424 Om jag ej hafwer dig

Lukuteksti

424.

1 Om jag ej hafwer dig, Min Jesu, städs när mig, lemma startHwarthän skall jag mig wända, Hwem skall mig hjelpen sända,kommentar När syndens ångst mig wäcker Och döden mig förskräcker?

2 2. Ty utan dig är jag Förlorad, arm och swag. Mig kropp och själ försmäkta, Af onda sår betäckta; Mig synden helt förkrossar Och ingen mig förlossar.

3 3. Men när jag hafwer dig, Min tröst ewinnerlig, Mig intet mera felar: Du mina brister helar, lemma startDu frälsar mig ur nöden,kommentar Du wäcker mig af döden.

4 4. I tron will jag alltså Till dig, min Jesus, gå. lemma startTill dig will jag mig sluta,kommentar lemma startDu skall mig ej förskjuta;kommentar Din kärlek skall dig twinga Att skåda till mig, ringa.

5 5. Jag hör din milda röst: War, dotter, wid god tröst; lemma startDin tro dig hafwer helat. O Jesu, du, som delat Din tröst och hjelp åt arma, Dig öfwer oss förbarma!kommentar

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Psalmen hör till avdelningen »Psalmer öfwer några söndagsevangelier» och har Matt. 9:18–26 som utgångspunkt. Berättelsen handlar om hur Jesus botar en kvinna med blödningar när han är på väg att väcka upp synagogföreståndarens dotter från döden. Topelius har skrivit sin psalm med båda händelserna i åtanke.

    Motivmässigt är denna psalm besläktad med föregående (423); båda evangelietexterna handlar om Jesu makt att uppväcka döda. Den föreliggande psalmen handlar dock mera om hur tron på Jesus övervinner både syndanöd och dödsfruktan. Evangelietexten sammanfattas i den tredje strofens slutverser.

    Den musikhistoriskt betydelsefulla melodin är av den nederländske tonsättaren Jacob Regnart som hade studerat i Italien. Han komponerade melodin till en världslig text, »Venus, du und dein Kind». Sången ingår i hans samling Kurtzweilige teutsche Lieder (1574) och blev samtidens kanske mest spridda sång. Redan 1578 användes melodin till en andlig text, »Hilf Gott wie ist zu Gross». I de första psalmböckerna där melodin ingick förekom flera varianter, vilket enligt Hans Bernskiöld (2014, s. 277 f.) vittnar om att melodin var spridd och användes i vitt skilda sammanhang, till och med i en nidvisa. Regnarts melodi, i tysk koraltradition känd som »Auf meinen lieben Gott», förknippas på svenskt språkområde mest med adventspsalmen »Gläd dig, du Kristi brud» och användes till den texten redan i 1695 års psalmbok.

    Psalmen utmönstrades 1986.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 Hwarthän skall jag mig wända, Hwem skall mig hjelpen sända, 1868:425 v. 3, 4: »Hwarthän skall jag elända Uti min nöd mig wända,» I formuleringarna 1868 var människans nöd och elände på pietistiskt vis starkt sammanbundet med syndaångest och dödsfruktan. År 1879 uttrycks bönen om hjälp mer positivt.

    3 Du frälsar mig ur nöden, 1868:425 v. 5: »Du lisar mig i nöden,»; Verbet »lisa» betyder »lindra». 1879 års version är närmare evangelietextens tanke.

    4 Till dig will jag mig sluta, 1868:425 v. 3: »När jag dig efterföljer,».

    4 Du skall mig ej förskjuta; 1868:425 v. 4: »Ditt anlet du ej döljer:» Formuleringen i 1879 kommer närmare evangelietextens tanke. Varken synagogföreståndaren och hans döende dotter eller den blödande kvinnan blev förskjutna av Jesus när de litade på honom.

    5 Din tro dig hafwer helat [...] öfwer oss förbarma! 1868:425 v. 3–6: »Din tro dig hulpit. Amen. Ja, gif oss allesamman, Att wi, o Jesu käre, I din tro frälste äre!» Versuppbyggnaden i 1868 års version var knagglig enligt Rosenqvist (1918, s. 85): »Redan det i mitten förekommande Amen gör avfattningen icke fullt tillfredsställande. Även i annat avseende har versen i sin nya form vunnit icke så litet.» Versen i 1879 års version flyter bättre och innehåller tanken att människan ständigt behöver Herrens förbarmande.

    Bibliografi

    Bernskiöld, Hans, »104 Gläd dig, du Kristi brud», Psalmernas väg. Kommentarer till text och musik i Den svenska psalmboken, Band 1, Visby: Wessmans 2014, s. 277 f.

    Rosenqvist, V. T., »Z. Topelii psalmdiktning», Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918, Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland 1918, s. 29–101.

    Faksimile