dig, att du tillstäder den qvinnan Jesabel, som säger sig vara en profetissa, lära och bedraga mina tjenare. Jmf. v. 21–29.
Uppb. 19:10.	– Helgondyrkan. Icke ens den högste bland englarne tillät Johannes tillbedja honom, utan kallade sig brödernes medtjenare.
Jerem. 23:16.	– Underverken i Lourdes. Hörer icke profeternes ord; de eder profetera, de bedraga eder. Ty de predika sitt hjertas syner och icke af Herrens mun. – Mig hafver drömt, mig hafver drömt.

|63|

32. Lutherska kyrkan.

Luc. 17:21.	– Statskyrkan. Ej heller si här eller der är Guds rike.
Jerem. 7:4.	– Förlåter eder icke på lögn, sägande: här är Herrens tempel! Här är Herrens tempel! Här är Herrens tempel!
Luc.	– Hierarkin. I skolen icke låta kalla eder Rabbi eller mästare.
Luc. 20:46.	– Tager eder till vara för de skriftlärde, som vilja gå i sida kläder och sitta främst i synagogorna!
1 Cor. 1:21.	– Theologin: Werlden kunde icke genom sin visdom känna Gud i Guds visdom.
1 Cor. 2:5.	– Eder tro skall icke stå på mskorsmenniskors visdom, utan på Guds kraft.
2 Cor. 3:6.	– Det nya testamentets embete är icke bokstafvens, utan andens. Bokstafven dödar, men anden gör lefvande.
2 Cor. 3:17.	– Herren är anden: der är frihet.
Rom. 14:6.	– Sabbathstvång. Den, som aktar, och den som icke aktar på dagar.
Rom. 14:6.	– Ömma samveten. Ingenting är af sig sjelf menligt, utan den, som håller det för menligt, honom är det menligt.
Math. 4:19.	– Prester och lärare: Jag vill göra eder till mskofiskaremenniskofiskare. – Strax öfvergåfvo de näten och följde honom?
Luc. 9:4.	– Icke flytta från pastorat till pastorat: I hvad hus I ingån, blifven der, och dragen dädan bort!
Luc. 10:7.	– Gån icke ur hus i hus!
Luc. 12:42.	– Hvilken är nu den trogne och kloke förvaltaren, hvilken Herren kan sätta öfver sitt tjenstefolk, till att gifva dem i rättan tid deras beskärda kost?
Joh. 16:12, 13.	– Kyrkans utveckling. Jag hafver ännu mycket att säga eder, men I kunnen det icke nu bära. Sanningens Ande skall leda eder uti all Sanning.
Ap.G. 4:18	– Lekmän inför prester. Öfverstepresterne, som förnummo att PaulPetrus och Johannes voro lekmän och olärde, förbjödo dem att tala och lära i Jesu namn.
Rom. 11:17–22 ff.	– Roten, qvistarne, ympqvisten. Har Gud icke skonat de naturliga qvistar (v. 221), så torde han icke heller skona dig.
|64|
1 Cor. 3:11–15.	– Lärare. Om dem, som bygga på Christi grund guld, silfver, ädla stenar, träd, hö, strå. Förbrännes hans verk, så lider han skada, men frälsas sjelf med nöd ur elden.
1 Cor. 9 kap.	– Lärares uppehälle af evangelium, dock hellre utan lön.
1 Cor. 14:21.	– Latinet i kyrkan. Jag vill tala med andra tungor och med andra läppar till detta folk, och de skola dock icke än få höra mig, säger Herren. Es. 28:11, 12. (jmf. hela kap.)
Philipp. 1:18.	– Tolerans. Vare sig att Christus predikas af förevändning eller i sanning, så fröjdar sig apostelen: det är allt till salighet.
Philipp. 2:21.	Presters egennytta. De söka alla efter sitt eget, icke det som Jesus Christus tillhörer. Jmf. 3:18, 19 och 4:17.
2 Tim. 2:14.	– Theologerne Förmana dem, att de icke träta om ord till ingen nytta!
1 Petr. 2:2.	– Reformationen. Åstunden, såsom nyfödde barn, ordets oförfalskade mjölk, att I deraf mågen tillvexa till salighet.
1 Petr. 2:9.	– Rätte prester. I ären det konungsliga presterskapet!
Joh. Uppb. 2:4, 5.	– Jag hafver det emot dig, att du öfvergifvit din första kärlek. Betänk derföre hvadan du fallen är, och bättra dig, och gör de första gerningarna. Annars varder jag dig snarligen kommande och skall bortstöta din ljusa stake från sitt rum, om du icke bättrar dig.
Joh. Uppb. 3:1, 2.	– Sardes. Du hafver namn att du lefver och är dock död. Blif vaken, och stärk det öfriga, som dö vill, ty jag hafver icke funnit dina gerningar fullkomliga för min Gud. Jmf. v. 3–6.
Es. 56:11.	– Si, herdarne veta intet förstånd; hvarochen ser uppå sin väg; hvarochen girigas för sig i sitt stånd.
Jerem. 2:8.	– Presterne tänkte intet: hvar är Herren? Herdarne föllo af från mig, och profeterne profeterade af Baal.
Jerem. 7:4, 5.	– Förlåter eder icke på lögn, sägande: Här är Herrens tempel, här är Herrens tempel, här är Herrens tempel! Utan bättren edert lefverne.
Jerem. 26:2.	– Predika alla de ord, som jag dig befallt hafver att säga dem, och tag intet derifrån!
Joh. 6:26, 27.	– Brödtjenare. I söken mig icke fördenskull att I hafven sett tecken, utan emedan I hafven ätit af bröden och ären vordne mättade. Werken icke den mat, som förgås etc.
2 Tim. 2:4.	– Presternes jordbruk, affärer. Ingen, som går i härnad, befattar sig med näringshandel, på det han skall täckas den, som honom till stridsman antagit hafver.

|147|

31, 32. Katholska och Lutherska Kyrkorna

Luk. 5:37–39.	– Det nya vinet i gamla läglar. – Herren vill icke en brådstörtad omvändelse: »det gamla är mildare (bättre)».
Math. 24:26.	– OmNär de säga eder: se, han är i öknen (eremiter, munkar), gån ej ut; se han är i kammaren (palatset, påfven), tron dem icke!
5 Mos. 16:22.	– Helgondyrkan. Du skall icke uppresa någon bildstod åt dig, sådana hatar Herren din Gud.

|65|

33. Nattvarden.

Joh. 6 kap.	– För den reformerta sinnebildliga uppfattningen talar hela Joh. Ev. 6:te kapitel (v. 53 m.fl.), som antyder, att brödet är en liknelse. – v. 35. Jag är lifsens bröd. – v. 41. Jag är det brödet, som nederkommet är af himmelen. Om någon äter af detta bröd, skall han lefva i evighet.original: , Det brödet, som jag skall gifva, är mitt kött. Jmf. följande.
	v. 63. Det är anden, som gör lefvande. Köttet gagnar till intet. De ord jag talar till eder äro ande och lif.
	v. 66. Från den tiden drogo sig månge hans lärjungar tillbaka.
Joh. 13 kap.	– Fottvagningen efter nattvarden tages af kath. kyrkan bokstafligen, af den lutherska såsom sinnebild. Märk analogin! »Om jag icke tvår dig, så hafver du ingen del i mig.»
Joh. 7:37.	– En annan analogi. Hvilken som törstar, han komme till mig och dricke. – Jmf. Samaritanskan vid brunnen.
1 Cor. 11:23.	– För lutherska läran: Paulus har af Christus undfått berättelsen om nattvardens instiftande. – v. 24, 25: detta är min lekamen. Denna kalk är det nya förbundets i mitt blod. – Till min åminnelse. Jmf. 10:16.
Math. 26:26–28.	– Detta är min lekamen. Detta är mitt blod.
Luc. 22:19, 20.	– Öfverenstämmer med Pauli uttryck.
Luc. 13:26, 27.	– De skola säga: vi hafva ätit och druckit med dig. Och han skall säga: jag vet intet af eder.
1 Cor. 10:16.	– Välsignelsens kalk. Christi lekamens och blods delaktighet.
1 Cor. 10:17.	– Nattvarden förenar äfven de troende till en lekamen.
1 Cor. 11:29.	– »Icke åtskiljande Herrens lekamen» betyder: icke åtskiljande den från den öfriga måltiden.
Joh. 56:53–57.	– Äta mitt kött och dricka mitt blod. Godet: »Om I icke genom tron tillegnen eder min död» – blodet, som förutsätter en bruten lekamen – »och mitt lif» – köttet, den spis, som meddelar lifvet – »skolen I dö, emedan I hvarken ägen försoning med Gud, eller lif i honom». – Lammets blod, struket på dörrposterna, hade skyddat mot dödsengeln. Lammets kött utgjorde det väsentliga i påskmåltiden.
|66|
	– Gud, den lefvande Fadren, gifver sig blott åt en ende, men uti honom åt alla. Detta är lifvets hemlighet och frälsningens mysterium. (Ef. 1:10). Godet.
Uppb. 17:22.	– Den, som törstar, han komme, och den, som vill, han tage lifvets vatten för intet.

|67|

34. Mot rationalismen.

1 Cor. 15:14, 15.	– Är Christus icke uppstånden, så är vår predikan fåfäng. Så varde ock vi befunne falske Guds vittnen. Jmf. v. 17, 18.
1 Cor. 15:19.	– Om vi allenast i detta lifvet hafve hoppet på Christum, så äre vi de uslaste bland mskormenniskor.
2 Petr. 3:3, 4.	– Föraktande bespottare, som säga: hvar är nu löftet om hans tillkommelse? Allt förblifver sig likt.
1 Joh. 4 kap.	– Huru man pröfvar andar och falska profeter.
1 Joh. 4:5.	– De äro af verlden, derföre tala de af verlden, och verlden hörer dem.
1 Joh. 5:9, 10.	– Det inre vittnesbördet. Guds vitnesbörd är större än mskorsmenniskors.
Jac. 1:6.	– Den der tviflar, han är som hafvets våg, den af vädret drifvas och kastas.
Es. 29:10 ff.	– Herren hafver utgjutit öfver eder en svår sömns ande. Hela uppenbarelsen är vorden eder såsom orden i en förseglad bok.
Wish. 2:1–9, 2.	– Den materialistiska verldsåsigten.
1 Cor. 2:14.	– Den naturliga mskanmenniskan fattar intet af det Guds ande tillhörer, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke begripa det, ty det måste andeligen dömas.
Ps. 82:5.	– De veta intet och förstå intet. I mörker vandra de; alla jordens grundfästen vackla.
Math. 3:7.	– Fariséer och Saducéer kommo att låta döpa sig af Johannes. Vantro och otro gå broderligen tillsamman efter yttre rättfärdiggörelse.
Math. 6:22, 23.	– Om nu ljuset, som är i dig, är mörker, huru stort blifver då icke mörkret!
Math. 11:3–6.	– Är du den, som komma skall, eller skole vi förbida någon annan? Gån och sägen hvad I hören och sen: de blinde gå etc.
Math. 11:25.	– Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordens Herre, att du hafver fördolt detta för de visa och kloka och hafver uppenbarat det för de enfaldiga. Luc. 10:21.
Math. 15:14.	– Hvarje plantering, som min himmelske fader icke planterat, skall med rötter uppryckas.
|68|
Math. 18:7.	– Ve verlden för förargelses skull, ty förargelse måste ju komma; men ve den mskamenniska, genom hkenhvilken förargelse kommer.
Luc. 11:52.	– Ve eder, I lagkloke, ty I hafven borttagit kunskapens nyckel. Sjelfve gån I icke in och förvägförhindren dem, som vilja ingå.
Luc. 16:31.	– Höra de icke Moses och profeterne, så tro de icke heller, om någon af de döda uppstode.
Luc. 20:27–33.	– Saducéernes fråga om qvinnan med sju män liknar träffande rationalisternes gyckel och okunnighet om andliga ting.
Joh. 1:5.	– Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke begripit det.
Joh. 7:28	– Ja väl, I kännen mig och veten hvarifrån jag är; och jag är icke kommen af mig sjelf, utan den är den sanne, som mig sändt hafver, den I icke kännen.
Joh. 8:14, 15. Joh. 8:19, 23.	– I veten icke hvadan jag kommer och hvart jag går; I dömen efter köttet. – I kännen hvarken mig eller min Fader. Om I känden mig, då känden I ock min Fader, I ären nedanefter, och jag är ofvanefter.
Joh. 15:23.	– (Mot Deismen) Den mig hatar, han hatar ock min Fader.
Rom. 9:33.	– Si, jag lägger i Zion en stötesten och en förargelseklippa, och hvar och en, som tror på honom, skall icke komma på skam.
1 Cor. 2:5.	– Vår tro skall icke stå på mskorsmenniskors visdom, utan på Guds kraft.
1 Cor. 2:14.	– Den naturliga mskanmenniskan förnimmer intet af det Guds Ande tillhörer, ty det är henne en galenskap, och hon kan icke begripa det, ty det måste andeligen dömas.
2 Cor. 3:3, 4.	– Evangelium är doldt för de förtappade, hvilka denna verldens Gud förblindat, att de icke skola se Christi klarhet.
2 Cor. 11original: 10 (källa för ändring: 2 Kor 11:13-15):13–15.	– Sådane falske apostlar och bedräglige arbetare förskapa sig till Christi apostlar. Och det är icke underligt, ty Satan sjelf har förskapat sig till en ljusets engel. ... Likaså hans tjenare, hkashvilkas ände skall vara efter deras gerningar.
Gal. 1:8.	– Om ock vi, eller en engel af himmelen, annorlunda predikade evangelium för eder, än vi eder predikat hafva, han vare förbannad.
Col. 2:8.	– Sen till, att icke någon bortröfvar eder med filosofi och fåfängt bedrägeri, efter menniskors stadgar och efter verldens stadgar (elementer) och icke efter Christus.
Ebr. 6:6.	– De affallne korsfästa för sig Guds Son; – d. ä.det är de döma honom till en bedragare, likasom Judarne. Fjellst.
Ebr. 10:28, 29.	– Den, som bryter Mose lag, måste dö utan barmhertighet. Huru mycket större straff förtjenar den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod som orent, genom hvilket han helgad är, och försmädar nådens anda!
|129|2 Petr. 2:1., 2. 3.	– Falske profeter och lärare skola införa förderfliga partier och förneka Herren, som dem köpt hafver, och föra öfver sig en hastig fördömelse. Och månge skola efterfölja deras lösaktighet, genom hvilka sanningens väg blifver försmädad. Deras dom dröjer länge sedan icke mer, och deras förtappelse sofver icke.
Joh. 1 Ep. 2:22.	– Ho är ljugaren, om icke den, som förnekar att Jesus är Christus?
Joh. 1 Ep. 2:23.	– Hvar och en, som förnekar Sonen, han hafver icke heller Fadren.
Joh. 2 Ep. 9:	– Den som icke blifver i Christi lärdom, han hafver ingen Gud.
Jud. ep. 8-10.	– Desse drömmare, som förkasta herradömet och försmäda väldigheterna ... De försmäda hvade de icke känna, och hvad de af naturen veta, såsom de osjäliga djuren, deri förderfva de sig.original: sig
Jud. ep. 12, 13.	– Skyar utan vatten, som drifvas omkring af vädret; nakna, ofruktbara träd, två gånger döda, med rötter uppryckta; hafvets villa vågor, som sin egen skam utskumma; villfarande stjernor, åt hkahvilka det svarta mörkret förvaradt är till evig tid.
Uppb. 2:24.	– De trogna hafva icke lärt känna Satans djupheter.
Jerem. 14:14.	– Profeterne spå lögn i mitt namn. Jag hafver icke sändt dem och intet befallt dem och intet talat med dem. De predika efter falska syner, spådom, fåfänglighet och sitt hjertas bedrägeri.
1 Cor. 1:22, 23.	– Judarne söka tecken, Grekerne söka vishet, men vi predike den korsfäste Christus, för Judarne en förargelse, för Grekerne en galenskap.
2 Tim. 4:3, 4.	– Den tid skall komma, då de icke skola kunna lida den helsosamma läran, utan skola efter sina egna lustar samla sig lärare, efter dem kliar i öronen; och skola vända sina öron från sanningen och vända sig till fabler.

|69|

345. Kunskapen inför Gud.

1 Cor. 8:1, 2.	– Kunskapen uppblåser, men kärleken uppbygger. Om någon tycker sig något veta, han hafver ännu intet känna lärt, såsom honom känna bör.
1 Cor. 14:20.	– Warer icke barn i förståndet, utan barn i ondskan. Men i förståndet varen fullmyndige.
2 Cor. 10:5.	– Att tillfångataga allt förnuft under Christi lydnad.
Eph. 4:14.	– Icke mer omtumlade och kringförde af hvarje lärans vindkast, utan vid sanningen blifvande i kärlek.original: kärlek
1 Timot. 6:5.	– Drag dig ifrån onyttiga disputeringar, spörsmål och ordaträtor.
2 Petr. 1:16.	– Inga klokt uttänkta fabler.
Syr. 6 kap.	är en text till förmån för en kristelig folkskola.
1 Cor. 1:17.	– Paulus förkunnar icke evangelium med klokt tal, på det att Christi kors icke skall om intet varda.
1 Cor. 1:19–21.	– Jag skall omintetgöra de visas visdom, och de förståndigas förstånd skall jag förkasta. Hvar äro de kloke? Hvar äro de skriftlärde? Hvar äro denna verldens vise? Hafver icke Gud gjort denna verldens vishet till dårskap? Ty efter verlden icke kunde genom sin visdom känna Gud i Hans visdom, så täcktes Gud genom dåraktig predikan frälsa de troende. Jmf. vv. 26, 27 ff.
1 Cor. 2:7, 8.	– Verldens furstar hafva icke kännt Guds fördolda visdom, ty om de den kännt, skulle de icke hafva korsfäst herrlighetens Herre.
1 Cor. 13:9.	– Vårt vetande är ett styckeverk.
2 Cor. 3:6.	– Bokstafven dödar, men Anden gör lefvande.
2 Cor. 13:8.	– Wi förmå intet mot sanningen, utan för sanningen.
2 Petr. 1:9.	– Den, som icke hafver Jesu Christi kunskap, är blind och ser intet.
Joh. 1 Ep. 2:20.	– I hafven smörjelse af den helige Ande och veten allt.
Jac. 1:45.	– Om någon af eder fattas visdom, han bedja af Gud, den der villigt gifver åt alla och icke förevitar; och den skall honom gifven varda.
1 Mos. 3:5, 6.	– I skolen varda som Gud. – Qvinnan såg att det var ett kosteligt träd, efter det gaf förstånd.
Col. 2:2, 3.	– I kunskapen om Guds hemlighet äro alla visdomens och förståndets skatter förborgade.
|70|
1 Kongb. 4:29–34.	– Salomo var poet, filosof, botanist, zoolog, statsman, rättslagskipare m. m., men all denna kunskap var omedelbart ingifven af Gud (kap. 3).
Col. 2:8.	– Sen till, att icke någon bortröfvar eder genom verldsvisheten och tomt bedrägeri efter menniskolära, efter verldens stadgar (elementer) och icke efter Kristus.

|71|

356. Konsterna inför Gud.

Habac. 2:19.	– Ve honom, som säger till en stock: vak upp! och till stumma stenen: stå upp! Huru skall den kunna lära? Si, han är ju infattad med guld och silfver, och der är allsingen ande uti.
Es. 2:16.	– Herren skall hög vara öfver alla kosteliga skådeverk(ståtliga vimplar?).
2 Kon. 3:15.	– Elisas profetiska ande väcktes af strängaspel.
Wish. 14:18, 19.	– Konstnärens ärelystnad befordrade afguderiet, ty han ville behaga de mäktige.
Wish. 15:4, 5.	– Onda funder af mskokonstmenniskokonst: målares onyttiga arbeten, en bild med brokiga färger målad, ett dödt belätes andelösa skepnad.
Ephes. 5:19.	– Paulus uppmanar de kristne att sjunga och spela andeliga sånger för Herren i deras hjertan.
Wish. 2:7, 8.	– Poesin. Låt oss icke försumma majblomstren. Låt oss bära kransar af unga rosor, förrän de falna.
Wish. 13:7.	– När de umgingos med Guds skapade verk och begrundade dem, blefvo de fångne i deras beskådelse, efter dessa skapade verk, som man ser äro så dägeliga.
Es. 44:11.	– Si, deras stallbröder komma på skam, ty, de äro mästare af menniskor.
Jerem. 51:17.	– Alla menniskor äro dårar med sin konst, och alla guldsmeder stå med skam med sitt beläte; ty deras beläten äro bedrägeri och hafva intet lif. – Det är alltsamman ett fåfängligt och bedrägligt verk; de måste förgås, då de hemsökte varda.
1 Konb. Kap. 6–7.	– Arkitektur. Att Gud helgar konsten, när den är till Hans ära, bevisar Salomos praktfulla tempel, jemte konungaborgen. Dock förgås allt detta, när Gud icke mer är dess ändamål.
1 Sam. 10:5, 6.	– Musik. När Saul hörde musik, kom Guds Ande öfver honom.
1 Sam. 16:14–23.	Och när David spelade, vek den onde anden från Saul. –
2 Kon. 3:15.	– Elias lät hemta en strängalekare, och när denne spelade, kom Guds hand med profetisk gåfva öfver Elias.

|72||73|

367. Mörker och ljus.

Ef. 5:8.	– I voren fordom mörker, men nu ären I ljus i Herranom. Vandrer såsom ljusets barn!
Ef. 5:11.	– Hafven ingen delaktighet i de ofruktbara mörkrets verk.
Ef. 5:13.	– Det varder allt uppenbart, när det af ljuset straffadt varder.
Thess. 5:5.	– I ären ljusets barn och dagens barn och hören icke natten till, ej heller mörkret.
1 Joh. 1:5.	– Gud är ett ljus, och intet mörker är i honom. Jmf. hela kap. – Tillämpningen deraf v. 6, 7.
Jac. 1:17.	– När Gud är intet skifte af ljus och mörker.
Ps. 104:2.	– Ljus är Guds klädnad, deri han höljer sig.
Ordspr. 4:19 20.	– De ogudaktiges väg är såsom mörkret: de veta icke hvar de falla. Men de rättfärdiges bana är såsom morgonljuset, det der fortgår och lyser intill full dagshöjd.
Luc. 12:2, 3.	– Intet är fördoldt, som ej varder uppenbaradt. Hvad I sagt i mörkret, det skall varda hördt i ljuset.
Joh. 3:19–21.	– Detta är domen, att ljuset är kommet i verlden och mskornamenniskorna älskade mera mörkret, än ljuset, ty deras gerningar voro onda.
Joh. 9:5.	– Den blindfödde. Jag är verldens ljus. – Torde betyda andeverldens. Ty i Joh. 11:9 talar Jesus om denna verldens ljus, solen.
Joh. 12:35, 36.	– Än är Ljuset med eder till en kort tid; vandren, medan I hafven ljuset, att icke mörkret öfverfaller eder! Hvilken som vandrar i mörkret, han vet icke hvart han går. Medan I hafven ljuset, tron på ljuset, att I mågen blifva ljusets barn.
Rom. 13:12.	– Natten är framfaren, och dagen är kommen; derföre låtom oss bortlägga mörkrets gerningar och ikläda oss ljusets vapen.
2 Cor. 4:6.	– Gud är den, som bjöd ljuset lysa ur mörkret, och lyste i våra hjertan, att genom oss måtte upplysning ske af Guds klarhets kunskap i Jesu Christi ansigte.
2 Cor. 16:14, 15.	– Hvad delaktighet hafver ljuset med mörkret? Eller huru förlika Christus med Belial?
1 Tim. 6:16.	– Gud bor i ett otillgängeligt ljus, den ingen menniska sett hafver, ej heller se kan.
|74|
Joh. 1 Ep. 2:8.	– Mörkret är förgånget, och det sanna ljuset lyser nu.
Joh. 1 Ep. 2:9. 9–11.	– Kärlek är ljus, hat är mörker. – Den, som hatar sin broder, han är i mörkret och blifver i mörkret och vet icke hvart han går, ty mörkret har förblindat hans ögon.
1 Mos. 1:2.	– Mörker = ödemark, tomhet, dvala, djup.
1 Mos. 1:3	– Ljuset, den första lifsyttringen, väcktes ursprungligt i all materie, före solljuset.
Jerem. 13:16.	– I vänten efter ljuset, och Herren skall dock göra det allt till dödsmörker och midnattsskugga.
Math 6:22, 23.	– Ögat är kroppens ljus. Är nu ditt öga oförderfvadt, så varder hela din kropp ljus. Men är ditt öga ondt, så varder hela din kropp mörk. Om nu ljuset, som är i dig, är mörker, huru stort blifver då mörkret?
1 Joh. 1:6, 7.	– Kristendomen är lif, icke lära. - Jmf. 1 Joh. 2:3–6.

|75|

378. Mot särskilda synder.

Job. 20:11.	– Hans ben äro fulle af hans hemliga dåd, och desse skola lägga sig i jorden med honom.
Job. 20:16.	– Ormgift sög han: huggormstunga skall dräpa honom.
Job. 27:19.	– Rik lägger han sig, och intet är borta. Han uppslår ögonen, och intet är qvar.
Job. 36:14.	– Deras själ skall dö i ungdomen och deras lif bland bolare.
Hosea 7:14, 15.	– Om korn och must församla de sig, men mig gå de förbi. Jag var dock den, som lärde dem och stärkte deras armar; men de tacka mig illa.
Amos 5:23.	– Haf bort dina visors buller! Jag orkar icke höra ditt psaltarespel.
Micha 2:11.	– Predikade jag för dig huru man dricka och svälja skulle, det vore en predikare för detta folk.
Amos 6:3–7.	– I, som skjuten den onda dagen från eder, men flytten våldets säten desto närmare och liggen på edra elfenbenssoffor och sträcken eder vårdslöst på edra hvilosängar, och äten lamm af hjorden och kalfvar ur stallet, och pjollren till harporna och dikten visor, som David, och dricken vin ur skålar och smörjen eder med balsam - veoch bekymren eder intet om Josefs skada, – ve, I skolen gå främst bland fångarne!
Habac. 1:11.	– Chaldéern går fram som en storm och drager vidare och försyndar sig; han, hvars kraft är hos Gud.
Hagg. 2:8.	– Mitt är både silfver och guld, säger Herren.
Es. 5:8, 9, 10.	– Ve dem, som draga det ena huset intill det andra och foga den ena gården intill den andra, tilldess att intet rum mera är och I kommit till att besitta landet allena.
Es. 5:11. 12.	– Ve dem, som om morgonen bittida uppe äro, till att beflita sig om dryck, och sitta in på natten, att de af vin skola hete varda. Och hafva cittra och|76| puka och flöjt och vin i deras dryckeslag, men se icke på Herrens verk! – V. 22. Ve dem, som hjeltar äro till att dricka vin och kämpar att blanda rusdryck!
Es. 5:20-21original: 19-2 (källa för ändring: Jes 5:20-21).	– Ve dem, som kalla det onda godt och det goda ondt och göra mörker till ljus och ljus till mörker, – som äro vise i sina egna ögon och hålla sig sjelfve för kloka!
Ef. 5:5. – Col. 3:5.	– Girigheten är afgudadyrkan.
2 Thess. 3:10original: 16 (källa för ändring: 2 Thess 3:10).	– Den, som icke arbetar, skall icke heller äta.
2 Tim. 3:5, 6. 9.	– Skrymteri: Hafvande gudaktighetens sken, men förnekande dess kraft. Innästla sig i husen och fånga syndbelastade qvinnfolk. – De skola ej i längden hafva framgång, deras galenskap blir uppenbar.
Ps. 38:4–12.	– En lustans träl under följderna af sina synder
Math. 5:21–26.	– Mot hat och kif. – Mot hämd: 5:38–41. – v. 43–48.
Math. 5:27–32.	– Mot hor. – v. 33–37 mot svordom.
Math. 6:16–18.	– Inga skrymtande åthäfvor, inga sekteriska klädebonader. Smörj ditt hufvud och två ditt ansigte!
Luc. 12:15–21.	– Mot girighet: Den rike mannen.
Ap.G. 5:1 ff.	– Mot skrymteri: Ananias och Saphira.
1 Cor. 6:7.	– Mot processen. Det är allaredan en brist med eder, att I gån till rätta med hvarandra. Hvi låten I icke hellre göra eder orätt?
2 Cor. 12:7.	– Gud gaf Paulus en påle i köttet, på det att han icke skulle förhäfva sig.
Gal. 6:3.	– Högmod. Om någon tycker sig något vara, ändock han intet är, han bedrager sig sjelf. Ordspr. 3:34. – 1 Petr. 5:5.
1 Tim. 2:9, 10.	– Fåfänga. Qvinnorna skola ej komma i församlingen med flätadt hår, perlor och kostbar klädnad.
Jac. 3:9.	– Tungan. Med tungan prisa vi Gud och Fadren, och med henne banna vi mskornamenniskorna, som äro skapade efter Guds liknelse.
3 Mos. 18:28.	– Orena gerningar. På det att landet icke må utspy eder, då I orenen det, likasom det har utspytt det folk, som är före eder.

|77|

3 1871.

389. Paris, kriget och vår tids skötesynder.

	Se sid. 75. Amos och Habac.
Zephan. 2:15.	– Detta är den lustiga staden, den så säker satt och sade i sitt hjerta: jag är det och ingen mer! Ack, huru är han så öde vorden, en lägerstad för djuren! Hvarochen, som der framom går, hvisslar och svingar sin hatt.
Jerem. 2:31.	– Är jag nu vorden Israel till en ödemark? Hvi säger då mitt folk: vi äro frie, vi vilje icke mer till dig komma.
Es. 3:16–24. Jmf. Es. 32:2–14.	– Derför att Zions döttrar äro stolta och gå med sträckt hals, lättfärdigt spelande med ögonen, gå trippande och klinga med sina fotspännen, så skall Herren göra Zions döttrars hufvud skalligt och borttaga spännena, näten, månarna, örhängena, armbanden, slöjorna, gördlarna, ringarna etc. Der skall vara stank för vällukt, en trång säck för en vid mantel – ditt folk skall falla genom svärd och dina krigsmän i strid ...
Ps. 46:9.	– Kommen och sen Herrens verk, den på jorden sådan förstöring gör!
Ps. 68:15.	– När Gud förströdde konungarne derinne, då snöade det i mörkan skog.
Ps. 82:8.	– Statt upp, Gud, och döm jorden, ty du är arfherre öfver alla hedningar!
Ps. 127:2.	– Det är fåfängt, att I bittida uppstån och sent gån till hvila, och äten edert bröd med bekymmer, ty Han gifver sina vänner, vid de sofva.
Ordspr. 1:24–33.	– De fåvitskes afvikelse dräper dem, och de dårars säkerhet förgör dem.
Ordspr. 21:31.	– Hästar varda tillredde till stridsdagen; men segern kommer af Herren.
Math. 4:9.	– Bismarck, Napoleon, Strauss, Rénan, Rotschild, Blanqui: »allt detta vill jag gifva dig, om du faller ned och tillbeder mig».original: mig.
Math. 10:22.	– I (kristne) skolen vara hatade af alle för mitt namns skull.
2 Petr. 2:19.	– De lofva eder frihet, ändock de sjelfve äro förderfvets trälar.
Wish. B. 2 Kap.	– Kommunarderne skildras i alla detaljer.
|78|
1 Mos. 11:5–7.	– Obs. Telegrafen och verldskommunikationerna, för att ej räkna pasigrafin, åsyfta i grunden detsamma som Babels torn. Derför har 1 Mos. 11:5–7 en hotande tillämpning äfven på vår tid.
Joh. 6:–	– Godet anmärker, att det nuvarande förhållandet mellan kristendom och kristenhet är den bästa uttolkningen till 6:te kapitlet af Joh. evangelium.

|79|

3940. Köttets och andens strid.

Gal. 6:8.	– Den, som sår i köttet, skall af köttet uppskära förgängelse, men den, som sår i anden, han skall af anden uppskära evinnerligt lif.
5 Mos. 15:19.	– Tag dig till vara, att icke i ditt hjerta ligger ett Belials ord.
Math. 4:3, 4.	– Säg att dessa stenar varda bröd! – MskanMenniskan lefver icke allenast af bröd, utan af hvart ord, som går af Guds mun.
Joh. 3:5–8.	– Det som födes af köttet och det, som födes af Anden. Förliknas vid osynlig vind.
2 Cor. 6:16, 17.	– Huru kommer Guds tempel öfverens med afgudar? I ären lefvande Guds tempel: derföre gån ut från dem!
2 Cor. 10:3, 4.	– Ändock vi vandre efter köttet, stride vi likväl icke efter köttet. Ty våra vapen äro icke köttsliga, utan mäktiga för Gud att nederslå fästen.
Gal. 1:16.	– När Paulus kallades, föll han straxtoriginal: sträxt till och frågade icke kött och blod.
Gal. 3:3.	– I hafven begynt i Anden; viljen I nu lykta i köttet?
Gal. 5:16, 17.	– Vandren i Anden, så fullkomnen I icke köttets begärelse. Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet. Desamma äro mot hvarandra, så att I icke gören hvad I viljen.
Gal. 5:19–23.	– Köttets gerningar och Andens frukt.
Ef. 6:12.	– Vi hafve icke strid emot kött och blod, utan mot furstendömena, mot makterna, mot dem, som herska i denna verldens mörker, mot de onde andar under himmelen.

|80||81|

4041. Kärlekens kraft.

1 Tim. 1:5.	– Hufvudsumman af budet är kärlek af ett rent hjerta och af ett godt samvete och af en oskrymtad tro.
Ordspr. 10:12.	– Hat uppväcker trätor, men kärlek öfverskyler all öfverträdelse.
Math. 5:43–48.	– Kärleken gör oss till Guds barn. Genom kärleken blifve vi såsom vår fader i himmelen.
Math. 10:8.	– För intet hafven I fått; för intet skolen I gifva.
1 Cor. 8:13.	– Andras samvete. Om maten förargar min broder, ville jag aldrig äta kött till evig tid, på det jag icke skall vara min broder till förargelse.
1 Cor. 13:1–13.	– Pauli herrliga skildring af kärleken.
Col. 3:14.	– Ikläden eder kärleken, som är fullkomlighetens band!
Joh. 1 Ep. 3:14.	– Kärleken för från döden till lifvet. – Hat dödar och dör. Guds kärlek är att han gifvit sitt lif för oss. Vi gifva det för bröderne.
Joh. 1 Ep. 4:7, 8.	– Kärleken är af Gud. – Gud är kärleken.
Joh. 1 Ep. 4:18.	– Räddhåga är icke i kärleken, utan den fullkomliga kärleken utdrifver räddhågan.

|82||83|

4142. Hoppets kraft.

Ps. 42:6.	– Hvad bedröfvar du dig, min själ, och är så orolig i mig? Hoppas uppå Gud, ty ännu skall jag tacka honom för hjelpen ifrån hans ansigte.
Ps. 125:1.	– De, som hoppas uppå Herren, äro såsom det berget Zion, det icke vacklar, utan evinnerligen blifver.
Rom. 4:18.	– Abraham trodde på hoppet, der intet hopp var.
Rom. 5:4, 5.	– Bepröfvelse gör hopp. Men hoppet låter icke på skam komma, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjertan, genom den helige Ande, som oss gifven är.
Rom. 12:12. 15.	– Varen glade i hoppet, tålige i bedröfvelsen, beständige i bönen. Glädjens med dem, som glade äro, och gråten med dem, som gråta.
Rom. 15:13.	– Gud, som hoppet gifver, uppfylle eder med all fröjd och frid i tron; att I hafven ett fullkomligt hopp genom den helige Andes kraft.
Hebr. 10:23.	– Låt oss hålla hoppets bekännelse osvikligen, ty han är trofast, som det lofvat hafver.

|84||85|

423. Väckelsen af synd.

5 Mos. 30:11–20.	– Jag hafver satt dig före lifvet och döden, välsignelsen och förbannelsen. Ordet är hardt när dig, i din mun och i ditt hjerta, att du det höra må.
Efes. 5:14.	– Vak upp, du som sofver, och stå upp från de döda, så varder Christus dig upplysande!
Math. 8:23.	– Under vår falska säkerhet sofver Christus i oss, men våra nödrop i stormen uppväcka honom; han näpser ovädret, och allt blir stilla lugn.
Luc. 17:32.	– Kom ihåg Loths hustru! (vändSe dig ej om på vägen)
Luc. 19:42, 44.	– Ack om du visste hvad din frid tillhörer, så skulle du i denna dag betänka det, men nu är det fördoldt för dina ögon ... Derför att du icke visste den tid, när du sökt var.
Rom. 2:3, 4.	– Menar du, o menniska, att du skall kunna undfly Guds dom? Eller föraktar du hans godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom, icke förstående, att Guds mildhet lockar dig till bättring?
Rom. 12:2.	– Hållen eder icke efter denna verlden, utan förvandlen eder med edert sinnes förnyelse, att I mågen förfara hvad Guds goda, behageliga och fullkomliga vilja är.
2 Cor. 6:17, 18.	– Gån ut från dem (de otrogne) och skiljens från dem, säger Herren, och kommen icke vid det orent är, och så skall jag undfå eder. Och vara eder Fader, och I skolen vara mina söner och döttrar, säger alsvåldige Herren.
2 Cor. 7:1.	– Efter vi nu hafve sådana löften, mina käraste, så görom oss rene af all köttets och andens besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhåga.
Jac. 5:20.	– Den, som omvänder en syndare från hans vägars villa, han frälsar en själ från döden och skyler mycken öfverträdelse.
Uppb. 3:20.	– Si, jag står för dörren och klappar; den der hör min röst och upplåter dörren, till honom skall jag ingå och hålla nattvard med honom och han med mig.
Jerem. 22:29.	– O, land, land, land, hör Herrens ord!

|86||87|

434. Rätte kristne och skenkristne.

Fil.original: Filem. (källa för ändring: Fil. 4:7) 4:7.	– Guds frid, som öfvergår allt förstånd, skall förvara edra hjertan och edra tankar i Christo Jesu.
1 Petr. 3:3, 4.	– Hvilkas prydnad icke vare utvärtes med flätadt hår, guldsmycken och kläder, utan hjertats fördolda mskamenniska i den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende, hvilket är kosteligt inför Gud.
Rom. 8:9.	– Hvilken som icke hafver Christi ande, han hörer honom icke till.
Rom. 8:14.	– Alla de, som drifvas af Guds ande, äro Guds barn.
Math. 3:9.	– Sägen icke: vi hafve Abraham till fader. = Sägen icke: vi äre kristne, vi kalla ju Christus vår Herre.
Math. 5:20.	– Ty jag säger eder: utan eder rättfärdighet öfvergår de skriftlärdes och fariséers, skolen I icke inkomma i himmelriket.
Math. 23:2.	– På Moses' stol hafva satt sig de skriftlärde och fariséer. Se ff.
Luc. 344:34, 35, 45.	– De onde andarna kunna ock ställa sig orthodoxe och bekänna Christus. Men han näpser dem, att de måste tiga.
Luc. 9:62.	– Hvilken som sätter sin hand till plogen och ser tillbaka, han är icke beqväm till Guds rike.
Luc. 11:35.	– Se till, att ljuset, som i dig är, icke varder mörker.
Joh. 8:31, 32.	– Om I blifven vid mina ord, så ären I mina rätte lärjungar. Och I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.
Joh. 10:27.	– Mina får höra min röst, och jag känner dem, och de följa mig.
Rom. 10:9.	– Om du bekänner med din mun Jesus, att han är Herren och tror i ditt hjerta att Gud hafver uppväckt honom ifrån de döda, så varder du salig.
2 Cor. 5:17.	– Om nu någon är i Christus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; si, allting äro nya vordne!
2 Cor. 6:4–10.	– Låt oss i allting bevisa oss som Guds tjenare ...
Col. 3:2, 3.	– Faren efter det, som ofvantill är, icke efter det, som på jorden är. Ty I ären döde, och edert lif är fördoldt med Christus i Gudi.
Tit. 1:16.	– De säga sig känna Gud, men med gerningarna förneka de honom.
Hebr. 12:6, 8.	– Herren agar sina kära. Ären I nu utan aga, så ären I icke barn, utan oäkta.
2 Petr. 2:17.	– Källor utan vatten, skyar som drifvas af stormen, åt hvilka förvaradt är det svarta mörkret till evig tid.
|88|
Joh. 1 Ep. 3:19, 20.	– Deraf vete vi, att vi äre af Sanningen och kunna stilla vårt hjerta för honom; att om vårt hjerta fördömer oss, då är Gud större än vårt hjerta och vet allting.
Jac. 1:27.	– Om någon af eder låter sig tycka att han tjenar Gud och icke styr sin tunga (sitt ord, taladt eller skrifvet), utan bedrager sitt hjerta, hans gudstjenst är fåfäng.
Jac. 2:14.	– Hvad hjelper det, mine bröder, om någon säger sig hafva tron och hafver dock icke gerningarna? Kan och (den) tron göra honom salig? Jmf. v. 15, 16.
Jac. 3:14, 15.	– Om I hafven bittert nit och träta i edert hjerta, berömmen eder icke, och ljugen icke mot sanningen. Ty denna visdom är icke ofvanefter kommen, utan är jordisk, sinnlig och djefvulsk.
Jac. 4:4–6.	– Ho, som verldens vän vara vill, han varder Guds ovän. Eller menen I, att skriften säger fåfängt: med nitälskan trängtar Anden, som bor i oss? Men desto större nåd gifver han.
2 Tim. 2:19.	– Hvar och en, som åkallar Christi namn, gånge från orättfärdigheten.

|89|

445. Guds barns saliga ro.

	Jmf. Fil.original: Filem. (källa för ändring: Fil. 4:7) 4:7.
Es. 26:4.	– Förlåten eder uppå Herren till evig tid, ty Herren är en klippa evinnerligen.
Es. 41:10.	– Frukta dig icke, ty jag är med dig! Var icke försagd, ty jag är din Gud. Jag stärker dig, jag hjelper dig, och jag håller dig vid makt genom min rättfärdighets högra hand.
Syr. 40:26.	– Der Herrens fruktan är, der fattas intet. Ps. 34:10, 11.
Es. 48:22.	– De ogudaktige hafva ingen frid. – 57:21.
Ps. 84:6–8.	– Sälle äro de mskormenniskor, som i dig hafva sin starkhet, dem de heliga vägar i hågen ligga. De der vandra genom tåredalen och göra der källor, och i välsignelser kläder honom arlaregn. De gå ifrån kraft till kraft, till dess att man ter sig inför Gud i Zion.
Ps. 91.	– Dens ro, som sitter under Guds beskärm.
Ps. 116:8.	– Du hafver uttagit min själ ur döden, mina ögon från tårar, min fot från fall.
Math. 5:	– Salige äro de andeligen fattige, de bedröfvade, de saktmodige, de som hungra och törsta efter rättfärdighet, de barmhertige, de renhjertade, de fridsame, de som lida för rättfärdighet och för Christus.
Marc. 10:29, 30.	– Ingen är den, som har öfvergifvit hus, eller bröder, eller systrar, eller fader, eller moder, eller hustru, eller barn, eller åkrar för min och evangelii skull, den icke får hundradefaldt igen, nu i denna tiden hus och bröder och systrar och bröder och barn och åkrar, midti förföljelser, och i den tillkommande verlden evinnerligt lif.
Luc. 21:19.	– I skolen behålla edra själar genom edert tålamod.
Joh. 10:28, 29.	– Jag gifver dem evinnerligt lif, och de skola icke förgås evinnerligen; ingen skall heller rycka dem utur min hand. – Ingen kan rycka dem ur min Faders hand.
Joh. 15:11.	– Detta hafver jag talat till eder, på det att min glädje skulle förblifva i eder och eder glädje varda fullkomnad.
Joh. 16:22.	– I hafven nu bedröfvelse, men jag skall åter se eder och edert hjerta skall glädjas, och ingen skall taga eder glädje ifrån eder.
Joh. 16:33.	– I skolen hafva frid i mig.
Rom. 8:28.	– Dem, som hafva Gud kär, tjenar allt till det bästa.
2 Cor. 4:17.	– Vår bedröfvelse, som dock timlig och lätt är, föder i oss en evig och öfver all måtta vigtig herrlighet.
|90|
2 Cor. 6:10.	– Bedröfvade och dock alltid glade; fattige och dock många rika görande; intet hafvande och dock allting ägande.
1 Thess. 5:16, 17.	– Waren alltid glade. (Hvarigenom?) Bedjen utan återvändo!
Ebr. 4:9, 10.	– Alltså återstår en sabbathshvila för Guds folk. Ty den, som är inkommen i hans hvila, han hafver ock sjelf fått hvila från sina verk, såsom Gud från sina.
1 Petr. 3:13.	– Ho är den, som kan göra eder skada, om I faren efter det goda?
Es. 35:10.	– Herrens förlöste skola igenkomma och komma till Zion med glädje. Evig fröjd skall vara öfver deras hufvuden, lust och glädje skola de få, och värk och suckan måste bortgå.
Jerem. 31:2, 3.	– Israel drager åstad till sin ro. Jag hafver ju alltid och allestädes haft dig kär; derför hafver jag dragit dig till mig af blotta barmhertighet.

|91|

456. Särskilda lärdomar.

2 Cor. 9:7.	– Gud älskar en glad gifvare.
Col. 4:5.	– Köper tiden!
Efes. 5:15, 16.	– Såsom vise, köpande tiden, ty dagarne äro onda.
Col. 4:6.	– Edert tal vare alltid ljufligt, med salt kryddadt.
Hebr. 13:2.	– Förgäter icke att herbergera, ty dermed hafva somlige ovetande fått englar till gäster.
2 Petr. 1:19.	– Akten på det profetiska ordet, tilldess morgonstjernan uppgår i edra hjertan!
Wish. 1:15.	– Rättfärdigheten är odödlig.
Syr. 4:28.	– Strid för sanningen intill döden, så skall Herren Gud strida för dig!
Pred. 4:6.	– Bättre är en hand full med ro, än båda näfvarne fulle med möda och oro.
Syr. 5137:14.	– MskansMenniskans eget inre plägar stundom säga henne mer, än sju väktare, som i ett vårdtorn sitta.
Ps. 34:20.	– Den rättfärdige måste mycket lida, men Herren hjelper honom ur allt detta.
Ps. 37:16.	– Det lilla, som en rättfärdig hafver, är bättre, än många ogudaktigas stora håfvor.
Ps. 37:25.	– Jag hafver ung varit och är gammal vorden och hafver ännu aldrig sett den rättfärdige öfvergifven eller hans säd efter bröd gå.
Ps. 55:23.	– Kasta din omsorg på Herren, han skall försörja dig och skall i evighet icke låta den rättfärdige komma på fall.
Ps. 92:13–16.	– De rättfärdiges seger och hopp.
Ps. 95:7, 8.	– I dag, om I hören Guds röst, så förhärden icke edert hjerta, såsom förr i förbittringen och i frestelsen.
Ps. 112:10.	– De ogudaktigas åstundan varder om intet.
Ps. 119:160.	– Summan af Guds ord är sanning.
Ordspr. 3:5, 6.	– Förtrösta på Herren af allt ditt hjerta, och förlita dig icke på ditt förstånd. Tänk på Honom i alla dina dagar, så skall han jemna dina stigar.
Ordspr. 10:7.	– De rättfärdiges åminnelse blifver uti välsignelse, men de ogudaktiges namn skall förmultna.
Ordspr. 13:7, 9.	– Mången är fattig i sin rikedom, och mången är rik i sin fattigdom. – De rättfärdigas ljus brinner gladeligt, men de ogudaktigas lykta skall utslockna.
2 Kor. 4:7:	Vi bäre vår skatt i lerkärl.
|92|
Ordspr. 13:12.	– Det hopp, som fördröjas, gör hjertat krankt, men när det kommer, som man begär, det är ett lifsträd.
Ordspr. 13:22.	– Den gode skall arf sitt lemna åt barnabarn, men syndarens gods skall varda sparadt åt den rättfärdige.
Ordspr. 14:13.	– Mången ler med qval i hjertat, och glädjen ändas i svårmod.
Ordspr. 16:25.	– Mången behagar en väg väl; men dess yttersta drager till döden.
Ordspr. 17:6.	– Barnbarn äro de gamlas krona, och fäderne äro barnens ära.
Ordspr. 24:26.	– Ett riktigt svar är som en kyss på läpparna.
Ordspr. 25:11.	– Ett ord, taladt i sinom tid, är som gyllene äpplen i silfverskålar.
Math. 10:26.	– Ingenting är fördoldt, som icke skall varda uppenbart.
Math. 17:27.	– Det nödiga, intet mer. Jesus lät den penning, som behöfdes för skatten, finnas i fiskens mun. Hvarför ej mer än en? För det att icke flera behöfdes. Lärjungarne skulle på sina vandringar knappt få medföra det allra nödigaste, och vi bedja om vårt dagliga bröd i dag.
Math. 25:30.	– Göra och låta. Tjenaren, som icke stal, utan ärligt återlemnade sin herres egendom, blef dock kastad i det yttersta mörkret, för att han icke förkofrat sin herres goda. Det är icke nog att icke göra ondt, man måste göra godt.
Math. 27:22, 23.	– Vox populi vox Dei. Aldrig har denna falska lära blifvit mera slående vederlagd. Folket skriade, – och det var icke Guds, utan djefvulens röst.
Marc. 13:37.	– Dörrvaktaren. Hvad jag säger eder, det säger jag alla: vaken!
Luc. 4:24–27.	– Beröm dig icke (Nazareth!) af Christi namn, ty för din otros skull blifva andre utkorade framför dig.
Luc. 12:35.	– Låten edra länder vara omgjordade och edra lampor brinnande!
Rom. 12:3.	– Rätt sjelfkänsla. Ingen tänke högre om sig, än han bör tänka, utan tänke så, att der är måtta med, eftersom Gud hafver utdelat åt hvarochen trons mått.
Rom. 12:16.	– Hållen eder för ringa, hållen eder icke för kloka.
1 Cor. 3:6, 7.	– Plantering. Jag har planterat, Apollos har vattnat, men Gud har gifvit vexten. Så är nu han intet, som planterar, icke heller han, som vattnar, utan Gud, som vexten gifver.
1 Cor. 6:12.	– Jag hafver makt till allt, men det är icke allt nyttigt. Jag hafver makt till allt, men ingenting skall taga mig fången.
1 Cor. 9:25.	– Hvarochen, som kämpar, är återhållsam i allting: de för en förgänglig, men vi för en oförgänglig krona.
|117|1 Cor. 10:12.	– Den, som tycker sig stå, må se till, att han icke faller.
2 Cor. 7:10.	– Sorg efter Guds sinne åstadkommer bättring till salighet, den man icke ångrar, men verldens sorg åstadkommer döden.
2 Cor. 8:5.	– Gåfva. Gifvaren skall först gifva sig sjelf åt Gud.
2 Cor. 8:15.	– Rikedom. Den der mycket samlade, hade intet till öfverlopps, och den der litet samlade, honom fattades intet.
Gal. 6:7 ff.	– Hvad menniskan sår, det skall hon ock uppskära. När vi göre något godt, låtom oss icke förtröttas, ty vi skole ock i sinom tid uppskära utan återvändo.
1 Thess. 5:21.	– Pröfven allt, och behållen det godt är!
1 Tim. 6:6.	– Vara gudelig och låta sig nöja, är vinning nog.
Hebr. 12:15.	– Sen till, att ingen försummar Guds nåd, att icke uppvexer någon bitter rot och gör skada och månge genom henne besmittade varda.
1 Petr. 5:6, 7.	– Så ödmjuken eder nu under Guds mäktiga hand, på det att han upphöjer eder i sinom tid. All eder omsorg kasten på honom, ty han hafver omsorg om eder.
Jac. 1:12.	– Salig är den man, som tåligt lider frestelse, ty då han bepröfvad är, skall han få lifvets krona, den Gud lofvat hafver åt dem, som honom älska.
Jac. 4:6, 77, 8.	– Stån emot djefvulen, så flyr han från eder. Nalkens Gud, så nalkas han eder. Renen edra hjertanhänder, I syndare, och helgen edra hjertan, I tvehågsne!
Jac. 5:9.	– Sucken icke, käre bröder, emot hvarandra, på det att I icke varden dömde; si, domaren är för dörren!
Jac. 5:13.	– Lider någon ibland eder bedröfvelse, han bedje, är någon vid godt mod, han sjunge psalmer.
Wish. 16:29.	– En otacksam mskasmenniskas hopp skall förgås såsom rimfrost om vintern och förflyta såsom ett onyttigt vatten.
Jerem. 9:23, 24.	– En vis berömme sig ej af sin vishet, en stark ej af sin original: sin styrka, en rik ej af sin rikedom, utan deraf, att han känner mig, Herren, som gör barmhertighet och rättfärdighet på jorden.
2 Kon. 5:18, 919.	– Naaman. Gud tillåter att deltaga i andra religionsceremonier, när det sker af tvång och icke med hjertat.
Jerem. 17:9, 10.	– Hjertat. Ett argt, illfundigt ting öfver allting är hjertat. Ho utransakar det? Jag, Herren, utransakar hjertat och pröfvar njurarna.
|118|1 Tim. 6:20.	– O Timotheus, förvara det dig ombetrodt är, och fly de oandeliga toma orden och gensägelserna af den vishet, som falskeligen så benämnes!
1 Cor. 8.	– Nykterhetsfrågan. Paulus sammanställer i 1 Cor. 6:9, 10 afgudadyrkare och drinkare. Om i kap. 8 ordet starka drycker insättes i st. för mat af afgudaoffer, belyses häraf tidvår tids nykterhetsfråga.
Ordspr 15:15.	– Alla den bedröfvades dagar äro onda, men ett godt mod är ett dagligt gästabud.

|93|

47. Särskilda anteckningar.

	– Af de 24 bokstäfverna fås 649 448konsekvensändrat/normaliserat tillioner, 401 733konsekvensändrat/normaliserat billioner, 239 439konsekvensändrat/normaliserat millioner, 360 000konsekvensändrat/normaliserat kombinationer. (M. Müller)
Haggai 1:2, 4.	– För städer, som förhala med kyrkobyggnad. Detta folket säger: tiden är ännu icke kommen, att man Herrens hus bygga skall. Månne då eder tid vara kommen, att I skolen bo uti panelade hus och detta huset måste öde stå?
Es. 14:13.	– Sammankomstens berg i djupaste norden.
Es. 44:28, 45:1.	– Cyrus, Guds herde, Guds utkorade, älskade redskap. – 48:44.
Es. 47:12, 13.	– Babels besvärjelser, trollkonster och stjernkikare.
Josua 24:27.	– Stenen vittnar, ty han har hört alla Herrens ord.
Syr. 34:24.	– När en beder och en förbannar, hkenshvilkens röst skall Herren höra?
1 Maccab. 1:41.	– Konung Antiochus lät utgå en skrifvelse i sitt rike, att alla skulle vara ett folk och öfvergifva sina sedvänjor.
1 Maccab. 2:19–22.	– Matathias svar till Antiochi utskickade.
Math. 4:19.	– Följen mig, och jag vill göra eder till menniskofiskare!
Math. 12:36.	– Ordet är handling: »För hvarje fåfängt ord, som mskornamenniskorna tala, skola de göra räkenskap på domens dag».
Marc. 3:17.	– Thordönets söner: Johannes och Jakobus. Och dock voro både framför andra kärlekens apostlar.
Marc. 5:26.	– Medicin. Qvinnan med blodgång hade »mycket lidit af månge läkare och bekostat allt sitt och hade dock ingen hjelp förnummit, utan det hade fastmer blifvit värre med henne.
Luc. 4:17 ff.	– Sedaen att slå upp ett bibelställe och deraf hämta en tillämpning på personen synes härröra af Frälsarens föredöme.
Luc. 13:1–3.	– Solidaritet. Pilatus hade låtit nedhugga Galileer.
Luc. 13 v. 4, 5.	– Jesus sade: menen I, att desse Galieléer voro syndare framför alla Galiléer, efter de sådant ledo? Nej, säger jag eder: utan om I icke bättren eder, skolen I alla förgås.
Luc. 16:19, 20.	– Namn. Lazarus nämnes vid namn, ty han var skrifven i lifvets bok, men de osalige (den rike mannen) ha intet namn.
Luc. 19:5.	Zacheus nämnes likaledes vid namn.
Joh. 8:6, 8.	– När Jesus två gånger skref på jorden, förklaras detta af Jerem. 17:13, som säger: de affällige måste på jorden skrifne varda, till skilnad ifrån de trogne, som inskrifvas i lifvets bok.
|94|
Joh. 14:10.	– Ord och gerning äro ett.
Ap.G. 16:18.	– Oheliga vittnesbörd till sin berömmelse får en kristen icke emottaga. Paulus utdref slafvinnans spådomsande, ehuru hon vittnade sanning om honom.
1 Cor. 11:15.	– Qvinnans hår är henne gifvet till slöja.
1 Tim. 3:16.	– Den första trosbekännelsen, det ursprungligasvårtytt symbolum.
Ebr. 10:1.	– Skuggan. Lagen hafver skugggan, icke väsendet, af det tillkommande goda.
4 Moseb. 6 kap.	– Guds Nazir.
1 Tim. 4:5.	– Den fordna kristliga bordsbönen enligt Melin: Lofvad vare du Herre, som närer mig från min ungdom, du som gifver näring åt allt kött! Uppfyll våra hjertan med glädje och förnöjelse, på det vi, alltid allt fullnog hafvande, må öfverflöda till allt godt verk i Christus Jesus, vår Herre, genom hvilken dig vare ära, pris och makt i evighet! Amen.
Joh. 19:29.	– Kristi kors måste ha varit lågt, då man räckte honom ättikesvampen på en isopstängel, som ej var mer än 1 fot lång.
2 Tim. 2:4, 5.	– En krigares näringsomsorger. Hans lagliga kamp.
Job. 51:5.	– Törhända hafva mina barn försyndat sig och sagt farväl åt Gud i sitt hjerta.
Job. 1:9.	– Månne då Job fruktar Gud för intet?

|95|

48. Dunkla ställen.

Luc. 11:19 ff.	– 1) Om jag utdrifver djeflar med Belsebub, med hvem drifva då edra barn dem ut?
Luc. 12:10 ff.	– 2) Synd mot den helige Ande.
Luc. 16:1–8	– 3) Den otrogne gårdsfogden.
Luc. 22:36, 38.	– 4) Sälje sin kjortel och köpe svärd etc.
Joh. 8:6–8.	– 5) Första stenen. Böjde sig ned och skref på jorden. Godet förkastar antagandet att Jesus härmed velat visa sig liknöjd eller tankspridd. Jesus skref de ord han sedan talade i v. 8 och syftade dermed på sitt domareembete. En dom skrifves.
Joh. 21:20–24.	– 6) Sade till Petrus: följ mig! Johannes följde.
Zachar.	– 7) Guds 7 ögon (kap. 3). – 7 lampor med 7 rör (kap. 4). – Två qvinnor (kap. 5).
kap. 6.	– 8) De 4 vagnar. De 4 väder af olika styrka.
Es. 45:7.	– 9) Jag, som frid gifver och skapar det onda.
1 Mos. 6:2.	– 10) Resarnes härkomst.
1 Mos. 18:24 ff.	– 11) Abraham prutar med Herren om Sodom.
2 Mos. 21:22.	– 12) Gudarne = öfverhetspersoner, domare.
1 Kon. 22:21.	– 13) Var lögnanden, som förledde Achab, god eller ond?

|96||97|

49. Ämnen för taflor och sång m.m.

Marc. 11 kap.	– Jesu intåg i Jerusalem.
	– Jesus vid fikonaträdet.
Hesek. 40–42 k.	– Jerusalems tempel efter mått (för arkitekter).
Hesek. 37:1–14.	– Herren låter Hesekiel uppväcka de döda.
Nahum kap. 2, 3.	– Ninives förstöring.
2 Mos. 4 kap.	– Mose staf.
	– Lägret i öknen: molnstoden och eldstoden.
Domb. 11 kap.	– Jephtas dotter.
2 Kon. 6:17.	– Elisas tjenares syn vid Dothan.
Es. 51 kap.	– Tröst för de trogna. – Jmf. kap. 52.
1 Kon. 13:	– Jerobeams altare.
1 Kon. 17.	– Elia och enkans son. – Kap. 18. Elia och Baals prester. Elia nedkallar regnet. – kap. 19. Elia på berget Horeb.
Wish. 2 kap.	– Låt oss icke försumma vårblomstren!
	– Psalmer: Wish. kap. 4, 5. – Predik. 12:1–7, 11, 14.
	– För läseboken: Pred. 3:11. – Pred. 12:1.
	Ps. 19. – 25:4, 5. – Ps. 33. – 36. – 37. – 119.
Ps. 71:20.	– Efter stor ofred. – Ps. 92:5, 6, om Guds verk.
Ps. 107:23–43.	Psalm för sjömän.
Math. 5.	– Jesu bergspredikan. Se den sköna nejdens beskrifning i Mellins noter till vv. 1, 2.
Math. 27:24.	– Pilatus tvår sina händer.
Marc. 3:1–5.	– Den borttvinade handen och Frälsarens heliga vrede.
Math. 8:28, Luc. 8:27 ff.	– Jesus och den, som var besatt af Legio.
Luc. 22:61.	– Petri förnekelse och Frälsarens blick på honom.
Math. 2.	– De vise männen rida genom öknen om natten, och stjernan synes framför dem.
Domareb. 6 kap.	– Gideon och Guds engel.
Domareb. 13 kap.	– Manoah och engelen.

|98||99|

50. Böner.

Ps. 4:9.	– Aftonbön. I frid vill jag lägga mig och insomna tillika, ty allena du, Herre, låter mig säker bo.
Ps. 5:9.	– Herre, led mig i din rättfärdighet; gör din väg rät för mig!
Ps. 17:5.	– Behåll min gång påd dina vägar, att mina steg icke slinta!
Ps. 18:29.	– Du upplyser min lykta; Herre min Gud, gör mitt mörker ljust!
Ps. 40:17, 18.	– Fröjde sig alle, som fråga efter dig, och de, som din salighet älska, säge alltid; Herren vare högeligen lofvad! Är jag ock betryckt och fattig, Herren skall sörja för mig; min hjelp och min förlossare är du, min Gud! Fördröj icke!
Ps. 43:3.	– Sänd ditt ljus och din sanning, att de leda mig och föra mig till ditt heliga berg och din boning!
Ps. 71:9, 17, 18.	– Den gamles bön.
Ps. 73:24–26.	– När jag hafver dig, frågar jag efter himmel och jord intet.
	– Sköna psalmer: 86. 139. 143.
	– I stor nåd: Ps. 88.
Ps. 119:43.	– Tag icke ifrån min mun sanningens ord!
Ps. 119:64.	– Herre, jorden är full af din godhet: lär mig dina stadgar!
Ps. 121:7, 8.	– Herren bevare dig från allt ondt; han bevare din själ. Herren bevare din ingång och utgång från nu och till evighet.
Ps. 141:3.	– Herre, sätt vakt för min mun, och bevara mina läppars dörr!
Ps. 143:10.	– Lär mig att göra efter ditt behag, ty du är min Gud; din gode Ande före mig på en jemn väg.
Jerem. 17:14.	– Hela du mig, Herre, så varder jag hel; hjelp du mig, så varder mig hulpet; ty du är min berömmelse.
2 Thess. 2:16, 17.	– Vår Herre Jesus Christus och Gud vår Fader, som oss älskat hafver och gifvit en evig hugsvalelse och ett godt hopp genom nåden, han hugsvale edra hjertan och stadfäste eder uti allt godt ord och verk.
Ps. 31:15, 16.	– Jag, Herre, hoppas på dig och säger: du är min Gud! Mina tider stå i din hand.
Ps. 29:11.	– Herren gifve sitt folk kraft! Herren välsigne sitt folk med frid!

|100||101|

51. Strålande äkta perlor.

Ps. 22:4.	– Du är den Helige, som bor bland Israels lofsånger.
Ps. 57:9.	– Mitt hjerta är redo. Vak upp, min ära! Upp, psaltare och harpa! Upp vill jag väcka morgonrodnaden.
Ps. 63:4.	– Gud, din nåd är bättre än lif! Mina läppar prisa dig.
Ps. 85:10–12.	– Förvisso är hans hjelp dem nära, som frukta honom; att i hans land skall ära bo. Att godhet och trohet mötas tillsamman, rättfärdighet och frid kyssas. Att trohet må vexa upp af jorden och rättfärdighet skåda neder af himmelen.
Ps. 126:5, 6.	– De, som med tårar så, skola med fröjd uppskära. De gå åstad och gråta och bära ut ädel säd, och komma med glädje och bära sina kärfvar.
Ps. 139:1–18.	– Herre, hvart skall jag gå, hvart skall jag fly för ditt ansigte? Fore jag upp i himmelen, så är du der; bäddade jag åt mig i underjorden, så är du ock der. Toge jag morgonrodnadens vingar och blefve ytterst i hafvet, så skulle och der din hand föra och hålla mig. Om jag sade: mörker betäcka mig, så måste ock natten ljus varda,a omkring mig. Ty ochk mörkret är icke mörkt för dig, och natten lyser såsom dagen, mörkret är såsom ljuset.
1 Cor. 15:43.	– Det varder sådt i vanära och skall uppstå i herrlighet, det varder sådt i vanmakt och skall uppstå i kraft.
Epheserbrefvet	är uppfylldt af strålande perlor.
Hebr. 13:8.	– Jesus Christus i går och i dag, och han densamme i evighet.
1 Petr. 1:24, 25. (Es. 40:6–8)	– Allt kött är såsom gräs och all menniskans herrlighet såsom blomster på gräset. Gräset är vissnadt, och blomstret är affallet; men Herrens ord blifver evinnerligen.
Joh. 1 Ep. 2:17.	– Verlden förgås och hennes lustar, men den, som gör Guds vilja, han blifver evinnerligen.
Joh. Uppb. 2:7, 10. 17. 28. 3:5.	– Den der öfvervinner, honom vill jag gifva äta af lifvets träd, som är i Guds paradis. – Var trofast intill döden, så vill jag gifva dig lifvets krona. – Den der öfvervinner, honom vill jag gifva af det fördolda manna och ett nytt namn ... Jag vill gifva honom morgonstjernan. – Han skall varda klädd i hvita kläder, och jag skall icke utplåna hans namn ur lifvets bok, och jag skall bekänna hans namn inför min Fader och inför hans englar.
|102|
Uppb. 3:1, 211, 12.	– Si, jag kommer snart, behåll det du hafver, att ingen tager din krona! Jag vill göra dig till en pelare i min Guds tempel.
Es. 55:6–9.	– Söken Herren, medan man kan finna honom ... Den ogudaktige öfvergifve sin väg och syndaren sina tankar ... Ty mina tankar äro icke edra tankar ... Utan så mycket himmelen är högre än jorden, så äro ock mina vägar ...
Ps 84:56–8.	– Salige äro de mskormenniskor, som i dig hafva sin starkhet, hvilkas håg står till de heliga vägar och hvilkaoriginal: hvika, då de vandra genom tåredalen, göra den rik på källor, medan arlaregnet kläder den med välsignelse. De gå från kraft till kraft, tills de träda fram inför Gud på Zion.
Ps 85:10–14.	– Ja, nära är vårhans hjelp för dem, som frukta honom, så att ära bor i vårt land, nåd och sanning mötas, rättfärdighet och frid kyssas, sanning uppväxer af jorden och nåd blickar ned från himmelen.

|103|

52. Frid.

Ps. 120:6, 7.	– Det varder min själ långt, att bo när dem, som friden hata.
Ps. 131:2.	– Jag hafver lugnat och stillat min själ, såsom ett afvandt barn hos sin moder; såsom det afvanda barnet är min själ uti mig.
Math. 10:12, 13.	– Guds frid kommer till huset med Guds ord, endast man icke stöter det bort.
Marc. 4:39.	– Det stora lugnet, symboliskt i naturen.
Rom. 5:1.	– Emedan vi nu äro rättfärdige vordne af tron, hafve vi frid med Gud genom vår Herre Jesum Christum.
2 Cor. 5:6–8.	– Vi äro alltid vid godt mod och veta, att sålänge vi äro hemma i lekamen, äro vi utvandrade från Herren. Ty vi vandre i tron, icke i åskådningen. Men vi äro vid godt mod och hafve mycket mera lust att utevandra från lekamen och vara när Herren.
Ephes. 2:14.	– Christus är vår frid.
Philipp. 4:7.	– Guds frid, som öfvergår allt förstånd, förvare edra hjertan och edra tankar i Christo Jesu.
Luc. 12:51.	– Menen I, att jag är kommen till att gifva frid på jorden? Nej, säger jag eder, utan tvedrägt.
Hebr. 12:14.	– Farer efter frid med alla och efter helgelse!
Jac. 3:18.	– Rättfärdighetens frukt varder sådd i frid dem som frid hålla.
Jac. 3:14, 1oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande5. 17.	– Om I hafven bittert nit och träta i edert hjerta, berömmen eder icke, och ljugen icke mot sanningen. Ty denne visdom är icke ofvanefter kommen, utan är jordisk, sinlig och djefvulsk. – Wisdomen ofvanefter är först ren, sedan fridsam, saktmodig, låter säga sig, full med barmhertighet.
Jerem. 31:2.	– Israel drager åstad till sin ro.
1 Joh. 3:19, 20.	– Derpå känne vi att vi äro af sanningen och kunne stilla vårt hjerta inför Honom, att om vårt hjerta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjerta och känner allt.

|104||105|

53. Bönhörelsen.

Math. 6:8.	– Eder Fader vet hvad I behöfven, förrän I bedjen honom.
Math. 7:7–11. Luc. 11:9, 10.	– Bedern, och eder skall varda gifvet! Sökern, och I skolen finna. Klappen, och eder skall varda upplåtet. Ty den, som beder, han får, och den, som söker, han finner, och den, som klappar, honom varder upplåtet.
Luc. 11:13.	– Kunnen nu I, som ären onde, gifva edra barn goda gåfvor, huru mycket mer skall eder himmelske Fader gifva den helige Ande åt dem, som bedja honom!
Joh. 14:13, 14.	– Hvad I bedjen i mitt namn, det skall jag göra.
Joh. 15:7.	– Vilkoret för bönhörelsen: Om I blifven i mig och mina ord blifva i eder, allt det I viljen mågen I bedja, och det skall ske eder.
Joh. 1 Ep. 5:14–16.	– Detta är den frimodighet, som vi hafve till Honom, att om vi bedje något efter Hans vilja, så hörer hHan oss. Och om vi vete, att hHan hör oss, ehvad vi bedje, så vete vi, att vi hafve dete böner uppfyllde, som vi bedit af Honom. – Äfven böner för syndande bröder, dock icke för dödssynder.
Jac. 1:6, 7.	– Han bedje i tron, intet tviflande; ty den der tviflar, han är såsom hafvets våg, som af vädret drifves och kastas. En sådan mskamenniska tänke icke, att hon får något af Herren.
Jac. 4:3.	– I bedjen och fån intet, ty I bedjen illa, nemligen att I det uti eder vällust förtära skolen.
Jerem. 33:3.	– Ropa till mig, så vill jag svara dig och skall kungöra dig stora och öfversvinneliga ting, dem du icke vet.

|106||107|

54. Försakelse.

Math. 10:9 ff.	– Icke guld, silfver eller koppar, icke reskläder. Försaken lif och välfärd för Christi skull.
Math. 10:37, 38.	– Den, som älskar fader eller moder, son eller dotter mer än mig, han är mig icke värd. Den, som icke tager sitt kors och följer mig efter, han är mig icke värd.
Math. 19:29.	– Hvar och en, som öfvergifver hus, eller bröder, eller systrar, eller fader, eller moder, eller hustru, eller barn, eller åkrar för mitt namns skull, han skall få hundradefaldt och ärfva evinnerligt lif.
2 Cor. 8:9.	– I veten Herrens Jesu Christi nåd, att ändock han var rik, vardt han likväl fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen rika varda.

|108||109|

55. Missionen och kyrkan.

Math. 22:9, 10. 14.	– Går ut på vägaskeden, och alleså månge I finnen kaller till brölloppet. Och tjenarne gingo ut och församlade alla, så många de funno, både onda och goda. – Mannen utan brölloppskläder. – Månge äro kallade, men få utkorade.
Math. 24:14.	– Detta evangelium om riket skall varda predikadt i hela verlden, till ett vittnesbörd öfver allt folk; och då skall änden komma.
Marc. 3:8.	– Jesus lärde äfven hedningar från Tyrus och Sidon m.fl.
Joh. 9:16.	– Jag hafver ock andra får, som icke höra till detta fårahuset. Dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst, och det skall varda ett fårahus och en herde.
Joh. 14:21.	– Den mina bud hafver och håller dem, han är den mig älskar.
Ap.G. 13:47.	– Jag hafver satt dig hedningarne till ett ljus, att du skall vara salighet intill jordens ände. (Es. 49:6)
Ap.G. 16:6.	– Den helige Ande förbjöd Paulus att nu predika evangelium i Asien, hvaraf synes, att Gud förbehåller sig att välja den rätta tiden. – Jmf. v. 7, 9. – Den macedoniske mannen.
Rom. 10:14, 15.	– Huru skola de tro honom, som de intet hafva hört af? Huru skola de höra utan predikare? Och huru skola de predika, utan att varda sände?
Rom. 10:20.	– Esaias säger (65:1): Jag är funnen af dem, som icke sökte mig och är vorden uppenbar för dem, som icke frågade efter mig.
Rom. 11:25.	– Hedningarnes fullhet skall inkomma i Guds rike.
Rom. 15:21 (Es. 52:15)	– Dem, som senintet hafver kungjordt varit, de skola det se, och de, som af honom intet hört hafva, de skola det förstå.
Gal. 3:8.	– Gud förkunnade Abraham: i dig skola alla folk välsignade varda. 1 Mos. 12:3.
Gal. 3:14.	– Abrahams välsignelse skall komma öfver hedningarne i Christo Jesu.
1 Tim. 2:4.	– Gud vill, att alla menniskor skola varda frälste och komma till sanningens kunskap.
Es. 51:5.	– Öarne förbida mig och vakta uppå min arm.

|110||111|

110.56. Darvins lära.

Joh. 1:3–5.	– Genom Ordet, Guds Son, är allting gjort. I det var lifvet, och lifvet var menniskornas ljus.
2 Petr. 3:3, 4. 5.	– Bespottarne säga: hvar är nu det löftet om Hans tillkommelse? Ty alltifrån den dag fäderne äro afsomnade, blifver allt såsom det af skapelsens begynnelse varit hafver. – Och dervid förbise de, att ändock himmel, jord och vatten voro af fordom till, blef jorden förderfvad af floden.
Joh. 6:63.	– Anden är det som gör lefvande; köttet är till intet nyttigt.

|112||113|

57. Werlds-styrelsen.

Joh. 9:3.	– Den blindfödde. Hvarken hafver denne syndat eller hans föräldrar, men på det att Guds verk må uppenbaras på honom.
Joh. 11:4.	– Lazarus. Denna sjukdomen är icke till döds, utan till Guds ära, att Guds Son skall deraf ärad varda.
Ap.G. 26.	– Huru Paulus af hedningarne sjelfve sändes till Rom.
Ap.G. 27:24.	– Frukta dig intet, Paulus, ty du måste komma inför kejsaren, och si, Gud har gifvit dig alla dem, som segla med dig.
Rom. 9.	– Guds nådeval.
Rom. 9. v. 17.	– Skriften säger till Farao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa min makt på dig och att mitt namn skall varda förkunnadt på hela jorden.
1 Petr. 1:20.	– Christus var förutsedd före verldens begynnelse, men uppenbarad i de yttersta tiderna för vår skull.
Uppb. 6 kap.	– Christus hafver makt öfver alla Guds straffdomar.
Jerem. 1:5, 6.	– Jag utkorade dig förrän du af modren född var. Du skall gå dit jag sänder dig.
Jerem. 27 kap.	– Herren förordnar Nebukadnezar för en tid till öfverväldet och underlägger honom äfven Juda.
Jerem. 45:4, 5.	– Så säger Herren: Si, hvad jag hafver uppbyggt, det nedbryter jag sjelf, och hvad jag hafver planterat, det upprycker jag sjelf; och med hela jorden går det så. Och du begär stora ting för dig!
Jerem. 51:20–23.	– Du (Cyrus) är min hammare; genom dig skall jag nederslå folk och förderfva riken; genom dig skall jag nederslå häst och ryttare, vagn och resenär, man och qvinna, gammal och ung, yngling och jungfru, herde och johjord, åkerman och ök, furstar och herrar.
1 Kon.	– Herrens straffdom öfver Salomo m.fl. skall icke gå i fullbordan under deras tid, utan öfver deras barn.
2 Kon. 1:9–12.	– Elie eld från himmelen. Gud straffar äfven redskapen, icke blott den befallande onda vilja. Jmf. Luc. 9:55.
Jerem. 45:4. 5.	– Si, hvad jag hafver uppbyggt, det nedbryter jag sjelf, och hvad jag hafver planterat, det upprycker jag sjelf, och med hela jorden gör jag så. – Och du vill begära stora ting för dig sjelf. Gör det icke etc.
|114|
1 Mos. 9:27.	– Gud förvidge Jafet och låte honom bo i Sems hyddor: = Européernes verldsherravälde.
1 Mos. 12:17 och 20:3, 7.	– Gud bevarade två gånger Israels stam-moder, genom att slå främmande älskare med sjukdom.
Joh. 3:22.	– Jesus går tillbaka. Han hade uppträdt i Jerusalem som Messias, mötte otro, gick till landsbygden och döpte som Johannes. Godet anmärker, att Guds verldsstyrelsere lemnar rum för mskansmenniskans frihet och ryggar skenbart tillbaka, för att begagna sjelfva motståndet till sitt verktyg.
Joh. 6:37.	– Kristendom, frälsning. Allt det min Fader gifver mig, det kommer till mig, och den till mig kommer, honom kastar jag icke ut.
Gal. 1:15.	– Gud har afskilt Paulus alltfrån hans moders lif.
Joh. 5:17.	– Min fader verkar intill nu: så gör ock jag.

|115|

58. Synd och Nåd.

Rom. 4:25.	– Christus är för våra synders skull utgifven och för vår rättfärdighet uppväckt.
Rom. 5:13–21.	– Paulus bevisar arfsynden genom dödens välde öfver alla och nåden genom det eviga lifvet. Ty (v. 21) såsom synden har väldig varit till döden, så skulle ochk nåden väldig vara till evinnerligt lif genom Jesum Christum.
Rom. 6:1–4.	– Skola vi då blifva i synden, för att nåden skall öfverflöda? Bort det. Vi, som äro döde från synden, huru skulle vi ännu lefva i henne? Vi äro döpte till Christi död, och såsom Christus är uppväckt ifrån de döda, skole ock vi vandra uti ett nytt lefverne.
Rom. 6:23.	– Syndens lön är döden, men Guds gåfva är det eviga lifvet, genom Christum Jesum, vår Herre.
Rom. 7:19.	– Det goda, som jag vill, det gör jag icke; utan det onda, som jag icke vill, det gör jag.
Rom. 8:2.	– Andens lag, som lif gifver i Christo Jesu, hafver gjort mig fri från syndens och dödens lag.
Gal. 3:13	– Christus hafver förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vardt en förbannelse för oss. Ty det är skrifvet: förbannad är hvar och en, som hänger på träd.
Gal. 3:22.	– Skriften hafver allt beslutit (inneslutit) under synd, på det löftet skulle komma genom Jesu Christi tro, dem som tro.
Joh. 1 Ep. 2:1, 2.	– Mina barn, detta skrifver jag eder, att I icke skolen synda. Och om någon syndar, då hafve vi en försvarare när Fadren, Jesus Christus, den rättfärdig är. Och han är försoningen för våra synder; icke allenast för våra, utan ock för hela verldens.
Jac. 2:10.	– Om någon håller hela lagen och syndar i ett, han är saker till allt.
Joh. 6:35. (jmf. 4:14)original: 4:14	– Hvilken som kommer till mig, han skall icke hungra, och hvilken som tror på mig, han skall aldrig törsta. –
	Godet: törsten uttrycker hjertats lidande, hungern åter viljans svaghet, syndarens smärta öfver sin sedliga oförmåga. Med stillad hungern får den troende kraft, med stillad törst får han hjertats frid.
1 Joh. 1, 8.	– Sägae vi att vi hafva ingen synd, så bedrage vi oss sjelfva, och sanningen är icke i oss. – v. 10. Säge vi att vi ej hafve syndat, så göre vi honom till lögnare, och hans ord är icke i oss.

|116||119|

59. Döpelsen.

1 Cor. 10:2.	– Alla (våra fäder) blefvo döpte till Mose i skyn och i hafvet.
Col. 2:12.	– I ären begrafne med Christus genom dopet; i hvilken I ock uppståndne ären genom tron. – Anm. Marc:16:17 nämner tron före dopet. Här nämnes den efteråt, på det att ingen åtskilnad må vara. Fjellstedt.
1 Petr. 3:21.	– Dopet betecknas af syndafloden. Köttets smittor afläggas icke i dopet; detta är ett godt samvetes tillförpligtelse till Gud.
Joh. 1 Ep. 5:6.	– Jesus Christus kommer icke med vatten allena, utan med vatten och blod.
1 Cor. 7:14.	– Kristna föräldrars barn (äfven odöpta) äro helgade. Men
Marc. 10.13–15 lärer att baptisterne (lärjungarne) ej få förhindra barnen att komma till Jesus. Detsamma läres i
Math. 18:2–5:	Hvilken som undfår ett sådant barn i mitt namn, han undfår mig.

|120||121|

5960. Frihet.

2 Cor. 3:17.	– Der Herrens Ande är, der är frihet.
Gal. 4:24, 26.	– Hagar betecknar träldomen, Sara friheten ,= det Jerusalem, som ofvantill är.
Gal. 5:1.	– Blifven beståndande uti Christi frihet, och låten eder icke på nytt fångas under träldomens ok.
Gal. 5:18.	– I ären kallade till frihet, men låten icke friheten gifva köttet tillfälle!
Ep. till Philemon:	– Pauli rörande förbön för slafven Onesimus befaller intet, men beder att af kärlek förlossa slafvarne.
1 Petr. 2:15, 16.	– Gud vill att I skolen föregå andra med goda gerningar såsom frie, och icke såsom hafvande friheten till att skyla ondskan med, utan såsom Guds tjenare.
2 Petr. 2:18.	– Falske lärare lefva frihet, ändock de sjelfve äro förderfvets trälar.
Jac. 1:25.	– Den, som skådat in i frihetens fullkomliga lag och förblifvit deruti, ... han skall varda salig uti sitt görande.
Jac. 2:12, 13.	– Frihetens lag är kärlek och barmhertighet.
Jerem. 2:31.	– Hvi säger då mitt folk: vi äre frie, vi vilje icke mer till dig komma!
Jerem. 34:17.	– I hörden icke mig, att I måtten hafva utropat frihet, enhvar åt sin broder och sin nästa. Si, så ropar jag eder frihet ut, säger Herren, till svärd, till pest, till hunger och skall kringdrifva eder uti alla riken på jorden.

|122||123|

601. Qvinnan.

 

1 Tim. 2:9–15.	– Qvinnan skall icke pryda sig i församlingen, utan vara gudaktig. – Hon skall i stillhet lära sig, men icke sjelf lära andra (vid gudstjensten). Hon blef bedragen af ormen, men blifver dock salig genom sitt moderliga kall (äfven som ogift uppfostrarinna), om hon förblifver i tro, kärlek och helgelse.
1 Tim. 3:	– Biskopar och diakoner böra hafva hustrur.
1 Tim. 5:9–135.	Enkor under 60 år böra ej tjena församlingen och väl pröfvas. Unga enkor vilja gifta sig; hvilket de böra göra. De äro ock fåfänga och sqvalleraktiga.
2 Tim. 3:6, 7.	– Irrlärare innästla sig i husen och fånga syndbelastade qvinnor, hvilka alltid läras och kunna dock aldrig komma till sanningens kunskap.
Tit. 2:3–5.	– Huru gamla och unga qvinnor böra vara.
1 Petr. 3:1.	– Troende hustrur böra undergifvet inverka på män utan tro, icke med ord, men med vandel.
1 Petr. 3:3, 4.	– Deras prydnad skall icke vara utvärtes med flätadt hår, eller kringhängande guld eller kosteliga kläder, utan hjertats fördolda mskamenniska i en saktmodig och stilla andes oförgängliga väsende, det är kosteligt inför Gud.
1 Mos. 2:21–25. 1 Mos. 3:16.	– Qvinnan, Maninnan, skapades ur mannens hjerta, i sömnen, sedan han först lärt af djuren längtan efter en like. Ända till fallet var qvinnan mannens jemnlike. Hennes underdånighet en straffdom.
2 Kon. 22original: 2 (källa för ändring: 2 Kon 22:14):14.	– Huld, Sallums dotter,i Jerusalem, profeterade i Herrens namn för Josias' sändebud. – Samma namn, som Nordens Huld.
1 Mos. 12:17-20:3, 7.original: .	– Gud bevarade Sara för att ohelgas af främlingar. – Sara log åt Guds löfte både före och efter Isaks födelse.
Joh. 4:21–26.	– Jesus uppenbarade för den samaritanska qvinnan den framtidens hemlighet, som han ännu icke uppenbarat för sina lärljungar. Detta, oaktadt hon var en äktenskapsbryterska. Han uppträdde som Kristus för qvinnan förrän för alla män.
1 Tim. 2:12.	– Qvinnan får icke lära offentligen, men enskildt undervisa (Ap.G. 18:6) – och i Tit. 2:3 omtalas gamla qvinnor som »goda lärarinnor".original: lärarinnor"
1 Kor. 11:7.	– Qvinnan är mannens ära. – Godet: Om ett väsens högsta fullkomlighet består i att älska, så är dess ära att vara älskad.

|124||125|

612. Guds ord.

Ebr. 6:7, 8.	– Guds ord förliknas vid regn, som gör jorden fruktbar men en del jord bär ändock törne och tistlar.
Ebr. 4:12.	– Guds ord är lefvande och kraftigt och skarpare än något tveäggadt svärd; och går igenom, tilldess att det åtskiljer själ och ande, märg och ben, och är en domare öfver tankar och hjertans uppsåt.
1 Petr. 1:23.	– Guds lefvande ord är ett oförgängeligt utsäde, som nyföder menniskan och blifver evinnerligen.
2 Petr. 21:19. 20, 21.	– Akten på det profetiska ordet, likasom på ett ljus, som skiner uti ett mörkt rum, tilldess det dagas och morgonstjernan uppgår i edra hjertan! – Det skolen I först veta, att ingen profetia i skriften är af egen utläggning eller af mskomenniskovilja, utan de heliga Guds mskormenniskor hafva talat drifne af den helige Ande.
Jac. 1:21, 22.	– Anammen ordet med saktmod. – Görare, icke blott hörare.
Jac. 1:23, 24.	– De sednare förliknas vid en man, som ser sin bild i en spegel.
Uppb. 139:13.	– Hans (Christi) namn heter Guds ord.
Jerem. 22:29.	– O, land, land, land, hör Herrens ord!
Joh. 3:34.	– Ty den Gud sändt hafver, han talar Guds ord; ty Gud original: Gud gifver icke Anden efter mått.
Joh. 6:63.	– De ord jag talar till eder äro ande och äro lif.
2 Tim. 2:9.	– Jag lider i bojor, men Guds ord är icke bundet.

|126||127|

623. Guds rättvisa.

Ebr. 6:10.	– Gud är icke orättvis, att han förgäter edert arbete och den kärlek I hafven bevisat emot hans namn.
1 Petr. 4:5, 6.	– Efter Gud skall döma lefvande och döda, så har evangelium blifvit predikadt äfven för de döda.

|128||130||131|

64. Det ondas ursprung och väsende.

Joh. 1 Ep. 2:16.	– Allt det onda, som är i verlden, nemligenoriginal: memligen köttets begärelse, ögonens begärelse och ett högfärdigt lefverne, det är icke af Fadren, utan af verlden. Ty (1:5) Gud är ett ljus, och intet mörker är i honom.
Joh. 1 Ep. 3:8, 9.	– Den, som gör synden, är af djefvulen. Den, som är född af Gud, han gör icke synd: Guds barn kunna icke synda.
Jac. 1:13–17.	– Ingen säge, då han varder frestad: jag frestas af Gud. Ty Gud frestas icke af ondt; så frestar han ock sjelf ingen. Utan hvarochen frestas, då han lockas och drages af sin egen begärelse. Derefter, sedan begärelsen aflat, föder hon synden; men då synden är fullbordad, föder hon döden. Farer icke ville; all god och fullkomlig gåfva kommer ofvanefter från ljusets Fader, när hvilken ingen förvandling är eller omskifte af ljus och mörker.
Jac. 4:1, 2.	– Hvadan äro örlig och strider bland eder? Äro de icke deraf, af edra begärelser, som strida i edra lemmar? I begären och fån intet, I hafven afund och nit och kunnen intet vinna; I hafven intet, I striden och örligen, derföre att I icke bedjen.
Jerem. 2:19.	– Din ondska tuktar dig, dina afvikelser straffa dig.
Jerem. 6:19.	– Jag skall låta komma en olycka, deras tankars frukt.
1 Mos. 1:31.	– Och Gud såg på allt det han gjordtoriginal: gjodt hade, och si, det var allt ganska godt.
1 Mos. 3:7.	– Syndafallet. »I varden såsom Gud.» – Kunskapens träd var kosteligt, »efter det gaf förstånd». – v. 22: Si Adam är vorden såsom en af oss. Men han skall icke tillika äta af lifvets träd och lefva evinnerligen, – föreviga synden.
Joh. 3:20.	– Hvar och en, som illa gör, hatar ljuset och kommer icke till ljuset, att han gerningar skola icke varda straffade. – Godet: »Otron utgår icke från en intellektuel, utan från en sedlig princip». – Icke kunskapen, utan allenast gudsmedvetandet såsom tro, kan förbättra menniskan.
Jac. 1:13.Math. 9:2.	– Allt ondt af synden. Allt sjukdomshelande är tillika en syndaförlåtelse.

|132||133|

65. Menniskansn solidarisk inbördes och med Skapelsen.

Uppb. 7:1, 3.	– Det stora lugnet i naturen, medan Guds barn tecknas. »Gören icke jorden skada, eller hafvet, eller träden, sålänge vi besegle Guds tjenare på deras anleten».
Jerem. 49:12.	– Så säger Herren: Si, de, som icke förskyllt hafva att dricka kalken, de måste dricka den, och du skulle ostraffad blifva? Du skall icke ostraffad blifva, utan du måste ock dricka.
	Obs. Josua bok m.fl. När Israeliterne, utan miskund och på Herrens befallning, utrotade allt lefvande vid en seger, äro de att jemföra med naturkrafterna, hvilka ock härja skyldige och oskyldige på Herrens befallning.
Hezek. 21:3.	– Jag skall dräpa i dig (Israel) både rättfärdiga och orättfärdiga.

|134||135|

66. Guds kallelse till menniskan.

Jerem. 1:5–7.	– Jag utkoradde dig förrän du af modren född var. – Herre, jag duger intet till att predika, ty jag är för ung. – Säg icke: jag är för ung, utan du skall gå dit jag sänder dig och predika hvad jag befaller dig.
Jerem. 20:9.	– Mig föll i sinnet: Jag vill icke mer tänka på Herren och icke mer predika i hans namn. Men i mitt hjerta vardt likasom en brinnande eld, i mina ben innesluten, så att jag icke förmådde det lida och var hardt när förgången.

|136||138||140||141|

67. Judarnes Karaktersdrag.

1 Mos. 12:	– List: Abraham utgaf Sara för att vara hans hustrusyster.
1 Mos. 26: –	Likaså Isak och Rebecka.
1 Mos. 25. –	– Jakob aflockade Esau hans förstfödslorättoriginal: förtsfödslorätt.
1 Mos. 27. –	– Och likaså deras faders välsignelse, i förbund med Rebecka. Och ljög att Gud tillskickat honom villebrådet.
1 Mos. 29:3.	– Laban införde Lea i brudkammaren, beslöjad.
1 Mos. 30:3, 8.	– Afund. Rachel afundades Lea och gaf Jakob Bilha.
1 Mos. 30:9.	– Likaså Lea. Gaf Jakob Silpa – Se ff. – tvisten om alrunorna.
1 Mos. 30:32 ff.	– hist. Jakob öfverlistar Laban med fåren.
1 Mos. 31:	– Jakob ljög åter på Gud om fåren.
1 Mos. 31:19.	– Rachel stal sin faders husgudar. – Jakob stal Labans hjerta.
1 Mos. 31:35.	– R. gömde tjufgodset under sadeln och ljög för sin fader.
	– Förräderi: Simeon och Levi hämnades sin syster Dinas skymf sålunda, att de lockade Kananéerne att omskära sig under löfte om fred, men öfverföllo och dråpo de af såren värnlöse och plundrade deras stad.Ruben var medbrotslig. Derför öfvergick löftet omatt blifva Messias stamfader till fjerde sonen Juda, då äfven den äldförstfödde Ruben gjort sig skyldig till blodskam. Se härom kap. 49. Ruben och Juda vore ej med om att döda Josef.

|142||143|

68. Slägt och fädernesland.

Joh. 4:44, 45.

– Icke Judéen, der Jesus var född, utan Galiléen, der han uppvuxit, var Jesu fädernesland. Och der är en profet icke aktad.

|144||145|

69. Underverken.

Joh. 2:1–11.	– Kana.
Joh. 5:1–15.	– Bethesda. Godet: Jesu fråga: Vill du? gäller icke en önskan, utan tron. Den sjuke skall först sättas i en sedlig förbindelse med Jesu person, som är det sanna Bethesda. Han gick: uppfyllelsen. Detta och följande under i Judéen åtföljas hos Johannes af förklarande samtal: 17–47.
Joh. 6:1–15.	– De 5000 män. Godet: Jesus intog en familjefaders plats. Undret följde med tacksägelsen: derför fick intet förfaras. Spisandet här förebildar påskmåltiden, nattvardens instiftande och Herrens utgifvande af sig sjelf, lifvets bröd.
Joh. 6:16-original: :21.	– Jesus går på vattnet. Godet: »I samma ögonblick, som Jesus satte foten i båten, meddelade han åt densamma, såsom nyss förut åt Petrus, den öfver tyngd och afstånd segerrika kraft, som på ett så majestätiskt sätt trädde i dagen i hans person». I detsamma var fartyget vid landet – underbart framflyttad 10 à 15 stadier, = en fjerdedels svensk mil. »Denna verkliga herrskaremakt ställer Jesus upp mot det fåfängliga politiska konungadömet.» Hvarje frivillig rörelse af vår kropp är icke tyngdlagens upphäfvande, men väl en viljans segeroriginal: seder deröfver. Så mycket mer måste den gudomliga viljan, som allt verkar i alla, kunna frigöra materien från tyngdlagens herravälde.

|146||148||149|

70. Om döden.

Joh. 6:40.	– Hvilken, som tror på Sonen, han skall hafva evinnerligt lif.
Joh. 8:51.	– Hvilken, som bevarar mitt ord, han skall icke skåda döden till evig tid. – Godet: Tvifvelsutan förnekar Jesus såväl här, som annorstädes, att den troende ens skall undergå den lekamliga döden. Döden är, i egentlig mening, det fysiska och andliga väsendets fullkomliga upplösning. Men detta äger ingalunda rum med den troende i det ögonblick, då hans bröder se honom dö. Andligen och lekamligen är Jesus i detta ögonblick hans lif, och genom sin personliga gemenskap borttager han för den troende dödens udd. – Jmf. Stefani död.
Joh. 6:54.	– Den lekamliga uppväckelsen är hvarken en utvext på det andliga lifvet eller en deraf oberoende magisk handling; den är den andliga uppväckelsens herrliga fulländning, den åsyftade afslutningen af Guds verk: naturens återställelse och herrliggörelse genom nådens seger öfver synden. (Godet)
Joh. 6 v. 57.	– »Att äta Jesus (blifva i honom), det är, att med sig införlifva lefvande Gud och följaktligen att lefva.» Godet, – »Likasom naturens oändliga lif endast då blifver tillgängligt för menniskan, när det samlar sig i en frukt eller ett stycke bröd, så blifver ock det gudomliga lifvet tillgängligt för oss, när det inkarneras i Menniskans Son, i hvilken detta gudomliga menskligt genomarbetas och framställes. Sålunda blifver han för alla »lifvets bröd» genom tron.

|150||151|

71. Anden.

Joh. 3:5, 6.	– Utan en varder född af vatten och Ande, kan han icke ingå i Guds rike. Det som är födt af kött är kött, det som är födt af Anden är Ande.
Joh. 6:63.	– Anden är det som gör lefvande; köttet är till intet nyttigt. De ord jag talar till eder äro ande och äro lif.

|152|

72. De, som öfvervinna.

Uppb. 2:7.	– Få äta af lifvets träd i Guds paradis.
Uppb. 2:10, 11.	– Få lifvets krona, ingen skada lida af den andra döden.
Uppb. 2:17.	– Äta af det fördolda manna. – skall få en hvit sten och på stenen ett nytt namn, som ingen annan vet, än den det får.
Uppb. 2:26.	– Få makt öfver hedningarna, att styra dem med jernspira och krossa dem som lerkärl.
Uppb. 2:28.	– Jag skall gifva honom morgonstjernan.
Uppb. 3:4. 5.	– Vandra med mig i hvita kläder. Hans namn skall ej utplånas ur lifvets bok.
Uppb. 3:10.	– Bevaras för den kommande frestelsen.
Uppb. 3:12.	– Jag skall göra honom till en pelare i Guds tempel, han skall ej utgå derifrån, jag skall skrifva på honom Guds namn och mitt nya namn, och det nya Jerusalems.
Uppb. 3:21.	– Han skall sitta på Kristi thron.

|153|

73. Djurverlden.

1 Mos. 2. 1 Mos. 3:21.	– I paradiset voro alla djur mskansmenniskans förtrogna husdjur, åt hvilka hon gaf. Der fanns ej döden, ej rofdjuren. Omedelbart efter fallet följde döden: Gud gaf Adam och Eva kläder af döda djurs skinn.
1 Mos. 9:2.	– Efter falletfloden blef mskanmenniskan djurens tyrann och sjelf det största rofdjuret. Fruktans och rädsla för eder vare öfver alla djur – alla djur varsom lefva varda gifna eder till mat.
1 Mos. 2:14.	– Ormens förbannelse.
1 Mos. 9:9, 10. v. 15, 16.	– Guds förbund med mskanmenniskan slöts äfven med alla djur, icke blott med de tama, – med allt kött på jorden, – allt lefvande.