De nya psalmboksförslagen vid kyrkomötet

Lukuteksti

De nya psalmboksförslagen vid kyrkomötet.

(Af Z. T.)

I.

Guds rike består icke i ord, utan i kraft. 1. Cor. 4: 20.

1 Det är nu 69 år, sedan en revision af lutherska kyrkans i Finland handbok, katekes och psalmböcker beslöts vid reformationsfesten år 1817. Betänketiden har varit lång, äfven för vårt betänksamma folk; men hellre så, än en förhastad reform.

2 En åsigt har under frågans skiftande öden konstant bibehållit sig: den, att en revision är behöflig. Derom ha kyrkan och dess församlingar, der dessa uttalat sig, förblifvit med få undantag ense. Meningarne hafva först då gått åtskils, när det blifvit fråga om revisionens utsträckning och om dess grunder. För katekesen och handboken ha skarpa strider utkämpats både om innehåll och form. För psalmböckerna har man endast önskat förtydliga kyrkans bekännelse; i öfrigt har striden för det mesta gält formen.

3 Men här har man å ena sidan för litet, å andra sidan för mycket beaktat formens nära samband med innehållet. Så mycket som möjligt för vår tid, säger den ene. Så mycket som möjligt det gamla, säger den andre. Det finns något berättigadt och något oberättigadt i båda fordringarna.

4 De gamla psalmböckerna äro tillkomna under en tid, när såväl det svenska, som än mer det finska språket mödosamt och under många ojemnheter arbetade sig upp till skriftspråk. Det är berättigadt att ur båda psalmböckerna utmönstra sådana skrofligheter, som göra tanken oklar, framställningen pedantisk, formen rå och uttrycket för vår tid ofattligt. Men dessa gamla psalmböcker äro äfven tillkomna på en tid, när församlingens tro var mera lifskraftig, dess föreställningar mera naturfriska, dess uttryckssätt enklare, hjertligare, folkeligare, än i våra dagar. Det är icke berättigadt att ändra de gamla böckernas språk, uttryck och versform så, att denna lifskraftiga tro, detta enkla, hjertliga och folkeliga uttryckssätt förloras i ändringen. Ur denna synpunkt har ock kyrkan vid de nya förslagens uppgörande anbefalt en nödig varsamhet.

5 Psalmbokskomitéernas uppgift har härigenom blifvit ganska svårlöst. Striden emellan det till innehållet trosvarma, men i språket bristfälliga gamla och det i språket korrekta, men i uppfattningen konstpoetiska nya har lifligt och stundom skarpt fortgått mellan det gamlas och det nyas anhängare. Ändringar ha blifvit gjorda, åter förkastade och åter införda, med risk att åter en gång förkastas. Hvarje komité har delvis omgjort sina företrädares verk, för att i sin tur omgöras af en annan. Och om man skulle tänka sig revisionen fortsatt i hundrade år med en ny komité hvart tionde eller tjugonde år, är det blott alltför visst, att ingen vore tillfredsstäld med sin föregångares verk och att, sedan församlingen ändtligen tröttnat vid alla dessa omkastningar af något, som dock borde erbjuda ett fäste för lefvande andakt, skulle revisionen, med undantag af språkets förbättring, befinna sig på samma punkt, der den börjat.

6 Man kan icke tänka sig ett mera förtvifladt lappverk, än detta petande med att inskrufva ett högt innehåll i en motspänstig versform. Här står den engång bestämda metern med sina lika bestämda tonfall; der rymmes tanken ej in, eller fyller han ej raden till slut. Här åter är det pockande rimmet, som särskildt i svenskan gjorts bundnare och omedgörligare, än i något annat språk. Hvad är att göra? Skall tanken stympas eller skall han få en onödig utvext? Hvilket är förmer: det riktiga uttrycket, eller rimmets klingande bjellra? I ett nytt poem vexer tanken sjelfmant in i sin form; i ett gammalt, som korrigeras, mäter man armen efter tröjan. Men att på detta sätt lappa och skarfva det högsta, det heligaste innehåll för att intvinga det i fjettrarne af en riktigare konventionel form, – detta är för en allvarlig uppfattning olidligt.

7 De gamle psalmförfattarne kände samma band, men de buro det ej som en tvångströja, de rörde sig som man rör sig i vida kläder. Fick ej tanken rum utan att spränga sin metriska form, gaf formen med sig. Det är litet obeqvämt att sjunga en sådan vers, men det går dock för sig. Nu anses en stafvelse för mycket eller ett snedvuxet rim som ett oting, för hvars undvikande man hellre offrar den skönaste tanke. Det må tillåtas att anföra ett enda exempel ur svenska psalmbokens N:o 141 af Cronström. Första versen i originalet lyder:

8 »Jesus är mitt lif och helsa, Jesus är min ädla kron', Jesus är min nådethron. Jag ger mig uti hans frälse, I hans kärlek, nåd och vär'. Jesus högst mitt goda är.»

9 Det kan icke nekas, att ju formen är en af de knaggligare. Desto mera hjertevarmt är dess innehåll, och slägte efter slägte har sjungit denna kära psalm med trösterik tro, utan att störas af språkets brister. Sådana psalmer äro ömtåliga, de likasom skälfva för hvarje vidrörande; men bristerna skulle nu rättas. Nya svenska psalmboken och, enligt dess text, 1857 års förslag gåfvo versen följande lydelse:

10 »Jesus är mitt lif och helsa, Jesus är min nådastol, Jesus är min sköld och sol; Han allena kan mig frälsa, Mig hans kärlek nåd beskär, Jesus högst mitt goda är.»

11 Denna text ingick i L. Stenbäcks förslag 1866 med ändring af 4:de och 5:te stroferna: »Han har dött för att mig frälsa, Han sin kärlek mig beskär.»

12 1868 års förslag hade mod att, för den ursprungliga tankens höghet och kraft, återställa originaltexten med den obetydliga ändringen af värn i st. för vär'.

13 1879 års förslag afslöt en kompromiss och behöll det bristfälliga rimmet värn, på bekostnad af kärlek och vård i 5:te strofen. I öfrigt återstäldes nya sv. psalmbokens och 1857 års text.

14 Slutresultatet hade kunnat vara sämre; denna vers kan ej kallas då|2|lig. Men låtom oss se huru formförbättringen inverkat på den ursprungliga högstämda tankegången. Emedan Jesus är mitt lif och helsa, är han för mig lifvets furste, min ädla krona, min thron. Jag gifver mig helt i hans konungsliga frälse, hans kärlek, nåd och värn. – Hvar blef nu i ändringen lifvets furste, hans krona och hans thron? De hafva, för rimmets skull, ersatts af två Davidiska bilder; skölden och solen, som alldeles icke höra till denna tankegång, utan beteckna strid mot fiender och ljus i mörker. Hvar blef den obetingade hängifvenhet, med hvilken sångaren gifver sig i lifsfurstens frälse och värn? De hafva ersatts med två på sidan stående reflexioner. En full och positiv förtröstan har ersatts med den obestämda möjligheten, att, »han kan mig frälsa». Och undersåterne i Kristi himmelska rike söka i den nya versen förgäfves sin konung.

15 Det vore lätt att framvisa mera störande afvikelser från originalets tankegång. Förbättraren plockar hop en fras här, ett uttryck der ur bibelns och psalmens gångbara mynt och tror sig dermed ha fyllt alla brister. Det anförda må tjena som motiv för en rätt hjertelig önskan, att det nu må vara nog med ändringar, hvilka nedtrampa den ena den andra, utan att dock komma till ett tillfredsställande resultat.

16 Närmaste frågan är hvad de troende i kyrkan må säga om de nya förslagen; – för de icke troende är ju frågan likgiltig. Man skulle förmoda, att båda psalmboksförslagen, det finska och det svenska, såsom samtidiga, båda reviderade med mycken flit efter samma grunder och hvardera med en patriark i sin spets (Runeberg, Lönnrot), borde emotse ungefär samma dom. Men att döma af församlingarnes infordrade utlåtanden, synes det finska förslaget hafva ringa, det svenska deremot någon utsigt att godkännas af kyrkomötet. Mot hvardera står en fast mur af konservatism. Skilnaden är, att den ena muren har portar, den andra icke.

17 Vi skola icke hedra rent oförnuft med benämningen konservatism. Ty rent oförnuft måste det kallas, om någon förkastar ett förslag endast för att det är i formen förbättradt eller för att han icke der återfinner alla sina föråldrade, längesedan ur bruk komna och nu ofattliga uttryck. Honom skall icke en engel från himmelen kunna skrifva i lag. Men för den förnuftiga konservatism, som erkänner brister och önskar afhjelpa dem, men icke vill offra ett gammalt godt utan visshet att få ett bättre nytt, – för denna konservatism må hvarje reform taga hatten af. Vanan, som så lätt ingår i lifsåskådningen, är en stormakt hos alla folk och i alla bildningsgrader. Något undseende måste man ju hafva med henne, men hon kan brytas, när det gäller ett verkligt framsteg, såsom hon nu brytes i sin mest inrotade form med metersystemet. Det, som icke kan brytas, är samvetsbetänkligheterna. Finska folkets sega fasthållande vid sina kyrkliga böcker, huru mycket än vanan må ingå deri, är just en sådan betänklighet, som härrör af en visst icke ogrundad misstro mot den nya tidens upplösande riktningar. Med detta motstånd måste man fara varligen fram.

18 Det är onödigt att efterfråga den andel kyrkan sjelf må tillräkna sig i former, ur hvilka anden och lifvet flytt. Otron sörjer nog för debetsidan, i afsigt att öka sitt kredit, och stadnar icke dervid. Men man må icke föreställa sig, att folket är lika döft, som det ofta är stumt. När de s. k. bildade samhällsklasserna begära en ny psalmbok, – ty det är de, som begärt den, – och när kyrkan tillsätter lärde män att omskrifva den gamla, frågar sig den stora olärda menigheten, inom hvilken lutherdomen i sin lefvande form af »bondtro» har sitt starkaste stöd, om meningen är att gifva dem en ny religion. Hvad bry sig desse olärde om formela brister? Form och innehåll flyta för dem tillsammans. Den förändrade formen är för dem det förändrade innehållet. Och medan den bildade läser många böcker, hafva de olärde några få, med hvilka de äro desto mera förtrogna. Psalmboken är dem särskildt kär; psalmboken är deras halfva gudstjenst och deras läsning i hemmet, en tröst i bedröfvelsen, en hugnad i goda dagar, ensamma stunders bön och barnens första läsebok. Af dess 413 psalmer sjunger och läser den stora menigheten knappt 100, men kan många af dem utantill. Lyckligt nog har kyrkobruket med ett slags andligt gehör i dessa 100, med få undantag, träffat den gamla psalmbokens egentliga kärna, det bästa och anderikaste, som förgångna tider lemnat åt vår tid i arf. Om nu dessa 100 psalmer kunde bevaras åt menigheten orörda, eller dock så lätt vidrörda som möjligt, så skulle förlusten af de öfriga 313 – då ju psalmen anses ha gått förlorad genom en ändring – sannolikt bäras utan knot. Det tillkomna nya läses och sjunges icke; det medför endast den olägenhet att öka psalmbokens pris. Sanningen till ära måste bekännas, att ytterst få af den olärda stora menigheten ens tagit de nya förslagen i sin hand.

19 Detta oaktadt skall nu kyrkomötet afgöra frågan. Huru skall mötet afgöra henne? Skall mötet säga till församlingarne, såsom man sade i Sverige 1819: I förstån icke detta; I bören lita på dem, som med kristelig tro förena en bättre insigt?

20 Detta svar vore enkelt, men protestantiskt och lutherskt vore det icke. Psalmboken är icke en bok som andra böcker. Psalmboken är en bekännelseskrift och en bönbok, alltså otvifvelaktigt en samvetsfråga. Här kan icke en majoritet påtruga en minoritet sin åsigt, långt mindre, som nu torde blifva fallet, en bildad minoritet dekretera det nya gentemot en olärd majoritet. Kyrkomötet kan icke anbefalla en ny psalmbok till allmänt bruk; kyrkomötet kan, om det godkänner ett förslag, endast tillåta dess begagnande, enligt församlingarnes fria val, vid de allmänna gudstjensterna och kyrkliga handlingar. Och för att detta må blifva möjligt, må tillsvidare den gamla nummerföljden qvarstå. Visar det sig då senare, vid ett följande kyrkomöte, att det stora flertalet församlingar lefvat sig in i den nya texten och önska dess bruk, må denna text utan hinder af enstaka motstånd påbjudas som norm vid gudstjensten och dess nummerföljd ändras efter en bättre anordning; men icke ens då bör det vara någon förmenadt att för eget bruk eller vid icke kyrkliga sammankomster behålla den gamla texten.

21 Detta för att, i föreliggande fråga, framvisa behofvet af en förnuftig konservatism. Nu om grunderna för den revision, som redan pågått nominelt i 69, faktiskt i 32 år.

22 Kyrkans summariskt affattade instruktion för psalmbokskomitéerna innehåller egentligen blott den anvisning, att med varsamhet aflägsna de gamla psalmböckernas brister och fylla i dem befintliga luckor. Komitéerna ha i öfrigt, under förbehåll af kyrkans granskning och afgörande, tillerkänts en behöflig frihet att sjelfva uppgöra revisionens grunder.

23 Det gälde således: 1) att stryka det till sitt innehåll obrukbara gamla; 2) att rätta, förkorta eller, undantagsvis, komplettera det brukbara, men bristfälliga af den gamla texten; samt 3) att efter behof tillägga ny text, vare sig öfversättning eller original. Om alla dessa punkter hafva de olika komitéerna hyst olika meningar.

24 Jemförelsevis lättast har man blifvit ense om första punkten. Den gamla texten innehåller verkligen, utom sina formfel, så mycket för andakten störande otympligt rått och pedantiskt platt, att någon tvekan derom ej kan komma i fråga. I andra, för öfrigt underhaltiga psalmer förekomma dock enskilda guldkorn, eller ock kunna de med förkortningar och bättre anordning blifva goda, hvarför några bland dem blifvit af den ena komitén strukna, af den andra införda och tvärtom.

25 Rättelserna ha varit de mest fluktuerande, dels i språk, dels i innehåll. Skulle språket blifva fullständigt vår tids? Eller skulle man, med ett urval, behålla vissa naiva, kraftiga, åskådliga, för folket kärblifna, men numera obrukliga uttryck och ordformer? För hvem reviderades psalmboken, för det nu lefvande slägtet eller för det nästkommande? Det nu lefvande kunde finna en rättad psalm oigenkännelig, men ett nytt slägte, som uppvuxit i folkskolans bättre insigt, skulle känna sig hemmastadt der. Ja väl, om icke det kommande slägtet stode med sin rot i det nuvarande. Så visst som barnen en dag skola vexa ut ur föräldrarnas tankegång, så visst är det ock, att deras själslif danas väsentligt af barndomsintrycken och att man derför aldrig kan konstruera en framtid, särskildt på trosfrågornas område, utan att taga hänsyn till hvad nutiden erbjuder bäst. Psalmböckernas historia är rik på varnande exempel af ett motsatt förfarande.

26 Lika delade ha meningarna varit om konstpoesins inflytande i psalmerna och om vigten af dessas poetiska värde. Frågan gäller visa, psalm eller hymn. Psalmen har det enkla och innerliga gemensamt med visan, men undflyr hennes subjektiva stämning och höjer sig öfver stundens intryck till altarets varaktiga helgd. Mången af våra bästa psalmer är, såsom Elsa Andersdotters sköna n:o 411, blott en förandligad folkvisa, men der måste finnas en fläkt af evigt lif. Lika bestämdt skiljer sig den folkeliga, äfven för den enfaldigaste fattliga och tröstande psalmen från konstpoesins sublima, men mera svårfattliga vingslag i hymnen. Psalmen skall vara, som bibeln, en flod, der ett lejon kan simma och ett lam kan gå. Att inrymma det högsta innehåll i den enklaste form, är höjden af Andens gåfvor åt skalden. Att försaka sig sjelf och sin egen ära för att odeladt kunna sjunga Guds lof, för att okänd och ostörd tala ur sitt folks och samtidens bröst till sin Gud, – detta är psalmens fordran på sin författare, och derför är denna diktart den högsta och svåraste af all skaldekonst.

27 Det nya, som tillkommit, har vid den kollegiala granskningen behandlats utan förskoning. Och detta med rätta. I ett så splittradt, så förströdt, så af otron i alla former hemligt och uppenbart undermineradt tidehvarf, som vårt, må man icke vänta den sjelfförsakelse och det helt åt Gud hängifna sinnelag, som psalmen fordrar. Det är redan öfver förväntan, när en eller annan högt begåfvad ande, som Wallin och Runeberg, förmått gifva kristendomens för alla tider bestående innehåll en för vår tids medvetande skön och anslående form. Hvad derutöfver gått är styckeverk, med undantag af några förut ej kända, men nu i öfversättning tillgängliga perlor från reformationstiden. De andliga visorna öfverflöda, psalmerna sina ut. En ny fullhaltig psalmbok måste utgå ur ett nytt, fullhaltigt tidsmedvetande och kan icke skrifvas i vår tid. Vi måste ännu en tid bortåt nöja oss med smulorna från reformationstidens rika bord och de enstaka lifsyttringar, hvilka Guds Ande i alla tider, äfven de mest bortkomna, finner för godt att utsända som väckelser. Man har annorstädes icke bättre nya psalmer, än här.

28 Den tid skall dock komma, och kommer måhända förr än vi tro, när den lutherska kyrkan i Finland och annorstädes bekänner sin tro och söker sin tröst i en sådan ny, fullhaltig psalmbok. Men denna tid kommer icke förr, än kyrkan ånyo har att bestå en kamp ända till blods, en kamp på lif och död mot den nya hedendomen. Då, men icke förr, skola, såsom i reformationstiden, nya andar, mäktiga i sin sjelfförsakelse, förmå i sig samla allt, som i deras tid ännu knäböjer för Kristi kors. Och de skola sjunga, såsom man endast kan sjunga hvad man sjelf har genomlefvat. Ty hvarje tid söker sitt uttryck, och hvarje brinnande tro söker ord. Den stridande kyrkan skall få hvad den sofvande kyrkan aldrig kan hoppas: Guds Andes kraft.

29 Nu är bokstafvens tid, nu petas med språk, ljudlagar och stafning, nu ställer man upp en konventionel form såsom det första nödvändiga. Låtom oss icke misskänna psalmbokskomitéernas allvarliga vilja att utföra sitt uppdrag efter bästa förmåga. Kyrkan har i dessa komitéer insatt samvetsgranne män, hvilka mottagit sitt granlaga uppdrag såsom en pligt, ej såsom en domsrätt. Men om en röst från den olärda församlingen, hvars kristliga medvetande i psalmen ännu är detsamma som Luthers, Gerhards, Rists, Spegels och Svedbergs, frågar dessa komitéer: hafven I skrifvit under samma själskamp, samma beständiga bön, samma förödmjukelse och samma fullkomliga försakande af eder sjelfva, som desse edra föregångare? Hafven I under arbetet känt eldstungorna af Guds Ande hvila öfver eder och gifva åt verket något af sitt, i stället för edert eget? Hafven I, som betrotts att gifva åt församlingens bekännelse, bön och lofsång ett fullare uttryck och en bättre form, äfven ihågkommit eder Mästares föredöme: de ord, som jag talar, äro ande och äro lif? Veten I, att bokstafven dödar och att anden gör lefvande? Veten I, att Guds rike består icke i ord, utan i kraft? – Om de olärde kristne ställa till församlingens ombud sådana frågor, hvad skola komitéerna svara? De skola svara: vi hafva gjort hvad vi förmått; må andra göra det bättre.

30 – Ja väl, säger åter den olärda församlingen, detta är nog för eder, vi gifva eder decharge, men är det ock nog för oss? Eder kraft är icke tillräcklig; visen oss en högre, som ledt edra arbeten! Det kan vara godt, att I gifvit oss psalmen i en vårdad, förbättrad form, men det är icke formen, som för oss är hufvudsak. Vi söka, här som öfverallt, främst Guds rike. Vi söka den gåfva ofvanefter, som hvarken I eller vi kunna gifva oss, – den kraft af höjden, som styrker den svagaste, upplyfter oss ur bedröfvelsens djup och höjer oss, grand af stoft, till Allsmäktig Guds tillbedjan. Hvar finnes denna kraft? Är han skönjbar i edra nya förslag, skola vi icke mäkla med ett eller annat, som tyckes oss vara en brist; är han icke att finna der, vilja vi hellre behålla ett bristfullt gammalt, än utbyta det mot ett kraftlöst nytt.

31 Så ställer sig frågan, icke blott inför den olärda troende menigheten, utan ock inför Kristi osynliga kyrka, som omfattar alla bildningsgrader, och på denna fråga skall nu kyrkomötet afgifva ett svar.

32 Må det tillåtas mig från detta försök att klargöra situationen för båda psalmboksförslagen öfvergå till en kortfattad öfverblick af det bland dem, hvari jag tagit del, nemligen det svenska förslaget i de fyra olika upplagor, hvari det framträdt för allmänheten.

II.

33 Gamla svenska psalmboken af år 1695 har i Finland underkastats revision i följande skiften:

34 År 1817 beslöts att underkasta de kyrkliga böckerna en tidsenlig revision. De för detta ändamål tillsatta komitéerna blefvo dock, af flera skäl, utan resultat, hvilket, med dåvarande tidsriktning, var en lycka för kyrkan. Svenska psalmbokens revision tog uppskof förnämligast derför, att kyrkans målsmän i Finland ansågo intet jemförligt med Sveriges 1819 antagna nya psalmbok här kunna åstadkommas.

35 1853 upptogs frågan ånyo af erkebiskop Bergenheim, som med stor energi och uthållighet genomdref en revision af handboken, katekesen och psalmböckerna, utan att dock under sitt 34-årigaoriginal: 34:åriga öfverherdekall få upplefva ett definitivt resultat för någon af dem.

36 1854 sammanträdde i Åbo första svenska psalmbokskomitén: erkebiskopen samt professorerne Runeberg, Stenbäck och Lille. Sedan komitén blifvit ense om grunderna, uppdrog hon förslagets utarbetande åt prof. Runeberg.

37 1857 utkom Runebergs grundläggande förslag, hvari ingingo hans och några få andra nya originalpsalmer. Komitén öfverlemnade detta förslag, såsom sitt, till allmänhetens granskning. Nummertalet 413.

38 1863 beslöt komitén, på grund af offentliggjorda kritiker och sedan prof. Runebergs medverkan för svår sjukdom ej mer kunde påräknas, att underkasta 1857 års förslag en ny revision.

39 1866 utgaf dåmera kyrkoherden i Storkyro, professor L. Stenbäck, som var hindrad att vidare deltaga i komiténs sammanträden, i eget namn ett nytt revisionsförslag, der anmärkta brister i 1857 års förslag blifvit rättade, några psalmer utbytta mot nya samt hela texten omsorgsfullt korrigerats i språk, meter och rim. Nummertalet 413.

40 1868 sammanträdde i Åbo, samtidigt med finska psalmbokens revisionskomité, andra svenska psalmbokskomitén, till hvilken numera, jemte erkebiskopen och prof. Lille, äfven biskop Schauman och prof. Topelius inkallats. Komiténs förslag utgafs 1869 med melodier, korrigerade af R. Lagi samt, efter hans död, af R. Faltin och I. A. G. Hymander under inseende af F. Pacius. Förslaget åsyftade dels en närmare anslutning till 1695 års psalmbok|2| och, der det var möjligt, jemväl till den finska, dels ock att fylla befintliga luckor i psalmbokens innehåll. Emedan gamla nummerföljden var föreskrifven att bibehållas och komitén beaktat psalmbokens användande äfven i hemmen som andelig läsebok, infördes ett bihang med fortlöpande nummerföljd efter 413. Hela nummertalet 526.

41 1876 års kyrkomöte fann detta förslag förtjenstfullt, men i behof af några mindre ändringar och tillsatte för detta ändamål den tredje svenska psalmbokskomitén i Helsingfors, hvartill inkallades professorerne von Essen, Moberg och Topelius, kyrkoherden J. H. Roos och lektorn doktor G. Lagus. I arbetet deltog senare, som suppleant i v. Essens ställe, professor A. F. Granfelt. Protokoll fördes öfver motiverna till samtliga ändringar. Komiténs förslag utgafs 1879. Nummertalet med bihang 533. Det är närmast detta förslag, som nu föreligger till kyrkomötets granskning.

42 Komitén erhöll för sin revision af 1868 års förslag följande instruktion:

43 a) att aflägsna formela bristfälligheter och arkaismer;

44 b) att undvika triviala uttryck, alltför starkt färglagda särskilda förhållanden samt uttryck af en sentimental stämning;

45 c) att rätta ännu qvarstående dogmatiska otydligheter;

46 d) att utbyta några i 1868 års förslag införda svagare psalmer mot bättre och lämpligare; samt

47 e) att uppställa förslag till en ny och ändamålsenligare anordning af psalmbokens innehåll. Sistnämnda förslag finnes vidfogadt boken.

48 Den vidtgående frihet kyrkomötet i momenterna a, b och c lemnat komitén i detaljfrågor, under det att mom. d begränsade en förändring af psalmbokens innehåll, blef bestämmande för komiténs revision. Ändringarna af uttryck och enskildheter blefvo så talrika, att knappt en fjerdedel af de 526 psalmerna i 1868 års förslag förblefvo ovidrörda. Deremot skedde ingen genomgripande förändring af innehållet. 15 psalmer uteslötos, 22 infördes, deribland 8 nya, 13 återinförda från 1857 års förslag och 1 tillkommen genom en äldre psalms fördelning på två nummer. 1879 års förslag närmar sig i innehållet Runebergs och i språket Stenbäcks förslag.

49 Jemför man nu dessa fyra förslag – af 1857 (Runebergs), 1866 (Stenbäcks), 1868 och 1879 – med kännedom af deras tillkomst, finner man, a) att Runebergs förslag varit för alla det grundläggande och närmast följts i spåren af 1879 års; b) att den pietet, hvarmed denne store skald behandlat gamla psalmbokens användbara innehåll efterföljts af 1868 års förslag, som i stil och folkelig framställning står gamla psalmboken närmast, samt c) att 1866 års förslag, jemte sin noggranna omsorg om det dogmatiskt riktiga, gått längst i sin omsorg om det språkriktiga, delvis konstpoetiska uttrycket. *Förhållandet mellan den gamla och den nya texten är i de olika förslagen följande: Ur gamla psalmboken ingå i 1857 års förslag 338; i 1866 års försl. 330; i 1868 års försl. 356 och i 1879 års förslag 350 psalmer, mer eller mindre rättade, några betydligt omskrifna. Nytt, vare sig original eller öfversättningoriginal: öfver sättning, har ingått: i 1857 års förslag 75 psalmer; i 1866 års 83; i 1858 års 170 och i 1879 års förslag 183 psalmer. Äfven det öfversatta nya har behandlats mycket fritt.

50 Intet af dessa fyra förslag, hvilka alla nödgats sammanföra ett brokigt innehåll från olika tidehvarf, olika själsstämningar och olika stilar, är tillfredsställande ur synpunkten, vare sig af ett andeligt eller ett poetiskt helt. Ett sådant helt kan endast framgå ur samma tidehvarfs, samma folks och, om det vore möjligt, samma sångares lifsåskådning. Men de tre första förslagen bära dock relativt, i stil och åskådningssätt, en enhetlig stämpel af sitt upphof. I 1857 års förslag igenkänner man Runebergs mäktiga vingslag, i 1866 års Stenbäck, i 1868 års Schauman, som der var bestämmande. I 1879 års förslag förmärkes ingen annan personlig inverkan, än hvad der qvarstår från föregångarne, och ur denna synpunkt är 1879 års förslag det mest objektiva. Dess komité arbetade fullständigt kollegialt; en röstpluralitet af 3 mot 2 afgjorde äfven viktiga frågor. Ett förslag, att för ändringen af sådana uttryck, som ur gamla psalmboken oantastade genomgått alla föregående förslag, fordra en pluralitet af 4 röster mot 1, gick icke igenom. Ur synpunkten af vox populi och pluralitetens bättre insigt är deremot intet annat att invända, än att i alla komitéer finnas bestämda och obestämda åsigter, hvarför röstpluraliteten innebär, att vanligen de obestämda afgöra frågan.

51 Om mig tillåtes, ehuru jäfvig som medverkande, att yttra en enskild mening, har 1879 års förslag två väsentliga brister:

52 dess instruktion har varit begränsad till små detaljändringar, och det har, fördjupadt i dessa detaljer, förlorat sin öfverblick af det hela;

53 det har mindre än 1868 års förslag tagit hänsyn i stil och framställning till den stora olärda menigheten och är derför, om ock för de bildade mera njutbart, ej fullt så folkeligt.

54 Deremot har 1879 års förslag, riktadt med föregångares erfarenhet, med strörre framgång, än något föregående, lyckats utjemna kantigheter, förtydliga oklarheter, påfinna det rätta uttrycket för den underliggande tanken och derigenom, i de flesta fall, förmått af ett bristfälligt äldre skapa ett tillfredsställande nytt. 1879 års förslag är, i min tanke, ett framsteg och kan blifva det ännu mer genom att tillägga hvad der fattades i dess instruktion 1876: – en revision af det hela.

55 Det kan nemligen sättas i fråga, om ett så högt nummertal, som 533, är behöfligt för en psalmbok. 1868 års komité ökade, som redan är nämndt, den gamla ziffran 413 till 526 hufvudsakligen med hänsyn till psalmbokens bruk för läsning i hemmet och för att i ett bihang finna plats för de särskilda tillfällen, der en andelig väckelse, tröst, bön eller lofsång syntes i det enskilda lifvet påkallade. Komitén erkände, att många af dessa tillagda psalmer icke voro ämnade att sjungas i kyrkan eller ens dertill lämpliga. Och 1868 års komité står icke ensam om denna uppfattning, ty, som bekant, öfverflöda de tyska psalmböckerna af sådana tillfällighetspsalmer, och våra gamla psalmböcker innehålla likaledes ett begränsadt antal sådana för resande, för sjuka, måltider, missvext och andra tillfälliga lägen. E. Lönnrot i finska psalmbokskomitén anförde som ett förträffligt bevis på tyskarnes grundlighet, att de äfven skrifvit psalmer att sjungas under pågående eldsvåda.

56 Så visst det är, att äfven det enskilda lifvet erbjuder en kristen många anledningar till väckelse och bön, ja, att kristendomen der bör öfverallt helgande framträda, likaså svårt är att på detta område uppdraga en gräns för psalmens lämplighet. Men uppställes icke ett råmärke mellan det enskildt kristliga och det allmänt kyrkliga, löper psalmboken fara att förlora sin kyrkliga karakter. Ur denna synpunkt – och, om man så vill, äfven för att ej betunga den fattige med en för dyr bok, – synes det dock vara riktigast, att i den egentliga psalmboken upptaga endast sådana psalmer, som äro afsedda att sjungas i kyrkan och vid kyrkliga handlingar, medan alla öfriga borde införas i en af kyrkan granskad och godkänd, men skildt tryckt och säljbar supplementpsalmbok, bestämd att sjungas eller läsas för uppbyggelse vid särskilda tillfällen. Hvardera äro behöfliga, men den senare icke för alla. Om man erinrar sig t.ex.original: t. ex. våra sjömän, som tillbringa en så stor del af sitt lif i hafvets enslighet eller hamnarnas frestelser, eller våra fiskare ute på ensliga skär, eller de aflägset boende, de sjuka, de döfva och många andra, som ej kunna deltaga i församlingens gudstjenst, vore ju hårdt att icke förunna dem en kristelig sång med enkom tillämpning på deras läge. Men dessa för dem tillämpligaoriginal: tilllämpliga psalmer äro för alla öfriga otillämpliga och böra icke betunga den kyrkliga psalmboken.

57 Sammanräknas i 1879 års förslag sådana, under rubrikerna kristeligt lefverne, timlig nödtorft, särskilda stånd, personer och tillfällen samt för måltider införda psalmer, hvilka sällan eller aldrig användas vid gudstjenst och kyrkliga handlingar, får man redan en ziffra af omkring 92, egnade att införas i psalmbokens supplement. Men utöfver dessa ingå i samma förslag ett icke ringa antal af dels sådana psalmer, som för sin svaghet äro förtjenta att öfverlemnas åt andeliga visböcker, dels ock som dupletter torde befinnas öfverflödiga. Det sammanräknade antalet af dessa och de förut nämnda kan, utan för strängt urval, uppskattas till vidpass 133, genom hvilkas uteslutande ur den kyrkliga psalmboken dennas nummertal skulle nedgå till omrking 400, hvilken ziffra, i betraktande deraf, att nu knappt 100 sjungas vid gudstjensterna, bör anses fullt tillräcklig.

58 På grund af det ofvansagda vågar jag vördsamt föreslå:

59 att kyrkomötet ville godkänna 1879 års svenska psalmboksförslag,

60 emedan det sökt tillgodogöra 32 års med varmt intresse genomförda revisionsarbeten af tre komitéer och ett enskildt förslag;

61 emedan det icke är sannolikt, att ett väsentligt bättre förslag kan i den närmaste framtiden vara att motse; och

62 emedan de svenska församlingarnes i Finland behof af en förbättrad psalmbok är så kändt och erkändt, att ett ytterligare dröjsmål på obestämd tid skulle lända kyrkan och det kristliga lifvet till mehn.

63 Emellertid, för att betrygga åt den definitiva psalmboken ett möjligast allmänt erkännande och dermed en längre tillvaro, vågar jag lika vördsamt föreslå,

64 att godkännandet af 1879 års förslag förbindes med en slutrevision, sålunda:

65 att kyrkomötet för denna slutrevision utser en komité, som eger att ur förslaget aflägsna dels svagare psalmer, dels sådana, som icke egna sig för begagnande vid den allmänna gudstjensten eller kyrkliga handlingar;

66 att dessa senare sammanföras i ett från psalmboken skildt supplement;

67 att slutrevisionens komité må föreslå ny anordning för sitt förslags innehåll, men i öfrigt icke befatta sig med detaljändringar i 1879 års förslag, emedan sådant vore att åter upprifva frågan i hela dess vidd;

68 att kyrkomötet utser bland sig en delegation, hvilken före 1888 års utgång, när slutrevisionen bör vara genomförd, granskar och med kyrkomötets rätt stadfäster det sålunda slutreviderade förslaget; samt

69 att detta derefter tillåtes till begagnande vid alla allmänna eller enskilda kyrkliga handlingar, enhvar församlingsmedlem dock obetaget att för sig begagna den gamla eller nya texten; hvarefter vid ett följande kyrkomöte, på grund af vunnen erfarenhet, vidare beslutes, om denna sålunda tillåtna psalmbok derefter bör påbjudas som definitiv norm.

70 Z. Topelius.

 

 

  1. *Förhållandet mellan den gamla och den nya texten är i de olika förslagen följande: Ur gamla psalmboken ingå i 1857 års förslag 338; i 1866 års försl. 330; i 1868 års försl. 356 och i 1879 års förslag 350 psalmer, mer eller mindre rättade, några betydligt omskrifna. Nytt, vare sig original eller öfversättningoriginal: öfver sättning, har ingått: i 1857 års förslag 75 psalmer; i 1866 års 83; i 1858 års 170 och i 1879 års förslag 183 psalmer. Äfven det öfversatta nya har behandlats mycket fritt.

Kommentaari

Kommentar

Verket publicerades i tidningen Finland i två avsnitt 24–25/7 1886.

Läs om verket i inledningen.

Faksimile