Anteckningar om och ur det fördolda lifvet

Lukuteksti

|I| |II| |III|

Anteckningar
om och ur det fördolda lifvet.

1 Helsingfors 14 Januari 1870.

|IV| |V| |VI| |1|

2 1870.

3 Mars 21.

4 I den treenige Guds namn. Fadrens kärlek, Jesu Christi nåd och den helige Andes delaktighet vare med oss alla. Amen.

5 Själarnas ursprung. Jag har i dag läst Jean Reynauds dialog mellan en fritänkare och en prest om »Den första menniskan». Resonnementet är temligen löst och otillfredsställande; har ej heller i sak något nytt, som ej andra sagt bättre och fullständigare förut, besynnerligen i vår tid Allan Kardec i hans pythargoreiskt-hedniska »Livre des Esprits», som han påstår vara redigerad och korrigerad af andar. Men af allting kan man lära något; så äfven af Reynauds bok. Han uppställer förut-tillvaron såsom en nödvändig utgångspunkt för tillvaron efter detta. Menniskoanden kommer från ett obekant fjerran och går vidare till ett lika obekant fjerran. Själarne (läs Andarne) utgå oskyldige ur Guds skapande hand och genomgå vidare en lång serie af exsistenser, bland hkahvilka jordlifvet är endast en. Arfsynden är ej från Adam, utan ett arf från förra exsistensers verksynd, der själarne fallit, pröfvats, lidit, förbättrats eller förhärdats. »Vi äro Adams barn, emedan vi äro syndare», – emedan den syndfulla mskligmenskligheten vid hvarje barns födelse drager till sig en redan förut fallen ande. Vi straffas för egna, icke för Adams synder. Huru skulle Guds rättvisa annars kunna straffa ett litet barn med så mycket lidande? – Huru skulle Guds vishet skapa ofullbordade verk? Och dock dör hälften af mskomenniskoslägtet i sin barndom. Och huru skulle de medfödda anlagen kunna förklaras utan förut-tillvaro?

|2|

6 Reynaud anmärker, att bibeln ingenstädes motsäger en förut-tillvaro, – att en sådan tvärtom antydes, såsom när Johannes Döp. säges vara den uppståndne Elias. Detta må lemnas derhän. Den första mskanmenniskan, är icke derföre den första skapade anden. Tvärtom läser man om goda och onda andars strid före mskansmenniskans skapelse – ja, fallet och synden funnos, enligt bibeln, till före Adam, som förleddes af en äldre syndare. Funnos nu goda och onda andar före Adam, hvarföre skulle det strida mot Guds ord att antaga en förut-tillvaro för mskomenniskoanden, – ja, att antaga alla andars gemensama ursprung och gemensama mål?

7 Der är – der synes åtminstone vara – en märkvärdig ljusblixt öfver en af de dunklaste gåtor. Astronomin har förflyttat jorden från skapelsens medelpunkt till ett obetydligt stoftkorn i verldsalltet. Verldarnas mångfald kan icke bestridas – bestrides ej heller af bibeln. Huru kan man då från detta stoftkorn utsträcka Christi försoning till hela verlden – till millioner ofantliga solar med deras invånare? Alla försök att förlika en sådan motsägelse slå fel, om man ej antager hela verldsalltets solidaritet och alla andars gemensama samband, gemensama utvecklingskedja. Men måste alla fallna andar i verldsalltet gå genom jordens trånga port framåt, så kunna de äfven blifva delaktige af Christi försoning, och då kan man förstå huru englarne i himmelen glädja sig öfver en syndares frälsning.

|3|

8 1870, Mars 22.

9 – Kan man således, genom att antaga andarnes kosmiska natur, förlika Christi försoningsverk med verldarnas mångfald – och någon annan förklaring torde svårligen finnas, – så återstår likväl att förlika detta mskomenniskoandens kosmiska väsen med bibelns lära om döden, uppståndelsen, verldens ände, domen och det eviga lifvet. I denna dunkla fråga bekänner jag min okunnighet. Men hellre än att förneka en enda bokstaf af Jesu Christi ord, må alla »kloka fabler» fara. Kan man ej uppvisa en otvungen öfverensstämmelse mellan detta ord och själarnas lif i verldsaltet, så må hellre detta senare anses för ett hugskott af filosofin.

10 Jorden i verldsaltet. Jag är öfvertygad derom, att den barnsliga föreställningen om jorden som verldens medelpunkt tillhör mskanmenniskan och icke Guds ord. Bibeln begynner i sin första rad med att förutsätta verldsaltet. »I begynnelsen skapade Gud himmel (elohim=himlarna) och jorden.» Läran om dessa himlar lemnas sedan å sido, emedan bibeln är en bok om mskansmenniskans synd och frälsning, således blott om jorden. Men dessa himlar – som innefatta både andeverlden och den synliga stjernverlden, ställas sedan två gånger af Christus sjelf som förutsättning till jorden. »Fader vår, som är i himlarna »(ούϱανοίoriginal: δϱανοί (källa för ändring: Fader vår (grekiska))=åter verldsalltet)», – »ske din vilja såsom i himlarna (hela ande- och sinneverlden), så ock på jorden». Det är besynnerligt, att mskornamenniskorna så länge efterpladdrat dessa höga ord och likväl kunnat föreställa sig, att dessa mäktiga himlar, der Gud bor, kunde vara endast små, betydelselösa bihang till jorden!

|4|

11 5 Moseb. 10:14 säger: »Himmelen och alla himlars himmel är Guds». – Nehem. 9:6 säger: »Gud har gjort himlarnas himmel och tillbedes af dess här». – Det vill synas, som skulle Guds profeter med dessa »himlars himmel» förstå den i och öfver alla stjernsystemer upphöjda andeverld, som utgör det synliga verldsalltets själ – Guds högsta skapelse. – »Säg icke: hvad är jag i den omätliga skapelsen?» (Syr. 16:15). Ty jag i min ringhet är dock en ande, en del af detta Guds högsta verk.

12 26/2 1878

13 Senare anmärkning. Den nyare astronomin är ense derom, att vårt solsystem rör sig framåt i verldsrymden genemot en gifven punkt i stjernbilden Herkules. Lika ense är man numera derom, att alla fixstjernor, alltså hela den synliga skapelsen, rör sig framåt i så omätliga banor, att deraf förklaras hvarför stjernornas skenbara inbördes ställning knappt märkbart förändrats sedan 2 000 år. Dessa banor kunna endast vara cirklar eller elipser och förutsätta alltså ytterst en gemensam medelpunkt, kring hvilken hela stjernverlden roterar. Men om nu denna medelpunkt vore en materiel kropp, måste den vara af en, äfven i jemförelse med de största fixstjernor så oerhördt stor massa, att den borde synas på de omätligaste afstånd. En sådan kan likväl icke upptäckas, eller ens anas. Den kan icke heller vara en mörk materiel massa, emedan detta strider mot skapelsens analogi, som säger oss att äfven de minsta solar lysa. Man kan alltså ej komma till annat resultat, än att verldsalltets medelpunkt är immateriel, kropplös, – det är, att hela skapelsen roterar kring en allsmäktig ande.

 

|5|

14 1870, Mars 24.

– Underbara händelser med barn.

1. Barnet i Nykyrka.

15 – I Finlands Allm. Tidning N:o 207 för d. 8 Sept. 1869 läses följande officiela meddelande från guvernörsembetet i Wiborgs län:

16 »Fredagen den 23 sistförvikne Juli försvann torpareenkan Lisa Tuittus, från Makula by och Nykyrka socken, ett år och åtta månader gamla barn Anna på ett underbart sätt från hennes närvaro, medan hon var sysselsatt med mjölkning af kor. Sagde barn, som var försvunnet i tre dygns tid, upphittades oskadadt, medelst ordentlig bya skallgång, uti ett på något mer än två versts afstånd beläget kärr ibland kullfallna träd, bakom en vidsträckt, med ljung tätt bevext hed, dit det ej med egna krafter kunnat komma. Händelsen troddes allmänt härröra af ett för tillfället inträffadt skydrag, hvilken förklaring dock är svår att antaga, enär väderleken, den dag barnet försvann, var jemn och vacker och något skydrag för öfrigt ej varsnades af någon.»

17 I Hfors Dagblad för d. 10 Aug. 1869 N:o 182 finnes samma händelse något utförligare skildrad enligt länsmannens rapport. – Lisa Tuittu biträdde att mjölka korna i sin husbondes gård och märkte dervid, att barnet, som hon ställt ifrån sig på marken, kröp ut under den åt landsvägen ledande stängda gårdsporten. Lisa tillsade då ett på gården varande äldre barn att återföra den lilla. Om en kort stund återkom det äldre barnet och berättade att den lilla ej stod att finna på landsvägen. Modren, som ej hunnit mjölka mer än en enda ko, skyndade att söka den lilla, men fann henne hvarken på vägen, eller i närmaste gårdar. Med lika liten framgång efterletades sedan barnet af byfolket under återstoden af denna och de två följande dagarna. Slutligen anställdes måndagen den 26:te ordentlig skallgång,|6| deri folk från 7 angränsande byar deltog. Då återfanns det försvunna barnet på det nämnda öde stället, dit jemväl fullvuxne personer hade svårt att framtränga. Barnet, som varit försvunnet i 3 dagar, sannolikt utan all föda samt utsatt för regn och nattkyla, fanns i sittande ställning, derifrån det med egna krafter reste sig vid de sökandes annalkande, och med begärlighet mottog bröstet, som räcktes det af en främmande qvinna, enär modren ännu ej hunnit anlända till stället. Huru barnet kunnat lefva i 3 dygn, utan att försmäkta af hunger och mattighet, och huru det kunnat komma till stället, der det hittades, är så mycket mera outgrundligt, som detsamma alltid varit mycket sjukligt och dess gång, äfven å slät mark, ännu var osäker och stapplande, likasom det ej heller ännu lärt sig att tala. Alla vore ense derom, att barnet ej omöjligt kunnat med egna krafter förflytta sig till det ställe, der det påträffades.

 

|7|

18 1870, April 17.

2. Barnet i Ingå.

19 – I Hufvudstadsbladet för d. 11 December 1869 läses följande:

20 »Tisdagen den 24 sistlidne November omkring kl. ½ 5 på e. m. gick Rådkila Mahrs bonden Nystens sexårige gosse ut på ’farstutrappan’, utan att så hastigt återkomma i stugan, som han borde. Föräldrarne sprunge ut, för att se efter gossen, som var spårlöst försvunnen. En stor förskräckelse uppstod. Hela husets personal sprang af och an, för att söka honom. Alla rum undersöktes många gånger, men förgäfves. Man begaf sig ut i byn, frågade och ropade efter honom, men ingen hade hört af, ingen sett den försvunne. Värdinnan eller gossens moder sade, att hon under sökandet efter den bortkomne, hade sett tvenne gossar, som ute på backen ropade ’Mahrs Ferde, Mahrs Ferde’, hvilka gossar värdinnan icke kunde igenkänna och som i ett nu försvunnit för hennes ögon. Man sökte gossen ända tills klockan gick till 9 på aftonen, och alla trodde att gossen var för alltid förlorad. Händelsevis kom värdinnan att åter gå in i ett rum, som redan flera gånger var genomsökt. Hon hörde ett dån som en susande orkan och fann gossen liggande sanslös framför sig på en säng, som kort förut blifvit uppbäddad och undersökt, ty man trodde att gossen skulle krupit in mellan sängkläderna och somnat. Den funna sanslösa gossen var fullkomligt torr om sina fötter, ehuru det hade snögat samma dag och man var fullkomligt öfvertygad om att gossen varit utom huset. Kommen till sansning, skall gossen, tillfrågad om hvar han hade varit, gifvit följande svar: ’Jag gick ut på|8| farstutrappan, och då kom en gubbe, som såg ut som pappa och hade mig att springa med sig, och jag tyckte det var ett ljust sken, som omstrålade oss, och vi sprungo så långt, att jag tror vi voro tretton mil härifrån, och slutligen tyckte jag mig ensam stå under stugufönstret och se mummo och Klara (systern) gå i stugan, och sen kom pappa och förde mig i kammaren.’ – Sedan gossen slutat sin berättelse, gingo de, som hört den, för att undersöka huruvida gossen hade varit under fönstret eller ej och funno spåren af gossens nya stöflar leda ifrån fönstret, men icke dit. Gossen är allt fortfarande sjuk och förmår förtära stort ingenting.»

21 – Så långt Hufv.stbl. På min begäran har kyrkoherden i Ingå Jakob Henrik Roos, psalmdiktaren, af alla känd som en samvetsgrann och om Guds rike nitisk man, kort efter tilldragelsen undersökt förhållandet och skrifver till mig den 4 Jan. 1870 från Ingå följande:

22 »Förrän jag besvarade ditt bref, ville jag skaffa mig så tillförlitliga underrättelser som möjligt om curiosum i Degerby och får nu meddela dig resultatet af mina undersökningar».

23 »Jag har vidtalat åtskilliga personer i byn, deribland gossens fader, och deras utsago samstämmer i hufvudsaken med referatet i tidningen. Gossen, som, då han anträffades, var het i kroppen och slapp i lemmarna, berättade följande dagen, på frågor, än att han sprungit med den främmande mannen visst 14 mil, än att han af denne genast blifvit införd i kammaren, men äfven att han stått utanför fönstret och derifrån åsett huru systern|9| gret och huru man sökte honom. – Är nu det uppgifna en verklighet, hvilket jag åtminstone ännu ej finner skäl att betvifla, så måste jag tro, att den gamle tusenkonstnären, som gerna rusar åstad så långt kedjan räcker, här åter bedrifvit sitt okynne.»

24 Några veckor senare har kyrkoherden Roos, under ett besök hos mig i Hfors, muntligen upprepat samma sin öfvertygelse och tillagt, att ifrågavarande bondefamilj vaär ett visserligen okunnigt, men ärligt folk, hos hvilka man ej hader anledning misstänka något svek eller önskan att väcka uppseende med en sak, som tvärtom gjordet dem mycket bekymmer.

25 År 1867 på sena hösten inträffade, som jag vill minnas i Qveflaks i Österbotten, en händelse, hvilken harde mycken likhet med tilldragelsen i Nykyrka, i det att nemligen ett två års gammalt barn på okändt sätt försvann och på tredje dagen derefter återfanns i en vild ödemark, oskaddt och muntert, efter att hafva tillbringat 2 nätter och 2 dagar i frost, regn, hunger och ensamhet.

26 Jag söker, men har ännu ej återfunnit de närmare detaljerna af denna tilldragelse. Det är den förunderliga samstämmigheten af dessa tilldragelser i så vidt skilda delar af landet, som närmast gifvit mig anledning att anteckna och såvidt möjligt, undersöka dem.

 

|10|

27 1870, Maj 18.

3. Andra tilldragelser.

28 – I Nykarleby stod intill branden 1858 ett större rödmåladt trädhus med frontespice nära torget. Det var på sin tid det första tvåvåningshus i staden (ehuru blott med sal och några smårum i frontespicen), och när det byggdes sade gamle rådman Forsberg: »åhå, nuförtiden nöjas ej menniskorna med jorden, de vilja nu klifva upp till himmelen». – Huset låg öfverst på en sluttning mot elfstranden och var på gårdssidan ganska högt med en stenlagd gård under fönsterna. – I öfra våningen satt en sommardag barnsköterskan med en treårig gosse vid ett öppet fönster åt gårdssidan. Medan hon vände sig om att tala med någon, klängde gossen på fönsterbrädet och föll ut genom fönstret. Der uppstod alarm, alla väntade att finna gossen krossad mot stenarna. Men han satt der ganska lugn och fullkomligt oskadad. När man frågade om han ej stött sig, svarade han: »nej, der var en liten snäll gosse, som tog emot mig, när jag föll». – Han hade sedan ej minsta känning af fallet, blef sedan sjöman, förde länge fartyg, var temligen skicklig, men opålitlig och, som det sades egennyttig. Gjorde slutligen ken konkurs, som ej ansågs samvetsgrann, och dog, efter misslyckade spekulationer, fattig vid 60 års ålder.

29 Hade nu denne gosse – kapten Aspegren, välbekant på sin ort – blifvit en Johan Banér, så hade man kunnat förklara ofvanstående skickelse. Men hans lif var sådant, att man har svårt att skönja en framtidsskickelse i hans räddning. Huru då tyda denna gåta? – Wi äre blinde tolkare af Guds hemlighetsfulla meningrådslag. Hvem af oss kan säga, om icke denne man, som en engel räddat i späda barndomen, dock behöfdes, för att, omärkligt för oss, ingripa i tingens ordning härnere?

 

|11|

30 1870, Sept. 22.

4. Barnet i Teisko.

31 – Från Teisko kapell i Tavastland berättas till Tamp. Sanomat följande ovanliga händelse, hvarom står att läsa i Finlands Allm. Tidn. för den 5 Juli 1870:

32 »Den 1 Juni 1870 om aftonen afsändes från Kalalahti torp en femårig flicka, jemte hennes äldre broder, att afhämta kreaturen från skogen. Gossen återvände snart och medförde kreaturen, men flickan hade förvillat sig. Föräldrarne råkade i ångest och begåfvo sig genast på spaning, hvilken med all ansträngning verkställdes hela natten, men utan resultat. Man sände bud till närmaste byar, folk samlade sig såsom till skallgång, och man fortsatte spaningarne i sex dygn utan uppehåll, men allt förgäfves; man hade redan förlorat hoppet och trodde, att barnet blifvit ett byte för rofdjur. Men den 8:de i månaden inträffade, normaliseringoriginal: inträffade, att några små fiskande gossar vandrade i de öde nejderna och till sin förvåning sågo ett litet barn vandra omkring i linnet. De förhjelpte barnet genast till närmaste bebodda ställe, hvarifrån föräldrarna snart erhöllo underrättelse härom. Då man sedan frågade af barnet huru det i skogen erhållit föda, belef svaret, att det nog haft sur mjölk, men icke bröd. Händelsen är i sanning ovanlig, då barnet i blotta linnet och alldeles utan mat och utan vårdare varit ensamt i skogen 6 dygn och 18 timmar. Flickan håller dock på att komma till krafter igen, ehuru hon är mycket försvagad. Besynnerligast af allt är, att hon icke dog af köld, ehuru det natten mot pingst var så sträng kyla, att marken blef isbetäckt.»

 

|12|

33 Sept. 23.

5. Skickelse.

34 Den 18 Juli förkunnades påfvens ofelbarhet offentligt i Rom, under åskans vreda dån från himmelen. Alla tänkande och dock fromma katholiker hade med fruktan och afsky sett denna nya dogm utvecklas på ett servilt och bundet kyrkomöte, som på alla sätt bearbetats med lock och trug. Vi protestanter i fjerran sågo katholicismens fara så klart, att vi tyckte ett barn bordt begripa den. Men Herren hade så märkvärdigt slagit med blindhet de slugaste ränkmakare på jorden, jesuiterne, att de allena ej insågo faran och hädelsen af en sådan dogm, och alltså gick den igenom, på det att Guds rådslag måtte förverkligas och påfvedömet uppnå sin högsta spets vid samma tid, som dess slutliga fall var nära förestående.

35 Samma dag förkunnades Frankrikes krigsförklaring i Berlin, hvaraf den närmaste följden blef Roms utrymmande af fransmännen och dent verdsliga påfvedömets fall, sedan numera italienska trupper den 20 Sept. inryckt i Rom. Det är sällan man ser handen ur det fördolda så tydligt framträda att göra de vises klokskap till dårskap.

36 Hela detta krig bär förvånande drag af en högre skickelse. Napoleon III:s sedelösa och Ernest Renans gudlösa Frankrike måste i grund omstörtas, för att Guds dom skulle blifva uppenbar, det ruttna förgås och menniskorna läras, att makt och vetenskap äro intet, der Gud ej får äran. Deposuit potentes de sede. Skall det behöfvas ett Paris i ruiner, för att inpregla Guds namn i menskornas hjertan? – Äfven Preussens tid skall komma, när den som gripit till svärd, skall med svärd förgjord varda. Herre, gör oss dårar vise af dina domar!

 

|13|

37 Okt. 14.

6. Barnet i Haapavesi.

38 – Den 7 Sept. 1870 på aftonen gick budkafle kring byarne i Haapavesi socken, att en 4–5 årig gosse redan dagen förut försvunnit från Wiinala hemman, grannarne hade fåfängt sökt honom. Den 8:de på morgonen voro ock mer än 50 man samlade på nämnde hemman och började under rättarens ledning spana efter barnet. Letandet fortgick hela dagen, och mot aftonen återvände man till hemmanet utan hopp och i den tro, att barnet dött, så mycket mer, som det regnat starkt natten förut. Den del af manskapet, som återvände från kyrkotrakten, fortsatte ännu under återtåget sökandet i behörig ordning och fann barnet på en mosse ungefär 2 verst från hemmanet och ännu vid lif, med en liten knif i handen och klädt blott i en skjorta och söndrig mekko. Mer än två dygn hade den lille varit i skogen.

39 Finlands Allm. Tidn. N:o 232 för d. 7 Oktober.

 

40 Oktob. 23.

7. Barnen i Nurmis.

41 Från Nurmis socken i norra Karelen skrifves till Tapio, att en skogvaktares 6:åriga flicka och 4:årige gosse den 7 September, modren ovetande, begifvit sig i skogen och förvillat sig der. Byns folk sökte dem inemot tvenne dygn, och barnen hittades omsider friska och oskadade på ett svedjeland, 4 verst från deras hem. Wäderleken var kall, och barnen kunde dock friska återföras hem.

42 Hufv.stadsbladet d. 22 Okt.

 

|14|

43 Nov. 14.

8. Järtecken.

44 – I Björneborgs Tidning för d. 29 Oktober (Hufv.st.blad 2 Nov.) läses: »Måndagen den 24 dennes, kl. emellan 10 och 11 på aftonen uppgick öfver vår stad ett utomordentligt vackert, men tillika hemskt naturfenomen. Dagen hade varit mild och solig. Mot qvällen, klockan 3 (8?) tiden syntes å vestra himlahvalfvet en ljus, vacker rodnad uppstiga. Detta sken steg allt högre och högre, och sedan såg man nästan i ett ögonblick detsamma förvandla sig i strålar af de vackraste regnbågsfärger, hvilka, uppstigande i öster och vester, mötte hvarandra, gående tvärs öfver hela himlahvalfvet. Denna vackra syn räckte i 4 minuter. Derefter försvunno strålarne, och midtpå fästet bildade sig en i gult skiftande hirt ring, lik en krona, derifrån återigen breda och mångfärgade strålar utbredde sig i alla väderstreck, hvilka voro så tätt intill hvarandra, att knappt en enda stjerna deremellan kunde skiljas. Anblicken häraf var högst vacker och anslående, och enhvar, som antingen på en gata eller en öppen plats var i tillfälle att häraf blifva en åskådare, skall erkänna sig aldrig hafva sett någonting dylikt. Gamla personer påminna sig, att ett ungefärligen dylikt fenomen inträffat några tider före stadens alltförstörande brand 1852. Också kort före det stora krigets utbrott 1854 sägas å himmelen tecken af enahanda slag hafva varit sedda. De strålande flammornas färg öfvergick småningom från ljusgul till ljusröd, och snart syntes fenomenet erhålla en än vidare utbredning, eller snarare fördelning i flockar, hvilka voro likasom i bortflyende|15| mot söder, sydost och vester, der de öfvergingo till en allt mörkare färg och slutligen, fullkomligt blodfärgade, försvunno som aflägsna böljor under horizonten. Öfver omgifningen utbreddes härvid ett hemskt sken, ungefär som om en större eldsvåda försiggått i grannskapet. Kort efter att det röda skenet försvunnit, såg man, att ett vanligt norrsken slog sin båge högst öfver himlahvalfvet, men detta varade ej länge, och snart antog natten åter sitt vanliga utseende.»

45 Detta fenomen observerades äfven i Helsingfors samma dag kl. 6–7 på aftonen mycket praktfullt, såsom ett rödt sken öfver hela himlahvalfvet, men ingen vårdade sig att deröfver lemna någon beskrifning i tidningarne (Jag såg det icke, jag hade den timman föreläsning). – S. d. observerades i Athén ett ovanligt praktfullt nordsken, åtföljdt af jordskalf.

46 I Österbotten (Munsala), der norrsken äro så vanliga, väckte ett sådant natten mot d. 15 Oktober en särskild förvåning. A. Svedberg skrifver härom i Hbl. för d. 2 Nov: »På aftonen den 14:de märktes i nordvest norrsken, hvilket med sitt vanliga gulbleka sken sträckte sig från horizonten ända nära Zenith, men i midten af detta ljusbleka sken företedde sig en strålknippe af en bjertare röd färg – den var nästan purpurfärgad – hvilken, i likhet med det öfriga norrskenet, stundom utvidgade sig och stundom sammandrogs. – I går afton (d. 20 Okt.) företedde sig samma fenomen, men nu starkare från nordost. Äfven vid detta tillfälle bemärktes i midten en dylik strålknopp af rödaktigt sken.»

 

|16|

47 Nov. 21.

48 I Götheborgs Handels o. Sjöf. Tidning läses:

49 »Aldrig i mannaminne hafva menniskorna sett så underbara syner på himmelen, som under året 1870. Wi hafva från flera håll hört personer berätta, att de omisskänneligt sett sommarens och höstens krigstilldragelser symboliskt framställda i skyarna. Molnen hafva gestaltat sig till örnar, franska och preussiska, som, jagande öfver himlahvalfvet, kämpat med hvarandra. En dag i Augusti månad skymdes solen af ett moln, hvars konturer så fullständigt återgåfvo den franska örnens, som om en konstnärs hand hade format det. Skyar, liknande bevingade genier, omgifna af en underbar strålglans, hafva skådats af andra. Fästningar och kasteller, zuavermössor och pickelhufvor hafva varit vanliga företeelser på himmelen. Derefter hafva vi bevittnat norrsken af utomordentlig styrka och egendomligaste färgprakt, norrsken, som sträckt sig öfver en stor del af den norra jordhalfvan med flammor, som någon liknat vid hugg af bilor, för hvilka himlen remnat, – norrsken, som Siciliens och Greklands invånare med egna ögon skådat och som i det sednare landet beledsagats af jordstötar.»

50 »I går afton, skrifves bl. a. från Tours den 25 Oktober, sågo vi ett norrsken af utomordentlig prakt. Fenomenet började kl. ½ 7 och fortfor med skiftande faser till inemot kl. 9. I ett ögonblick syntes halfva himmelen upplyst, och mot norr, midtur ett djuprödt flämtande sken framträdde gula ljusstrimmor, som i solfjäderform uppstego till 60 à 80 graders höjd. En stor mörk sky från nordvest ställde sig slutligen framför medelpunkten|17| af de spelande flammorna. Skyn kantades af ett ljus, som på hans ena sida var helt olika ljuset på den andra. Detta gjorde ett högst eget intryck. En af stadens äldste invånare berättade mig, att man i Tours icke sett något norrsken sedan 1847, och då ansågs det som förebudet till vigtiga händelser. År 1848 kom revolutionen. Nu betraktar Tours’ befolkning tecknet på himmelen som ett säkert förebud till tyska härens nederlag.»

51 Från Versailles skrifves den 26 Okt. till Augsb. Allgem. Zeitg: »Herren Gud sänker från molnen sin blodröda krigsmantel. Nästan det vigtigaste, som passerat sedan parisarnes utfall i fredags är ett underbart skönt norrsken, som i går afton strålade från himlen. Med en sällsynt ljusintensitet sträckte det sig från nordost till vestnordvest, hvarest den röda färgen var djupast och mest liknade purpur. En anblick af hänförande effekt åstadkoms af de med matt ljus genom den röda färgen skimrande stjernorna. Naturligtvis frambragte fenomenet under nuvar. krigiska förhållanden bland soldaterne och de i högsta grad bigotta invånarne i Versailles en högst egendomlig stämning. Öfverallt såg man folk stå tillsammans i grupper, samtalande om fenomenets betydelse i afseende på kriget, hvilka samtal för det mesta gingo ut på, att ännu återstod ett betydligt blodbad. Första tanken, när rodnaden begynte, var att några byar uppgått i lågor; andra trodde, att det var staden Argenteuil, som brann.»

52 – I Metz har man beundrat samma naturfenomen och gifvit det samma tydning.

 

|18|

53 Dec. 27.

9. Profetian i Blois.

54 – Följande notis har från en rad af utländska tidningar funnit väg äfven till våra:

55 »Mäster Pierre Turrel, en filosofisk astrolog, har på sin tid profeterat om ’dens lif, som skulle rädda Frankrike’.original: Frankrike’ Märkvärdigaste af de många förutsägelser, som nu ihågkommas och tillämpas på nutidens tilldragelser, är likväl profetian i Blois. Hon förkunnades år 1808 af en ursulinernunnaoriginal: ursulinernunnan, som förespådde svåra uppståndelser i Blois åren 1848 och 1870. Det, som gifver ett särskildt intresse åt dessa förutsägelser, är, att en del af profetian för 1848 verkligen slog in. Constitutionel, som offentliggör profetian, anmärker, att detta förklarar dess stora namnkunnighet på orten. Det vore i Frankrikes intresse önskligt, att äfven den sednare delen måtte lika mycket slå in, ty sedan nunnan förutspått svåra uppståndelser i Frankrike år 1870, förutsäger hon, i likhet med astrologen, ’ankomsten af Frankrikes räddare’, tilläggande, att landet icke väntade honom. Åtskilliga punkter i denna profetia äro egendomliga nog, då man erinrar sig dess ålder. ’De stora olyckorna’ skola börja efter medlet af Juli och före vinskörden. De skola särskildt komma att i vidsträckt mån drabba hufvudstaden, der det blir en förfärlig strid och ett ohyggligt slagtande. Både goda och onda komma att falla i striden, ty alla män bli kallade att deltaga deruti; endast de gamla slippa undan. Tiden, tillägger hon, blir kort, ty männen komma tillbaka för att sluta vinskörden. Undertiden erhållas inga andra nyheter, än genom enskilda bref.|19| Tre kurirer skola anlända till Blois. Den förste skall förkunna, att allt är förloradt. Den andre skall hafva för mycket brådt för att stadna, och den tredje, som kommer med eld och vatten, medför goda nyheter. Ett Tedeum kommer att sjungas, hvars make man aldrig hört. ’Det blir icke för honom, som regerade först’, utan för den räddare, som blifvit Frankrike beskärd. Prinsen skall icke vara der; man skall begifva sig ut att söka honom, och sedan han uppstigit på thronen, skall Frankrike i tjugu år vara fredligt och lyckligt.» – Anm. Berättelsen om denna profetia cirkulerade inom europeiska pressen i början och medlet af Oktober 1870.

 

56 1871. Jan. 22.

10. Fångne andar.

57 Alla, utom de gröfste materialister, erkänna tillvaron af ett andeväsen inom menniskan. Men detta gåtlika väsen får endast i kristendomens ljus sin rätta förklaring.

58 Om vi betrakta hvarje mskamenniska såsom en fången ande, belastad med kedjor, i hvilket nytt och förunderligt ljus står ej då hela mskligmenskligheten! Stundom, när jag stått i en stor samling af mskormenniskor, – såsom i London och Paris, der jag stått midti en skara af 2 eller 300 000konsekvensändrat/normaliserat på samma plats, – har denna tanke varit af en gripande storhet. Der de flesta sågo massor af kött, såg jag massor af lefvande andar, hvar och en släpande på sin kedja. Och när man betänker, att hvartenda af dessa myriader väsen, skapade för friheten och trälande under synden, är olikt alla andra i sina gåfvor, fastän likt alla andra i sintt ursprung och sin bestämmelse, och att hvartenda af dem bär inom sig en andeverld, – hvilken mångfald och hvilken enhet!

|20|

59 Daniel, i sitt 10:de och 11 kap., talar om Persiens och Babyloniens »furstar» eller skyddsandar. Svedenborg förklarar dessa såsom kollektiva andeväsen, sammanfattande i sig ett helt folks andliga personlighet, och antager en dylik kollektiv ande för hela mskligmenskligheten. Joh. Uppb. talar till de sju församlingarnes englar som till kollektiva personligheter. Samma uttryck förekommer ofta både i Christi och profeternes ord. Detta kan icke vara ett blott talesätt. Det måste innebära, att en mängd andar kunna likasom sammansmälta till en och likväl icke upphöra att vara enskilde individer, hvar för sig. Det är en villa från sinneverlden, att vi tänka oss andeväsendet hos mskanmenniskan begränsadt på samma sätt, som hennes kropp. Anden är till sin natur obegränsad och kan derföre sammanflyta med andra, utan att dervid förlora sig sjelf. Om redan i äktenskapet två mskormenniskor kunna blifva »ett kött», huru mycket mera kunna två eller flera andar blifva en ande! Spår deraf synas ofta i jordlifvet, fastän man sällan gifver akt derpå. Ofta meddela sig tankar och känslor från den ena mskanmenniskan till den andra utan ord eller yttre anledning. Man »kommer på samma bröllopp», säges det då. Ofta ila samma känslor och föreställningar sympathetiskt genom ett helt folk eller ett helt tidehvarf. Hvarje association för ideala eller andliga ändamål hämtar deraf sin styrka. Kyrkan och församlingen i deras kristliga sanning äro ingenting annat, än sådana kollektiva andeväsen. Och bönen får en förundransvärd kraft, när de troende bedja gemensamt om samma sak.

|21|

60 Men fångar äro vi dock alle i köttet. Vore vi icke fångar, hvartill behöfdes då Christus förlossaren? Kroppen, den yttre omklädnaden, kan icke från början ha varit en boja. Annars kunde icke Paulus säga i 2 Cor. 3:18: »Vi varda förvandlade i samma beläte från den ena klarheten till den andra, såsom af Herrens ande.» Och förklaringen läses i 1 Cor. 15:40: »De himmelska kropparnas herrlighet är en annan, än de jordiskas. Det fås en sinnlig och uppväckes en andlig kropp. Det sinnliga är det första, sedan det andliga.» – Samt i Fil. 3:21original: Filem. 3:40 (källa för ändring: Bibeln): »Vår skröpliga lekamen förvandlas lik Christi förklarade lekamen.»

61 Andens fångenskap och strid emot köttet är helt och hållet ett syndens verk. Men emedan syndafallet har skett inom anden, förrän det skedde i köttet – såsom äfven en syndens makt fanns till före ondskanoriginal: onskan – så är det klart, att anden sjelf har förskyllt sin boja och med sitt fall pålagt densamma hela den jordiska skapelsen. Man måste vara förunderligt blind i all kunskap om andens natur, för att kunna förneka arfsynden på den grund, att jag är oskyldig till mina fäders missgerningar. Jag kan ju ej lösrycka mig från hela min rot. Jag ingår som en lem, en gren, i hela den kollektiva ande, som kallas mskligmenskligheten. Jag bär i mig hela dess första höghet, dess fall, dess kedja och dess eviga längtan efter förlossning. Och Christus förlossaren fordrar blott, att jag skall i mig upptaga honom, den nya mskanmenniskan, för att dö bort från den gamla. Lofvad vare Gud vår Fader till evig tid för sin kärlek i Christus Jesus, af hvilken vi äre rättfärdiggjorde i tron, Gud Fader till ära.

 

|22|

62 Jan. 23.

11. Frankrikes öde.

63 Liksom hvarje kristen, oberörd af den politiska fanatismen, betraktar jag kriget och Frankrikesoriginal: Frankkrikes öde såsom en verldsskickelse ofvanefter.

64 Min blick är skum och förvillad af mskligamenskliga lidelser: jag kan icke genomtränga händelsernas innersta grund; än mindre vågar jag döma folken eller tillmäta mig att utgrunda Guds rådslag. Jag endast förbidar med en bäfvande uppmärksamhet händelsernas utveckling; och går Frankrike under, trots alla de böner vi höjt för dess räddning, trots alla de sympathier vi egna dess numera (efter mskligmensklig synpunkt) rättvisa sak, så måste jag deri erkänna Guds dom. Det är lätt för en främling, som icke blöder, icke lider, att erkänna historiska fakta; men de kristna i Frankrike måste, blödande och lidande, erkänna detsamma.

65 Går Frankrike under, så måste jag deri erkänna en straffdom, ty »Gud är en arfherre öfver alla hedningar» (Ps. 82:8), och om Paris säger Zephania (2:15): »Detta är den lustiga staden, den så säker satt och sade i sitt hjerta: Jag är det, och ingen mer! Ack, huru är hon så öde vorden!» – Jag måste då minnas, huru all vår tids hedendom, all gudsförnekelse, all last och allt syndens öfvermod har hopat sig uti detta land, och särskildt i denna stad; och de rättfärdigas bön deri har ej kunnat afvända syndens öfvermått. Jag måste bekänna, att Guds dom slår till jorden denna »heliga stad", som V. Hugo hädiskt benämner den och som ännu i början af sin belägring triumferande uppreste gudsförnekaren Voltaires afgudabild. Förgäfves söker jag i alla Paris’ och republikens proklamationer Guds namn, eller dock (efter Guds namn|23| så ofta kan missbrukas af skrymtare) en förtröstan till Herren Gud, hjelparen och hämnaren. Jag finner der endast två gudar: folket och republiken, som skola göra allt. De vanmäktige! Likasom icke Herren hade dem i sin hand som bräckliga rön, dem han efter behag sönderbryter! Ännu i den dag, som är, står Paris med obrutet högmod, icke bekännande sin omätliga syndaskuld. Derifrån höres hvarken Guds åkallan eller Ninives säck och aska vid profetian af Jonasa, och denna stad skulle ej falla!

66 Men i straffdomen, hur hård den må drabba – och Gud vare oss alla nådig, ty vi hafve alle förskyllt hans vrede! – der ligger dock utan allt tvifvel en oändelig nåd. Frankrike skall icke utgå förklaradt (transfigurée), som Jules Favre likaså hädiskt uttryckte sig, utur denna strid, men förkrossadt, förödmjukadt inför sin Gud och Frälsare, och deruti, endast deruti, ligger hoppet om en återupprättelse.

67 Preussen är nu Guds ris öfver ett upproriskt folk, Assyriens hand öfver Juda. Men när man läser Esaias profetior mot Ninive och Babylon, må sjelfva riset darra, att icke det också må sönderbrytas under hämnarens starka hand. Tyskarne utså nu en sådan skörd af hat och förbannelse, att dene, efter mskligtmenskligt sätt att se, skola i flera slägtleder efter hvarandra digna under de blodskulder, hvilka de nu samla öfver sitt hufvud. De strida omedvetne som Guds redskap, ty deras sjelfviska mål är högmod, plundring, och inkräktning: hvilken dom måste ej följa åter för dem! Och så drabbar Guds straffdom en förirrad verldsande i sjelfva dess hufvudhärdar.

 

|24|

68 Januari 27.

12. Paris.

69 – Man börjar alltmera skönja Belzasars hand på Paris’ murar: Mene, mene, thekel upharsin! JagDu är vägd och befunnen alltför lätt!

70 Det är: Du har bolat med alla jordens konungar och folk; hvar äro nu dina många tillbedjare, som hämtat från dig sin visdom, sin tro, sina seder, sina afgudar, och snitten på sina kläder och reglorna för sitt omoderna lefnadsvett? För tre och ett halft solhvarf tillbaka voro de alla församlade för att knäböja för din storhet, din makt, din rikedom och dina behag. Kejsare, konungar, furstar kommo att förhöja dina triumfer, och på din thron satt förhäfde sig en inkräktare utan heder och samvete, som log, när du i ruset af verldens rökoffer glömde att ransaka ursprunget af hans makt. Du utsökte bland alla jordens håfvor det läckraste och det yppigaste; intet var nog godt och nog yppigt för dig: Chinas blommor, Japans silke, Indiens rökväerk, Brasiliens diamanter, allt låg somför dina fötter, som verldens tribut. Du håfvade guld, du frossade lustar. Skökorna uppträdde som furstinnor, gudsförnekarne som orakel. Du sade, såsom fordom Ninive, såsom fordom Babylon, Tyrus, Rom: ho är min like? Min thron är evig, och min rikedom hafver ingen ände.

71 Du dåre! För mer än tvåtusen år sedan har Herren talat till dina föregångare genom sina profeter och förutsagt ditt öde: Om du än vore så hög som himmelen, vill jag nederstörta dig ända till afgrunden, på det du må veta, att all makt, all ära, all visdom är Herrens din Guds, som dig söka skall på sin vredes dag.

72 Och se, den dagen är kommen öfver dig|25| såsom en snara, medan du ännu så säker satt och rökte för dina afgudar. Härjaren från norden har, sänd af Herren, slagit dina härar, ödelagt ditt land och kringhvärft dina murar. I mer än fyra månader har du nu, droppe efter droppe, nödgats töma smärtans och smälekens bittra kalk. Döde ligga de brokiga hedningar, hvarmeddem du uppställde i dina krigshärar som skråpukar för de skådelystne. Dina sköna lustgårdar, dina praktfulla sommarpalatser, dina herrliga parker ligga rundtomkring i ruiner. Maktens thron är kullslagen, och inkräktaren är en maktlös fånge. Dina rika frossare och slösande vällustingar äro förströdde med deras fala qvinnor, fala lycksökare, falske spelare och fåfänge verldstjenare. Du, som gapade efter nytt kring alla länder och haf, sitter nu inspärrad såsom i en ödemark med en jernmur omkring dig och nödgas anlita luftens dufvor och ballonger om en sällsynt förbindelse med den öfriga verlden. – Du, som, mätt af njutningar, valde bland alla verldsdelars kräsligheter, nödgas nu, fattigare än skogens vedhuggare, stilla din hunger med hästar, åsnor, hundar, kattor och råttor. Du, som doftade af de utsöktaste vällukter och uppfyllde verlden med dina parfymer, som skulle vara från Paris, för att vara äkta och dyra, – du är nu ända in i dina finaste salar uppfylld af med lukten af hästkött och stanken af all orenlighet. – Du, som i dina romaner och dina theatrar framsökte diktade rysligheter från alla länder och folk, för att finna retmedel för en förslappad smak, finner nu utom och inom dina egna murar en verklighet, som i fasor öfvergår dina romanskrifvares djerfvaste inbillningar. – Den som hånlog åt kristendomen och lopp efter Rénan med alla hans vederlikar, såsom efter nya profeter uti förnuftets tidehvarf, och som var öfver ingenting så stolt som öfver din egen ära såsom civilisationens medelpunkt och »heliga stad», – du har nu blifvit ett ögonvittne|26| till denna civilisations frukter, och öfver dig sträcker de kristnes förnekade Gud sin allsmäktiga arm till straff och till bättring. Du har störtat dina konungar och alla dina regeringar, emedan du i ditt högmod icke velat underkasta dig den fria lydnadens pligt, utan lupit efter en tygellös frihet, och du nödgas nu böja din nacke under en fiendes hårda ok. Du nödgas ödmjuka dig för svärdet, efter du icke velat ödmjuka dig för Gud och hans lag. Din ära är vorden till spott och hån; du är vorden fattig, hungrig, naken, förtrampad, och efter all din vällefnad i öfverflödets sköte faller nu armodet öfver dig såsom ett askregn, och du fryser och förblöder öfvergifven i den obarmhertiga vinterns ödsliga snö!

73 Detta är domen. Herre, låt nåd och barmhertighet följa efter din stränga rättfärdighet! Miskunda dig dock, för Jesu Christi skull, öfver dessa många, många tusende, som i sina villor och sin blindhet syndat emot dig och förtjent din hemsökelse, men ibland hvilka dock finnas äfven månge af dina trogne bekännare, som nu i nöden bedja för sina olycklige bröder! Alle äro vi blinde syndare och intet annat värde, än straff och dom efter din stränga rättvisa. Så förbarma dig nu öfver oss alla och fräls oss af synd och nöd, och låt dina domar lända oss alla till bättring och evig hugnad för vår Frälsares skull. Amen.

 

|27|

74 Januari 27.

13. Nemesis Divina 1.

75 – I April månad 1871 begåfvo sig två tjuguårige ynglingar en söndag att stjäla i ett aflägset torp i Lappajärvi socken i Österbotten. Detta skedde, medan torpets invånare voro i kyrkan. Medan ynglingarne derefter voro på gården sysselsatte att gömma sitt byte, råkade en äldre qvinna passera der förbi. Fruktande att hon skulle angifva dem som tjufvar, störtade de öfver henne och mördade henne samt släpade den döda kroppen under en dikestrumma i närheten. Sålunda fanns intet vittne till stölden och mordet. Emellertid länkade försynen händelserna på följande sätt.

76 En gubbe var i den näraliggande skogen sysselsatt att vittja sina utlagda snaror. Då han kom till en sådan, lyckades det en i snaran insnärjd hare att rycka sig lös snaran och fly undan fångarens händer. Haren sprang förut och gubben efter. Men besvärad af den medsläpade snaran, tog haren sin tillflykt just under den dikestrumma, der det ännu icke stela liket nyss förut blifvit gömdt. Således upptäcktes mordet genast, och detta var så mycket mera lyckligt, som på den förut bara marken den dagen fallit snö, hvilken redan följande natt töade bort. I den nyssfallna snön kunde man följa mördarnes spår med den framgång, att de upptäcktes. Det ena spåret var efter stöflar, af hvilka den ena befanns vara mycket snedgången och den andra visade i snön märket efter ett hål på sulan. På denna beskrifning igenkände en gosse sina stöflar, dem han qvällen förut lånat åt sin kamrat, den ene af mördarne. Ett annat spår ledde till en äng, der tjufvarne gömt i|28| buskarne en säck, fylld med byte från torpet. Denna säck var ombunden med ett nytt, brokigt strumpeband, som den andre mördaren några dagar förut erhållit af sin mor och hvilket derföre af personer i hans hemgård igenkändes. Med denna underbara bevisning lyckades man få mördarne efter andra ransakningen öfverbevisade, sedan målet engång varit återförvisadt från hofrätten till ny ransakning.

77 (Wasabref i Hufvudst.bladet för d. 25 Jan.)

 

78 Febr. 27.

14. Treenighet.

79 – »Ingen hafver någon tid sett Gud, allenast Sonen känner honom, och ingen kan känna Fadren utan att känna Sonen.»original: Sonen. – Så må vi icke tillmäta oss att vilja utgrunda den stora Guds hemlighet, som kallas Treenigheten, ty der halta alla våra forskningar, alla våra liknelser. Men till de bespottare, som i sin blindhet säga: det är höjden af oförnuft att tala om en treenig Gud, till dem må vi väl våga ett ord i sjelfva den förnuftiga forsknings namn, som är deras afgud, och säga: är ett treenigt väsen otänkbart, hvad är då menniskan, hvad är du sjelf?

80 Ty alla forskningar om mskansmenniskans väsen leda allt klarare dertill, att hon sjelf är ett sådant treenigt väsen. Hon består icke allenast af kropp och själ, som man förr antagit, utan af de tre väsentligen olika beståndsdelarne: kropp,|29| själ och ande. Kroppen är det jordiska elementet, själen det kosmiska och anden det himmelska. Själen är den del af mskanmenniskan, som känner, lider, njuter, älskar, hatar, sörjer och dertill ännu med sina sinnen och sitt förstånd är åtkomlig för alla jordens intryck och ett verktyg för jordlifvets ändamål. Men just derföre kan icke själen vara det högsta hos mskanmenniskan, ty sådana verktyg och sådana intryck tillhöra icke det eviga lifvet. Fastmer måste man tillstå, att äfven djuret har en själ, likasom mskansmenniskans; men der fattas något hos djuret, der fattas den evigaodödlige anden. Utan detta tredje och högsta, utan denne evigeodödlige ande, vore mskanmenniskan endast det fullkomligaste ibland djuren. Anden är det väsen i oss, som berättigar oss att vara en person, ett tänkande jag. Anden är det förnuftiga i oss, som gifver allt sitt sammanhang och som gör att mskanmenniskan ständigt fullkomnas, medan djuret står, slägte efter slägte, qvar, der det stått. Men Anden i oss är ännu någonting högre, än det personliga och det förnuftiga: Anden är den del af vårt väsen, som ensam kan blifva medveten om Gud. Det högsta hos mskanmenniskan är icke förnuftet, som kan förvillas, ja ock är blindt i gudomliga ting, utan gudsmedvetandet, som utgör mskansmenniskans ädlaste krona, gudsbelätet hos mskanmenniskan. Det är medfödt hos alla folk, det är hos alla det eviga lifvets rot och det hvaraf mskanmenniskan hämtar sin högsta kraft för himmelen och för jorden.

81 Således måste mskanmenniskan under sitt jordelif erkännas vara ett treenigt väsen, der ett finnes, som dör,|30| nemligen kroppen, och ett annat, som är odödligt, nemligen anden. Men det mellanliggande tredje, nemligen själen, hänger tillsamman med båda och binder dem hop. Och den förklarade kroppens uppståndelse, om hkenhvilken apostelen talar, är måhända just det mellanliggande, som här kallas själ, men som i ett annat lif blir andens renade och förklarade kropp, – renad hos de gode andarne, orenad hos de onde.

82 Är du nu sjelf, o tviflare, ett sådant treenigt väsen, är det då icke löjligt och oförnuftigt af dig, att förneka möjligheten af en annan, oändligt högre, fullkomligare, herrligare treenighet? Om det är sannt, att mskanmenniskan är skapad efter Guds beläte, så ligger den tanke nära, att den högsta, gudomliga treenigheten härnere funnit en svag, förgänglig och ofullkomlig, men dock i någon mån liknande motbild. Jag vet icke, om jag vågar tolka Frälsarens uttryck: »den, som ser mig, han ser Fadren» såsom syftande på en sådan motsvarighet mellan det jordiska och det himmelska. Men tänker man sig, att Christus, likasom mskanmenniskan före fallet, var utan synd – mskligmensklighetens sköna och sanna urbild – så finner man en sådan tolkning mindre djerf. Om mskansmenniskans hjessa är byggd efter modellen af himlahvalfvet, hvarföre skulle icke hennes hela väsen vara byggdt efter modellen af verldens eviga urbild?

 

|31|

83 Mars 27.

15. Solidaritet.

84 – De flesta föreställa sig, att menniskoandar kunna, radas bredvid hvarandra, likasom kropparne, eller likasom ärterna i ett fat, och att ett fat med sådana ärter är menskligheten. Men de misstaga sig dubbelt.

85 Först äro sjelfva kropparna (ärterna eller all materia) endast skenbart i rummet och tiden bredvid och utom hvarandra, men till sitt väsen äro de någonting inom hvarandra, så att de alla hänga tillsamman. Individen är ett med slägtetarten, slä arten är ett med slägtet, slägtet är ett med jordorganismen och denna slutligen är ett med verldsalltet. Det är som: kära råttakatt, ät upp råttan, råttan vill ej repet gnaga, repet vill ej oxen binda, oxen vill ej vattnet dricka, vattnet vill ej elden släcka, elden vill ej smeden bränna, smeden vill ej yxan smida, yxan vill ej käppen hugga, käppen vill ej Prisse slå, och Prisse vill ejicke hemma gå till qvällen. – Allt solidariskt!

86 Men om nu också materiens delar vore bredvid och utom hvarandra, så är det absurdt att tänka sig andarne på samma sätt uppradade, som perlor på ett snöre. Om hvarje våg i verldshafvet är ett med hafvet, om hvarje partikel af luftkretsen är ett med detta lufthaf, så måste ju hvarje mskomenniskoande, som är något oändligt finare och mera flytande än vatten och luft, vara ett med msklighetenmenskligheten, liksom denna med verldsanden.

87 Ensidigt uppfattad, förleder denna åsigt till pantheismen, der Gud blir ett med verldsalltet och menniskan med Gud. Men gifver man personligheten dess rätt inom det stora hela, så att hvarenda punkt på cirkelperiferin är en punkt för sig, ehuru han tillhör cirkeln, då nalkas man sanningen, såvidt det är möjligt för begränsade och dock oändliga väsens uppfattning.

88 Jag lemnar filosofernas läror derhän; men anden är något på engång sig sjelf och inom det hela.

|32|

89 I vår tid pockar individen så starkt på sin rätt, att han glömmer sitt samband med allt och alla. Man vill afskaffa dödsstraffet derför att det hela (samhället, msklighetenmenskligheten) ej skulle hafva rätt att för sitt bestånd uppoffra det enskilda. Det finns ingen mera hednisk lära, ty »genom en mskasmenniskas synd äro vi alle syndare, och genom en mskasmenniskas försoningrättfärdighet äro vi alle salige vordne».

90 Solidaritet! Hvilket fruktansvärdt ord för den mskligamenskliga sjelfviskheten! Och dock hafva vi alla dagar för ögonen, att många tusende, skyldige och oskyldige, efter mskligtmenskligt sätt att se, uppoffras för det helas bestånd i farsoterna, i krigen, i lifsfarliga samhällsyrken. Välten går öfver alla utan åtskilnad, naturlagarne och samhällsbehofven förskona ingen. Alla mskorsmenniskors inbördes solidaritet är det första faktum historien lär, från fallet och floden ända till de hundratusen som stupat i 1870 års krig.

91 Ty mskomenniskoanden är ett flytande element. Han berör sina likar på alla punkter, han delar deras skuld eller rättfärdiggörelse, han ingår i dem och de i honom, som vattendropparne i dimman. Inflytandet är oändeligt, själssjukdomarna utbreda sig enligt samma lagar, som kroppssjukdomarna, idéerna på samma sätt som slöjdalstren. Man förvånar sig, när två eller flera personer på samma gång erfara samma känsla, samma föreställningar, samma melodier – eller rättare, det är så vanligt, att det ej väcker någons förundran, – men man skrattar åt dem, som tala om själarnas sympathier eller om magnetisk rapport.

92 Andarnes samband är ett ännu outforskadt gebit, der olösta gåtor, oförklarliga fakta beständigt glida fram för våra tanklösa blickar. Vi känna icke att vi stå på en rullande jord; vi veta icke att vi bära hela verldsalltet inom oss.

 

|33|

93 April 14.

16. Nemesis Divina 2.

94 – I början på 1840-talet kom en svensk klockgjutare Brinck till Helsingfors. Mannen varhade förmögenhet och associerade sig här med svarfvaren L. samt kopparslagarne O. och T. – alla, som jag tror, födde svenskar, – för att anlägga ett gjuteri. Om någon tid lära de råkadt i oenighet; klockgjutaren försvann och återfanns slutligen plundrad och strypt invid en afsides lada en half mil från staden. Hvem var mördaren? De tre kompagnonerne misstänktes, man hviskade att de blifvit sedda tillsammans med den mördade kort före hans försvinnande, och på grund häraf anställde den mördades svåger, lektor Gottlund, en rättegång, som varade i flera år, men der intet bindande bevis kunde framläggas. Man anmärkte såsom misstänkeligt, att förnämsta vittnet, en rusthållare som sagt sig ha sett de fyra tillsammans, fanns död samma morgon, när han skulle uppträda som vittne inför rätten.

95 De tre kompagnonerne gingo således alldeles fria inför den mskligamenskliga rättvisan. Men icke så inför Guds dom. Svarfaren, som dittills varit en nykter, skicklig och ansedd man, begynte från den tiden att supa, i början smått och småningom groft. Han, som varit en vacker och fetlagd man, förföll efterhand till en skugga. Man såg honom tidtals i kyrkan, skrymtande inför Gud och sig sjelf, men nästa dag stormsöp han ånyo. Han tvinade af och dog, 10 år efter mordet, af delirium.

96 Kopparslagaren O. stod sig bättre. Han anlade gjuteriet, blef förmögen och njöt ett visst anseende. Men han hade ingen glad dag mera. Han lyckades en tid döfva sitt samvete med affärer och arbete, men deremellan sågs han dyster, misstänksam och grubblande. Omkring 15 år efter händelsen dog han, anklagande sig sjelf på dödsbädden med rysliga|34| samvetsqval. Hans bekännelser höllos af hans barn så hemliga som möjligt, och saken förblef outredd, som förut.

97 Ännu lefde den tredje kompagnonen, kopparslagaren Thalén. Han varhade en större gård, och var ansedd som en förmögen och driftig man, en af stadens förnämligaste handtverkare, ålderman för skrået och stadens äldste. Men affärerna försämrades, ingenting lyckades, Th. måste göra konkurs. Derunder blef han beträdd med vingleri och oredlighet, slutligen med stöld. Den nyss så ansedde mannen ikläddes fångtröjan, dundergick spöstraff och kyrkoplikt samt reste, efter utståndet straff, utfattig till Sverige. Före afresan lärer han till en af sina förre vänner ha lemnat ett bref, med påskrift att öppnas efter hans död. Han har nu dött i början af detta år. Man känner ännu ej brefvets innehåll, men sannolikt innehåller det en bekännelse om hans brott.

 

|35|

98 April 14.

17. Nemesis Divina 3III.

99 MskanMenniskan syndar ofta med oförnöjsamhet, och det anses vara en ringa synd, men följande exempel bevittnar, huru äfven denna synd kan ådraga oss de fruktansvärdaste straffdomar.

100 I Nykarleby landsförsamling bodde för 50 à 60 år tillbaka kapellanen Mathesius med sin familj. De voro så lyckliga, som man kan begära i denntta ofullkomliga jordelif: hade sitt tillräckliga bröd, helsa, godt rykte och en skara af 86 vackra, friska, hoppfulla barn. Men detta oaktadt, var fru Mathesius aldrig rätt nöjd. Hon hade för vana att taga alla små missöden mycket tungt och jemra sig öfver dem såsom öfver stora olyckor. Arma qvinna, hon skulle snart få andra och verkliga anledningar till stora sorger!

101 Mannens död begynte raden af hennes pröfningar. Hon kom i fattiga omständigheter, men lyckades dock att förskaffa sina barn en god uppfostran. De lönade henne med de bittraste smärtor. Äldste sonen Göran, en vacker, begåfvad yngling, blef student i Åbo, men indrogs bland den tidens många rumlare, blef blockliderlig och slöt sin bana på det sätt, att han (1831, tror jag), när han åkte mvid modrens sida öfver Nykarleby bro, hoppade ur schäsen och störtade sig inför modrens ögon i forsen. – Andra sonen Nils for till sjös, rumlade, rymde och blef på den vägen för alltid borta. – Tredje sonen Lorenzo, en vacker, älskvärd gosse, blef student i Helsingfors, men begynte dricka, förföll alltmera, tog värfning som matros vid sjöekipaget, afskedades för fylleri och upptogs sedan på nåder som renskrifvare på landet, men söp upp alla sina kläder och slöt i elände. –

|36|

102 Åter stodo detre döttrar. Den yngsta och vackraste, Lotta, blef gift med prosten Hällfors och dog ung. Den medlersta, Jeana, förblef ogift, men var af ett grubblande lynne och hängde sig sjelf i ett spjällsnöre. Allt detta fick den olyckliga modren upplefva. Endast äldsta dottern, gift med apothekaren Forsell, gjorde henne ingen sorg, utan blef en god husmoder med många barn. Men hennes barn, för öfrigt välkända, stadgade och till en del äfven välbegåfvade, ha alla ett melankoliskt, något grubblande lynne i mödernearf. Detta arf har väl ej varit utan inverkan på de fyra, ofvan nämnda sorgebarnen. Men det skulle strida mot Guds rättvisa, att anse någon varelse förutbestämd till olycka och förnedring genom arf i födseln. KanVill man ej anse modrens bittra pröfningar såsom straffdomar för en jemförelsevis ringa synd, så återstår blott den förmodan, att en så olycklig slägt fått lida för något annat, okändt brott. Gud förbarme sig öfver oss alle syndare! Ty om vi finge lida hvad våra gerningar värde äro, hvem af oss skulle då gå fri från Guds vredes straffdomar?

 

|37|

103 Maj 2.

18. Naturens tecken.

104 – »Tisdagen den 18 April 1871 kl. 10 på aftonen beundrade man i Tammerfors ett ovanligt skönt naturfenomen. Det visade sig först i norr, hvarifrån det utbredde sig till nordvest och der erbjöd den vackraste anblicken. Hela nordvestra delen af himmelen skiftade i purpurrödt, som högre upp öfvergick till ljusblå, svallande böljor, hvilka i Zenith bildade en krona. Denna sköna företeelse varade blott en stund, men i dess ställe reste sig i öster en röd, spetsig pelare, som innan kort utvidgade sig till en purpurfärgad ridå. Denna företeelse var nästan lika vacker, som den andra nyss förut i nordvest synliga, men den prydliga kronan var redan försvunnen, och efter en stund nedföll äfven ridån, likasom hade den från öfre kanten blifvit nedsläppt. Sällan får ett dödligt öga se ett skönare och mera intagande skådespel; något dylikt har aldrig framtrollats af menniskohand.»

105 (Tamp. Sanomat)

106 Söndagen den 23 April sågs ett annat, mycket ovanligt purpurrödt norrsken äfven i Helsingfors, uppfladdrande från norr till söder ända till Zenith och derefter omvexlande i öster och vester. Måndag den 24 April sågs här åter ett mindre dylikt, allt vid samma tid, omkr. kl. 10 på aftonen. En nära framtid skall utvisa, om dessa naturens tecken stå i något samband med menniskoverlden.

107 Ur rent naturhistorisk synpunkt kunna de gifva oss en föreställning om luftkretsen. Kring de stjernor, hvilka för tuben, och stundom äfven för blotta ögat, skifta märkbart i rödt. Deras athmosfer är sannolikt ständigt genomskimrad af sådana purpurfärgade elektriska fenomener, och hvilket praktfullt skådespel måste icke en sådan stjerna erbjuda på närmare håll! – Dock, det är ju blott vanan, som gör oss så föga förvånade öfver vår egen sols prakt vid dess uppgång och nedgång. Huru oändlig är icke skapelsens skönhet, och dock ett intet mot Skaparens makt!

 

|38|

108 Oktober 7.

19. Barnet i Berlin.

109 I September detta år nedrasade ett äldre hus i Berlin, till följd af murarnas svaghet, och störtade in öfver en mängd derboende hushåll, så att många dödades eller illa skadades. När arbetare kort derpå skickades att nedrifva en del qvarstående väggar, för att förekomma vidare olyckor af deras instörtande, funno de midti förödelsen några golfplankor qvarblifne i en af de öfra våningarne. På dessa plankor stod en vagga, och i vaggan låg ett lugnt sofvande litet barn fullkomligt oskadadt. Det hade icke ens vaknat af husets instörtande.

110 (Berliner tidningar)


20. Mystiska eldsvådor.

111 Från Jämsä skrifves den 16 September till tidningen Hämäläinen i Tavastehus:

112 »Man berättar om ett besynnerligt fall af eldsvåda i Ernst Hirveläs gård i Luoma by. Förliden vinter nedbrann hos honom en ny ria med till torkning insatt säd; denna höst har säden fyra gånger fullständigt nedbrunnit, men väggarne stå ännu qvar. Då rian börjar torka, antändes säden, och man vet med säkerhet, att elden icke kommit från ugnen. Men den sednaste händelsen i denna vecka är ännu underligare, än de föregående.

113 Underoriginal: »Under husbondens frånvaro hade drängarne fyllt rian med säd, men enligt husbondens försäkran sattes icke eld i ugnen, ej heller hade någon veterligen varit i rian. Men fFöljande dag på morgonen fattade dock den färska halmen eld och uppbrann såsom förut, men väggarne stå ännu qvar, och man kan icke få reda på orsaken till eldens löskomst. I gården har man derföre allsicke fått tröska något. I hvardera af|39| tvenne granngårdar uppbrann äfven en ria, fylld med säd, men dervid brunno äfven väggarne, oaktadt tillräckligt manskap och vatten funnos tillhands. Men på de förutnämnde väggarne biter icke elden; då säden inuti brunnit upp, slocknar elden lätt. Detta är så sällsamt, att man förut hvarken sett eller hört något sådant på dessa trakter.»

114 Anm. Det är mycket möjligt, att dessa företeelser kunna helt naturligt förklaras, antingen genom mordbrand, genom en tappad tändsticka, eller t. o. m. sjelfantändning af halmen i en ria med gammalt, hårdnadt, för elden nästan oåtkomligt virke. Men för jemförelsens skull må anföras följande tilldragelser, berättade af Max. Perty i hans »Blickar ur menniskoandens fördolda lif», Sv. öfvs., Stlm 1869, sid. 120:

115 »I byn Bush Townshiporiginal: Towship, 5 mil norrom Owasso i staten Michigan, iakttogs år 1863 en oförklarlig eld. En förpaktare Stearns hade en tioårig adoptivdotter, Lizzy Freeman. När hon sopade salen, märkte hon att mattan brann, och dock hade man hvarken tändt ljus, eller ännu uppgjort eld i kakelugnen. En timma sednare kom eld fram ur en hop trasor i ett annat rum; samma dag råkade flickans kläder i brand; dagen derpå en handduk, med hvilken Stearns tvättat sig i ansigtet och som, ännu helt fuktig, hängde på en spik. En halmknippa utanför huset förvandlades till aska. Flera personer i nedra salen hörde ett tungt fall på golfvet i öfra våningen; man skyndade upp och fann en säck, fylld med böcker och kläder, ligga på golfvet: säcken brann, och segelgarnet var förtärdt. Då bestämde sig Stearns för att flytta. Medan man transporterade möblerna, utkommo gnistor och lågor ur fogningarne af på en sedan ett halft år icke öppnad koffert; när man uppläste den, var innehållet förvandladt till rykande spillror. Hela trakten långt omkring kom i rörelse och bönderne påstodo att djefvulen huserade hos de stackars mskornamenniskorna, som knappt vågade sig ut och lupo fara att stenas.»

 

|40|

116 November 13.

21. Tidernas tecken.

117 – Ju närmare tiderna nalkas deras fullbordan och Christi tillkommelse är att förvänta, desto mera skola de tecken hopa sig, dem skriften förutsäger. Änskönt i alla tider sådanat skett, som kommit de trogne att förvänta sin Herre och Mästare, vill det dock synas, som skulle dessa tecken i vår tid hopa sig på ett eftertänkeligt sätt.

118 Otrons stora verldsmörker, som i slutet af förra seklet utbredde sig öfver de s. k. upplyste bland de högre samhällsklasserna, begynner nu äfven med all makt utbreda sig bland massorna och uppträder djerft i otaliga skrifter, ämnade enkom för folket.

119 Antichrist på påfvens thron har tillagt sig en gudomlig ofelbarhet; i pariser kommunen har han öppet uppträdt med det mest djefvulska hat emot Gud och HansGuds uppenbarade ord.

120 Krig och tvedrägt bloda verlden med förut okända förstörelseredskap,. fFolken stå väpnade ända till tänderna mot hvarandra och öfverbjuda hvarandra i rustningar. Hatet predikas som en religion, och sjelfva barnen läras att förbanna, innan de ännu lärt att välsigna.

121 Rikedomen och den sinnliga njutningen på ena sidan ha på den andra framkallat kommunismens spöke, närmast representeradt af Internationale med dess många utgreningar. Detta är den råtta, som i mörkret gnagar på alla samhällets band; – en dag skola de brista, och de millioner bedragne, som tro sig strida för frihet och jemnlikhet, skola endast lyckats att störta det rika Europa i allmänt elände, – lastens frihet, eländets jemnlikhet och den hejdlösaste despotism.

|41|

122 En lång rad af landsplågor och svåra straffdomar ha under de sednaste åren hemsökt alla delar af verlden, utan att man i dem synes ha sett annat än tillfälliga olyckor. Ensamt från detta år 1871 omtalas: 1) Hunger, pest och kolera, som på det grymmaste härja Persien; – 2) Chicagos brand (8–10 Okt), som är den största kända i nyare tider; – 3) Skogseldarne i Michigan, hvilka likaledes äro de största sådana man hört omtalas. – 4) Stor skogspsvårtyttbrand i Södra Ryssland (Nov.) – 5) Ofantliga öfversvämningar i China (Nov., Dec.), hvarigenom 25 millioner mskormenniskor sägas vara bragta till nöd eller undergång. – 6) Många stora jordbäfningar i olika verldstrakter.

123 1872. 7) Vesuvii fruktansvärda utbrott i slutet af April – 87 mskormenniskor dödade, många flera skadade. Alla naturforskare konstatera en ovanlig verksamhet hos de vulkaniska och elektriska krafterna.

 

|42|

124 Dec. 4.

22. Trolleri.dom.

125 – Nedanstående hedniska vidskepelse är icke ens i våra tider sällsynt, men må tillika antecknas äfven såsom ett af de oräkneliga bevisen på trons hemlighetsfulla makt, äfven när hon tjenar demonerna. Hvilken makt skall då icke tron äga, när hon tjenar Gud!

126 Rilaks går, tillhörande grefve Alex. Aminoff, fanns en fattig torparegosse, hvilken, från att ha varit ett friskt och välskapadt barn, i sitt 3:dje år blef angripen af svåra utslagssjukdomar och sannolikt Rachitis, emedan han blef vanskaplig, svullen och på allt sätt eländig. Af medlidande togs han vid 14 års ålder i grefvens hus som drängpojke. Vid 17 års ålder fick han i Helsingfors – det var för 10 år sedan – höra talas om en här ryktbar trollgumma, som bodde på Kampen, och öfvertalade kusken och kökspigan, att en afton följa honom till gumman. Sedan han beskrifvit sina krämpor, togände hon med en viss högtidlighet två ljus, tog ett glas vatten, hällde deri några droppar ur en flaska och höll glaset mot ljuset. Läsande i vätskan, förklarade hon, att gossen var född långt härifrån i ett torp, att nära torpet fanns en brunn, hvars vatten var mycket ohelsosamt, och gossen fått sina krämpor som barn deraf att han blifvit tvättad med detta vatten. Men med samma vatten ville hon göra honom frisk. Hon gaf honom tre flaskor – hvilka, jemte hela kuren, kostade 1 mark 60 penni. Två voro toma, och dem skulle han vid midnattstid under tystnad fylla ur samma brunn i sin födelsebygd. Ena flaskans innehåll skulle han tömma vid en bastu i närheten, under det att han tre gånger utropade: jag vill ha min helsa igen! med vattnet i den andra|43| flaskan skulle han strax derpå tvätta sig noga öfver hela kroppen, så att ingen fläck blef oberörd, och den tredje flaskans innehåll (som gumman gaf honom) skulle han derefter dricka ut inom 12 timmar. Derefter skulle han blifva svårt sjuk i 6 månader och sedan fullkomligt frisk.

127 Kort derefter reste grefven till Rilaks och tog gossen med. Denne efterkom då punktligt gummans föreskrifter, tömde en flaska, tvättade sig med den andra och utdrack den tredje. Derefter blef han sjuk med olidliga plågor ,och låg eländig i sex månader. Men derefter blef han fullkomligt frisk och har sedan icke kännt minsta spår af sina fordna krämpor.

128 (G. Phil. Armfelt)

 

129 Februari 21.

23. Naturens tecken (b).

130 Söndagen den 4 Februari 1872 kl. 7 till 9 på aftonen syntes öfver hela Finland och, efter hvad man försport, öfver större delen af Europa den mulna, lätt töckniga vinterhimmelen färgadtd af ett så eldrödt sken, att man mångenstädes förmodade en aflägsen eldsvåda. I trakten af Nykarleby spridde sig det rykte, att Helsingfors brunnit. Detta sken liknade på intet sätt norrsken – för hvilket man synes ha ansett det i södra Europa (Konstantinopel). Det var jemnt och likformigt utbredt öfver hela himlahvalfvet, lika intensivt åt alla väderstreck, endast att det närmare horizonten tycktes vara något starkare rödt, än vid Zenith. Man såg icket det minsta flammande, såsom af elektriska strömmar, ej heller förändrades ljusstyrkan, utan det förblef fullkomligt stilla, lugnt|44| och jemnt under den tid det varade. Jag såg likväl hvarken dess början eller slut, men förmodligen kunde man då varseblifva ett tillvexande och ett aftagande. Det var icke högrödt, utan snarare dunkelt blodrödt, mot Zenith skiftande i violett. Mindre intensivt och mera jemnt, än den rodnad, som stundom utbreder sig öfver himmelen efter solens nedgång en sommarqväll och som anses bebåda storm, hade detta sken likväl någon likhet med nämnda stormrodnad; men aldrig har jag sett något luftfenomen så jemnt som detta utbredt öfverallt. Det var, som manär man betraktar himmelen genom en violett glasruta, – något högtidligt dystert, såsom om man befunne sig på en annan planet. Qvällen var alldeles lugn, efter lindrig Vestsydvest och vestvind på dagen. Kölden omkring 6 grader. Barometern stod den dagen högre, än på mycket länge förut, neml. vid 783, eller 3 grader öfver Beau fixe och begynte falla morgonen derefter, hvarpå den föll 26 linier. För öfrigt ingen rubbning i athmosferen. Följande morgon lugn och derpå en lindrig SSV. D. 9 Febr. var ny, och derefter inträffade en kort period af starkare köld, som i Hfors gick till −22,5.

131 Var detta sken en reflex af solljuset, återkastadt af flera lager dunster såsom från spegel till spegel? Eller var det ett sjelflysande töcken? Dess utomordentliga jemnhet, stillhet och varaktighet tyckes tyda på det sednare.

132 P. S. Fenomenet syntes långt ned i Ostindien och väckte stor undran och förskräckelse. Likaså i Rom och hela södra Italien. Enligt samstämmande intyg lärer det dock varit ett norrsken i mycket höga regioner ofvanför luftkretsen och så intensivt att det likasom genomglödgade lägre liggande molndunster.

 

|45|

133 Februari 421.

24. Melodier i luften.

134 Först nu erfar jag följande besynnerliga tilldragelse för snart 4 år sedan.

135 Den 14 mars 1868 på morgonen, sannolikt kl. omkring 6, hörde våra domestiker, husan Adolfina Wik och köksan Amalia Sandman, uti sitt sofrum i Rosenströmska gården invid Kajsaniemi park, der vi då bodde, en sakta, men mycket tydlig och mycket vacker musik. Deras första tanke var, att min dotter Toini, som då fyllde 14 år, helsades med sång af några bekanta gossar ifrån Normalskolan. Jungfrurna gingo ut att höra derpå, men hörde då intet vidare. De gingo tillbaka i rummet (som var invid mina döttrars sofrum) och hörde åter samma musik. Efter att hafva något förundrat sig öfver den okända sången, gingo de till sina sysslor, men tilldragelsen fäste sig så lifligt i deras minne, att de ännu efter fyra år ihågkomma den med alla detaljer. Jag var den tiden i Åbo, och ingen annan i huset hörde något ovanligt.

136 Märkeligt var ändock, att samma dag, närenligt berättelse af min systerson Z. Schalin, varhördes på ÖstermarkPeräseinäjoki prestgård hos sin kyrkoherden IngmanLeidenius, hans fasters man, 40 mil härifrån hörde han och hela prestgården samma dagnatt och samma timma något alldeles dylikt, utan minsta aning om den okända musiken i Helsingfors.

137 En af drängarne höll vakt om natten mot d. 14 Mars 1868 – man mindes bestämdt att det var den natten! – ty många stölder hade försports i hungeråret. Denne vakt hörde ett ovanligt susande, liksom uppe på vinden, trodde att det var spöken och bultade med en fästång i väggen. Suset – »humina» – fortfor ändock, hvaraf dreängar och pigor vaknade och gingo ut på gården att höra. Då förbyttes det tonlösa suset efterhand i en musik, som hördes|46| rätt upp i luften, och alla försäkrade sedan att de aldrig hört något så vackert. Det var som psalmtoner och likväl icke psalmer, utan främmande melodier af en obeskriflig klarhet och skönhet. En af åhörarne gick ett långt stycke ut genom grinden åt landsvägen och hörde fortfarande samma melodier rätt öfver sig. Detta hade fortfarit till inpå morgonen, när musiken småningom bortdog i höjden. Om morgonen berättade tjenarne händelsen för pastorn och pastorskan, som voro misslynte att de ej blifvit väckte, men tjenarne hade fruktat att anses för vidskeplige. – Man ställde fenomenet i samband med den öfvermåttan stora dödligheten vid samma tid.

 

138 Oktob. 25.

-original: 25 Underbara händelser med barn.

25.original: (8.) Ett barn i Helsingfors.

139 I tidningen Uusi Suometar för d. 25 Sept. läses:

140 »I måndags (2 Sept.) nedföll ett 4 års barn från andra våningen af ett stenhus på en stenlagd gård i gården N:o 29 vid Michaelsgatan. Fönstret, hvarifrån barnet nedföll, var ganska högt upp från marken, och dessutom fanns en hop lösa stenar under fönstret. Man kunde icke annat tänka, än att barnet var hemfallet åt döden, men så skedde likväl icke. Barnet var friskt och oskadadt; endast tre smärre blånader på ryggen buro vittne om den luftiga färden.»

 

|47|

141 Nov. 3

26.original: (9) Barnet i Wambula.

142 – I Helsingfors Tidningar N:o 51 för den 5 Juli 1848 läses följande: hämtadt ur Allmän Evangelisk Tidning:

143 »År 1844 i början af sommaren tilldrog sig i landet följande sällsama och underbara händelse. Den 4 Juni, eftermiddagen, försvann torparen Henrik Johansson Weriwuoris, ifrån Wambula kapell af Hvittis socken i Åbo län, fem och ett halft år gamla dotter Eva Stina från dess på nära en half mils afstånd från Wambula kyrka och allmänna landsvägen, invid Säkylä sockens gräns belägna hemvist, Weriwuori torp. Och emedan anledning var till den förmodan, att barnet förvillats uti den strax ifrån torpet sig ståt söder och vester sig sträckande vilda och ödsliga skogen, anställdes genast och påföljande dag sorgfällig efterspaning, än af föräldrarna enskildt, än af kringliggande socknars folk, hvilka, på vederbörlig föranstaltan, blifvit i större mängd till skallgång uppbådadt; hvarefter, och sedan alla sålunda gjorda försök förgäfves aflupit, föräldrarna uppgåfvo allt hopp och drogo sig förtviflade i hyddan, för att begråta sitt förlorade barns olyckliga öde.

144 Så hade redan för dem sex de smärtfullaste dagar förlupit. Den sjunde uppgick och – med densamma åter en gnista af hopp. Då stego deras tankar upp till himmelens Herre. De tänkte och sade, den ena till den andra: ’Gud är ju stor och underlig och god; han kan ju än gifva oss vårt förlorade barn.’ Häraf uppmuntrade och stärkte med nytt mod, begåfvo de sig åstad än engång ett längre stycke väg, upptäckte i ljungheden spår af ett barfota gående barn; förlorade|48| åter spåren, men följde deras riktning och kommo sålunda in på Kjulo sockens mark, der de fingo höra ljud af betande kreaturs klockor och valdthorns skall. De närmade sig ljuden och anträffade vallherdar, hvilka tillsporde dem hvad de sökte. De svarade: ’vioriginal: vi gå och leta efter vårt förlorade barn, som säkert gått vilse i skogen; hafven I funnit dess spår eller qvarlefvor?’ Och si, desse herdar (en fader med sin son) blefvo nu glädjens budbärare till de af bedröfvelse och ansträngningar uttröttade föräldrarna, i det de förkunnade dem: ’för två timmar sedan funno vi barnet i denna trakt, sittande på marken, lekande i mossan, helt oskadt och förnöjdt, upptogo och afförde det till ett ⅛ mil härifrån beläget torp (vidpass ⅞ mil från Werivuori); der återfinnen I det.’ Föräldrarna, glada och lyckliga, hastade till det anvista torpet, funno der sitt saknade barn, som befanns vid dess vanliga lugna och trefliga lynne och förutan minsta tecken till utståndet lidande eller annan förändring, än att det varit till ansigtsfärgen något blekare än tillförene (således icke engång solbrändt eller väderbitet) samt något – ehuru i mindre mån – matt, likasom efter en längre vandring, men alldeles icke afmagradt. Föräldrarna återvände genast med barnet och anlände hem på samma tid om dagen (den 11 Juni), som barnet för jemnt en vecka tillbaka försvunnit.

145 Märkvärdiga och underbara äro äfven för öfrigt flera särskilda omständigheter i företeelsen med detta barn. Sedan barnet näst berörde dag först fått höra valdthornets|49| ljud, ropade det an, tilldess vallherdarne, hvilka småningom skredo närmare åt detta håll, varsnade till barnets rop och deras medhafde vallhund i samma ögonblick gjorde försprång till barnet, som denna gång deraf alldeles icke fruktade något ondt, ehuru det eljest alltid visat en särdeles förskräckelse för slika djur. Då herdarne hunno fram till barnet, hade det, utan att antyda någon nöd, endast bedt dem ledsaga sig hem. Anländt först till det närbelägna torpet och derefter till sitt hem, hade det af den mat, som blifvit erbjuden å hvardera stället, förtärt blott obetydligt, sägande sig icke vara särdeles hungrigt. Under en hel veckas frånvaro från hemmet, irrande uti en med barrskog, sandmo och kärr omvexlande vildmark, hade barnet ej kännt hvarken den vanmakt, eller den ångest och tröstlöshet, icke heller den saknad af föräldrar, mat dryck och andra lifsbehof, icke det hemska och vådliga af sin iråkade belägenhet, som efter all mensklig föreställning bordt vara för barnet krossande, intet hade det anat, ej heller erfarit af farorna i skogen, der odjur ströfva och hafva sina nästen och der naturen icke kan erbjuda det ringaste ätbart, icke något slags skydd emot de kalla och häftiga vindar samt regniga nätter, hvilka just den tiden jemväl inträffade. Ertappadt af herdarne, äfvensom anländt till hemmet, hade det förekommit barnet såsom hade det varit borta endast ett dygn (’en dag och en natt’), såsom dess ord lydde),|50| och att det tillbragt denna natt på en ofantelig höjd, dit det ansett sig nödvändigt böra sträfva och hvarifrånilken det äfven med stor möda uppnått, samt morgonen derpå åter derifrån nedkommit, bäfvande endast för den ytterst branta och svindlande sluttningen. Af beskrifningen härom och andra omständigheter kan slutas, att barnet redan första aftonen aflägsnat sig nära en mil från hemmet till vestra ändan af en inom Säkylä sockens skogsskiften åt öster sig sträckande sandåsmo, för hvars branta höjd, kallad Harjun Kloppi, barnet, utan att veta hvarföre, uppklättrade och der tillbragte natten. Dess vanliga lifsbehof hade stundligen blifvit på ett underbart sätt tillfredsställda. Vid inträffade hunger hade det förefallit barnet, som om det förtärt ost; då det kännt törst, hade det tyckt sig få mjölk i munnen. Den dåvarande kalla och regniga väderleken, förenad med stark blåst, visste barnet icke af, oaktadt det, bart om hufvud och fötter, samt för öfrigt försedt med alltför otillräcklig beklädnad, bortkom från hemmet. Intet tecken till förkylning, hosta eller heshet förspordes, icke heller någon utvärtes åkomma; och i alla hänseenden hade barnet denna tiden funnit sig fullkomligt tillfreds.

146 Efter det barnet vid hemkomsten kännt sig något trött och tagit en kort stunds hvila, begaf det sig, ännu samma dag, ut på torpbacken, der fadren var sysselsatt med gärdning, deltog i arbetet i mån af sin späda ålder, medelst tillbärande af gärdsel, och fägnade derstädes sin fader för öfrigt med barnsliga lekar och glädtiga språng ända sent inpå aftonen. Icke heller har barnet sedermera haftoriginal: haf minsta mehn af sina ensligt tillbragta sju dygn i den vilda och ödsliga skogen.

147 För sannfärdigheten häraf ansvarar undertecknad, som kort efter barnets er|51|tappande besökte orten, anträffade barnet i det friskaste, frodigaste och muntraste tillstånd, inhämtade dervid af barnet sjelf, dess moder och andra å orten vistande personer de noggrannaste och tillförlitligaste upplysningar i ämnet samt ytterligare nästförlidne sommar åter vidtalade modren och barnet, hvilka äfven då afgåfvo i saken enahanda berättelse. Säkylä den 17 Januari 1846

148 C. G M––g.»

 

149 Dec. 8.

27.original: 25. Materialismen är nonsens.

150 Efterföljande duger hvarken för filosofen eller naturforskaren; mendet är endast en betraktares gissning om tingens grund.

151 Den empiriska forskningen har i alla tider stadnat vid två dubbla ringmurar: kraft och materia. Och när den ej kunnat komma längre, har den sagt: här är tingens yttersta grund.

152 Kraft är endast ett X, som betecknar det obekanta. Att säga: kraft är en verkande orsak, det är att gå i en cirkel, ty utan verkan finnes lika litet en kraft, som en kraft finnes utan verkan. Om alltså verlden tillkommit genom kraft, så har kraft tillkommit genom verlden. Vår ändliga uppfattning behöfver ett ord, som tyckes förklara allt och förklarar intet. Vi borde vara nog uppriktiga att säga: kraft är det, som i naturföreteelserna ligger bortom min synkrets.

153 Materien tro vi oss känna bättre. Den kunna våra sinnen känna och vårt förstånd uppfatta. Nåväl, hvad är materien? Svar:|52| det hasom har tyngd och utsträckning i rymden. – Men om den nya naturforskningen kommit till något resultat, så är det det, att förneka denna gamla definition. Vid hvarje steg möta oss ovägbara och i rymden omätbara föremål: ljuset, värmen, elektriciteten, magnetismen och på sistone verldsethern. Man säger: det är ovägbar materie. Ja, hvarför icke ett mörkt ljus? Men efter vi förnimma dem, som om de vore materie, drista vi ej förneka deras tillvaro, utan gripa till vårt nödvärn och säga: de äro krafter! Och så boxas vi åter emot den gamla väggen.

154 Låt nu kraft och materie vara uttryck för vår ändliga uppfattning, alldeles som rum och tid: – begagna dem för att uppliniera ett begripligt system för naturen, men kalla dem icke tingens yttersta grund, ty det är ett nonsens. Vi nödgas då gripa till verldsethern, som intet sinne kan uppfatta och som icke ens förmår genom sitt motstånd böja kometernas gasformiga eller elektriska svans, som alltså är af en fullkomligt ofattlig tunnhet och hvarur dock alla himlakropparna med deras ofantliga dimensioner och vägbara massor skulle ha uppkommit. Nonsens!

155 När vi tala om det oändliga, så låt oss bortkasta dessa förvillande begrepp och definitioner, som endast tillhöra det ändliga, stryk ut kraft och materie, tid och rum, och behåll endast det enda oändliga, som vi kunna ana, om också ej uppfatta, nemligen Anden!

|53|

156 Moses säger: Gud skapade himlarna och jorden. Christus säger: Gud är en ande. Lägg detta samman, så framgår deraf, att Anden är tingens grund.

157 För att undkomma detta, säger materialismen: materien är evig, hon kan ej tillintetgörasoriginal: tillinintetgöras, alltså kan hon ej heller skapas. Men himlakropparna hafva början och slut, alltså komma vi tillbaka till verldsethern, som då skulle vara den eviga materien. Och efter etherns förtätning, som danar himlakropparna, förutsätter en förtätande kraft (attraktion), så komma vi i cirkeln tillbaka till kraften – den eviga materiens eviga egenskap.

158 Mycket enklare är då skriftens lära, att materien är endast ett utflöde af anden och beroende af denna, som är det enda ursprungliga. I och genom Anden är verlden till, men icke tvärtom, som pantheisterne lära, att anden finnes allenast i och genom verlden. Anden uppenbarar sig i många former: materien och dess krafter äro en sådan uppenbarelse; ljuset en annan; verldsharmonin en tredje; menniskoanden en fjerde; englaverdlden en femte. Materiens lagar kunna ej binda anden, men andens lagar binda materien. De som tro, att tyngdkraft och andra materiens lagar beherrska menskligheten, mötas vid hvarje steg af ett motbevis: det är sedelagarna, som beherrska historien (Buckle må derom scrodera så mycket han gitter). Villfarelsen kommer deraf, att vi äro stolte öfver vår kännedom af naturlagarna, under det att ande de högre lagarna för anden äro oss obekanta. Vi känna nu blott »endels» – vi se som i en spegel ett mörkt tal. Guds ande upplyse oss med sitt ljus.

 

|54|

159 Februari 6.

28.original: 26. Slocknade ljus.

160 Min farfar var en from kristen och dog 1824 i Uleåborg vid nära 86 års ålder. Han bodde då i yngste sonens, min farbrors, gård, som tillhört samma slägt i nära 200 år. Der vårdades han af min farbror, som var läkare, och af två redan äldre döttrar Greta och Lisette.

161 Gubben var aftynande, men icke egentligen sjuk. En afton kände han sig mattare än vanligt och bad sonen Gustaf stadna qvar öfver natten, ty han bodde i ett litet hus på andra sidan om gården.

162 Gubben tycktes sofva lugnt, och ett ljus brann inne i hans rum. I den lilla salen derutanför sutto min farbror Gustaf och min faster Lisette (tror jag) vakande, också vid ett ljus. När de så suttit en stund, samtalande – jag mins ej mera om hvad, måhända om deras aflidna moder – slocknade plötsligt ljuset i salen af sig sjelf och utan synbar anledning.

163 Min faster Lisette tog då det slocknade ljuset, för att tända det vid det brinnande ljuset i min farfars rum, ty dörren stod öppen. Men vid det att hon trädde öfver tröskeln, slocknade lika plötsligt och utan anledning ljuset derinne. – Se, sade hon, med en ofrivillig beklämning, nu slocknade också detta!

164 Den tiden funnos inga tändstickor. När man tändt en svafvelsticka i glöden af kakelugnen och dernest tändt ena ljuset, befanns min gamle farfar vara saligen död, – slocknad helt tyst, som de båda ljusen.

 

|55|

165 Maj 27.

29.original: 27. Moskéen i Damascus.

166 – »Öfver dörren till den stora moskéen i Damascus stå följande ord inristade:

167 Ditt rike, o Christus, är ett evigt rike, och ditt herradöme varar från slägte till slägte.

168 Denna moskée var fordom en kristen kyrka, men blef sedan en af muhamedanernes största helgedomar. Under förtryckets och fanatismens långa välde har inskriften varit öfverdragen med murbruk, men detta har nu fallit bort, och inskriften har trädt i dagen, för att säga sina hädare, att Christi rike icke kan utrotas och att det skall segra och upprättas öfver hela jorden.»

169 (Fosterlandet för d. 9 Maj 1874)

170 Anm. Kyrkans profetiska vittnesbörd får en märkelig och egendomlig betydelse just i denna tid, när amerikanske missionärer upprättat stationer öfverallt i muhamedanernes hufvudstäder och, trots allt motstånd, allt fanatiskt hat och många förföljerlser, ändtligen drifvit sin sak derhän, att bibeln, hvars läsning förut varit vid dödsstraff förbjuden, numera får utan åtal följas och läsas öfverallt i de muhamedanska länderna.

 


|56|

171 1877.

30.original: 28. Ingmans dufva.

172 Gudsmannen Anders Wilhelm Ingman, som varit en fattig landsprest och blef kallad till professor i bibeltolkningen vid Finlands universitet, var, oaktadt sin lärdom, en barnafrom man. Han hyste som kristen ingen fruktan för döden, då han ju väl visste sin säkra och sälla hamn efter detta, men hadn hade sett plågsama dödsbäddar och fruktade sjelf för en sådan, hvarför han ofta bad om en stilla död. Onsdagen den 5 September 1877 kl. ½ 12 på förmiddagen satt han med några få närmare vänner hemma hos sig och förklarade texten i sin uppslagna bibel, då han plötsligt höjde sin blick uppåt och sjönk död tillbaka i stolen, träffad af hjertslag. Hans bön hade blifvit uppfylld.

173 Han var mycket älskad af troende kristne, och mycket värderad äfven af andra för sin fromhetlärdom, och sin redbara karakter. Sista året af sin lefnad kände hantillagt av utgivaren en starkare kallelse, än någonsin, att förkunna Guds ord. Han skulle i sin tur predika vid Universitetets inskription den 15 September och hade redan på landet, der han vistades öfver sommaren, skrifvit denna predikan färdig. Den fanns på hans bord, och professor Johansson framsade den i kyrkan vid inskriptionsgudstjensten.

174 Johansson egndade dervid några ord och den käre bortgångne. Medan han talade dessa ord, flög en hvit dufva, som troligen|57| varit instängd i kyrkan, ned ifrån hvalfvet och satte sig slutligen på den rödahvita balustraden kring altaret. Hon störde ingen, och många blefvo henne icke ens varse, men de, som sågo henne, kände sig rörde af denna syn. Det var den hädangångne Gudsmannens sista fridshelsning till församlingen, medan hans sista predikan upplästes.

 


175 1881.

31.original: 29. Från Wasa brand.

176 Wasa stad var före dess ödeläggelse af brand den 3 Augusti 1852, hvilken olycka sedan medförde stadens flyttning och gamla platsens förvandling till en bondby, känd för mycken osedlighet. I folktron uppfattades branden ganska allmänt såsom en Guds straffdom.

177 När jag den 5 Augusti samma år reste dit från NyCarleby för att se ödeläggelsen och bevisöka brandskadade vänner, visade mig värdinnan på Kovik gästgifveri, ungefär 3½ mil norrom Wasa ett halfbrändt blad af en psalmbok, hvilket dagen efter olyckan blifvit funnet nära Kovik, ditfördt af vinden. Detta blad innehöll psalmen N:o 274 »mot okyskhet». Gumman uppfattade detta som ett tydligt Guds vittnesbörd.

178 I Hufvudstadsbladet för den 24 Juni 1881 berättar Anders Svedberg följande i samma syfte:

|58|

179 »Wasa–Mustasaari kyrka (det fordna hofrättshuset) förvarar ett egendomligt minne af branden. I koret finnes nemligen en tafla inom glas och ram, framställande ett ur en bibeln lösryckt blad, hvilket vid branden blifvit fördt af vinddraget till Wassor by i Qveflax socken, der det nedfallit på en äng, medan byns nämndeman haft sitt folk på ängsarbete. Wassor torde ligga ett par mil fågelvägen från gamla Wasa. Icke fyndställets afstånd, utan bladets innehåll är orsaken att detta halfbrända blad blifvit så noggrannt förvaradt, ty bladet innehöll profetior, hvilka kunde i allo tillämpas på den förstörda staden. Det är nemligen delar af 24 och 25 kapitlen i profeten Esaias, der bland annat läsas följande verser:

180 (25:2) Ty du gör staden till en stenhop, den fasta staden, att han uti en hop ligger; de främmandes palats, så att det icke mer en stad är och aldrig uppbyggd varder.

181 (24:1) Si, Herren gör landet tomt och öde och omstörtar hvad deruti är och förstör dess innebyggare.

182 (24:7) Musten sörjer, vinträdet förvissnar, och alla de, som af hjertat glade voro, sucka.

183 (24:10) Den toma staden är nederbruten, alla hus äro tillslutna, så att ingen går derin.»

184 O. s. v. – Svedberg har ej gifvit sig tid att afskrifva alla dessa märkeliga stycken. – Om branden kan tilläggas, att den inträffade midtpå en skön, klar och varm sommardag i torr tid, under molnfri himmel, så voväntadt, som någonsin ofärd drabbat en säker ort.

 

|59|

185 1882.

-original: 30. Underbara händelser med barn.

32.original: (10) Barnet i Wallgrund (Hf. Dagbl. N:o 240, 47)

186 Replot, Wasa län. Lördag Dden 26 Aug. d. å. försvann torparens i Södra Vallgrund Johan Erik Nybondes 5½ år gamla flicka spårlöst i skogen 8 à 10 verst från byn. Hon var med två små syskon, en gosse och en flicka, på bärplockning i utmarken. Yngsta flickan bad brodren följa sig till en fäboda, och när gossen återvände, fann han ej äldre systern. Folk uppbådades, söndag och måndag söktes åt alla håll, utan att finna ett spår. Modren trodde barnet vara bergtaget och bönföll hos pastorn att få ringa i kyrkklockorna mot trollen. När detta vägrades, reste hon till staden för att söka en spågumma, men undertiden återfanns barnet, onsdagen, af torparen Isak Håkans 1½ mil från byn. Flickan befanns fullkomligt oskadad, så att hon icke ens fått en rispa på sina bara fötter, fastän hon måst bana sig väg genom de oländigaste skogsmarker med kärr och stenhölster. På tillfrågan om hon ej lidit af hunger och den regniga väderleken, svarade hon, att hon om nätterna och under regnet uppehållit sig ei en fiskarekoja och deremellan funnit tillräckligt bär i skogen. Hon sade sig icke hafva lidit någon nöd. – Stället, der hon fanns, kallas »Kaggäuran», nära Sonahamn.

 

187 1883. Okt.

33.original: (11.) Barnet i Gamlakarleby. (Norra Posten N:o 42)

188 Vid kyrkbacken, en verst söder om staden, skickadeoriginal: skickad en moder på lördagsqvällen sin 12-årigakonsekvensändrat/normaliserat dotter att hemföra ved från det nära belägna lidret. Enligt flickans utsago, har hon följt gångstigen, vid hvilken en stor sten ligger, och blifvit »haj», då inifrån stenen utstigit en lång mörk karl och befallt henne att vara tyst och lyda. Karlen tog henne i armen och förde henne till stugan, der han placerade henne vid ett stort skåp och begynte krama henne. Flickan säger sig hafva haft fullt medvetande, sett och hört allt, men ej kunnat röra sig eller frambringa|60| ett ljud. För modren och andra, som voro inne i stugan, var hon osynlig.

189 Oroliga öfver flickans uteblifvande, sökte henne föräldrarne förgäfves kring kyrkbacken, grannarne tillkallades och sökte lika förgäfves. Då trodde man, att barnet var trolladt, två unga karlar vågade sig upp i kylockstapeln och begynte klämta med klockan. Vid tredje klämtningen förmådde flickan röra fingerspetsarne på sin högra hand,original: hand. och vid den fjerde hela handen. Då råkade fadren gå att söka tändsticksasken, som låg på skåpet, för att tända sin pipa, såg en liten hand sväfva i luften, grep handen och sade: är du der, kära barn? Flickan följde med handen och återfanns »något förvånad, men fnågorlunda frisk och kry». – En piga berättade, att när de klämtade, så brakade och knakade det i fähuset, så att hon »hoksa val oppställt».

190 Anm. Historien är spefullt skildrad af Norra P:s korrespondent under rubriken »vidskepelse och vantro», »som mången tror, och dock skrifva vi år 1883».

 

191 1891. Juli 24.

34.original: (12) Barnet i Anjala.

192 – Torparen Thomas Sutela med hustru och barn bergade hö på Kuru äng i Ummeljoki by. Efter middagen sändes de äldre barnen hem efter kalja. Den yngsta, en flicka om 4 år, hade insomnat på ängen. Föräldrarna togo en två timmars middagslur. När de vaknade, var flickan försvunnen. Det antogs, att hon sprungit hem med de öfriga. Men när dessa återvände utan systern, blef ett sökande hela qvällen och natten förgäfves. Folk uppbådades från byn, derpå äfven från socknen; man sökte d. 25 och inpå d. 26 Juli. Då påträffades barnet i ett stort kärr invid Anjala gård, icke blott vid lif, utan vid full vigör, fastän båda nätterna varit kalla och barnet ej hade annat på sig, än ett trasigt linne. När man frågade flickan huru hon kunnat färdas så långa vägar, svarade hon: »pappa hjelpte mig öfver snår och gärden, men der det var jemnt, gick jag sjelf.

193 (U. Suometar)


 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Manuskriptet ingår i Nationalbibliotekets Topeliussamling, 244.146.

    Läs om verket i inledningen. Se den textkritiska redogörelsen för mer information om manuskripthäftet.

    Berättelserna om försvunna barn ingick senare i bl.a. novellen »Om och ur det fördolda», Vinterqvällar III (1897).

    Faksimile